9789175250489

JOSEPHINE ANGELINI

Helena STARCROSSED

Översättning Ylva Kempe

I_Angelini_Helena_s1-4.indd 3

2012-03-08 14:48:47

www.fenixbok.se Originalets titel Starcrossed Copyright © Josephine Angelini 2011 First published by Harper Teen, All Rights Reserved Published by arrangement with Foundry Literary + Media Omslagsfoto © Nikki Smith / Archangel Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Bonnier Carlsen 2011 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-048-9

I_Angelini_Helena_s1-4.indd 4

2012-03-08 14:48:47

… till min älskade man

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

!

”

kapitel i

}

M

en om du köper en bil åt mig nu, så får du ju tillbaka den om två år, när jag flyttar, och då kommer den fortfarande att vara nästan ny”, sa Helena hoppfullt. Men tyvärr var hennes pappa inte fullt så lätt att lura. ”Lennie, bara för att myndigheterna i Massachusetts tycker att det är okej att sextonåringar kör bil …”, började Jerry. ”Jag är nästan sjutton”, påminde Helena honom. ”Så behöver jag inte hålla med om det.” Han var på god väg att vinna, men Helena tänkte inte ge upp än. ”Den där skrothögen kommer inte att hålla mer än högst ett par år till”, sa hon, och menade sin pappas urgamla wrangler-jeep som hon misstänkte hade stått parkerad utanför slottet där Magna Charta skrevs under. ”Och tänk på vad mycket bensinpengar vi skulle spara om vi köpte en hybridbil, eller till och med en elbil. Det är framtidens grej, pappa.” !7}

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

�Mm�, svarade han frünvarande.

Slaget var fĂśrlorat.

Helena Hamilton stÜnade tyst fÜr sig själv och tittade ut Üver relingen pü färjan som fÜrde henne tillbaka till Nantucket. Hon fÜreställde sig ännu ett ür dü hon skulle tvingas cykla till skolan ända in i november och sedan, när snÜn blev fÜr djup, tjata om lift eller, värst av allt, fü ta bussen. Hon rÜs till och fÜrsÜkte skjuta tanken ifrün sig. Nügra av turisterna pü büten stirrade pü henne, vilket inte var ovanligt, och Helena fÜrsÜkte diskret vända bort huvudet fÜr att undgü de värsta blickarna. När hon tittade i spegeln süg hon bara det vanliga – tvü Ügon, en näsa och en mun – men folk som inte var frün Ün brukade stirra, och det stÜrde henne.

Som tur var fÜr Helena hade de flesta av turisterna tagit färjan den eftermiddagen fÜr att titta pü utsikten och inte pü henne. De var sü inställda pü att fÜrsÜka klämma in lite vackra vyer innan sommaren tog slut att de var tvungna att utbrista �oh!� och �aaah� fÜr varje ny liten kuststräcka mot Atlanten, en utsikt som var helt bortkastad pü Helena. FÜr henne fanns det ingenting charmigt med att bo pü en liten Ü. Det var enbart en plüga och hon kunde knappt vänta pü att fü bÜrja pü college och komma bort frün Nantucket, bort frün Massachusetts, ja, gärna bort frün hela Üstkusten om hon kunde.

Inte fÜr att hon vantrivdes med livet hemma. Tvärtom, hon och hennes pappa kom bra Üverens. Helenas mamma hade dumpat dem redan när Helena var baby, men Jerry hade tidigt lärt sig att ge sin dotter precis lagom mycket !8}

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

uppmärksamhet. Han tjatade inte och han var inte överbeskyddande, men fanns alltid där när hon behövde honom.

Bortsett från den tillfälliga irritationen över bilsituationen, visste hon att hon inte kunde önska sig en bättre pappa. ”Lennie! Hallå! Är du här?” ropade en välbekant röst.

Det var Claire, Helenas bästa kompis sedan barndomen, som var på väg mot dem medan hon flyttade ostadiga passagerare ur vägen med välplacerade knuffar.

De sjöovana turisterna väjde för Claire som om hon var en stadig linjeback och inte en späd älva till tjej uppflugen på ett par platåsandaler. Hon gled smidigt fram genom det snubblande kaos hon åstadkommit och ställde sig intill Helena vid relingen. ”Giggles! Jaså, du har handlat lite till skolstarten du också”, sa Jerry och gav Claire och alla hennes påsar en enarmad kram.

Claire Aoki, även känd som Giggles, var en stöddig typ.

