Sagan om Gein * Gorm Gallionn
2
Ă…ttonde boken Utmaningar
3
Innehåll Inl Inledning edning
7
Kapitel 1
9
Isak Kapitel 2
26
Trond Kapitel 3
47 47
Brödernas hämnd Kapitel 4
86 86
Uppror i Roamin Kapitel 5
11222
Gisle Ka Kapite pitell 6
166
Farnella Kapitel 7
181
Tre fångar
4
Kapitel 8
230
Anpassning Kapitel 9
277
Oväntad utmaning Kapitel 10
319
Ett barn Kapitel 11
333
En besökare Kapitel 12
372
Gåtfulla händelser Kapitel 13
398 398
Jakten pitell 14 Kapite
418
Efterforskningar Kapitel 15
439
Söndring Kapitel 16
465
Det svarta vattnet 5
Kapitel 17
44885
Kilian Kapitell 18 Kapite
514
AvslĂśjandet Kapitel 19
541
Konsekvenser Kapitel 20
576
Ingel Brandskägg Personer och pla platser
6
600
Sag Sa gan om Gein Utmaningar Inledni dning
B
orgen Gein ligger i det bördiga och vackra området Glochnessin, som är ett stort distrikt i landet Andomin. Borgen vakar över och beskyddar landsdelen och dess folk. Intill Gein ligger den djupa skogen Glochnia, som täcker det mesta av Glochnessin. Om skogen finns många myter. En berättar att den som går för långt in aldrig någonsin kommer ut igen, ty skogen är full av farliga väsenden. En annan seglivad sägen berättar att borgens herre skulle vara hämtad från skogens hjärta. Borgherren Dannviw ger inte mycket för alla mystiska sägner. Han har tagit sin vän Dinah till hustru och nu har de två pojkar och en flicka. 7
Geins herre har sina egna idéer och en av dem är att på Gein ta emot fångar från kungens fängelse, för att ge dem nya livsvillkor. Med hjälp av borgens besättning finslipar borgherren kontinuerligt de metoder som används för att detta ska lyckas. Han inser vikten av att alla förstår vilka mål de har och arbetar mot dem. Det finns många i landet som inte sympatiserar med hans arbete, även om de tycker det är bra att förbrytarna är säkert inlåsta. Och borgen räknas som ointagbar. När vi den här gången tassar över vindbryggan har folket här inne tagit sig igenom det mesta av sviterna efter ett synnerligen rått krig. De är beredda att ta emot nya innevånare, men anar inte vilka följderna kan bli.
8
1I Issak
R
ummet vilade i behagligt dunkel. Elden i spisen hade brunnit ner till glöd. Snart skulle sommarnatten utanför ljusna. Där hade fåglarna börjat sjunga, men här inne var det stilla. Tystnaden bröts bara av de rofyllda andetagen från de båda som sov där inne. Plötsligt hördes en flämtning och Dannviw satte sig rakt upp. Något hade väckt honom… Ingenting i det fridfulla rummet hade för avsikt att väcka någon. Bredvid honom sov Dinah lugnt. Han såg på henne länge. Med lätta fingrar hade hon strukit över hans rygg där såret varit. Tackade sin lyckliga stjärna för att han kunde komma hem till henne igen. Till sin familj och sitt hem. Det var något i drömmen som väckt honom, men han visste inte vad det var. Som så ofta nu vandrade tankarna tillbaka till striderna de utkämpat. Till hur jobbigt det var att bli sårad och inte kunna göra det han skulle. Det var idiotiskt att själv gå genom skogen, men han ville absolut inte somna igen och förlora mer av sitt liv. Johannes bannade inte, men han talade om hur allvarligt han såg på det skedda och varnade honom för att göra om det igen. Ham gruffade, men inte på allvar. Han påstod att Dannviw alltid gjorde saker som han sedan fick 9
