9789175250526

benedict jacka

Ödesbunden Översättning Hanna Williamsson

i_jacka_Ödesbunden.indd 3

2012-07-31 11:13:21

Detta är den första boken om magikern Alex Verus

www.fenixbok.se Originalets titel Fated Copyright © 2012 by Benedict Jacka Omslagsfoto © Roy Bishop/Trevillion Images Omslagsdesign Malin Westman Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-052-6

i_jacka_Ödesbunden.indd 4

2012-07-31 11:13:21

1

D

et var en lugn dag, så jag läste en bok vid kassan och såg in i framtiden.

Det fanns bara två kunder i butiken. Den ene var en student med spretigt hår som såg sig nervöst över axeln. Han stod vid hyllan med örter och pulver och hade bestämt sig för vad han ville köpa för tio minuter sedan, men samlade fortfarande mod för att våga fråga mig om det. Den andre kunden var en ung kille i en Linkin Park-tröja som valt ut en kristallkula han inte tänkte komma fram till kassan med innan den förste kunden hade gått.

Killen hade cyklat hit, och om en kvart skulle en parkeringsvakt komma förbi och ge honom böter för att han låst fast sin cykel i ett räcke. Efter det skulle jag få ett telefonsamtal som jag ville ta ostörd, så jag lade ifrån mig min pocketbok och tittade på studenten.

i_jacka_Ödesbunden.indd 5

2012-07-31 11:13:21

”Kan jag hjälpa dig med något?”

Han ryckte till och kom bort till mig medan han sneglade mot den andre killen och sänkte rösten en aning. ”Hej. Säljer du …” ”Nej, jag säljer inte magiböcker.” ”Inte ens …” ”Nej.” ”Finns det något sätt för mig att kolla en sak?” ”Besvärjelsen du tänker på kommer inte att göra någon skada. Testa den och gå sedan och prata med tjejen och se vad som händer.”

Studenten stirrade på mig. ”Räckte det att du såg de här?”

Jag hade inte ens lagt märke till örterna han höll i, men det var en förklaring lika god som någon. ”Vill du ha en påse?”

Han betraktade mig vördnadsfullt och lade järnört, myrra och rökelse i påsen som jag gav honom innan han betalade och gick sin väg. Så fort dörren slagit igen kom den andre killen fram och frågade med spelad nonchalans vad den näst största kristallkulan kostade. Jag brydde mig inte om att kontrollera vad han skulle använda den till – det enda sättet en kristallkula kan skada dig är om du slår den i skallen på dig själv. Jag kan inte säga detsamma om alla saker jag säljer. När killen väl hade gått med sin papperspåse reste jag mig, gick bort till dörren och vände skylten som hängde där från öppet till stängt.

Genom fönstret såg jag killen låsa upp sin cykel och trampa iväg. Ungefär trettio sekunder senare promenerade en parkeringsvakt förbi.

Min butik ligger i den del av Londons norra centrum som heter Camden Town. Det finns ett ställe där kanalen, tre broar och två järnvägslinjer möts i en sorts urban råbandsknop, och min gata ligger precis i mitten. Broarna och kanalen hägnar in området och gör det till en oas mitt i stan. Bortsett från tågen är det förvånansvärt tyst. Jag gillar att gå upp på taket ibland och se mig omkring över kanalen och de lustigt formade 6

i_jacka_Ödesbunden.indd 6

2012-07-31 11:13:21

takåsarna. Ibland på kvällarna och tidigt på morgnarna när det är lite trafik och ljuset är dämpat känns det nästan som porten till en annan värld.

På skylten över min dörr står det ”Arcana Emporium”.

Under finns det en mindre skylt med några av de saker jag säljer – tillbehör, reagenser, fokusföremål och liknande. Man skulle kunna tro att det vore lättare om det bara stod ”magibutik”, men jag tröttnade på den ändlösa raden av människor som frågade efter trollerilådor och tarotkort. Till slut gjorde jag en överenskommelse med en trolleributik någon kilometer bort, och nu har jag en låda med deras visitkort på disken så jag har något att ge till folk som kommer in och frågar efter David Blains senaste bok. De blir nöjda och jag får lite lugn och ro.

Jag heter Alex Verus. Det är inte det namn jag fick när jag föddes, men det är en annan historia. Jag är magiker: en siare.

Vissa människor kallar magiker som jag för orakel, fjärr­ skådare, eller sannolikhetstydare, och det är också okej. Bara de inte kallar mig för ”spågubbe”. Jag är inte den enda magikern i landet, men såvitt jag vet är jag den enda som driver en butik.

Magiker som jag är inte vanliga, men vi är inte så sällsynta som man kan tro heller. Vi ser ut som folk gör mest, och om du gick förbi en av oss på gatan skulle du nog aldrig ana det.

Bara om du var väldigt observant skulle du lägga märke till att något var lite annorlunda, lite konstigt, och när du väl tog dig en andra titt skulle vi redan vara borta. Det finns en annan värld, dold inom din egen, och de flesta som lever i den gillar inte besökare.