Den som bara såg hennes 155 centimeter och de fina asiatiska dragen utan att inse hur mycket power som fanns innanför, riskerade att råka ordentligt illa ut i händerna på en grovt underskattad motståndare. Smeknamnet Giggles hade hängt med sedan hon var liten, och till hennes vänners och familjs försvar var det nästan omöjligt att inte kalla henne det. Claire hade helt enkelt det bästa skrattet i universum. Utan att någonsin vara tvunget eller gällt var det den sortens skratt som fick alla inom hörhåll att dra på munnen. ”Visst, vördade fader till vännernas vän”, svarade Claire.

Hon gav Jerry en uppriktig kram tillbaka och ignorerade !9}

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

det faktum att han använt hennes smeknamn. ”Skulle jag kunna få byta några ord med din skyddsling? Jag vill inte vara oförskämd, men det rör sig om topphemligt material.

Om du fick veta …”, började hon. ”Så skulle du bli tvungen att döda mig sedan, jag vet”, avslutade Jerry åt henne. Han hasade lydigt iväg till försäljningsluckan för att köpa sig en läsk medan hans dotter, chefen för livsmedelspolisen, hade uppmärksamheten riktad åt annat håll. ”Vad har du handlat?” frågade Claire och började leta igenom Helenas påsar. ”Jeans, tröja, T-shirt, tro … men hallå! Går du och handlar underkläder med din pappa? Är det sant?” ”Det är ju inte som att jag har något val!” klagade Helena och slet till sig påsen igen. ”Jag behövde nya behåar! Och dessutom gömmer sig pappa på bokhandeln längre ner på gatan medan jag tittar och provar. Men fatta hur pinsamt det är att bara veta att han är där”, sa hon och gjorde en grimas medan hon blev röd om kinderna. ”Så hemskt kan det väl inte vara. Du köper ju ändå aldrig någonting sexigt. Herregud, Lennie, måste du ha samma kläder som min mormor?” Claire höll upp ett par vita bomullstrosor. Helena tog tillbaka dem och tryckte ner dem längst ner i påsen medan Claire släppte lös sitt fantastiska skratt. ”Ja, jag vet att jag lider av utbredd töntighet”, svarade Helena, som genast förlät Claire för hennes retsamma kommentarer. ”Är du inte rädd att bli smittad och bli en loser du också?” ”Nix. Jag är immun mot det. Och förresten är töntar det ! 10 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

bästa som finns. Ni är så underbart lätta att påverka. Och så älskar jag att du rodnar så fort jag pratar om underkläder.”

Claire blev tvungen att flytta lite på sig när ett par turister med kameror trängde sig fram bredvid dem. Hon utnyttjade båtens lätta krängande och ”råkade” knuffa undan dem med en smidig ninjarörelse. De snubblade åt sidan och skrattade åt ”sjögången” utan att ha en aning om att hon hade rört vid dem över huvud taget. Helena fingrade på det hjärtformade smycket hon alltid hade om halsen och tog tillfället i akt att sjunka ihop lite grann mot relingen för att kommer mer i jämnhöjd med sin kompis.

Oturligt nog för en blyg person som Helena, var hon en och sjuttiofem lång, och hon växte fortfarande. Hon hade bett till Jesus, Buddha, Muhammed och Vishnu för att få det att sluta, men hon hade fortfarande växtvärk på nätterna och den enda trösten var att om hon blev över en och åttio skulle hon i alla fall vara lång nog för att kunna klättra över skyddsstaketet och kasta sig ner från fyrtornet i Siasconset.

När hon handlade kläder pratade alltid försäljarna om hur avundsjuka de var på henne, men inte ens de kunde alltid hitta byxor som passade åt henne. Helena hade funnit sig i det faktum att om hon ville ha jeans till vettigt pris som var långa nog, så var hon tvungen att köpa dem ett par storlekar för stora, och om hon ville ha jeans som inte hasade ner fick hon stå ut med en mild bris omkring fotlederna. Hon kände sig ganska säker på att de där ”avundsjuka” expediterna inte gick omkring och frös om benen.

Eller visade halva stjärten ovanför byxlinningen. ”Räta på dig!” sa Claire automatiskt när hon såg hur ! 11 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

Helena sjönk ihop, och Helena lydde genast. Claire var alltid noga med hållningen, vilket antagligen hade något med hennes superprydliga japanska mamma att göra, för att inte tala om hennes ännu prydligare, kimonoklädda mormor. ”Okej. Nu till det viktiga”, meddelade Claire. ”Du vet det där gigantiska miljondollarstället där den där fotbollsspelaren bodde förut?” ”Det där i Sconset? Ja. Vad är det med det?” frågade Helena. Hon såg huset framför sig med den enorma privata stranden nedanför, och kände sig lättad över att hennes pappa inte tjänade tillräckligt mycket pengar för att köpa ett hus närmare vattnet.

