9789175250830

Page 1

1

D

en gamla fabriken var den sortens ställe som du bara hit­ tar i de allra värsta delarna av stora städer. Tegelstenarna hade en gång varit röda, men åratal av smuts och föroreningar hade fått dem att mörkna till en brungrå färg. Den yttre muren kröntes av trasiga spiraler av taggtråd. Taggtråden var rostig och full av hål som inte reparerats på många år, som om ägarna hade bestämt sig för att de inte kunde hålla inbrottstjuvar borta men att de åtminstone kunde ge dem stelkramp på vägen in. Resten av återvändsgränden bestod av mörka byggnader som tycktes stå tomma och butiker som gömde sig bakom plåt­ jalusier. Jalusierna var täckta av graffiti och det var svårt att avgöra om verksamheterna fortfarande var igång eller om de också hade övergetts. Den enda butik som verkade framgångs­ rik var av skylten att döma en pantbank. Bakom butikerna och fabriken låg den sortens bostadsområde där rånarna använder 5

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 5

2012­09­13 15:37:44


avslagna glasflaskor därför att de inte har råd med knivar. Klockan var bara elva och resten av London var fullt av stads­ ljud, men på den här gatan hände inte mycket. Bortsett från de parkerade bilarna var gatan tom. Hälften av dem saknade hjul, fönsterrutor eller båda delarna, och samtliga skulle ha passat bra in på ett skrotupplag – bortsett från minibussen som stod parkerad längst in. Den polerade svarta lacken smälte ihop med skuggorna och skenet från gatlyktorna fick de silverfärgade nav­ kapslarna, lyktorna och Mercedessymbolen på grillen att blänka. Jag himlade med ögonen. Jag kände inte av någon överhängande fara, men jag stannade i grändens skugga för att skanna av gatan i ytterligare en minut innan jag gick fram mot minibussen. De flesta gatlyktorna var trasiga och de som fortfarande fun­ gerade blinkade. Dold av mörkret gick jag längs gatan. Enstaka cirklar av orange ljus var allt som skingrade dunklet. Ifall jag tittade mig om över axeln kunde jag se skyskraporna i Canary Wharf som pelare av ljus över taken. Vi var nära floden – även om jag inte kunde se den – och medan jag gick hörde jag det sorgsna ljudet av en mistlur som ekade över vattnet. Ojämna moln täckte större delen av himlen, och tillsammans med ljuset från gatubelysningen dolde det stjärnorna. När jag kom fram till minibussen gled ett av fönstren längst fram ner och det var tillräckligt tyst på gatan för att jag skulle höra surret från motorn. Jag stannade vid dörren och tittade på mannen som satt i bilen. ”Kunde du vara mer uppenbar?” Jag heter Alex Verus. Jag är magiker, en siare. I magikertermer är jag alliansfri, vilket betyder att jag inte är knuten till Rådet (den ljusa sidans viktigaste maktblock) men inte heller räknar mig som mörk magiker. Även om jag inte är en del av Rådet frilansar jag åt dem, som nu. Mannen som jag pratade med på passagerarplatsen var min kontaktperson i Rådet, en magiker vid namn Talisid. 6

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 6

2012­09­13 15:37:44


Han nickade tålmodigt. ”Verus.” ”Kul att se dig.” Jag granskade bilen. ”Allvarligt talat, en Mer­ cedes? Är den nyvaxad också?” ”Om du oroar dig för att vi inte är tillräckligt diskreta borde vi kanske låta bli att prata offentligt?” sa Talisid. Talisid är i fyrtioårsåldern, under medellängd, med grånande hår som börjar bli glest. Han tycks alltid vara klädd i samma sorts diskreta affärskostymer, men det finns en stabilitet hos honom som antyder att han har dolda djup. När vi träffades på en bal i Canary Wharf i våras hade han erbjudit mig ett jobb. Saker och ting gick inte precis som planerat, men Talisid höll sin del av avta­ let och när han bad om min hjälp ikväll hade jag sagt ja. Jag tog ett steg tillbaka och såg på medan passagerarna klev ut ur bilen. Talisid kom först, och efter honom följde en reslig, mager man med ett långt vinthundsliknande ansikte som nickade åt mig. Han hette Ilmarin och var luftmagiker. Jag kände inte igen de följande tre personerna, men det hade jag inte väntat mig heller – deras vapen signalerade att de hörde till Rådets säkerhetsstyrkor. ”Planerar du fortfarande att ta täten?” frågade Talisid mig lågt medan säkerhetsteamet förberedde sig genom att kontrollera sina vapen och sitt headset. ”Det är därför jag är här.” ”Det är också därför de är här”, påpekade Talisid. ”Det är deras jobb.” Jag var nära att le. När Talisid hade ringt mig igår och förklarat uppdraget utgick han ifrån att jag skulle hålla mig längst bak i formationen, kanske till och med stanna i minibussen. Nu gav han mig ytterligare en chans att backa. Men det fanns ett annat underliggande budskap som inte var särskilt roligt: Säkerhets­ vakterna kunde undvaras, det kunde inte jag. ”Jag är inte till någon större nytta på hundra meters håll”, sa jag. ”Jag kommer att ge er alla förvarningar ni behöver, men jag måste kunna se ordentligt.” 7

