9789175250113

Judith Lennox

Ödets vägar Översättning Ann Björkhem och Dorothee Sporrong

K_Lennox_odetsvagar_9789175250113.indd 3

2012-02-24 15:19:15

www.fenixbok.se Engelska originalets titel A Step in the Dark Copyright © Judith Lennox 2006 Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Omslagsfoto © Ilona Wellman / Arcangel Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2007 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun AB ISBN 978-91-7525-011-3

K_Lennox_odetsvagar_9789175250113.indd 4

2012-02-24 15:19:15

Till min svärdotter, Lizzie

DEL ET T Bess Ravenhart 1914–1919

1 Under hela resan från Indien tänkte Bess Ravenhart på sin son.

Hans guldgula hår, hans tandlösa leende, hans knubbiga händer som grabbade tag i ett löv eller en nöt som han sedan lade i hennes knä. Hans bubblande skratt när nöten rullade ned på golvet och hon tog honom i famn och kysste honom över hela den lilla mjuka kroppen.

Medan hon såg ut över den intensivt blå Indiska oceanen tänkte hon att så hade hennes korta äktenskap både inletts och slutat – med ett gäckande, övermodigt skratt. ”Jag hörde dig skratta. Det var det som fick mig att titta åt ditt håll”, hade Jack Ravenhart sagt till henne. ”Och när jag fick se dig visste jag att jag ville gifta mig med dig.”

De hade mötts en mörk kväll när The Mall i Simla var klart upplyst och myllrade av folk och luften var mättad av doften från aromatiska kryddor och brinnande trä. Bess var på besök hos bekanta i Simla medan hennes far, som var änkling, var på affärsresa. Hela Simlas societet träffades på huvudgatan. Här avtalade man hemliga möten, här blossade tvister upp och bilades, här kunde ett förstulet ögonkast leda till en kärleksaffär.

Efteråt kunde Bess inte komma ihåg vad hon hade skrattat åt den gången. Men i hela sitt liv skulle hon minnas första gången hon såg den långe, stilige Jack Ravenhart. Han befann sig i andra änden av gatan på en svart häst som nervöst trampade av och an. Hans sporrar och uniformsknappar glänste och han följde henne med blicken då hon gick förbi, lite stillsammare i tonen nu när hon kände hans ögon på sig. Hans ansikte speglade de känslor som hon snart skulle bli förtrogen med, en karakteristisk blandning av habegär, glädje och övermod.

Tre månader senare var de gifta. Jack ville inte höra några invändningar. Han ville ha henne och han var van att få sin vilja fram. Vid arton års ålder blev Bess alltså fru Jack Ravenhart, Fenton och Cora Ravenharts svärdotter. Det nygifta paret bodde i en bungalow i Simla med en tjänarstab på ett dussin personer och ett stall fullt av poloponnier och jakthästar.

9

Ett år senare föddes deras son Frazer. När Bess hade återhämtat sig efter förlossningen fortsatte deras tillvaro som förut. Frazers amma såg efter honom medan Bess och Jack deltog i maskeradbaler och utflykter, jagade och bevistade hästkapplöpningar. Men Bess visste att något hade förändrats även om hon höll det för sig själv. Då hon klädde sig inför kvällen brukade hon smyga sig till att gå in i barnkammaren och betrakta sin son som låg och sov i spjälsängen. Hon var som förtrollad av hans knubbiga kinder och tjocka små händer med spretande fingrar, och brukade stå där ändå tills Jack kom och manade på henne att skynda, så att hon som regel lämnade huset med oknäppta handskar och medan hon sköt in de sista nålarna i håret.

Att leva med Jack Ravenhart var ett äventyr och Bess njöt av varje sekund. Han tvekade aldrig inför en utmaning, han sökte alltid spänningen och faran. Obekymrat och uppsluppet skrattade och dansade de sig igenom hela sitt tvååriga äktenskap. De sporrade varandra, i Jack hade Bess hittat en människa med lika stor aptit på livet som hon själv. De var av samma skrot och korn, levde i nuet och bekymrade sig inte för framtiden.

Skrattet tystnade inte förrän den dagen han dog. Det var i gryningen då de red bland kullarna ovanför Simla. Han utmanade henne på kapplöpning och en plötslig föraning – stigen var obekant och stenig, dimman böljade mellan träden – fick henne att hålla in hästen och ropa: Nej, Jack!

Hennes ord hängde kvar i luften mellan dem när han sporrade sin häst i galopp längs den smala stigen. Det sista hon hörde var de smattrande hovslagen och hans övermodiga skratt.

En trädgren över stigen, sa man till henne. Och dimman som dolde den branta sluttningen vid stigens kant. Jack bröt nacken i fallet. Och i och med hans död tog den långa, berusande festen som deras liv i Simla varit ett plötsligt och förfärande slut.

Hans död tog all färgen ur hennes liv. Ensam i sängen på kvällarna tyckte hon sig fortfarande höra hans skratt. ”Vad tänker du göra nu, Elizabeth?” frågade Jacks mor dagen efter begravningen.

De satt i Bess vardagsrum. Cora var en lång och imposant kvinna med mäktig barm och hårt insnörd midja. De svarta kläderna gjorde henne blekare än vanligt och fördjupade fårorna som sorgen ristat i hennes ansikte.

10

”Jag funderar på att …”, började Bess, men tystnade osäkert då hon tyckte sig ana fällor och försåt bakom svärmoderns ord.

Mrs Ravenhart hade inte satt sig utan vandrade sakta omkring i rummet och fingrade eftertänksamt på vaserna, gardinerna och den snidade träskärmen. ”Här kan du inte bo kvar, är jag rädd. Jacks affärer var inte i god ordning. Ni hade stora skulder. Dina hushållsräkningar … hans slöseri på mässen …” Cora gav Bess en hastig och föraktfull sidoblick. ”Det livet ni förde … det översteg era tillgångar.” ”Det visste jag inte”, mumlade Bess. ”Inte det? En kavalleriofficer tjänar inte mycket. Ni kunde aldrig ha levt så högt som ni gjorde utan hjälp från oss – avsevärd hjälp. Det här huset …” ”Vårt hus?” ”Det tillhör förstås Fenton.” Jacks far Fenton Ravenhart var lika kylig och otillgänglig som Jack hade varit varm och öppen.

Cora gjorde en paus, hon hade fått syn på fotografiet av Jack som stod på pianot. När hon talade igen hade rösten hårdnat. ”Allting här tillhör Fenton. Du äger ingenting alls. Och vi kan faktiskt inte bekosta två hushåll i Simla längre. Kostnaderna …” ”Har du kommit för att säga att Frazer och jag måste flytta hem till er?” fick Bess fram.

Ett drillande skratt. ”Det tror jag inte skulle vara lämpligt, och det gör nog inte du heller, Elizabeth. I ärlighetens namn tror jag inte att det skulle passa någon av oss.”

