9789175575414 by Smakprov Media AB

Sagt om föregående böcker Dödsklippan i Sharm el-Sheikh är en tillsynes oskyldig och lättsam historia. Men under ytan gömmer sig ett tankeväckande och högaktuellt ämne. /…/ Anna-Maria Ekblad har ännu en gång lyckats med mixen av semesterfeeling, historielektioner och våldsam död.”

Ett gäng simmare med OS-drömmar anländer för en veckas

Boktanten

träningsläger i Olympia där reseledaren Anna Lindblom är på plats. Redan första dagen hittas en av simlöftena svårt sjuk och det står snart klart att hon har blivit förgiftad. Anna dras återigen in i ett mordmysterium när kriminalinspektör Stefanos

Bokscirkelnn

ber om hennes hjälp. noggranna anteckningarna väcker fler frågor än svar. Det visar sig att hon bär på många mörka hemligheter. Finns svaret på varför någon vill mörda henne gömt i dagboken?

Dödsspelen i Olympia är den tredje fristående delen i Anna-Maria Ekblads serie om reseledaren och privatspanaren Anna Lindblom. Serien bjuder på spännande och underhållande läsning som tar med läsaren till exotiska resmål.

ISBN 978-91-7557-541-4

Författarfoto: Thomas Niemi Grafisk form: Mia Fallby, m-Dsign.com

Hot, mobbing, otrohet, död samsas med vänskap, kärlek, glädje och tillit. En väldigt bra miljöskildring där jag som läsare inte bara får en deckare utan även mer kunskap om detta område i Egypten. Intressant koncept!”

De kommer över den mördade kvinnans dagbok, och de

9 789175 575414 >

DÖDSSPELEN I OLYMPIA

Anna-Maria Ekblad växte upp i Sundsvall och bor idag i Sollentuna. I sitt förflutna som reseledare har hon bott längre perioder i Grekland, Turkiet och Egypten. Efter 25 år lämnade hon resebranschen. Upplevelser och resor är en viktig del av hennes liv. Hon har stått på Kilimanjaros topp, guidat i Konungarnas dal, kommit sist i ett triathlon, smugglat surströmming till Egypten och åkt luftballong över savannen i Kenya. På en skrivresa i Italien föddes idén till serien om reseledaren och privatspanaren Anna Lindblom. AnnaMaria har tidigare utkommit med Systrarna på Kreta och Dödsklippan i Sharm el-Sheikh.

En bok som ger en känsla redan från början att det kommer bli en händelserik historia. Och oj vad spännande den var emellanåt.”

Annasboklista

Det är en spännande intrig blandat med härlig semesterkänsla! Jag blir nyfiken på vad som kommer hända i kommande böcker i serien.” Systrarnaleosbokprat

DÖDSSPELEN I

OLYMPIA

En lättsam och oerhört charmig deckare /…/ Författaren måste ha ägnat en hel del research och visar verkligen sin kunnighet i den gamla grekiska historien.” Bokprataren

Copyright © Anna-Maria Ekblad 2022 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2022 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag & inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-7557-541-4 Tryckt hos ScandBook, Falun 2022

CHARTER

DECKARE

Persongalleri

Reseledarteamet i Kalamata Anna Lindblom, 22 år, Sundsvall, reseledare. Anna arbetar sin tredje säsong och hon har fått i uppdrag att arbeta med det svenska simlandslaget. Hilde Anker, 30 år, Trondheim, reseledare. Hilde gör sin första säsong. Thomas Smith, 30 år, Gilleleje, destinationschef. Han arbetar sin sjätte säsong och Anna och Thomas har tidigare arbetat tillsammans i Egypten. Stefanos Giannoudakis, 29 år, Kalamata, arbetade tidigare på Kreta men flyttade hem till Kalamata 2020. Han har arbetat fyra år inom den grekiska polisen. Svenska simlandslaget och personer som arbetar med dem Vanessa Ekesvärd, 26 år, Skellefteå, tidigare OS-medaljör 2012 & 2016. Ulrica Landgren, 38 år, Göteborg. Årets comeback och tidigare OS-medaljör 2004, 2008, 2012 & 2016. Simone Sjöqvist, 26 år, Stockholm, tidigare OS-medaljör 2016. Alina Ceder, 22 år, Lidingö. Maja Ahltorp, 24 år, Kalmar. Wilma Gradin, 25 år, Helsingborg. Herman Dörner, 21 år, Stockholm. Lukas Olsson, 42 år, Skellefteå, tränare. 5