Vi som gillar besökare måste göra reklam för oss, och det är svårt att hitta ett sätt att göra det utan att framstå som galen.

Majoriteten litar till muntliga rekommendationer, men yngre magiker använder internet. Jag har till och med hört talas om en kille i Chicago som annonserar i telefonkatalogen under ”trollkarl”, men det är antagligen en myt. Själv har jag min 7

i_jacka_Ödesbunden.indd 7

2012-07-31 11:13:21

butik. Nuförtiden är det så pass vanligt att folk intresserar sig för wicca, naturreligioner och new age att en magibutik inte är så svårsmält. Om inte annat förstår folk att knäppskallarna måste köpa sina grejer någonstans. De tar förstås för givet att alltsammans är lurendrejeri och att sakerna i min butik inte är mer magiska än ett par gamla strumpor, och de har huvudsakligen rätt. Men det som inte är magiskt är ett bra kamouflage för det som är det. Ta till exempel innehållet i en viss liten blålackerad cylinder jag förvarar en trappa upp som kan uppfylla vilka fem önskningar som helst. Om det blev känt skulle jag ha betydligt värre problem än att folk ibland flinar åt min butik.

De olika framtiderna hade fallit på plats och telefonen skulle ringa om ungefär trettio sekunder. Jag satte mig till rätta, och när telefonen ringde lät jag två signaler gå fram innan jag svarade. ”Hej.” ”Hej, Alex”, sa Lunas röst i mitt öra. ”Är du upptagen?” ”Inte det minsta. Hur är läget?” ”Kan jag be dig om en tjänst? Jag gick igenom ett ställe i Clapham och hittade en grej. Kan jag ta med den till dig?” ”Nu med en gång?” ”Det gör väl inget?” ”Nej. Är det bråttom?” ”Nej. Eller …” Luna tvekade. ”Den här saken gör mig lite nervös. Det skulle kännas bättre om den var hos dig.”

Jag behövde inte tänka efter. Som sagt, det var en seg dag. ”Kommer du ihåg vägen till parken?” ”Den bredvid din butik?” ”Vi möts där. Var är du nu?” ”Jag är fortfarande i Clapham. Jag ska precis hoppa på cykeln.” ”Då ses vi om en och en halv timme. Du hinner hit före solnedgången om du skyndar dig.” ”Jag tror att jag kommer att skynda mig. Jag är inte säker 8

i_jacka_Ödesbunden.indd 8

2012-07-31 11:13:21

på …” Lunas röst dog bort men blev sedan stadig igen. ”Okej.

Ses snart.”

Hon lade på. Jag höll telefonen i handen och tittade på displayen. Luna jobbar deltid åt mig. Hon hittar saker som jag kan sälja, men jag tror inte att hon gör det för pengarna. Hur som helst, jag kunde inte minnas att hon varit så här nervös över något föremål förut. Det fick mig att undra exakt vad det var hon fått tag på.

Föreställ dig magisk talang som en pyramid. Det nedersta och största lagret utgörs av de normala människorna. Om magi är färger föddes de färgblinda – de vet inget om magi och vill inte heller göra det. De tycker att de har tillräckligt med bekymmer som det är, och om de faktiskt ser något som skulle kunna rubba deras världsbild övertygar de sig genast om att de inte har sett det. Den här gruppen utgör kanske nittio procent av de vuxna i den civiliserade världen.

Ett steg upp i pyramiden har vi de mottagliga, de som inte är färgblinda. De mottagliga är välsignade (eller förbannade, beroende på hur man ser det) med att kunna uppfatta ett bredare­spektrum än de normala. De kan känna närvaron av magi, den avlägsna kraften i solen och jorden och stjärnorna, värmen och tryggheten ett gammalt hem utstrålar, de kvar­ dröjande stråken av död och fasa på en plats där mörka ritualer har ägt rum. Oftast har de inte möjlighet att sätta ord på vad de upplever, men två mottagliga kan känna igen varandra tack vare en sorts empati, och det är ett starkt band. Har du någonsin känt att du hör ihop med en annan person, som om ni delade något utan att veta vad? Det är så det känns.

Ovanför de mottagliga i den magiska rangordningen har vi adepterna. Det handlar bara om ungefär en procent av befolkningen eller så, men till skillnad från de mottagliga kan de faktiskt kanalisera magi på ett subtilt sätt. Ofta är det så subtilt att de inte ens vet om att de gör det – de kanske har ”tur” i 9

i_jacka_Ödesbunden.indd 9

2012-07-31 11:13:21

kortspel eller är väldigt bra på att ”gissa” vad andra personer tänker, men effekten är så pass lindrig att de bara tror att de är lyckosamma eller lyhörda. Ibland räknar de emellertid ut vad de håller på med och börjar utveckla sin förmåga, och vissa av dem kan bli ganska imponerande inom sitt speciella område.