Oviljan som Cora Ravenhart dolt så omsorgsfullt medan Jack var i livet var nu uppenbar. ”Nej, jag utgick från att du skulle flytta hem till din far”, sa Cora lågt. ”Jag antar att han kan ta emot dig?” ”Ja … jag vet inte …” Det hade gått nästan två år sedan Bess senast träffade sin far. Joe Cadogan var en vagabond och drömmare, alltid på jakt efter nya projekt som skulle göra honom förmögen. Han hade återvänt till hemlandet en kort tid efter Bess giftermål.

Hon sa: ”Min pappa bor i England numera.”

Svärmodern stod vid fönstret, en mäktig svart silhuett mot trädgårdens mjuka, gröna bakgrund. ”Du får inte tycka att jag är ogin, Elizabeth.

Vilka meningsskiljaktigheter vi än har haft var du dock Jacks hustru. Jag är här för att hjälpa dig. Jag ska betala din resa till England och jag åtar mig att ta hand om Frazer tills du kan sända efter honom.”

Jag åtar mig att ta hand om Frazer. Bess svalde sitt första, indignerade 11

svar och genmälde lugnt: ”Tack ska du ha, men Frazer följer med mig till England.”

Mrs Ravenhart satte sig. ”Vet du var din far bor?” ”Naturligtvis.” Men med ens blev Bess osäker på den saken. Det var ju flera månader, kanske ett halvår, sedan fadern senast hört av sig. Hon hade skrivit till hotellet där han bodde, men hittills hade hon inte fått svar, vare sig brev eller telegram. ”Vet du om hans bostad lämpar sig för ett barn? Inte? Nej, jag anade nästan det.” Cora åstadkom ett litet, stramt leende. ”Jag har fått höra att han lämnade Indien under lite … lite tvivelaktiga omständigheter, kan vi säga.” Mrs Ravenharts röst sjönk till ett lågt mummel. ”Det var visst tal om spelskulder, tror jag?”

Bess borrade in naglarna i handflatorna för att bekämpa sin växande vrede. ”Jag vill ju bara att Jacks son ska ha det så bra som möjligt”, fortsatte Cora Ravenhart. ”Och det vill säkert du också. Det är därför jag föreslår att Frazer stannar här medan du reser till England och ordnar allting. Vi har länge haft för avsikt att besöka Fentons äldre bror Sheldon i Skottland. Allting är redan planerat – vi reser i april och tillbringar sommaren hos Sheldon. Då kan vi ta pojken med oss. Vid det laget har du hunnit skapa ett hem åt er. Till dess ska jag naturligtvis skriva till dig och berätta hur han utvecklas. Det är den bästa lösningen.” ”Men inte kan jag lämna honom här. Han är ju allt jag har kvar!” utbrast Bess. ”Frazer är ett känsligt barn”, sa mrs Ravenhart. Nu var hennes röst flinthård. ”Att ta honom från Indien till ett fuktig, kallt hyresrum i England kan vara menligt för hans hälsa. Och det är ju trots allt bara några månader det gäller. Nu får du inte vara självisk, Elizabeth. Du måste tänka på Frazers bästa. Det är det enda som betyder något.”

Indien hade nästan försvunnit ur sikte, men Bess satt kvar på däck på P & O-ångaren med blicken fäst på den smala, kolsvarta landremsan. Det var första gången hon lämnade det land där hon var född och uppvuxen, och hennes tankar gick till hästkapplöpningarna i Annandale där hästarnas andedräkt hade stått som rök i luften bland de höga barrträden och himalayacedrarna i svart silhuett mot den pärlvita himlen. Hon erinrade sig festerna i deras hem – spänningen under en spiritistisk seans och de glada skriken och skratten då de lekte Ryska posten. Fram på småtim12

marna brukade de spela kort, i en blå dimma av tobaksrök och med en hög skrynkliga femtiorupisedlar mitt på den gröna bojduken. Livet hade varit en symfoni av färger – sidenklänningar i gult och rosa, hibiskusens och bougainvilleans röda, violetta och orangegula blomprakt, solguld över Himalayas vita toppar. Och hon tänkte på Frazer, på första gången hon höll honom i famnen och såg hans lilla rynkiga ansikte och outgrundliga, mörkblå ögon.

Ett gift par vid namn Williamson hade noterat hennes sorgdräkt och det faktum att hon reste ensam, så de tog sig an henne. Mrs Williamson var en varmhjärtad men virrig kvinna med en tendens att aldrig slutföra sina meningar. ”Det här kriget … så hemskt … de stackars unga männen ….”, sa hon och skakade dystert på huvudet, och Bess påminde sig att på andra sidan jorden var det ju faktiskt krig. Inte för att det rörde henne. Alla människor sa att kriget skulle vara över före jul.

Mrs Williamson berättade om sin son som befann sig på ett militärt träningsläger i England och om sina två gifta döttrar, varav den ena bodde i Indien och den andra i familjens hemstad Edinburgh, och visade fotografier av sina barnbarn, högtidliga små varelser i spetsklänningar och sjömanskostymer. Kvällarna tillbringade Bess och paret Williamson med att spela whist och piké med en pennys insats – fast inte på söndagarna, förstås. Ombord på båten spelade man inte kort på söndagarna. Eller dansade eller läste romaner eller ens log, tänkte Bess desperat. Söndagarna förflöt mycket långsamt, i ett tillstånd av gnagande tristess där inget inträffade som kunde avleda tankarna från den väldiga, blå Indiska oceanens enformighet och Röda havets intensiva hetta.

I Port Said, där fartyget lade till för att bunkra, kom ett antal soldater ombord. De djärvare av dem kom fram och tilltalade Bess där hon satt på däck under en markis som skyddade mot den skarpa solen. Deras uniformsknappar och epåletter glänste som guld och när hon pratade med dem var hon tvungen att skugga ögonen med handen för att skona dem mot det vassa glittret och solljuset som blänkte på vattenytan. Männen snodde sina mustascher och såg belåtet på henne, en oas i deras öken.

Bess reflekterade att om hon bara ansträngde sig en smula skulle hon kunna få en ny äkta man innan båten nådde Southampton.

Ensam i hytten på kvällarna plockade hon fram sina mest älskade ägodelar och radade upp dem på den smala sängen. Kaschmirsjalar med konstfärdiga mönster i blått och ockragult och rost – Indiens starka, mättade färger. Halsband och armband och broscher som Jack hade givit 13

henne på födelsedagar och årsdagar. Fotografier av Jack och Frazer, och en liten kofta hon hade stickat åt sin son. Hon tryckte den mot ansiktet, blundade och drog in doften av babypuder som fortfarande hängde vid maskorna.

Medan hon satt på sängen och såg på fotografierna erkände hon för sig själv att hennes situation faktiskt var sådan som svärmodern målat ut den. Hon måste uthärda den här tillfälliga skilsmässan för Frazers skull.

Om en vecka skulle hon vara i England. Då skulle hon bege sig till hotellet där fadern bodde, och han kunde hjälpa henne att hyra ett hus. Sedan skulle hon skriva till mrs Ravenhart och be henne att genast föra Frazer till Storbritannien. Eller kanske kunde hennes far bekosta en ny resa till Indien, så att hon själv kunde fara och hämta sitt barn.

