9789175250533

NORA ROBERTS

Om drömmen blir verklighet VÄNNER NA FR ÅN TEMPLETON HOUSE

Översättning Margareta Järnebrand

I_Roberts_Om drommen_s1-4.indd 3

2012-03-08 14:59:44

TIDIGAR E UTGIVNA BÖCKER I SERIEN VÄNNERNA FR ÅN TEMPLETON HOUSE Att våga drömma

www.fenixbok.se Originalets titel Holding the Dream Copyright © Nora Roberts, 1996 By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Omslagsfoto © Susan Fox / Trevillion Images Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 2000 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-053-3

I_Roberts_Om drommen_s1-4.indd 4

2012-03-08 14:59:44

Till familjen

Prolog

Kalifornien 1847 Han kunde andas in, känna sina lungor fyllas av havsluftens skarpa sälta, andas ut igen. Hans skugga föll över stenarna och den förkrympta buskvegetationen, en lång, grå skugga av en mansgestalt.

Bruset från de kraftiga vågorna som slog in mot foten av klipporna nedanför honom dånade i hans öron där han stod i den byiga vinden.

Man sa att han var död. Stupad i strid, ett krigets offer. De som påstod det hade rätt. Inget liv återstod för den man som hade förlorat sin enda kärlek. Seraphina.

Han kunde nästan se henne stå där bredvid honom, se hennes stora, blanka ögon, ömsom fyllda av skratt, ömsom allvarliga. Hur hade hon sett ut kvällen då hon stod här, precis där han stod nu, vid avgrundens rand? Hade hon ropat hans namn när hon tog språnget ut från avsatsen mot de glupska klipporna nedanför?

Hur skulle han kunna leva med detta? Hur skulle ens en död man kunna leva med detta?

De hade sagt henne att han var död, stupad i kriget mot nordamerikanerna, där han hade kämpat för att rädda Kalifornien och för att bevisa att han var henne värdig. Men vad ingen visste var att när striden hade rasat som hetast – när de silverblanka svärden blixtrade och färgades röda av blod, när hatets larm steg likt klockors dån, när den stinkande krutröken fyllde luften så att det inte gick att frambringa ett skri utan att känna dess fräna smak i munnen – då hade han inte dött.

Han hade tagit till flykten.

Skammen han kände, den heta, förtärande skam som hade hindrat honom från att krypa tillbaka till henne, tigga om hennes förlåtelse, 7

hennes förståelse, hennes kärlek, betydde ingenting längre, eftersom hon inte hade väntat.

När Seraphina trodde att han var död hade hon själv gått i döden.

Han borde ha förstått att hon inte skulle ta sin hemgift och segla till Spanien och tryggheten och vänta där. Nej, Seraphina var tapper och trofast. Hon hade stannat och gömt hemgiften, löftet om det liv de hade tänkt bygga tillsammans. Hon hade vandrat omkring här uppe på klipporna nära Monterey och mints alla de kärleksstunder de stulit sig till, löftena, drömmarna.

Han hade inte längre någon vacker, blodfull kvinna som väntade honom med öppen famn, beredd att skingra minnet av krigets fasor och sprida ett försonande ljus över hans egen mardrömslika feghet.

Allt guld i världen kunde inte köpa tillbaka deras liv tillsammans.

Han var övertygad om att han visste var hon hade gömt hemgiften: på det speciella ställe de hade hittat, det ställe där de hade legat i varandras famn och älskat.

Han skulle lämna den kvar där, som en patetisk liten gåva till hennes minne.

Han fattade mod, och i den vinande vinden tog han ett par steg närmare kanten. Ingen mer än Seraphinas unga tjänsteflicka, som hade varit invigd i deras hemlighet och bistått dem vid deras kärleksmöten, kände till att han hade återvänt. Felipe visste att hon inte skulle förråda honom nu heller. Ingen skulle få veta att han hade kommit tillbaka som en ynkrygg. Han behövde bara ta steget över kanten, precis som hans Seraphina hade gjort. Förena sig med henne.

Han slöt ögonen, och havets dån fyllde hans öron och kom blodet att frysa till is i hans ådror. Klipporna väntade, hårda och vassa, grymmare än något nordamerikanskt svärd.

Seraphina väntade med barnet de hade gjort i sitt sköte, och hennes hjärta stod fortfarande öppet för honom. Han visste det, han kunde känna det. Ändå drog han sig bakåt. Död eller ej var och förblev han en ynkrygg, tänkte han. Han föll på knä ovanför klipporna och grät över sin förlorade heder, sin förlorade kärlek. Över sina förlorade drömmar.

