9789175251134

Till Mary Maxted, med kärlek

maxted_Två systrar_titel.indd 5

07-03-30 10.30.45

maxted_TvaĚŠ systrar.indd 6

07-03-30 10.31.33

Lizbet kapitel ett

När min syster åkte från hotellet Datai efter två veckor på den tropiska ön Langkawi skrev hon ett kort meddelande till hotelldirektören: Bäste sir!

Det mesta var perfekt, men det verkar som om en av aporna hostar.

Med vänliga hälsningar ms Cassandra Montgomery

Då hon kom hem två veckor senare (hon och George hade fortsatt till Regent Hotel i Chiang Mai) låg ett tjockt gräddfärgat kuvert på dörrmattan. Cassie slet upp det.

Bästa ms Montgomery!

Det glädjer mig att ni och er man trivdes hos oss. Tack för att ni påpekade att en av aporna hostar. Vi har upplyst vår veterinär om saken.

Med vänliga hälsningar …

7

maxted_Två systrar.indd 7

07-03-30 10.31.34

När Tim och jag åkte från vårt bed & breakfast på Isle of Wight skrev jag ett kort meddelande till ägarna: Kära Martyn och Tanya!

Tyvärr måste vi åka tidigt och hinner inte säga hej då. Jag hoppas att ni hade trevligt på vitlöksfesten. Det är bara det att regnet och magsjukan har begränsat det väldiga utbudet av sysselsättningar till att titta på tv på dagarna och hänga över den spygröna toaletten. Dessutom blir Tomas förkylning allt värre. Han säger att han får huvudvärk av den ”fruktansvärda lukten”, det vill säga luftrenaren med behaglig skogsdoft. För övrigt är det minst sagt svårt att uppfylla en ilsken tvåårings särskilda krav på mat när man inte har något kök.

Vänliga hälsningar Elizabeth M

Jag fick aldrig något svar, vilket gjorde att jag inte kände mig lika skyldig när Tim erkände att hans avskedsmeddelande hade varit att pinka på deras vägg.

Semestern skulle inte ha varit så ansträngande om vi inte hade sett efter vår gudson medan hans föräldrar var på begravning. I Japan. Jag tyckte att vi var rätt hyfsade gudföräldrar.

De flesta känner sig hedrade av att tillfrågas och tar det som ett bevis på vilka fina människor de är. Deras fåfänga tynar dock bort så snart barnet öppnar munnen och säger ”UÄÄÄ”.

Då inser de. Det är ingen komplimang, det är ett åtagande.

Om vännerna kolar är man fast med ungen. Och om de lyckas hålla sig vid liv är den ständiga kostnaden för presenter lika hög som för att hålla ett helt stall med tävlingshästar. Även om det var frestande trodde jag inte att Tabitha och Jeremy hade frågat oss för att vi var så fantastiska. Tim miss8

maxted_Två systrar.indd 8

07-03-30 10.31.34

tänkte genast att de inte hade några homosexuella vänner. Själv antog jag att det var för att de trodde att vi var för barnsliga för att själva skaffa barn. Jag hade aldrig sagt något, men folk förutsätter allt möjligt. Om man någonsin vågade fråga skulle man bli bestört över vilket ynkligt intryck man gör till och med på sina närmaste. ”Oj!” säger de när de ser ens eländiga besticksamling som huvudsakligen kommer från flygplan. ”Jag som trodde att ni bara hade matchande silverbestick.”

Tabitha och Jeremy bodde granne med oss. Samma dag vi flyttade in knackade Tabitha på med champagne – de var fast beslutna att tycka om oss. Jag klagar inte. Enda problemet var att jag gärna ville leva upp till förväntningarna. Huset var betydligt mer välstädat än det kunde ha varit, tack vare Tabithas vana att titta över på kaffe så gott som varje dag.