Men den oro hon känt ända sedan hon accepterade Cora Ravenharts erbjudande att ta hand om Frazer förblev lika påtaglig. Hon mindes hur innerligt Cora hade älskat Jack, som varit hennes enda barn. Hur hennes blickar ständigt hade följt honom när de var tillsammans. Hur hon hade klappat på soffan bredvid sig för att visa att Jack skulle sätta sig hos henne, hur hon mjuknat i hans närvaro och lett mot Jack, ingen annan än Jack.

Så anlände de till Southampton. Ångan böljade ur skorstenarna och bärarna skyndade från fartyget till båttåget med hela berg av väskor på kärrorna. Det var november och himlen var en enda järngrå molnmassa.

Bess rös. Då hon lämnade fartyget och nådde slutet av landgången upptäckte hon plötsligt att hon tvekade att sätta foten på land. Ett steg i blindo, tänkte hon. Hennes första steg i ett nytt land, ett nytt liv.

Hon tog farväl av paret Williamson på Waterloo Station, deras tillfälliga vänskap avslutades med omfamningar, lyckönskningar och löften om att skriva. I droskan stirrade hon ut på Londons gator genom rutan, blicken for hit och dit i ett försök att inregistrera allt på en gång. Så många bilar och spårvagnar, så många människor. Trots att det var tidigt på eftermiddagen började himlen redan mörkna. Trädens kala svarta grenar stack fram genom det orangegrå diset, och luften var mättad av en mängd obekanta dofter. När bilen svängde runt ett gathörn tunnades dimman ut ett ögonblick och Bess fick en skymt av den svartblänkande Themsen. Hon hörde mistlurar som tjöt och gatuförsäljare som ropade.

Och kallt var det, oändligt mycket kallare än det någonsin varit i Simla.

Den råa kylan trängde igenom hennes tunna kappa och fingrarna var som 14

is i bomullshandskarna. Nu är jag i London, tänkte hon med en rysning av upphetsning. Jag är i London, världsstaden, den rikaste och mäktigaste i hela imperiet.

Utanför faderns hotell tvekade hon inför de främmande mynten när hon skulle betala chauffören. Hotellfoajén hade väggar och golv av marmor och var enormt stor. Palmer i mässingskrukor bredde ut sina yviga kronor och förgyllda speglar återgav ljuskronornas fladdrande lågor. Damer i pärlbesatta, plymprydda aftontoaletter kom seglande nedför trappan, och genom en öppen dörr såg Bess några herrar som satt bekvämt tillbakalutade i stora läderfåtöljer, rökte och läste tidningar.

Framme vid portierlogen frågade hon efter faderns rum. Portiern konsulterade en stor liggare i skinnband. Sedan lyfte han blicken mot henne. ”Tyvärr har vi ingen gäst med det namnet, ma’am.”

Bess bad honom att se efter igen. Han lät fingret löpa längs raden av namn. ”Nej. Här finns ingen mr Cadogan.” ”Är ni alldeles säker på det?” ”Ja, ma’am. Jag beklagar.” Han slog igen liggaren med en smäll.

Här stod hon med allt sitt bagage. Vad skulle hon nu ta sig till? Just när hon försökte tänka ut något avbröts hon av en röst som sa: ”Kan jag hjälpa till, kära ni?”

Mannen som hade tilltalat henne var lång, vithårig och rödbrusig.

Hon gissade att han var i samma ålder som hennes far. ”Mitt namn är Harris”, sa han och bugade sig. ”Dempster Harris. Jag bor här på hotellet. Och ni heter …?”

Bess presenterade sig. ”Mrs Ravenhart”, upprepade han och drog ut på varje enskild stavelse. ”Enchanté.” Han kysste hennes hand. ”Ni måste förlåta min framfusighet, kära mrs Ravenhart, men jag kunde inte undgå att höra att ni frågade efter Joe Cadogan.” ”Känner ni honom?” ”Han är en gammal god vän till mig. Käre gamle Joe.” Mr Harris log. ”En mycket sympatisk man.” ”Han är min far”, sa Bess.

Mannen såg förvånad ut. ”Ni är inte alls lik honom.” ”Nej, jag brås på min mor. Jag trodde att min far bodde här. Vet ni var jag kan hitta honom, mr Harris?” ”Han och jag har tyvärr förlorat kontakten på sistone.” Han såg beklagande ut. ”Joe flyttade härifrån efter olyckshändelsen.” ”Vilken olyckshändelse?”

15

”Han blev påkörd av en spårvagn, den stackaren. Trafiken i London är hopplös numera. Man riskerar livet varje gång man korsar en gata. Och stackars gamle Joe som kom hit direkt från tropikerna … ja, han var ju inte alls van vid den, förstås.” Mr Harris skakade på huvudet. ”Men var inte orolig, lilla ni. Han gick på egna ben när han lämnade hotellet. Han har kanske rest någonstans för att få lite sol. För att återvinna hälsan.” ”Jag måste få tag i honom.” Hennes far måste ju hjälpa henne att skapa sig ett hem i den här mörka, kalla staden. Ett hem måste hon ha, för Frazers skull.

Han kastade en blick på hennes bagage. ”Har ni rest långt, mrs Ravenhart?” ”Jag kommer från Indien”, svarade hon. ”Indien!” Han sken upp. ”Det måste ni berätta om. Jag vet, låt oss äta middag tillsammans. Jo, jag insisterar. Och så ska jag tänka efter och försöka komma på vart gamle Joe kan ha tagit vägen. Man tänker alltid mycket klarare när man har fått sig lite till livs, eller hur?”

I hotellmatsalen återfick Bess sin naturliga optimism och började känna sig smått yr, både av champagnen Dempster Harris beställde och av den luxuösa miljön. Damernas klänningar av siden och atlas i vinrött, safirblått och violett kontrasterade skarpt mot kavaljerernas strikta kakiuniformer, och deras finess och elegans fick damerna i Simla att framstå som gammalmodiga och lantliga.

Mr Harris lutade sig bakåt i stolen. ”Och vad anser ni om London, mrs Ravenhart? Tycker ni om det?” ”Åh, ja, det är fantastiskt!” Hon log. ”Tack för den fina middagen, mr Harris. Den var underbar.” ”Nöjet är helt och hållet på min sida.” Han hostade lätt. ”Er make …”, sa han sedan med en sidoblick på hennes svarta klänning, ”er make är visst inte längre ibland oss?” ”Nej. Jack omkom i en ridolycka.” ”Så förfärligt …” En glimt av intresse syntes i hans ögon. ”Så ni blev kvar och får kämpa er fram på egen hand, stackars liten, alldeles ensam och utan beskydd.” Han tryckte hennes hand. ”Hör ni, vad sägs om att gå och dansa någonstans när vi är färdiga här? Det skulle muntra upp er. Jag vet ett strålande litet ställe.”

Hon avböjde artigt och drog åt sig handen.