8

Kate undrade om det var så det hade gått till, om den unge mannen hade återvänt till det ställe ovanför klipporna där hon befann sig nu, för att sörja sin döda käresta och sin förlorade heder. Det var troligare, antog hon på sitt logiska sätt, att legenden om Seraphina och hennes försvunna hemgift hade broderats ut under årens lopp för att ges en mer romantisk och tragisk prägel.

Hur som helst tilltalade den henne, precis som den skulle tilltala de flesta unga flickor. Hon kunde dagdrömma om den, föreställa sig de båda unga älskande promenera längs de höga, vassa klipporna en vintermorgon som den här, med dimman liggande som ett vitt täcke över det blå havet medan solen, skarp och klar, steg allt högre på himlen ovanför. Kanske hade de stått just här och betraktat måsarnas flykt eller lyssnat till sjölejonens rop.

De hade säkert planerat för framtiden här och givit fritt lopp åt sina drömmar. Det var ett ställe som gjort för att drömma, ett ställe där himmel och hav var så överväldigande att ingenting verkade omöjligt.

Men deras drömmar hade krossats, precis som Seraphinas kropp hade krossats mot de vassa klipporna som sköt upp ur det skummande vattnet.

Den där berättelsen om kärlek och förlust hjälpte till att lindra sorgen i hennes eget hjärta. I dag var det precis ett år sedan hennes föräldrar hade dött. Hon var nio år nu och tillräckligt stor för att förstå att de aldrig skulle komma tillbaka. Om hon ville kunde hon blunda och låtsas att hon satt i bilens baksäte igen medan det iskalla regnet föll utanför, lyssna på det brummande ljudet från fläkten och höra Linda Ronstadts röst sjunga om att resa, till ett annat ackompanjemang.

Hennes föräldrar pratade inte med varandra. Hon visste att de hade grälat igen. De hade svårt att samsas därför att de hade olika bakgrund. Kate var inte riktigt säker på vad det betydde, men grälen var alltid lågmälda och gnagande. Hon hade tidigt lärt sig att krig som utkämpades i det tysta var de bittraste. Allt skulle bli bra när de blev sams igen. De blev alltid sams igen.

9

Hon önskade att de redan var hemma så att hon kunde gå in i sitt rum och leka med några av leksakerna hon hade fått i julklapp. En del av hennes kamrater hade redan tröttnat på sina presenter. Det hade faktiskt gått flera veckor sedan den stora dagen, men Kate var fortfarande förtjust i alla sina julklappar, särskilt Fisher-Price-borgen. Hon ville ställa upp den mitt i rummet och låtsas att hon var inne i den och försvarade den och alla hon älskade mot de onda inkräktarna.

När bilen sladdade väcktes hon ur sin halvslummer. Hennes mor skrek, och fadern svor till. Sedan var det som att befinna sig i en skenande karusell. Allt gick runt runt, och så fort att hennes hjärna och ögon och mage tycktes fara åt olika håll. Oljudet och rösterna steg till en tornado.

Efter det mindes hon ingenting. Inte förrän på sjukhuset. Lamporna och sirenerna och lukterna. Smärtan. Det hade gjort ont, men skräcken hade varit så överväldigande att nästan det enda hon hade känt var panik. De vägrade att släppa henne, hur mycket hon än skrek och fäktade och ropade på mamma. De spände fast henne på ett bord.

Det kom en nål. Och sedan ingenting.

Inte förrän läkaren med de sorgsna och trötta ögonen kom och satte sig bredvid henne och med låg, medlidsam röst berättade för henne att hennes föräldrar var borta.

Hon hade varit fånge i det där rummet som luktade alkohol och desinfektionsmedel. Fånge på ett ställe med vita väggar och kvinnor i vita rockar. Hennes föräldrar kom inte och hämtade henne. Det gick timmar och dagar, men de kom inte. Trots det som läkaren hade sagt var hon övertygad om att de skulle komma och ta henne ifrån det där rummet.

Men det var makarna Templeton som hade kommit. Tant Susie och farbror Tommy. De hade hållit om henne och låtit henne gråta så mycket hon orkade. De hade tagit med henne till ett hotell tills läkarna sa att hon kunde följa med dem till Kalifornien. Till deras hem.

Till Templeton House.

Kate ryckte sig ur sina funderingar och vände blicken från havet upp mot berget och huset i glimmande sten och mörkt trä. Till och 10

med i januari kunde man se prunkande rabatter, klängväxter täckta med ett virrvarr av blommor, träd i lysande färger. Det här var hennes hem nu, och så skulle det alltid förbli.

Huset såg ut som ett slott, tänkte hon, med sina torn och stenterrasser. Fönster glimmade och skorstenar reste sig högt mot skyn.

Allt hon hade och älskade fanns innanför dess väggar.

Familjen.

