9789174635171 by Smakprov Media AB

En försäljares berättelser av Curt Larsson

Min början som säljare Mitt försäljarliv började först i skolåldern, då jag kände att jag behövde lite mera pengar att röra mig med. Så jag tog tåget in till Storms Fröhandel i Skara och sa att jag ville köpa lite frön för att sälja till bönderna där jag bodde. Då fick jag en rabatt, på 30 . Jag handlade för alla mina pengar och åkte hem till Marbogårdens kvarn där jag och min familj bodde. Jag började cykla ut till de närmaste bönderna och knacka på dörrarna. Jag sa bara att jag säljer blomster- och grönsaksfrön. Och det var alltid husfrun jag sålde till. Försäljningarna gick bra, och jag omförhandlade min rabatt, och då fick jag 50 rabatt, då tjänade jag mera pengar. Men på hösten så utvidgade jag min försäljning till jultidningar, som också gick mycket bra, och jag vann min första lådkamera som försäljarpris. Nu var försäljningen riktigt igång, och till sommaren åkte jag in till Skara där de hade marknader med olika förströelser och glassförsäljning. Jag kollade med en firma som sålde glass, om jag kunde få en glasslåda, en sådan man hänger på magen. Jag fick ett försäljarjobb, och kvitterade ut min fyllda glasslåda. Jag väntade inte på någon skulle komma till mig och köpa glass utan gick fram till folk och sa ”här var det glasspinnar” ”kom och köp glasspinnar”. Det tog inte så lång tid förrän det var dags att fylla på lager. Nu var det så att jag hade konkurrens på den marknaden av en annan glassfirma, och chefen märkte att jag sålde bra och frågade mig om jag kunde ”komma över till dem” jag gjorde det och det fortsatte att gå bra. Men sedan ville den första firman ha mig tillbaka, och jag lät dem fightas, och det blev så att jag flyttade tillbaka igen till den första glassfirman. Mitt örsta besök i kyrkan Mina föräldrar hade nu sålt kvarnen och vi flyttade till Hasslösa som var grannkommunen. Min mamma var engagerad i Frälsningsarmén och pappa brukade följa med då och då. Men det blev mycket besök i Svenska kyrkan under min uppväxt. Ibland hade jag svårt att hålla mig vaken i kyrkan. Men det var bättre i Frälsningsarmén. Min syster Miriam och jag gick en gång till ett tältmöte i Vinninga. Efter mötet kom det några tanter till oss och frågade om de fick be med mig. Jag kunde inte

säga nej, så de fick be! När vi kom hem så sa Miriam att jag hade blivit frälst. Men sedan fortsatte livet för mig som vanligt. Jag hade inte fått någon upplevelse som jag kan minnas från den tiden. Däremot så började jag spela virveltrumma i Frälsningsarmén i Skara. Jag minns en gång då vi marscherade på gatan i Skara. På deras möten i kåren så brukade någon ställa sig upp och säga något om deras tro. Jag förstod ingenting av det. Industriskolan i ästerås Jag fortsatte med olika försäljningar tills jag slutade skolan vid 14 års ålder. Då sade min mamma till mig att jag måste skaffa mig ett yrke, för försäljning är ju inget yrke sa hon. Jag var inte så pigg på det, men jag lät mig övertalas. Min mamma ansökte till Asea Industriskola i Västerås. Ansökan blev accepterad, så jag och Jan-Olof (Janne) Svensson, min kusin, åkte tåg till Västerås för att göra ett prov. Provet tyckte jag var ganska enkelt, och efter provet åkte vi till hans bröder Sune, Lars och Rolf Svensson i Stockholm. Sedan var det dags att återvända hem till våra hem. Sedan fick vi brev från Asea att vi hade blivit accepterade. Jag och Janne blev så besvikna. Men den 1 april 1960 så började vi på Industriskolan som var en tre års skola. Jag hade valt den mekaniska linjen, som innebar, svarvning, borrning, slipning, svetsning, lödning, lindning av statorer och rotorer. Janne valde den elektriska linjen. Jag bodde på ett pojkhem, Normanseth, på Gideonsbergsgatan. Janne bodde på ett annat pojkhem våningen ovanför mig. Det var teori och praktik om vartannat. Vid de stora helgerna så åkte vi till mina kusiner i Stockholm, i början så hämtade de oss. Men sedan bad jag mamma som var förmyndare för mitt sparkonto om jag fick ta ut pengarna och köpa mig en moped. Hon godkände det, så jag köpte en moped. Janne hade också köpt en moped, och vi bestämde att vi skulle åka till Stockholm nästa storhelg. Det började bra, med det gick ju sakta, eftersom vi kunde bara köra i 30 km h. Men så hände det att i mitten på sträckan så strejkade min moped, så Janne fick bogsera mig. Och då gick det ännu saktare Vi kom fram till Sundbyberg sent på kvällen och knackade på hos Sune som bodde där, och vi övernattade hos honom.

