9789174636734 by Smakprov Media AB

Daljunkern och Nils Sture â&#x20AC;&#x201C; en boskillnad

Lars Erik Westlund

Omslag: Träsnitt av Daljunkerns sigill under hans brev utfärdat i Trondheim 25 november 1527. Bilden är fritt tillgänglig via Wikimedia Commons efter Nordisk familjebok, 5 (1906), men har tidigast varit tryckt i Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, 3 (1878).

ÄLDRE HISTORIESKRIVNING RÅDDE INGET TVIVEL OM att den uppviglare som uppträdde i Dalarna 1527 och som efter åtskilliga strapatser avrättades i Rostock följande år var en bedragare – han var inte den som han påstod sig vara, den vid oroligheternas utbrott endast 14årige Nils Stensson eller Nils Sture, äldste sonen till riksföreståndaren Sten Sture d.y. († 1520) och hans änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). En försiktigt avvikande mening anmälde Folke Lindberg 1942 i en längre uppsats i ämnet, vilken utmynnade i konklusionen att det inte kan uteslutas att den s.k. Daljunkern (eller Daljunkaren) – benämningen (av pejorativ natur) förekommer tidigast i Peder Svarts krönika – trots allt talade sant om sin börd: »det går inte att hålla fast vid omdömet, att daljunkern inte kan ha varit den han gav sig ut för«.1 Tolkningen refererades i vissa populärhistoriska sammanhang, men mötte också gensagor, framför allt från Rune Thorell och Sixten Samuelsson,2 och ﬁck inget genomslag i facklitteraturen. Curt Weibull kunde sålunda i ett sakkunnigutlåtande med anledning av den 1951 ledigförklarade professuren i historia vid Uppsala universitet fastslå att »Daljunkern har icke varit Nils Sture«.3 Under de senaste decennierna har emellertid den motsatta uppfattningen åter – eller snarare: sent omsider – tagits till heders och till yttermera visso i en förbehållslös utformning: Daljunkern och Nils Sture var minsann en och samma person. Varianten lanserades av Lars-Olof Larsson i hans biograﬁ Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?, som utkom 2002,4 och har – till skillnad från den mer blygsamma förlagan (Lindberg) 1

Lindberg 1942. Slutsatsen ibid., s. 290. Thorell 1945, s. 89 ff.; Samuelsson 1948. Weibull 1951–52, s. 200. Lindbergs uppsats hade däremot andra förtjänster. 4 Larsson 2002, s. 149–164; även ibid., s. 16, 143, 170, 196, 202, 352. Se också Larsson 2005a, s. 114 f.; Larsson 2005b, s. 29. I det senare arbetet heter det helt kort, och förmodligen omedvetet tvetydigt, att »Sten Stures äldste son Nils var dess [= upprorsförsökets] åtminstone ﬁktive ledare«, men i det förra påstås utan reservationer och tolkningsmöjligheter att »eftervärlden har alltför länge vilseförts av den kungliga propagandan och hävdat att den yngling som hösten 1528 avrättades i staden Rostock inte skulle ha varit Nils Stensson«. 2