Och sedan har vi magikerna.

Luna är någonstans mellan mottaglig och adept. Det är svårt att säga exakt vad hon är, till och med för mig, eftersom hon har vissa … unika egenskaper som gör henne knepig att kategorisera, för att inte tala om farlig. Men hon är också en av mina mycket få vänner, och jag såg fram emot att träffa henne.

Hennes tonfall hade oroat mig, så jag tittade in i framtiden och såg till min lättnad att hon skulle anlända som planerat om en och en halv timme.

På köpet lade jag också märke till något som irriterade mig.

Någon annan skulle komma in i butiken inom ett par minuter, trots att jag hade vänt på skylten så att det stod stängt. Det är mycket turister i Camden, och det finns alltid några som utgår ifrån att öppettiderna inte gäller dem. Jag ville inte gå hela vägen bort till dörren för att låsa, så jag stirrade bara buttert ut på gatan tills en figur dök upp där utanför. Besökaren var en man klädd i välpressade byxor, skjorta och slips. Klockan ovanför dörren pinglade melodiskt när han klev in och höjde på ögonbrynen. ”Hej, Alex.”

Så fort han talade kände jag igen honom. En våg av adrenalin for genom mig medan jag utvidgade mina sinnen till att omfatta butiken och gatan där utanför. Jag sänkte högerhanden ett par centimeter så att den vilade mot hyllan under disken.

Det kändes inte som om någon attack var på gång, men det behövde inte betyda något.

Lyle stod bara där och såg på mig. ”Nå?” sa han. ”Tänker du inte bjuda in mig?”

10

i_jacka_Ödesbunden.indd 10

2012-07-31 11:13:21

Det var mer än fyra år sedan jag senast hade träffat Lyle, men han såg likadan ut som jag mindes. Han är ungefär lika gammal som jag, spensligt bygd med kort svart hår och en svagt olivfärgad hud som antyder att han har någon form av sydeuropeiskt påbrå. Hans kläder var dyra och han bar dem med en sorts avslappnad elegans som jag visste att jag aldrig skulle kunna efterlikna. Lyle hade alltid vetat hur man såg bra ut. ”Vem mer är här?” frågade jag.

Lyle suckade. ”Ingen. Herregud, Alex, har du verkligen blivit så paranoid?”

Jag kollade och dubbelkollade för att bekräfta det han sa.

Efter vad jag kunde se var Lyle den ende andre magikern i närheten. När mitt bankande hjärta började lugna ner sig insåg jag dessutom att om Rådet planerade en attack så var Lyle den siste person de skulle skicka. Plötsligt kände jag att jag var paranoid.

Det betydde förstås inte att jag var glad att se honom eller något sådant. Lyle började gå mot mig. ”Stanna där du är”, sa jag skarpt.

Lyle stannade och gav mig en frågande blick. ”Jaha?” sa han när jag inte reagerade. Han stod mitt i min butik, mellan re­agenserna och hyllorna fulla med stearinljus och bjällror. ”Ska vi bara stirra på varandra?” ”Varför är du här?” ”Jag hade hoppats att vi skulle kunna slå oss ner någonstans för att prata.” Han lade huvudet på sned. ”En trappa upp ­kanske?” ”Nej.” ”Var du på väg att äta något?”

Jag sköt tillbaka min stol och reste mig. ”Vi tar en promenad.”

När vi väl var ute ur butiken andades jag lite lättare. I en avskärmad del av lokalen finns riktiga magiska saker: fokus11

i_jacka_Ödesbunden.indd 11

2012-07-31 11:13:21

föremål, residualer och engångsobjekt. De hade varit utom synhåll för Lyle, men om han tagit ett par steg till skulle han inte ha kunnat missa dem. De där sakerna var inte mäktiga nog att bekymra sig över, men det skulle inte ta honom lång tid att dra slutsatsen att om jag hade så många obetydliga föremål hade jag förmodligen ett par mer betydelsefulla också. Och jag ville helst undanhålla Rådet den informationen.

Våren var långt kommen och Londonvädret var milt nog för att det skulle vara skönt att promenera. Det händer alltid saker i Camden, även när marknaden är stängd, men byggnaderna och broarna har en ljuddämpande effekt. Jag ledde Lyle nerför en gränd till promenadstigen längs kanalen och stannade sedan och lutade mig mot räcket. Medan vi gick sökte jag grundligt igenom området, både i nuet och i framtiden, men jag hittade inget misstänkt. Såvitt jag kunde avgöra var Lyle här på egen hand.

Jag har känt Lyle i mer än tio år. När vi först träffades var han en lärling som tafatt och ivrigt skyndade fram i hälarna på sin mästare, en rådsmedlem. Redan då var det aldrig tal om något annat än att han själv skulle försöka bli en del av Rådet, men även om vi inte stod varandra nära var vi vänner. Åtminstone ett litet tag. Sedan kom min schism med Richard Drakh.

