9789175575506

2

Lyssna till soundtracket till Luftburen.

Specialskriven musik av gruppen Keep It Up.

www.susanneboll.se/musik/

Luftburen Copyright © Susanne Boll 2019 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Originalutgåvan tidigare utgiven av Bokfabriken Omslagsformgivning: Helena Hammarström Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2020 ISBN: 978-91-7557-550-6

1.

L

inné Berndtsson är en rik man. Portföljen i hans hand dinglar lätt, innehållet till trots, när han med bestämda steg korsar Karlavägen.

Han lyfter blicken och betraktar den mörknande himlen. Solen går ned över denna vackra torsdagskväll och han är på väg hem till sin vackra våning där hans lika vackra fru väntar. Vackert.

Hans liv är en skön dröm. Margareta lever i föreställningen att han är överbelastad med arbete på firman och därför jobbar över nästintill varje kväll.

Det är en nödvändighet att ljuga för henne. Hon skulle inte se med blida ögon på hans relativt tidskrävande bisyssla. En syssla som inte inbringar en krona, det förhåller sig snarare tvärtom, hans intresse kostar pengar. Mycket pengar. Men belöningen är storartad. Han skrattar till och ser sig sedan omkring för att kontrollera att ingen har hört, men konstaterar att gatorna verkar ha tömts för dagen.

Linné ser inte skuggan som ljudlöst glider i jämn takt med hans steg längs husfasaden, i skydd av mörkret och en tät häck, bara ett par meter ifrån honom. Han är helt oförberedd på den smärta som skär i ryggen när han rundar gathörnet. Han förstår inte vad som händer när han faller till marken i kraftiga spasmer. Han ser inte vem som omedelbart stoppar hans vrål av smärta genom att 7

bakifrån trycka in en tygtrasa som smakar starkt av bensin i hans mun. Han försöker spotta ut den, men en hand håller stadigt fast trasan. Han är kraftlös och orkar inte kämpa emot när han släpas in på en liten skymd gräsplätt alldeles intill trottoaren och faller in i en välkomnande dimma.

Han slits ur den tillfälliga befrielsen av att kuken brinner. Hela hans kropp skakar fram och tillbaka medan en hukande silhuett med sågande rörelser bearbetar hans mitt. Det tar bara några sekunder innan han med fasa ser sitt blodiga kön landa i busken alldeles invid hans huvud, som en glansig, flådd hamster. Det är hans egna spyor som slutgiltigt berövar honom livet.

8

2.

O

begripligt enkelt. Tänk om folk visste hur snabbt det kan gå och hur utsatta de är, mitt i Stockholm. Platsen är det som avgör. Och tidpunkten givetvis. För att avsluta de liv de förverkat rätten att inneha. Äntligen lossnar den. Snabbt skickar jag in den äckliga lilla lemmen i en buske. Det luktar blod, järn och skit. Kroppen under mig rycker till och jag trycker med två fingrar snabbt trasan djupare in i munnen. Ögonen är uppspärrade, men jag vägrar möta hans blick. Det är han inte värd.

Utan att vända mig om lämnar jag platsen med raska, lätta steg.

Jag går tillbaka i skydd bakom häcken. När jag kommit en bit drar jag av mig handskarna och munskyddet och trycker ned dem i ryggsäcken. Jag har läst på och bär därför gummistövlar och en glansig träningsoverall som släpper minimalt med fibrer.

Det finns en roll för alla i det spel som kallas livet. Länge trodde jag att jag funnit min, men det räckte inte. Nu vet jag. Jag drar ett djupt andetag, riktigt smakar på luften.

Livet är inte rättvist, men jag besitter förmågan att hjälpa rättvisan på traven.

9

3.

V

era Lilja slår upp balkongdörren och andas in doften av ett böljande vårvarmt Stockholm. Ångande asfalt, trädens klargröna löv och nyutsprungna blommor fyller henne med livslust denna lediga dag. Aprils sista vecka och maj månads inledande dagar har varit storslagna, med strålande sol och värme.