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 7

2012­09­13 15:37:44


Talisid lyfte avvärjande händerna för att visa att han gav upp. ”Okej. Du tar täten tillsammans med Garrick. Vi går in på din signal.” Mannen som Talisid nickat mot hade suttit på förarplatsen och stod nu en liten bit från de andra. Han var lång, med kortklippt sandfärgat hår och en atletisk kropp, stark och snabb. Han var klädd i en svart skyddsväst som såg högteknologisk ut och bar mörka militärkläder, svarta handskar och kängor samt ett bälte med ett handeldvapen, en kulsprutepistol, en kniv och ett halvt dussin metallcylindrar som var misstänkt lika handgranater. Ytterligare en pistol vilade i ett benhölster och hängande i en rem bar han ett vapen som såg ut som en korsning mellan en k-pist och en automatkarbin. Han betraktade mig med lugna blå ögon när jag gick fram till honom. ”Garrick?” sa jag. Han nickade. ”Hur ser det ut där inne?” sa han med djup röst. ”Jag berättar det när vi är där.” ”Går du med Talisid?” ”Jag går med dig.” Garrick höjde ena ögonbrynet och granskade mig uppifrån och ner. Jag var klädd i militärbyxor, svarta gympaskor, ett bälte med ett par saker fastsatta och en lätt fleecejacka. Om Garrick såg ut att höra hemma i en militärthriller påminde jag mer om en amatörcampare. ”Jag är smickrad”, sa han. ”Men du är inte min typ.” ”Jag har ansvar för rekognosceringen”, sa jag. ”Trevligt”, sa Garrick. ”Sköt det från minibussen.” ”Jag kommer inte att stanna i bussen.” ”Det här är en stridsinsats”, fortsatte han tålmodigt. ”Vi har inte tid att sitta barnvakt.” Många människor tror att siare är värdelösa i strid. På det hela taget är deras fördomar mer av en fördel än ett problem för mig, men det är ändå lite förargligt när man vill bli tagen på allvar. 8

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 8

2012­09­13 15:37:45


”Det är jag som kommer att få sitta barnvakt”, sa jag. ”Era vapen är inte till någon större nytta ifall den där saken hugger huvudet av er bakifrån.” Jag väntade mig att Garrick skulle bli irriterad, men han såg bara på mig med en milt frågande blick. ”Vad tänker du göra? Klippa till den?” ”Jag kommer att säga till dig exakt var den är och vad den gör”, sa jag. ”Om det inte räcker för att du ska hitta ett sätt att besegra den är det lika bra att du låter oss sköta det här utan dig.” Han studerade mig ytterligare ett tag och ryckte sedan på axlarna. ”Det är din begravning.” Han vände sig mot de andra männen. ”Då kör vi.” Inuti fabriken var det kolsvart. Strömmen var avstängd sedan länge och de lampor som varken hade krossats eller förlorat sina glödlampor gick inte att tända. Korridorerna var belamrade med gamla maskiner och bitar av skrot som travats i högar och läm­ nats att förfalla. Vi var tvungna att snirkla oss fram och kunde inte se ordentligt. Luften luktade damm och rostig metall. Varelsen som vi jagade var en så kallad barghest: en hamn­ skiftare som kan anta formen av antingen en människa eller en gigantisk, vargliknande hund. De är övernaturligt snabba och starka, och de är svåra att upptäcka med såväl normala som magiska sinnen. Det är åtminstone vad som påstås i sägnerna – jag har aldrig träffat någon. Alla källor var emellertid överens om att varelserna hade dödliga klor och tänder, vilket gjorde den här sortens mörka, trånga miljöer till det absolut sämsta stället att slåss mot en av dem. Det fanns för många tänkbara gömställen, för många platser där varelsen kunde ligga på lur och sedan attackera bakifrån. Det var naturligtvis därför som Talisid hade tagit med sig mig. Inför mina ögon existerade fabriken på två plan. Dels hade vi nuet, en värld av mörker och skuggor som bara bröts av fick­ 9

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 9

2012­09­13 15:37:45


lampan i min hand och lampan på Garricks karbin, en värld där otydliga hinder blockerade vår väg och faror hotade runt varje hörn. Men utöver det fanns en andra värld, ett nätverk av lysande vita linjer som förgrenande sig gång på gång genom fyra dimensioner och mångfaldigades till tusentals och miljontals allt tunnare trådar som var och en utgjorde en tänkbar framtid. Framtiderna för korridoren och sakerna i den var fixerad och solid medan mina och Garricks framtider hela tiden förändrades i en väv som blinkade till och vred sig för varje rörelse. När jag tittade igenom framtiderna såg jag mina tänkbara handlingar och deras konsekvenser. Jag såg mig själv trampa på den lösa biten metallskrot framför mig, såg hur jag snubblade och föll, och korrigerade mina rörelser för att undvika att det hände. Medan jag gjorde det bleknade framtiden där jag föll bort, efter­ som den aldrig skulle existera, och framtiderna där jag klev runt blev istället ljusare. Genom att se framtiden kunde jag bestämma mig, och när jag bestämde mig förändrades framtiden och nya framtider ersatte dem som aldrig skulle inträffa. För någon som ser på verkar det som ren tur – varje steg hamnar på rätt ställe, varje fara undviks utan att jag ens tycks lägga märke till den. Men hindren var bara en detalj. Största delen av min uppmärksam­ het befann sig i den relativt närstående framtiden, där jag höll ögonen öppna efter de snabba rörelser och avfyrade vapen som signalerade en attack. Så länge som jag var uppmärksam kunde inget i den här fabriken överrumpla oss, långt innan något lade sig i bakhåll kunde jag se det och komma med en varning. Det var därför Talisid hade velat ha mig med. Genom min blotta närvaro kunde jag minska risken för att något gick snett till nästan noll. Kunskap vinner inte en strid, men det gör en helvetes skillnad. Något fångade min uppmärksamhet när vi passerade en dörröppning och jag signalerade åt Garrick att stanna. Han gav mig en blick men lyfte handen. Jag hörde hur huvudgruppen 10