Vi fick hjälp av Roffe som hade lastbil och han körde oss tillbaka till Västerås efter helgen. Mina kusiner i Stockholm var alltid mycket hyggliga, vänliga och hjälpsamma. På pojkhemmet bodde jag ihop med Birger Grönlund som var från Umeå trakten. Han köpte bil och det var på vintern, då skulle de ut och provåka hans bil. Men det blev tragiskt, ty Curt Agerhem som också åkte med dog i en olycka som de hade den dagen. Det blev mycket tragiskt på pojkhemmet, en tom plats vid middagsbordet. Jag slutade skolan 1963, och var då bekant med Lennart Andersson från Kvänum. Vi flyttade ihop och delade en lägenhet på Vargbogatan 9. Jag fortsatte att jobba på Asea som svarvare på Mimer. Det var en 8 tums Köping svarv. Grabbarna från skolan jobbade också runt omkring och hade skaffat sig bilar, mestadels raggarbilar. Alltså de stora amerikanska bilarna. Lennart köpte sig en Chevrolet Bel Air 1955, som vi åkte i. Jag fick hjälpa dom att svarva deras bromstrummor på kvällarna.

Första mötet med Irmeli

Krister uppe till höger, nedre fr. vänster Kenneth, Lennart

Så hade jag en kompis som hette Krister, och vi beslöt att gå ner till Stationen och kolla om det fanns några brudar där. Vi satt i väntsalen och det var lugnt ett tag, tills helt plötsligt det blev stoj mellan två tjejer och två killar. De bråkade om något, vi sa att om det hettar till så skulle vi gå upp och sära på dem. Men sen stack killarna. Då gick vi fram till tjejerna och undrade vad det bråket var om. Jo de hade just tagit ett kort på sig i fotoautomaten, och medan de väntade på att fotona skulle komma fram ur automaten, så dök killarna fram och ryckte till sig fotona. Tjejerna, vilka var Irmeli (som sedan skulle bli min fru) och Margareta. Krister skulle samma väg så de åkte buss hem, medans jag åkte en annan buss. Sedan träffade vi Irmeli och hennes kompis i trappan på Folkets hus, nästa dag. Och från den stunden så fick jag ett starkt intresse av Irmeli, vi polade de nästa fyra åren tills vi gifte oss i Trollhättan. När våren kom tittade jag ut genom fönstret på jobbet och längtade ut att sälja, jag kände inte för detta verkstadsjobbet. Jag frågade Irmeli vad hon tyckte om jag skulle ta upp försäljningen igen. Hon sa att om jag kände för det så skulle jag absolut göra det.

Militärtjänsten på F16 i Uppsala

Här går jag vakt, men mitt jobb var pump-aggregats-mekaniker.