på sin tid – vunnit gehör hos andra fackhistoriker; den återkommer utan invändningar i bl.a. Lars Ericson Wolkes bok Stockholms blodbad (2006),5 i flera arbeten av Bo Eriksson, däribland översikten över äldre Vasatiden i Norstedts Sveriges historia (band 3, 2010),6 och i den senaste biografin över den förste Vasakungen, Olle Larssons Gustav Vasa. En furste bland furstar (2018).7 Uppmärksamheten kring Larssons utsaga har också medfört att föregångaren Lindbergs bidrag har rönt nymornat, välvilligt intresse. I en exkurs i studien Mässan och armborstet (2010) har Martin Berntson behandlat frågan om Daljunkerns identitet. Resonemanget utgår emellertid inte från en självständig analys av källorna utan i allt väsentligt från delar av Lindbergs och Larssons framställningar, jämförda med vissa av de motargument, vilka Thorell och Samuelsson riktade mot Lindbergs tes, som Berntson själv dock slutligen visar sig omfatta och instämmande citerar, nämligen »att det inte går att hålla fast vid omdömet, att daljunkern inte kan ha varit den han gav sig ut för«.8 I Marie-Louise Flembergs bok Kristina Gyllenstierna (2017) har drygt 40 sidor anslagits till Daljunkern. Skildringen kan närmast karakteriseras som en vidlyftig version av här aktuella delar av Lindberg 1942 och i synnerhet Larsson 2002 och genomsyras från början till slut av åsikten att upprorsmannen var Nils Sture; författaren »tror« att det var så.9 Dick Harrison har i en recension riktat hård kritik mot Flembergs bok, och konstaterar vad beträffar avsnittet om Daljunkern att författaren inte tillför något nytt utöver vad som är resultatet av vad hon själv betecknar som sin »konspiratoriska fantasi«. Samtidigt hävdar dock Harrison, en passant, att Daljunkern »med stor sannolikhet« var identisk med Nils Sture.10 Svenskt biografiskt lexikon har förhållit sig mer avvaktande, men inte heller avvisande till den Larssonska lärosatsen. I artikeln om Svante Sture, publicerad 2013 i första häftet av band 34 (häfte 166), sägs om brodern Nils att det är »omstritt« om han verkligen var Daljunkern »även om senare forskning har pekat på detaljer som tyder på detta«. 11 I det helt 5

Ericson Wolke 2006, s. 195. Eriksson 2010, s. 517–519, 546. Larsson 2018, s. 103–107. 8 Berntson 2010, s. 382–388. Också Berntson själv betecknar exkursen som ett referat av tidigare diskussion (ibid., s. 92). 9 Flemberg 2017, s. 155–199. Se även ibid., s. 132, 140, 214. 10 Harrison 2017. Flemberg själv hänvisar till sin »konspiratoriska fantasi« (2017, s. 190) i samband med sina funderingar om avrättningen i Rostock 1528 av Daljunkern (d.v.s. Nils Sture enligt hennes uppfattning) verkligen har ägt rum (!). 11 Svante Sture, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34643, Svenskt biograﬁskt lexikon (art. av Jan Samuelson), hämtad 2019-05-12. Samma osäkerhet förmärks också i det korta avsnittet om Nils Sture i den i samma häfte publicerade artikeln Sture (yngre ätten): »Nils Stensson eller Nils S (1512–1527 eller 6 7

internetbaserade Svenskt kvinnobiograﬁskt lexikon (artikeln »Kristina Nilsdotter Gyllenstierna«) upplyses läsaren om att »[s]entida forskare gör gällande att Nils Sture är identisk med ’Daljunkern’ […] ’Daljunkern’ (namnet är en efterhandskonstruktion) menade själv att han var Nils.«12 Inte heller i grannländernas moderna uppslagsböcker på nätet utesluts det att Daljunkern var Nils Sture: »muligens« var det så enligt Store norske leksikon;13 »kan være sandt« påstår Den Store Danske.14 Ett slags mellanställning intar den framkastade gissningen att Daljunkern kan ha varit en utomäktenskaplig son till Sten Sture.15 Det inte närmare preciserade hugskottet, som strider mot Daljunkerns agitation sådan den återges i riksregistraturet och i hans bevarade proklamation 30 januari 1528 (han förklarar där att han är herr Stens »ecthe oc rätte son«)16 och mot vad han föregav för sina beskyddare i Norge,17 bygger endast på förmodandet att han måste ha haft en viss, särskilt hög börd för att kunna dupera sina anhängare. Tankeleken har skönlitterärt påbrå: i Henrik Ibsens drama Fru Inger til Østeraad (1854, tryckt 1857) visar sig Nils Stensson vara en utomäktenskaplig son till Sten Sture och den under Daljunkerns norska äventyr framträdande fru Inger (i verkligheten var hon för en kort tid hans tilltänkta svärmor).

