Gäld till djävulen
Av Lisa Hågensen har Hoi Förlag tidigare utgivit: Purebred, del 1: Flykten från Olympo, 2019 (ljudbok) Purebred, del 2: Herrefolket, 2020 (ljudbok) Purebred, del 3: Generalens älskarinna, 2020 (ljudbok) Jakten, del 1: Siri, 2020 Jakten, del 2: Tatra, 2020 Raili & Ylva del 1: Hennes ögon blå, 2021 Raili & Ylva del 3: Rummet, 2021
Copyright © Lisa Hågensen 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Omslaget har använts med tillstånd av: © 2019 Storyside All Rights Reserved Fotografier: Arcangel Design av originalomslag: Cecilia Danneker Engström Formgivning omslag: Mia Fallby www.m-Dsign.com ISBN: 978-91-7557-552-0 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2021
Till Evelina Johannes Per och William
1
Vad var det som hade hänt med Ylva? Först trodde jag att hon helt enkelt gått in i väggen. Bränt ut sig. Tagit en time-out. Vem som helst kunde rasa efter det vi varit med om. Men som om gudarna inte var färdiga med henne, som om det inte räckte med allt det hemska som hänt i Lövaren, där vi båda två höll på att stryka med, dog hennes man Conny. När jag väl repat mig så pass att jag kunde gå tillbaka till mitt jobb som chefsbibliotekarie på Valluddens stadsbibliotek, låg Ylva fortfarande hemma och grät i sin ensamma säng. Jag var orolig, det kan jag inte förneka, men Ylva reste sig igen. Kom tillbaka till biblioteket på halvtid, kravlöst, och dag efter dag gick utan att hon rasade ner i mörkret. Men så en dag brast allt, och Ylva hamnade på psykavdelningen i sjukhuskomplexet som tornade upp sig över Vall udden som en stor, röd fabriksskorsten. Var det helvetet i Lövaren, sorgen eller var det något annat? Ju mer jag tänkte på det, desto mer undrade jag om det inte hade med den lilla gubben att göra. Han hade dykt upp på biblioteket en torsdagsmorgon för ett tag sedan, bugat och med smäcken i handen stammande frågat om någon kunde hjälpa honom. Som vore han Ylvas bortsprungna 7
hundvalp, äntligen tillbaka, tog hon honom genast till sig och pratade med honom i flera timmar. Och jag hade blivit lättad. Lättad! Tänkt att nu har hon något att göra som håller henne kvar här uppe i ljuset. Den lilla gubben fortsatte att komma; regelbundet som ett urverk dök han upp varje torsdagsförmiddag. Ylva och han satt med huvudena tätt ihop och hon visade honom hur man söker på datorn, de antecknade saker i ett block och hon beställde böcker han tog med hem i sin bruna portfölj. Tills en dag då han inte kom längre. Ylva hade blivit dålig kvällen innan, men det kunde inte den lilla gubben veta. Väl? Hängde hans frånvaro och Ylvas tillstånd ihop? ”Hur kan du inte veta vad han heter?” sa jag till min kollega Carmen, som började tröttna på mina frågor. ”Ylva hade hand om honom. Hon kallade honom sin Legolas, det är allt jag minns.” Vadå? Var han en alv? Eller en travhäst, kanhända? ”Ska vi inte ta in en vikarie snart?” sa Solveig med benan. ”Jag kan inte hålla på och jobba över så här. Snart är det jul.” Snart var det jul och Ylva låg i ett sjukhusrum och stirrade upp i taket och kunde, eller ville, inte tala. Jag promenerade till Connys grav med blommor och hälsade från Ylva, jag besökte hennes mamma och hjälpte henne att handla, och för bibliotekskollegorna ljög jag och sa att Ylva brutit benet. Ylva hade inte brutit benet. Ylva hade brutit hjärnan.