Bengt Dahlberg, 59 år, Umeå, idrottsläkare. Viktor Stare, 40 år, Örebro, tränare och tidigare OS-medaljör. Emelie Roos, 35 år, Västerås, tränare och tidigare OS-medaljör. John Johansson, 59 år, Skellefteå, baddräktskungen. Cathrin Wiberg, 49 år, Skellefteå, fotograf. Familjen Ekesvärd Andreas Ekesvärd, 50 år, Skellefteå, bankchef. Sandra Ekesvärd, 45 år, Skellefteå, gyminstruktör och platschef. Vanessa Ekesvärd, 26 år, Stockholm, tidigare OS-medaljör 2012 & 2016. Viola Ekesvärd, 21 år, Stockholm. William Ekesvärd, 15 år, Skellefteå.

Prolog

Hon hade ätit mer än hon brukade, magen kändes rund och uppsvälld av brunchen. Varför hade hon inte slutat i tid? Det var en timme kvar till träningspasset. Planen hade varit att gå ut till poolen och simma några längder innan de andra kom men hon hade huvudvärk och bestämde sig för att stanna och vila en stund på hotellrummet. Normalt tog hon alla tillfällen till extra träning men huvudvärken blev bara värre och värre. Det dunkade ovanför vänster öga. Hon hämtade två huvudvärkstabletter från necessären i badrummet och kastade en blick i spegeln. Vad trött hon såg ut. Var det verkligen hon? I morse på Arlanda hade hon varit laddad till tänderna inför lägret. Nu skulle hon visa att hon var värd en plats i OS-truppen. Hon la sig på sängen med kläderna på. En enorm blombukett stod på skrivbordet. Varför kunde han inte lämna henne i fred? Hur skulle hon göra för att få honom att förstå, det skulle aldrig bli de två. Hon hade provat allt, men inget hade gett resultat. Blombuketten skulle slängas ut, så snart hon blev piggare. Ville inte ha något från honom. Hon slumrade till och vaknade efter en stund av ett starkt illamående. Det sista hon ville var att kräkas i sängen, så hon flög upp och in på toaletten. Så äckligt. Maten kom upp. Var det inte också morgonens frukost från flygplanet? En stund senare hade hon ingenting kvar i kroppen och magen krampade. Det var som om en knytnäve öppnade och slöt sig i magen. Borde den inte 7

lugna ner sig, när den blev tom? Vad var det hon hade fått i sig egentligen? Hon kunde inte komma på något som skulle få henne att reagera så här. Kunde det vara chokladen? Nej, choklad var inte farligt, bara en av de saker som mamma förbjudit. Det hade hon fått höra sedan barnsben. Hon kröp tillbaka till sängen, kroppen skakade okontrollerat. Med sina sista krafter fick hon fram en filt ur garderoben, innan hon åter la sig ner på sängen och rullade ihop under täcket och filten, fortfarande med kläderna på. Hon frös så in i märgen förutom huvudvärken, kramperna i magen och illamåendet. Det fanns inte tid för sjukdom. Hon hade bara en vecka på sig att visa vem hon var och varje minut var viktig. Tidigare resultat eller OS-medaljer räknades inte. Det var nu det gällde. Om hon inte presterade, var allt förlorat. Då skulle hon inte få en av platserna till Japan. Tabletten mot huvudvärken hjälpte inte, hela huvudet dunkade och det gick inte längre att tänka klart. Kramperna i magen var som en kniv som stack henne gång på gång. Hon rullade ihop sig som en boll, tryckte benen hårt mot magen och kved. Benen domnade bort och hon kände dem inte längre. Det gjorde så fruktansvärt ont. Hon stod inte ut. Svagheten i kroppen gjorde det omöjligt att ta sig ur sängen. Hon behövde hjälp och såg sig om efter mobilen, men synfältet grumlades av nästa kramp. Hon såg ingenting, allt var suddigt. Hon var instängd i smärtan och kunde inte längre röra sig. En bild kom för henne, som en uppenbarelse och plötsligt stod allt klart. Du vann, nu dör jag.