Hon har varit tillbaka på mottagningen en månad nu, men bara arbetat åttio procent. Två hela veckors sjukskrivning fick räcka. Fredagarna har hon ledigt. Tanken är att hon ska fortsätta återhämta sig efter allt som hänt, men hon längtar efter att arbeta heltid igen. Människorna hon möter är hennes liv och hon mår bra av att göra det hon gör bäst.

Men i dag är det alltså fredag och otåligheten kryper i henne.

Hon står alldeles stilla och funderar på vad hon ska göra med dagen. Vad gör man för att återhämta sig när återhämtningen ligger i att fylla sitt liv med mening, och meningen ligger i arbetet?

Att bli kidnappad och misshandlad så som hon blev är förmodligen något som skulle skrämma de flesta i bitar, och nog har Vera varit rädd, men hon är också förvånad över hur snabbt den värsta rädslan sjunkit undan. Udden av den förlamande skräcken ligger bakom henne. Det som hänger kvar är att hon ser sig över axeln både en och två gånger nu för tiden.

Vera lyssnar till Östermalms trafikljud som blandas med fågel10

kvittret från träden i höjd med balkongen. Stockholm sjuder av liv. Hon rör långsamt med handen vid ett av de gröna blombladen och hoppas att hon gjorde rätt i att ta ut blommorna redan nu. Väderappen utlovar fortsatt sol och värme, så hon är inte särskilt orolig. Hon gnuggar försiktigt på bladet med fingertopparna och för dem sedan till näsan och drar in doften. Blundar och minns otaliga tillfällen hon gjort likadant. Hon låter dem virvla upp – minnen av ett kök. Av blommor i fönstret. Mamma älskade grönska och fyllde fönstren med mårbackapelargoner och den syrligt väldoftande doktor Westerlunds blomma. Sol, glädje och vardag. Minnen av en mamma, en pappa och en lillasyster.

Oförstörda minnen av det som en gång var en hel familj. Innan elden slukade idyllen.

Försiktigt lutar hon sig ut över balkongräcket. Hennes balkong är en prunkande oas och inte många millimeter av balkongräcket är fritt från gröna löv och allsköns blommande färger i hängande krukor.

Hon betraktar den relativt folk- och biltomma gatan nedanför medan hon trummar med tårna mot den ljumma trätrallen som hon och Alexio la för många år sedan. Den är sliten och repig men i hennes ögon är den vacker och full av liv. Liksom Alexio. Ärrad.

De älskade med varandra. Här. Inte bara en gång, utan flera nätter när hettan inomhus drev dem ut i sommarnatten. Ovan stadens brus var det bara de två. Total närhet och tillit. Nu vet hon inte längre. Tilliten har fått sig en törn och liksom det åldrade träet under henne hotar att skada henne med sina stickor gör deras mångåriga kärlek samma sak. Det är så det är, tänker hon.

Inget är friktionsfritt, även om hennes och Alexios kärlek tycktes vara just det under många år. Innan misstänksamheten smög sig mellan dem.

Hon fingrar på telefonen och funderar på att ringa honom.

Tanken på deras kroppar tillsammans väcker vanan att sträcka sig efter honom. Men samtidigt vill hon stanna i den stilla sorgen 11

och inte dras in i den storm som Alexios närvaro drar igång inom henne. Hon vill stanna i minnena. Försiktigt se tillbaka på det gamla i det nya ljus det fått.

Hon låter dem komma nu, minnena från förr. I hela sitt liv har hon trott att det var hon själv som orsakade branden som tog hennes föräldrars liv och förstörde hennes systers. Hon har inte orkat tänka på allt som var bra och fint i hennes barndoms Motala. Nu vet hon bättre än att låta skulden svärta det fina. Det var en olycka. Ett kvarglömt fredagsljus vars låga sträckte sig efter en köksgardin som svajade i ett fönster. Det var en het sommar, liksom nu, och troligen skapade ett vädringsfönster det drag som svepte tyget över lågan. Och tragedin var ett faktum.