Men först så skulle jag göra min militärtjänstgöring vid F16 i Uppsala. Det blev på 12 månader från juni 1963. Jag var puggmek, (pump aggregats mekaniker) som hade som uppgift att tanka flygplanen. Jag jobbade ihop med två andra, en av dem hade till jobb att sätta fast slangen i flygplanet och sedan stänga luckan utifrån, med en nyckel som satt fast i en liten vajer, där piloten satt. En gång så kom tråden till nyckeln emellan luckan och nyckeln, utan att han märkte det. Han gjorde tummen upp till piloten. Sedan så hörde de på radion att piloten hade problem med motorn som hade stannat. Piloten som var en kapten och hade stor vana, samt hade kraschat två gånger i hans tjänst tidigare, sa i radion med mycket lugn röst: ”Motorn har stannat, jag gör ett försök att starta” han var så lugn att det verkade onaturligt. Sedan sa han igen: ”Det misslyckades, jag gör ett nytt försök …..det misslyckades, jag gör ett nytt försök.....det gick inte jag tror att jag måste hoppa” sedan blev det tyst. Kaptenen styrde flygplanet till en skog där planet kraschade. Vi fick sedan rycka ut i brandbilar och vandra i skogen bland brandröken och släcka branden. Det var varmt och rökigt. Det fanns bara småbitar kvar av

planet, förutom den enda stora delen som var motorn. Vi fick också gå till skjutbanan och öva prickskjutning. En gång så hade jag en kille som brukade vara lite klumpig intill mig på skjutbanan. Han stod på sina knän och ladda in ett nytt magasin i kpisten, men han höll avtryckaren inne under tiden, vilket gjorde att han sköt en salva pris intill mitt huvud där jag låg bredvid honom på magen. Tacka Gud för att han inte träffade mitt huvud, så att jag kunde skriva denna boken. Vi fick turas om att gå vakt runt flygfältet på nätterna, och om vi skulle märka att det är någon inkräktare där, så hade vi order att skjuta skarpt vid tredje varningen. En natt då jag gick vakt så hörde jag någonting, då blev jag skraj. Jag ropade men hörde inte någonting. Jag ville ju inte döda någon. Men som tur var så var det nog ett djur som var inne på flygplatsen. Vid de större helgerna så åkte jag till Västerås och träffade Irmeli. Jag brukade ligga på Frälsningsarméns hotell på Malmaberg, och ibland blev det på Polisstationen i cellen, det var gratis, men man var tvungen och ta av sig livremmen. En gång så fanns det inget rum, då låg jag i skogen. Irmeli passade på och resa till Glattbrugg i Schweiz och hjälpa till i en familj under en tid. Dörrknackning med kyl o rys örsäljning Efter att jag hade muckat, så började jag på Asea igen. Jag fick ett erbjudande att åka till Helsingborg och jobba på traktamente, dvs. förutom lönen så fick jag ett generöst bidrag till mat och rum. Och då kunde jag roa mig där lite, men inte med tjejer för jag var kär som en klockarkatt i Irmeli och saknade min käresta, så vi skrev många brev till varandra. Men jag längtade ut och sälja, så jag slutade på Asea 1964. Och började jobba som dörrknackare hos Mobergs Elektriska i Västerås. Jag jobbade ihop med ett team som sålde Kyl, frys, tvättmaskiner etc. Vi bildade frysföreningar, dvs. man kunde köpa vad man ville och gemensamt med cirka 15 andra få ett gemensamt lån, som man avbetalade på under en viss tid, med en lägre ränta. Vi köpte en röd SAAB tillsammans, som vi använde till att åka till olika städer i Västmanland och sälja. Men på fritid så fick jag använda bilen.