När Helena var liten hade hon varit väldigt nära att drunkna en gång, och sedan dess hade hon i största hemlighet varit övertygad om att Atlanten var ute efter henne. Hon berättade det aldrig för någon, men hon var fortfarande fullkomligt värdelös på att simma. Visst kunde hon trampa vatten några minuter, men förr eller senare sjönk hon som en sten hur salt det än var meningen att havet skulle vara och hur hårt hon än sparkade. ”Nu är det äntligen någon som har köpt det”, berättade Claire. ”En stor familj. Eller möjligen två familjer. Jag är inte riktigt säker på hur det hänger ihop, men jag tror att det är två pappor, som är bröder. Och de har barn båda två – så deras barn är väl kusiner?” Claire rynkade pannan. ”Hur som helst. Det viktiga är att de som har flyttat in har ett antal barn. Som är i ungefär samma ålder som vi. Med andra ord kommer det att börja två nya killar i vår klass!” ”Och jag antar”, sa Helena gravallvarligt, ”att du har råd! 12 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

frågat dina tarotkort och sett att de kommer att bli handlöst förälskade i dig båda två och tragiskt nog bli tvungna att slå ihjäl varandra för att få dig.”

Claire sparkade henne på smalbenet. ”Nej, din idiot. Det betyder att det finns en till oss var.”

Helena gned sig på benet och låtsades att det gjorde ont.

Men även om Claire skulle sparka henne så hårt hon kunde var hon inte stark nog för att ens kunna åstadkomma ett blåmärke på Helenas hud. ”En till oss var? Det låter ovanligt odramatiskt för att komma från dig”, sa Helena retsamt. ”Det är alldeles för lätt. Jag går inte på det. Men vad tror du om det här? Vi blir båda kära i samma kille, eller i fel kille – den av dem som nu inte älskar oss tillbaka – och sedan måste du och jag slåss mot varandra på liv och död.” ”Jag förstår inte vad du pratar om?” frågade Claire oskyldigt medan hon inspekterade naglarna och låtsades som om hon inte fattade ett dugg. ”Herregud, Claire, du är så förutsägbar”, sa Helena och skrattade. ”Vartenda år dammar du av den där kortleken du köpte när vi var i Salem på skolresa och så förutspår du att någonting fantastiskt ska hända. Men det enda märkliga varje år är att du inte har blivit så uttråkad att du har hamnat i koma före jullovet.” ”Varför kämpar du emot?” protesterade Claire. ”Du vet att något fantastiskt kommer att hända oss förr eller senare.

Vi är alldeles för speciella för att bara vara vanliga.”

Helena ryckte på axlarna. ”Jag är helt nöjd med att allt är som vanligt. Faktiskt skulle jag nog tycka att det var rätt ! 13 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

jobbigt om dina förutsägelser stämde för en gångs skull.”

Claire lade huvudet på sned och tittade på henne. Helena drog fram håret som hon hade haft bakom öronen och lät det hänga fram så att det dolde ansiktet.

Hon avskydde när folk tittade på henne. ”Det vet jag att du skulle. Men jag tror bara inte att du någonsin kommer att lyckas bli vanlig”, sa Claire tankfullt.

Helena skyndade sig att byta samtalsämne. De pratade om sina skolscheman, om löpningen, om ifall de skulle klippa lugg eller inte. Helena ville byta frisyr, men Claire förbjöd henne att sätta en sax i sitt långa blonda hår. Så insåg de plötsligt att de kommit alldeles för nära vad de kallade den ”perversa zonen” på båten och drog sig snabbt tillbaka igen.

De avskydde båda den delen av färjan, men Helena var särskilt känslig för den eftersom den alltid påminde henne om den obehaglige mannen som en sommar hade förföljt henne på färjan, tills han plötsligt bara försvann. I stället för att känna sig lättad när hon insåg att han inte skulle komma tillbaka hade Helena upplevt en sorts skuldkänslor, som om hon hade gjort något fel. Hon hade aldrig sagt någonting om det till Claire, men just innan han hade försvunnit hade det lyst till som av en blixt och så hade hon känt en äcklig lukt av bränt hår. Och sedan hade mannen bara varit borta.