Daljunkerns uppror Första uttryckliga omnämnandet av ett nytt uppror eller upprorsförsök i Dalarna förekommer i en kunglig skrivelse daterad 2 mars 1527. I brevet förmanas menige man i detta landskap »och ther nesth om kring« att i likhet med andra delar av riket utgöra en föregående år beviljad extraskatt och inte »altĳd« beskydda och försvara förrädare, som med sin skalkhet och sina lögner förorsakar uppror och tvedräkt, riket och dess 1528)«. Sture (yngre ätten), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34629, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Hans Gillingstam), hämtad 2019-05-12. Jfr artikeln Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, publicerad 1968 (häfte 84): »[…] Daljunkern, som utgav sig för att vara hennes son Nils, som dött våren 1527«. Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13412, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Hans Gillingstam), hämtad 2019-05-12. 12 Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, https://www.skbl.se/sv/artikel/KristinaNilsdotterGyllenstierna, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (art. av Katarina Harrison Lindbergh), hämtad 2019-05-12. 13 Daljunkern, https://snl.no/Daljunkern, Store norske leksikon, hämtad 2019-05-12. 14 Daljunkern, http://denstoredanske.dk/index.php?sideId=60661, Den Store Danske (art. av Gunner E. Lind), hämtad 2019-05-12. 15 Samuelsson 1925, s. 99 (med hänvisning till ett muntligt förslag från Gottfrid Carlsson); Thorell 1945, s. 97 f.; Roberts 1970, s. 81; Åberg 1978, s. 160. 16 GR 5, s. 228. 17 Se bl.a. GR 5, s. 245, 263, 266.

inbyggare till skada och fördärv. Om detta har kungen nyligen (»nw j thesse forlidne daga«) haft samtal och burspråk vid distingen i Uppsala, dit också dalkarlar infunnit sig, varför han förmodar att dessa kan ge närmare besked härom till sina hemmavarande grannar. Adressaterna uppmanas så än en gång att utgöra den beslutade skatten samt – att hädanefter inte hylla, beskydda eller på något sätt försvara »then skalk som thet stora rykte uthspridher j then landzenda ther vppe hos eder, sægiandis siick vara her stens son«; i stället anmodas de att överlämna honom till fogden. Skrivelsen avslutas med en repetition av anmaningen att inte främja uppror, tvedräkt och söndring.18 Orosstiftarens agitation – eller kanske närmast: agitationen i hans påstådda namn – måste således ha inletts senast i februari månad, och av skrivelsens uppläggning att döma förefaller han och hans anhängare ha varit i full verksamhet redan då kungen höll sina förhandlingar vid distingen omkring mitten av månaden.19 Att den tidigare och numera infångade uppviglaren Peder Jakobsson Sunnanväder fraktades till Uppsala och där ställdes till svars, dömdes till döden och strax avrättades vid denna sammankomst, allt detta skedde 18 februari,20 var därmed ingen slump utan ett regisserat memento. Redan 9 januari hade kungen förebrått menige man i Dalarna för att de tredskades med att erlägga den aktuella extraskatten och i stället var benägna att uppväcka uppror mot sin herre »och forswara och inneholla hoss edher skalka, våre och rikitzens forredhere«.21 Det är ovisst om därmed avsågs endast Peder Jakobsson och hans sällskap. Liksom under det s.k. första dalaupproret var det inte hela landskapet som drogs med heller under det andra. Främsta stödet tycks den nye utmanaren ha haft i Mora och Orsa socknar i norr samt i Malungs och Lima socknar i väster. Hans budskap väckte viss anklang också i Hälsingland.22 Även värmlänningarna uppvaktades men med ovisst resultat;23 dock genomförde Daljunkern någon räd in i landskapet sommaren 1527, varvid bl.a. Salomon i Strand i Brunskogs socken attackerades, vilket antagligen inte var någon tillfällighet: denne var uppbördsman för den aktuella extraskatten.24 I Dalarna skall upprorsmannen redan tidigare ha lagt beslag på skatt och avrad enligt kungens uppgifter.25 18 19 20 21

GR 4, s. 83–85.

