9789175575452

J E A N E T T E B Ä F V E R F E L DT

Copyright © Jeanette Bäfverfeldt 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-545-2 Tryckt hos Scandbook, Falun 2021

Till alla Gränsgångare med kärlek Br än nässl an är en överlevare. Den har utrustats med många skydds­vapen, med ihåliga vätskefyllda brännhår som innehåller kiselsyra och kalk. Det har den för att skydda allt det fina inom sig.

Utan det skyddet skulle brännässlorna inte ha någon chans att växa sig stora. De behöver skyddet för att få vara ifred och växa upp så att de kan sprida sina frön som ger nya plantor. Det går att lura dem.

Brännhåren är sneda, så om man stryker plantan nerifrån och upp bränner man sig inte.

Det finns ingen nordisk växt som innehåller så mycket mineralsalter, fosfor, kalium, kisel, kalcium och järn. Den har dubbelt så högt näringsvärde som moroten. När brännässlans blad angrips och den blir stressad, då dras dess energi ner i rötterna och stannar där tills faran är över.

Brännässlan är sällskaplig av sig och lever alltid i storfamilj, ofta vid varma fuktiga platser.

Om man spelar musik för brännässlor så reagerar de olika beroende på om det är indisk musik eller hårdrock.

Det går att spinna starkt, grovt och slitstarkt garn av nässlor. I stjälkarna finns bastfibrer som kan behandlas på ungefär samma sätt som lin för att bli tråd. Fibrerna verkar vid första åsynen både blanka och veka, men skenet bedrar. De är starka och hårda och lämpar sig för klädedräkter som kan skydda sina vandrare och krigare från kyla och hårt väder.

5

Det feminina är en kraft som sträcker sig från sårbarheten, går via kärleken för att sedan omvandlas till den allra största av styrkor, nämligen den kraft som uppmanar till handling, till skapande, till att våga vara i världen helt utan skam. Det är den kraft som finns i både kvinnor och män och det är den kraft som finns i mig och det är en kraft som jag under alltför lång tid har förnekat.

– Khatia Buniatishvili

Del 1: Söker min människa

Kapitel 1 Mamma är et t av åtta syskon och hon blev inte som de andra. Hon är konstnär. Hon säljer lampor och lär barn att simma. Hon är feminist och tror på kärleken.

Mamma tar mig och min lillasyster i varsin hand och går uppför stentrappan till musikaffären. I en vacker sal står stora bastubor och finlemmade fioler, sprittande eldiga flamencogitarrer och slumrande dragspel på parad i eftermiddagsljuset. Mamma går fram till disken med oss tätt intill. ”Har ni ’Je t’aime’ på franska?”

Damen i skivbutiken fnyser, rättar till en hårslinga som är på rymmen och fångar snabbt in den med en brun hårklämma.

Inget av detta bryr sig mamma om. ”Ja, jag vill inte ha sången på engelska, tyska eller svenska. Det ska vara ’Je t’aime’ på franska. Det måste vara originalet, annars får det vara.”

Damen i skivbutiken skakar mycket bestämt på huvudet. Det är inte ett ja-skak. ”Vi har verkligen inte den sortens musik i vår butik.” ”Nä, jag kan tänka mig det. Ni har väl bara madrigaler och motet­ ter här”, fnyser mamma. ”Vi har musik med kvalitet i den här butiken, och den sången är förbjuden i nästan hela Europa”. Jag och min syster är lika stilla som instrumenten i eftermiddagsljuset och jag tänker på den franska sången. En ljus kvinnoröst och en sammetslen mansröst smeker varandra fram till ett slutgiltigt crescendo. Tien! Rösterna viskar på ett härligt lockande sätt. Vad det har för betydelse och varför sången är förbjuden vet jag inte något om, för jag är bara tolv år. Mamma ger mig min första kärlekslektion bland fioler och bastubor. ”Kom ihåg att vad som än händer är kärleken viktigast av allt.

11

All slags kärlek.” Mamma vänder ryggen mot damen. ”Vi får hitta musiken vi behöver någon annanstans.”