Hon tyckte fortfarande det var obehagligt att tänka på det, men hon spelade med, och låtsades att alltihop bara var ett dumt skämt. Hon tvingade fram ett skratt och lät Claire dra henne med sig till en annan del av båten.

Jerry gjorde dem sällskap när de styrde in i hamnen och gick i land. Claire vinkade åt dem och lovade att försöka ! 14 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

hälsa på Helena på jobbet nästa dag, fast eftersom det var sista dagen på sommarlovet var utsikterna inte särskilt goda.

Några dagar i veckan jobbade Helena hos sin pappa, som var delägare i öns diversehandel. Förutom morgontidningen och färskbryggt kaffe erbjöd butiken också saltvattenkola, smågodis, knäck och fudge i riktiga kristallburkar, och lakritsremmar som metervara. Det fanns alltid blommor och handgjorda kort, skämtprylar och trollerisaker, souvenirer och prydnadssaker till turisterna och baslivsmedel som mjölk och ägg till de bofasta.

Ungefär sex år tidigare hade butiken vidgat sina vyer och utökat med Kates Café på baksidan, och efter det hade verksamheten exploderat. Kate Rogers var helt enkelt ett geni när det gällde bakning. Hon kunde ta vad som helst och förvandla det till en paj, en tårta, en kaka eller muffins.

Till och med allmänt hatade grönsaker som brysselkål och broccoli fogade sig efter hennes konster och gjorde succé som croissantfyllning.

Kate var drygt trettio, kreativ och smart. När hon hade slagit sig ihop med Jerry om butiken satte hon genast igång med att rusta upp baksidan av huset och göra den till en fristad för öns konstnärer och författare. Och på något sätt hade hon lyckats göra det utan att det blev det minsta snobbigt. Kate var noga med att se till att alla som gillade nybakt och riktigt kaffe – från kostymklädda affärsmän till bohemiska poeter, från arbetare till finanshajar – skulle kunna slå sig ner en stund vid hennes disk och läsa tidningen. Hon hade en förmåga att få alla att känna sig välkomna, och Helena avgudade henne. ! 15 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

När Helena kom till jobbet nästa dag höll Kate på att försöka bära in ett par säckar mjöl i förrådet. Det såg patetiskt ut. ”Lennie! Vad bra att du kommer redan. Tror du att du skulle kunna hjälpa mig …? Kate gjorde en gest mot tjugokilossäckarna. ”Jag tar hand om mjölet om du fixar något att äta åt mig”, sa Helena och böjde sig för att lyfta upp den första säcken. ”Ska bli”, log Kate tacksamt och skyndade iväg. Helena väntade tills hon hade vänt ryggen till innan hon slängde upp säcken på axeln och släntrade fram till arbetsbänken, där hon hällde upp en del av mjölet i den plastbehållare som Kate använde till den dagliga bakningen.

Så bar hon ut resten av leveransen till lagret medan Kate hällde upp ett glas bubblande rosa läsk åt henne, av Helenas favoritsort från Frankrike – ett av de många främmande länder hon längtade efter att få besöka. ”Det är inte det att du är så läskigt stark för att vara så smal som stör mig. Nej, det som verkligen gör mig förbannad”, sa Kate medan hon skar upp lite körsbär och ost till Helena att tugga på, ”är att du aldrig blir trött eller andfådd. Aldrig.” ”Det blir jag visst”, ljög Helena. ”Du suckar lite ibland. Men det är en helt annan sak.” ”Jag har bara större lungor än du.” ”Men eftersom du är längre borde du behöva mer syre, eller hur?”

De skålade, läppjade på drycken och lät ämnet falla.

Kate var lite kortare och fylligare än Helena, men det betydde inte att hon var vare sig kort eller tjock. Helena ! 16 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

tänkte alltid på ordet zaftig när hon tittade på Kate, vilket hon hade för sig betydde ”sexigt kurvig” eller något liknande. Men hon använde det aldrig högt, eftersom hon var lite rädd att Kate kanske skulle ta det på fel sätt. ”Är det bokklubb ikväll?” frågade hon. ”Mm. Men jag tvivlar på att det är så många som vill diskutera Kundera”, sa Kate och log snett medan hon snurrade på glaset så att isbitarna klirrade. ”Vadå då? Finns det annat att skvallra om?” ”Det kan man lugnt säga. En ny sorts storfamilj har just flyttat ut till ön.” ”Till det där stället i Sconset?” frågade Helena, och när Kate nickade himlade hon med ögonen. ”Jaså, du håller dig för god för att skvallra med oss andra?” retades Kate och skvätte iväg de sista dropparna från glaset i riktning mot henne.

