9789175251431

Julie parsons

Mary, Mary Översättning Nille Lindgren

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 3

2012-08-28 12:11:50

Tidigar e utgivning Timglaset

www.fenixbok.se Originalets titel Mary Mary Copyright © Julie Parsons 1998 Omslagsfoto © Dylan Baker/Arcangel Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 1999 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-143-1

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 4

2012-08-28 12:11:50

Till Harriet, Sarah och John​ med all min kärlek

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 5

2012-08-28 12:11:50

Författarens tack

Jag vill särskilt tacka Min mor Elizabeth Dobbs som lärde mig hur man berättar en bra historia.

Min syster Gay Johnson, mina bröder Simon Parsons och Rory Parsons med familjer för deras hjälp och stöd i vått och torrt.

Min styvfar Peter Dobbs för hans vänlighet.

Lorelei Harris som uppmanade mig att göra det.

Mary O’Sullivan som blev min första försökskanin.

Renate Ahrens-Kramer, Phil MacCarthy, Sheila Barrett, Cecilia McGovern och Joan O’Neill som lyssnade och diskret påpekade vad som var fel.

Alison Dye som visade på det som var rätt.

Carole och Alexandria Craig som gav alternativa synpunkter.

Paula O’Riordan för hennes lojalitet och vänskap.

Doktor Ursula Barry, doktor Kevin Strong och Karen O’Connor, BL, för deras hjälp med berättelsens medicinska och juridiska aspekter.

Mina vänner i An Garda Síochána som var så generösa med sin tid och sitt kunnande.

Doktor Art O’Connor, Central Mental Hospital, Dundrum, för vårt intressanta samtal en kulen vinterdag.

Treasa Coady för hennes optimism och uppmuntran, Charles Pick och Martin Pick för deras experthjälp.

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 6

2012-08-28 12:11:50

Suzanne Baboneau som visade på de lösa trådändarna och talade om hur jag skulle knyta ihop dem.

Och sist men inte minst familjerna Caden, Morrissey och Flaherty för alla deras fester.

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 7

2012-08-28 12:11:50

Del II

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 8

2012-08-28 12:11:51

1

Man kan säga att det började med ett telefonsamtal. Det är trots allt så de flesta utredningar börjar. Och när man ser tillbaka undrar man om det var något speciellt med det, en varning, något som grep tag i en och sa: Vänta nu, det här är allvarligt.

Men när det hände var hon bara en bland många andra ängsliga mödrar. Orolig, förlägen. Inte säker på att hon borde ha ringt. Inte säker på om hon gjorde rätt. Hennes rädsla förvandlad till ilska. ”Om hon ändå hade sagt att hon inte tänkte komma hem, om hon bara hade ringt, om hon hade talat om det för mig.”

Han hade hört det så många gånger förut. Regelbundet. Han ritade krumelurer i tidningens marginal. Glasstrutar med spetsiga, gräddiga toppar och porter i gammaldags glas med en svag utbuktning ungefär mitt emellan kanten och mitten. Han antecknade klockslaget i telefonjournalen. Tjugoett fyrtioåtta.

Tolv minuter innan skiftet var slut. Söndagen den 6 augusti 1995.

Mitt i långhelgen. Det var fortfarande varmt, trots den sena timmen. För varmt. Svettfuktiga fläckar under armarna och klåda i skrevet. Sjukhusen var antagligen fulla av folk som fått solsting och gud vet hur många slagsmål som skulle rapporteras under de två timmar som var kvar innan pubarna stängde. All denna återhållna retlighet, underblåst av naken solbrun hud, arm mot arm, lår mot lår, väckta förhoppningar, åtrå som steg upp till ytan likt bubblorna i ett ölglas. Och sedan det vassa, blinkande vita neonljuset. Stängningsdags, mina damer och 9

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 9

2012-08-28 12:11:51

herrar. Stängningdags. Ärrigt golv fullt med cigarettfimpar.

Utsmetat läppstift. Solklåda, flagande hud. Hans hand på hennes ben. Din fitta. Vad i helvete håller du på med? Och det där enda ögonblicket av rent, glödande vitt raseri som får glaset att braka ned i bordsskivan. ”Lyssnar ni på mig? Antecknar ni det här?”