(Jag blev tvungen att bannlysa Nescafé när vi nästan började slåss. ”Ge mig bara det billiga, Elizabeth!” – ”Absolut inte, jag brygger lite!” – ”Nej, det kommer inte på fråga! Gör dig inget besvär!” – ”Tabitha, det gör jag så gärna, understå dig inte, ge mig burken!” och så vidare – ”Nåja, om det känns så viktigt för dig!”)

Tabitha var på besök när Tims tyska moster dök upp för att visa den mest intetsägande bebis jag någonsin sett. ”Ha!” utbrast hon när jag försökte undvika att hypnotiseras av hennes enorma byst. ”Elizabeth längtar efter barn!”

Jag hade bara träffat Tims tyska moster två gånger tidigare, och min slutsats om henne var att hon aldrig skulle förstå varför någon annan inte tyckte som hon. ”Nej, det gör jag inte!” hörde jag mig själv säga med hög och arg röst. ”Jag längtar inte alls efter barn!” För att inte verka sur lade jag till: ”Jag tycker om barn. De är väldigt … små.

Jag vill bara inte ha något själv.”

Tims tyska moster tryckte bebisen närmare sig och undvek att se på mig.

Tabitha gav mig en skarp blick och kvittrade: ”Visst är alla 9

maxted_Två systrar.indd 9

07-03-30 10.31.34

bebisar förtjusande? Och vad lagom stor han är. Äter han ordentligt?”

Jag skyndade mig ut i köket för att göra en jättekanna bryggkaffe utan minsta koffein och hoppades att det skulle göra alla nöjda.

Jag kände mig som en dränkt katt länge efteråt. Åtminstone till kvart i elva. Jag tyckte inte om att behöva försvara något som inte ens var ett beslut än. Jag var trettio och jag mindes tydligt när jag som femtonåring måste försvara mig inför moster Edith för att jag inte hade någon pojkvän. Folk nöjde sig inte med att anta att jag var petig med bestick, dessutom antog de att jag ville ha barn och avundades dem deras. Och de kommenterade det öppet! Jag kunde inte bestämma mig för vilket som var mest oförskämt.

Jag hade lagt märke till Tabithas skarpa blick och undrade vad den betydde. När Tabitha och Jeremy bjöd in oss på middag ett halvår senare och hon såg ut som en mogen melon började jag förstå. ”Det är klart att vi vill bli gudföräldrar! Vilken trevlig, trevlig … öh … grej!” fick jag fram innan Tim hann säga något olämpligt i stil med: ”Den plaskar ju fortfarande runt, borde ni inte vänta tills den är född?” Jag älskade Tim av hela mitt hjärta, men i sällskapslivet var han ute på hal is. Eftersom alla vi kände var upptagna med att föröka sig blev vi inte bortbjudna särskilt ofta, men när vi blev det svävade min hand ständigt över hans, inte så mycket för att vi måste röra vid varandra som för att milt kväva varje klavertramp i dess linda.

(Nu låter jag som frun till en konservativ politiker, men senaste gången vårt sällskap efterfrågades förklarade Tim för en rätt självbelåten gäst som hade flyttat till Saint Albans, ett litet samhälle en halvtimme från civilisationen: ”Om jag hade flyttat till Saint Albans skulle jag känna mig misslyckad.”)

Saint Albans var en öm punkt. Tim var formgivare. Han hade formgett en hållare till fjärrkontroller, en piltavla och 10

maxted_Två systrar.indd 10

07-03-30 10.31.34

ett ergonomiskt fotstöd. Inget av det lyckades trots mödosamt retuscherade bilder tilltala någon tillverkare. Men för tre år sedan skapade han en potta som såg ut som ett tåg.

Jag har ingen aning om varför, eftersom det enda han visste om små barn var det han händelsevis hade snappat upp i aff ären. Därefter lånade han trettio tusen pund för att bekosta ett formsprutningsverktyg (Sittplatsen® krävde en ”sällsynt komplex form”, förklarade mannen från Plastik Magnifik).