8
2
”Hur är det med Ylva?” frågade Solveig med benan. Hennes bena var verkligen mycket rak i dag, och skar som en kniv genom håret strax ovanför ena örat. ”Äh, du vet hur Ylva är”, ljög jag och sköt bokvagnen mot hyllan med deckare. ”Hon driver hela avdelningen till vansinne.” Solveig med benan stoppade noggrant in böckerna i rätt alfabetisk ordning utan att svara. ”Hon kommer nog snart”, fortsatte jag och bet mig i läppen. Ylva skulle definitivt inte komma snart. Hon var knappt kontaktbar längre, yrade bara på om helt obegripliga saker varje gång jag hälsade på. Mitt liv, insåg jag, var en enda resa upp och ner i sjukhushissen, med lite arbete och kvällspromenader till kyrkogården inklämt däremellan. Solveig med benan slöt ögonen, mycket dramatiskt, och suckade. Jag lät mina egna ögon vandra över väggarna, ljusa och vänliga med tusentals bokryggar tröstande vända mot mig, till fönstret och ljuset som sipprade ur några trasiga moln. ”Jag tror dig inte, Raili”, sa hon. ”Hon kan väl gå på kryckor? När min väninna bröt benet var hon tillbaka på jobbet efter två veckor. Lärare, minsann. Har hand om sjuåringar, du. Då borde det inte vara så krångligt att ta sig till 9
ett bibliotek. Det var ju inte så att Ylva arbetade ihjäl sig innan hon bröt benet heller.” Satmara, tänkte jag och vred blicken mot Solveig med benans musbruna ögon och nariga läppar. Väninna? Skulle du ha en väninna? Du vet inte vad det betyder att ha en väninna. ”Det är ett komplicerat benbrott”, sa jag bara och styrde stegen mot mitt kontor. ”Om du klarar dig utan mig nu, Solveig, har jag annat att göra.” Solveig med benan stod kvar, jag kunde känna hennes hopknipna mun och ögon i ryggen ända tills jag slängde igen kontorsdörren efter mig. Jag slog pekfingret på enter så det sjöng i tangentbordet och såg datorskärmen flimra till och framträda med all statistik jag borde varit färdig med vid det här laget. Det gick inte att koncentrera sig. Med slutna ögon hörde jag läkarens röst tumla runt i mitt huvud: … ringde själv hit när hon inte längre klarade av att gå, kröp omkring på golvet i huset när sjukvårdarna kom, sa att det rörde sig som vågor, psykotiskt tillstånd som vi ännu ej kan … Ylva hade tagit sig till sjukhuset en onsdagskväll för tre veckor sedan, och morgonen efter hade inte den lilla gubben dykt upp. Visst fan hängde det ihop. *** Det surrade i en maskin och några små lampor blinkade. När jag inte kunde upptäcka någon sladd eller slang kopplad till Ylva i sängen nedanför maskinen, slappnade jag av och stängde ute det irriterande ljudet. ”Um …”, lät det från sängen. 10
”Är du törstig?” sa jag och fingrade på vattenglaset på nattduksbordet. Sugröret var tunt och verkade flyta ovanför ytan. ”Släpp …”, mumlade Ylva. ”Vill du ha vatten?” ”Mig …” Månen hade gått upp och förvandlade de utstickande sjukhuskropparna till svarta block med vassa kanter. Det var kallt ute, säkert tio minus, och jag undrade vagt om vi skulle få en vit jul i år, eller om slasket skulle komma lagom till tredje advent. ”Vad heter den lilla gubben, Ylva?” viskade jag i hennes öra. ”Vad pratade ni om alla timmar ni var tillsammans?” Ylva slappnade av i sängen, andhämtningen blev lugn och det slutade fladdra under ögonlocken. ”Han har inte varit på biblioteket sedan du blev sjuk”, viskade jag. ”Vad handlar allt om, Ylva?” Höga röster och dramatisk musik trängde in i rummet, men tonade genast bort när någon sänkte ljudet på teven ute i allrummet. Ylva rörde sig inte. ”Legolas”, viskade jag och då hände något. Ylvas läppar särades, försökte forma ord, och ett ansträngt uttryck drog över hennes ansikte. ”Vad säger du?” viskade jag. ”Lasse …” ”Lasse?” ”Söka … släck.” Det sista kom ut som ett skrik, och sedan var det som om någon drog ur sladden. Ylvas kropp blev slapp och huvudet föll åt sidan. Jag såg på hennes bröstkorg i några minuter och lämnade rummet först när jag var helt säker på att hon andades. 11