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 10

2012­09­13 15:37:45


stannade bakom oss. Jag satte mig på huk, drog fingrarna längs det dammiga golvet och kände kylan från betongen. ”Vad är det?” sa Garrick till slut. ”Någon har brutit upp den här dörren”, väste jag lågt. ”Och det var inte länge sedan.” ”Det kan ha varit barghesten.” Jag lyfte upp en trasig länk från en kedja. Utsidan var rostig, men kanterna där den hade gått av glittrade i ljuset från Garricks lampa. ”Bara om vår barghest använder en bultsax.” Han höjde ett ögonbryn och vi fortsatte. Jag nämnde inte den andra konstiga saken. Resten av kedjan hade tagits med därifrån. Vi gick djupare in i fabriken. Garrick och jag gick först med två män ur säkerhetsstyrkan tio steg bakom oss. Talisid och Ilmarin gick i mitten av formationen och de sista av Rådets säkerhets­ vakter bildade eftertrupp. När jag kände att barghesten var i när­ heten skulle jag backa och låta magikerna och soldaterna inta en stridsposition för att överraska den. Det var åtminstone planen. Saker och ting gick inte som planerat. Vid det här laget borde jag ha känt var och hur striden skulle börja. När jag tittade in i framtiden kunde jag se oss söka igenom vartenda rum i fabriken, men jag upptäckte ändå inga tecken på strid. Faktum var att jag inte kunde se någon framtid där någon av oss hamnade i en batalj. Jag kände hur männen bakom oss blev alltmer spända: de visste att något var fel. Den ende som verkade obekymrad var Garrick, som utstrålade en avslappnad självsäkerhet. Hade Talisids information varit felaktig? Han hade verkat säker på att det här var rätt ställe … Runt nästa hörn fanns ett större rum där det var högt i tak. Jag signalerade återigen åt de andra att stanna. Jag blundade och koncentrerade mig. Att leta efter en strid fungerade inte. Istället började jag följa vår grupps väg genom de olika tidslinjerna för att se vad vi skulle hitta. Något i nästa rum skulle fånga allas uppmärk­ samhet, och jag tittade närmare för att ta reda på vad det var … 11

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 11

2012­09­13 15:37:45


Och plötsligt visste jag varför det inte skulle bli någon strid ikväll. Jag rätade på mig och ropade tillbaka mot Talisid utan att bry mig om att tala tyst längre. ”Det är kört.” Det uppstod en paus och sedan hörde jag honom svara: ”Vad är det som är fel?” ”Vi kom hit förgäves”, sa jag. ”Någon har hunnit före oss.” Jag gick runt hörnet och ut på fabriksgolvet. De flesta maskinerna verkade ha flyttats därifrån för länge sedan eller plockats sönder, men ett par stod fortfarande rostiga i dunklet, omgivna av högar med skräp. Min ficklampa kastade bara ett svagt sken i mörkret och ljuskäglan försvann upp mot det höga, öppna taket. Mina steg ekade i tystnaden när jag letade mig fram mellan trasiga bräder och halvfulla plastpåsar. Lukten av damm och gammal metall var starkare här, och det fanns något annat i luften också som fick det att rycka i min näsa. Barghesten låg mitt i rummet, och den var död. Nu när den inte längre levde såg den ut som en gråbrun hund, stor men inte onaturligt enorm. Den låg på sidan med slutna ögon, och det syntes inget blod eller några skador. Det stank inte av för­ ruttnelse, så den hade uppenbarligen inte legat där särskilt länge. De andra följde efter mig längre in i rummet. Garrick kom fram och ställde sig vid min sida. Trots att han hade sänkt sitt vapen fortsatte han att flytta blicken runt rummet för att kontrollera hör­ nen och de högre nivåerna. Först därefter såg han ner på kroppen. ”Den ser inte mycket ut för världen.” ”Inte nu längre.” Två män ur säkerhetsstyrkorna gjorde oss sällskap, följda av Talisid och Ilmarin, och vi bildade en cirkel runt varelsen. De andra förde betydligt mer oväsen än Garrick, som om de inte visste var de skulle sätta fötterna. ”Jaha”, sa Talisid till slut. ”Är den död?” frågade Ilmarin mig. ”Den kommer inte att resa sig i första taget”, svarade jag. ”Ja, den är död.” 12

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 12

2012­09­13 15:37:45


”Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att vårt uppdrag var att döda den”, sa Garrick. ”Det verkar som att någon annan hade samma idé.” ”Jag ser inga skador”, sa Ilmarin. Luftmagiker är fantastiska på att känna av rörelser, men de har inte så bra koll på statiska objekt. ”Verus, har du någon aning om vad den dog av?” Jag hade tittat igenom framtiderna där jag undersökte var­ elsens kropp. Jag hade sett mig själv rulla den åt sidan och dra händerna genom pälsen. Allt jag hade kommit fram till var att den var tung och luktade illa. Faktum var att jag inte behövde någon magi för att lägga märke till stanken. ”Inga skador, inget blod. Det verkar som att den bara föll död ner.” ”Dödsmagi?” ”Kanske. Alla former av levande magi skulle ha kunnat åstad­ komma det här.” Talisid hade studerat kroppen. Nu såg han på mig. ”Vore det farligt om vi delade upp oss?” Jag tittade igenom framtiderna i ett par sekunder och skakade sedan på huvudet. ”Det här stället är en kyrkogård. Det enda sättet som någon kan skada sig är genom att ramla ner från en av gångbroarna.” Med en nick vände han sig mot de andra. ”Sprid ut er och sök igenom stället två och två. Var uppmärksamma på allt ovanligt.” Fastän han inte hade höjt rösten var det något befallande med hans ord som förutsatte att han skulle bli åtlydd. ”Hör av er var tionde minut så möts vi här igen om en timme.” På något sätt hamnade jag med Garrick. Vi sökte metodiskt ige­ nom fabrikens bottenvåning. Barghestens offers kroppar fanns i ett sidorum intill fabriks­ golvet. De var sju stycken, i olika skeden av förruttnelse. Jag granskade dem inte särskilt noga. 13