I Best for Baby publicerades en artikel om prototypen, med rubriken ”Potträningen går som på räls!” som ledde till ett möte med Woolworths, vilket i sin tur gav en beställning på fem tusen tåg. Och när Tim nämnde sin idé om en rosa älvtron köpte de den också. Även om Woolworths inte var lika stiligt och ärofullt som Conran Shop var det ändå en landsomfattande kedja och Tim och jag blev alldeles yra vid utsikterna om oändliga rikedomar.

Alla vet att man inte kan köpa lycka för pengar, men man kan köpa mängder av andra trevliga saker, vilket kompenserar för en hel del. Tim anlitade en agent som skulle ta hand om avtalet, som var tillräckligt imponerande för en artikel på Times ekonomisidor. Rubrik: ”Tät sits, pottprinsen.”

Som man kunde misstänka ökade det inte direkt Tims trovärdighet, eller ens hans popularitet. (Hans mamma, som köpte tjugo exemplar av tidningen, var den enda som inte fann något att anmärka på.) Inte nog med att redogörelserna för hans rikedomar var högst överdrivna (skatt, agentens arvode och så vidare), ett och ett halvt år senare, just när royaltyn hade börjat komma, släppte en konkurrerande aff ärskedja en blå potta i form av en racerbil (verkligen fruktansvärt originellt).

Och sedan ännu värre: en rosa potta i form av en ponny.

Om sanningen ska fram kom det faktiskt förbaskat olägligt, eftersom vi hade tagit agenten på orden (”Här har ni pengar till ett nytt hus!”) och flyttat in i huset bredvid Jeremy och Tabitha.

Dessutom var det ganska irriterande att alla vi kände trodde 11

maxted_Två systrar.indd 11

07-03-30 10.31.34

att vi var miljonärer, helt utan anledning. (Fast hade vi varit miljonärer tror jag nog att vi med tiden och täta elchockbehandlingar hade funnit oss i att vårt fantastiska jetsetliv med mängder av herrgårdar vilade på en stinkande grund.)

Det jag vill ha sagt är att när vi så småningom hade tagit oss samman och tittat på det senaste kontoutdraget från banken körde Tim och jag skamsna till Saint Albans. Tim ogillade utflykten oerhört mycket. ”Var ligger det här stället egentligen?” undrade han när vi försökte hitta därifrån. Sedan: ”Det är verkligen mitt i ingenstans.” Följt av: ”Det känns som rena döden.” Och strax efter: ”Folk är konstiga utanför London.” Och när vi susade fram på motorvägen: ”Jag skulle bara vilja fly därifrån.” Och när vi närmade oss vår gata: ”Vi förtjänar något bättre än Saint Albans.” Och då vi svängde in på uppfarten: ”Jag flyttar hellre till Australien.”

Vi sa ingenting om utflykten till Tabitha och Jeremy, som ständigt fick något iordninggjort på sitt vackra hus och knappast kände någon samhörighet med fattiga människor.

I synnerhet fattiga människor som var gudföräldrar till deras förstfödde. Fast nu överdriver jag. Inte för att arbetet som redaktionsassistent på tidningen Ladz Mag gav några större summor, men har man råd att skänka sjuttioåtta pund till ett gym varje månad – bara för att bättra på dess vinst fast man inte har satt sin fot där på sju månader, för att man inte står ut med att säga upp medlemskapet och därigenom slutgiltigt sälla sig till de feta – är man noga räknat inte fattig.

Däremot levde vi över våra tillgångar. Grannarna var läkare och advokater och bankdirektörer, människor med betydande arbeten och betydande löner. Det fanns ingen anledning för Tim och mig att bo grannar med dem, det enda vi gjorde var att larva oss med ord och pottor!

Därav beslutet att semestra i England i år. Vi bokade sent, så Isle of Wight var det enda som fanns kvar. Alla bar sig åt 12

maxted_Två systrar.indd 12

07-03-30 10.31.35

som om vi skulle till Franska Polynesien. Underbart … härligt … fantastiska stränder. Det föll mig aldrig in att de som sa det var samma lögnare som hade försäkrat att jag passade i byxkjol. Och sedan kom Tabitha över och berättade att en universitetskollegas far hade avlidit. De måste gå på begravningen i Tokyo. Det var meningslöst att åka ända dit om de inte stannade i minst en vecka. De hade ingen barnflicka för tillfället.

