9789175250199

Minette walters

Iskällaren Översättning Elisabeth Helms

i_walters_iskällaren_klar.indd 3

2012-04-27 13:15:46

www.fenixbok.se Engelska originalets titel The Ice House (London 1992) Copyright © 1992 Minette Walters Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen Omslagsfoto © Roy Bishop / Arcangel Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 1994 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-019-9

i_walters_iskällaren_klar.indd 4

2012-04-27 13:15:46

Till Alec

i_walters_iskällaren_klar.indd 5

2012-04-27 13:15:46

i_walters_iskällaren_klar.indd 6

2012-04-27 13:15:46

”Hämnd är ett slags vild rättvisa.

Ju mer människans natur jagar efter den, desto mer borde den utrotas av lagen.”

FRANCIS BACON ”O wad some Pow’r the giftie gie us To see oursels as others see us! it wad frae mony a blunder free us And foolish notion.”

ROBERT BURNS, To a Louse

i_walters_iskällaren_klar.indd 7

2012-04-27 13:15:47

i_walters_iskällaren_klar.indd 8

2012-04-27 13:15:47

Southern Evening Herald – 23 mars TILLTAGANDE POLISORO Efter ingående förfrågningar vid flygplatser, dockor och färjehamnar i sökandet efter den försvunne affärsmannen David Maybury uttrycker nu polisen oro för hans liv. ”Det har gått tio dagar sedan han försvann”, säger kriminalinspektör Walsh som leder efterforskningarna, ”och vi kan inte bortse från att det är fråga om ett brott.” Polisen har koncentrerat sina ansträngningar till en grundlig genomsökning av gården Streech Grange och de omgivande ägorna.

Det har inkommit åtskilliga rapporter om att den saknade har setts under de senaste veckorna, men ingen av dem har kunnat bekräftas.

David Maybury, 44, var vid försvinnandet iförd en mörkgrå kritstrecksrandig kostym. Han är 178 cm lång, har normal kroppsbyggnad, mörkt hår och bruna ögon.

Sun – 15 april BEGRAVD PÅ GÅRDEN Phoebe Maybury, 27, den försvunne affärsmannen David Mayburys vackra rödhåriga hustru, såg rasande på när polisen grävde upp trädgården under sökandet efter hennes make. Fru Maybury, som själv är mycket intresserad av trädgårdsarbete, förklarade: ”Det här huset har varit i min släkts ägo under många år och trädgården är en skapelse av många generationer. Polisen har ingen rätt att förstöra den.”

Tillförlitliga källor hävdar att David Maybury, 44, befann sig i ekonomiska svårigheter strax innan han försvann. Hans vinfirma, grundad av hans hustru och ledd från husets källare, stod på randen till konkurs. Vänner talar om ständiga gräl mellan de båda makarna.

Polisen behandlar försvinnandet som en mordutredning.

i_walters_iskällaren_klar.indd 9

2012-04-27 13:15:47

i_walters_iskällaren_klar.indd 10

2012-04-27 13:15:47

Daily Telegraph – 9 augusti POLISSTYRKA UPPLÖST Polisen medgav igår kväll att man står utan spår i utredningen om den försvunne David Maybury från Hampshire. Trots långa och ingående efterforskningar har man inte funnit något spår av honom och den styrka som har lett utredningen har upplösts. Fallet är inte nedlagt, enligt poliskällor, men man har inte stort hopp om att kunna lösa mysteriet. ”Allmänheten har varit oss till stor hjälp”, säger en talesman för polisen. ”Vi har fått en klar bild av vad som hände den kväll han försvann, men så länge vi inte hittar kroppen, är det, inte mycket vi kan göra.”

i_walters_iskällaren_klar.indd 11

2012-04-27 13:15:47

i_walters_iskällaren_klar.indd 12

2012-04-27 13:15:47

* ETT * ”Fred Phillips springer.” Anne Cattrells påpekande skar in i augustieftermiddagens tystnad som en fjärt på kyrkoherdens kafferep.