Helena skrek till på skoj, och sedan var hon tvungen att gå ifrån och ringa upp några kunder. Så fort hon var färdig gick hon tillbaka till Kate och fortsatte samtalet. ”Nej då. Jag tycker bara inte att det är så himla konstigt att en stor familj köper ett stort hus. Särskilt inte om de tänker bo där året om. Det är i alla fall betydligt vettigare än att ett rikt gammalt par köper ett lyxigt sommarhus som är så stort att de går vilse när de ska hämta in posten.” ”Det är sant”, höll Kate med. ”Men jag trodde faktiskt att du skulle vara lite mer nyfiken på familjen Delos. Du kommer att gå i skolan tillsammans med ett par stycken av dem.”

Helena stod där medan ordet Delos ringde i öronen på ! 17 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

henne. Namnet betydde ingenting fÜr henne. Hur skulle det kunna gÜra det? Men ändü fortsatte det av nügon anledning att eka i huvudet. Delos. �Hallü? Lennie? Vart tog du vägen?� frügade Kate. Men sü blev hon avbruten av ett par medlemmar i bokcirkeln som kom ovanligt tidigt, uppspelta och redan fulla av vilda spekulationer.

Kates fÜrutsägelse visade sig stämma. Varats olidliga lätthet var ingen match fÜr nyinflyttade üretruntboende, i synnerhet inte som ryktet gick att de hade flyttat hit frün Spanien. Det verkade som om de var frün Boston frün bÜrjan men hade flyttat till Europa tre ür tidigare fÜr att komma närmare släkten, fast nu hade de plÜtsligt bestämt sig fÜr att flytta hem igen. Det var det där med �plÜtsligt� som gav upphov till flest diskussioner. Nügon som jobbade pü skolexpeditionen hade antytt fÜr nügra av medlemmarna i bokcirkeln att barnen hade skrivits in sü lüngt i efterhand att fÜräldrarna praktiskt taget hade blivit tvungna att muta skolan, och det hade krävts alla mÜjliga olika specialarrangemang fÜr att fü Üver deras mÜbler i tid. Med andra ord verkade det som om familjen Delos hade lämnat Spanien i all hast, och deltagarna i bokcirkeln var Üverens om att det müste ha blivit nügon sorts missämja mellan dem och deras släktingar där.

Det enda som Helena lyckades uppfatta ordentligt av allt tjattrande var att familjen Delos var ganska okonventionell. Den verkade bestü av tvü män som var brÜder, deras yngre syster, frun till en av männen (den andre var tydligen änkling) och fem barn, som alla bodde tillsammans i huset. ! 18 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

Och allihop var uppenbarligen otroligt smarta och snygga och rika. Helena skakade på huvudet och fnös irriterat åt en del av skvallret som upphöjde familjen Delos till mytiska proportioner. Till slut stod hon nästan inte ut längre.

Hon försökte hålla sig bakom kassan och ignorera de ivriga viskningarna, men det var omöjligt. Varje gång hon hörde en av medlemmarna i familjen Delos nämnas vid namn lystrade hon omedvetet och det störde henne enormt. Hon lämnade kassan och gick bort till tidningsstället där hon började plocka i ordning i hyllorna bara för att ha någonting att göra.

Medan hon torkade av hyllplanen och fyllde på karamellburkarna gick hon igenom familjen i tankarna. Hector är ett år äldre än Jason och Ariadne, som är tvillingar. Lucas och Cassandra är syskon, och de är kusiner med de andra tre.

Hon bytte vatten i blomvaserna och ringde upp några kunder. Hector skulle inte komma den första skoldagen eftersom han var kvar i Spanien tillsammans med sin faster Pandora, fast ingen i staden visste varför.

Helena drog på sig ett par långa gummihandskar och ett förkläde och började gå igenom soporna för att hitta eventuella återvinningsbara föremål som hamnat fel. Lucas, Jason och Ariadne kommer att gå i min klass allihop. Så jag kommer att vara omringad. Cassandra är yngst. Hon går i ettan, och är bara fjorton.