(Tabitha avverkade barnflickor på löpande band.) Tomas var väl inte i vägen? Först förstod jag inte. I vägen för vad?

Sedan begrep jag. ”Kan vi ta med honom till Isle of Wight?”

Tabitha såg förvirrad ut. Hon visste nog inte att man kunde ha ont om pengar, hon måste ha trott att jag skämtade. ”Naturligtvis!”

Tomas följde alltså med oss till Isle of Wight. Bara packningen i sig anstod Ivana Trump. Listan med instruktioner för hans omvårdnad, rutiner, vanor, vad han tyckte om, vad han inte tyckte om, bra samtalsämnen, vad han föredrog att göra och vilka allergier han hade var lika omfattande som Nya Testamentet. Oturligt nog lämnade Tim den i hallen.

Det var också otur att Tomas innan vi ens hade hunnit ut ur London hittade en okänd sak på golvet, svalde den och sedan bara beskrev den som ”blå”.

Före semestern ansåg jag mig komma bra överens med min gudson. Jag satt barnvakt minst två gånger i månaden och Tomas tyckte om att vara hos oss, främst för att leka i kattlådan (”sand!”). Våra samtal var minst lika avancerade som dem jag hade med Tim. Jag berättade till exempel för Tomas att hans mamma skulle få en bebis om fyra månader.

Hans svar: ”Tomas slå bebis med pinne. Sitta på bebis huvud.

Knuffa bebis. Slå på hans bak.”

Mitt svar på hans svar: ”Jaså? Nej, det gör du nog inte. Jag är säker på att du är väldigt snäll mot bebisar.”

Hans svar: ”Jag har röda kläder.”

13

maxted_Två systrar.indd 13

07-03-30 10.31.35

På väg till Isle of Wight försämrades vårt förhållande. Jag var förtvivlad över att han hade slukat den blå saken. Tim vägrade bekymra sig, men det var bara ren lättja. I själva verket fick den blå saken inga negativa följder. Bortsett från att Tomas blev förkyld, fast han var påpälsad som en astronaut. Och Tim och jag insåg att vi trots trettio års försprång förståndsmässigt sett var en enkel match för en tvååring.

Det fanns ingen ekologiskt odlad mat på Isle of Wight, bara pommes frites. Tabitha hade sagt: ”Han äter inte skräpmat.

Han älskar avokado.”

Inte medan vi passade honom. Ungen åt Coco Pops till frukost. Syltsmörgås (vitt bröd) till lunch. Pommes frites eller pizza till middag. Om man erbjöd honom något nyttigt skrek han tills han blev blå. Han tvingade oss att spela sin Byggare Bob-video (”högst tjugo minuter Bob per dag”) minst fyra gånger varje morgon och eftermiddag. Han vägrade gå och lägga sig före midnatt. Om han inte hade vaknat halv sju (”Uppe!”) skulle man ha trott att han var tonåring.

Vi hade kanske klarat av det om det inte hade varit för magsjukan (som hoppade över Tomas men våldsamt riktade in sig på skockens svagaste individer, Tim och mig). Och berättade jag om flugorna i sällskapsrummet? Eller vårt iskalla sovrum? Eller det dåliga vädret. Eller att ingen restaurang öppnade förrän sju (”Tomas äter middag halv sex, absolut inte senare.”). Vi tog oss till stranden vid ett enda tillfälle och Tomas ramlade i vattnet tre gånger på tio minuter så att alla kläder jag hade tagit med åt honom blev genomvåta. Efter att ha kräkts i det gröna badrummet i tre dagar och knappt fått sova, inte så mycket på grund av Tomas som Tabitha som ringde en gång i timmen (vi ljög en hel del), erkände vi oss besegrade och åkte hem tidigare.