Hennes tant och farbror, som hade fört henne från en plats präglad av skräck och smärta till en drömvärld med vackra rum och väldoftande trädgårdar. Deras båda barn, Josh och Laura, som accepterade henne, en främling, som en av dem. Vilket de bevisade genom att retas och kivas och gnabbas på syskons vanliga vis. Margo Sullivan, dotter till en av tjänstekvinnorna i huset. Med rädsla och beslutsamhet som drivkraft hade Kate kastat sig rakt in i Lauras och Margos redan etablerade vänskapsförhållande och förvandlat duon till en treklöver.

De var hennes familj nu.

När hon såg dem komma nedför den långa, svängda uppfarten reste hon sig, en mager flicka med det mörka håret bakåtstruket från ett kantigt, solbränt ansikte. Och hon log. Hon var inte som Seraphina, tänkte hon, en sådan som kastade sig ner i avgrunden hellre än att acceptera en förlust. Och hon var inte som Felipe heller, en sådan som fegt flydde fältet.

Hon var Kate Powell, och hon hade redan i unga år lärt sig att det inte räckte att överleva. Att lyckas smällde högre. ”Du borde inte ha gått hit ner utan oss”, sa Margo förebrående.

Hennes ljusa, glänsande hår hängde fritt ner över axlarna på henne. ”Mamma blev orolig.” ”Jag ville se dimman lätta. Titta, den är nästan borta nu.” Det enda som fanns kvar var ett tunt, böljande dis över vattnet. ”Det gjorde ingenting.” Laura gav Margo en liten knuff. Hon visste vilken dag det var och förstod Kates behov av att få vara för sig själv. ”Jag sa till Annie att du säkert var här.” Blicken i hennes milda grå ögon var bekymrad. ”Hon vill att du ska komma hem och äta frukost.”

11

”Bara skinn och ben”, sa Margo och härmade sin mors lätta irländska accent. ”Den flickan är ingenting annat än skinn och ben.”

De fnissade och betraktade måsarnas flykt. ”Jag satt och tänkte på Seraphina och Felipe”, sa Kate. ”De borde ha väntat. De borde ha kämpat för det de ville ha.” ”Deras hjärtan var krossade.” Laura lade armen om axlarna på Kate. ”När något går sönder lagar man det.”

Laura suckade. ”Ibland är bitarna kanske för många, så att man inte kan sätta tillbaka allihop på rätt ställe.” ”Och om hon inte hade gömt hemgiften och hoppat” – Margo stack sin arm under Kates så att de länkades ihop alla tre – ”så skulle vi inte kunna hitta skatten. En dag kommer vi att göra det.” ”Det förstås.” Kate ryckte på axlarna. Hon kunde inte sörja längre.

Dimman var borta, skingrad av vinden, torkad av solen. Hon var här, hon levde, hon kunde känna den svala morgonbrisen mot kinderna, och hon hade sina vänners armar omkring sig. ”Tillsammans ska vi hitta den.”

12

Kapitel ett

Kate bestämde sig tidigt för att det bara fanns en sak hon måste bli.

Bäst. Hon skulle aldrig bli någon strålande skönhet som Margo – som om sådana ytliga saker spelade någon roll för henne. Hon skulle aldrig bli lika godhjärtad som Laura eller få hennes intuition. Hon kunde inte bli pojke, som Josh.

Därmed satte hon upp sitt mål och strävade mot det.

Vid sexton års ålder läste hon en rad extrakurser för att kunna ta sin high school-examen ett helt år före sina klasskamrater. Som om det inte räckte var hon fast besluten att ta sin examen med högsta betyg. I tankarna hade hon redan börjat fila på sitt avgångstal.

Vid sidan av de schemalagda aktiviteterna var hon ansvarig för klasskassan, innehade ordförandeskapet i matematikklubben och höll en ordinarie plats i basebollaget. Hon hade förhoppningar om att bli utnämnd till lagets mest värdefulla spelare inför nästa säsong, men för tillfället koncentrerade hon sig på kalkylering.

Siffror var hennes starka sida. Och logisk som alltid hade Kate redan bestämt sig för att dra nytta av sina starka sidor i yrkeslivet. När hon väl var klar med sin civilekonomexamen – precis som Josh skulle hon med största sannolikhet förlägga sina studier till Harvard – tänkte hon göra karriär som revisor.

Det spelade ingen roll att Margo kallade hennes ambitioner tråkiga. Enligt Kates uppfattning var de realistiska. Hon skulle bevisa för sig själv och för alla som betydde något för henne att hennes förutsättningar, allt som hon fått till skänks, hade tagits tillvara på bästa tänkbara sätt.