*** ”Carmen, har du hört Ylva nämna någon Lasse?” frågade jag vid fikat klockan tio morgonen därpå. Det skakade i ytterväggen när en lastbil körde förbi och slasket smattrade mot vägbanan. ”Lasse?” sa Solveig med benan. ”Det gick fort, må jag säga. Om jag kunde förstå varför vissa måste ha så bråttom.” ”Öh”, sa Carmen och tittade på Solveig med benan. ”Nej, jag tror inte det. Tror du att …” ”Jag tror inte att Ylva har träffat någon ny”, sa jag, men Carmen ruskade på huvudet. ”Nej, jag menar, tror du det är den där äldre mannens namn? Han du frågade mig om?” ”Jag vet inte”, sa jag. ”Men när jag frågade henne i går …” Jag tystnade tvärt och svor inombords. De andra trodde att Ylva brutit benet, inte att hon låg som en yrande grönsak på sjukhusets psykavdelning. ”Ja?” sa Carmen. ”Jo”, ljög jag, ”hon får så starka smärtstillande att det är svårt att prata med henne just nu. När jag frågade om den lilla gubben svarade hon Lasse.” ”Nå, men då heter han väl så”, avkunnade Solveig med benan och reste sig upp. ”Rasten är slut, upp och hoppa.” Kunde Solveig med benan ha rätt? Hette han Lasse? Lars? ”Varför vill du veta vad han heter?” frågade Carmen när vi gick ut i biblioteket. ”Han behövde hjälp med något och Ylva hjälpte honom”, sa jag. ”Jag vill veta om de var klara eller om vi kan göra något mer för honom, det är allt.” Carmen log mot mig, som om hon tyckte jag var mycket 12
snäll som brydde mig så. Jag log tillbaka och låtsades att det var så det var, samtidigt som jag undrade vad gubbjäveln haft för sig här, och vad han dragit in Ylva i. *** Det knackade på min kontorsdörr och Carmens mörklockiga huvud stack in. ”Trevlig helg, Raili. Hälsa Ylva om du åker upp till henne.” Jag nickade och tryckte på mobilen. 18.32 tonade fram tillsammans med bakgrundsbilden. Med rynkade ögonbryn undrade jag varför i herrans namn jag fortfarande hade kvar fotot på torpet i Lövaren som bakgrund. Lövaren, helvetet på jorden, och inget man behövde påminnas om så fort man använde sin mobil. ”Är Solveig kvar?” ropade jag efter Carmen, men hon hade redan gått. Jag tryckte in koden på min iPhone och gick in på bilder. Skärmdumpar på middagsrecept och tecknade kort med roliga budskap scrollade fram under mitt finger. Plötsligt kom Connys grav efter begravningen upp, med alla kransar ovanpå den nygrävda jorden – varför hade jag tagit kort på den? De sista bilderna var på sjön i Lövaren, där träden speglade sig i den metallgrå ytan, och på mitt grå lilla torp med den sommargröna ytterdörren. Mäklarens bilder. Men torpet var sålt nu och någon annans problem. Jag raderade allt från Lövaren och googlade fram en bild på en solnedgång och valde den som bakgrundsbild. Var jag patetisk eller var jag patetisk? Kanske skulle jag skaffa mig en katt, så jag hade något att ta kort på? Och någon som väntade på mig när jag kom hem. 13
Hem. Jag borde nog gå hem. Biblioteket hade varit stängt i en halvtimme och Carmen hade antagligen stängt av alla datorer och släckt ner innan hon gick. Kanske skulle jag handla något gott att äta till På spåret, tända några ljus, låna med mig en ny bok och krypa upp i soffan och dra filten över mig. Jag fingrade på musen, tryckte fram Google på datorn och skrev psykos i sökfältet. Hjärnan befinner sig i ett abnormt tillstånd, stod det. Upplösning av egot, hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar. Ovanliga och bisarra beteenden. Herregud. Det stod också att en