Två dagar senare lämnade vi tillbaka en bara lite snorig Tomas till hans rättmätiga ägare och kravlade i säng för att återhämta oss. Vi var inte längre samma enfaldiga optimister 14

maxted_Två systrar.indd 14

07-03-30 10.31.35

som bekymmerslöst hade gett sig av för bara fem dagar sedan.

Nu visste vi. Att vi aldrig mer tänkte semestra i England. Att vi inte trivdes med att vara fattiga. Att vi var fruktansvärda, fullkomligt fruktansvärda med barn. De tyckte inte om oss och vi tyckte inte om dem och gode Gud, låt Jeremy och Tabitha leva för evigt.

Två veckor senare upptäckte jag att jag var gravid.

15

maxted_Två systrar.indd 15

07-03-30 10.31.35

kapitel två

Jag berättade för Tim att jag var gravid och han svarade: ”Nej, det är du inte.” ”Jo, det är jag”, sa jag och visade honom teststickan. ”Gör ett till.” ”Det har jag gjort.” ”Det var fan!” utbrast han. ”Nej, det var snarare du.”

Jag anade oråd när jag grät över en reklamfilm där en liten pojke knackar på hos en gammal kvinna och räcker henne en ask med tråkigt godis. Jag tror att hon lämnade tillbaka hans boll till honom i stället för att spetsa den på käppen.

Jag ansåg mig vara intelligent, men jag var lika lättrörd som ett dörrhandtag. Om man skulle kika in i min själ skulle man bli nedstänkt med grön kletig gegga av materialism och godtrogenhet. Jag kunde se någon produkt på tv, cornflakes kanske: ”Har du glömt hur gott de smakar?” och tänka: Har jag det? Det har jag kanske. Bäst att kolla, och skicka Tim till macken för att köpa ett paket. Men gråten var misstänkt.

Jag mådde illa och det hade ingenting med hormoner att göra. Jag var en dumskalle. Jag hade svikit mig själv och det finns ingenting värre. Jag tyckte inte om småbarn. De skrämde 16

maxted_Två systrar.indd 16

07-03-30 10.31.35

mig. Det var som att vara rädd för spindlar, fast förnuftigt. På tidningsredaktionen svällde kvinnor rutinmässigt, försvann i tre månader, återvände i triumf som om de hade uträttat storverk, fetlagda, halvt hopsjunkna och med ett litet skrikande knyte i famnen, och alla flockades runt dem, som om det fanns någonting nytt att se när alla spädbarn faktiskt ser likadana ut. Det är därför de får namnlappar på sjukhuset. Jag höll mig i bakgrunden med ett stelt leende och hoppades att jag inte skulle bli tvungen att röra vid det.

Jag ville inte ha något.

Det var min systers fel. Cassie. Hon var fem år yngre. Jag mindes hur jag kämpade mig uppför en backe tillsammans med vår kanadensiska barnfl icka medan Cassie vrålade i sittvagnen. ”Jag vill inte ha några bebisar”, sa jag till barnfl ickan. ”Jag föredrar hundar.”

Barnfl ickan (hon hade hår som krullade sig vid minsta fukt, så hon hatade England) svarade: ”Alla de andra damerna kommer att ha barnvagnar med bebisar, men du kommer att ha en hund i koppel.”

Det passade mig bra.

Cassie bets. Hundar kunde man sätta munkorg på. Och så krävde hon hela tiden underhållning. Man fick ingen ro. Det var som att bo med Henrik VIII. Glupande aptit, hetlevrad, lättuttråkad, skrämmande mäktig. Jag blev ersättningsskötare när mamma gav den kanadensiska barnflickan sparken eftersom hon stängde in Cassie i vårt stora skafferi för att titta på De professionella på video. (Vad jag vet var vi den första familjen i bekantskapskretsen som hade en video. Den var slagskeppsgrå och stor som en resväska.) Cassie tillbringade tiden i skafferiet med att vråla och äta russin, vilket gav henne ihållande diarré.

