9789175575209

Copyright © Linnéa Engström 2021 Utgiven av Kunskapshuset Förlag, Helsingborg 2021 Kunskapshuset Förlag ingår i Hoi Förlagsgrupp www.kunskapshusetforlag.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Tryckt hos ScandBook, Falun 2021 ISBN: 978-91-7557-520-9

If you are the dealer, I’m out of the game If you are the healer, it means I’m broken and lame If thine is the glory, then mine be the shame You want it darker We kill the flame

”You Want It Darker” Leonard Cohen

Förord

För at t var a ärlig, brukar jag inte vara speciellt rädd för någonting. Men den här berättelsen är så personlig. Nu är jag rädd. Att livet blir lättare om man inte utsätter sig för omvärldens gillande eller ogillande, fördömanden eller åsikter är nog sant.

Men nu handlade det om överlevnad. Att smärta kan göra att det känns som om livet snarare borde ta slut än fortsätta kan nog många känna igen sig i. Det finns absolut ett före och ett efter.

De här händelserna förändrade min syn på det mesta: synen på mina senaste tio år av engagemang, det jag trott på när det handlar om sammanhang och gemenskap, och hur jag ser på människor överlag. Att bli fundamentalt sviken som människa förändrade mig i grunden. Men kris är förstås inte alltid negativt. Den här boken hade nog aldrig blivit skriven om inte något av det värsta hänt mig: att bli anklagad för att stjäla, mobba, vara alltigenom egoistisk och en hemsk person. Jag vet att litteratur; böcker och dikter har varit en viktig del i mitt liv ända sedan jag lärde mig läsa. Att jag känt mig mindre ensam och rädd genom att dyka in i andras liv. Böcker räddar liv. Poesi räddar liv. Den här berättelsen räddade mitt. När smärtan blev för stor började jag skriva. Först om min pappa och sedan om mig själv i tredje person, den unga kvinnan Linnéa som likt Alice i Underlandet kliver in i en ny och komplicerad värld. Nu berättar jag den här sagan för dig i jagform, den är helt sann för mig. På samma sätt som Scheherazade i Tusen och en natt visste att berättelserna hon berättade varje natt för den galne kungen kunde rädda hennes liv, och kungarikets alla döttrar, vet jag att litteratur kan tämja besten som kallas 7

maktmissbruk. Boken dediceras till min pappa Dan Engström: Tack för att du lärde mig att brinna!

Linnéa Engström Maj 2021

8

1 Stockholm, 2019 Jag dr ic ker kaf f et så långsamt jag förmår i ett försök att stressa ner. Utanför köksfönstret syns äppelträdens knotiga grenar och snön som sakta lägger sig ovanpå. Jag försöker föreställa mig trädgården om sommaren med den nyklippta gräsmattan och de vita äppelblommorna, men det går inte. Tankarna far runt. Jag tar en djup klunk till och jag kan inte motstå impulsen att liksom dra ihop ansiktet i en ful grimas. Käken är så spänd, som hos någon som gnisslar tänder om natten. Koffein är kanske inte det bästa medlet för att lugna nerverna. Men jag har svårt att samla tankarna och klumpen i magen måste bort.

Linus har nog hunnit till skolan nu och Anton lämnade jag som vanligt på Björnens förskola. Erik är redan på jobbet. Morgonen har passerat utan alltför mycket tjafs. Båda barnen är friska igen. Stressen över att missa ännu en arbetsdag tär på nerverna.

På det viset är det tungt att vabba. Men samtidigt slipper man verkligheten där ute. Ett tag till, i alla fall.

Jag beger mig till tunnelbanan som går från Brommaplan. Det är en kylig morgon i december. Perrongen är full av morgonresenärer som stirrar ner i sina mobiler eller tomt framför sig. Jag kliver på och när tåget passerar Tranebergsbron skymtar jag en ensam båt nere i mörkret. Långt där nere på den isiga, svarta Mälaren.

Ensam stävar den fram genom det mörka, kalla vattnet. Jag sätter på mig lurarna i ett försök att lyssna på musik. Tunnelbanan närmar sig Fridhemsplan. Jag ser ner på vinterkängorna. Svart läder. Saltfläckarna är bortputsade. Jag lyfter på yllerocken så att 9

den ligger slätt, jag vill inte komma fram med en skrynklig rygg.