När de skildes åt hade han gett henne namnen på faderns vänner och affärsbekanta, och adresserna till hans favoritklubbar och pubar. Uppe på 16

rummet hon tagit på hotellet gick hon igenom den handfull brev fadern hade skrivit till henne sedan han rest till England – han var ingen flitig brevskrivare – på jakt efter flera ledtrådar.

Sedan stod hon länge framme vid fönstret. På gatorna nedanför kom fortfarande en del människor förbi, en soldat med armen om livet på sin flicka, ett par i galaklädsel som steg ur en droska. Hennes blick gled från gatlyktorna som glimmade svagt i dimman till de många byggnaderna, så många och höga att man inte såg himlen ovanför. Och hon önskade att hon hade kunnat flyga som en fågel, höja sig högt över alla hus och affärer och kontor, susa genom Londons alla gator och kika in genom fönster och ned i skorstenar ända tills hon hittade fadern.

De följande dagarna påminde Bess om skattjakterna hon och Jack hade tyckt om att arrangera i Simla. Jakten ledde från kaféer med avskilda bås inredda med röda plyschsoffor till enklare matserveringar där uppassare i vita förkläden langade fram fläskkotletter och ölsejdlar. Hon hälsade på i små röda tegelvillor vid lugna gator och talade med ett antal mer eller mindre bedagade kvinnor, änkor mest. De talade gärna och med förtjusning om Joe Cadogan, men slutligen skakade samtliga på huvudet och sa nej, de visste inte var Joe befann sig just nu. Men när Bess fann honom, ville hon då vara snäll och påminna honom om pengarna han hade lånat?

Hon gick till pubar och vadslagningsbyråer där det inte fanns några andra kvinnor utöver servitriserna bakom disken, och där männen stirrade öppet på henne och kom med vågade kommentarer. Bess snäste av dem men fällde inte ned slöjan för ansiktet, för hon vägrade att se världen genom ett svart nät. Under sitt sökande färdades hon med bil och buss och den underjordiska järnvägen och gick kilometerlånga sträckor.

Och hela tiden frös hon, hur många lager kläder hon än satte på sig.

Dessutom blev hon allt oroligare eftersom letandet började föra henne till fattiga och förslummade områden.

En dag kom hon till en gatumarknad i Spitalfields där smutsiga barfotabarn samlade ihop nedtrampade rester av frukt och grönt under marknadsstånden och en luffare sov i en port – han såg ut som ett trasbylte. Här låg ett pensionat och där knackade hon på. På ena sidan om pensionatet fanns en pälshandel och på den andra en affär som sålde medicinalväxter. Tunga, aromatiska dofter vällde ut på gatorna, överskuggade den fräna stanken och påminde henne för ett enda plågsamt ögonblick om Indien.

17

Värdinnan visade vägen till ett rum på övervåningen, där en gammal man satt framför brasan. Först kände hon inte igen honom. Men han tittade upp och log. ”Bess”, sa han. ”Min Bess. Vad i himlens namn gör du här, flicka lilla?!”

Fadern sa att olyckshändelsen hade varit en pärs, men nu var han frisk som en nötkärna. Bess trodde honom inte. Hyn var gulaktig, ett vittnesbörd om malarian han för länge sedan ådragit sig i Indien. När han hostade fläckades näsduken av blod. Åren i England hade tärt på Joe Cadogans hälsa, mörkret och kylan tycktes ha sugit musten ur honom. Han förklarade att han var glad att se henne, han hade haft det svårt på sista tiden och de flesta av hans vänner i England var antingen döda eller hade glömt honom. Och läkarräkningarna hade grävt djupa hål i kassan, så om hon kunde låna honom en guinea eller två …

Brevet med nyheten om Jacks död hade aldrig nått honom. När hon berättade att hon hade blivit änka speglade faderns ögon chock och förvirring. ”Den stackars pojken … att dö så ung … kära lilla Bess …”

När hon lämnade pensionatet måste hon bita ihop tänderna för att inte ge efter för rädslan som störtat sig över henne när hon fann fadern så gammal och sjuk i ett litet påvert inackorderingsrum.

Väl tillbaka på hotellet tog hon fram ett hängsmycke med en stjärnsafir och ett guldarmband ur smyckeskrinet. Sedan sökte hon upp mr Harris, som satt i rökrummet. ”Förlåt att jag tränger mig på, mr Harris”, sa hon, ”men jag undrar om ni vet var jag kan sälja de här.” Hon visade fram smyckena. ”Jag behöver pengar.”

Han tog fram en plånbok av läder, full av prasslande sedlar. ”Kära mrs Ravenhart – lilla Bess. Inte behöver du sälja dina smycken, kära du. Jag är alltid redo att skynda till en vacker ung kvinnas hjälp. Låt mig stå till tjänst med ett handlån.” Hans långa, gula tänder skymtade fram under mustaschen när han höll fram sedlarna mot henne. ”Och du behöver inte alls bekymra dig om att betala tillbaka det. Jag skulle bli mycket förtjust om du ville bli min …” Han sökter efter rätta ordet. ”Min protegée.”

Bess tänkte på Frazer. Frazer i hennes famn, när han sträckte sig upp för att dra silverkammarna ur håret på henne. Frazer i trädgården när han med storögd förundran betraktade varenda fågel och blomma. Om hon tog emot pengarna Dempster Harris erbjöd henne kunde hon låta skicka efter Frazer i morgon dag.

18

Men ändå mumlade hon ett nej tack. Hon skulle klara sig, hon skulle komma på en lösning. Hon behövde inte gå med på den sortens överenskommelse.

Dempster Harris suckade. ”Synd. Vi kunde ha haft mycket roligt tillsammans.” Ögonen veknade. ”Du påminner mig om en flicka jag kände en gång i tiden. Svart hår och blå ögon, precis som du.”

Med pengarna Bess fick för smyckena hyrde hon ett möblerat radhus i Ealing, anställde en ensamjungfru och beställde hem ett lass varor från specerihandlaren.

Sedan skrev hon till Cora Ravenhart i Indien och frågade hur det stod till med Frazer. Insvept i ett duntäcke mot kylan lät hon tankarna ströva fritt. Hon tänkte på sin barndom vid olika militärförläggningar i Madras under faderns officerstid. Åren efter moderns död hade de flyttat upp i bergen då Joe Cadogan bestämt sig för att satsa på indigoodling. När det projektet misslyckades återvände de till låglandets tryckande hetta och där hade han prövat lyckan som handelsman, sålt teak och mahogny, indisk bomull och silke. På den tiden hade en rad ”tanter” kommit och gått hemma hos dem. Om Bess hade blivit Dempster Harris älskarinna skulle hon ha slutat som en av de där kvinnorna, en hålldam som bara var av värde så länge hennes utseende höll måttet och hon förmådde förströ och underhålla en man.