Diarrén, som man tydligt kunde se ett oroväckande antal hela russin i, och en grannes anmärkning i förbigående (”Hon 17

maxted_Två systrar.indd 17

07-03-30 10.31.36

skriker hela tiden”) gjorde mamma misstänksam. Hon smög hem tidigt från arbetet och tog barnflickan på bar gärning framför tv:n. Mamma blev fysiskt sjuk vid tanken på att Cassie hade blivit illa behandlad, men det var inte fråga om att hon skulle sluta arbeta. Hon älskade sitt arbete. Hon var chefredaktör på en tidning som hette Mother & Home.

Pappa var portier på ett hotell i centrala London. Han trivdes med sitt arbete, men skulle ha lämnat det för vår skull, eller för hennes skull. Men det gjorde han inte. Jag tror att han visste att mamma inte skulle ha känt sig väl till mods med en hemmaman. Fanns det ens något ord för det på den tiden?

Därför anställdes Kristina, den danska barnflickan. Blond och vacker snappades hon upp av en engelsman i sportbil bara några dagar efter sin ankomst. Trots förlovningsringen med en zirkon stannade hon hos oss. Hon behandlade Cassie som en prisbelönt docka. Jag märkte att mamma var irriterad i närheten av Kristina, som var drömmande och verkade självgod, men hon kunde inte anmärka på barnpassningen. För mig var Kristina en gudinna. Mamma var elegant på ett skört sätt, men Kristina var exotisk, till och med i träningsbyxor. Mamma mumlade ”knubbig”, men jag begrep inte det mer än jag begrep asken med pinnar, var och en insvept i vitt papper, i byrån på Kristinas rum. (”Är det cigaretter?”)

Kristina hämtade mig vid skolan varje dag, gav mig en chokladkaka och pratade med mig som om jag var vuxen.

Hennes pojkvän var aff ärsman. Han hade ett hus i Skottland.

De tänkte gifta sig i Danmark. Hon skulle ha en böljande klänning, som en prinsessa. I utbyte mot kunskapens pärlor lekte jag med Cassie i barnkammaren medan Kristina satt på den rosa mattan och såg på med frånvarande min i sitt sagolika ansikte. Jag tyckte inte om Cassie, jag ville bara vara nära Kristina.

Cassie och jag utvecklade ett förhållande likt två fångar som delar cell. Cassie var förmodligen drogkungen och jag var 18

maxted_Två systrar.indd 18

07-03-30 10.31.36

den ohederliga revisorn. Jag tänkte ut en mängd lekar, som jag tyckte var dödande tråkiga men som fängslade Cassie. Den magiska kycklingen, till exempel. Jag slängde i väg Cassies kyckling över rummet likt en kricketboll. Ta-da, kycklingen var borta! Jag sa åt Cassie att blunda och bestämma om kycklingen skulle dyka upp från taket eller från golvet. Beroende på vad Cassie valde landade kycklingen på hennes huvud eller knuffade henne på baken. Jag tog det som en komplimang att Cassie fortfarande trodde på den magiska kycklingen tre år efter att hon hade hånat mammas prat om jultomten och tillrättavisat pappa när han nämnde tandfen.

Jag förblev Cassies stabschef långt efter att Kristina flyttade ihop med sin Porschekörande prins. Fast jag ogillade varje sekund framförde jag pjäser tillsammans med en rollbesättning av nallar, berättade långa osammanhängande sagor om favoritleksaker, återskapade Dallas i Cassies dockskåp och läste ur hennes stora tjocka Walt Disney-bok. Jag kommer ihåg att jag tyckte bäst om Snövit, eftersom jag tvingade Cassie att titta på bilden av den elaka häxan med en vårta på näsan tills hon grät. Och så hittade jag på leken ”tapperhetsprovet”, som innebar att Cassie satt på ett varmt element så länge hon stod ut (maximal poäng för maximal smärta).

Jag inbillade mig inte att det var roligt att ha barn. Jag upptäckte sanningen när jag var fem. Ungar förstörde ens liv.