Att vara välklädd känns viktigt den här dagen och därför har jag valt en svart, enkel klänning.

Från Gamla Stans hållplats promenerar jag längs med vattnet i hopp om att skingra tankarna. Fortsätter sedan mot Pustegränd och det gula stenhuset vid tågspåren. Alltför snart står jag framför husets ingång. Handen darrar när jag slår in portkoden. Kanske är det sista gången jag använder den, men sifferkombinationen är som inristad i minnet.

Fem år av mitt liv har jag vistats i huset. I ytterligare fem år har jag kommit och gått som politiker. På Pustegränd 1–3 har jag känt mig som hemma. Men inte nu längre. Huset har blivit ogästvänligt och främmande. Allt har förändrats, och jag kan inte förstå varför. Bara sakta men säkert märker jag att det har hänt. I ansikten som tittar bort. I blickar som viker undan. I tystnaden som konstant omger mig dessa månader.

Var det så här pappa kände när han blev utesluten ur försam­ lingen? Hans ansikte på min näthinna. Pappa med det blonda håret på ända och det stora leendet.

Det är tyst i byggnaden, klockan är bara halv nio. Jag behåller kappan på. Längre bort i korridoren låg en gång mitt arbetsrum, men nu är det ommöblerat och renoverat. De gamla förråden har blivit mindre mötesrum och den stora luftiga konferenslokalen där jag spenderat så många helger med att leda mentorprogram, nätverks- och ambassadörsträffar för lokalpolitiker är avdelad och hör inte längre till partikansliet. Morgontågen dundrar förbi och trots att jag behöll kappan på ryser jag till av kölden. Det drar från vattnet utanför.

Tonen har blivit så konstig. Jag känner inte igen mig i någonting längre. Jag försöker fokusera på andningen, att den hamnar ända ner i magen. Sedan andas jag ut dubbelt så lång tid som inandningen.

Ut och in. Ut och in. Nervositeten fladdrar som en orolig nattfjäril mot magväggarna, studsar mot det mjuka och lägger sig till sist som en tung sten längst ner på botten och jag ger upp. Jag drar handen 10

över håret, rättar till klänningen och fortsätter ner längs korridoren.

Utanför möteslokalen hänger fotografier från partiets första tid. De flesta i färg men några i svartvitt. Det är mycket hem­ stickat på bilderna. Färgglada koftor och rosiga kinder. Pliriga och förtroendeingivande blickar. Skottkärror och morotsblast. Lägereld och en stuga med charmigt gisten grind. Partiets nyckelpersoner i porträtt. Närhet och gemenskap, samhörighet. Det är andra tider nu. Regeringsmakten som härdar. En kall kåre letar sig ner längs ryggraden. Det gör ont att tänka på hur jag litat på dem som stod mig nära. Minna.

Jag står stilla en kort stund. Låter andningen lugna sig och de starka känslorna lägga sig. Oro blandas med ilska och förvirring.

Jag knyter händerna för att på något sätt återvinna kontrollen.

Det gör ont överallt. Ryggen värker och alla frågor jag burit på de senaste veckorna blixtrar innanför pannbenet. Sedan blundar jag och försöker neutralisera ansiktsdragen. Mitt ansikte är dåligt på att se uttryckslöst ut. Det spricker alltid fram en känsla. Önskar jag kunde låtsas eller bara hålla ansiktet uttryckslöst.

Jag öppnar dörren till mötesrummet in till höger, där väntar Alf Karlsson och Anna Stenvinkel. De hälsar och jag möts av några stela handslag och påklistrade leenden. Vi slår oss ner vid konferensbordet. Jag sitter mitt emot dem. Alf verkar om möjligt ännu mer stel och tillrättalagd än vanligt. Som om han fått en tung uppgift. Som poliserna kan se ut i en deckare på tv, när de måste besöka offrets föräldrar med dödsbud. Han bär sin vanliga uniform med chinos, skjorta och slipover. Snedbenan på huvudet är linjalrak.