I ett helt liv har hon försökt sona att hon, med sin tjuvrökning vid husknuten, dödat halva sin familj. Men det var inte så. Hon vet det nu. Det var inte hennes fel. Hon behöver inte längre sona något annat än att hon inte var där. Att hon just den kvällen smitit ut med sina vänner, redo att på en tonårings vis möta den lockande heta sommarnatten.

Det faktum att det inte var hennes fel har öppnat locket. Ljusa minnen väller fram och det gör sorgen också. Skulden skuggar inte längre det fruktansvärt tragiska i att hennes barndom dog, den där augustinatten när hon var fjorton år. Filtret är borta. Och hon känner sig skör som den första hinnan av is i november. Lätt att krossa.

Lätt att förinta. Men hon bygger upp, inifrån och underifrån. Hon fyller på den hon är och hon har gott hopp om att bli hel.

Sakta tar hon några steg in i lägenheten. Hon blir stående en smula håglöst och ser sig omkring. Den lägenhet som hon så länge älskat, som hon under så många år gjort till sin, har plötsligt tappat något av sin lyster. Möblerna, som hon valt med omsorg och levt, suttit och älskat i, stirrar tomt på henne. De vackra ljuslyktorna är sotiga och det obarmhärtiga försommarljuset avslöjar den tunna hinna av damm som täcker hyllor och bord.

Med ens slår insikten ned i henne. Hon är färdig med den här platsen. Hon behöver något nytt. Ett nytt hem.

12

Hennes själ befinner sig i ombyggnation och det är som om den inte riktigt hör hemma här. Inte på samma sätt som tidigare.

Dessutom har nya erfarenheter besudlat den frizon som är hennes hem. Hotbreven som landat på hennes hallmatta. Viagrapillret hon hittade mellan soffkuddarna.

Hon har fått nya förutsättningar till liv. Ett liv utan skuld. Ljus.

Men hon har också fått nya förutsättningar vad gäller relationen till Alexio. En mörk strimma misstänksamhet svärtar platsen de älskat, och älskat på, och nu känner hon plötsligt starkt att hon vill nytt. Bort. Hon vill skapa ett nytt hem, nya minnen. Börja om.

Hon slår sig ned i soffan och sträcker sig efter datorn som ligger öppen på det mörkt gröna marmorbordet framför henne, låter händerna vila på tangentbordet och drar ett djupt andetag.

Hon funderar på om ska göra sig en kopp kaffe, men otåligheten rycker i henne. En flyktig tanke förvandlas till beslutsamhet på ingen tid alls och hon vill följa med i det driv hon känner. Ett så stort beslut kombinerat med så stark längtan var det länge sedan hon kände.

Tanken på att flytta känns både uppfriskande och förförisk.

Flyr hon? Nej. Hon har flytt så länge att hon vet att det här är något annat. Hon känner ingen ångest som lurar bakom beslutsamheten annat än det sakliga konstaterandet att lägenheten fyllts av negativa energier och att hon behöver något nytt. Att veta vad man behöver är något helt annat än att fly, tänker hon och ler för sig själv. Vilken egenanalys. Hon psykologiserar sig själv i den riktning hon vill och korrektheten i analysen bryr hon sig inte så himla mycket om. Nu vill hon bara rida på vågen och låta sina otåligt kliande fingrar knappa sig in på Hemnet.

13

4.

N

är Alexio ringer sitter hon som förtrollad och tittar på bilder av en rymlig lägenhet med generöst ljusinsläpp från enorma fönster som vetter mot ett stort fält och en tät skog. Judarskogen.

Hon har varit där många gånger med Ann-Marie och Nisse, AnnMaries bortskämda lilla pudel.