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 13

2012­09­13 15:37:45


”Han hade aptit”, kommenterade Garrick när vi lämnat rum­ met och ringt in informationen. ”Det var därför vi kom hit”, sa jag och försökte att inte tänka på liken. ”Jaså?” Garrick såg måttligt intresserad ut. ”Mitt kontrakt specificerade bara att jag skulle se till att den var död.” ”Det verkar som att någon gjorde jobbet åt dig.” Han ryckte på axlarna. ”Jag får lika mycket betalt i vilket fall som helst.” Han sneglade på mig. ”Hur långt in i framtiden kan du se?” ”Det beror på.” ”Beror på vad då?” Jag mötte hans blick. ”Vem som frågar.” Garrick såg på mig och log sedan en smula. Det fick mig att tänka på en road varg. Jag återvände till fabriksgolvet och letade rätt på Talisid. ”Kropparna finns i det andra rummet vid den bakre korridoren. Det var allt vi hittade.” Talisid nickade. ”Jag har kallat in saneringsteamet. Du kan ge dig av om du vill.” Jag såg på barghestens kropp som fortfarande låg kvar mitt i röran. ”Ledsen att jag inte kunde vara till större hjälp.” Han ryckte på axlarna. ”Problemet är löst.” ”Fastän vi inte vet mer?” ”Spelar det någon roll? sa Talisid. ”Det kommer inte att ske några fler mord och vi slapp förluster.” Han log lite. ”Det är gott nog för mig.” Jag suckade. ”Jag antar att du har rätt. Hittade ni något annat?” Talisids leende övergick i en grimas. ”Ja. Brännmärken på väg­ garna och tecken på att vapen avfyrats. På flera ställen.” Jag såg på honom. ”En strid?” ”Det verkar så.” Jag nickade mot barghesten. ”Men den där saken blev varken bränd eller skjuten.” 14

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 14

2012­09­13 15:37:45


”Inte så vitt vi kan avgöra.” ”Vad hände egentligen här?” Talisid såg sig omkring i det mörka rummet och lät blicken glida över det rostiga fabriksgolvet. Det var ingen annan där och stället såg ut att ha varit övergivet i hundra år. När vi väl gett oss av skulle det inte finnas några tecken på vårt besök, bortsett från våra fotspår. Det här var inte en plats för de levande, inte nu längre. ”Det kommer vi antagligen aldrig att få veta”, sa Talisid till slut och nickade åt mig. ”God natt, Verus.” Jag lämnade fabriken, passerade Talisids nya Mercedes och svängde höger vid gathörnet. Jag gick ett halvt kvarter, vände tillbaka mot floden igen och gled sedan in i en gränd intill en mörk, fyrkantig byggnad. En brandstege tog mig upp till taket. Att kliva ut på taket kändes som att komma ut ur en skog. Themsen var bara ett stenkast bort och den breda floden sling­ rade sig förbi likt en enorm orm som gjorde en jättesväng runt Isle of Dogs. Omgiven av Themsen sträckte sig skyskraporna i Canary Wharf upp i natten och lyste av tusentals lampor medan det vita dubbelljuset på tornet i mitten blinkade regelbundet varje sekund. Ljusen från skyskraporna speglades i det svarta vattnet och skapade en andra uppsättning torn som tycktes fortsätta ner i mörkret. Västerut kunde jag se ljusen från Whitehall och West End, och centrala Londons landmärken. Jag hörde fortfarande stadens ljud, men så här nära Themsen drunknade de nästan i det rytmiska ljudet från vattnet, vågorna som skvalpade mot flodban­ kerna medan vattnet fortsatte att stadigt rinna vidare ut mot havet. Lukten av floden fyllde luften, inte ren men inte heller otrevlig. ”Det är jag”, sa jag ut i mörkret. Efter en stund klev en tjej fram ur byggnadens skugga. Hon var snäppet kortare än medellängd, med vågigt brunt hår som var uppsatt i två knutar, och hon hade ett kontrollerat, genom­ 15

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 15

2012­09­13 15:37:45


tänkt sätt att röra sig som skvallrade om att hon alltid såg sig noga om. Det var svårt att gissa hennes ålder – hon såg ut att vara runt tjugoett, men det var något reserverat med hennes sätt som inte stämde med hennes ungdom. Hon hette Luna Mancuso och hon var min lärling. ”Det är kallt”, sa Luna och rös till. Hon var varmt klädd i en grön tröja och urblekta jeans, men det var september och en kylig vind blåste in från vattnet. ”Det finns ett varmare ställe inne i gränden.” Luna lämnade sin upphöjda position i hörnet och följde snabbt efter mig. Från byggnadens tak var sikten ner mot fabriken fri, vilket var anledningen till att jag hade valt den här platsen. Om något gått snett skulle jag ha sagt till henne att sticka. ”Lyckades du räkna hur många vi var?” ”Du gick in tillsammans med sex andra. Det var allt.” ”Såg du någon annan?” ”Nej. Var det någon annan där?” ”Nej.” Gränden böjde sig i en s-form vid foten av brandstegen så att det uppstod ett hörn som var skyddat från vinden, dolt bakom maskiner och gamla lådor. Det var den sortens ställe som skulle ha gjort de flesta människor rädda för att bli rånade, men en för­ del med att vara magiker är att du inte behöver oroa dig särskilt mycket för sådant. Ett par varmvattensrör som gick rakt ner i asfalten höjde temperaturen ett par grader, och jag lät Luna kura sig intill dem medan jag höll mig en bit bort. Det fanns plats för mig också, men då skulle jag ha hamnat inom armlängds avstånd från Luna. ”Vad var det jag skulle hålla utkik efter?” frågade hon. ”Ingen aning”, sa jag. ”Du tar inte med dig förstärkningar på grund av det du känner till, utan på grund av det du inte vet något om.” Luna var tyst ett ögonblick och gnuggade händerna mot var­ 16