Anna ser ner i sina papper och Alf ger armbandsklockan en snabb blick, sedan stryker han med pekfingret över läppen. ”Jaha, då kanske vi ska starta mötet”, säger han. ”Det är väl lika bra, eller vad säger ni?” Anna klarar strupen och slår upp sin laptop.

Nu börjar de, tänker jag och blir nästan lugn. Utanför fönstret har stora sjok av blötsnö börjat falla.

11

”Alf, börjar du?” fortsätter Anna.

Jag noterar en hård klang i hennes röst. En ny klang. För bara ett par år sedan var vi nära medarbetare och har alltid stått på god fot med varandra. Trodde jag. Anna var visserligen min chef men en nära och förtroendeingivande sådan. Jag minns när Anna och ett gäng från Pustegränd kom ner till Bryssel och hälsade på med fina presenter till lägenheten.

Alf nickar och knäpper händerna på bordet. Man skulle kunna tro att varje rörelse han gör är del av en noggrant planerad koreografi. ”Det är väl lika bra att vi går rakt på sak.” ”Okej”, svarar jag. ”Personalen i Bryssel har inte mått så bra.”

Det här är ett nytt grepp och en helt ny anklagelse. Jag väntar på fortsättningen. Hjärtat hamrar mot revbenen. En jämn, hård rytm och jag lägger denna konstiga anklagelse till raden av saker jag varit tvungen att svara på de senaste veckorna. Det är svårt att andas. ”Du vet inte det?” Annas ögon är kalla nu. ”Nej.” ”Du kanske har skrikit åt dem?” ”Har jag? När då?” ”Det har talats om mobbning”, säger Alf och nu ser jag hur den smala, lilla munnen kröker sig. Alf verkar se ner eller upp på personen beroende på status. Inför ministrarna nästan trutar han med munnen. Definitivt inför Peter Eriksson. Kråmar sig och fjäskar. Alf ville ha ett barn för några år sedan. Jag kan inte låta bli att tänka på det nu. Han och sambon åkte till USA och köpte ett barn av en surrogatmamma. Samtidigt skulle Miljöpartiet bestämma hållning i den politiskt laddade frågan om ”värdmödraskap”. Alf och hans nätverk försökte trycka på för en positiv hållning i frågan med alla medel som fanns. Flera av feministerna i partiet stod på den andra sidan, däribland jag. Ska barn verkligen gå att köpas och säljas på en marknad? Jag har svårt att känna mig bekväm med 12

den tanken. Alfs falang förlorade striden om surrogatmödraskapet eftersom linjen blev mer konservativ, i ett försök att värna fattiga kvinnors rättigheter i den lukrativa surrogatmödraindustrin. Jag skulle kunna pröva knepet att vända på hierarkin. Jag skulle nu kunna pröva att bli bossig i sättet mot honom, försöka med ett statusbyte för att vända situationen. Men min erfarenhet är att Alf inte är en man som backar och nu är tonen självsäker och fördömande. ”Mobbning?” ”Mobbning, ja. Att du mobbar.” ”Men vad säger de då? Hur då mobbar?” undrar jag. Munnen är torr och ansikten från kollegorna i Bryssel fladdrar förbi på näthinnan. Är det Sara, eller Jakop som blivit arga? Vad har jag sagt och gjort? Min överhettade hjärna letar febrilt efter minnen som skulle kunna ge svar.

De besvarar varken min blick eller fråga. ”Vi kan inte gå in på det nu, tiden räcker inte till. Det är konfidentiellt vem som lämnat uppgifterna. Vi har flera punkter på listan.”

Var det Jennifer som blev ledsen när jag en morgon sa något grinigt till henne om att det var slut på kaffe och det var hennes fikavecka? Eller missade jag att hälsa på någon i korridoren förra veckan? Jag försöker förstå och inombords växer sig en orkan allt större och tankarna rusar. Svetten bryter fram. ”Jag förstår inte, när skulle jag ha mobbat?” ”Det är bra om du bara lyssnar nu, det är viktigt”, säger Anna och ser ledsen ut.

Varför ledsen? Jag kämpar med att läsa hennes ansiktsuttryck. ”Jag lyssnar, men jag måste ju få veta, så jag kan svara för mig.” ”Det här är allvarligt, Linnéa. Vi har fått veta att saker och ting inte har skötts på rätt sätt.” ”Av mig då, förstås? ” Jag får instinkten att resa mig och gå.