Hennes båda vänner tittade överraskat upp, Diana från sitt ritblock, Phoebe från sin trädgårdsbok, och deras ögon tårades vid den bryska övergången från textsida till skarpt solljus. De hade suttit i fridsam tystnad en timme runt ett bord av smidesjärn på terrassen utanför huset där resterna av ett lojt temål trängdes med vrakgodset från deras yrkesliv, en sekatör, en öppen färglåda och manuspapper, ett av dem med en rund tefläck där Anne utan att tänka sig för hade ställt ifrån sig en kopp.

Phoebe satt på en rak stol vid bordets högra sida med de korsade benen sedesamt instuckna under stolen, det röda håret ringlande i glödande lockar över axlarna. Hon satt i nästan exakt samma ställning som en halvtimme tidigare när hon drack ur det sista av teet och skuldmedvetet begravde näsan i boken istället för att återvända till drivhuset och avsluta en partibeställning på femhundra pelargoniesticklingar. Diana, som skamlöst glänste av Ambre Solaire, låg tillbakalutad i en solstol, så att den veckade kjolen på hennes klänning av tryckt bomullstyg rann ut över stolens sidor och svepte över stenplattorna. En elegant hand kliade labradoren som låg bredvid henne, den andra ritade snirklade krumelurer i marginalen på ritblocket som borde ha blivit – men inte var – fyllt med beställda ritningar till inredningen av ett hus i Fowey. Anne, som mellan spridda tupplurar hade kämpat med att frambesvärja tusen ord på temat ”Vaginal orgasm – fakta eller fiktion” för en obskyr tidskrift, satt tätt intill bordet med hakan i händerna och lät blicken glida ned över den välansade trädgården som bredde ut sig framför henne.

Phoebe tittade hastigt upp innan hon vände sig om och följde hennes blick. Hon kisade ovanför glasögonen längs gräsmattans vida fält. ”Herregud!” utbrast hon.

Hennes trädgårdsmästare, en man av ansenligt omfång, kom dundrande över gräsmattan, naken till midjan och med den väldiga 13

i_walters_iskällaren_klar.indd 13

2012-04-27 13:15:47

magen skvalpande mot byxorna som något slags oformlig tidvattensvåg. Halvnakenheten var förvånande i sig, för Fred hade bestämda åsikter om sin ställning vid Streech Grange. Bland annat krävde detta att Phoebe visslade till varning när hon närmade sig i trädgården så att han, till och med i sommarvärmen, hann skyla sig på det sätt han ansåg passande för vad han brukade benämna ett resonemang. ”Han har kanske vunnit på tipset”, föreslog Diana, men utan större övertygelse, medan de tre kvinnorna betraktade hans nu snabbt uppbromsade framryckning. ”Högst osannolikt”, genmälde Anne och sköt undan stolen från bordet. ”Freds oföretagsamhet skulle kräva starkare stimuli än snöd vinning för att tvinga fram ett sådant här aktivitetsryck.”

Under tystnad följde de återstoden av Freds frammarsch. När han nådde terrassen hade han saktat ned till gående. Han stannade till ett ögonblick och hämtade andan med ena handen tungt stödd mot den låga muren som inringade stenplattorna. Det låg en grå skugga över de fårade kinderna, ett skorrande hördes i andhämtningen. Bekymrad gjorde Phoebe tecken åt Diana att dra fram en tom stol, varefter hon reste sig upp, tog Fred i armen och hjälpte honom fram till den. ”Vad i all världen har hänt?” frågade hon oroligt. ”Åh, frun, något förfärligt.” Han svettades ymnigt och kunde knappt få fram orden. Svetten rann i strömmar över hans feta bruna bröst, mjuka och runda som en kvinnas, lukten var överväldigande och förtog den mjuka doften av rosorna som nickade i rabatterna vid kanten av terrassen. Medveten om detta och om sin nakenhet vred han händerna av förlägenhet. ”Jag ber så mycket om ursäkt, frun.”

Diana svängde ned benen från solstolen och satte sig upp, tog en filt som hängde på stolsryggen och lade den försiktigt över hans axlar. ”Ni måste se till att hålla värmen efter en sådan där språngmarsch, Fred.”