Eftersom hennes ögon sved tog hon av sig glasögonen och lutade 13

sig bakåt på skrivbordsstolen. Hon visste att det var viktigt att då och då vila hjärnan för att hålla den så skarp som möjligt. Alltså gjorde hon det och lät blicken glida runt rummet.

De nyanskaffningar makarna Templeton hade insisterat på att hon skulle välja ut i sextonårspresent passade henne väl. De enkla furuhyllorna ovanför skrivbordet hade plats för hennes böcker och skrivmateriel. Själva skrivbordet var något alldeles extra, i chippendalestil med hurtsar och djupa lådor och fantasifulla snäckornament. Bara att sitta vid det och arbeta fick henne att känna sig framgångsrik.

Hon hade inte velat ha mönstrade tapeter eller tillkrånglade gardinuppsättningar. De diskreta ränderna på väggarna och de enkla spjäljalusierna passade hennes stil. Medveten om tant Susies önskan att få skämma bort henne hade hon valt en dekorativ soffa, mörkgrön med svängda armstöd. Någon enstaka gång brukade hon sträcka ut sig i den och läsa för nöjes skull.

För övrigt var rummet funktionellt, precis som hon ville ha det.

Knackningen på dörren avbröt henne just när hon var på väg att fördjupa sig i sina böcker igen. Hon muttrade förstrött till svar. ”Kate.” Susan Templeton, elegant klädd i ett jumperset av kashmir, satte händerna i sidorna. ”Vad ska jag ta mig till med dig?” ”Strax klar”, mumlade Kate. Hon uppfattade doften av parfym när Susan gick tvärs över rummet. ”Mitterminsprov. Matte. I morgon.” ”Som om du inte redan var väl förberedd.” Susan satte sig på kanten av den prydligt bäddade sängen och granskade Kate. Blicken i de stora och lustigt exotiska bruna ögonen var koncentrerad bakom läsglasögonen i kraftiga bågar. Det mörka, glänsande håret var samlat i en kort hästsvans. Flickan klippte det kortare för varje år, tänkte Susan med en suck. En enfärgad grå joggingdress hängde säckig över den långa, smala kroppen. Hon var barfota. Inför Susans granskande blick drog hon sin breda mun till en grimas som kunde beskrivas som någonting mitt emellan purken och bister. Hon fick en fundersam rynka mellan ögonbrynen. ”Det kanske har gått dig förbi”, började Susan, ”men det är faktiskt bara tio dagar kvar till jul.”

14

”Mmm. Mitterminsskrivningar hela veckan. Jag är strax klar.” ”Och klockan är sex.” ”Vänta inte med maten. Jag vill avsluta det här.” ”Kate.” Susan reste sig och nappade åt sig Kates glasögon. ”Josh har kommit hem från college. Familjen väntar på dig för att börja klä granen.” ”Å.” Kate tittade förvånat upp, till hälften kvar i formlernas värld.

Susan stod där och stirrade stint på henne med det mörkblonda håret kammat i mjuka lockar kring sitt söta ansikte. ”Förlåt, det hade jag glömt. Om jag inte lyckas på det här provet–” ”Så kommer världen att gå under. Jag vet.”

Kate log och rullade med axlarna för att lösa upp spänningarna. ”Jag kan nog undvara ett par timmar. För en gångs skull.” ”Du gör oss en ära.” Susan lade ifrån sig glasögonen på skrivbordet. ”Ta på dig något på fötterna, Kate.” ”Jadå. Jag kommer strax.” ”Jag kan knappt tro att jag tänker säga det här till ett av mina barn, men” – Susan började gå mot dörren – ”om du öppnar någon av de där böckerna igen får du utegångsförbud.” ”Uppfattat.” Kate gick bort till byrån och tog fram ett par sockor ur en prydlig trave. Under de omsorgsfullt hopvikta sockorna låg hennes hemliga förråd av kosttillskott, som hade gjort sorgligt litet för att hjälpa henne att gå upp i vikt. Efter att ha dragit på sig sockorna svalde hon ett par aspirin för att döva den huvudvärk som just hade börjat ge sig till känna. ”Det var då på tiden.” Margo mötte henne ovanför trappan. ”Josh och mr T. har redan börjat sätta i ljusen.” ”Det kan ta timmar. Du vet ju hur de älskar att diskutera om de ska gå medsols eller motsols.” Hon lade huvudet på sned och granskade Margo från topp till tå. ”Vad sjutton är du så uppklädd för?” ”Jag är bara på festhumör.” Margo slätade till kjolen på sin knallröda klänning, belåten med att den djupa urringningen lät ana fördjupningen mellan brösten. Hon hade tagit på sig högklackade skor, fast besluten att Josh skulle lägga märke till hennes ben och bli påmind 15

om att hon var en vuxen kvinna nu. ”I motsats till dig vill jag inte gå omkring i trasor när jag klär granen.” ”Jag kommer åtminstone att känna mig lös och ledig.” Hon sniffade. ”Du har nallat av tant Susies parfym.” ”Det har jag inte alls.” Margo satte hakan i vädret och puffade upp håret. ”Hon sprutade litet på mig.” ”Hallå där”, ropade Laura från foten av trappan. ”Ska ni båda stå där uppe och käbbla hela kvällen?” ”Vi käbblar inte. Vi har utbytt artigheter om varandras klädsel.”