Jag gillar inte att tänka på vad som hände under året som följde. Vissa saker är så fruktansvärda att man aldrig riktigt kommer över dem, de blir till en sorts utbränd ödemark i ens minne och det enda man kan göra är att försöka gå vidare.

Lyle bar inget direkt ansvar för det som hände mig och de andra på Richards gods, men precis som resten av Rådet hade han en ganska god uppfattning om vad som pågick. De skulle åtminstone ha haft en god uppfattning om de tillåtit sig att tänka på saken. Istället undvek de frågan och väntade på att det mest praktiska skulle inträffa och att jag skulle försvinna.

Lyle är inte min vän längre.

12

i_jacka_Ödesbunden.indd 12

2012-07-31 11:13:21

Nu stod han bredvid mig. Han borstade av räcket innan han lutade sig mot det för att försäkra sig om att han inte fick någon smuts på sin kavaj. Stigen följde kanalen utom synhåll. Vattnet var mörkt och ytan bröts av skvalpiga vågor. Det var en mulen dag och solen skymtade bara svagt genom de grå molen. ”Då så”, sa Lyle till slut. ”Om du inte vill kallprata är det väl bäst att jag går rakt på sak.” ”Jag tror inte att vi har mycket att kallprata om.” ”Rådet skulle vilja anlita dig.”

Jag blinkade. ”Är du här i ett officiellt ärende?” ”Inte precis. Det rådde viss … oenighet om det bästa sättet att gå till väga. Rådet kunde inte enas om …” ”Rådet kan inte enas om när de ska äta middag.” ”… vad som vore bäst att göra”, avslutade Lyle lugnt. ”Att konsultera en siare sågs som en god provisorisk åtgärd.” ”Konsultera en siare?” frågade jag, plötsligt misstänksam.

Rådet och jag står inte precis på god fot med varandra. ”Menar du mig specifikt?” ”Som du vet är det sällan Rådet …” ”Alaundo, då? Jag trodde att det var honom de brukade vända sig till när de behövde en siare.” ”Jag är rädd att jag inte kan diskutera Rådets interna angelägenheter.” ”När ni börjar gå från dörr till dörr handlar det knappast om interna angelägenheter längre, eller hur? Kom igen, Lyle, jag tänker inte gå med på något om jag inte vet varför du är här.”

Lyle fnös irriterat. ”Mästare Alaundo är för närvarande iväg på en forskningsresa.” ”Så han ville inte hjälpa er? Och Helikaon?” ”Upptagen på annat håll.” ”Och den där killen från Nederländerna? Holländske Jake eller vad han nu kallas. Jag är ganska säker på att han har gjort en del siarjobb åt …”

13

i_jacka_Ödesbunden.indd 13

2012-07-31 11:13:21

”Alex”, avbröt Lyle. ”Du behöver inte gå igenom varenda siare i Storbritannien. Jag är lika bekant med den listan som du är.”

Jag log. ”Jag är den ende du kan hitta, eller hur? Det är därför du är här.” Min blick smalnade. ”Och Rådet vet inte ens om det. De skulle aldrig ha gått med på att anförtro mig några officiella uppdrag.” ”Jag gillar inte hot”, sa Lyle stelt. ”Och jag skulle uppskatta om du inte använde dina förmågor på det där sättet.” ”Tror du att jag behövde magi för att lista ut det?” Att irritera Lyle var tillfredsställande, men jag visste att det vore riskabelt att gå för långt. ”Okej. Vad är det som gör Rådet så desperat att du är beredd att komma till mig?”

Lyle rättade till sin slips. ”Jag utgår ifrån att du känner till Arrancarbeslutet?”

Jag såg oförstående på honom. ”Det har varit allmänt känt i flera månader.” ”Allmänt känt för vem?”

Lyle suckade förargat. ”Som en konsekvens av Arrancar­ överläggningen är magiker skyldiga att rapportera alla betydande­arkeologiska mystiska upptäckter till Rådet. En ny upptäckt rapporterades nyligen …” ”Rapporterades?” ”… och blev föremål för en förundersökning. Utrednings­ teamet kom fram till att det rör sig om en precursorrelik.”

Det fick mig att titta upp. ”Fungerar den?” ”Ja.” ”Vilken sort är det?” ”Det kan de inte avgöra.” ”Är den förseglad? Det förvånar mig att de inte bara tvingade upp den.”

Lyle tvekade. ”Å”, sa jag och insåg hur det låg till. ”De har försökt. Vad hände?”

14

i_jacka_Ödesbunden.indd 14

2012-07-31 11:13:21

”Jag är rädd att det är hemligstämplat.” ”Var den skyddad? Bevakad?” ”Hur som helst håller Rådet på att plocka ihop ett nytt team.

Det ansågs … nödvändigt för dem att ha tillgång till en siares förmågor.” ”Och du vill att jag ska ingå i teamet?” ”Inte precis.” Han gjorde en paus. ”Du skulle jobba självständigt och rapportera till mig. Jag skulle vidarebefordra dina rekommendationer till utredarna.”