Irmeli arbetade som tandsköterska i Västerås under tiden, men fick sedan ett jobb i Stockholm hos tandläkare Dahlberg. Dörrknackning i Stockholm Då blev det plötsligt längre till Irmeli, så jag sökte jobb via Arbetsförmedlingen i Stockholm. Jag flyttade till Hornstull i Stockholm, som inneboende. Och Irmeli bodde på Lilla Essingen, andra sidan Västerbron,. Jag fick ett jobb att sälja språkkurser så som dörrknackare. Innan man fick börja sälja så måste man lära sig innan till allt vad man skulle säga till kunden. Detta var en mycket psykologisk utarbetad ramsa, som man praktiskt taget inte kunde säga nej till. Vi jobbade i stora hyreshus som i många fall hade hissar. Då skulle man skratta så mycket man kunde i hissen så att man var ”glad” när man knackade på dörrarna. Och man skulle knacka många gånger, ”knack, knack, knack, knack”. Jag kommer ihåg en gång när jag knackade på en dörr, och en kvinna öppnade, när hon såg mig så blev hon arg, och sa, det är bara mina barn som knackar på det viset. Och sedan slammade hon igen dörren med en hård smäll. Vi skulle ju bara ”intervjua” den personen som öppnade dörren, det var inte tal om försäljning. I denna intervjun så ställde man vinklade frågor till kunden, som till slut svarade att han skulle vilja lära sig tala ett nytt språk, och då tog man fram orderboken, men tappade pennan från bordskanten så att den låg vid kundens fötter, och man gjorde inga ansatser att plocka upp pennan, det var meningen att kunden skulle plocka upp den och hålla den i handen. Riktigt psykologiskt uträknat. Jag sålde bra där och tjänade hyggligt. Men mitt samvete började må illa, det kändes inte bra att jobba på det här sättet. Kunden hade nästan inte en chans. Sedan visste vi inte det totala försäljningspriset, det tillkom kostnader som vi inte visste om. Vi förlorade en god vän som köpte en språkkurs av mig, och hon blev arg på dessa tillkommande kostnader och ville häva köpet, men jag kunde inget göra, företaget ville inte makulera. Tyvärr jag blev mycket ledsen över detta och till slut sa jag upp mig och slutade.

nställning på

livetti

Då gick jag på nytt till Arbetsförmedlingen och sökte jobb. Där hittade de ett vakant säljarjobb på Olivetti! Så tjänstekvinnan ringde upp filialchefen SG Nilsson, på Olivetti, och fick till svar att de hade redan tillsatt den positionen. Men SG Nilsson frågade i alla fall, vem är det som söker jobb. Då berättade hon att jag har jobbat med att sälja kyl, frys etc. genom att knacka dörr. Då sa SG Nilsson, sänd honom hit, en sådan man vill jag träffa som kan försörja sig på dörrknackning. Jag kom till deras kontor på Kungsgatan 24 och träffade SG. Han sa att de som kan försörja sig på dörrknackning är alltid välkomna som säljare. Jag fick jobbet och började sälja räknemaskiner, skrivmaskiner. Jag hade en försäljningschef som hette Bo. Sedan jobbade jag en tid under Bertil Noree som var försäljningschef. Som hade startat en filial i Södertälje, dit jag sedermera började som säljare med ett landsdistrikt som täckte Trosa, Vagnhärad och södra Stockholms förorter. Där sålde jag också andra kontorsprodukter. Allting gick mycket bra. ag gi ter mig med Irmeli Vi bestämde att gifta oss, och reste ner till Trollhättan där min familj bodde, och gifte oss i Trollhättans kyrka i februari 1967. Vi flyttade då ihop till en lägenhet i Ektorp i Nacka, men vi fick betala 5000 kr svart för lägenheten, och det var dessutom en dyr hyra. Den var på fyra rum och kök. Dessutom så var jag tvungen att skaffa ett extra jobb som tidningsbud och delade ut DN och SvD. För att ha råd med hyran så hyrde vi ut två rum. Det var två italienare som hyrde av oss. Den ena hade en restaurang och den andra hade inget jobb. Jag ordnade ett jobb som tidningsbud till honom. Jag började först kl. 5 på morgonen, men efter en tid så fick jag mera jobb och ibland fick jag gå upp kl. 2 på natten och jobba till kl. 6. Då jag sov en liten tid innan jag åkte till jobbet på Olivetti. Men en morgon så knackade den ena italienaren på vår sovrumsdörr, och sa ”Larsång, Larsång, aksidang, aksidang” (Larsson, Larsson, olycka, olycka). Jag steg upp och frågade vad som hänt. Han hade åkt nerför en backe i Björknäs, men fick en sådan fart eftersom hans bromsar hade slutat att fungera, så han åkte upp nästa backe och skulle