Kate flinade och började gå nedför trappan. ”Pappa och Josh är nästan klara med sitt dividerande om ljusen.”

Laura kastade en blick tvärs över den rymliga hallen mot familjens salong. ”De röker cigarr.” ”Röker Josh cigarr?” Kate fnös när hon försökte föreställa sig bilden. ”Han är Harvardstudent numera.” Laura talade med överdriven New England-accent. ”Du har ringar under ögonen.” ”Och du är stjärnögd”, replikerade Kate. ”Uppklädd är du också.”

Kate drog förargat i sin sweatshirt. ”Vad är det frågan om?” ”Peter tittar in senare.” Laura vände sig mot spegeln i hallen för att kontrollera att ylleklänningen satt som den skulle. Hon var så försjunken i sina drömmerier att hon inte lade märke till att Margo och Kate utbytte grimaser. ”Bara någon timme eller så. Jag kan knappt bärga mig till vinterlovet. Ett mitterminsprov till, och sedan väntar friheten.” Blossande av förväntan vände hon sig tillbaka och log mot de båda andra. ”Det kommer att bli det bästa vinterlovet någonsin.

Jag har en känsla av att Peter tänker fria till mig.” ”Va?” Kates fråga lät som ett skrik innan Laura tystade ner henne. ”Sch!” Hon skyndade tvärs över stengolvet med mönster i blått och vitt. ”Jag vill inte att mamma och pappa ska få veta något. Inte än.” ”Laura, du kan inte på allvar mena att du tänker gifta dig med Peter Ridgeway. Du känner honom knappt, och du är bara sjutton.” En miljon skäl till att inte göra det snurrade runt i huvudet på Margo. ”Jag fyller arton om ett par veckor. Det är förresten bara en känsla 16

jag har. Lova på heder och samvete att ni inte säger något.” ”Klart att vi inte gör.” Kate var nere vid foten av den svängda trappan. ”Men du gör väl ingenting dumt?” ”Har jag någonsin gjort det?” Med ett vemodigt leende kring läpparna gav hon Kate en klapp på handen. ”Kom så går vi in.” ”Vad är det hon ser hos honom?” mumlade Kate till Margo. ”Han är lastgammal.” ”Han är tjugofem”, rättade Margo bekymrat. ”Han är ursnygg, och han behandlar henne som en prinsessa. Han har…” Hon letade efter det rätta ordet. ”Stil.” ”Ja, men–” ”Sch.” Hon fick syn på sin mor, som kom skjutande på ett rullbord dukat med varm choklad. ”Vi ska inte förstöra den här kvällen. Vi får prata senare.”

Ann Sullivan granskade sin dotter med rynkad panna. ”Margo, jag trodde att den där klänningen var avsedd för juldagen.” ”Jag är på helghumör”, sa Margo oberört. ”Låt mig ta det där, mamma.”

Långt ifrån nöjd såg Ann dottern försvinna in i salongen med rullbordet innan hon vände sig mot Kate. ”Miss Kate, nu har ni överansträngt ögonen igen. De är blodsprängda. Lägg på ett par gurkskivor och låt dem vila senare. Och var är era tofflor?” ”I garderoben.” Kate förstod att Anns förebråelser var vänligt menade och stack sin arm under hushållerskans. ”Snälla Annie, bråka inte nu. Det är dags att klä granen. Kommer du ihåg änglarna du hjälpte oss att göra när jag var tio?” ”Hur skulle jag kunna glömma hur ni stökade till? Och så mr Josh som bara retades med er alla tre och åt upp huvudena på mrs Williamsons pepparkaksgubbar.” Hon lyfte handen och snuddade vid Kates kind. ”Ni har blivit stora sedan dess. Sådana här dagar saknar jag mina små flickor.” ”Vi kommer alltid att vara dina små flickor, Annie.” Tillsammans steg de in i salongen.

Kate kunde inte låta bli att le när hon såg sig omkring. Granen res17

te sig över tre meter hög med belysningen redan på plats. Den stod intill de höga fönstren som vette ut mot framsidan av huset. Kartonger med prydnader som plockats fram ur förråden väntade på golvet.

En brasa brann sakta i den öppna spisen av lasursten, och spiselkransen pryddes av levande ljus och nyplockade gröna kvistar. Doften av äppelträ, gran och parfym fyllde rummet.