Kapitel 1 Måndag 3 maj 2021 Anna var så lycklig att vara tillbaka i Grekland, som hon hade längtat. Tiden hade gått så långsamt. Det var meningen att hon skulle åka till Grekland i april 2020, men världen hade stannat av i och med corona. Anna hade, som många andra, trott att det skulle gå över på några veckor, men hon hade haft fel. Nu var hon på plats, i Kalamata på det grekiska fastlandet. Det skulle bli hennes tredje säsong som reseledare. Ett år hade gått sedan hon arbetade i Egypten. Helt utan Grekland hade hon inte varit förra året. Hon hade tack och lov fått hjälpa till några veckor på Kreta under högsommaren 2020 och då arbetat tillsammans med Daniel och Frederik igen. Det var ett kärt återseende och hon förstod hur mycket hon saknat dem. Anna hade hittat ströjobb i Sundsvall, bland annat att åka runt och leverera mat till pensionärer. Hon gjorde allt hon kunde för att fördriva tiden tills hon kunde åka ut som reseledare igen. Det hade blivit en lång väntan. Det var måndag och första arbetsveckan med gäster för säsongen. Anna var så glad att få vara med och öppna ett helt nytt resmål. Det var mycket nytt att lära sig, både om platsen, se och lära sig utflykterna och bygga upp kontoret. Inte minst alla nya regler och rutiner på grund av covid-19. I Grekland skulle alla människors rörelser registreras på individnivå varje dag. Den lokala researrangören 9

skickade sms om Annas och reseledarteamets rörelser till polisen. De skickade information om gästerna som ankom med dagens flyg. Researrangören hade fått dispens av polisen, att kunna skicka ett meddelande per dag för alla inblandade, i stället för att skicka ett sms per person. Detta gällde till femtonde maj, sedan skulle de ta ett beslut om rutinen skulle fortsätta eller avskaffas. Anna hoppades att rutinen skulle avskaffas eller åtminstone förenklas. Det var ett stort arbete att rapportera alla gästers rörelser. Veckans stora händelse var det svenska simlandslagets damer som var på väg ner till Kalamata. Det var tjugo lovande kandidater, två tränare och en idrottsläkare. De hade en kvalvecka inför olympiska spelen i Tokyo. Egentligen skulle de ha tävlat förra året, men som allt annat under pandemin hade det skjutits fram ett år. Anna stod på Kalamatas flygplats och väntade på sina gäster. Hennes mörka långa hår gick till midjan och var som alltid uppsatt i en hästsvans. Hon hade gått upp några kilo under året som passerat. Flyget från Arlanda hade just landat. Flygplatsen låg nära staden, bara tio minuters bussresa ifrån. De hade skaffat sig snygga blå munskydd som passade de blå uniformerna och som var tvättbara. Hon var ännu inte riktigt vän med munskyddet, det var jobbigt att andas och prata när hon hade det på men hennes gröna ögon blev mer framträdande när det var den enda delen av ansiktet som fanns ovanför munskyddet. Alla greker pratade om vaccinationspassen som skulle få turisterna tillbaka. De skulle gälla från månadsskiftet juni–juli. År 2020 hade verkligen varit tufft. De flesta grekiska familjer hade någon form av inkomst via turismen och det fanns inte på långa vägar samma säkerhetssystem som i Sverige. Simgruppen hade bokat in sig på sporthotellet Filoxenia. Hotellet hade ett stort härligt poolområde med olympiska mått direkt vid strandpromenadens slut i ett lummigt grönt område. Här fanns ett mycket välutrustat gym, fina träningsytor och en stor 10