Han suckade och rätade på sin värkande rygg. Det smärtade, ungefär mitt emellan nacken och midjan. Han trodde att han hade gjort det när han spelade golf för ett par månader sedan. Inte lika spänstig som han brukade vara. För mycket skrivbordsjobb. Inte som på den gamla goda tiden. När han var stationerad i Belmullet, när han rodde ut i Achill Sound där de blekt blå Iniskeenöarna var disiga skuggor vid horisonten och makrillen hoppade rätt upp i båten. Långhelgerna var annorlunda där nere. Alltid ett eller ett par självmord. Någon hörde ett skott. Hjärnsubstans överallt, på den gamla byrån, hunden som gnydde i hörnet. ”Har ni hört er för med alla hennes vänner? Ringt runt, frågat om de har sett henne?”

Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Han höll luren ett par decimeter från örat. ”Det verkar inte som om ni riktigt fattar det här. Vi är här på besök. Min dotter känner inte särskilt många människor. Det här har jag redan talat om. Hon åkte in till stan i går kväll för att träffa några vänner på balettkursen. Hon har varit borta i mer än tjugofyra timmar. Jag skulle inte ha ringt om jag inte ansåg att jag hade goda skäl till det.” Och rösten som stegrades, både tonhöjd och volym. ”Det är något som inte stämmer här.” ”Och hur gammal sa ni att hon är?” ”Hon är tjugo; för tredje gången.”

Han skulle bli tvungen att säga det. Inte för att hon ville höra det. Det ville de aldrig – föräldrarna, vill säga. ”Det är en sak jag måste klargöra. Vid hennes ålder kan hon, 10

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 10

2012-08-28 12:11:51

om hon vill, lämna sitt föräldrahem. Det är inte mycket vi kan göra åt saken. Hon är inte minderårig. Jag är ledsen, men folk försvinner varenda dag.”

Tystnad. Sedan ett djupt andetag. Han gjorde en grimas, beredde sig på vad som skulle komma. Han såg sig omkring i rummet. I det bortre hörnet satt den gaggige gamle Pat Byrne och hängde, fortfarande med mössan på. Han läste Sunday World och bet på naglarna. Systematiskt. Knaprade sig fram från finger till finger. Genom den öppna dörren till kokvrån kunde han se att Nuala Kenny höll på att brygga te. Han vinkade åt hennes håll, lyfte den fria handen mot munnen ett par gånger, som om han drack. ”Jag förstår vad ni menar. Men jag är orolig. Jag vill att ni antecknar alla detaljer och gör vad ni kan för att leta reda på henne. Uppfattat?”

Fan också. Mer pappersjobb. Han hävde sig upp från den höga pallen, kände hur det högg till i ryggen när han sträckte sig efter blankettsetet för saknade personer på hyllan ovanför skrivbordet. Byxorna var för trånga. När han klädde av sig på kvällarna hade han alltid ett rött X-format avtryck alldeles ovanför naveln, efter spännet på svångremmen. När hade han gått upp alla dessa kilon? Var fanns den där tanige unge mannen som hade gått ut från Templemore för trettio år sedan?

Han satte sig igen och klämde fast telefonluren mellan axeln och örat. ”Okej, vi tar det från början. Namn?”

När han var klar drack han sitt te. Det var ljummet, sockret låg i ett tjockt lager, likt finkornig sand, på muggens botten. Han tittade igenom blanketten. Han försökte föreställa sig flickan, mana fram en bild av henne med hjälp av de omsorgsfullt ­textade uppgifterna. Lång. En och sjuttioen. Smal. Femtioett kilo. Mörk. Svart lockigt hår, gulblek hy och blå ögon. Det fanns inget utrymme på blanketten för söt eller alldaglig eller rent ut sagt ful. Det frågade man inte om. Men i just det här fallet kunde 11

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 11

2012-08-28 12:11:51

han gissa. Han visste hur det skulle kännas om hon hade varit hans eget barn. Årets statistik var skrämmande. Åtta kvinnor mördade, nära tvåhundra rapporterade våldtäkter, femhundra fall av sexuellt tvång. Plötsligt kände han sig tacksam för att han var en skrivbordsryttare, för att han bara behövde bekymra sig om svarta markeringar på vitt papper, inte kött och blod.