Med stolt hållning stegar hon ut ur butiken. Ut till det levande på gatan, där det mesta den här varma sommardagen har fullt upp med att slå ut i full blom och därför inte har tid med någon skuld eller skam. ”Flickor, ni ska veta att världen är så oändligt stor och den väntar på er. Därute i den stora världen dricker man just nu eftermiddagste med citron”, berättar mamma.

Vi tar danssteg på gatan, skuttar fram på smala barnsben. Jubel inom­bords – det finns en annan värld än denna och den väntar på oss!

Klockan i kyrkan slår stängningsdags och sceneriet förvandlas.

Vaktparaden packar ihop instrumenten och marknadsplatsen töms på folk. På dörren till konditori Mazarinen hänger skylten Stängt.

Bröd och bullar töms från diskarna. Vi och de andra byborna sprids åt alla håll och snart är det bara den ljumma vinden kvar på torget.

Hemma sitter far-adelsmannen i sin stora läderfåtölj och ser på fotboll. Han älskar fotboll och väderrapporter från SMHI. Mamma älskar Olof Palme och Tom Jones. När Tjuren från Bronx juckar loss på scenen skriker kvinnorna med en sådan intensitet att faradelsmannen reser sig upp och sänker ljudet på teven. ”Vad tänker du på?” frågar mamma honom fast hon ofta redan verkar veta svaret. Kanske är det av artighet eller en förhoppning om att en dag bli djupt överraskad. ”Den här dagen blir precis som SMHI förutspådde. Regnig och grå. Smådroppande regn i luften”, svarar far-adelsmannen och åter­ går till sitt tidningsläsande.

Jag drömmer om världen i sus och dus och om alla djur jag så gärna vill tala med. Vad tänker blåvalen på som har den största hjärnan i hela världen? Och vad ser albatrossen när den fl ger runt jorden? Jag kan bara drömma och fantisera om det. ”Varför behövs drömmar, mamma?” ”För att du ska bli den du innerst inne är och vill vara.”

12

”Vad drömmer du om att du vill vara?”

Hon stannar upp framför spisen och torkar eftertänksamt sina händer och dröjer en stund med svaret. ”Många män drömmer vilt och starkt, men för kvinnor är det svårare att göra det. Drömmarna är inte lika lätta att förverkliga för oss.” ”Som vadå? Vad är det som är så svårt att förverkliga för kvinnor?” ”Att tjäna sina egna pengar och få ett självständigt liv. Många käm­ par för att skaffa ett arbete som det går att klara sig på. Jag dröm­de om att bli konstnär, men hoppade av konstskolan när jag gifte mig. Som kvinna får du inte vara för vild och galen om du ska bli accepterad och passa in.”

Jag skriver upp det där med vild och galen och pengar och arbete i anteckningsboken, men förstår ändå inte innebörden av allt det hon sa. ”Vad är att passa in?” ”När du blir lite större ska jag förklara”, lovar hon.

Mamma knyter förklädet med rosenmönster runt midjan och höjer musiken på radion. Just den här lördagseftermiddagen, som de flesta andra lördagar och söndagar, lagar hon något extra gott som så många andra mammor också gör. Idag steker hon kött och gör brunsås, kokar potatis, plockar fram gelé och inlagd gurka från kylen som portioneras ut i små skålar och till efterrätt blir det konserverad frukt med vaniljglass.

Mammor ser ofta mer uttråkade ut än pappor. Men min mamma skrattar oftare och mer än andras mammor. Hon gråter också mer, tror jag.

Just nu tar hon danssteg invid spisen och svänger på höfterna.

Hennes namn är Ewy, och när hon är på bushumör så kallar hon sig för Evylina eller Vildrosen. Hans namn är Knut Axel Theodore och han är son till en adelsman. ”Alla behöver drömma”, säger mamma. ”Kvinnor behöver dröm­ ma djupa drömmar på samma sätt som barn gör, äventyrligt och lekfullt. De behöver allvarliga längtansfulla drömmar också. Lyssna på vad ditt hjärta säger – då kan du göra vad du vill.”

13

Mitt hjärtas pulsslag slår högt och ljudligt av förväntan, som en hög­talare på högsta volym. Uppmaningen döljer något hemlighets­ fullt som måste utforskas och prövas. Jag ställer mig frågan – vad innebär det att existera?