pool. Det var inte mer än några meter ner till havet och hotellets egen strand med tillhörande bar. Hotellet var stängt för andra turister under veckan för gruppens skull. Det var också ett sätt att skydda simmarna från eventuell smittspridning. Resebyrån hade fått förfrågan om Kalamatas lokala tv fick komma och göra ett reportage. Anna hade fått i uppdrag att prata med tränarna och se om det var möjligt. Anna hörde röster och en grupp med vältränade tjejer närmade sig bussarna. Det måste vara simlaget. Alla hade på sig landslagets träningskläder i Sveriges färger. Hon önskade att hon också kunde se så bra ut i träningskläder. Vad vältränade de var, de såg ut som modeller hela bunten. ”Hur varmt är det i havet?” frågade en av tjejerna. Hon hade blont hår, uppsatt i en hästsvans och turkosblå träningsskor. Snyggt! Hon gillade själv att matcha kläder i olika färger, naglar och andra accessoarer och noterade sådant direkt. ”Det är fortfarande ganska kallt, runt tjugo till tjugotvå grader”, svarade Anna. ”Det är perfekt väder för att simma. Det är ju först i slutet av sommaren vi har dessa temperaturer i Sverige”, fortsatte hon och presenterade sig som Alina. Fyra personer som såg ut att tillhöra ledarna för laget kom fram. Mannen hade rakat huvud, gröna ögon och såg bestämd ut. Han kändes bekant. ”Hej, mitt namn är Viktor Stare. Jag är huvudtränare för simlandslaget. Det här är min kollega, Emelie Roos, samt vår idrottsläkare Bengt Dahlberg. Det är vi som ska välja vilka fyra tjejer som går vidare till olympiska spelen.” Så klart kände hon igen Viktor Stare. Nu förstod hon varför han kändes så bekant. För bara några år sedan hade han varit den främsta manliga simmaren i Sverige. Vad roligt att han var med. Viktor Stare var en legend inom simsporten. Det måste hon berätta för sin mamma. Hon hade träffat en riktig kändis. 11

Anna tittade uppmärksamt på den fjärde personen i sällskapet som log varmt mot henne. ”Du undrar om jag är tränare, eller hur? Inte ännu, fast man kan tro det på min ålder. Jag har tänkt göra comeback och är en i laget. Mitt namn är Ulrica Landgren.” Anna nästan svimmade av lycka. Ulrica var helt fantastisk och den bästa simmare Sverige någonsin hade haft. Hon hade slutat på elitnivå för några år sedan och fått barn. Det var hur coolt som helst att hon valt att satsa på simningen igen. ”Det är en ära att få möta dig och alla er duktiga idrottsmän. Jag hoppas att ni kommer att få en fin vecka med oss här nere”, sa Anna och kände sig vimmelkantig. Så många kändisar, det hade hon inte tänkt på när hon tackade ja till uppgiften att ta hand om gruppen. ”Ska vi åka snart? Jag vill hinna träna en runda innan maten”, sa en mörkhårig tjej med isblå ögon. ”Kan du aldrig koppla av, Vanessa? Vi har precis landat”, sa den mörkhyade tjejen som stod bredvid henne och suckade högljutt. ”Det är inte därför vi är här, eller hur?” svarade Vanessa vasst och höjde på ögonbrynen. ”Sluta att gnabbas. Simone och Vanessa, ni kommer båda att få träna så att det räcker och blir över. Om ni bara fokuserar på era stridigheter kommer någon av oss andra att ta över snabbare än ni kan blinka”, sa Ulrica och tittade spjuveraktigt på dem båda med glittrande ögon. Så många kända namn här i Kalamata. Anna hade tittat på OS i Rio och sett Ulrica, Vanessa och Simone tävla. Det kändes märkligt att träffa dem utanför tv-rutan. Emelie, den andra tränaren, drog till sig uppmärksamheten och nickade till Anna. ”Trevligt att råkas. Jag vet att tjejerna är hungriga. Det är säkert därför vi upplever dem som lite griniga. Det var inte så mycket mat på flyget som passade. När åker vi till hotellet?” ”Jag har ordnat en egen buss till er, följ med mig”, svarade Anna. 12