stressutlöst psykos kunde inträffa när någon dog, och att den hade en god prognos, vilket ju var bra. Men om nu Ylva inte var som hon var på grund av Connys död, utan på grund av något den lilla gubben sagt eller gjort, hur såg prognosen då ut? Det knackade på dörren igen och jag ryckte till så hårt att musen flög ur min hand och landade på golvet. Dörren öppnades och Solveig med benans magra ansikte kikade in på mig. ”Helvete, Solveig, vad du skrämde mig. Jag trodde du gått hem.” ”Jag gjorde en sökning på Lars. Du ville ju veta om det var så han hette, den äldre mannen som var här.” ”Å”, sa jag och kände hur ögonbrynen åkte upp några centimeter. ”Tack, Solveig. Hur många hittade du?” ”Tvåhundrafyrtiotvå Lars har lånekort hos oss. Nu går jag hem. Godkväll.” Solveig med benan drog tillbaka huvudet och stängde tyst min dörr. Tvåhundrafyrtiotvå stycken? Det var en jävla massa Lars. 14
3
Ylvas hår är inte blont längre. Silvergrå trassliga lockar ringlar sig som ormar över kudden. När jag böjer mig fram ser jag matt hud och slappa kinder. Rynkorna får hennes ögon att se vissna ut. ”Hur länge har du legat här?” viskar jag. ”Du hjälper mig ju inte”, säger Ylva. ”Jag kommer aldrig härifrån om du inte hjälper mig.” Jag öppnade sakta ögonen och såg en disig gryning mot fönstrets rimfrost. Drömmen sipprade bort, men skräcken den lämnat efter sig stannade kvar. Det var en lugn dröm, en vemodig dröm, och samtidigt mer skrämmande än den värsta av mardrömmar. ”Jag är Raili”, sa jag ut i rummet. ”Jag ligger i min säng. Det är söndag. Ylva har varit på sjukhuset i tre veckor och fyra dagar. Det är inte så länge.” Jag kommer aldrig härifrån om du inte hjälper mig. Hur? Hur skulle jag hjälpa henne? Kylan trängde in genom fönsterspringorna i min trettio talsvåning och jag var tvungen att dra en stickad kofta över pyjamasen och morgonrocken innan jag klarade av att gå ur sängen. Som en Michelingubbe i tjocka raggsockor tassade jag genom vardagsrummet, kastade en blick på den kalla kakelugnen och veden i låren, innan jag gick in i köket 15
för att laga frukost. Små ljusa kratrar bubblade mot mig i grötkastrullen när telefonen ringde. Det var Britta, Ylvas mamma. ”Har du tänkt något på julen?” frågade hon. Julen? Ända sedan Leif lämnade mig för sin smala nya, har jag åkt bort under julen. Är man ensamstående utan barn och utan föräldrar i livet har man inte mycket val, om man inte vill våldgästa sina vänner under denna familjens högtid. ”Jag har inte beställt någon resa än”, sa jag och kliade mig i huvudet med telefonluren. Jag ville inte åka förrän Ylva var frisk. Någotsånär frisk, i alla fall. Det slog mig att Britta brukade fira jul med Ylva och Conny. Ylva var en grönsak nu, och Conny var död. ”Britta, du tror väl att Ylva är bättre till jul?” sa jag och kunde riktigt höra hur Britta skakade på huvudet i andra änden. ”Läkarna säger att det är högst osannolikt”, sa Britta. ”Och nu har Anna bjudit ner mig till Spanien under jul, men jag vet inte …” Anna, Ylvas lillasyster, bodde i Spanien med make och barn. Naturligtvis ville hon att Britta skulle åka till dem i stället för att sitta här ensam. Med mig. ”Det är klart du ska åka”, sa jag. ”Jag stannar hos Ylva.” ”Kan du det?” ”Självklart, Britta. Jag stannar hos Ylva. Åk till Spanien och träffa ditt barnbarn. Jag ringer om det händer något.” Människor pilade hit och dit nedanför mitt köksfönster. Jag åt min gröt och drack mitt kaffe och iakttog dem, där de likt ångtåg med sina puffande andedräkter och stora julklappspåsar tuffade fram under mig. Snön var ren och vit, 16
