Romanen om D
JAN EDELHOLT
Romanen om D
© Jan Edelholt 2019 Etsning och akvarell: Lars-Göran Färg Omslag: Inga-Lill Karlgren Sättning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7463-647-5
Till minne av Dennis
Innehåll Prolog Sorti Kaos Dröm Skagen Tankar från en strandpromenad Personuppgifter
11 11 13 14 15 17 19
Del 1 1 Medborgare D 2 Direktorn Familjen De ensamkommande barnen Missionen Pojken från Aleppo 3 Det var såhär det var. F. Korridoren Funderingar i en korridor utan ände Kvällsstämning och pärmhistoria B Spån Senare. 4 D:s tillvaro Bilder Förändringens vindar 5 Direktorn Utsikt från altanen 6 Samhörighet eller kanske inte… Promenad vid havet
23 23 27 29 33 35 37 40 43 45 48 50 54 56 58 61 64 70 71 74 76 78
självporträtt 79 Ett första intryck av gruppboende Z 82 Fastigheterna och dess ägare 85 Vera 87 Gruppboende X 89 Våning två 93 Boende Z – Vera 95 7 Berättelsen om Frans 103 Bild 109 8 Agneta och Dennis 114 9 William 120 10 Berta 125 11 R besöker gruppboende Z och lär känna William och D. 135 Möttes då R och D? 139 12 Omöjligt att hantera en sådan som honom 145 Våren 2016. 147 Efter mötet 162 13 Agneta och Dennis 162 14 Likhet vare sig man vill så eller inte. 173 Dröm eller verklighet 178 15 13 juni 2016 181 16 Hustrun 185 17 Direktorn 192 Del 2 18 M som i Madeleine Lasse Märtha Anette 19 Nea och räkfesten 20 Nadja 21 Begravningen 22 J tänker på Nea och talar om sig själv 23 Vera
197 197 201 203 204 205 212 216 230 240
24 J. Nea Lördag 25 Agneta 26 Vera 27 Nea 28 Varken hustru eller moder Cirkeln som slutligen öppnas upp 29 Det uteblivna mötet 30 Vera Veras monolog 31 Nea J. 32 Reaktioner på gruppboende Z efter D:s död Personalen 33 Nea söker efter modern J. Samtal 2 34 Örjan. 35 Frans. 36 Agneta. 37 Direktorn 38 J. Nea 39 Torget. 40 Vera
248 253 256 287 293 297 303 306 310 314 318 325 326 336 339 345 351 357 361 367 372 375 377 381 385 388
Prolog Sorti
Måndagen den trettonde juni. En man stiger in på Mission-
ens kontor. Mannen ställer sig framför den kvinnliga receptionisten, placerar en blå engångständare och en cigarett av märket Marlboro på receptionsdisken. Mannen halar fram en halvliters petflaska, han dolt i en innerficka på sin alldeles för stora tygjacka, skruvar av korken, häller innehållet över sig, greppar efter tändaren och cigaretten. Mannen tar två kanske tre steg tillbaka från receptionsdisken, ser bort mot receptionisten, tänder cigaretten, drar ett djupt halsbloss och för tändarens låga mot sin kropp – längs den bruna tygjackan, över ansiktet. Håret. Lugnt och metodiskt. Varje moment ger intryck av att vara väl uttänkt. Mannen står orörlig framför receptionsdisken, tillsynes i djup koncentration över vad han satt sig för, medan lågorna slukar honom alltmer ihärdigt. En stark doft av bensin och bränd människa sprider sig på kontoret. Mannen ger inte ett ljud ifrån sig. Brinner som en ensam fackla i natten. Måndagen den trettonde juni. Solen skiner från en klarblå himmel. Måsarna och trutarna skriar över hustaken, hamnen, terminalen där de stora passagerarbåtarna lägger till. Skarvarna flyger längs vattenytan. Blickar från hamninloppets resta förtöjningsstockar. Skarvarnas svarta vingar utsträckta likt de vore budbärare från de outforskade havsdjupen. Från receptionen 11
hör man avståndsbruset från Oscarleden, småfåglarnas kvitter ur de högresta almarna. Direktorns kontor har den bästa utsikten, vid tillfället följer direktorn hamnlivet från sitt panoramafönster. Tillfreds över flytten till det nya kontoret. Måndagen den trettonde juni, en typisk sommardag, så mycket livsbejakelse i luften att J inte kan göra annat än att tappa andan. Det går av sig självt. Som så mycket annat i livet. Efteråt säger kvinnan i receptionen att allt gick så snabbt att hon inte hann reagera förrän det var försent. Av den intensiva hettan och de aggressiva lågorna, hade hon slungats till golvet och skrikit med sådan panik i rösten som om det vore hon själv som var på väg att brinna till döds. Senare säger hon att hon aldrig glömmer hans blick. Iskall. Samtidigt sorgsen. Vemodig. Därtill avlägsnad. Men också stark. Förunderligt närvarande. Alla känslor i hans ögon, säger hon. Följande dag står en notis att läsa i stadens morgontidning. Kort och koncist. Fakta, ingen analys, fundering eller tendens att vilja gräva. Förstå. Inte ens kvällstidningen ger händelsen utökat utrymme. Under rubriken: Självbrännare på Missionens kontor – publicerar man en ordagrann kopia, av morgontidningens notis. Kvällstidningen anser sig ha fullt upp med gängkrigens eskalering i förorterna och en våldtäktsman som gäckar stadens polisväsende och sprider skräck bland allmänheten.