Situationen börjar kännas otäck. ”Ursäkta”, fortsätter jag, ”men vad är det här för möte? Ni 13

kommer med grundlösa påståenden som bygger på skitsnack och förtal.” ”Du behöver inte spela så himla ovetande.” Iskylan sprider sig i hela kroppen. ”Berätta vad det är jag spelar ovetande om. För jag vet verkligen inte.”

Anna öppnar munnen igen och säger något men just då rusar ett tåg förbi. Vi sitter nästan under markplan nära tågspåren. Alf tar över. ”Förstår du alls varför vi har kallat dig till det här mötet?” ”Jag fick några skäl av valberedningen när jag ströks från lis­ tan. Men jag känner inte igen mig över huvud taget. Varför lyss­ nar ni på en massa skitsnack? ” svarar jag, men han verkar inte intresserad. Panikkänslan intensifieras. Jag sväljer och sväljer. För­ söker få bort det torra och liksom klistriga i munnen. Allt är svårt att ta in. Verkligheten suddas ut i kanterna. Jag svävar upp mot taket och ser situationen utanför kroppen, nästan som en nära döden-upplevelse. Alf fortsätter oberört. ”Du har utnyttjat partiet. Du har byggt ditt nätverk för att gynna en egen karriär.” ”Du anställde din kompis, för att nämna ett exempel”, fyller Anna i.

Jag ser häpet på henne. ”Men det var ju du som uppmanade mig att anställa Kajsa. Du ringde upp mig och sa att jag skulle göra det. Har du glömt det?”

Anna svarar inte utan ser ner i bordet. Hon har blivit röd i ansiktet och jag känner henne så pass väl att jag vet att det betyder att hon är upprörd eller arg. ”Vi behöver din redovisning från de senaste fem åren på sådant som du har betalat.” ”Den ligger i Bryssel. Ska jag åka ner och hämta den nu menar ni?” ”Hur du väljer att hämta den bestämmer du själv”, säger Alf. ”Du kan också mejla över allting till mig.”

14

”Men var har ni fått allt det här ifrån?”

Jag inser att jag hamnat i varggropen. Anna och Alf är satta för att förgöra mig. De bryr sig inte om vad jag svarar eller vad som är sant. De kommer fortsätta och jag måste bara överleva detta. Fortsätta andas. Andas medan de går på. Låta dem skälla och gläfsa. Jag kan inget göra. Jag hamnar i en bubbla medan jag liksom på avstånd hör deras röster. Genom bubblan ser jag Annas stenögon och Alfs krökta mun. Under tiden fortsätter blötsnön att falla. ”Valberedningen säger att du gick bakom ryggen.” ”Dina resor till Västafrika, till exempel.” ”Hur mycket har du egentligen fifflat med budgeten?” ”Du har överfört pengar till eget konto.”

Jag svarar då och då att allt jag har gjort har varit enligt reglerna, att det är tjänstepersonerna i min stab som haft hand om den ekonomiska redovisningen. Och då inser jag: Det är någon i min närhet som lämnat ut de här uppgifterna. Jag har fullt och fast litat på att folk gör sitt jobb och nu sitter jag här och måste försvara mig. Mentorprogrammet som jag arbetat med i Sverige, det är ett projekt jag är stolt över, det var en spirande grund till folkbildning och organisering. Men här framställs det som något slags karriärstege. Till slut tystnar jag och först när de andra reser sig inser jag att mötet är över. ”Du får en rapport om det här inom några dagar”, säger Alf innan de lämnar rummet.

Jag sitter kvar. Magen värker och kallsvetten klistrar sig mot ryggen. Jag förstår inte hur jag ska kunna resa mig igen. Men jag gör det, och lämnar byggnaden.

15

2 Uppsala, 1986 Jag är se x år och håret är långt och svallande som på en prinsessa.

Håret består av två underkjolar från mammas byrå­låda. Jag har fäst dem på huvudet och nu är de mitt riktiga hår istället för den kortklippta pagen.