Ann-Marie bor i Blackeberg, alldeles i närheten, och det tog inte lång stund för Vera att inse att hon vill bo nära Ann-Marie. Hon tittade på ett par lägenheter på Södermalm, där hennes andra bästa vän Kenneth bor med sin kille Leo, men konstaterade snart att Söder inte riktigt är något för henne. Inte just nu. Lägenheterna är vansinnigt dyra och hon känner sig gammal bara vid tanken på att dela en trendig stadsdel med snygga hipsters. Sedan kom hon att tänka på Ann-Marie, och med en sökomväg förbi Vällingby och Åkeshov hamnade hon till sist i Södra Ängby. ”Hej, älskling. Vad gör du?” ”Sitter du ner?” Hon känner sig lite trotsig vid tanken på att hon fattat ett så stort beslut på egen hand, vilket är något märkligt eftersom hon och Alexio ändå aldrig bott tillsammans och lever i ett förhållande som är fritt på alla andra vis än att de är varandra trogna. Hjärtat bultar hårt i bröstet. Hon är honom evigt trogen. Den gnagande misstron mot hans innersta syn på trohetsfrågan tär på henne.

En enda gång har de talat om vad som hände. Vera konfronte14

rade honom med sina misstankar om otrohet, vilket han förnekade och påstod att han i ett infall av åldersnoja blivit rädd för att inte räcka till för henne. Det var därför han tog Viagra utan att tala om det. Nu behöver han tid, säger han. Om hon bara kan ge honom lite tid. Sedan slöt han sig kring ämnet och visade med all tänkbar tydlighet att han inte ville prata mer om saken.

Hon vill tro honom, ge honom all tid han behöver, men något skaver inombords. Han, som alltid gått igång på henne på alla cylind­ rar, av en blick, en smekning eller ett laddat ord. Skulle han plötsligt behöva kemisk potenshjälp? Varför berättade han bara inte om sina svårigheter? De som alltid talat om allt som rör deras relation. Och varför skulle han ta med tabletterna på affärsresan till Indien? Ärendet borde vara utagerat men hon kan inte rå för den gnagande känslan av att det är något som inte stämmer. Hon ser Kenneths blick för sin inre syn. Vera har många gånger irriterat sig på Kenneths vaga misstänksamhet gentemot Alexio, men alltid avskrivit den som ett överbeskyddande drag och tänkt att misstron bottnat i en omtanke och grundmurad platonisk kärlek till Vera. De träffades när Vera var ung och nyinflyttad till Stockholm och Kenneth var den som tog henne under sina vingar. Där har han behållit henne, som en annan fadersgestalt, trots Veras vänskapliga antydningar om att de i stort sett är lika gamla och att hon för länge sedan blivit flygfärdig.

Nu känner hon sig hur som helst som en revolterande tonåring. Även om de inte bor ihop så har de många åren tillsammans gjort att hennes hem lika mycket är Alexios och samma sak gäller Alexios Kungsholmenlägenhet för henne. ”Om jag sitter? Vad har du för dig, min älskade?” Hans röst är varm och trygg. Kanske anar hon ett litet stråk av oro i frågan, men hon är inte säker. Vera stålsätter sig mot känslorna hans mörka stämma väcker i henne. Det smärtar att längta efter honom, efter hans kropp, och inte riktigt ha tillgång till den. Han var hennes trygga hamn och älskare under så många år att hon känner sig vilsen i den nya, tysta sexuella frånvaron mellan dem.

De har inte älskat med varandra sedan han kom hem från 15

Indien, och sedan hon skadade ryggen när hon gjorde allt för att rädda sin före detta klient Ayana från att dö i en mörk håla under en sommarstuga i Motala. Om Ayana inte hade överlevt skulle det ha varit hennes fel, eftersom mannen som kidnappat henne gjorde det för att hämnas på Vera.