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 16

2012­09­13 15:37:45


andra intill vattenrören. ”Jag skulle ha sett mycket bättre på närmare håll.” ”Luna …” ”Jag vet att jag inte kunde följa med in”, invände hon. ”Jag menar inte så nära. Men kan jag inte få träffa dem?” ”Det är farligt.” ”Du sa att barghesten var inne i fabriken.” ”Jag menade magikerna.” Luna tittade överraskat upp. ”Jag trodde att du jobbade till­ sammans med dem?” ”Idag? Ja. Imorgon?” Jag ryckte på axlarna. ”Menar du allvar?” Jag suckade. ”Luna, ifall det gavs en order om att vi två skulle anhållas imorgon skulle de där killarna ha varit de första att göra det. Rådet kanske inte ser mig som en fiende längre, men det betyder inte att de gillar mig. Jag tror inte att de är ute efter mig. Men om de tjänade på att skaffa mig ur världen skulle de knappast tveka. Och ju mer de vet om en, desto lättare blir det för dem.” Luna var tyst. Jag hoppades att hon lyssnade, för jag överdrev inte. Den här kvällen hade jag jobbat med Garrick och Ilmarin och säkerhetsteamet och vi hade gjort ett bra, professionellt jobb. Men det skulle inte förvåna mig om någon av dem försökte hota eller kidnappa eller till och med döda mig om en vecka eller en månad eller ett år. ”Talisid då?” sa Luna till slut. ”Han vet inte allt som du kan göra, och ju mer du umgås med honom desto svårare blir det att hålla det hemligt.” ”Jag bryr mig inte om att hålla allting hemligt. Vad är det för mening med att vara trygg ifall jag inte kan göra någonting?” Jag hörde frustrationen i Lunas röst och var på väg att svara, men hejdade mig. Jag kunde ha sagt till henne att hon måste ha tålamod. Jag kunde ha sagt att magikersamhället var farligt och att det ibland var klokast att hålla sig borta från det. Jag kunde 17

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 17

2012­09­13 15:37:45


ha sagt att hennes position som min lärling inte skulle skydda henne om saker och ting gick snett. Allt det där var sant, men det var inte till någon hjälp. Luna är en adept, inte en magiker. Adepter är som magiker med ett mycket snävare fokus: de kan använda magi men bara på ett väldigt specifikt sätt. I Lunas fall handlar det om slumpmagi, att förändra sannolikhetsflödet. Slumpmagi kan bara påverka saker som är tillräckligt slumpartade. Den kan inte hjälpa dig att vinna ett parti schack eller få pengar att uppstå ur tomma intet, för det finns inget där som magin kan påverka. Men den kan skicka en vindpust åt ett nytt håll, få någon att snubbla till en aning, få något att gå sönder vid ett specifikt tillfälle – oräkneliga små förändringar som kan utgöra skillnaden mellan framgång och misslyckande, fara och trygghet, liv och död. Det är inte en spektakulär form av magi, men den kan vara mäktig. Olyckligt nog för Luna är hennes magi inte en gåva: den är en förbannelse, nedärvd i generationer från en av hennes förfäder på Sicilien. Förbannelsen leder bort otur från henne till alla i hennes närhet. För Luna är det som att vara osårbar. Hon blir inte sjuk, hon råkar inte ut för några olyckor och alla former av slumpmässig otur kommer alltid att drabba någon annan. Du tänker antagligen att det inte låter som en förbannelse, och du skulle ha rätt … om det inte vore för att all den där oturen intensifieras och leds över till andra. Med mina magikersinnen kan jag se Lunas förbannelse som ett moln av silverfärgad dimma som strömmar ut från henne och omger henne som ett skyddande hölje. För alla som kommer för nära är den där dimman skadlig. Att passera henne på arm­ längds avstånd är farligt och att röra vid henne kan vara dödligt. Det finns inget sätt att skydda sig, för det går inte att gissa hur förbannelsen kommer att slå till – det kan bli ett skrubbsår på knäet eller en hjärtinfarkt, och du kommer inte att veta något innan det händer. Varje dag, varje minut är Luna medveten om 18

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 18

2012­09­13 15:37:45


att hon förvärrar folks liv bara genom att vara i närheten av dem och att det bästa hon kan göra är att hålla sig så långt borta som möjligt. Det leder till en fruktansvärd form av isolering. Varje gång den drabbade tillåter sig att komma nära en annan levande va­ relse händer det något hemskt. Som jag har förstått det tappar de flesta offer förståndet, eller så tar de livet av sig inom ett par år. Luna växte upp med förbannelsen. Hon överlevde … men det var knappt. En gång berättade hon att anledningen till att hon påbörjade de efterforskningar som så småningom ledde till mig var att hon insåg att det annars skulle komma en dag då hon helt enkelt inte brydde sig tillräckligt för att orka fortsätta leva. Allt det där innebar att det inte skulle fungera att varna Luna för farorna i magikervärlden. Hon förstod visserligen riskerna, men hade för länge sedan kallblodigt bestämt sig för att alla sorters fara var bättre än det liv hon levt. ”Okej”, sa jag till slut. ”Nästa gång får du följa med.” Luna blinkade och såg på mig. Hon log inte, men hon tycktes lyfta på något sätt, som om hon hade vuxit ett par centimeter. Med min magikerblick uppfattade jag hur dimman runt omkring henne krusade sig och drog sig tillbaka en aning. Jag vände mig om och började gå tillbaka mot huvudvägen, och Luna följde efter på säkert avstånd. Sedan en tid tillbaka hade hon på något sätt börjat lära sig att kontrollera sin förbannelse. Jag vet fortfarande inte exakt hur hon lyckades med det, delvis därför att jag inte riktigt förstår hur förbannelsen fungerar och delvis därför att det hände mitt under ett par ganska händelserika dagar då jag försökte låta bli att bli dödad, besatt eller rekryterad. Sedan dess har Luna övat på att behärska förbannelsen, med den vägledning som jag har kunnat ge henne. ”Nästa pass blir på söndag morgon”, sa jag. ”Se till att du är hos Arachne vid tio.” 19