Han drog filten runt sig och nickade tacksamt. ”Vad har hänt, Fred?” frågade Phoebe ännu en gång. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det” – hon tyckte sig se medlidande i hans blick – ”men det måste bli sagt.” ”Säg det då”, drev hon vänligt på honom. ”Jag är säker på att det inte kan vara så illa.” Hon kastade en blick på Benson, den gyllenbruna labradoren, som fortfarande låg fridfullt bredvid Dianas stol. ”Har Hedges blivit överkörd?”

14

i_walters_iskällaren_klar.indd 14

2012-04-27 13:15:47

Han stack fram en grov, lerstänkt hand från filtens veck, lade den på hennes med en förtrolighet som var helt olik honom och gav den en vänlig tryckning. Gesten var lika snabb som oväntad. ”Det ligger ett lik i den gamla iskällaren, frun.”

Det blev tyst ett ögonblick. ”Ett lik”, ekade Phoebe. ”Vad för slags lik?” Hennes röst var oberörd, stadig.

Anne kastade en blick åt hennes håll. Det fanns stunder när väninnans självbehärskning skrämde henne. ”Sanningen att säga så tittade jag inte närmare efter. Det var lite chockerande att stöta på det så där.” Han stirrade olyckligt på sina fötter. ”Jag liksom trampade på det, innan jag fick syn på det. Det luktade lite, efteråt.” De tittade alla förhäxat på hans trädgårdsstövlar och han ångrade sitt impulsiva uttalande och drog dem fumligt ur sikte under filten. ”Det är i sin ordning, frun”, sade han, ”jag torkade av dem på gräset så snart jag kunde.”

Koppen och tallriken i Phoebes hand skallrade och hon ställde försiktigt ned dem på bordet bredvid sekatören. ”Naturligtvis gjorde ni det, Fred. Så omtänksamt av er. Vill ni ha lite te? En kaka kanske?” frågade hon. ”Nej tack, frun.”

Diana vände sig bort för att kväva en fruktansvärd lust att skratta.

Av alla kvinnor hon kände var det bara Phoebe som kunde bjuda på kakor under sådana här omständigheter, tänkte hon. På sitt sätt var det beundransvärt, för Phoebe var rimligen den av de tre som måste ha påverkats starkast av Freds chockerande avslöjande.

Anne letade igenom sidorna i sitt manus på jakt efter cigarretterna.

Hon rev bryskt upp locket på asken och bjöd Fred. Helt i onödan kastade han en blick på Phoebe för att få tillstånd och hon nickade allvarligt. ”Tack så hemskt mycket, fröken Cattrell. Jag känner mig alldeles omtumlad.”

Anne tände den åt honom och höll hans hand stadig med sin egen. ”Få höra nu, Fred”, sade hon, medan hennes mörka ögon sökte hans. ”Det är kroppen efter en död människa. Inte sant?” ”Just det, fröken Cattrell.” ”Vet ni vem det är?” ”Nej, det kan jag inte säga, fröken.” Orden kom motvilligt. ”Man kan nog inte säga att någon skulle kunna veta vem det är.” Han drog 15

i_walters_iskällaren_klar.indd 15

2012-04-27 13:15:47

ett djupt bloss på cigarretten och svetten från tillbakahållet illamående bröt ut på pannan. ”Vad det verkade efter den snabba blick jag kastade på den, finns det inte så mycket kvar. Den måste ha legat där en tid.”

De tre kvinnorna stirrade bestört på honom. ”Men den är väl påklädd, Fred?” frågade Diana nervöst. ”Ni kan väl åtminstone se om det är en man eller en kvinna.” ”Inga kläder såvitt jag kunde se, fru Goode.” ”Ni får nog visa mig.” Phoebe reste sig upp med plötslig beslutsamhet och Fred kom klumpigt på fötter. ”Helst inte, frun. Det är nog bäst att ni inte ser det. Jag vill inte ta med er dit ned.” ”Då får jag gå på egen hand.” Hon log plötsligt och lade en hand på hans arm. ”Jag är ledsen, men jag måste få se det. Det kan ni väl förstå, Fred?”