Mycket kom emellan henne och Alexio under våren och det har skapat en fysisk och mental spricka mellan dem. Ändå älskar hon honom. Och han henne. Allt fortsätter som vanligt, men ändå inte. Hon tar sats. ”Jag ska flytta.” Så där. ”Till Södra Ängby.” Och då var tydligen även det bestämt. Hon går visst lite fort fram, men när hon betraktar bilderna på skärmen framför sig inser hon att det är precis vad hon ska göra. Lägenheten ligger alldeles nära tunnelbanans gröna linje som tar henne direkt till mottagningen på Odenplan. Perfekt. Hon ska bo nära skogen, Mälaren och Ann-Marie. Och Nisse. ”Oj. Den vita staden?” Alexio är arkitektoniskt intresserad och känner väl till stadsdelens vita villor. Han har till och med gått en guidad vandring genom området, något han sedan fascinerat talade om i dagar efteråt. Om han kommit helt ur balans, så hörs det inte. Han låter mest förvånad och intresserad, men möjligen faller orden ur hans mun i ett något ljusare tonläge än vanligt. ”Berätta. Hur kommer det sig att du plötsligt ska flytta?” ”Ja, du …” Hon drar ett djupt andetag. ”Jag insåg det faktiskt för bara en stund sedan.” Hon klickar upp en av de vackraste bilderna i mäklarens annons. Den med det stora fönstret som vetter mot den gröna ängen, med stigen som leder in i den lilla, men djupa, Judarskogen. Hon förlorar sig i tanken på att leva med den utsikten och betraktar stigen. Vägen som leder henne rätt. ”Jag tror att jag helt enkelt följer mitt hjärtas röst. Den säger högt och tydligt att det är dags för något nytt nu. Så mycket är redan nytt. Så mycket har hänt.

Jag är liksom redo att ta nya steg i livet och lämna gammalt skräp bakom mig. Och det här är ett steg i rätt riktning. Hon skrattar till. ”Det lät flummigt. Men det är sant. Det är dags att gå vidare nu.” ”Vera?” Han är tyst en stund innan han tar till orda igen. ”Det 16

här med att gå vidare och lämna gammalt skräp … Vad ska du göra med den här gamle geten till grek då? Ska du lämna honom också?” Nu hör hon tydligt oron bakom de skämtsamma orden.

Han är som en pojke på det viset, sina dryga sextio år till trots.

Skämtar gärna och ofta, inte minst om allvarliga saker. Hellre än att riskera att allvaret kommer emellan dem. Han behöver henne. Och hon honom. Han har ingen kontakt med sin mamma i Grekland och pappan försvann tidigt från familjen. De är båda föräldralösa och varandras allt. ”Älskade du. Jag vill aldrig vara utan get. Det blir ju dessutom närmare mellan oss nu. Åtminstone om man åker kommunalt.” ”Kommunalt. Är du galen? Skulle jag välja tunnelbanan före Blixten, menar du?” Näst efter henne själv älskar Alexio sin glänsande svarta Jaguar mer än något annat. ”Och till Södra Ängby?

Jag måste ju matcha husen, för tusan. Ska du verkligen bo i ett så stort hus alldeles själv? Och är de inte vansinnigt dyra?” ”Nej, tokstolle. Jag ska köpa en bostadsrätt. Ett femtioplus­ boende i ett vackert lägenhetskomplex alldeles vid Ängbyplan. Ett seniorboende. Hett värre.” Hon skrattar till. ”Hur svårt det än är att tro så har jag passerat femtio och kvalificerar mig därmed, även om det är med knapp marginal.” Hon känner hur hjärtat mjuknar och hur hon blir alldeles varm inombords. Trotset har lagt sig och hon känner bara en spirande glädje över sitt beslut och över att hon och Alexio fortfarande har varandra. ”Nu måste jag sluta. Jag har en mäklare att kontakta. Det står att de önskar inflyttning snarast, och mentalt har jag mer eller mindre redan flyttat härifrån. Nu ska bara det praktiska komma ifatt.” ”Du är fin du, Vera. Jag vill inget annat än att du ska vara lycklig, och är lyckan för dig ett seniorboende i förorten så får det bli så.

