Ester Erikssons värld är en fucked up disneyvärld, ett smutsigt nöjesfält, en cirkus där jaget är bilden i lustiga husets speglar. Hon känns som en syster, som att det är vi, hon och jag, som är cirkusens lindansöser. Sämst i klassen på balansgång men ändå. Vi trär på oss sko skavsskorna och klättrar upp. Står där, svajiga och moders lösa och gör en ful piruett bara för att nån kanske ska skratta och kanske, kanske älska oss. Sådär som vi egentligen vet att vi aldrig kommer bli älskade igen. Trots att ingen har brytt sig om att sätta upp ett skyddsnät så står hon där. Trots att långt där nere väntar vidöppna lejon gap och fakirer med asvassa svärd. Envist balanserar Eriksson på den tunna linan. Fulast på da gen, vackrast på natten. Och framför henne: Plath, Hjertén, Fitzgerald, Malmsten, Jelinek, Blixen, Odell. Genierna. Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, skri ver i sin artikel Kollapsen är en kvinna att: “Den kvinnliga galenskapen är tveklöst snävare villkorad än den manliga. När kvinnor presenterar sig som ’galna’ spelar de ett högre spel. Avvikelse riskerar hos dem att kopplas till vad de är, hos män till vad de gör. Därmed blir själva risktagandet större. När är man för bisarr, för överdriven? För pinsam, för tragisk? För gammal, för oattraktiv? Över betraktarens öga har som bekant ingen makten.” Det är detta som gör Eriksson extra modig. Hon vågar riske ra att kallas galen, vågar spräcka normen för den förväntade kvinnligheten. Vågar vara neurotisk, grandios, berusad, arro gant och skev. Trots att dessa beteenden hos kvinnor (till skill nad från män) oftast inte lett till genistatus utan mentalsjukhus. Jag tycker mig ana en sax i Erikssons bakficka. Ja, titta! Nu klipper hon linan. Tar tag i den, svingar sig, gastar så det ekar över hela jävla cirkusen: MAMMA DET GÅR INTE UTAN DIG! Kristina Sigunsdotter Författare, konstnär
7
8
9
10
11
12
13