Jfr Westman 1918, s. 362; Sjödin 1927, s. 109 f.; Staf 1935, s. 71 f.; Carlsson 1949, s. 106 not 1. Se bl.a. Sjödin 1927, s. 107 f. not 1.

GR 4, s. 22 f. Jfr ibid., s. 64 f.

22 Lindberg 1942, s. 292 not 23. I Hälsingland hade redan i slutet av år 1526 klagomål riktats mot den aktuella extraskatten, se GR 3, s. 323, 324–326, 342; GR 4, s. 6 f. 23 Samuelsson 1925. 24 GR 4, s. 356, 433 f. Om Salomon i Strand, se Westlund 2017, s. 362. 25 GR 4, s. 205.

Det kan däremot inte styrkas att Daljunkern hade något medhåll bland landets stormän. Gustav Vasa misstänkte att Linköpingsbiskopen Hans Brask hörde till upprorsmannens gynnare,26 något som biskopen själv högeligen förnekade.27 En Per Hälsing, som stått i Hans Brasks tjänst innan denne lämnade Sverige sommaren 1527, som en följd av sitt tilltagande missnöje med kungens kyrkopolitik och närmast de mot biskoparnas politiska och ekonomiska makt riktade besluten vid den nyss timade riksdagen i Västerås, skall emellertid ha funnits i Daljunkerns närhet, och enligt uppviglarens redan detta år tillfångatagne och strax därpå avrättade »kansler« ha bidragit med pengar, som sades härröra från biskopen.28 Själv lär Daljunkern ha uppgett att han kunde påräkna bistånd från lagmannen i Västergötland Ture Jönsson (Tre rosor) och biskopen i Skara Magnus Haraldsson,29 ett påstående som dessa – i enlighet med kungens önskemål – offentligt tog avstånd från i ett tidigt skede och stämplade som en skamlig lögn.30 Också herr Ture och biskop Magnus skulle komma att lämna Sverige, och i deras fall av nödtvång, sedan »Västgötaherrarnas uppror« avklingat efter ungefär en månad våren 1529. Till Daljunkerns till namnet kända anhängare i Dalarna hörde dock flera präster, vilket avspeglades i den framträdande kritiken mot kungens kyrkopolitik i ekonomiskt och teologiskt avseende. Bland dessa märktes herr Jakob i Mora,31 som för sitt engagemang för de båda prelaterna Peder Jakobsson Sunnanväder och hans följeslagare Knut Mickelsson hade tvingats fly till Norge, ett av flera exempel på det nära sambandet mellan de båda försöken till dalauppror. Också skattebördan återkom bland angreppspunkterna; denna gång gällde det alltså framför allt den ovannämnda allmänna extraskatten, en kombinerad penningskatt och varugärd,32 vilken pålades kyrkan, städerna och allmogen med hänvisning till skulden till Lübeck, men som i betydande utsträckning kom att användas för att täcka andra kostnader.33 En annan gemensam nämnare var Sturenamnet. Våren 1525 ryktades bland de fronderande i Dalarna att kungen skulle ha låtit fängsla Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) och fördrivit eller förgjort hennes son Nils 26

GR 4, s. 327 f. GR 5, s. 294 f. GR 4, s. 327 f. Se också likartad uppgift från rättegången mot Peder Grym i april 1528 ( GR 5, s. 256). Om »kanslern« Laurentius Sigfridi, en gråbroder från Stockholm, se Diplomatarium Dalekarlicum, 3, s. 32 27

(nr 668). 29 GR 4, s. 139 f. Rykten om herr Tures inblandning i upproret nådde också Kristian II i hans exil ( DN 14, s. 541, nr 574). 30 GR 4, s. 415. 31 Lindberg 1942, s. 267. 32 Bergfalk 1893, s. 13–15. Se även bl.a. Daljunkerns proklamation till invånarna i Värmland och på Värmlandsberg 14/4 1527 i Samuelsson 1925, s. 96 f. 33 Hammarström 1956, s. 411–414, 422, 434.