Bess hade aldrig haft ett riktigt hem, alldeles för ofta hade hennes tillvaro berott av vilket kort fadern drog eller hur snabbt en häst kunde springa. Det hade varit ett omväxlande, instabilt liv. Ibland hade hon garderoben fylld av sidenklänningar och vid andra tillfällen fick hon arbeta med nål och tråd för att släppa ut och lägga ned klänningar hon för länge sedan vuxit ur. Hon hade haft en frihet som få andra anglo-indiska flickor i hennes ålder. Ingen hade hindrat henne från att ströva runt i basarerna och bada i floden tillsammans med de indiska barnen, klädd i bara underbyxor och linne. Ingen hade lärt henne att hon inte fick gapskratta åt de vågade historier faderns vänner berättade, och ingen hade förklarat att när hon var i sällskap måste hon sitta tyst och stilla med knäppta händer och vristerna i kors, och inte tala förrän hon blev tilltalad.

Hon hade varit på besök hos faderns bekanta i Simla när hon träffade Jack. Det var just i Simla, den väl sammanhållna lilla centralorten för den anglo-indiska befolkningen uppe i bergen, som hon först blev medveten om vilken makt hon ägde. Utstyrd i lånta fjädrar och införd i Simlas so19

cietetskretsar hade hon sett hur männens blickar följde henne när hon dansade i balsalen eller red längs gatorna. All denna åtrå koncentrerades i Jack Ravenharts lågande ögon. Och hon hade gift sig med honom, för hur skulle hon annars komma någon vart här i livet?

Hade hon älskat Jack? Det hade Bess aldrig varit riktigt säker på. Hon hade tyckt förfärligt mycket om honom. Och åtrått honom. Hon hade inte vetat någonting om fysisk kärlek innan hon träffade Jack. Att tycka om och åtrå någon – räknades det som kärlek? Det visste hon inte. Hon visste bara att hon skulle ha givit vad som helst för att ha Jack bredvid sig i sängen just nu, för att kunna vända sig om och se hungern i hans ögon.

Han hade tyckt om att föra fingertopparna över hennes kropp, följa alla konturer, som om han ritade en karta av henne. Hon mindes hur hon hade njutit av hans beröring och hur hon saknat den njutningen när han var bortrest.

Bess torkade hastigt tårarna. Tårar tjänade ingenting till, att se tillbaka var ett slöseri med tid. Hon såg på brevet på toalettbordet. Det fanns saker hon hade utelämnat i brevet till Cora Ravenhart. Att fadern var sjuk. Att han var ruinerad. Att England inte alls var som hon hade trott, att det var för kallt, att det regnade för mycket och att hon inte hade varit förberedd vare sig på fattiga barn eller trasiga tiggare.

När hon inte fick något svar på sitt brev skrev hon igen. Brevet hade nog kommit bort, tänkte hon – det var lång väg mellan London och Indien.

Under hela den vintern, samtidigt som situationen på västfronten stelnade till ett dödligt ställningskrig, skrev hon gång på gång till Cora Ravenhart. Men svärmodern svarade inte. När staden mörklades av rädsla för flygräder tyckte Bess att det motsvarade mörkret i henes eget hjärta. Frågorna ansatte henne ständigt. Varför svarade inte Cora Ravenhart? Längtade Frazer efter henne? Han var tretton månader gammal när hon tvingades resa från Indien – hur skulle han ha kunnat förstå varför hon måste lämna honom? Eller ännu värre: tänk om han var sjuk? Hade svärmodern avstått från att skriva eftersom hon inte stod ut med att berätta tråkiga nyheter? Hennes inre kändes som en hårt spänd, hoppressad stålfjäder.

Frazers frånvaro frätte på hjärtat tills det kändes sårigt och blödande.

Hennes ringar och armband betalade faderns läkarräkningar, hyra och mat. Varje smycke innehöll en minnesbild, fångad i en månsten eller förevigad i en kylig diamantgnista. Vintern gick sakta, avdelad av de romankapitel hon läste högt för fadern och omgångarna i de olika kortspel 20

de förströdde sig med. Dimman och regnet omgav staden likt en palissad, avskärmade henne från det liv hon en gång levt. Under de kallaste månaderna drömde hon om aporna vid Hanumantemplet, som barnen i Simla brukade mata med småkakor. I hennes drömmar flängde aporna ständigt runt mellan barrträden och kaprifolerna och luften var fylld av ljudet från deras tjattrande röster och snabba tassar. Hon ilade fram i deras sällskap och kunde då för ett ögonblick skaka av sig den sorg och vanmäktighet som annars alltid förföljde henne.

Allt oftare drömde hon också om Frazer. Ibland kände han inte igen henne utan vände sig bara bort och ibland var han så egendomligt förvandlad att hon inte kände igen honom. En gång drömde hon också att hon var på väg hem. När hon kom fram till Simla var huset tomt. När hon gick ut på gatan och spejade nedåt The Mall fick hon se en lång ung man med gyllenblont hår som vände sig om, log och vinkade farväl innan han försvann.

I det här kalla landet var alla ytterdörrar stängda, och människorna träffades inte ute på stan och umgicks med varandra till långt efter solnedgången som i Indien. Bess förstod att grannarna ogillade henne, det märktes på deras tvungna, kyliga leenden och på att de aldrig bjöd hem henne. När hon kände sig ensam pratade hon med gatsoparen eller med kvinnan i konfektyrbutiken. På spårvagnen samtalade hon med soldater med mitella om armen eller huvudet i bandage, män som hade skickats hem till London för att återhämta sig efter krigsskadorna.

Någon gång på våren 1915 accepterade hon slutligen tanken på att fadern var döende. Det var ungefär samtidigt som andra slaget vid Ypres utkämpades och tyska trupper för första gången använde klorgas. Precis som de gasade soldaterna tvingades fadern nu kämpa för varje andetag.

När Bess satt på sängkanten och höll hans hand kunde hon höra hur ansträngt hans plågade lungor arbetade för att få luft och se hur hans goda humör och den optimism som alltid utmärkt honom långsamt och obönhörligt bröts ned. Då skulle man hellre dö i en olyckshändelse som Jack, tänkte Bess – få ett snabbt slut.

Fadern dog den första maj. Då stod träden i blom, och för första gången sedan Bess anlänt till England kände hon en aning värme i luften. Efter begravningen gick hon igenom faderns få ägodelar, en elefant av teakträ, en mässingslykta och en juvelprydd dolk som han sade sig ha fått av en indisk furste.

Eftersom fadern dött i tuberkulos brände man både hans kläder och 21

sängkläder. Bess sålde hans blygsamma bibliotek till ett antikvariat, och teakelefanten och den juvelbesatta dolken till en antikvitetshandel i Belgravia. Sedan sålde hon också flera av sina egna sommarklänningar och mer storslagna aftonklänningar till en firma som handlade med begagnade kläder – vad hade hon för användning av dem nu, ensam i det här kalla landet som hon var? Hon packade ned alla återstående tillhörigheter i en liten resväska.

Medan hon städade rummet innan hon skulle lämna nycklarna till värdinnan tänkte hon på Cora Ravenhart. Vi har länge haft för avsikt att besöka Fentons äldre bror Sheldon i Skottland, hade Cora sagt. Allt är redan planerat – vi reser i april och tillbringar sommaren hos Sheldon.