Svaret uppslukas av tomheten utanför mig. Än så länge känner jag inte till så många andra länder än Sverige och Finland, där faster Thea bor. Än så länge vet jag inte att en kamouflageklädd man ska bli far till mina barn och att jag kommer att ställa honom frågan: ”Kan du tänka dig att leva med mig i Bohuslän?”

Han kommer att svara: ”Ja, om det går att odla ris där.”

Svaret är konstigt, och det kommer ta tid för mig att förstå vad han menar med det.

Jag pratar ofta för mig själv och med djur. Jag antecknar alla mina observationer: Giraffen har fyra magar precis som kon.

Katter jamar annorlunda mot människor än hur de jamar mot varandra.

När drakar fnyser gul rök ur näsborrarna så skrattar de.

Min blyghet är tung som en sammetsgardin. Bakom den är jag än så länge gömd för mig själv och för världen.

I rummet utanför hör jag mamma beskriva att en orgasm är en känslig färgexplosion i rött, grönt och lila. Jag blundar bakom gardinen och kan se orgasmerna. De liknar nyårsraketer när de stiger upp mot himlahöjderna.

Jag söker det mest angelägna. Jag söker min egen människa.

Hon heter Mi-Mi.

14

Kapitel 2 Jag fö ds fö r tidigt och det har påverkat mitt liv. Jag roterar genom födelsekanalen i hög hastighet. Barnmorskan som är ett proffs från Finland, bromsar min framfart försiktigt men bestämt, och låter mig rotera ut genom passagen i takt med mitt hjärtas slag och mammas krystvärkar. Hon lyfter upp mig och det märks genast att något inte stämmer, benen dinglar oregerligt på ett konstigt sätt. ”Knäskålarna har inte växt ut”, konstaterar doktorn och faradelsmannen vänder bort blicken och lämnar rummet.

Doktorn följer efter, går fram till honom vid de stora fönstren där han står bortvänd och stirrar ut i ingenting. Den vackra vyn utanför kan inte bidra till att något blir bättre. Doktorn klappar honom lätt på axeln och försöker trösta. ”Flickan kommer att växa till sig.”

Doktorn vet inte att far-adelsmannen egentligen vill ha en son och nu är mycket besviken och rädd, eftersom han har fått en flicka med begränsad rörelseförmåga.

Far-adelsmannen älskar fransyskor som är fotomodeller och skådespelerskor. Brigitte Bardot är hans favorit. Hon har långt blon­ derat hår och svart eyeliner runt ögonen, plutiga läppar och stora bröst. ”En sådan puma!” utbrister far-adelsmannen när han ser henne. ”Hon har en jävla dragningskraft på oss män. Jag tycker flickan ska få sitt namn efter henne.” ”Brigitte Bardot är faktiskt en ganska usel aktris och bara ett sexobjekt”, fnyser mamma. ”Gro är ett bra namn. Det passar, för vår flicka verkar klara sig mot alla odds.”

De är inte överens, men till slut rinner det kalla vattnet över hjässan. Prästen tecknar korstecknet på min panna och runt munnen och hjärtat. Han ber Gud att bevara mig i sitt ljus nu och för alltid.

15

”Härmed döper jag dig i Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn till Gro Brigitte.”

Jag är ett tyst och stilla golvbarn som sitter på rumpan och hasar fram, roterar med benen i halvcirklar och sträcker ut armarna så att balansen blir jämn i ben, armar och i resten av kroppen. Jag blir duktig på att ta mig fram och tycker om att sitta på golv och i trappor, framför soffor och fåtöljer. De första intrycken kommer från ting som befolkar golv.

Människornas ord och ansikten är ointressanta. De böjer sig ner och tittar förstrött på mig som vuxna gör när de studerar barn på håll, och de frågar sig vem jag är mest lik egentligen.

Svaret uteblir och det är dags för middag. Jag blir kvar på golvet och människorna tröstar mina föräldrar. ”Snart tultar hon nog runt som de flesta andra ungar.”

Mamma och pappa ser oroligt på när jag försöker ta mig fram på alla möjliga och uppfinningsrika sätt.

Möbler och människor är i vägen. Jag bryr mig bara om deras skor. Jag är en observatör som kryper runt bland små pimpinetta skovarelser med knytrosetter, bruna tjänstemannaskor som luktar uttråkad fotsvett, och utnötta trötta tofflor som hasar fram till bord och till sängar.