De där lägenheterna ser fantastiska ut. Kommer du i kväll som vi sa? Jag utlovar den finaste pasta vongole och har lagt en flaska riesling på kylning.” ”Självklart, älskling. Jag har en känsla av att vi kommer att ha ett kontrakt att fira.”

17

5.

J

ag kliver av tunnelbanevagnen och betraktar en ensam duva som planlöst pickar efter något att äta på den folktomma perrongen.

Beundrar den gråglänsande fjäderskruden med kontrasterande mörkgrå fält och den skimrande petroleumgröna nacken. Hur kan något så vackert vara så stigmatiserat? Hur kan människor äcklas av denna skapelse och till och med kalla duvan för skadedjur?

Ilskan väller fram inombords medan fågeln med ryckiga rörelser vaggar vidare på den skuggigt ljumma betongen. Den fladdrar sedan hetsigt med vingarna för att med möda ta sig några meter längre bort på perrongen. Tyngd av tristess och övergödning.

Stackars fågel.

Ensam. Alltid så ensam.

Att besöka Södra Ängby i dag var inte precis vad jag hade planerat, men energin från i går lever kvar i kroppen och det är nödvändigt att rekognosera för att gå vidare. Stegen bär mig längs Färjestadsvägen. Målet är solklart och riktningen enkel. Att skipa rättvisa nödvändigt.

Mariana Melanders villa är typisk för området, men den har en ovanligt risig och uppvuxen trädgård. Allt för att dölja den ljusskygga verksamhet som försiggår i källaren, givetvis.

Jag biter ihop tänderna så hårt att det värker i käkarna och får betvinga en våldsam lust att ringa på och eliminera Mariana 18

Melander omedelbart, men hejdar mig. Istället går jag ned mot Mälaren för att välja ut den ultimata platsen. Den skyddade och folktomma.

19

6.

K

lockan är tre på eftermiddagen när Vera tar farväl av mäklaren med ett fast handslag. Den effektiva och tillmötesgående kvinnan, och det äldre par som stod i begrepp att sälja sin lägenhet för att tillbringa sina sista år i livet på den spanska solkusten, gav Vera möjlighet att se lägenheten på lunchen. Troligen efter att ha läst av Veras beslutsamhet, och lägenheten var om möjligt vackrare än på bilderna. En känsla av hemtrevlighet infann sig omedelbart och det lilla uns av tvekan hon hyst inför galenskapen att spontanköpa en lägenhet försvann. Eftersom bostaden redan stod tom skrev de köpeavtal och kontrakt direkt, medan mäklaren konstaterade att Veras egen lägenhet på Linnégatan skulle bli lättsåld och troligen gå till någon ur hennes köparregister utan att ens behöva annonseras.

Vera strosar långsamt mot tunnelbanan och insuper sin nya närmiljö. Hon slår bort känslan av att vara iakttagen, en konsekvens av vårens upplevelser.

Lägenheten ligger alldeles ovanför en låg huslänga som hon nu passerar på sin vänstra sida. Längan inrymmer – förutom mäklarbyrån – en massörinrättning, en frisör, en sushi och thairestaurang, ett hunddagis, en fransk bistrorestaurang, en dragspelsreparatör, en blom- och inredningsbutik samt ett kafé. Här finns allt hon kan önska sig. Och lite till.

20

Undrar om jag någonsin kommer att lämna denna plats? funderar hon och suckar lättat. Det känns som om hon hållit andan sedan i morse.

Den syremättade luften här ute gör henne nästan yr. Förutom skogen alldeles intill ligger Mälaren i områdets utkant och Grimsta naturreservat bara en bit bort, på andra sidan Blackeberg. Miljöombytet kommer att göra henne gott och hon känner redan ett motstånd mot att åka in till stan.