Vårsolen skickar in varma strålar i vardagsrummet och lyser upp den lilla keramikvasen med tussilago på soffbordet. Jag har plockat dem med mamma i skogsdungen bakom huset. Pappa sitter i soffan. Hans hår glänser som guld i vårljuset. Men han är inte glad. Mamma säger att vårluften tröttar. Vi har just ätit fiskpinnar och potatismos. Från köket hörs slammer, mamma ordnar med disken. Lillasyster sover middag. Det finns någonting i luften den här dagen i det röda tegelhuset. Något osynligt, ett ljud som inte kan höras, men ändå finns där. Jag fortsätter att leka, börjar ordna med dockvagnen, för nallarna och gosedjuren som bor i den har blivit arga. De vill kriga mot lillasysters gula dockvagn, och dockan vägrar ligga still där i. Jag måste lyfta ner henne till golvet och ge henne stränga order om att hålla sig stilla för att inte skadas i striden. Det kan gå vilt till när bomberna börjar fara mellan dockvagnarna. Ibland blir det hål i suffletterna. Nallarna är på väg att ropa: ”Eldupphör, vi lägger ner våra vapen!” när det plötsligt ringer på dörren. Jag fryser till med träklossen i handen och ser hur pappa knyter händerna samtidigt som han stirrar ner i bordet. Långsamt sätter jag mig ner på mattan igen, griper tag i dockan och håller den i famnen.

Röster hörs från hallen och två stora, mörkt klädda män kommer 16

in i vardagsrummet. De slår sig ner, den ena i fåtöljen, den andra i soffan bredvid pappa. Mamma kommer in med kaffekoppar och assietter. Det är äldstebröderna från församlingen. Mjuka och låga röster, det finns kaffe och kakor på bordet. Rösterna mumlar. Jag tittar ut genom fönstret mot skogsdungen och de höga, mörka granarna. Jag längtar ut till skogen och leken på berghällen där­ utanför, men rösterna drar mig tillbaka till vardagsrummet, de pockar på min uppmärksamhet fast jag försöker stänga dem ute. ”Vill du ha lite kaka?” frågar mamma och böjer sig ner mot mig.

Hon är röd runt ögonen och jag tittar bort. Jag vill inte ha någon dum kaka. Jag fokuserar på de små pappersdjuren bland böckerna i bokhyllan istället. Pappa har klippt ut dem ur olika pappersark.

De lever där i bokhyllan, bland böckerna och i tomrummen. Men idag kan jag inte höra dem viska och ropa om att leka. Kyla sveper in mig. Kylan som lurar i rummets alla vrår. Jag börjar byta kläder på dockan och nu lyssnar jag på farbröderna. Jag vill höra vartenda ord. ”Grov överträdelse mot församlingen”, hör jag. ”Uteslutning.”

Pappa är så tyst. Mamma snyter sig. ”Uteslutning” låter som ”utomhus”. Men de tar aldrig ut pappa. De går efter en stund, när kaffet är urdrucket och pratet tystnat. Kakorna ligger kvar på fatet. Pappa sitter fortfarande i soffan med händerna stilla i knäet.

Det året havererar en stor fabrik i Tjernobyl och Olof Palme mördas på Sveavägen. Mamma gråter stora, svarta tårar. Jag tittar på hennes annars så glada och välbekanta ansikte. Nu är det hopskrynklat och alldeles svartsmetigt. Jag går och hämtar lite papper från toaletten.

En eftermiddag, några veckor innan äldstebröderna kommer hem till oss, rymmer jag med Ragnar, min bästa vän som bor i lägenheten bredvid, och lillasyster Renée. Egentligen ska vi följa med pappa på mötet i Rikets sal, men det kryper i kroppen, och benen vill ut och springa, och jag vill leka med Ragnar istället. I Rikets sal finns nästan inga barn, och man måste vara tyst mesta tiden och lyssna.

17

Lillasyster får sitta i dockvagnen och så traskar vi iväg. Vi tar med oss en gul, stickad filt. När vi är framme vid gläntan en bit hemifrån slår vi upp vårt lilla läger. Här tänker vi sova under natten. Men Renée blir rädd och börjar gråta. Ska hon aldrig få träffa mamma igen? Jag tröstar henne, det är ju bara en natt.