Vad hon älskade det här huset, tänkte hon. När allting var klart skulle vartenda rum ha sin väl avvägda touche av julstämning. En georgiansk silverskål fylld med grankottar skulle trona mellan levande ljus. Rader av julstjärnor i guldkantade krukor skulle trängas i fönstersmygarna. Spröda porslinsänglar skulle stå smakfullt utplacerade på ett blankpolerat mahognybord ute i hallen. Den gamla viktorianska tomten skulle ha sin hedersplats på den lilla flygeln.

Hon kom ihåg sin första jul sedan hon hade kommit till Templeton House. Hur hon hade bländats av prakten och hur den konstanta värmen hade lindrat värken som gnagde strax nedanför hjärtat.

Nu hade hon bott här i halva sitt liv, och husets traditioner hade blivit hennes egna.

Hon ville frysa det här ögonblicket i minnet, göra det evigt och oföränderligt. Det fladdrande skenet från brasan som lyste upp tant Susies ansikte där hon skrattade mot farbror Tommy – och hans sätt att ta hennes hand och hålla den. Vilket fulländat par, tänkte hon, den finlemmade kvinnan och den reslige, stilige mannen.

Julsånger klingade i bakgrunden medan hon präntade in bilden i minnet. Laura låg på knä bredvid kartongerna och plockade upp en röd glaskula som fångade ljuset och reflekterade det ut i rummet.

Margo serverade rykande choklad ur en silverkanna och finslipade sina talanger att kokettera genom att öva på Josh.

Han stod på en stege med det guldbruna håret glittrande i julgransljusens sken som föll över hans leende ansikte medan han tittade ner på Margo.

Det här rummet fyllt med blänkande silverföremål, blankpolerade trämöbler, mjuka tyger och slipad kristall utgjorde en perfekt inramning till de här människorna. Och de var hennes.

18

”Är de inte vackra, Annie?” ”Visst är de. Och det är ni med.”

Inte som de, tänkte Kate, men hon steg in. ”Där är ju min lilla Katie.” Thomas log förtjust mot henne. ”Så du kunde slita dig från böckerna en stund?” ”Om du kan sluta svara i telefon för en kväll kan jag sluta plugga.” ”Inget arbete kvällen då granen ska kläs.” Han blinkade mot henne. ”Jag tror nog att hotellen klarar sig utan mig en stund.” ”Inte lika bra som när du och tant Susie håller ett vakande öga på dem.”

Margo höjde på ögonbrynen och räckte Kate en kopp varm choklad. ”En viss person försöker visst fjäska till sig en extra julklapp.

Hoppas att du siktar på något annat än den där löjliga datorn du har dreglat över.” ”Datorer har blivit nödvändiga hjälpmedel inom alla företag. Visst har de, farbror Tommy?” ”Det går inte att klara sig utan dem. Jag är glad över att er generation snart ska ta över. Jag avskyr de förbannade tingestarna.” ”Ni blir tvungna att uppgradera systemet på försäljningsavdelningen över hela linjen”, insköt Josh och klev ner från stegen. ”Det finns ingen anledning att lägga ner så mycket arbete när en maskin kan göra det i stället.” ”Sagt av en sann livsnjutare.” Margo gav honom ett sarkastiskt leende. ”Passa dig, Josh, du kan få lov att lära dig skriva maskin. Vilken sensation om Josh Conway Templeton, blivande arvtagare till Templetonhotellen, skulle lära sig något nyttigt.” ”Hör på här, lilla nåden–” ”Sluta nu.” Susan avbröt sin sons förnärmade replik genom att lyfta handen. ”Inte prata arbete i kväll, har vi sagt. Margo, var en snäll flicka nu och räck Josh julgransprydnaderna. Kate, vill du ta den sidan av granen tillsammans med Annie? Laura, du och jag börjar här borta.” ”Och jag då?” undrade Thomas. ”Du får göra det som du är bäst på, älskling. Övervaka det hela.”

Det räckte inte med att hänga upp dem. Prydnaderna hade en hi19

storia som måste suckas över och berättas ur olika synvinklar. Där fanns träälvan som Margo hade kastat på Josh ett år och vars huvud nu var fastlimmat vid kroppen; glasstjärnan som Laura en gång hade trott var nedplockad från himlen av hennes pappa enkom för henne; snöflingor som Annie hade virkat åt var och en av familjemedlemmarna; den silverkantade filtkransen som hade varit Kates första och sista sömnadsprojekt. Enkla, vardagliga föremål hängdes sida vid sida med de ovärderliga antika prydnader som Susan hade samlat på sig från världens alla hörn.