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 19

2012­09­13 15:37:45


Luna nickade. Vi hade kommit fram till räcket där hon låst fast sin cykel – hon kan inte åka kollektivt utan att riskera att döda personen som sitter intill henne, så en cykel är i stort sett det enda sättet för henne att ta sig fram. Som tur var hade ingen försökt stjäla den. Jag såg på medan Luna låste upp cykeln, men istället för att sätta sig på den tvekade hon. ”Eh …” ”Vad är det?” ”Du kommer att vara i butiken imorgon va?” Jag nickade. ”Tänkte du titta förbi?” ”Ja. Alltså … Kan jag ta med mig någon dit?” Jag blinkade. ”Vem då?” ”En vän.” Men du har ju inga vänner, var jag nära att säga. Inte ens jag brukar vara så klumpig, vilket visar hur förvånad jag blev. Lunas sällskap är dödligt för alla som inte vet att de måste hålla sig undan. Hur …? Det måste ha synts på mig vad jag tänkte, för Luna böjde på huvudet och såg inte glad ut. ”Jag vet”, sa hon och såg ner i mar­ ken. ”Jag kommer inte att gå i närheten av honom. Det är bara det att jag … Han var intresserad. Av din butik. Han ville se den.” Jag betraktade Luna. Hon mötte inte min blick. Återigen ville jag varna henne och återigen lade jag band på mig. Gud vet att jag inte behöver påminna Luna om hur farlig hennes förbannelse är, men om hon utsatte sig för något som skulle såra henne ännu mer …” ”Vad heter han?” sa jag till slut. Hon tittade upp och gav mig en snabb, tacksam blick. ”Martin.” Jag nickade. ”Jag är där hela dagen. Kom förbi när som helst.” ”Tack!” Luna satte sig på cykeln. ”Hej då!” Jag följde henne med blicken när hon cyklade iväg och tit­ tade snabbt in i framtiderna för att försäkra mig om att hon skulle komma hem ordentligt. Förbannelsen skyddar henne från olyckor men inte från saker som görs med avsikt. Den 20

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 20

2012­09­13 15:37:45


skulle inte hindra ett gäng från att ge sig på henne, men den skulle förstöra deras liv om de var dumma nog att göra det. Det vore emellertid ingen större tröst för Luna, så jag såg efter att hon hade klarat sig från Deptford utan problem innan jag själv gick därifrån. Jag hade tänkt åka hem för att gå och lägga mig, men istället tog jag tåget förbi Camden till Hampstead Heath. Väl där bör­ jade jag gå, bortom Parliament Hill och djupare in. Efter ett par minuter hade jag lämnat stadens ljus och ljud bakom mig och var ensam i den stora, tysta parken. Inte många människor beger sig till Hampstead Heath på natten. Det beror delvis på risken att råka ut för ett brott, men det handlar om något annat också, något mer primitivt: den uråldriga rädslan för skogen. Hampstead Heath är den vildaste av Londons parker. På dagen är det lätt att missa det men på natten, när de böljande kullarna döljer ljusen från staden och parken ligger i fullständigt mörker, när grenarna och buskarna prasslar och viskar i tystnaden, när skogen själv tycks vaka och vänta … De flesta människor skulle tillstå att det är läskigt, men det är inte många som skulle medge varför. I själva verket låter folk inte bli att gå in i mörka skogar om natten därför att de är rädda för att det kan finnas andra människor där. De är rädda att det kan finnas andra saker där. Och det hjälper inte att de råkar ha helt rätt. Den lilla jordiga ravinen låg bakom en ås, dold av landskapet och täta buskar och träd. Inga stigar gick i närheten och till och med under dagen låg ravinen öde. Om det inte vore för de avlägsna ljuden av staden hade jag kunnat vara ensam i världen. Jag hittade den utskjutande eken och trevade sedan runt bland rötterna som var inbäddade i banken tills jag hittade den rätta och tryckte två fingrar mot den på ett visst sätt. ”Arachne?” sa jag ut i mörkret. ”Det är Alex.” 21