12
Kaos Som J uttryckte sig i efterhand förpassade händelsen honom i ett kaos utan jämförelse. De följande dagarna kan han omöjligt redogöra för. Fragment talar om att J planlöst drev omkring på stadens gator. Gata upp och gata ner. Impulsivt och ryckigt. Dag som natt. Ett svagt minne har J av att han stod utanför huset där det inträffat. Kanske var han också tre våningar upp, stod i dörren till receptionen, själva mottagningsrummet för besökaren, såg all efterlämnad svärta på golvet, framför receptionen och på receptionsdisken, sotspåren i taket, kände doften av bensin, airen av förkolnade rester från mannens liv. Känslan av protest, aggression men också uppgivenhet. En glimt av havet i bakgrunden. De svarta fåglarna och de vita. En tavla på väggen. Jesus omringad av sina lärjungar. En man med barnets blick som dominerande uttryck. Därefter lämnar J staden för kusten och öarna, dräller som en drucken bland stenhällarna – raglar som en drogad bland enbuskar, ljung och mossa, kobbar och skär, båtar och horisonten. Den plötsligt grånande skyn och den svarta ytan. Som när kajorna samlas i skymningen om hösten. Himlen som hastigt mörknar för hundratals gråsvarta vingslag. Vid havsbandet mistluren som en lockelse från avlägsna regioner. På Östra kyrkogården ansluter kråkorna och kraxar sin elegiska sång för de döda. De bladlösa trädkronorna svärtas av fåglar. Om våren uppvisar gravstenarna sprickbildningar av alla känslor som ingen längre kan dölja. När väl regnet drar in över kusten, vräker det ner i tropiska mängder. Havsytan piskas med våldsam frenesi. De rundade hällarna sjunker i silvergråa nyanser. J som en blind utan käpp där han tar sig fram. All sorg som spiller över det genomskinliga i varje vattendroppe, som en vält kaffemugg över ett glasbord. Ljungen svällande, vaxmossan pussig 13
som buken på en överårig galt. Det finns ett oemotståndligt sug efter att inte längre finnas till. J tänker att pekfingret är längre än världen. Ögonlock som sluts likt musslor i drivor på Bohuskusten. Och J, som i katatoni, sådant man kunde se på de gamla mentalsjukhusen, vars »enda frihet« från korridorsvanket, var att gå i sten, bära metaforerna inåt. Mannens död tog J hårt. Och personligt. Det fanns stunder då J tänkte på sig själv som en kulturens skarprättare – en bödel, kunde han tänka. Den känslan blir han aldrig av med. Var och en av oss har tveklös skuld i alla dessa sköra människor som väljer att avsluta sina liv i förtid, muttrade J för sig själv och upprepade ett tankekorn han många gånger tidigare formulerat. En kollektiv skuld inför den som inte anses hålla måttet. Den som faller utanför det gängse synsättet skonas sällan, menar J. Toleransen är i allmänhet låg, trots att vi gärna hyllar oss för motsatsen.