Ibland träffar jag på högklackade skor. När mamma går i hög­ klackat balanserar de så djärvt och lekfullt med henne att hon nästan fl ger. Den sortens skor verkar höra ihop med fest och gör henne mer upprymd än vanligt, särskilt när det samtidigt serveras drycker med bubblor i.

Jag tycker om skor, men förstår inte vad de fyller för funktion eller varför de är så olika. Skor gör mig busig och full i skratt.

I den stora mörka hallen lever en storfamilj av skor. Blänkande skor, svarta som speglar. Skor, spända till bristningsgränsen av skoblock, riskerar att spricka av upprymdhet. Det gör dem också släta som ung hy, fast de är av äldre sort. Jag träffar också små hopsjunkna vardagsskor som blir alldeles stirriga och ynkliga av oro när ägaren lämnar dem på egen hand. Åsynen av den sortens skor gör ingen särskilt munter.

16

Det är under bord och i den stora hallen som jag påbörjar livet och det är där jag med förtjusning tar sats för att nå fram till skor med skosnören – för det är så kul att försöka knyta upp dem fast deras ägare försöker göra motstånd.

Barn som kommer på besök tycker ofta mycket illa om mig. De trycker sig tätt intill sina föräldrar och stirrar med fasa på mig, när tar jag sats och hasar i hög hastighet fram mot deras skor för att se om det finns några skosnören att knyta upp. De skriker högt av rädsla och vill så fort som möjligt krypa upp i någons famn.

I världen ovanför slamrar det av porslin och surrar av röster.

Någon vuxen lyfter upp mig och jag ser hamnen som glimmar av ljus från båtar. Träd vajar i stormregn och gatlyktornas sken dansar i takt.

Därnere ser jag många fötter med skor. Slingrar mig ur greppet och vill snabbt ner på golvet igen. Skorna skuttar, studsar, hasar, snubblar fram med människornas liv och hela känsloregister.

Från den stunden älskar jag skor, att provgå olika slags skor, att ställa dem på rad och låta olika sorter umgås. Bäst är att först ta på dem och sedan ta av dem, gå barfota för att känna skillnaden mellan det nakna och påklädda. ”Det är sådana fötter som överlever krig”, säger en hantverkare långt senare, när han får syn på mina bara fötter på ett kallt trägolv i huset där jag bor.

Mamma och far-adelsmannen kan pusta ut. Min kropp har för­ mågan att bilda nya kroppsdelar. ”Gros knäskålar utvecklas fint och har blivit större”, meddelar doktorn.

Vid tre års ålder reser jag mig med stapplande steg och prövar att gå.

17

Kapitel 3 Nu l ångt ef t er åt reser jag genom tiden. Framåt och bakåt för att leta upp pusselbitar som bildar ett mönster av berättelser. Mjuka och stillsamma berättelser, ibland lekfulla, andra berättelser så smärtsamma och krampaktiga att de naglar sig fast, hulkar vid varandra för att få tröst.

Jag står upp allt oftare, men trivs nere på golvet och fortsätter att hasa och treva mig fram och blir mycket skicklig på det. Någon vill ta en bild och ber mig att sitta still. Jag lyder genast. På bilden sitter ett tjockt litet barn och tittar uppmärksamt in i kameran. Barnet har en telefon i knät och tänker ringa någon, men det är ju bara på låtsas.

För det mesta sitter jag tyst för mig själv och pillar hellre med något än leker med andra barn, om det finns några i närheten, men det gör det för det mesta inte.

Mamma läser fel på vällingpaketet och dubblar dosen med pulver.

Min lilla barnkropp sväller snabbt och förvandlas till en säl i en vagn som hon promenerar runt med i Slottsskogen. Mamma läser fel för att hon inte tänker som hon brukar. Hon tänker på jobbiga saker.

Hennes suckar blandas med gälla skratt. ”Jag svänger som en stormlykta i vinden. Jag gråter så mycket att mitt lilla barn får i sig mer tårar än mjölk”, berättar hon för sin syster när hon kommer och hälsar på. ”Försök att samla ihop dig för barnets skull”, råder systern.

Det är ett råd som mamma får av alla sina systrar och många vä­ nin­nor, ja förresten, av hela släkten som verkar vara orolig för hennes hälsa.