”Hålltiderna är brunch nu direkt vid ankomst till hotellet, Bengts första genomgång med tjejerna, ett träningspass, informationsmöte klockan sjutton och sedan middag klockan tjugo. Stämmer det?” Viktor tittade uppmanande på Anna. Vad skönt med en ledare som hade koll på läget. ”Det stämmer”, svarade hon. *** Kalamata var ett litet resmål som precis öppnat som årets nyhet i Grekland. Anna var så glad att hon fick se hur ett resmål byggs upp från grunden. Det fanns mycket att tänka på och ordna, när inget material fanns från tidigare år. Kalamata var en vanlig grekisk stad som låg vid vattnet, omgiven av berg på höger sida om strandpromenaden. Anna och hennes kollegor väckte uppmärksamhet när de gick runt i staden. Kalamataborna var oerhört hjälpsamma, vänliga och nyfikna. Det var en stor händelse att två flygplan i veckan gick direkt till Kalamata från Skandinavien. Ett plan från Köpenhamn och ett från Stockholm. Teamet bestod av tre personer. Det var Anna, hennes norska kollega Hilde, som gjorde sin första säsong, och Thomas, dansk kollega och platschef. Anna arbetade med Thomas förra vintern i Egypten. Då var Thomas ekonomiansvarig och nu hade han blivit platschef för första gången. Det var skönt att ha med sig en kollega från tidigare. Thomas och hon fungerade bra ihop. Anna hade börjat förstå det danska sättet att vara på, och hon gillade danskar. De var så direkta, spontana och äventyrslystna. *** Hela laget satt och åt brunch. Det var en fantastisk buffé med grekiskt tema och hotellet hade satt upp en svensk och grekisk flagga ovanför som dekoration. Olika röror som tzatziki samt 13

många olika sallader. Det gick att välja mellan kött och fisk och kolhydrater i form av potatis, pasta, bröd och ris. Emelie såg sig omkring och var glad att de flesta åt med god aptit. Hon kastade ett extra öga på Alina och såg att hon inte ens fyllt sin tallrik till hälften. Emelie var orolig för henne och hade lovat sig själv att kolla henne alla måltider under resan. Hon behövde veta om hennes misstankar stämde och i så fall vidta åtgärder för att hjälpa henne. Det var bra att Bengt skulle tala om kost för alla innan träningarna startade. Ulrica stod en bit därifrån och talade i telefon. Hon pratade säkert med sin familj. Både Emelie och Ulrica hade varsitt barn på två år. Det var första gången de åkte ifrån sina familjer sedan de fått barn. Det i sig var en utmaning, och resandet var inte längre lika roligt när man måste vara borta längre perioder från sin familj. Ulrica, hennes gamla teamkamrat, skulle passa perfekt som tränare när hon valde att sadla om och lägga simningen på hyllan. Emelie kom ihåg att det hade blivit stora tidningsrubriker när Ulrica meddelade att hon skulle göra comeback och OS-satsning. Ulrica hade berättat att tiden hemma under corona hade gett henne nya perspektiv och tankar på livet. Hon hade insett att hon älskade att simma och saknade det något oerhört. Emelies tankar avbröts av att personalen kom in med en stor ask full med dadelbollar. ”Who is Vanessa? This is for Vanessa.” ”Så klart att det är till Vanessa. Hon är den som får alla presenter, alla reklamkontrakt och alla snygga killar”, sa Alina med irritation och ironi i rösten. ”Varför kan du inte vara glad för hennes skull? Nästa gång är det din tur”, svarade Ulrica. ”Lätt för dig att säga som varit med på flera olympiska spel. Varför kom du tillbaka? Du borde sluta tävla och i stället ge oss andra en chans?” fortsatte Alina i samma drypande ton. ”Du har doppat din tunga i ättika idag, hör jag”, svarade Ulrica. 14