Bess mindes fotografiet som stått på byffén i svärmoderns hem. Fotografiet av Ravenhart House, ett enormt, grått hus med mörka klippor i fonden. ”Farbror Sheldons ställe”, hade Jack anförtrott henne. ”Visst ser det hemskt ut?”

På stadsbiblioteket letade Bess upp platsen på en karta över Brittiska öarna och kartlade vägen hon måste ta till Perthshire i Skottland, från ena änden av England till den andra. Men hon skulle inte skriva, bestämde hon sig – hon tänkte inte förvarna Cora Ravenhart om sina planer. Under den långa, kalla vintern hade hennes ängslan förvandlats till misstro. En minnesbild dök upp: Coras fingrar i spetsvantarna när hon kärleksfullt smekte Frazers blonda hår. Den här gången skulle hon inte ge efter för Cora. Den här gången skulle hon ta med sig sin son, och när de två var tillsammans igen skulle hon aldrig mera släppa taget om honom.

Bess bytte tåg i Edinburgh och fortsatte norrut mot Perth, genom ett landskap med berg och kullar och djupa dalar – det såg ut som om någon vårdslöst knycklat ihop ett gigantiskt tygstycke i stora veck. På kvällen var hon framme i Pitlochry och övernattade på ett värdshus. Efter kvällsmaten tog hon en promenad i den lilla staden. Hon hade svårt att bevara sitt lugn. I morgon skulle hon äntligen få träffa Frazer. I morgon skulle hon återförenas med sin son.

Dagen därpå gav hon sig av i en liten hyrd trilla. Här uppe fanns en påtaglig skärpa i luften, en iskall udd i vinden. Den smala vägen slingrade sig fram mellan höga kullar, kantade av träd och klipputsprång. Ibland sluttade de så brant åt olika håll att Bess måste hålla sig i armstöden för att inte kastas ur. Bortom dalens slättland höjde sig bergen, som badade 22

i ljus varje gång solen kröp fram bakom molnen. Till sin häpnad upptäckte Bess att ju närmare hon kom Ravenhart House desto mera hemma kände hon sig. Barrträden och kaprifolen i häckarna påminde henne om Simla.

Slutligen markerade en grindstuga att de var framme vid avtagsvägen till familjen Ravenharts residens. Den vägen var ännu smalare och ledde över en valvbro innan den letade sig vidare genom dalen. Nu tornade kullarna upp sig på ömse sidor, höga och svarta. Längst ner i dalen rann en bred, grund ström, kantad av silverbjörkar vars löv dallrade i den lätta brisen. Så långt ögat såg var det Ravenharts mark, berättade kusken, och för bråkdelen av ett ögonblick glömde Bess varför hon var här och kände sig enbart överväldigad av det storslagna sceneriet. Här uppe på höglandet tyckte hon sig kunna andas fritt för första gången på flera månader. I London hade hon känt sig nedtryckt som om staden försökt pressa all must ur henne, men nu kände hon sig så fri som om hon sluppit ut ur ett fängelse.

Sedan glesnade träden och hon fick se Ravenhart House för första gången. Jack hade fel, tänkte hon. Det är inte alls fult. Det är storartat.

Fönstren hade blyinfattade rutor, flyglarna var försedda med torn och de höga rappade väggarna kröntes av ett gråblått skiffertak. Trädgården omgavs av en tät häck av buxbom och rhododendron och bakom huset utgjorde en mörk furudunge en effektfull bakgrund.

Då vagnen stannade på den grusade gårdsplanen gick Bess blick till fönstren, på jakt efter en skymt av Frazer. Men där syntes ingenting, inte minsta antydan till en levande varelse, som om huset vore bebott av enbart spöken. Hon klev ned från vagnen och tittade tyst på huset. Det framstod som en plats fylld av mysterier och hemligheter. Vilka gamla andar och skuggor kunde inte sväva fram i dess mörka korridorer och branta trappor, dolda av träden, skyddade av bergen?

Hon drog i klocksträngen. Medan hon väntade erinrade hon sig med ett styng i hjärtat hur mjuk Frazers knubbiga hand känts i hennes, hur varm och tung han varit i hennes famn. Med ens blev hon upprymd, när hon steg in här skulle hon få se honom igen, höra hans röst. Kanske skulle han springa fram till henne om hon ropade på honom? Naturligtvis förstod hon att han måste ha förändrats under den gångna tiden – han skulle ha vuxit en hel del och vara mindre av en baby, mera av en liten pojke. Han skulle kunna gå och prata. Men ändå tyckte hon att något minne av henne borde finnas kvar hos honom, att ljudet av hennes röst 23

och doften av hennes hud skulle väcka några minnesbilder till liv.

En husa öppnade dörren och bad henne stiga in. Väggarna i salongen hade mörka träpaneler och i den stora öppna spisen av skulpterad sten brann en stockvedsbrasa. Bess kunde inte stå stilla, hon kom på sig med att vanka av och an i rummet medan blickarna gick från jakttroféerna på väggarna till möblemanget, som var lika mörkt som väggpanelerna och så bastant tilltaget att det kunde ha tillhört en jätte. Ett tunt dammlager täckte möblerna och spindlar hade vävt sina nät mellan taggarna i en hjortkrona. På byffén och spiselhyllan stod fotografier, ögonblicksbilder av flickor i vita sommarklänningar och halmhattar och bistra damer i krinolin och bahytt. Små grupper av tweedklädda män med gevär på axeln och triumferande min stod runt en död hjort. Där fanns också ett porträtt av en ung man i officersuniform – Bess tyckte att han såg melankolisk ut.

Hjärtat bultade hårt och hon kände sig upphettad, nästan febrig. Hon drog av sig handskarna och gick fram till fönstret. Kanske lekte Frazer ute i trädgården. Kanske skulle hon se en skymt av honom, en vitklädd liten gestalt som sprang längs rhododendronhäcken.

Hon hörde fotsteg och vände sig om. ”Mr Ravenhart?”

Sheldon Ravenhart var kort och satt, och alldeles som sitt hus verkade han lite luggsliten – det glesa, grå håret var okammat och västen saknade en knapp. ”Den där dumma flickan påstod att ni var mrs Ravenhart”, sa han retligt och kastade en hastig blick på Bess. ”Dumheter, sa jag till henne, du missuppfattade förstås namnet.” ”Jag är Jack Ravenharts änka”, förklarade Bess. ”Och jag ber om ursäkt för att jag dyker upp på det här sättet, men jag måste helt enkelt få tala med mrs Ravenhart.”

Han lät höra ett kort, gläfsande skratt. ”Då kommer ni tyvärr fem år för sent. Min fru dog nittonhundratio.”

Bess rodnade och ursäktade sig igen. ”Jag menade att jag vill tala med mrs Cora Ravenhart.” ”Cora? Men hon är inte här. Hon är i Indien.”