Nu slipper vi hasa rumporna mot det stickiga och rutiga tyget på stolarna i Rikets sal. Tänk så kul vi ska ha! Men så börjar det regna. Kalla droppar faller ner på filten och lillasyster blir blöt. Hon börjar gråta igen medan Ragnar fixar med kojan.

Plötsligt syns pappa närma sig på den stora herrcykeln. Han är klädd i en röd skjorta och ansiktet är förvridet av oro och ilska.

Han kliver av cykeln och tar mig hårt i armen. ”Linnéa, var har ni varit? Gör aldrig så här igen!” Kinderna är alldeles rödflammiga. Ögonen är svarta och arga, håret står rakt upp. ”Nu åker vi hem, ni måste hinna sätta på er finkläderna.” ”Jag vill inte!” utbrister jag. Jag hatar finklänningen. Men pappa har mig i ett fast grepp i armen och med cykeln i and­ ra han­den, och Ragnar och Renée på släp lommar vi hemåt.

De hårda stolarna gör mig sömnig. Jag tuggar på en kaka och för­ söker sjunga med i Rikets sånger. Det är många svåra ord. ”Jehovaaaaa”, skrålar jag rakt ut. Renée somnar på stolen. Sedan är det dags att åka buss hela vägen hem igen.

En dag tar bussresorna slut. En dag flyttar vi från det röda tegelhuset på Cellovägen och en dag är att gå i tjänst, läsa bibeln, läsa bordsbön, en dag är allt detta plötsligt som bortblåst. Som om det aldrig hade existerat. Pappa blåser också bort. Och den röda skjortan med sin ingrodda pappalukt syns aldrig mer till.

18

3 Stockholm, 2013 Minna Gil l ber g sit t er i en av läderfåtöljerna. Hon småler och plirar bakom glasögonen. Jag har skyndat mig från Gamla Stans tunnelbana och kippar fortfarande lite efter andan. ”Ska en framtida EU-parlamentariker se ut så där? Med vissna löv i håret?” säger hon och lägger det ena gabardinklädda benet över det andra. De låga promenadskorna ser nyköpta ut men är det inte. Viktigt att hålla stilen, tänker jag. Men småbarn innebär kläder som alltid ser skrynkliga eller fläckiga ut. Jag söker med handen i håret men hittar inget löv, tittar ner mot golvet för att se om något fallit ur. ”Äsch, sätt dig ner. Jag skojade bara.” Minna ler.

Jag dunsar ner i fåtöljen mitt emot. ”Varsågod. Drick och var glad!” Hon räcker mig ett glas cava. Minna måste ha kommit tidigt, hon bor i samma hus som restaurang Torget, fast några våningar upp. Jag är väl inte sen, tänker jag. Tunnelbanan från Sundbyberg gick äntligen i tid.

Klockan är några minuter i åtta. Erik hade tänkt ge sig ut på en cykeltur med klubben men stannade hemma. Ett möte med Minna vill jag inte missa. Inte för att de är svåra att få till, Minna är alltid tillgänglig, hon har tid att lyssna och tid för roliga utekvällar då vardagslunken släpper sitt järngrepp. Så känns det i alla fall. Det förvånar mig att jag blivit beroende av den här femton år äldre kvinnan vars existens jag inte ens kände till för lite mer än ett år sedan. Jag slår bort tanken.

Vi är inte ensamma i det röda, sammetsklädda rummet med 19

kristallkronor i taket och stolar och fåtöljer. Här sitter folk från departementen och tar sig en afterwork-öl. En känd politiker samtalar med en man. De lutar sig in emot varandra, båda har rynkade pannor, och de diskuterar något i en låg och intensiv samtalston. Jag tänker att det måste vara ett viktigt, allvarligt möte. Att synas i Torgets gaybar anses vara rätt. Hippt. Och nu har även det gröna blivit hippt. Äntligen.

En medelålders man utbrister ”daaarling!” till en bargäst som sveper in med en boa runt halsen. ”Du ser fantastisk ut!” De ger varandra kindpussar.

På Torget kan man vara som man är och jag är här med precis rätt person. Känslan av att vara osynlig släpper. Minna är helt ointresserad av småprat och killsnack, hon är för övrigt inte intresserad av killar. Det privata uteblir och vi går stenhårt in för att diskutera strategi. Jag känner mig stark och full av energi.