”Alla väljer vi själva vårt fokus. Det vi fokuserar på växer, bra som dåliga saker”, sa Vanessa och vinkade till sig personalen. ”Det är jag som är Vanessa. Vad är det för spännande ask?” ”Det är från Kalamatas bästa bageri, deras specialitet, dadel bollar i olika smaker.” Det var en ask i guld med röda sidenband. Vanessa såg ett kort, lutade sig nyfiket fram och öppnade kortet. ”Lycka till, min älskling. Nästa träningsläger gör vi tillsammans. Herman.” ”Jag älskar dadelbollar med lakritssmak. Vem gillar dadelbollar mer än jag? Det är bara att smaka”, sa Vanessa och skickade runt asken utan att själv börja. ”Det känns inte nyttigt på ett träningsläger”, sa Alina. ”Vad är det för onyttigt med dadelbollar?” frågade Ulrica. ”Jag vägrar att äta något sött. Det är inte bra”, svarade Alina. ”Det är bara naturligt socker, men du gör som du vill”, svarade Ulrica. ”Jag gillar inte ens dadelbollar, så du får behålla dem för dig själv”, sa Simone. ”Det finns några med lime. En sådan provar jag”, sa Ulrica. ”Jag tar gärna en bit. Jag älskar lakrits”, sa Wilma och log. Asken skickades runt i gruppen och flera tog varsin boll. I asken hade det funnits två dadelbollar av varje smak. När den kom till Vanessa log hon när hon såg att det fanns en lakritsboll kvar till henne. ”Jag ska verkligen njuta av min bit. Mums …”, sa Vanessa och stoppade en bit i munnen. Emelie tittade på Bengt, och båda tog varsin dadelboll. *** Direkt efter maten samlades hela laget i ett konferensrum för en kort genomgång av Bengt. ”Jag ser att ni vill komma ut, och jag lovar att släppa er snart. Vi 15

har tidigare pratat om kost som en viktig del av träningen tillsammans med simning, styrketräning och mental träning. Vi kommer att arbeta med alla dessa delar under lägret. Jag går igenom kosten varje dag tillsammans med ett mentalt träningspass. Viktor och Emelie kommer att hålla pass med simteknik och styrketräning med er … Under lägret behöver ni få i er tre till fyratusen kalorier om dagen. Denna form av intensiv träning kan snabbt göra er tomma på energi. Det är lätt att glömma. Därför är det viktigt att ni alla äter ordentligt under alla måltider som serveras. Vi har säkerställt med köket att det är bra och nyttig mat som serveras. Jag vill inte att ni ska ha dåligt samvete för något. Jag har sett att en del tallrikar var halvtomma idag. Det är inte okej. Om ni fortsätter att äta dåligt är risken att ni inte kan följa med i tempot, så ät ordentligt. Vi kommer att hålla flera måltider varje dag för att säkerställa att ni får i er rätt mängd mat. Frukost klockan åtta, mellanmål med gröna smoothies klockan tio, lunch tolv, varierande mellanmål klockan fyra och sedan middag vid sjutiden. Kan vi komma överens om att följa dessa tider?” Bengt såg sig runt i gruppen och alla nickade instämmande utom Alina som undvek hans blick. Emelie hade rätt i att de behövde hålla extra koll på henne och Vanessa. Han log. ”Jag kommer att hålla er personligen ansvariga om ni inte följer mina regler. Viktor står nere i poolen och väntar på er om en timme för första träningspasset. Vi ses då.” *** Laget möttes ombytta och klara vid poolen. ”Jag tänkte att ni skulle få en utmaning direkt. För att få igång träningen börjar vi med en tävling. Vi ska köra fem lag medley”, sa Viktor och hörde ett högt hurrarop. ”Vi tänker att ni ska få välja själva vilket simsätt ni vill träna. Jag ropar upp simsätten. Är uppgiften klar?” frågade Emelie. 16

”Ja”, svarade gruppen enstämmigt. ”Vilka vill börja köra rygg?” frågade Viktor. Fem tjejer gick och ställde sig vid poolkanten, däribland Maja. ”Vilka vill börja köra bröst?” frågade Emelie. Sex tjejer hann gruppera sig, så en fick gå ur formationen. Wilma stod kvar som en av deltagarna. ”Vilka vill köra fjäril?” frågade Viktor. Alina och Simone var först på plats i den gruppen. Fem andra försökte komma in, men det slutade med att det bara stod fem personer kvar. ”Då har vi kvar crawl”, sa Emelie. Ulrica var först in i den gruppen och fick snart sällskap av tre andra men det saknades en person. Emelie såg sig omkring. De var tjugo, så alla lag skulle vara fulltaliga. Det tog några sekunder innan hon såg att Vanessa inte var med. Det var inte bra, för det skulle innebära att ett lag var en man kort. Hon såg att Viktor inte sett det ännu. Han gick från grupp till grupp och delade in dem i lag. ”Du är lag A, du är B, du är C, du är D och du är E”, så fortsatte han till nästa grupp. Han stannade vid sista gruppen. ”Vi är för få deltagare till grupp E. Emelie, kan du hoppa in?” frågade Viktor. Emelie nickade, självklart ställde hon upp. Det var bra att han inte gjorde en grej av att en var borta. Hon skulle tala med Vanessa efter träningspasset. Det var inte okej att komma för sent. ”Jag går bara upp och hämtar kläderna. Jag är med i det sista passet. Så ni kan köra i gång”, svarade Emelie. Hela gruppen gjorde en snabb uppvärmning genom att jogga på stället, hoppa upp och ner och slå på benen tills det var deras tur. Hemma hade de oftast ett varmare plagg som de tog av sig precis innan de hoppade i vattnet. Här behövdes ingen extra värme. Viktor startade tävlingen med sin visselpipa. Han stod sedan 17