åthutningar för. Men så skönt det var att vandra fram under träden. Sakta, för varje steg var besvärligt. Luften var så skön att andas. Stillheten och skogens ljud så underbara att uppleva. Som om alla stridigheter för ett ögonblick var borta. Han var inte den som råkat värst ut. Chiron hade blivit illa skadad. Han skulle nog aldrig glömma det han råkade ut för. Det skulle nog inte Laurence heller. Han blev så ohyggligt arg. Det var otäckt. Han lyssnade inte mer. Hade han kunnat ge sig ut för att stilla sitt behov av hämnd då, så hade han gått förlorad. Ham fick hålla honom tillbaka. Laurence tuppade av. Och tur var det. När han vaknade kunde han sändas hem för att lugna sig. Hans uppgift blev att skydda dem som behövde komma hem. Gabriel hade verkligen gjort ett bra arbete. Det hade inte varit lätt, men han hade skött det väl. Dannviw lade sig ner med armarna under huvudet och lät tankarna löpa medan han lyssnade till Dinahs lugna andetag. Kanske skulle han somna igen. Försökte han ändra på tankeflödet skulle han inte göra det. Med djup sorg i hjärtat mindes han Rooths död och Thoons reaktion. De var så nära. Han var ännu inte återställd. Skulle aldrig någonsin kunna glömma. Inte Geir heller. Hopplösa unge som smugglade sig med ut dit. Han ville så gärna hjälpa till. Det hade blivit så fel… Viktor hade dött i hans famn. Han ville bli kastad i ravinen. För att kunna komma undan igen, hade någon påstått. Då skulle han inte ha 10
förstått att han var dödligt sårad. Det hade Dannviw svårt att tro. Snarare var det för att han inte ville att någon skulle veta vad som hänt med honom. Eller så var hans tankar helt fördunklade av hat. De ville spetsa honom på en påle… Så fruktansvärt vidrigt. Hur kunde någon göra något sådant? Jo, han kände till bruket att driva en påle igenom en död som inte fick ro. Det var lite svårt att förstå hur det kunde hjälpa att binda kroppen vid jorden, när det var anden som inte fick ro. Han hade diskuterat detta med Ham och fått den otillfredsställande förklaringen att det brukas så. Han tyckte att det var ett bra sätt, för han gillade inte spöken. Tyckte inte om att prata om dem heller. Männen lade stora tunga stenar på gravar med människor de ansåg som onda. Det kunde väl betraktas som samma sak. Frågan är väl om man kan hindra en ande på det sättet… Tankarna vandrade vidare till allt som männen nu berättade. De hade fått lite distans och kunde börja tala om det som var för svårt när det hände. Han måste lyssna, försöka förklara, bringa mening i det meningslösa. Lättnaden över att de segrat hade förbytts i sorg, när allt kom tillbaka. Det gick inte att glömma, men det måste gå att hantera. Kimball hade också känt av misstämningen. Först när han började spela sin stämningsfulla musik insåg Dannviw hur tyst det varit sedan de kom hem. Tyst, vackert och sorgtyngt. Ingen ville spela eller sjunga längre. Alla smög omkring diskret, för att inte störa någon. Tills 11
Kimball hittade sin egen läkande musik och fick de andra att också börja spela. Många var de som aldrig skulle kunna skingra minnet av vad de upplevt. Kanske kunde de inte ens berätta allt för det berörde dem för illa. Det gick så oändligt sakta, läkandet, men det gick framåt. Kunde det finnas någon mer som kunde hjälpa till? Något annat som läkte? I sömnen sträckte Dinah ut handen och smekte hans kind. Han tog handen, vände sig på sidan och somnade igen, medan han funderade på om han borde stiga upp och se till så att alla hade det bra. Som ett svar på Dannviws nattliga tankar kom nästa dag en man gående mot borgen. Han var högväxt och kraftfull, så han skulle passa väl in bland männen där inne. Håret var kolsvart och bundet i många, långa flätor och hyn var lika mörk. Dröjande såg han upp på borgens murar, på kedjorna som höll bron han gick över. Grindarna var stängda, men öppnades in till en stensatt borggård, som doftade svagt av rosor. Annars var den tyst och stilla. En man mötte honom, lika lång och kraftfull. – Välkommen till Gein, sa Gabriel. Vad kan vi göra för dig? – Mitt namn är Isak. Jag har hört mycket om den här borgen och ville se den med egna ögon. Jag hoppas att det inte på något sätt är olämpligt. Gabriel började att gå in och Isak följde med. – Kommer du långt bort ifrån? undrade Gabriel. 12