Han arkiverade rapporten och städade upp på skrivbordet.

Han hade lugnat henne, uppmanat henne att inte oroa sig.

Att avvakta i ytterligare tjugofyra timmar. Att komma in på stationen med ett fotografi om hon inte kom tillbaka inom ett dygn, så att de kunde börja ge fallet publicitet. Han steg ut i den varma kvällen och gick över parkeringsplatsen. Han kunde känna lukten av pommes frites från skåpbilen som alltid stod parkerad utanför den stora puben på hörnet. Men han kände sig inte hungrig. Han spanade upp på månen, två dagar kvar till fullmåne, fortfarande lika vacker som den hade varit när han var pojke, när den hade följt honom hem längs vägen under nätter så mörka att han kunde känna svärtan mot ansiktet.

Hon fanns någonstans där ute under det gråblå skenet. Mary Mitchell, tjugo år gammal. Svart hår, blå ögon, spenslig kroppsbyggnad. Sista gången hon sågs var hon klädd i svart T-shirt, kortkort kjol av röd mocka och svart jeansjacka. Talar med nyzeeländsk brytning.

Han vred om startnyckeln och körde långsamt ut från parkeringen. Glöm det, sa han tyst för sig själv. Du kan inget göra.

Och han suckade. Djupt. En lång sorgsen suck.

12

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 12

2012-08-28 12:11:51

2

Man kan säga att det började med ett telefonsamtal, men vilket samtal var det? Det som hon just hade ringt till polisstationen eller det andra, det som för fyra månader sedan hade väckt henne när de röda lysande siffrorna på väckarklockan visade 01:02? Hon hade sträckt ut handen automatiskt, de många åren med jourer bestämde fortfarande över armens senor och ligament, fingrarnas nervändar. Den hårda plasten kändes kall mot örat när hon lyfte luren. Hon uppgav sitt nummer. Hennes röst var stadig, saklig, alla spår av sömnen utplånade. En paus, sedan ett väsande, ungefär som ljudet av havet i ett snäckskal.

Och rösten, kverulantiskt men omöjlig att missta sig på.

Det var samma röst som ropade på henne nu. ”Margaret.

Kom. Jag behöver dig.”

Hon lade på. Hon tittade sig i den dammiga förgyllda spegeln som fortfarande hängde ovanför det lilla bordet i hallen, precis som den alltid hade gjort. Hon tog ur spännet av trä, skakade ut håret, slätade till det med båda händerna och satte sedan upp det igen. Hon torkade bort en imaginär fläck från de fina rynkorna mellan ögonbrynen. Hon försökte le mot spegelbilden, men läpparna darrade och ögonens klara glans viskade om att tårarna inte var långt borta. ”Margaret.” Samma röst, men högre nu. Hon vände sig bort från spegeln och gick in i det stora rummet som låg till höger om hallen. I gungstolen vid sidan av den höga sängen satt en kvinna. Hon var liten, hennes kropp hopsjunken och skrump13

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 13

2012-08-28 12:11:51

nad i den röda sidenmorgonrocken, åtdragen runt midjan. Det vita håret stod upp runt hennes hjärtformade ansikte. Hon gungade envetet fram och tillbaka, de toffelklädda fötterna tog spjärn mot golvet, stolens trämedar kved högt i det tysta huset.

Margaret gick fram till burspråksfönstret. Hon tittade ut över havet. Högt uppe i öster vände månen sitt lysande ansikte mot jorden. Nere vid horisonten glimtade Venus. Hon lutade pannan mot fönsterglaset. Rösten bakom hennes rygg. Klagande.

Jag har ont i ryggen. Varför gör inte tabletterna någon nytta?

När kommer den där trevliga läkaren? Jag tycker inte om sköterskan från vårdhemmet. Jag är inte döende. Varför måste hon komma hit? Kan du inte göra något? Det var ju därför jag bad dig komma hem. För att hjälpa mig. Jag trodde att du skulle hjälpa mig.