Jag rynkade pannan. ”Va?” Lyle harklade sig. ”Tyvärr vore det inte möjligt för dig att ansluta dig direkt till teamet. Rådet kan inte ge klartecken åt det. Men om du accepterar erbjudandet lovar jag att berätta allt du behöver veta.”

Jag vände mig bort från Lyle och tittade ut över kanalen.

Dunkandet av en motor ekade mellan tegelväggarna och en husbåt målad i gult och rött puttrade inom synhåll. Mannen vid rodret gav oss inte så mycket som en blick. Lyle höll tyst medan husbåten passerade och försvann runt en krök. En vindpust rufsade till mitt hår.

Jag sa fortfarande inget. Lyle hostade. Ett par fiskmåsar flög över oss, efter husbåten. De skrek, högt och skärande. ”Alex?” sa Lyle. ”Ledsen. Jag är inte intresserad.” ”Om det handlar om pengar …” ”Nej, jag gillar bara inte ditt förslag.” ”Varför?” ”Därför att det stinker.” ”Du måste vara realistisk. Det finns inte en chans att Rådet kan ge dig tillstånd att …” ”Om Rådet inte vill ge mig tillstånd borde du inte vara här överhuvudtaget.” Jag vände mig mot Lyle. ”Vad är din plan? Är de så desperata efter information att de inte kommer att 15

i_jacka_Ödesbunden.indd 15

2012-07-31 11:13:21

bry sig om varifrån du har fått den? Förr eller senare tror jag att de skulle börja ställa frågor, och då skulle du inte tveka att kasta mig till hajarna. Jag är inte intresserad av att vara din syndabock.”

Lyle fnös. ”Varför är du så irrationell? Jag ger dig en chans att bli mer populär hos Rådet igen.” Han såg sig omkring på asfalten och den grå himlen. ”Med tanke på alternativet …” ”Det råkar faktiskt vara så att jag inte är särskilt intresserad av att vara populär hos Rådet.” ”Var inte absurd. Rådet representerar alla magiker i landet.” ”Ja, alla magiker. Det är problemet.” ”Det här handlar om den där historien med Drakh, eller hur?” Lyle himlade med ögonen. ”Alex, det var tio år sedan.

Lägg det bakom dig.” ”Det spelar ingen roll när det hände”, sa jag stelt. ”Rådet har inte blivit bättre. Snarare värre.” ”Vi har haft tio år av fred. Är det vad du kallar värre?” ”Freden beror på att du och Rådet låter de mörka magikerna göra vad de vill.” Jag blängde på honom. ”Du vet vad de gör mot människorna som de har i sin makt. Varför inte fråga dem hur bra de tycker att det nuvarande upplägget fungerar?” ”Vi tänker inte starta ett nytt krig, Alex. Rådet kommer inte att försvinna och det kommer inte de ljusa eller mörka magikerna göra heller. Det får du helt enkelt acceptera.”

Jag drog ett djupt andetag och såg ut över kanalen medan jag lyssnade på fiskmåsarnas skrän i fjärran. När jag talade igen var min röst stadig. ”Svaret är nej. Hitta någon annan.”

Lyle gjorde ett äcklat ljud. ”Det borde jag ha förstått.” Han tog ett steg bakåt och såg på mig. ”Du lever i det förflutna.

Väx upp.”

Jag tittade efter Lyle när han gick sin väg utan att kasta en blick efter sig. När han väl försvunnit runt hörnet vände jag mig mot kanalen igen.

16

i_jacka_Ödesbunden.indd 16

2012-07-31 11:13:21

Så länge det har funnits magi har det funnits två inriktningar: ljusa magiker och mörka. Ibland har det rått ett instabilt vapenstillestånd, ibland har det varit konflikter. Den sista och största konflikten inträffade fyrtio år innan jag föddes och kallades för runportskriget. En falang av mörka magiker stred mot nästan alla de ljusa för att uppnå total dominans över världen. Den ljusa sidan vann – på sätt och vis. De hejdade de mörka magikerna och dödade deras ledare, men när alltsammans väl var över var de flesta av de stridande ljusa magikerna också döda. Överlevarna på den ljusa sidan ville inte utkämpa fler krig och de överlevande mörka magikerna tilläts omgruppera sig. Åren gick. De gamla krigarna ersattes av en ny generation magiker som trodde att fred var sakernas naturliga tillstånd.

När jag väl dök upp på scenen var Rådets policy att ”leva och låta leva”. Mörka magiker tolererades så länge de inte attackerade ljusa magiker, och vice versa. Det fanns en överenskommelse som rymde en rad regler för hur magiker fick och inte fick agera mot varandra. Överenskommelsen gjorde ingen skillnad mellan ljust och mörkt, och det fanns en växande känsla av att uppdelningen var föråldrad.