När allt var klart höll de samfällt andan medan Thomas släckte lamporna – och sedan lystes rummet upp bara av skenet från brasan och den glittrande julgranen. ”Å, vad vackert. Det är alltid lika vackert”, mumlade Kate och stack sin hand i Lauras.

Sent samma kväll när Kate förgäves hade försökt somna tassade hon ner igen. Hon smög sig in i salongen, sträckte ut sig på mattan under julgranen och tittade på de glittrande ljusen.

Hon tyckte om att lyssna till ljuden i huset, gamla klockors lågmälda tickande, trävirke som kved och knakade, knastrandet från de nästan utbrunna vedklabbarna i spisen. Små nålvassa regndroppar knäppte mot fönsterrutorna. Vinden var ett viskande sus.

Det hjälpte att ligga där. Nervositeten inför morgondagens prov släppte långsamt i maggropen. Hon visste att alla låg nedbäddade i sina sängar, i tryggt förvar. Hon hade hört Laura komma hem efter sin biltur med Peter, och, en stund senare, Josh som återvände efter att ha varit ute med någon flicka.

Det var ordning och reda i hennes värld igen. ”Om du väntar på jultomten lär du få vänta länge.” Margo tassade barfota in i rummet och slog sig ner bredvid Kate. ”Det är väl inte det där fåniga matteprovet som spökar fortfarande?” ”Det är en mitterminsskrivning. Och om du brydde dig litet mer om dina egna prov skulle du inte behöva nöja dig med slätstrukna betyg.”

20

”Skolan är bara något man måste ta sig igenom.” Margo fiskade upp ett cigarrettpaket ur morgonrocksfickan. Nu när alla hade gått och lagt sig var det riskfritt att stjäla sig till ett bloss. ”Kan du tänka dig att Josh hänger ihop med den där vindögda Leah McNee?” ”Hon är inte vindögd, Margo. Och hon är välsvarvad.”

Margo blåste ut röken i en häftig puff. Vem som helst med ögon i skallen kunde se att Leah knappt var värd att kallas kvinna om man jämförde henne med Margo Sullivan. ”Och hon bjuder ut sig, det är enda skälet till att han går ut med henne.” ”Vad gör det dig?” ”Ingenting.” Hon fnös och blossade surmulet. ”Det är bara så… så alldagligt. Och alldaglig är något som jag aldrig tänker bli.”

Kate smålog och vände sig mot Margo, som i sin blå morgonrock i sniljeflossa och med sitt rufsiga blonda hår utgjorde en sensuell, lockande och anslående syn. ”Ingen skulle någonsin anklaga dig för att vara alldaglig, min vän. Fräck, fåfäng, oförskämd och en riktig plåga för din omgivning, men aldrig alldaglig.”

Margo höjde på ögonbrynen och flinade. ”Jag kan alltid räkna med dig. Apropå alldaglig, förresten, hur kär tror du att Laura egentligen är i Peter Ridgeway?” ”Jag vet inte.” Kate bet sig bekymrat i läppen. ”Hon har svärmat för honom ända sedan farbror Tommy gav honom förflyttning hit.

Jag önskar att han var kvar som chef för Templeton Chicago.” Hon ryckte på axlarna. ”Han måste vara duktig i arbetet, annars skulle farbror Tommy och tant Susie inte ha befordrat honom.” ”Att veta hur man sköter ett hotell har ingenting med saken att göra. Mr och mrs T. har dussintals hotellchefer över hela världen. Det här är den enda som Laura har kärat ner sig i. Kate, om hon gifter sig med honom…” ”Tja.” Kate suckade. ”Det är hennes eget beslut. Hennes eget liv.

Jisses, jag kan inte fatta varför någon skulle vilja binda sig på det viset.” ”Inte jag heller.” Margo fimpade cigarretten och lade sig på rygg. ”Jag tänker inte göra likadant. Jag tänker utmärka mig här i livet.”

21

”Jag med.”

Margo sneglade på Kate. ”Med bokföring? Det låter som en ganska undanskymd tillvaro.” ”Du väljer ditt sätt, så väljer jag mitt. Vid den här tiden nästa år kommer jag att gå på college.”