och jag kunde faktiskt känna lite av den hänförelse jag upplevde innan jul när jag var liten. Nuförtiden var min enda eftergift en adventsljusstake på köksbordet och en julstjärna i fönstret ovanför. Jag slickade på fingrarna och släckte de två ljusen och reste mig upp. Det var dags att ta tag i Lars. *** Bibliotekets fönster blickade mörka och tomma ut mot vägen, där bilar for fram och tillbaka i den avgasbruna snömodden. På grund av besparingar hade vi bara adventsljusstakar i vart tredje fönster, men ljuset från dem förstärkte snarare än lättade upp mörkret innanför. Mitt varma, underbara bibliotek med tusentals böcker, lästa böcker, verkade nu stängt och kallt och påminde mer om ett institut för sinnessjuka. Kanske kunde vi ha några lampor tända där inne även när biblioteket var stängt? Jag bestämde mig för att ta upp det på nästa budgetmöte, samtidigt som jag låste upp, larmade av och tryckte på strömbrytaren. Bokhyllorna badade i det varma ljuset och några av stenarna i min mage verkade lösa upp sig när jag gick in i mitt kontor och satte på datorn. Det är alltid bättre att göra något, vad som helst, än att sitta och oroa sig och känna sig maktlös. Jag tryckte bilden av den förvandlade, skröpliga Ylva ur hjärnan och gick in på bibliotekets sökmotor och skrev in förnamnet Lars och lämnade rutan för efternamnet tom. Solveig med benan hade rätt. Tvåhundrafyrtiotvå Lars fanns registrerade. Som tur var med personnummer. Hur gammal kunde den lilla gubben vara? Sextio? Sjuttio? Nittio, 17
kanske? Hur hade han sett ut? Jag kom bara ihåg hans ålderdomliga klädsel: mörka byxor med pressveck, rock och den rutiga smäcken han tagit av sig. Han hade varit flintskallig, slog det mig, med ganska utstående öron. Men ansiktet? Jag slöt ögonen och försökte förnimma anletsdragen, men de förblev suddiga. Kort hade han varit i alla fall, det hade inte skilt många millimeter mellan Ylva och honom när de gick iväg tillsammans. Någonting rörde sig i utkanten av mitt synfält. Jag tittade upp och såg en spetsig näsa under en oformlig brun mössa pressa sig mot kontorsfönstret. Två vantförsedda händer dök upp och viftade mot ingången, men innan jag hann resa mig försvann figuren och jag kunde höra hur entrédörren låstes upp. ”Hej, Solveig”, sa jag när hon dök upp i min dörröppning som en filifjonka på rymmen från Mumindalen. ”Jag blev så förvånad när det lyste i biblioteket. Jag brukar gå förbi här några gånger under helgen och se till det, men aldrig har jag väl sett lamporna tända förut.” ”Brukar du gå förbi här och titta till biblioteket när det är stängt?” sa jag och kände hur min panna skrynklade ihop sig. Var inte det rätt sjukt? ”Ja, man vet ju aldrig nuförtiden”, sa Solveig med benan vagt och gick runt mitt skrivbord och tittade på datorskärmen. ”Trodde väl att det var det du höll på med.” ”Jag skulle bara …”, sa jag och såg hur mössan, vantarna, halsduken, vinterkappan och handväskan hamnade på min besöksstol. ”Tänker du stanna?” ”Jag kan väl lika gärna hjälpa till när jag ändå är här. Hur tänker du lägga upp det?” Hjälpa till? Var inte allt illa nog ändå? 18
”Du har ju personnumren där, Raili. Det bästa är väl att sortera ut dem det inte kan vara först.” ”Jovisst”, sa jag och kände hur stenarna började skava mot varandra i magen. ”Men jag vet inte hur gammal han är. Jag minns inte hur han såg ut.” ”Sjuttioårsåldern, skulle jag tro, kanske åttio”, sa Solveig med benan och lade armarna i kors. ”Jag går in på en annan dator och tar fram dem födda på fyrtiotalet, så kan du ta dem födda på trettiotalet.” Jaha? Nu gav hon order också. Jag blängde efter hennes rygg när hon lämnade rummet, men kunde inte komma på något bättre alternativ, så jag satte igång med alla Lars födda på trettiotalet. Sjutton stycken. Femton bodde här i