På den tiden tyckte jag att det verkade rimligt. Min egen mästare, Richard Drakh, var en mörk magiker, och jag såg ingen anledning till varför ljusa och mörka magiker inte skulle kunna komma överens.

Jag ändrade mig efter min tvist med Richard, men vid det laget var det för sent. Det var då jag upptäckte att även om överenskommelsen innehöll en massa regler för hur magiker fick lov att behandla varandra innehöll den inte en enda regel om hur de fick lov att behandla sina lärlingar. När jag rymt sökte jag upp Lyle och Rådet. De brydde sig inte. Jag lämnades ensam med en arg, mörk magiker efter mig.

Om jag blundar kan jag fortfarande komma ihåg hur det 17

i_jacka_Ödesbunden.indd 17

2012-07-31 11:13:22

kändes, den fruktansvärda, paralyserande rädslan. Den är omöjlig att förstå om du inte har upplevt den – skräcken av att jagas av något som är starkare och grymmare än du. Jag var knappt mer än en tonåring och kunde nätt och jämnt ta hand om mig själv, än mindre ta strid mot någon som Richard.

När jag ser tillbaka på det nu förstår jag att Rådet egentligen bara väntade på att Richard skulle göra sig av med mig och undanröja hela det pinsamma problemet. Istället överlevde jag.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte är Rådets favorit­ person. Och det är heller inte så konstigt att jag inte bryr mig om att göra mig populär hos dem.

Jag visste att Lyle var borta och inte skulle komma tillbaka, men jag stannade där jag var i tjugo minuter till och betraktade spegelbilderna i det mörka vattnet medan jag väntade på att de obehagliga minnena skulle blekna. När jag lugnat ner mig igen sköt jag bort tankarna på Lyle och allt han stod för och gick hem. Jag kände inte för att jobba mer den dagen, så jag låste butiken och begav mig mot parken.

London är en gammal stad. Till och med besökare kan känna det – historiens vingslag, tyngden av tusentals år. För en mottaglig är känslan ännu starkare, som en fysisk närvaro inbäddad i marken och stenarna. Genom århundradena har fickor bildats, små enklaver i djungeln av byggnader, och stället jag var på väg till är en av dessa fickor.

Parken ligger ungefär tio minuters promenad från min butik, i slutet av en krokig bakgata som ingen någonsin använder. Den är så övervuxen att den nästan är osynlig bakom stängslet och träden. Det står anläggningsmaskiner parkerade utanför – officiellt är parken stängd för sanering, men på något sätt tycks arbetet aldrig påbörjas. Den omges av byggnader åt alla håll, men löven och grenarna skyddar från nyfikna blickar.

Jag satt på en filt med ryggen mot en bok när jag hörde det 18

i_jacka_Ödesbunden.indd 18

2012-07-31 11:13:22

svaga rasslet av en cykel på gatan utanför. En stund senare dök en tjej upp bland träden och duckade under grenarna.

Jag vinkade och hon bytte riktning och kom gående mot mig över gräset.

Om du tittade snabbt på Luna skulle du se en tjej som är några och tjugo, med blå ögon, ljus hy och vågigt ljusbrunt hår uppsatt i två knutar. Hon rör sig väldigt försiktigt och ser alltid efter var hon sätter händer och fötter. Ofta verkar det som om hennes kropp är där medan hennes tankar är någonstans långt borta. Hon ler sällan och jag har aldrig sett henne skratta, men bortsett från det skulle man kunna prata med henne utan att lägga märke till något underligt … åtminstone till en början.

Luna är en sådan där person som fötts in i den magiska världen utan att egentligen någonsin ha ett val. Adepter och till och med magiker kan välja att överge sina krafter. De kan begrava sina förmågor i sanden och vända dem ryggen, men det är annorlunda för Luna. För ett par hundra år sedan på Sicilien gjorde en av Lunas förfäder misstaget att stöta sig med en mäktig strega. Utmarkshäxor är ökända för sin illvillighet, men den här var elak även med deras mått mätt. Istället för att bara döda mannen i fråga lade hon en förbannelse över honom som skulle drabba hans yngsta dotter, och hans dotters dotter, och hennes dotter därefter, vidare genom generationerna tills hans ättlingar dog ut eller världen gick under, vilket som än kom först.

Jag vet inte hur den där sedan länge döda häxan lyckades knyta förbannelsen så hårt till familjen, men hon gjorde ett jäkligt bra jobb. Hon har varit stoff och ben i århundraden, men förbannelsen är lika stark som någonsin och i den här generationen är det Luna som har ärvt den. En anledning till att förbannelsen är så vidrig är att den är nästan omöjlig att upptäcka. Inte ens en magiker lägger märke till den om han inte vet exakt vad han ska leta efter. Om jag koncentrerar mig 19

i_jacka_Ödesbunden.indd 19

2012-07-31 11:13:22

kan jag se den runt Luna som en sorts silvergrå dimma, men jag har bara en vag idé om hur den gör det den gör. ”Hej”, sa Luna när hon var framme hos mig. Hon drog ner sin ryggsäck från axeln. Istället för att sätta sig på filten valde hon ett ställe på gräset några meter ifrån mig. ”Är du okej?” ”Visst. Hur så?” ”Du verkar illa berörd.”