Margo rös. ”Vilken fasansfull tanke.” ”Du kommer att hamna där du med”, påminde henne Kate. ”Om du inte gör bort dig på behörighetsprovet.” ”Vi får väl se.” College var inte vad Margo hade tänkt sig. ”Jag tycker vi ska hitta Seraphinas hemgift och göra den där jordenruntresan vi alltid har pratat om. Det finns platser som jag vill se medan jag fortfarande är ung. Rom och Grekland, Paris, Milano, London.” ”De är fantastiska allihop.” Kate hade varit där. Makarna Templeton hade tagit med henne dit och skulle ha tagit med Margo också om bara Ann hade tillåtit det. ”Jag kan föreställa mig hur du gifter dig med en rik karl, plockar honom på alla hans pengar och sedan reser runt i hela världen och lever lyxliv.” ”Ingen dum idé.” Margo sträckte belåtet på armarna. ”Men jag skulle hellre vilja vara rik själv och ha en hel svärm av älskare.” Ett ljud hördes i hallen, och hon skyndade sig att maka in askkoppen under morgonrocken. ”Laura.” Hon andades ut och satte sig upp. ”Du höll på att skrämma livet ur mig.” ”Jag är ledsen, men jag kunde inte somna.” ”Kom och sätt dig du med”, föreslog Kate. ”Vi sitter här och planerar vår framtid.” ”Å.” Med ett mjukt, hemlighetsfullt leende sjönk Laura ner på knä på mattan. ”Så trevligt.” ”Vänta, få se.” Margo skärpte blicken och fattade runt Lauras haka med handen. Efter att ha granskat hennes ansikte en stund andades hon ut. ”Bra, du har inte gjort det med honom.”

Laura rodnade och slog undan Margos hand. ”Det är klart att jag inte har. Peter skulle aldrig sätta press på mig.” ”Hur vet du att hon inte har gjort det?” frågade Kate. ”Det syns. Jag tycker inte att du ska ligga med honom, Laura, men 22

om du verkligen överväger äktenskap borde du nog prova honom först.” ”Sex är inte som ett par skor”, mumlade Laura. ”Man bör allt vara jävligt säker på att det sitter som det ska.” ”När jag älskar första gången ska det vara med min man på bröllopsnatten. Det är så jag vill ha det.” ”Aj då, nu har hon den där Templetonklangen i rösten igen.” Kate flinade och ryckte retsamt i en hårslinga som hängde fram över örat på Laura. ”Orubblig. Bry dig inte om Margo, Laura. För henne är sex och frälsning samma sak.”

Margo tände en ny cigarrett. ”Jag skulle gärna vilja veta vad som smäller högre.” ”Kärlek”, hävdade Laura. ”Framgång”, sa Kate nästan i munnen på henne. ”Jaha, då vet vi det.” Kate lindade armarna runt knäna. ”Margo ska bli sexfanatiker, du ska söka kärleken och jag ska slita för allt jag är värd för att nå framgång. Vilken samling!” ”Jag är redan kär”, sa Laura lågt. ”Jag vill ha någon som älskar mig tillbaka, och jag vill ha barn. Jag vill kunna vakna varje morgon och veta att jag kan erbjuda dem ett gott hem och ett lyckligt liv. Jag vill somna varje kväll bredvid någon jag kan lita på.” ”Jag skulle hellre somna varje kväll bredvid någon som gör mig kåt.” Margo fnissade när Kate gav henne en puff i sidan. ”Jag skojade bara. Nästan, i alla fall. Jag vill resa och göra intressanta saker. Bli någon. När jag vaknar på morgonen vill jag veta att någonting spännande väntar runt hörnet. Och vad det än är vill jag göra det till mitt.”

Kate lutade hakan mot knäna. ”Jag vill känna mig nöjd med mina prestationer”, sa hon lågt. ”Jag vill få saker och ting att fungera som jag tycker att de ska fungera. Jag vill vakna på morgonen och veta exakt vad jag ska göra härnäst och hur jag ska göra det. Jag vill vara bäst på det jag gör, så att jag vet att jag inte har slösat bort något. För att slösa bort något skulle vara detsamma som att… misslyckas.”

Hennes röst skar sig, och hon såg generad ut. ”Herregud, jag måste vara övertrött.” Hennes ögon sved, och hon gnuggade dem hårt. ”Jag 23

måste gå och lägga mig. Jag har provet tidigt på morgonen.” ”Det kommer att gå som en dans.” Laura reste sig hon med. ”Oroa dig inte så mycket.” ”Plugghästar måste oroa sig.” Men Margo reste sig hon också och gav Kate en klapp på armen. ”Nu lägger vi oss och sover en stund.”

Kate stannade till i dörröppningen och betraktade julgranen igen.

När hon låg bredvid den på golvet hade hon till sin bestörtning känt en flyktig längtan efter att få ligga kvar exakt så för alltid. Aldrig behöva oroa sig för i morgon eller i övermorgon. Aldrig behöva bekymra sig om framgång eller misslyckande. Eller förändring.

Förändringen var på väg, insåg hon. Hon kunde läsa det i den fuktiga blicken i Lauras ögon och i det otåliga uttrycket i Margos. Hon släckte ljuset. Det var ingenting som gick att hejda, konstaterade hon, så det var bäst att hålla sig redo.

24