Valludden, en i Forshälla och en i Ljungskile. Det var synd att vi inte krävde ett fotografi tillsammans med övrig information. ”Hur många har du hittat?” frågade jag på min väg till fikarummet. ”Jag sätter på kaffe.” ”Tjugotre. Jag kommer.” Sjutton plus tjugotre, det blev fyrtio Lars. Hur skulle jag göra? Åka hem till allihop, knacka på dörren och se hur de såg ut? I så fall var jag tvungen att ha en förevändning. Låtsas att jag jobbade för Greenpeace, kanske, eller Jehovas vittnen. Det var ingen bra idé. Om Lars inte levde ensam och inte var den som öppnade dörren, skulle jag antagligen inte få en skymt av honom innan jag blev utslängd. ”Det ska bli gott med kaffe”, sa Solveig med benan och satte sig mittemot mig. Jag nickade och lyssnade på gurglingarna från perkolatorn. ”Snart klart”, sa jag. ”Vet du, Raili, jag tror vi har några bullar i frysfacket 19
som vi kan tina i mikron. Blir som nygräddade”, sa Solveig och for upp och öppnade kylskåpet, och jag kom på att jag faktiskt tycker om filifjonkorna i Mumindalen. Fyrtio Lars. Hur skulle jag lägga upp det? Kunde jag åka runt och låtsas att jag hämtade tillbaka låneböcker? Säga att vi skulle göra en inventering innan jul och att alla måste lämnas in? ”Mjölken har gått ut”, hörde jag från kylskåpet. ”Men den är bara två dagar gammal, så det ska nog gå bra ändå.” En lucka öppnades och stängdes och mikron började surra. Och vad skulle jag göra när jag kom hem till rätt Lars? Tvinga mig in och fråga ut honom? Det plingade i mikron. ”Så”, sa Solveig och ställde en tallrik kaneldoftande, varma bullar på bordet tillsammans med två muggar kaffe. ”Berätta nu varför du håller på så här. Vad är det med Ylva?” ”Vad menar du?” ”Du skulle väl inte sitta här en söndag om det inte vore personligt? Jag förstår ju att du inte vill belasta skattebetalarna med sådant som inte är arbetsrelaterat.” Belasta skattebetalarna? Jag slöt ögonen. Skulle jag anförtro mig åt Solveig? Fnoskiga, anala Solveig som klagade på allt och alla som inte höll sig inom hennes snäva ramar. Ensamma, fnoskiga, anala Solveig, rättade jag mig, som ränner förbi biblioteket på söndagarna för att se att ingen klirrat rutorna. Hon hade bergis huset fullt med katter också. ”Har du katt, Solveig?” ”Katt? Varför undrar du det? Nej, jag har ingen katt. Jag är allergisk.” Hon tystnade och smuttade på kaffet. ”Men jag har faktiskt vandrande pinnar.” Våra ögon möttes över bordet, som om hon utmanade 20
mig att ifrågasätta hennes val av husdjur. Vem var jag att ifrågasätta? Jag var väl lika ömklig, jag? ”Ylva har inte brutit benet, Solveig. Hon har … Hon ligger på psyket, de säger att hon är psykotisk.” ”Å du käre”, sa Solveig och ställde ner kaffemuggen. ”Är det för att Conny är död?” ”De tror det”, sa jag, ”men jag vet inte … Jag tror att det kan ha med den där Lars att göra.” Solveig frågade inte varför jag trodde att det hade med den lilla gubben att göra. Kanske hade jag underskattat henne. ”Alla de där torsdagsförmiddagarna”, sa hon och rynkade pannan. ”Vad var det de gjorde, egentligen?” ”Jag vet inte. Det är det jag vill ta reda på.” ”Nå”, sa Solveig, ”då får vi göra det. Vi går in på alla Lars vi hittat i tur och ordning och ser vilka datum de har lånat böcker. Du har väl en almanacka? Skriv upp vilka datum som är torsdagar.” Smart. Mycket smartare än att åka runt och knacka på dörrar. ”Bra, Solveig”, sa jag och drack upp det sista av mitt kaffe. ”Vi kan sortera bort alla som lånat böcker andra dagar än torsdagar. Det här borde gå lätt.” Kan man tycka. Problemet var bara att efter att vi sorterat bort alla som lånat böcker på måndagar, tisdagar, onsdagar, fredagar och lördagar, hade vi ingen Lars kvar.
21