Sture.34 Klart är att fru Kristinas föregivna äktenskapsplaner med den avsatte kung Kristians stundtals ännu handgångne man Sören Norby hade gjort henne misstänkt i kungens ögon, och att sonen Nils åtminstone sedan april månad detta år befann sig på Kalmar slott.35 Slottet innehades då ännu av den tidigare så gynnade överlöparen Berend von Melen, vars förtroende hos Gustav Vasa dock hade devalverats efter föregående års misslyckade expedition till Gotland och som snart skulle ﬂy landet för att inleda en långvarig kampanj mot den svenske kungen. Fru Kristinas något diffusa umgänge med dessa äventyrare anses ha bottnat i hennes kvardröjande dynastiska anspråk på Sveriges tron för Stureättens räkning,36 men något samröre mellan dem och Peder Jakobsson Sunnanväder har däremot inte kunnat beläggas. I samband med Kalmar slotts återerövring 20 juli 1525 kom också junker Nils under Gustav Vasas kontroll, och samma år lär hans mor ha försonats med kungen, vilket kan sägas blev bekräftat genom hennes trolovning och följande giftermål med den kungatrogne rådsherren Johan Turesson (Tre rosor). 37 Att den forne Sturekanslern och den nye upprorsmannen, »den falske Sturen«, sökte sig till Dalarna var naturligt med tanke på landskapets gamla politiska förbindelser. Dalkarlarna var också väl medvetna om att det var de som tidigast hade stöttat landets nuvarande härskare. I dalaallmogens klagobrev till Gustav Vasa i maj 1525 påmindes kungen om den hjälp han erhöll av »fatighe dalekarla Helszinghe, gesthringhe« den tid då han »gingho her fridhlöss j skoghenom nær oss«. 38 Själv ville han förstås i sin polemik tona ner deras betydelse (efter slaget vid Västerås i april 1521 »gingo strax mesth alle hem igen«) och menade, inte utan viss täckning, att »huar nogor wil beginna nogot obestånd j rikit behöffuer han icke annadt göra en giffua siig vp j dalarna, och så haffuer man strax vpstöth«.39 Den kungliga propagandan, innefattande beordrade förebrående skrivelser från andra landskap till Dalarnas invånare,40 och ett antagligen redan nu sviktande stöd bland dalkarlarna medförde att upprorsmannen i september 1527 begav sig till Norge, där han sökte sig till och snart kom att inneslutas i den krets som så långt som möjligt ville frigöra landet från 34

Stensson 1947, s. 299, 301. Stensson 1947, s. 280 f., 306 med not 1. Om samröret med Sören Norby, se även bl.a. Larsson 1969, s. 26–31. 36 Se bl.a. Carlsson 1925, s. 265 f. 37 Redan 21/11 1525 kunde kungen meddela sin syster Margareta, nybliven grevinna av Hoya, att han hört att (deras moders halvsyster) fru Kristina skall gifta sig med (deras halvkusin på fädernet) Johan Turesson (GR 2, s. 248). Trolovningen skedde dock först julen 1526 och giftermålet 11/8 1527. 38 Diplomatarium Dalekarlicum, 2, s. 57 (nr 349). 39 GR 4, s. 205. 40 GR 4, s. 432–435. Se även ibid., s. 307 f.; GR 5, s. 7. 35