Ingenting kan stoppa mig. Fast sedan kommer tvivlet tillbaka.

Så tråkig och värdelös. Jag ser mitt bleka, trötta ansikte speglas i fönstren som vetter ut mot gatan. Jag vänder bort blicken. Jag vill ha någonting mer, sätta igång med något riktigt utmanande.

I min iver råkar jag spilla ut lite cava. Minna lyfter på ögonbrynet och gör ett tecken till servitören att komma för att torka upp. Jag tittar beundrande på henne. Hon är så världsvan, så smart och intressant. Minna fortsätter prata om sina år i EU-kommissionen och jag nickar. Och så om pappan, den ständigt återkommande.

Minna har många år på internatskola bakom sig. Hon berättar om livet på skolan. Om utfrysningen och mobbningen. Hur hon skickades dit av föräldrarna, livrädd och ensam. Jag nickar och lyssnar. Stackars Minna, jag skulle vilja ta hennes hand, smeka henne över kinden och göra allt bra igen. Minna har dyrt snitt på byxorna. Alla Minnas plagg är av högsta kvalitet, och hon förklarar att det har hon lärt sig av sin mamma som är judisk aristokrati. Det är viktigt att bära rätt sorts kläder, speciellt som kvinna. När Minna var bara sjutton år gammal fick hon åka till en vingård i Kalifornien och lära sig allt om viner. Därför är hon 20

vinexpert och kan skilja på olika druvor och kvalitet bara genom att ta en klunk av vinet. ”Så hur går det med alfahannarna? Tuffa strider?” ”De töntarna?” svarar jag. ”Ingen match.”

Snacket böljar fram och tillbaka. Minna är inte partimedlem, det har hon aldrig varit. Ändå vet hon så mycket om personerna bakom makten. Hon äger en aldrig sinande kunskap om kvinnorna i Miljöpartiet och alla deras brister. Allt är inte som det verkar vara, enligt Minna, Åsa Romson kan inte klimatfrågorna trots att hon har doktorerat i miljöjuridik, och Isabella Lövin skrev egentligen inte alls sin bok Tyst hav, för hon fick hjälp av någon annan. Jag tänker att det här mest handlar om att Minna har andra åsikter än Miljöpartiet. Men hon kan så mycket, bäst att hålla tyst och lära sig ett och annat.

Jag sträcker ut benen och knäpper händerna på magen. Ser upp i taket och blåser långsamt ut luft genom munnen. Tänk att få prata så här. Att ha det liv jag har just nu. Det är som om jag ramlat in i teveserien ”House of Cards” och det pirrar av förväntan när jag tänker på allt som ligger framför mig. Jag träffade Minna på en jämställdhetskonferens ett år tidigare. Minnas föreläsning handlade om miljöarbete och värderingsdriven ekonomi. Efter konferensen mejlade jag Minna, och hon tackade genast ja till att skriva en rapport om jämställdhet som en förutsättning för klimatarbetet. ”Jag har så många minnen från Bryssel”, säger hon och tittar uppfordrande på mig. Jag nickar och tar en djup klunk av cavan. ”Margot avskedade mig efter åtta år. Jag fick gå på dagen. Alla dessa högnivåmöten. Det var jag som gjorde allt arbete, stod för alla idéerna. Margot har ingen universitetsutbildning och det är lätt att känna sig underlägsen i Bryssel. Du vet, hon hade alltid dåligt självförtroende. Folk är så elitistiska.” Hon skrockar och tittar ut över baren. ”Jag stöttade henne alltid, bar hennes väska och fanns där som stöd inför tal och debatter. Sedan en dag skulle jag skriva ett tal 21

till den nya ordföranden José Manuel Barroso. Francesca, du vet min galna partner, hon låste mig ute. Jag missade deadline och fick sparken. Efter åtta års troget slit!” Hon skakar på huvudet och tar en djup klunk av vinet. Hon tittar på mig igen och jag nickar. ”Sedan var det skilsmässan från Francesca. Den var så tung, jag fick svårt att fokusera på jobbet, så det bidrog väl … Man kan tycka att en arbetsgivare som Margot kunde ha stöttat mig litegrann. Jag var så lojal och trogen. Hennes bäst utbildade väskbärare brukade hon kalla mig.”