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 21

2012­09­13 15:37:45


Det var tyst ett tag innan en klar, kvinnlig röst kom från ingenstans. Om du lyssnade noga kunde du uppfatta ett svagt klickande under orden, men bara om du visste att det fanns där. ”Åh, hej Alex. Jag väntade mig inte ett besök från dig. Kliv på.” Med ett mullrande flätades rötterna isär och jord föll åt sidan när sluttningen öppnade sig och visade en tunnel som lutade svagt neråt. Jag klev in och slänten stängde sig bakom mig och inneslöt mig i jorden. Det ser inte ut så, men Arachnes grotta är en av de bäst skyd­ dade platserna i London. Spårningsbesvärjelser kan inte hitta grottan eller någon som befinner sig där inne och det går inte att använda portalmagi för att ta sig in eller ut. Du kommer bara in om Arachne öppnar dörren. En elementmagiker skulle förmod­ ligen kunna spränga sig in, men när han eller hon väl var framme skulle Arachne ha hunnit förbereda ett par överraskningar. Att det skulle inträffa är inte lika osannolikt som du kanske tror. Arachne får visserligen inte många besökare, men magiker vet att hon existerar – och i allmänhet kommer magiker och varelser som Arachne inte särskilt bra överens. Arachne är en tre meter hög spindel, vars kropp är täckt av mörkt hår som skimrar i koboltblått. Åtta kraftiga ben håller kroppen högt över marken och åtta kolsvarta ögon tittar ut över ett par tuggverktyg som inte gör mycket för att dölja hennes huggtänder. Hon väger mer än ett ton, men trots sin storlek kan hon röra sig med ett rovdjurs snabbhet och grace. Hon ser ut som en levande mardröm och bara en glimt av henne får de flesta människor att skrikande fly hals över huvud. Nu satt hon på en soffa och sydde en klänning, vilket gjorde henne lite mindre skrämmande. Inte för att det var något som jag tänkte på. Arachne ser fasaväckande ut, men du klarar dig inte länge i den magiska världen ifall du fäster för stor vikt vid 22

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 22

2012­09­13 15:37:45


någons utseende. Jag lade inte ens märke till hennes yttre längre förutom när någon annan pratade om det. ”Du är uppe sent”, sa jag. ”Det är du också”, sa Arachne. Klänningen var någon sorts grön historia som skimrade lite. Hon arbetade på den med alla fyra framben samtidigt, och hen­ nes rörelser var så snabba att de var svåra att urskilja. Hennes ben är täckta med hår som blir allt finare ju längre ner du kommer, och hon kan använda ändarna bättre än jag kan använda mina fingrar. Jag har alltid misstänkt att hon använder magi när hon väver, men det går inte att avgöra: för någon som Arachne är allt hon gör knutet till magi på ett eller annat sätt. ”Är något på tok?” Arachnes stora kammare är så full av kläder i strålande färger att det är svårt att se klippväggarna. Det står soffor och bord utspridda i rummet, draperade med klänningar, kappor, kjolar, tröjor, skjortor, halsdukar, sjalar, toppar, handskar, skärp – allt du kan tänka dig. Kläderna är röda, blå, gröna, gula och alla färger där emellan, och hela stället ser ut som en klädbutik där det knappt finns plats över till kunderna. ”Nej”, sa jag. Arachne gned sina tuggverktyg mot varandra med ett klick­ ande ljud. ”Hm. Bara flytta den där högen. Nej, den andra.” Jag gjorde som hon hade bett mig och lyfte över en hög full av kavajer till ett bord i närheten innan jag med en suck slog mig ner i soffan. Den var ganska bekväm. ”Har du sytt några fina kläder på sistone?” ”Alla kläder jag syr är fina.” ”Jag konverserar bara.” ”Du är usel på det. Kan du inte berätta varför du egentligen är här?” Jag satt tyst på soffan en liten stund och lyssnade på det snabba svischandet när Arachne sydde. Jag funderade inte över vad jag 23

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 23

2012­09­13 15:37:45


skulle säga, jag försökte samla mod för att få fram det. Jag har känt Arachne i tio år. För mig är det en lång tid – det är det inte för henne. När jag först träffade henne var jag fort­farande lärling åt den mörke magikern Richard Drakh. Hon litade inte på mig till en början, och så här i efterhand förstår jag det. Men utan henne tvivlar jag på att jag skulle ha överlevt, och genom åren har hon nog blivit min närmaste vän, hur konstigt det än kan låta. ”Tror du att jag gör rätt i att undervisa Luna?” ”Vilken märklig fråga.” Arachne tittade inte upp från sitt arbete. ”Du kan knappast låta henne klara sig på egen hand.” ”Naturligtvis inte. Det är …” Jag tvekade. ”Lär jag henne rätt saker? Hon vill fortfarande ha kontakt med andra magiker. Jag trodde att hon skulle ge med sig på den punkten. Jag menar, hon träffar folk i butiken.” ”Inte särskilt ofta efter vad du har berättat.” ”Det går inte så ofta. Med hennes förbannelse …” ”Är det verkligen den riktiga orsaken?” Jag suckade och sjönk ihop lite. ”Nej. Jag vill inte att hon ska vara i närheten av andra magiker om jag får bestämma.” Så fort jag sa det visste jag att det var sant, och det chockade mig lite. Anledningen till att Luna hade sökt upp mig från första början var att hon hoppades bli en del av den magiska världen. Ändå hade jag försökt förhindra det … Arachne nickade bara. ”Det märker hon. Och du har dåligt samvete för att du håller henne borta.” ”Jag skulle ha ännu sämre samvete ifall det hände henne något på grund av mig.” Jag såg upp på Arachne. ”Jag tror fortfarande inte att hon förstår hur farliga de magiska maktspelen kan vara. Jag var ute på ett uppdrag ikväll, men imorgon eller nästa vecka eller nästa år skulle samma män som jag samarbetade med idag kunna vara mina fiender. Och om hon hade varit där …” Hon teg. ”Du tycker att jag försöker skydda henne alltför mycket”, sa jag till slut. 24