Våra kläder är skrynkligare än vanligt. Far-adelsmannen lämnar in sina skjortor för strykning hos skräddaren.

18

”Det måste jag göra.” Han vänder sig till mamma, rösten är myck­ et irriterad och han glor ilsket på henne. ”Att få dem alldeles släta är en konst som få behärskar.”

Hon verkar inte bry sig om den konsten och är för det mesta likgiltig, när far-adelsmannen gör försök att upplysa henne om hur allt ska vara för att fungera i hemmet.

Far-adelsmannen vill koncentrera sig på middagsmaten och lyss­ nar förstrött när mamma försöker berätta att hon ibland vill bort från vardagsvanorna och göra mer spontana saker i livet. Hon föreslår en utfl kt till nästa helg. ”Kanske rentav ett restaurangbesök?”

Han svarar inte. ”Titta mig i ögonen när vi pratar”, ber hon och vill berätta något viktigt. ”Ibland känns det som om jag tilldelats ett liv jag inte passar in i.”

Hans blick glider bort från henne. ”Jag hör vad du säger, men har lite svårt att förstå. Maten vi äter här hemma är minst lika bra som på Källarkrogen och dessutom mycket billigare.”

Mamma vill ändå försöka förklara något mer och mycket viktigt.

Hon reser sig upp från köksbordet och går oroligt fram och tillbaka i köket. Hon tar tag i förklädet så hårt att hennes knogar vitnar.

Hon skakar på huvudet och gör ett nytt försök: ”Jag håller på att bli någon jag inte är eller vill vara.” ”Försök skärpa dig. Det måste vi båda göra”, säger han strängare än tidigare och sedan är både middagen och samtalet över.

Det går tid, men det går inte över. De spänner fast henne på en bår och bär henne nerför trapporna ut till den väntande ambulansen.

Jag tittar ner på båren från fönstret på tredje våningen, härifrån ser hon plötsligt ut som en liten flicka.

De kör henne till det psykiatriska sjukhuset som främst befolkas av frustrerade hemmafruar, homosexuella och utvecklingsstörda.

Mam­ma skrivs in på en sal för tre patienter. I rummet bredvid bor en kvinna i eget rum. De från överklassen får ofta det.

Allt som sker i de här sjukhusrummen vävs in i hemligheter och 19

viskningar som hörs genom de smutsgrå väggarna om man lyssnar noga. Det är lätt att förstå att det inte är fint att vara här, att det är något som man har gjort fel eller misslyckats med.

Jag hör far-adelsmannen prata med någon om kvinnan i rummet bredvid mammas sal. ”Ja, hon är helt skogstokig” berättar en mentalsköterska för faradelsmannen. ”Ewy är ju mer sansad som tur är”, anser han. ”Hon därinne behöver särskild övervakning, för hon klöser och ri­ver både sig själv och andra. Rispar sig i ansiktet om hon får tag i något vasst, och hon är en äkta diva som får lov att röka i badet”, berättar mentalsköterskan i förtroende för far-adelsmannen som inte gillar att hans hustru befinner sig på den här miserabla platsen. ”Ser ni något tillfrisknande?” frågar han vid varje besök. ”Det kan ta sin tid men vi provar ut mediciner som ska hjälpa henne att på sikt bli lugnare och mer tillfreds med livet”, informerar psykiatrikern med runda glasögon och skriver in något i mammas journal.

Snart kommer du hem och mår bra igen, skriver systrarna och skickar en bukett med röda nejlikor till mamma.

Far-adelsmannen kommer på hastiga besök då och då. Han frågar hur hon mår och hon säger: ”Tack, lite bättre.”

Sedan är det färdigpratat om den saken. ”Barn är mammors ansvar. Mammor är bäst på barn”, säger han i telefon till någon. ”Varenda jävla hembiträde är också upptaget verkar det som. Och jag förstår inte varför.”

Under tiden som mamma vistas på sjukhus tar far-adelsmannen mig till ett barnhem. Han lämnar in mig i receptionen, ungefär på samma sätt som man lämnar in sin kappa på en offentlig inrättning och får en bricka med ett nummer för att kunna lösa ut plagget vid ett senare tillfälle.