Bess kände en stöt i hjärtat. ”Indien?” ”Naturligtvis.” Han gick fram till henne. Han luktade piptobak och något fuktigt, instängt som påminde henne om gamla tyger och textilier efter monsunperioden. ”Om ni är Jacks änka”, sa han och kisade misstänksamt mot henne, ”så borde ni väl ändå veta att Cora och Fenton har bott i Indien i åratal?”

24

En våg av besvikelse vällde upp inom henne. ”Då har jag kommit för tidigt, de är förstås fortfarande på väg …” ”Det är mer än jag kan säga”, muttrade han. I ljuset från fönstret såg hon fläckarna på hans väst och de trådslitna manschetterna. ”Fenton har aldrig varit mycket till brevskrivare.” Han såg på klockan. ”Husan ska få servera er några förfriskningar, mrs Ravenhart, men jag är rädd att jag inte kan be er att stanna och äta lunch. Jag lever så enkelt sedan jag blev änkling.”

Bess blev orolig. ”Men nog har väl Cora skrivit till er, mr Ravenhart?”

Han såg irriterad ut. ”Hon informerade mig förstås när pojken dog. Er man, alltså.” ”Och mina svärföräldrar ska besöka er nu i sommar?” ”Det vet jag ingenting om. Och nu måste ni ursäkta mig.”

Oron övergick i rädsla och hjärtat hamrade mot revbenen. Hon grep tag i hans arm. ”Fenton och Cora – menar ni att de inte alls tänker komma hit?”

Hans otålighet syntes tydligt i det strama, kyliga leendet. ”Ni tycks ha missuppfattat saken, mrs Ravenhart. Min bror och svägerska tänker inte besöka mig just nu så vitt jag vet.”

En missuppfattning, tänkte Bess. En missuppfattning.

Desperat sa hon: ”Men Cora sa ju … hon sa mig att allt redan var ordnat!” ”Det kan ju tänkas att ett besök var på tal. Det minns jag faktiskt inte.”

Han gick till dörren. ”Förlåt mig, mrs Ravenhart, men jag nu har jag annat att syssla med.”

Bess röst skälvde trots att hon försökte behärska sig. ”Då finns inte min son här? Det finns inga planer på att han ska komma hit snart?”

Sheldon Ravenhart hade redan handen på dörrhandtaget men vände sig om för att se på henne. ”Er son?” ”Min lille pojke. Frazer.”

Nu såg han på henne som om hon var förryckt. ”Det finns inga småbarn här i huset, det försäkrar jag. Jag är ledsen, mrs Ravenhart, men jag kan faktiskt inte hjälpa er.”

Då Bess åkte från Ravenhart House höll hon blicken envist fäst på den grå fasaden som om hon ändå skulle lyckas få en skymt av Frazer bara hon tittade tillräckligt länge. Men sedan gick solen i moln och då försvann allt det sagovackra hos huset och det blev mörkt och ondskefullt.

25

Kusken gjorde en tvär gir, barrträden drog för sina gröna draperier och huset försvann ur sikte. Bess huttrade till och knäppte kappan. När hon såg sig omkring tänkte hon att landskapet inte alls påminde om Simla, där hade hon också tagit miste. Detta var ett annat land och halva världen låg mellan henne och hennes barn.

Bess kände sig som förlamad och kunde inte tänka klart. Men hon tvingade sig att gå igenom samtalet i minnet, försöka förstå vad som hade hänt. Chockad och förvirrad som hon var efter Jacks död hade hon kanske missförstått Cora Ravenharts ord. Eller också hade makarna Ravenharts planer inte gått i lås. Vad var det Fentons bror hade sagt? Det kan ju tänkas att ett besök var på tal. Det minns jag faktiskt inte. Hon hade velat ruska om honom, tvinga honom att minnas.

Eller kanske hade svärföräldrarna inte velat resa till Storbritannien på grund av kriget. De ville kanske inte ta de risker en lång fartygsresa innebar. Ja, så måste det vara, tänkte hon och kände en gnista av hopp. Tidningarna hade skrivit att även civila fartyg hade blivit torpederade vid engelska kusten. Och utanför Irland hade passagerarångaren Lusitania skjutits i sank för ett par veckor sedan – över tusen personer hade gått under. Då hade hon tagit fel när hon trodde att kriget inte berörde henne.

Medan hon hade vårdat sin far och väntat på att återigen få ta hand om sin son hade kriget spridit sig som en farsot över världen tills det påverkade alla människor.

Det fanns förstås ytterligare en möjlighet. Bess skälvde till. Kanske hade Cora inte alls ändrat sig i sista minuten. Kanske var detta vad hon hela tiden planerat.

Om hon tänkte behålla Frazer.

Var det möjligt? Ja, nu förstod Bess att det var bara alltför möjligt.

Cora hade alltid tyckt illa om henne, Cora hade försökt avråda Jack från att gifta sig med henne. Bess Cadogan, dottern till en misslyckad affärsman, var inte det bästa partiet för hennes ende son. Men Jack, som ända sedan han var liten hade fått sin vilja fram och uppfostrats som en liten prins, bortskämd av tjänarna och dyrkad av sin mor, hade vägrat att rätta sig efter Coras önskemål. Och han var lika viljestark som sin mor.

Jack hade varit stilig, modig och oförvägen, tänkte hon, men naturligtvis hade han sina fel. Han krävde alltid uppmärksamhet, väntade sig alltid beundran. Han tålde inte motsägelser, allt Jack ville ha måste han också få, och om man nekade honom något kunde han bli både sur och rasande. Under sitt två år långa äktenskap hade de skrattat mycket, det 26

var sant, men de hade också grälat – på blodigt allvar, då smällar i dörrarna och flygande porslin fick tjänarna att söka skydd. Jack kunde vara mycket rar och öm men han hade också en mörkare sida, när det inte passade honom att visa medlidande hade han ingen förståelse för andras känslor och han var totalt oförmögen att lyssna på kritik. Det var fel som modern uppmuntrat hos honom, hon hade skämt bort honom grundligt och aldrig någonsin motsatt sig hans vilja eller tillrättavisat honom.

All den kärlek Cora Ravenhart var mäktig hade hon slösat på sin ende son. Bess hade aldrig sett Cora ge sin man minsta ömhetsbevis. Hur klarade man sig när man hade förlorat den enda människa man älskade?

Sörjde man resten av livet? Eller trevade man mitt i sin sorg och vrede efter ett substitut, en annan människa att älska? Höll man sig krampaktigt fast vid den förlorades närmaste ättling, vilka konsekvenser det än fick och vilken skada man än åstadkom?

På tåget från Perth till Edinburgh kom ett ungt par in och satte sig i Bess kupé. Mannen smög armen om flickans midja och hon fnittrade och föste undan den. ”Nej, nej, Ken. Uppför dig ordentligt nu.” ”Äh, snälla …” ”Kenny!” ”Jag hoppas att ni inte tar illa upp, ma’am?” sa mannen till Bess. ”Men vi har just gift oss.” ”Jag får gratulera.” ”Och det är bara en månad sedan vi träffades, Annie och jag.” ”Tänka sig”, sa Bess artigt. ”Det är ju ingen idé att söla, eller hur? Två dagars smekmånad och sedan ska jag raka vägen till Frankrike.” Han hade kakiuniform. ”Och då vet man aldrig vad som händer.” ”Ken, säg inte så …”, bad flickan. ”Oroa dig inte, raring. Jag tänker komma tillbaka. Två nätter är inte tillräckligt för mig.”