Magen gör sig påmind med ett högljutt kurrande och Vera inser att hon inte ätit lunch. Hon skjuter upp dörren till kafé Gateau, slås av den ljuvligt mättade doften av kanel, kaffe och kardemumma, beställer en briefylld baguette och en caffe latte och slår sig ned vid ett av de små borden utanför. Efter en stund väller det ut människor från den breda trappan som leder ned från tunnelbaneperrongen mot Färjestadsvägen. En del av dem går raka spåret till förskolan, tvärs över gatan från där hon sitter, och fiskar upp ett barn eller två. Sedan styr de stegen mot kaféet och de lockande bullarna.

Det är fredag och helgen kan inledas.

Vera läppjar på det svalnande skummet i sin kopp medan det svider till i hjärtat. En gång tillhörde även hon en familj. Som hade fredagsmys, även om just det begreppet inte uppfunnits. Hon låter minnet komma till henne. Ett av de starkare.

Eva går vid hennes sida. Hon har just börjat i ettan och själv går Vera i fyran. Mamma och pappa har sagt att de kan gå hem själva nu. Det är inte långt. Bara tio minuter om man inte stannar på vägen. Det gör Eva. Hon stannar hela tiden. Hittar stenar, pinnar, blommor och maskar som hon envisas med att släpa hem. Själv tycker Vera att det är äckligt. Hon säger det, men Eva bryr sig inte. Hon plockar på och det tar hundra år att komma hem. Vera känner ansvar för henne, precis som mamma och pappa vill. Hon är stor och kan visst ha koll på sin lillasyster, men har också fullt upp själv, känns det som.

De går rätt över fotbollsplanen och kullarna som omgärdar den på två sidor. Som vanligt står gubben där i fönstret på andra våningen 21

och torkar sig med en handduk på ryggen. Armarna är sträckta bakåt, över huvudet, och kroppen är blottad mot fönstret. Han är vit och fet. Äckelgubbe. Snoppen dinglar och det är som om han vill att de ska se honom. De pratar aldrig om honom. Nämner inte det de ser.

Inte för någon. Det går inte att ta på. Inte att förstå. ”Kom då, Eva.” ”Vänta.” Eva står böjd över en vattenpöl och rör runt med barkbiten hon burit med sig från skogsdungen alldeles vid skolan. ”Eva!” Vera ser inte en människa i närheten, bara gubben. Hjärtat slår hårt och hon behöver gå på toa.

Eva tittar upp på henne med sina stora gröna ögon. Även om hon kan vara väldigt irriterande är hon söt då hon blir så där liten i blicken. Vera gör rösten lite mjukare. ”Kom. Mamma väntar. Hon lovade fika i dag ju.”

Det är sant. Varje fredag äter de bakelser från Råssnäsbageriet. Då sitter de vid köksbordet och mamma dricker kaffe medan de dricker apelsinsaft. Vera och mamma brukar äta napoleonbakelser och Eva vill ha prinsessbakelse. Pappa, som varken gillar sötsaker eller har tid att komma hem från jobbet vid den tiden, kallar dem för lyxlirare när han väl dyker upp. ”Hur har skolan varit?” Samma fråga varje dag. ”Bra.” Samma svar, i kör, varje dag.

Mamma brukar se på dem med den där blicken som gör Vera alldeles varm. Den som får henne att le. Mammas blick är inte alltid glad, men nu är den det.

Med söt grädde i munnen och en mamma med snälla ögon och randigt förkläde sitter Vera där och trivs. Snart middag. Sedan bastu och tv. Jordnötter och Coca-Cola. Mamma och pappa tar rom och is i sin och så sitter de där allihop. I den blå jeanstygssoffan framför tapeten med stora orange blommor. Allt är vanligt. Och hon älskar det.

Diskret torkar hon tårarna som sakta rinner nedför kinderna. Baksidan av handen blir våt av den salta vätskan och hon ger mannen vid bordet bredvid en urskuldande blick när hon försiktigt duttar 22

med en servett mot ansiktet. Han ler vänligt och hans labrador lägger huvudet på sned och ger henne en undrande blick.