Och på den tiden hade jag åtminstone hjälp. Våra föräldrar var borta ibland, men de gjorde sitt. Ungefär som vår katt Sfinx, som varje dag erbjuder Tim och mig vissna löv med insekter i, eller en groda om hon känner sig frikostig, kom våra föräldrar hem med små gåvor som de hoppades att vi skulle tycka om.

Pappa fick mängder av flamencodockor (hotellet hade många spanska gäster) och Cassie ägde snart en fin samling tjusiga virvlande damer i vinröd spets och skälmskt leende bakom sina svarta solfjädrar. Dessutom fick han massvis av nyckelringar och det blev allmänt känt (det var inte sant) att jag var besatt 19

maxted_Två systrar.indd 19

07-03-30 10.31.36

av dessa tråkiga föremål som jag inte hade någon användning för. Mamma köpte en korktavla med ett bi på och en ask med färgglada nålar åt mig, vilket hobbymässigt sett beseglade mitt öde. Vid tolv års ålder var jag harmsen ägare till hundratrettiotvå nyckelringar, en av dem såg ut som ett stekt ägg, och inga nycklar.

Våra föräldrar var inte några naturbegåvningar på området, men de betalade i alla fall elräkningen och huslånen och försåg oss med mat. Varje helg åt vi på puben Harvester. Pappa trivdes med det, eftersom man kunde fylla på tallriken vid salladsbuffén i oändlighet. (Nu när jag tänker efter tvivlar jag på att det var meningen att man skulle fylla på tallriken vid salladsbuffén i oändlighet bara för att man kunde göra det.)

Mamma petade surt i en skål med varm färskost. Cassie och jag åt friterad fisk, som snart skulle falla i glömska till förmån för kycklingvarianten, och pommes frites.

Det var inte lyxmat, men det var bättre än att äta något som mamma hade lagat. Hon var en fasansfull kock. Hon försökte, men allting smakade illa. Det var till och med klumpar i gröten, fast hon bara behövde hälla i mjölk och röra om. Och eftersom hon sällan brydde sig om att läsa etiketter hällde hon ofta gurkmeja på havregrynsgröten i stället för kanel.

Hon och pappa hade inte en aning om hur man roar barn.

Under åren släpades Cassie och jag runt till alla herresäten i England – rustningar, gobelänger, vallgravar: allihop likadana – och på söndagarna hjälpte jag pappa att tvätta Volvon bara för att göra honom glad. Det tog en timme, gjorde händerna nariga och ömma, och eftersom vi använde hinkvatten i stället för slang var bilen lika smutsig efteråt. Under tiden var Cassie fast i köket och hjälpte mamma med att baka en vidrig kaka.

En sak var man och hustru överens om: frisk luft. Vi var ofta utomhus medan våra föräldrar stannade inne. Det fanns en sandlåda i trädgården, full av orange sand som alla traktens 20

maxted_Två systrar.indd 20

07-03-30 10.31.36

rävar och katter uträttade sina behov i, och Cassie och jag tillbringade många vintereftermiddagar på huk vid kanten – vi vågade inte sitta på brädorna i hörnen eftersom en flock spindlar lurpassade under – hackade hål på isskorpan, skrapade bort vinröda maskar och bajshögar och grävde oss ner genom den orange sanden till den bruna leran under.

Mamma och pappa trodde fullt och fast på sysselsättning: Museum of Mankind, Whipsnade Zoo, London Transport Museum. Om Cassie och jag var upptagna av att stirra på någonting hårigt eller motordrivet kände de att de hade fullgjort sin plikt som föräldrar. Egentligen föredrog Cassie och jag den lediga tiden, när vi mosade röda bär bakom huset, eller klättrade över det vita staketet i bortre änden av trädgården till gräsmattan med tusenskönor och smörblommor utanför mentalsjukhuset. Deras gräs var bättre än vårt eftersom ingen någonsin klippte det, och jag kunde plocka tusenskönor och fläta dem till kedjor som var lika långa som min syster. Vi såg bara en mentalpatient en enda gång. (”Titta”, sa Cassie. ”Du har en sådan där tröja.”)