Hon vände sig bort från den mörka natten. Hon lutade sig mot fönsterbrädan och såg sig omkring. När hon var flicka hade det här varit deras vardagsrum, soligt och vackert med ljusgula tapeter och matchande blommiga gardiner. Nu var det hennes mors tillflyktsort. Tidningar i travar som hotade att kollapsa.

Golvet fullt av kartonger. Hon hade försökt städa undan dem ett par gånger, men hennes mor hade fräst och morrat och nu lät hon allt stå där det stod, ligga där det låg.

I hörnet stod sängen som hennes föräldrar en gång hade delat.

Där låg samma gamla rosa täcke, bleknat och knöligt, med gåsdunet samlat i slumpvisa klumpar under den slitna satängen.

Hon mindes lukten av sängen. Mammas parfym, ”Ma Griffe”, inte sant? och pappas hårpomada, och en annan lukt som hon inte kunde sätta namn på förrän många år senare. Hon hade krupit ned i den de nätter då ostan bankade på fönstren och havsmonstren hotade att resa sig och invadera stranden. Hon hade smugit upp sin kalla kropp mot pappas varma, följt hans kroppskonturer, gjort sig så liten hon kunde. Alltid mot honom.

Aldrig mot mamma. Hon skulle ha satt sig upp i sängen, tänt 14

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 14

2012-08-28 12:11:51

lampan på nattduksbordet och bett henne att sluta sjåpa sig, uppmanat henne att gå raka vägen tillbaka till sin egen säng och inte väcka dem vid denna okristliga tid. Men han slog bara armarna om henne, andades mot hennes ansikte. ”Var är John? Varför är han inte här? Varför släpper du inte in honom?”

Min älskade pappa, död och begraven. ”Du lyssnar ju inte på mig.” ”Va?” ”Varför lyssnar du inte? Smärtan. Jag har så ont.” Tårarna letade sig nedför de rynkiga kinderna och ett ömkligt ljud, som från en skadad kattunge, trängde fram mellan hennes läppar.

Hon fortsatte att gunga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, och hennes små händer klamrade sig fast vid armstöden. ­Margaret kunde känna att exakt samma ljud vällde upp i h ­ ennes egen strupe. Hon vände sig om och kastade en sista blick på månen. Sedan fällde hon persiennerna och stängde ute natten.

15

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 15

2012-08-28 12:11:51

3

”Du har vackert hår”, sa han, samtidigt som han lindade en lång slinga runt sin knutna hand och draperade änden ovanför munnen, som en mustasch. ”Du kommer nog att sakna det.”

Kökssaxen med brandgula fingeröglor av plast strök lätt mot hennes kind. Hon höll blicken fäst i golvet. De svarta lockarna föll som fjädrar. Svandun, tänkte hon. Som Odile i Svansjön. ”Så där ja”, sa han när han var klar. Han höll hårt om hennes huvud med ena handen och med den andra pressade han hennes ansikte mot sin spruckna fickspegel. ”Varför?” Hon pressade ut frågan ur en mun som var unken av smaken av honom, av smaken av blod. ”Varför inte?” svarade han och knuffade ner henne på golvet. ”Låt mig gå.” ”Varför det?” ”Därför …” Rösten bröts, orden svek henne när strupen kramade om stämbanden. ”Därför att du är min”, sjöng han med hög falsettröst. ”Snälla.” ”Ah.” Han satte sig på sin stol, lade benen i kors och korsade armarna. ”Så nu bönar och ber vi alltså?” ”Nej.” Hon rätade på sig, såg honom i ögonen.

Då sparkade han henne; hans fot träffade henne i magen med full kraft. Hon segnade ned på golvet, tyst, kämpade efter andan. Sedan började hon jämra sig där hon låg, som ett 16

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 16

2012-08-28 12:11:51

foster, med armar och ben uppdragna mot bröstet.

Han slängde ifrån sig saxen. Den landade slamrande på stengolvet. En solstråle snuddade vid de öppna skären och glimtade inbjudande mot henne.

Han reste sig och gick bort till den stora porslinsvasken. Han vred på kranen. Vattnet strömmade. Han fyllde en kopp. Han gick tillbaka och satte sig på huk bredvid henne. Han lade ena armen runt hennes axlar och lyfte upp henne så att hon kunde dricka. Nu började hon gråta och de salta tårarna svedde hennes sönderskurna och svullna läppar. ”Vad vill du ha? Mamma, du vet att hon skulle ge dig vad som helst. Göra vad som helst för dig.”