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 24

2012­09­13 15:37:45


”Jag tror att det du verkligen är rädd för är att du ska presen­ tera henne för någon eller något som kommer att skada eller döda henne.” Ibland undrar jag om Arachne kan väva mer än bara trådar, om hon kanske ser banden mellan människor också. Det kan verka som att hon inte är det minsta uppmärksam, och så slår hon ändå huvudet på spiken. ”Det har hänt förut”, sa jag. ”Ja. Men det var hennes eget val också.” Hon lade ifrån sig klänningen och vände sina åtta ögon mot mig. ”Alex, problemet med dig är att du har klarat dig själv så länge att du har glömt hur man lever tillsammans med andra. Erfarenhet är det enda sättet för henne att lära sig om de här sakerna.” ”Jag antar att hon skaffar sig erfarenhet på ett eller annat sätt. Hon tänker ta med sig någon kille till butiken imorgon.” ”Är du svartsjuk?” ”Nej”, svarade jag automatiskt. Arachne började bara sy igen. Hon har inga ögonbryn att höja, men på något sätt lyckades hon ändå förmedla precis vad hon tänkte om den saken. Jag satt buttert tyst i någon minut innan jag kom ihåg den andra anledningen till att jag kommit hit. ”Det hände något märkligt ikväll.” Jag sköt bort Luna ur mina tankar och lutade mig framåt. ”Talisid hade spårat barghesten i Deptford och ringde in mig för att hjälpa till. Jag mötte hans team utanför nästet och vi gick in tillsammans. Men saken är att varelsen redan var död. Någon hade tagit kål på den innan vi kom dit.” ”Konstigt.” Arachne använde två framben för att lyfta upp klänningen som hon arbetade med och vände den granskande. Ett smalt, kinesiskt plagg som reflekterade ljuset med ett blek­ grönt sken höll på att ta form. Hon lade ner klänningen i en annan vinkel och fortsatte sy. ”Har du någon aning om vem det var som låg bakom?” 25

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 25

2012­09­13 15:37:45


Jag rynkade pannan. ”Nej. Och det är lite besynnerligt. Visst, den där varelsen dödade människor, men det är inte som att de flesta magiker bryr sig om det. Åtminstone inte tillräckligt för att riskera en strid. Jag menar, barghestar har ett ganska skrämmande rykte. Varför skulle någon jaga rätt på den när det gick lika bra att luta sig tillbaka och låta Rådet ta hand om problemet?” ”Hade den kanske rymt?” Jag nickade. ”Talisid och jag funderade också på det. Om någon magiker bar ansvaret för att varelsen befann sig där verkar det rimligt att personen i fråga försökte städa upp efter sig. Men vi har inte hittat något som tyder på att barghesten varit någons egendom. En magiker som verkligen ville hålla det hela hemligt skulle dessutom ha tagit med sig kroppen genom en portal. Och en sak till. Det fanns tecken på att en strid ägt rum – eldsmagi och ismagi – men det syntes inga frostskador eller brännmärken på barghesten.” ”Vad dödade den då?” ”Ingenting. Åtminstone ingenting som jag kunde se.” Svischandet tystnade. Jag tittade upp och såg att Arachne iakt­ tog mig med nålarna vilande. ”Vidareutveckla det.” ”Hm …” Jag försökte hitta rätt ord. ”Den var bara … död. I sin vargform. Det syntes inga märken. Jag tänkte att det kanske var dödsmagi, men …” Hon svarade inte. ”Arachne?” Hon tycktes rycka till och fortsatte sedan att sy. ”Jag förstår.” ”Är något fel?” ”Kanske.” Arachne gjorde en paus. ”Om ni lyckas slå fast dödsorsaken skulle jag gärna vilja veta det.” Jag tvekade en sekund innan jag nickade. ”Okej. Jag ska se vad jag kan ta reda på.” Hon återvände till sitt arbete. Hon sa inget mer och jag frågade 26

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 26

2012­09­13 15:37:45


inte. ”Hur många av dem tror du att det finns?” funderade jag efter en paus. ”Va?” ”Hur många magiska varelser som den där barghesten lever i vår värld?” ”Inte många. Färre och färre för varje år.” Arachne fortsatte att arbeta, men det var något lite frånvarande med hennes röst. ”Så många har dödats eller förslavats. Överlevarna har gömt sig på avlägsna platser eller i andra världar. Kanske var det den sista barghestens kropp du såg idag.” En timme senare när jag promenerade tillbaka hem genom mörkret återvände mina tankar till Arachnes ord. Jag är så bekväm med Arachne att jag glömmer att andra magiker i bästa fall betraktar varelser som hon som främmande och i värsta fall som monster. Det här var första gången som jag hade varit med på en jakt av det här slaget och jag hade haft goda skäl – men det förändrade inte det faktum att varelsen som jag haft för avsikt att döda i grund och botten inte var särskilt olik Arachne. För första gången undrade jag exakt hur länge det skulle finnas magiska varelser kvar. Så långt tillbaka som magikernas historieskrivning sträcker sig hade de alltid funnits, men anta­ let har minskat under en lång tid, huvudsakligen på grund av expeditioner som den jag själv deltagit i tidigare under kvällen. Vanligtvis är magiker bara ute efter de farliga varelserna … men det stämmer inte alltid och vad som är ”farligt” är rätt subjek­ tivt. Nu när jag tänkte på saken hade alla magiska varelser jag sett under de senaste månaderna antingen jobbat med magiker eller befunnit sig under deras kontroll. Jag hade inte mött några i det fria på länge. Om det fortsatte på det här viset skulle de enda varelserna som återstod antingen vara någons egendom, mäktiga nog att lyckas gömma sig eller döda. Det innebar att vi slapp fler mord som dem barghesten hade begått … men det drabbade de mildare och mer förunderliga varelserna också. 27

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 27

2012­09­13 15:37:45


Jag var inte säker på att jag gillade den tanken och jag var inte längre övertygad om att jag hade gjort rätt när jag gick med på att hjälpa Talisid. Jag gick hem för att sova och för att se vad nästa dag skulle föra med sig.

28

I_Jacka_Fördömd_s5­304.indd 28

2012­09­13 15:37:45


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.