och tittade på gruppen tillsammans med Bengt. De ville se hur deltagarnas kondition var idag. Idag var det lagsport och när gruppen simmade medley var det fyra deltagare som simmade hundra meter var på ett simsätt. De i gruppen som valt ryggsim var först ut med sina hundra meter, därefter kom bröst, fjäril och slutligen crawl. ”Lag två med Maja och Wilma är lovande idag”, sa Bengt. ”Verkligen snabba. Kul att de startar i så högt tempo”, svarade Viktor. Tredje växlingen tog Simone över och flög fram med sitt fjärilsim. Nu var laget nästan en halv bana före resten. Ulrika tog över och körde de sista hundra meterna med bravur. Vem kunde tro att hon snart var fyrtio år. Hon låg en hel längd före de andra lagen. Viktor tittade på klockan. ”De har fixat medley på 4,20. Det är riktigt bra.” ”Du har nog ditt vinnande team där, men vi ska testa de andra också fler gånger. Alla ska få en rimlig chans. Kul att slumpen gett ett sådant bra resultat”, svarade Bengt. ”Lag fem med Alina och Emelie kom tvåa på 4,26. Vi kanske ska säga till Emelie att kvala igen?” sa Viktor och skrattade hjärtligt. ”Det tror jag inte att hon vill, men det visar att hon fortfarande kan. Det inger respekt i gruppen. En stor eloge till Emelie”, svarade Bengt. *** ”Vanessa, öppna dörren.” Emelie möttes av tystnad. Vanessa var alltid i tid. Hon tog sin träning oerhört seriöst. Emelie var förvånad över att Vanessa inte varit med under eftermiddagen. Det var något som inte stämde, alla andra tjejer stod nere i receptionen och väntade. Hon knackade på igen och kände hur oron fortplantade sig i kroppen. ”Vanessa, kom igen nu. Vi får inte bli sena”, sa hon. 18

Hotellstäderskan kom förbi med sin städvagn. ”Har du glömt nyckeln? Vänta, så ska jag öppna åt dig.” Emelie visste att det var fel, men vad skulle hon göra? Hon kunde se Viktors irritation framför sig. Han var skeptisk till Vanessa och tyckte att hon var en primadonna och sådana hade han inte mycket till övers för. Lustigt egentligen, då Viktor själv alltid förväntade sig specialbehandling var han än kom. Emelie hade tränat med Vanessa i flera år och visste att hon var den bästa. Något hade hänt under det senaste året. Hon hade fått en annan attityd och förväntade sig att alla skulle anpassa sig efter henne. Vart hade den glada och peppande personen som hon kände tagit vägen? Vanessa hade fullt fokus på simningen och blev irriterad på dem i laget som inte hade det. Hon visade ingen förståelse för misstag och verkade inte ha något tålamod. Många av hennes klubbkamrater upplevde att hon körde med dem. Det blev heller inte bättre av konflikten som pågick mellan henne och Simone. Det hade gjort att många i gruppen känt sig tvingade att ta ställning för antingen Vanessa eller Simone. I de flesta fall vann Simone. Emelie ville komma in i rummet för att se varför Vanessa var sen. Direkt efter mötet med researrangören skulle de ha en digital presskonferens om träningsveckan med en av de svenska sportkanalerna. Frågan var vem av tjejerna som tränarna skulle ta med på intervjun. Tidigare hade det självklara valet varit Vanessa, men nu var Emelie tveksam. Hon nickade till städerskan som tog fram sina nycklar och öppnade dörren. Emelie skyndade in i hotellrummet, som liknade hennes. Vita väggar med en stor tavla som föreställde ett hav ovanför dubbelsängen. Hon tvärstannade när hon såg Vanessa ligga ihopkrupen under täcket i sängen. Hon hade en stor grön filt ovanpå sig. Frös hon? Det var ju varmt i rummet. Ligga under täcket med kläderna på. Emelie såg svettpärlor i hennes ansikte, men hon verkade inte alls vara kontaktbar. Var hon sjuk? 19