Han tog upp en pappersnäsduk ur byxfickan och doppade den i vattnet. Han torkade försiktigt bort blodet runt hennes näsa och mun. Hans andedräkt kändes tung mot hennes ansikte. ”Säger du det? Vad som helst? Och du då? Skulle du göra vad som helst för mig?”

En lång suck som slutade med en snyftning. ”Har jag något val?” ”Javisst, vi har alla ett val. Det är det som skiljer oss från de oskäliga djuren. Gör oss mänskliga.” ”Mänskliga.” Hon försökte ta sig på fötter, hävde sig upp med hjälp av de fjättrade händerna, men benen vek sig, hon föll omkull igen och slog sina bara knän mot det hårda golvet.

Nya heta tårar vällde upp i hennes ögon.

Han puttade till henne med sin bara fot, skrapade hennes lena kind med sina tånaglar. ”Men vid närmare eftertanke ser du inte speciellt mänsklig ut, så du kanske trots allt inte har något val.”

Hon försökte krypa undan, men han slet tag i hennes hår och drog ned henne vid stolen. ”Okej. Din mamma. Vacker kvinna. Mycket vacker kvinna.

Och gott om pengar också, stämmer inte det?”

17

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 17

2012-08-28 12:11:51

Hon nickade, med slutna ögon. ”Och har hon tjänat ihop dem alldeles på egen hand eller är hon som en av de där i sången?” ”Sången?” ”Ja, du vet.” Han släppte taget om hennes hår och hon sjönk ned på golvet igen. Han reste sig, tog ett djupt andetag, höll upp låtsasmikrofonen framför munnen. Han blundade och vaggade fram och tillbaka. Hans röst var klar och melodisk. ”Them that’s got shall get, Them that’s not shall lose, So the Bible says and it still makes news.

Mama may have, papa may have, But God bless the child that’s got its own, that’s got its own.”

Han bugade djupt för henne när han slutade sjunga. ”Du kan väl i alla fall applådera, visa lite uppskattning.”

Hon lyfte händerna och försökte klappa i dem, men handklovarna av metall nöp i huden på handlederna. ”Snälla Jimmy, du kan väl ta av dem? Det är mycket roligare utan dem, det vet du.” ”Roligt? För vem då?” Han grep tag om hennes handleder och började släpa henne över golvet bort mot det andra, mindre rummet. Han lyfte upp henne i sängen, drog upp hennes armar och hakade fast handklovarna över mässingsstolpen. ”Vet du vad, lilla Mary, jag tror att jag ska ge din mamma en present. Hon är ju psykiater, inte sant? Hon hjälper människor med problem. Sådana som mig. Folk som har psykoser och neuroser. Så jag tänker ge henne en liten gåta som hon får försöka lösa. En gåta som handlar om ordet ’varför’. Varför jag gör det jag gör och varför jag gör det mot dig.”

Ett ljud fyllde rummet. Ljudet av ett fångat djur, en kanin som skriker när jaktillern klämmer in sin smala muskulösa 18

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 18

2012-08-28 12:11:51

kropp i hålet. En kanin, förstenad, orörlig, med stirrande blick, när jaktillern blottar sina vassa tänder och mörkret breder ut sig. Långsamt.

19

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 19

2012-08-28 12:11:51

4

Telefonen skrällde i det tysta huset. Margaret lyssnade på signalerna men rörde sig inte. Telefonen hade redan ringt två gånger på förmiddagen, men när hon svarade var det ingen där. Så hon satt där hon satt, på golvet i Marys rum, med en trave färgglada danstrikåer i knät. Mary hade lämnat dem slängda på golvet när hon rusade ut ur huset den där kvällen. ”Jag är försenad, jag städar mitt rum i morgon”, hade hon ropat över axeln när hon slet åt sig väskan och slängde igen ytterdörren.