Jag skakade irriterat på huvudet. Jag trodde att jag var bättre på att dölja det, men jag hade alltid svårt att undanhålla Luna saker. ”Ett ovälkommet besök. Hur är läget?”

Luna tvekade. ”Kan du …?” ”Visa mig.”

Hon hade bara väntat på att jag skulle säga det. Hon öppnade ryggsäckens dragkedja och tog fram något som var inlindat i en bomullssjal. Hon böjde sig fram, placerade föremålet på kanten av filten och öppnade sjalen medan hon höll sig så långt borta som möjligt. Luna hasade bakåt och jag böjde mig intresserat framåt. Mellan tygvecken låg något som såg ut som en kub i röd kristall.

Föremålet var drygt sju centimeter i kvadrat och djuprött, samma färg som rött glas. När jag tittade närmare såg jag emellertid att det inte var tillräckligt genomskinligt för att vara glas – jag borde ha kunnat se igenom det, men det gick inte. Istället kunde jag, om jag tittade nära, skymta något som påminde om små vita gnistor fångade i kubens inre. ”Hm”, sa jag och rätade på mig. ”Var hittade du den?” ”På vinden till ett hus i Clapham West. Men …” Luna gjorde en paus. ”Det är något som är konstigt. Jag var i samma hus för tre veckor sedan utan att hitta något. Den här gången låg kuben på en öppen hylla. Och ägaren kom inte ihåg att han hade den. Han lät mig få den gratis.” Hon rynkade pannan. ”Jag har funderat över om jag bara missade den första gången, men jag fattar inte hur det skulle ha gått till. Du kan väl känna det?”

20

i_jacka_Ödesbunden.indd 20

2012-07-31 11:13:22

Jag nickade. Kuben utstrålade samma distinkta främlingskap som alla magiska föremål. Den var inte uppseendeväckande, men utstrålningen var stark – en mottaglig person som Luna kunde inte ha gått förbi den utan att märka något. ”Rörde du den?”

Hon nickade. ”Vad hände?” ”Den lyste till. Bara för ett ögonblick, och …” Hon tvekade. ”Jag lade ifrån mig den och den slocknade. Sedan svepte jag in den och tog med den hit.”

Kuben lyste inte nu, så jag fokuserade på den och koncentrerade mig. Alla magiker kan se in i det magiska spektrumet i någon grad, men som siare är jag mycket bättre på det än de flesta. Vad en magiker ser handlar egentligen inte om att se – det är mer som ett sjätte sinne – men det enklaste sättet att tolka det är visuellt. Magikern får en uppfattning om vilken magi det är frågan om, var den kom ifrån och vad den kan göra.

Om man är tillräckligt skicklig kan man urskilja tankarna som magin formades av och vilken typ av personlighet som skapade den. En bra dag kan jag läsa ett föremåls hela historia bara genom att titta på det.

Idag var inte en sådan dag. Inte nog med att jag inte kunde läsa föremålets aura, jag kände inte av någon aura överhuvud­ taget. Vilket var obegripligt, för där borde ha funnits åtminstone­ en aura, nämligen Lunas. I mina ögon lyste Luna svagt av silver, en dimma som ständigt omgav henne. Lite av dimman dröjde sig kvar vid allt hon rörde: hennes ryggsäck lyste silvrig, sjalen lyste silvrig, till och med gräset som hon satt på lyste silvrigt.

Men själva kuben lyste inte alls. Den var som ett svart hål.

Lämnade på egen hand utstrålar magiska föremål en aura, och ju mäktigare föremålet är, desto mäktigare är auran. Det var därför jag hade bett Luna att ta med saken hit. Om jag hade försökt undersöka kuben i min butik skulle hundratals 21

i_jacka_Ödesbunden.indd 21

2012-07-31 11:13:22

andra auror ha distraherat mig. Parken är en naturlig oas som utestänger andra energier och tillåter mig att koncentrera mig på en sak i taget. Det är möjligt att designa ett föremål så att dess signatur minimeras, men hur noga man än utformar ett engångsobjekt eller fokusföremål kommer något att synas. Det enda sättet att dölja en magisk aura helt och hållet är att göra det aktivt, vilket betydde att det här bara kunde vara en sak.

Jag släppte koncentrationen och såg upp på Luna. ”Du har verkligen hittat något speciellt”. ”Vet du vad det är?” frågade hon.

Jag skakade på huvudet. ”Vad hände när du rörde den?” ”Gnistorna inuti glänste till och kuben lystes upp. Bara för en sekund. Sedan blev den mörk igen.” Luna verkade vara på väg att säga något mer, men hejdade sig. ”Och efteråt? Gjorde den något annat?” ”Jag …” Hon tvekade. ”Det kanske bara var inbillning.” ”Berätta.” ”Det kändes som den tittade på mig. Till och med efter att jag hade lagt ifrån mig den. Jag vet att det låter konstigt.”