Han släckte cigarretten och drog till filten runt axlarna. ”Om ni är fast besluten att gå dit så gör jag er sällskap. Det är inget man ska se på egen hand.” ”Tack så mycket.” Hon vände sig mot Diana. ”Kan du ringa polisen åt mig?” ”Javisst.”

Anne sköt tillbaka sin stol. ”Jag kommer med dig”, sade hon till Phoebe. Sedan ropade hon åt Diana när hon gick efter de båda andra över gräset: ”Du kan hämta upp lite konjak, det kommer jag att behöva, även om ingen annan gör det.”

De ställde sig i en nervös klunga några meter från ingången till iskällaren. Det var en ovanlig byggnad, ritad och uppförd på sjuttonhundratalet för att likna en liten kulle. Den hade slutat att göra tjänst som iskällare många år tidigare när kylskåpet vann inträde och naturen hade återtagit sitt herravälde med täta led av nässlor som marscherade runt grunden och skapade en naturlig övergång mellan den människoskapta kupolen och fasta marken. Den enda ingången, en bred, låg dörr, satt infogad i iskällarens vägg för änden av en övervuxen stig.

Dörröppningen hade också försvunnit för länge sedan i en tät massa av hopslingrade björnbärssnår som växte över den i en taggig gardin.

Att den nu hade kommit i dagen berodde på att Fred hade hackat och trampat ridån åt sidan för att nå fram till den.

En tänd ficklampa låg efterlämnad på marken framför dem. Phoebe 16

i_walters_iskällaren_klar.indd 16

2012-04-27 13:15:47

tog upp den. ”Vad fick er att gå in här?” frågade hon Fred. ”Vi har inte använt den på åratal.”

Han gjorde en grimas. ”Jag önskar jag inte hade gjort det, frun.

Ingen aning. Vad ögat inte ser har hjärtat inte ont av, det är så sant. Jag har gjort i ordning muren i köksträdgården, där den föll ihop för en vecka sedan. Hälften av tegelstenarna går inte att använda – när jag såg i vilket skick de var, förstod jag varför den föll ihop. Några av dem är bara en hög damm. Hursomhelst så kom jag att tänka på tegelstenarna vi lagrade här för några år sedan, de som kom från uthuset vi rev.

Ni sade: ‘Behåll dem som är bra, Fred, man vet aldrig när vi kan ha användning för dem vid reparationer’.” ”Ja, det minns jag.” ”Så jag tänkte använda dem till muren.” ”Det förstås. Blev ni tvungen att hugga bort björnbärssnåren?”

Han nickade. ”Jag kunde inte se dörren, den var överväxt.” Han pekade på en lie som låg bredvid iskällaren. ”Jag använde mig av den och stövlarna för att ta mig igenom.” ”Sätt igång”, sade Anne plötsligt. ”Låt oss få det överstökat. Det blir inte lättare av att vi pratar.” ”Du har rätt”, sade Phoebe lugnt. ”Går det att få upp dörren mer, Fred?” ”Ja, det gör det, frun. Jag hade fått upp den på vid gavel innan jag trampade i det som ligger därinne. Drog igen den så mycket jag kunde när jag gick härifrån, för den händelse att någon skulle komma förbi.”

Han spetsade läpparna. ”Sanningen att säga står den mer öppen nu än när jag lämnade den.”

Han gick tveksamt framåt och sparkade upp dörren med en snabb rörelse. Den gled upp på gnisslande gångjärn. Phoebe lutade sig ned och lyste in med ficklampan, så att innehållet kom att bada i varmt, gyllene ljus. Det var inte så mycket det svartfärgade, ögonlösa liket som fick henne att kräkas, som åsynen av Hedges som lugnt och målmedvetet rullade runt i de ruttnande resterna av inälvorna. Han kom ut med svansen mellan benen och lade sig ned på gräset med huvudet mellan tassarna och såg på henne, när hon spydde upp teet på gräset.

17

i_walters_iskällaren_klar.indd 17

2012-04-27 13:15:47