Dröm I drömmarna känner J sig förföljd. Han lär sig aldrig av vem. Någon står i dunklet, bland skuggorna, kamouflerat klädd så att personen smälter in med bakgrunden. J rusar genom en mörk stad. Och sedan all desorientering – inte den blekaste aning om var han befinner sig, vart han är på väg. Varken stadsbild, människor eller språk är honom bekant. Att J var annorlunda gick inte att ta miste på. Hans bleka hy mot deras blåsvarta. Det gick helt enkelt inte att vara anonym. Allt J företog sig observerades. Bedömdes. Och domen var hård, 14
utföll allt tydligare med ogillande blickar. Snart växte hatet mot honom, man spottade efter J, skrek och gestikulerade, sträckte fram ben som han snubblade på, man gillrade fällor, omöjliga för honom att undkomma. I drömmen föll J förr eller senare handlöst till marken. Man var då genast över honom, slet och drog i hans kläder, rev och bet hans blottade hud – slag och sparkar, knivar och pistoler som blixtrade i den plötsligt stjärnbeströdda natten. Man kastade sig över J, och han insåg att man ämnade ta livet av honom. J, den vite, bleke utbölingen som inte följde regler och förgivettagna uppförandekoder, etablerade normer och värderingar, bara hans uppenbarelse var nog, för en sådan missanpassad, fanns det bara en utväg. I samma ögonblick J insåg detta faktum, omöjligheten att ta sig därifrån med livet i behåll, vaknade J, alltid med vilt bultande hjärta, forcerad andhämtning och drypande av svett. J drömde samma sak varje natt. Oavsett om han lade sig tidigt eller sent. Det gick så långt att han vägrade sova. J satt och vaktade på sig själv, att han inte skulle falla i sömn. Naturligtvis ett hopplöst företag. Hur det gick över, kan inte J påminna sig, en dag var han bara förbi, hade gått vidare – lämnat ödehuset men stannat kvar på slätten som sydlänningen brukar säga och dra på smilbanden.
Skagen Kattegatt och Skagerack möts längst ut på Skagens norra udde löpande ner till paternosterskären sydväst om Tjörn på den västsvenska sidan. När vågrörelserna tilltar tydliggörs en kamp som likt havet i sig är allt annat än tvådelat. Och samtidigt, reducerat 15
till mänsklig fattningsförmåga, ett sjöslag mellan gränser och övergångar. En kamp som befäster, definierar, summerar, men också transformeras, mångfaldigas, upphör – alltid uppstår i nya formationer, sjöslag. Man kan vandra länge längs strandlinjen, förvilla sig i evigheten och återvända, andas med vågorna eller bara stå stilla och betrakta det som i folkmun kallas »grenen«, bländande i solskenet, likt ett nyslipat silversvärd – förnimma snittet, uppfyllas av all den sakrala mäktighet himlen, de två haven och sanden ger. Är uppvindarna gynnsamma, (sydostliga), flockas örnar och falkar kring udden om våren på väg i nordöstlig riktning till avsedda häckplatser. Man kan ta ett steg eller två eller tre, vada ett antal kliv ut från strandkanten, stå med en skälvande fot i vartdera havet. Känna slitningarna, det avslutande andetaget för det nya, hur själva benstrukturen liksom rämnar, urkraften i det stora som formerar bergskedjor, raviner – land som stiger, land som sjunker, land som slits sönder och glider isär, land som går sig samman, land som bildar nya konstellationer, land som slåss för sitt liv, land som är sig själv nock – världshaven som alltid definierar, som sätter spelreglerna för allt som finns till. Världshavet som utbreder sig framför J:s blick och tangerar hans inre regioner. I det mindre, människor som sällan har pejl på läget, som saknar förmågan att vända saker och ting rätt. Det talas om utplåning, ifyllning, närvaro, frånvaro, gränser, broar. Gränser igen. Om överfyllda flyktingbåtar ingen bryr sig om att lokalisera. Förlista ingen hör ropa trots att stormen lagt sig och land kan skönjas. Kadavret från en isbjörn som plötsligt uppmärksammas utanför Nordjyllands kustremsa och inte beskrivs som annat än med en viss förundran. Äventyrsseglaren som tar sig från kontinent till kontinent och anser sig påvisa motsatsen till all den alienation som störtar över människor, likt J. Grenen mellan benen som ett nyslipat silversvärd, snittande universum med allt sitt 16