Jag tror inte att våra föräldrar litade på vår fantasi. De kände sig tryggare om vi var formellt upptagna. Tjugo år före alla supermodeller var min favoritsysselsättning stickning.

Moster Edith hjälpte mig att komma igång (jag kunde varken börja eller avsluta, jag kunde bara göra mittenbiten) med tio små nystan färgstarkt ullgarn. Jag satte igång med tidernas längsta halsduk. Om man rullade ihop den blev den som ett vagnshjul (inte de där i choklad, ett riktigt). Moster Edith gav mig sina restgarner, och jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst om inte halsduken rätt som det var hade skänkts till ett barnhem och mina föräldrar dagen därpå förkunnat att jag skulle få ta tennislektioner.

Vi var inte någon sportig familj, även om mamma var bra på kortspel. Det hjälpte inte att min tennisracket vägde lika 21

maxted_Två systrar.indd 21

07-03-30 10.31.36

mycket som en stekpanna från Le Creuset. Cassie klarade sig undan tennisen genom att bryta av skaftet på varenda racket våra föräldrar köpte till henne samma dag hon fick den. Om man gav henne en Dunlop förvandlades hon till en katt med en sparv. De bestämde raskt att hon var bättre lämpad för balett. Det var hon inte. Vid ett minst sagt desperat tillfälle (juniorpysslet och traktens pianolärare miss Pricket var båda fulltecknade) bestämde våra föräldrar att jag skulle lära mig hebreiska. (Bönböcker är bokstavligen heliga inom judendomen och efter tennisracketarna tror jag inte att de vågade ta risken med Cassie.)

Jag skickades till synagogan på söndagsmorgnarna och en uråldrig polsk kvinna med tunt hår tvingade oss att läsa ur Toran. Jag kunde inte för mitt liv klara av det hebreiska alfabetet och brydde mig inte särskilt mycket om ämnet heller: Gud, Gud, Gud. Det föll aldrig de ansvariga in att en hebreisk översättning av till exempel Häxan och lejonet hade passat en grupp tolvåringar bättre, och även om jag i efterhand beundrar deras fasta principer tror jag ändå att de gjorde sig själva en björntjänst.

Jag ägnade de oändliga tre timmarna på lektionerna i hebreiska åt att förundras över hur perspektiven skilde sig från verkligheten. Jag kisade, mätte mellan tummen och pekfingret hur ynkligt liten tavelsudden såg ut från min plats (högst en centimeter), fast jag visste att den var lika stor som en tegelsten.

Det fick tiden att gå och väckte den gamla häxans vrede. Hon skrek: ”Allt du gör är pick pick pick!” åt mig och så härmade hon hur jag rörde handen, som en fågelnäbb som öppnades och stängdes.

Lustigt nog var det Cassie som räddade mig. Hon gick med på att börja rida, men bara om jag följde med. Stallets tider krockade med synagogans och våra föräldrar ville så gärna glädja sin yngsta dotter, eller kanske garanterat bli kvitt henne en förmiddag i veckan, att jag befriades från det instängda 22

maxted_Två systrar.indd 22

07-03-30 10.31.36

gamla klassrummet samma vecka. I stället tillbringade jag söndagsmorgnarna med att skyffla ut hästskit från ett instängt utrymme medan våra föräldrar betalade dyrt för privilegiet.

Jag anklagade inte våra föräldrar för att de inte förstod oss.

Jag förstod inte dem. Men jag visste av egen erfarenhet att föräldraskapet var en otacksam uppgift, en enda lång samlad ansträngning för att få ens otacksamma avkomma att lämna en i fred. Och mina föräldrar hade tur. Gud hjälpe den som inte hade pengar att ödsla på problemet (vilket Tim och jag inte hade). Inte för att det var till någon hjälp under nuvarande omständigheter, men trots den osäkra inledningen och några små brännmärken från elementet hade min långt ifrån perfekta barndom ändå medfört något bra.

Cassie och jag var riktigt goda vänner.

23

maxted_Två systrar.indd 23

07-03-30 10.31.37