Jag lyssnar och suger i mig av alla berättelser. Sveket att bli läm­nad ensam av dem som ska stå en närmast känns även i mig.

Jag tittar ingående på Minna och ler, hennes lockiga hår ligger mjukt längs kinderna och de små händerna gestikulerar för att understryka en poäng. Rapporten vi skrev tillsammans då bidrog till att effektivt sätta stopp för Miljöpartiets närmande till Moderaterna. Minna blev glad att åter få arbeta i ett politiskt spännande och viktigt sammanhang. Lanseringen av rapporten stod riksdagsledamoten Per Bolund värd för, och den gick över förväntan.

Jag sträcker upp händerna som i ett slags segergest. Men Minna svarar inte alls med samma sprittande entusiasm. Jag drar in benen och rätar upp ryggen. Lägger sedan ena benet över det andra och knäpper händerna runt knäet. ”Du kommer lära dig. Ingen fara.

Jag står alltid bakom dig”, säger hon.

Vi sitter tysta en stund. Sedan kan jag inte låta bli att fråga. ”Tror du verkligen att jag har chans att komma in i EU-par­ lamentet?” ”Jag vet att du gör det. Jag känner det i mitt högra knä! Vi kom­ mer att fixa det. Tillsammans är vi oslagbara.” ”Vi är oslagbara.” Jag smakar på orden, och vi höjer glasen medan vi segervisst möter varandras ögon.

Det börjar bli sent. Minna frågar om vi ska beställa in något mer att dricka, men jag skakar på huvudet och gör en ansats att 22

resa mig. Måste hem och sova. Vill vara utsövd till nästa dag. Jag ser mitt arbetsrum framför mig. ”Vad ler du åt?” ”Jag tänkte på hur roligt det här är, hur kul vi haft ikväll.”

Minna höjer sitt glas. ”Skål för det”, säger hon och tömmer det. Sedan vinkar hon till servitören bakom bardisken. ”Sitter du kvar?” ”En stund till. Men du, då syns vi imorgon då?” ”Ja, det gör vi.”

Jag tar på mig jackan och halsduken och ger Minna en kram, sedan går jag ut mot Gamla Stans tunnelbanestation. Det doftar friskt. Några löv virvlar runt och lägger sig i rännstenen. En kvin­ na rastar sin tax och jag nickar mot henne, och ler stort, jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna le mot hela världen. Vid tunnelbanestationens ingång sitter det en ung tiggare på marken i smutsig täckjacka, men jag har inga kontanter på mig så jag skyndar förbi.

Så är jag framme i Sundbyberg. Det är nästan tomt på perrongen, inte så många ute en vardagkväll. Jag går nerför rulltrappan och fortsätter till fots en och en halv kilometer till det nybyggda huset.

Jag tar hissen upp till tredje våningen och stoppar försiktigt in nyckeln i låset. Så tyst som möjligt tar jag av mig ytterkläderna.

Lampan över diskbänken lyser i köket.

I kylskåpet står middagen med lock över. Jag inser att jag är hung­rig men vill inte väcka Erik och Linus med mikrons plingande, så jag tar några kalla bitar av den vegetariska biffen och sköljer ner med vatten. När jag smyger in i sovrummet är persiennerna nerdragna.

Gatlyktornas sken tränger in i en glipa och lyser upp ett ljust streck på ena väggen. Det där strecket har alltid irriterat mig, men jag har inte orkat göra något åt det. Nu bryr jag mig inte längre.

Jag ser min son ligga på mage i mitten av dubbelsängen med ena benet utslängt åt sidan. Erik ligger bredvid på rygg och snarkar lätt. Jag kryper ner under täcket på andra sidan Linus. Det är 23

inte mycket utrymme där och jag får lägga mig som ett raklångt streck, för att inte väcka honom. Medan de snarkar och snusar bredvid mig vill inte sömnen komma till mig, trots tröttheten.

Jag känner mig så full av planer, tankar och förväntan. Det är som om jag lyfts fyrtio meter över allt det vardagliga och inte kan komma ner ordentligt på sängen. Till slut somnar jag, en flagga vajar segervisst i vinden framför en hög byggnad av stål och glas.

24