Emelie noterade Vanessas mobil och en grön anteckningsbok på bordet bredvid sängen. Mobilen pep till. Fortfarande ingen reaktion från Vanessa. Emelie sprang fram och började ruska hennes axlar. Inte ett livstecken. Hon var som lealös. ”Vanessa, du måste vakna … Vanessa.” Ingen reaktion alls. Städerskan kom in i rummet och tittade på Vanessa. Hon gick fram, la två fingrar på hennes hals. ”Det är inte bra. Jag känner ingen puls. Vi måste ringa sjukhuset”, sa städerskan. Kvinnan tog upp en walkie-talkie och pratade med receptionen. Emelie gjorde det enda hon kunde göra, ringde Bengt. Han lovade att komma direkt. Hon försökte få liv i Vanessa utan några som helst resultat. Varför hade hon själv inte tänkt på att ta puls? Stressen steg inom henne. Emelie kände sitt bultande hjärta. Hon var alldeles torr i munnen. Vad var det som hade hänt? De sågs senast på lunchen och Vanessa hade ätit med god aptit. Städerskan kände på Vanessas puls igen och skakade på huvudet. ”Ingen puls, vi måste göra hjärt- och lungräddning innan ambulansen kommer. Kan du hjälpa mig?” sa hon. I samma stund kom lagets läkare Bengt och tog över. Emelie kände sig lättad och samtidigt irriterad på sig själv att hon inte varit snabbare. Orden gick in i Emelie. Ingen puls. Varför hade hon inte reagerat? Det borde vara hon och inte städerskan som tog tag i situationen. Det var ju pinsamt. Emelie stod kvar men gjorde ingen ansats att göra något. Var hon i chock? Var det så här det kändes? Hon hade ingen aning. ”Kom, vi får inte förlora tid”, sa Bengt. ”Vet du hur man gör hjärt- och lungräddning?” fortsatte han. Städerskan nickade: ”Låt oss sätta i gång.” Hon blåste försiktigt in luft två gånger och tittade sedan uppmanande på Bengt. Han tog handen till revbenens slut, två 20

fingrar ovanför, la ena handen ovanför den andra och började göra kompressioner. Han räknade högt, ett, två, tre, fyra, fem … trettio. Städerskan blåste in två andetag och sedan var det dags igen. Emelie blev svettig bara av att titta på. Hon hörde hur någon kom i korridoren. Precis när Bengt och städerskan var klara med sin andra omgång kompressioner kom ambulanspersonalen in i rummet. ”Tack för hjälpen, vi tar över nu.” Alla tre flyttade sig åt sidan och lät ambulanspersonalen ta över. De satte en syrgasmask över Vanessas näsa och mun, lyfte över henne på båren. ”Har hon tagit covidtest?” ”Ja, igår innan hon flög ner till Grekland”, svarade Bengt. ”Okej, vi tar ett nytt test när vi kommer fram till sjukhuset.” ”Vänta, vart tar ni henne?” frågade Emelie. ”Kalamatas sjukhus. Det är bråttom. Vi försöker rädda hennes liv och vi har mer utrustning i ambulansen.” ”Jag heter Bengt och är idrottsläkare för laget. Jag följer med er och jag kan visa upp ett negativt covidtest.” *** Anna öppnade dörren till konferensrummet på hotellet. Hon hade gjort i ordning en ring med stolar mitt i rummet. I och med att det var en liten grupp, var det ett bra sätt att snabbt skapa kontakt med dem. ”Välkomna in.” Tre personer saknades. De borde vara tjugotre. Anna tittade på klockan. Det var några minuter kvar till fem. Viktor gick emot henne och sa: ”Starta informationen exakt klockan fem. Om någon inte kan passa tiden, så får man skylla sig själv.” 21