Tåget krängde fram längs rälsen. Det nygifta paret delade en cigarrett och viskade med varandra. Bess vände sig mot fönstret och såg ut, men i stället för höjder och skogar såg hon bara Frazer. Frazer med hår som vitt guld och blå ögon, Frazer som vinkade åt henne då hon gick sin väg från makarna Ravenharts bungalow.

Hon måste återvända till Indien och själv hämta hem honom, tänkte hon desperat. Svärmodern skulle inte få honom, hon tänkte inte låta 27

Cora ta honom ifrån sig. Men en resa till Indien kostade pengar. Och när hon väl fick tillbaka Frazer måste hon – som Cora Ravenhart hade påpekat – ha ett hem att erbjuda honom. Förstulet kikade Bess i sin portmonnä. Fem pund och tolv shilling. Småpengar. Allt handlade om pengar, tänkte hon bittert. Utan pengar kunde man inte göra någonting.

Hon måste försöka få ett arbete. Men vad kunde hon uträtta? Hennes skolutbildning hade varit bristfällig. Vad hon kunde var att rida lika bra som de flesta män och svära på tre olika språk. Dessutom kunde hon simma, var en djärv dykare och hade alltid haft tur i kortspel. Men vad hade hon för nytta av de talangerna? Hon grubblade nyktert på vilken sorts anställning hon hade möjlighet att få – på en bar eller ett hotell, kanske i ett damskrädderi eller i sämsta fall som tjänsteflicka i ett privat hem.

Kontorsarbete, om hon lärde sig att skriva maskin. Skulle den sortens arbete vara så bra betalt att hon kunde försörja både sig själv och Frazer och dessutom en flicka som tog hand om honom medan hon var på arbetet?

Det hade hon ingen aning om.

Kylan hade spridit sig genom hela kroppen nu och trängde ända in i märgen. Skräcken berövade henne förmågan att tänka klart. Skräcken för att Cora Ravenhart, vars egen son hade dött, skulle ha beslutat sig för att behålla sin sonson. För att hon själv, Bess Ravenhart, hade begått ett fruktansvärt och oåterkalleligt misstag och utan att tänka sig för gått rakt i fällan som Cora hade gillrat åt henne.

I Edinburgh hyrde Bess första bästa billiga rum hon kunde hitta. Hon var för trött för att resa längre och vart skulle hon för övrigt ta vägen? Varför återvända till London, som hon inte tyckte om, där hon inte hade något hem och ingen väntade på henne?

Hennes rum låg på femte våningen i ett hus i den äldre stadsdelen. Det var litet och fuktigt och lakanen tvättades inte tillräckligt ofta. Fönstret vette ut mot en smal gränd och ett lika högt hyreshus. Bess sov dåligt, invirad i lager på lager av sträva yllefiltar. Hon snålade med de pengar som återstod, åt på billiga matställen och nöjde sig ibland med en bulle till lunch. Diamantörhängena som Jack hade givit henne på deras ettåriga bröllopsdag gömde hon undan. Det var blå diamanter från Ceylon, och Bess älskade dem hett och innerligt. Nu stack hon in dem bakom en lös bräda i väggen.

Staden med sina många höga klippor och virrvarret av skilda gatuplan tycktes slunga runt henne lite på måfå när hon strövade runt. Ibland be28

fann hon sig högt ovanför hustaken och andra gånger kom hon ut bland lågt liggande gränder och passager där hon inte hade en aning om vart hon skulle gå härnäst. Aldrig förr hade hon varit så ensam. Hon hade alltid haft någon, antingen fadern eller Jack eller vännerna i Simla, hon hade aldrig behövt klara sig på egen hand. Nu gnagde ensamheten henne och ibland när hon satt på ett kafé och fick en kopp te att räcka en hel timme hände det att en man fångade hennes blick och att hon kände sig frestad att le till svar. Hon mindes det erbjudande Dempster Harris hade givit henne. Det skulle förmodligen löna sig bättre än att arbeta i en butik.

Bess visste att hon befann sig farligt nära randen av ett bråddjup, och att risken var stor att hon skulle snava och störta ned.

Men en morgon när hon vaknade, klädde sig och kammade sitt långa svarta hår kom hon att tänka på P & O-ångaren som hade fört henne från Bombay till Southampton. Hon mindes paret Williamson som hade varit så snälla mot henne och soldaterna som hade flirtat med henne när hon satt på däck. Vad var det hon hade tänkt den gången? Början till en plan materialiserade sig i hennes hjärna. Sedan kom ännu ett minne: smekmånadsparet på tåget från Perth till Edinburgh. Det är bara en månad sedan vi träffades. Bess hejdade sig och betraktade sin spegelbild. Ögonen, som smalnade medan hon kritiskt granskade sitt yttre, liknade smala, safirblå springor. Hennes dåliga kosthåll hade gjort henne tunn om kinderna och ansiktsdragen mer markerade – de höga kindbenen, den smala, raka näsan. Den fylliga munnen, som Jack hade tyckt så mycket om att kyssa, var hårt sammanpressad. Ja, hennes yttre var en tillgång, en stor tillgång. Den kunde hon slå mynt av. Allt svärmodern hade ogillat hos henne kunde hon använda till sin fördel. Mrs Ravenhart hade genomskådat den tunna fernissa av god uppfostran som Bess lagt sig till med för att bli mottagen i Simlas societet. Mrs Ravenhart hade tyckt att Bess var en lättsinnig och flirtig kvinna.

Hon måste få Frazer tillbaka. Hon måste. Bess gick fram till fönstret, slog upp det och andades in den svala, friska luften. Sedan satte hon på sig hatt och handskar och gick ut.

På väg uppför Castlehill gjorde hon upp en noggrann plan. Först skulle hon söka upp paret Williamson och påminna dem om deras umgänge på fartyget. Hon skulle klä sig elegant, uppföra sig oklanderligt och inte nämna ett ord om de olyckor som drabbat henne. Mrs Elizabeth Ravenhart, änka efter Jack Ravenhart, en nevö till innehavaren av släktens stora skotska egendom skulle säkert bli väl mottagen i Edinburgh, men en 29

utfattig flicka i ett billigt hyresrum skulle inte ha en chans.

Bess såg ut över staden, först på de solglittrande taken på de eleganta, georgianska husen i den nyare stadsdelen, och sedan bort mot den avlägsna silverstrimma som var Firth of Forth. Hon skulle använda sig av paret Williamson för att skaffa sig tillträde till societeten. Hon måste se till att bli inbjuden till soaréer, mottagningar och baler. Kärleken spirade alltid i krigstider. Och så fort hon kunde skulle hon leta upp den rikaste och lämpligaste mannen i Edinburgh och gifta sig med honom.

30