När Vera ser en grupp människor komma med hoprullade gummi­ mattor för att yoga på Judarängen är det som att ännu en pusselbit faller på plats. Hon började själv yoga direkt efter kidnappnings­ dramat och har sedan fortsatt med det flera gånger i veckan, försiktigt med tanke på ryggen. Hon skäms när hon tänker på att hon förut betraktade yoga som oseriöst flum och skänker sin yogalärare Renate Grim en tacksam tanke. Hon har hjälpt Vera att hålla sig på rätt köl när allt svajat. Yogaövningarna har fungerat som en reling att hålla sig i och de har stärkt hennes själ inifrån. Dessutom har de gett henne muskler hon inte visste fanns.

Hon betraktar den lilla gruppen som nu alla står framåtböjda i hundens position och noterar att tårarna stillsamt fortsätter att rinna nedför hennes kinder. Det är som om någon satt på en strilande kran med ljummet vatten och nu går den inte att stänga av.

Sorgen drar i henne medan acceptansen förhindrar att hon faller.

Det som har hänt har hänt, konstaterar hon lugnt. Hon kan inte påverka sitt förflutna och nuet är den plats hon ska befinna sig i.

Det är Renates ord som ljuder inom henne. Renates mjuka lugna stämma bor i Veras huvud och hon kan när som helst plocka fram hennes mentala guidningar.

Stanna i nuet. Låt tankar och känslor passera som små moln på himlen. Betrakta dem, låt dem vara och döm inte dig själv för att de är där. Acceptera dem och låt dem långsamt flyga vidare. Andas.

Bara andas.

Hon huttrar till, nickar hej då till kafépersonalen genom det stora fönstret, drar den tunna kappan tätare kring kroppen och börjar promenera mot tunnelbanan. Vera tänker att hon ska ta ett livssteg i taget, lugnt och försiktigt, men vid tanken på vad hon står i begrepp att göra härnäst förlorar hon lugnet. Den stilla gråten avtar och hjärtat kränger till av både skräck och längtan.

Hon har en son som heter Patrik. Och hon ska kontakta honom.

Snart. När hon är redo. Snart är hon redo.

23

Vera betraktar de keramikklädda väggarna när hon går uppför trapporna till perrongen. Mönstren påminner om en Rörstrandskopp hon en gång ägt. Den hade ett vackert strikt mönster med en bred guldrand längs insidan. Dessvärre tappade hon den i golvet en stressig morgon före jobbet. Hon bestämmer sig genast för att köpa en ny och ur den ska hon dricka sitt morgonkaffe medan hon blickar ut över sina nya omgivningar.

Hon är så trollbunden av de vackra väggarna på väg upp mot perrongen att hon inte lägger märke till den något bedagade kvinna i ljusbrun päls som hon är på väg att möta i trappan. De håller båda i samma ledstång. Kvinnan, som ser ut att vara i sjuttioårsåldern, är iklädd svarta stövletter med skyhöga klackar och håller hårt i stången med sin rynkigt ådriga hand, förmodligen för att hålla balansen. I den andra handen håller hon en exklusiv handväska som ser ut att matcha skorna. Hon är kraftigt sminkad och blänger på Vera medan hon väser: ”Flytta på dig, kärringjävel.”

Vera blir så häpen att hon inte får ur sig ett ord. Tar bara ett steg åt sidan och släpper förbi kvinnan, som hon nu ser verkar ha på sig en äkta minkpäls i värmen. Vera tittar efter henne där hon fortsätter sina stapplande steg nedför trapporna, blind för väggarnas skönhet. Kvinnan säger något som Vera inte hör till sitt sällskap, en mörk, vacker tonårstjej. Stackars flicka som fått en sådan farmor eller mormor eller vad det nu kan vara, tänker Vera samtidigt som hon möter blicken från en välklädd kvinna som rinner nedför trapporna i dräkt, fotriktiga skor och en stor portfölj i handen.

24