Margaret hade plockat upp de tunna bomulls- och lycraplaggen. Röda och blå, purpurfärgade och gröna. Som blommorna Persefone plockade den dag då Hades förde bort henne till underjorden, tänkte hon. Det dröjde sex månader innan Demeter såg henne igen. Sex månader varje år då världen sörjde förlusten av hennes dotter.

Fyra dagar sedan Mary försvann. Margaret begravde ansiktet i de mjuka plaggen. Marys välbekanta lukt omgav henne.

Hon andades djupt. Hur länge skulle det dröja innan lukten bleknade, innan alla spår av henne gick förlorade? Hon lade sig ned på den slitna mattan och kurade ihop sig som en boll, plötsligt medveten om att telefonen hade slutat ringa och om att tystnaden återigen härskade i huset.

En ny rutin hade tagit över hennes liv. Den normala tiden hade satts på undantag. Nu mätte hon dagarna efter skift­ bytena på polisstationen. Hon unnade sig ett telefonsamtal per åttatimmarspass. Sex på morgonen till två på eftermiddagen.

20

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 20

2012-08-28 12:11:51

Två på eftermiddagen till tio på kvällen. Tio på kvällen till sex på morgonen. Hon spelade ett spel med sig själv, hittade på olika sätt att fördröja, upprättade godtyckliga regler. Jag dricker en kopp te först, sedan ringer jag. Jag ska bara läsa tidningen först. Jag ska bara se till att mamma tar sina tabletter, sedan slår jag numret. Hon åt lite, oregelbundet. Kaffe och brödskivor och ost utgjorde hennes stapelföda. Sömnen var slumpartad, stulna minuter snarare än timmar, aldrig i sängen, ibland vid köksbordet eller på en soffa i trädgården. En gång i gungstolen i mammas rum. Där ute sken solen, ett fulländat eldklot som glittrade i en himmel som speglade havets blåklintsfärg. Den lilla stranden vid Seapoint var packad med människor. De släntrade längs vägen utanför hennes fönster från pendeltågsstationen, mödrarna och barnen, vänner och älskande par, en glädjens och lyckans färgglada karavan. Hon stod vid grinden och betraktade dem, så nära att hon kunde ha sträckt ut handen och rört vid dem, men samtidigt miljoner ljusår från den kalla, mörka värld där hon nu vistades.

Hushållsbestyren pågick runt henne, dominerade av hennes mors sjukdom. Hon hade cancer, diagnosticerad första gången för åtta år sedan och behandlad. Radikal mastektomi följd av sex månaders kemoterapi. Nu hade den återkommit. En tumör på ryggraden. Första gången hade det räckt med ett brev, men det här var annorlunda. Hon hade legat i sin säng, tvåtusen mil bort, och lyssnat på Catherines snyftningar, och tänkt att det var dags att återvända. Att ta farväl ordentligt, att fördriva andarna.

Hennes kind vilade mot golvet. Hon slöt ögonen. Hon kunde känna rörelserna i rummen en trappa ned, de fortplantade sig uppåt genom huset. Dammsugaren som rullade fram och tillbaka över de bleknade mattorna resulterade i en stadig, rytmisk vibration som fick burkarna och sminkattiraljerna på Marys toalettbord att skramla. Nellie måste vara här, tänkte hon.

Stackars gamla Nellie, brukade Catherine kalla henne, som om 21

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 21

2012-08-28 12:11:51

hon inte mindes att Nellie, som hade arbetat för dem sedan hon var fjorton, var betydligt yngre och piggare än hon själv.

Dörrklockan ringde; två signaler. Hon lyfte huvudet en aning, sedan lät hon det sjunka igen. Mullret av läkarens välbekanta röst. Catherines älsklingsdoktor. Den yngste rekryten på husläkarmottagningen. Kom och tittade till henne varje dag. Hade ibland med sig blommor eller choklad. Flirtade med henne, svarade på de koketta blickar hon kastade genom glesa ögonfransar, låtsades inte se hennes utsmetade läppstift och puder.

Vem kunde det annars vara denna soliga förmiddag? Kanske fader Lonergan med det väna leendet och de långa välmanikyrerade händerna. Kanske någon av grannarna som mindes när Catherine var församlingens elegantast klädda kvinna med handsydda skor och skräddarsydda dräkter.