Hon gick ut i köket på baksidan och laddade den stora diskmaskinen. Hon svabbade golven och började räkna kassan. Lucas är ett så löjligt namn. Det är alldeles fel. Sticker ut som en bruten tumme. ! 19 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

”Lennie?” ”Va? Pappa! Ser du inte att jag räknar?” sa Helena och slog händerna i bänken så hårt att en stapel med mynt rasade. Jerry höll upp händerna i en avväpnande gest. ”Glöm inte att skolan börjar i morgon”, påminde han henne med sin förnuftigaste röst. ”Jag vet”, sa hon frånvarande. Hon var fortfarande irriterad utan att riktigt veta varför, men hon försökte att inte ta ut det på sin pappa. ”Klockan är nästan elva, gumman”, sa han. Kate kom in för att se vad det var som hände. ”Är du fortfarande kvar? Förlåt så mycket, Jerry”, sa hon och såg förbryllad ut. ”Helena, jag sa ju till dig att låsa och gå hem klockan nio.”

De stirrade båda två på Helena, som hade samlat alla sedlar och alla mynt i prydliga buntar och staplar. ”Jag kom att tänka på en sak”, sa Helena lamt.

Kate och Jerry växlade en bekymrad blick, och sedan tog Kate över kassan och skickade hem dem. Helena, som fortfarande kände sig lite omtumlad, gav Kate en godnattkram och försökte räkna ut vart de tre senaste timmarna i hennes liv hade tagit vägen.

Jerry satte hennes cykel bakpå jeepen och startade motorn utan att säga något. Han kastade en blick på henne några gånger medan de körde hemåt, men sa ingenting förrän de hade parkerat på infarten. ”Har du ätit någonting?” frågade han mjukt och höjde frågande på ögonbrynen. ”Jag vet inte riktigt …” Helena hade ingen aning om hon ! 20 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

hade ätit eller inte. Hon hade ett vagt minne av att Kate hade gjort i ordning lite körsbär åt henne. ”Är du nervös för skolstarten? Tredje året är viktigt.” ”Ja, jag antar det”, svarade Helena frånvarande. Jerry kastade en blick på henne och bet sig i underläppen. Han andades ut innan han sa något. ”Jag har funderat på om du kanske skulle prata med dr Cunningham om någon sorts medicin mot fobier. Du vet, för människor som tycker det är jobbigt att vara bland en massa folk? Agorafobi! Det är så det heter!” kom han plötsligt ihåg. ”Tror du inte att du skulle kunna få hjälp av det?”

Helena log och lät halssmycket löpa längs kedjan det hängde i. ”Jag tror inte det, pappa. Jag är inte rädd för främmande människor, jag är bara blyg.”

Men hon visste att det var en lögn. Det var inte bara det att hon var blyg. Varje gång hon sträckte på sig och drog uppmärksamheten till sig, vare sig det var medvetet eller inte, fick hon så ont i magen att det kändes som om hon hade magsjuka eller värsta sortens mensvärk, men hon skulle hellre tända eld på sitt hår än berätta det för sin pappa. ”Och är du nöjd med att ha det så? Jag vet att du aldrig skulle be om det, men vill du inte ha hjälp? Jag tror nämligen att det här är någonting som håller dig tillbaka …”, började Jerry och tog upp en av deras mer segslitna familjetvister.

Helena avbröt honom snabbt. ”Ja, jag är nöjd. Det är faktiskt sant. Jag vill inte träffa dr Cunningham, jag vill inte ha någon medicin. Jag vill bara gå in och äta.” Hon hoppade ur bilen. ! 21 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG

Hennes pappa såg på med ett litet leende medan hon lyfte ner sin tunga, gammaldags cykel från stället längst bak på jeepen och satte ner den på marken. Hon plingade glatt på ringklockan på styret och log stort mot honom. ”Kolla, allt är bara bra, som vanligt!” sa hon. ”Om du visste hur svårt det du just gjorde skulle vara för en vanlig tonårstjej så skulle du fatta vad jag menade. Du är inte vanlig, Helena. Du försöker verka vanlig, men det är du inte. Du är som hon …”, sa han och rösten dog bort.

För tusende gången svor Helena över den mamma hon inte ens kom ihåg för att hon hade krossat hennes pappas goda hjärta. Hur kunde någon sticka från en sådan fin man utan att ens säga farväl? Utan att ens lämna så mycket som ett foto till minne? ”Okej, okej, du vinner. Jag är inte vanlig, jag är speciell – precis som alla andra”, retades Helena, ivrig att göra honom gladare igen. Hon knuffade till honom lätt med höften när hon gick förbi honom för att ställa in cykeln i garaget. ”Så vad finns det att äta? Jag är utsvulten, och det är din tur att vara köksslav den här veckan.”

! 22 }

$QJHOLQLB+HOHQDB,QODJDB($ LQGG