Jag lutade mig tillbaka mot trädet och såg ner på kuben. Jag gillade inte det här alls. ”Alex?” sa hon. ”Vad är det?” ”Det här kommer att innebära problem.” ”Varför?”

Jag tvekade. Jag hade lärt Luna om magi i ett par månader, men än så länge hade jag undvikit att berätta särskilt mycket om människor som använder magi. Jag vet att Luna vill bli accepterad i den magiska världen, och jag vet också att chanserna att det kommer att hända är små. Magikersamhället bygger på en makthierarki – ju starkare din makt är, desto högre status har du. Mottagliga, som Luna, är som bäst andra klassens medborgare. ”Det finns en anledning till att inte många magiker är butiksägare”, sa jag till slut. ”De har aldrig haft mycket till 22

i_jacka_Ödesbunden.indd 22

2012-07-31 11:13:22

övers för hela idén om ditt och mitt. Om en magiker ser ett magiskt föremål är hans första instinkt att ta det. Något mindre kraftfullt kan man gömma, men något riktigt mäktigt … det är en annan historia. Vilken magiker som helst som får höra talas om den här tingesten kommer att vilja leta rätt på dig för att lägga beslag på den, med våld om så behövs. Det är farligt bara att äga ett mäktigt föremål.”

Luna var tyst. ”Men du gör inte så”, sa hon till slut.

Jag suckade. ”Nej.” Hon såg på mig och vände sig sedan bort. Vi satt tysta en stund.

Lunas förbannelse skapades genom slumpmagi. Slumpmagi påverkar någons tur och formar sannolikheten så att något som skulle kunna inträffa en av tusen gånger eller en gång på miljonen händer vid precis rätt – eller fel – tillfälle. Besvärjelsen som omger Luna gör båda delarna. Den leder bort otur från henne och skickar den vidare till alla i närheten.

Det verkligt knäppa är att det verkar som om besvärjelsen ursprungligen uppfanns av mörka magiker som ett skydd, inte en förbannelse, för den gör dig så säker från olyckor som någon kan vara. Du kan springa över en motorväg under rusningstrafik, klättra i träd under ett åskoväder, promenera genom ett slagfält medan bomber faller runt omkring dig – allt utan att få minsta skråma.

Men olyckorna försvinner inte, de förs bara vidare till alla i närheten, och när besvärjelsen är permanent blir resultaten fruktansvärda. Ju närmare Luna kommer andra människor, desto värre påverkas de av förbannelsen. Hon kan inte bo tillsammans med andra, för något fruktansvärt skulle hända dem inom loppet av en månad. Hon kan inte ha husdjur utan att de dör. Till och med att ha vänner är farligt. Ju närmare någon står henne och ju längre de känner varandra, desto värre blir resultatet. Så fort Luna börjar bry sig om någon annan människa vet 23

i_jacka_Ödesbunden.indd 23

2012-07-31 11:13:22

hon att ju mer tid hon tillbringar med personen i fråga, desto värre kommer han eller hon att drabbas. Hon berättade en gång för mig att den förste kille hon kysste hamnade i koma.

Jag har lagt en del tid på att lära mig mer om Lunas förbannelse för att försöka hitta ett sätt att bryta den, men har inte kommit någonvart. Det skulle kanske hjälpa om jag studerade henne intensivt, men Lunas liv är svårt nog utan att hon blir behandlad som något slags forskningsobjekt. Men ändå … ”Luna?” ”Mm?” ”Det är en grej som jag …” Något snuddade vid mina sinnen och jag hejdade mig. Jag såg in i framtiden och blev plötsligt iskall inombords.

Luna betraktade mig förbryllat. Hon såg på mig att det var något, men hon visste inte vad. ”Alex?”

Jag flög upp. ”Stick härifrån!” ”Vad är det som händer?” Hon började förvirrat resa sig. ”Vi hinner inte!” Jag var desperat – vi hade bara några sekunder på oss. ”Bakom trädet, göm dig! Snabbt!”

Luna tvekade ännu ett tag och flyttade sig sedan kvickt bakom boken. ”Stanna där”, sa jag lågt och enträget. ”Ge inte ett ljud ifrån dig.” Jag vände mig om igen, just som en man klev ut mellan träden framför mig.

Mannen var kraftigt byggd, med tjurnacke, breda händer och svällande muskler under den svarta rocken. Han kunde ha tagits för en dörrvakt eller livvakt, kanske till och med en trevlig sådan, om man inte såg honom för noga i ögonen. ”Verus, eller hur?” sa den mörke magikern och betraktade mig stadigt. ”Jag tror inte att vi har träffats.”

24

i_jacka_Ödesbunden.indd 24

2012-07-31 11:13:22