Margaret rullade över på rygg, lade armarna i kors och pressade danstrikåerna hårt mot bröstet. Solskenet förflyttade sig genom rummet. Precis som det hade gjort när hon var barn.

På husets baksida växte ett äppelträd, alldeles utanför fönstret till hennes rum. Hon hade ofta klivit upp på fönsterblecket, hasat nedför trädets reumatiska grenar och hoppat den sista metern ned på gräsmattan. Mary hade också gjort det, under den första veckan i huset. Bara för att kontrollera, sa hon, om allt det du berättade var sant. O ni klentrogna, hade Margaret bannat henne, där hon stod i gräset och tittade upp mot fönstret.

Var försiktig. Akta dig så att du inte gör dig illa. Men Mary var lika lätt och smidig som hon själv hade varit. Hon landade på tårna i det mossiga gräset och snurrade utom räckhåll för Margarets utsträckta armar. En serie jetés, utförda med exakt placerade fötter och perfekt kroppshållning, förde henne lätt och elegant upp på den stensatta altanen där Catherine satt vid trädgårdsbordet med en stor gin och tonic framför sig .

Margaret satte sig långsamt upp. Vid hennes sida stod en bokhylla. Hon vred på huvudet och tittade på titlarna. Alla hen22

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 22

2012-08-28 12:11:51

nes gamla böcker från läkarutbildningen. Vander, Sherman och Lucianos Human Physiology. Davidsons Medicine, Gray’s Anatomy. Hur kan vi utforska människohjärtats mysterier, tänkte hon när hon tog ut dem ur hyllan, en efter en, och bläddrade igenom de gulnade sidorna. Marginalerna pryddes av hennes förvånansvärt barnsliga handstil. Understrukna stycken, hänvisningar till andra böcker och sedan, mellan en illustration av knäet och en teckning av lårets muskulatur, en kartongbit som rivits ur ett cigarettpaket. ”Jag älskar dig”, stod det, prydligt präntat med versaler och svart, bleknat bläck.

Nu kom tårarna, de rann i fårorna längs näsan, samlade sig i mungiporna, droppade ned på händerna. Tysta tårar och sedan ett annat ljud, uppfordrande. Det var telefonen som ringde.

Signal på signal på signal. En kallelse hon inte längre kunde ignorera. Hon reste sig, vek kartongbiten på mitten och stoppade ned den i fickan. Hon torkade ansiktet med handryggen när hon gick nedför trappan till hallen. Hon lyfte luren. Förde den till örat. Bredvid henne slog golvuret tolv. ”Hallå”, sa hon. Tystnad. ”Hallå”, upprepade hon. Fort­ farande tystnad. Sedan ljudet. En inandning. ”Säg något.”

Och ett annat ljud. En vissling, hög, ren. En melodi. Under de första sekunderna tycktes tonerna osammanhängande, förvirrande. Paniken sköljde genom hennes kropp. Vad betydde det här? Vad var det? Sedan steg en röst från minnets igenslammade labyrinter. Hennes far ropade på henne.

Kom, Maggie, lyssna på den här. Min mamma, din farmor, älskade den här grammofonskivan. Lyssna. Händer fumlade med det prasslande omslaget till den hårda svarta skivan. Var försiktig, Maggie. Om du tappar den går den sönder. Såja. Varsamt när du lägger ned nålen.

Och nu samma melodi, visslad.

23

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 23

2012-08-28 12:11:51

Bring flowers of the fairest, bring blossom the rarest From gardens and woodland and hillside and dale, Our poor hearts are singing, our glad voices bringing, Our praise of thee, loveliest Queen of May. O Mary, we crown thee with blossoms today, Queen of the Angels and Queen of the May Visslingen upphörde. Tystnad igen. En iskyla svepte in hennes kropp. Benmusklerna blev kraftlösa. Svetten bröt fram i handflatorna, på fotsulorna. Håret reste sig i nacken. En plötslig smärta, djupt inne i hjärtat, tvingade ned henne på golvet, där hon dunkade huvudet mot mattan, om och om och om igen, tills det var det enda hon kunde minnas.

24

i_parsons_Mary Mary_s1-.indd 24

2012-08-28 12:11:51