Sköterskan som tar emot oss fyller i papper, som hon sedan stämp­ 20

lar hårt på varje sida, och far-adelsmannen får signera och intyga att barnet är inlämnat för att modern är sjuklig. ”Var en duktig flicka nu”, säger far-adelsmannen och ger mig en bestämd klapp på kinden.

Klappen är mer uppfordrande än kärleksfull. Far-adelsmannen ska bli postmästare och är upptagen av sin karriär. Inget får komma i vägen för den. Mamma är en ung medelklasskvinna som håller på att begravas i den förväntade kvinnligheten. Far-adelsmannen har spring i benen och hinner inte med något annat än sitt arbete på postens huvudkontor.

Hon skriver brev till sin syster från sinnessjukhuset: Jag har försökt att vara kärleksfull och närvarande, men jag är ändå alltid orolig. Försöker fly från konflikten mellan den jag är och den jag bör vara, men jag lyckas inte med det konststycket.

Alla andra kvinnor verkar klara det så bra, men inte jag. Vill ju veta orsaken till olyckligheten. I journalen står det att läsa: ”Motgångar i livet, häftiga sinnesrörelser och husliga bekymmer.” Vad kan jag säga om det?

Hon förblir inspärrad en längre tid, bräcklig och svag. Till sällskap har hon ”problemen utan namn”, de man inte får prata om och hon är fångad i sig själv. ”Det förblir en gåta varför hon mår så dåligt.” Far-adelsmannen är förvirrad. ”Det kan bli bättre om hon blir gravid igen”, hävdar psykiatrikern.

Far-adelsmannen har mycket att stå i. Släktens kvinnor har fullt upp med sina småbarn och släktens män gör karriär precis såsom faradelsmannen. Släktens kvinnor pratar med varandra i telefon, men förstår inte varför mamma inte är en lycklig nybliven mor och varför hon lämnar bort sitt barn.

Ingen noterar barnen på barnhemmet, de står i sina spjälsängar, gråter och skakar i sänggavlarna. De stirrar rakt ut i ingenting med upp­givna ögon. Små barn kan inte välja – de tar vad de kan få i sin an­sträng­ning att förbli i livet.

21

Jag är ett av dem. Inget av barnen förstår varför de är där. De kom­mer aldrig att förstå det, för det finns inga bra förklaringar.

Inte ens nallen fick följa med hit, och instinktivt som ett skadat djur börjar jag krypa in i hörn och undanskymda vrår.

Föreståndarinnan för barnhemmet bär en hätta på huvudet som är omgärdad av svarta papiljottlockar. Hättan gungar oroligt och vill lätt hamna på sned när hon går runt och bevakar barnen. Hon prövar att rätta till den när hon passerar blanka ytor där det går att syna sin siluett. ”Vill du ha en bit banan?” Hon försöker mata mig och tittar på mig på samma sätt som man tittar på en apa på zoo, men det här är ett hem för barn som ingen just nu vill ha. Smaken av mosad banan ger mig än idag kväljningar.

Varje vecka ringer hon far-adelsmannen och rapporterar sakligt hur mitt hälsotillstånd har förändrats: ”Hon har ingen aptit, men hon har ju mycket hull som tur är.

Det viktigaste är ju att hon får i sig vätska.”

Far-adelsmannen håller med. Han är på språng genom korridorerna på det stora postkontoret där han är chef. Han skakar irriterat på huvudet, förändrade planer passar inte idag och inte imorgon heller.

Nästa gång hon ringer förstår han att något måste göras. ”Gro vänder ryggen mot en när man kommer och hon vill ingenting.” ”Leker hon och skrattar någon gång under dagen?” frågar faradelsmannen. ”Det är ju många barn här, som du vet, och vi kan ju inte hålla på med dem hela tiden.”

Moster May hämtar mig efter tre månader och jag placeras i baksätet på hennes Volvo Amazon. ”Nu får du vara stilla när jag kör. Snart är du hos din mamma.

Hon är hemma igen och längtar så mycket efter dig, lilla gumman.”

Oron är obefogad, jag sitter apatisk och stilla i baksätet på Ama­ zonen. Utsattheten och övergivenheten har etablerat sig och jag stirrar tomt på moster Mays ryggtavla när hon startar bilen.

22