Isak berättade medan de gick. Under den trevliga konversationen tog Gabriel reda på mycket om gästen. Det ingick i hans arbete att avgöra om det var lämpligt att släppa in en besökare till borgens herre. Han öppnade en väldigt stilig dörr och tittade in innan han öppnade och lät Isak stiga in. Det rum de steg in i var mycket behagligt. Böcker täckte väggarna och låg på bordet. Brasan sprakade hemtrevligt i den stora öppna spisen. Stora fönster lät ljuset ute ifrån flöda in. En ung man satt uppkrupen i en stor stol med en bok i knäet och läste. Det var den ende Isak kunde se där inne. – Vi har en besökare, sa Gabriel lågt. Mannen i stolen såg upp och log. Främlingen tänkte att han nog inte var helt ung ändå. Det fanns visdom i blicken, eller… Han bugade artigt och presenterade sig: – Mitt namn är Isak. Han var förvånad över att borgherren tog emot med en gång, men han hade hört att Gein var en annorlunda plats. Det var orsaken till att han vandrat hela vägen hit. – Välkommen Isak, sa Dannviw. Vad har fört dig hit? Rösten var överraskande varm och nyansrik. Isak tyckte om den. Han svarade: – Ren nyfikenhet måste jag erkänna. Gein är en välkänd plats. Alla pratar om borgen som annorlunda. Det kunde vara intressant att veta på vilket sätt. – Så då gick du hit? 13
Dannviw visade med handen att Isak skulle sätta sig, så det gjorde han. Det var skönt att slå sig ner efter att ha gått så långt. Med ens kände han hur trött han var. – Kanske inte så direkt. Önskan att komma hit har växt fram med alla gånger jag hört om borgen. Det var lätt att prata med den här mannen. Isak ville gärna besvara hans frågor så utförligt som möjligt. Men han kom att tänka på att nyfikenhet kanske inte var ett bra motiv. Kanske ville borgherren inte höra allt vad ryktena sa… – Var kommer du ifrån? undrade borgherren. – Jag är född i Lilla Villes, svarade Isak. Det var alldeles sant, men det brukade skapa förvirring. Det syntes ju tydligt att hans föräldrar måste komma någon annanstans ifrån. – I vilken hamn steg du i land? frågade Dannviw med ett leende. – Bäckviken. – Då har du gått lång väg? – Ja. Det har blivit så. Egentligen trodde jag inte att Gein låg så långt borta. Alla verkar känna till den mycket vida omkring. – Hur kommer det sig att du begav dig till Andomin från början? – Min far är forskare. Vi har flyttat ofta. Det har varit intressant för jag har lärt mig något nytt på varje plats vi har bott. Far hade sitt arbete på de stora universiteten. Jag tog reda på så mycket jag kunde i omgivningarna. Jag lärde mig snabbt att det finns många gamla människor med vidunderliga kunskaper. Men när jag blev vuxen 14
räckte det inte med de platser mina föräldrar kom till. Jag ville se mer, följa upp rykten jag hörde och undersöka vidare. Så jag har varit lite överallt i världen. – Söker du efter något särskilt? Den frågan var skrämmande, för han hade inget svar. Det hade gått upp för Isak att han verkligen sökte något, men vad visste han inte. Han svarade: – Kunskap. Eller… ja, jag vet inte… – Har du tänkt stanna här medan du funderar? – Går det bra att jag stannar en tid? Det gör jag gärna. För med ens kändes det så meningslöst att bara vandra runt. Det hade lett till att han inte kände någon och ingen kände honom. Så fort han slog sig ner vid ett bord med sin mat och dricka, ville de veta vem han var och allt om honom. Kanske inte så konstigt och han berättade gärna, men sedan drog han vidare. På nästa ställe var det samma sak. Detta var den enda plats han inte ombads att berätta om sig själv och det kändes skönt. Bara Antonius hade invändningar mot att det kom någon ny till Gein just nu och fick stanna. Det skulle innebära mer arbete för någon och risken var stor att det blev Dannviw. Han hade mycket nog som det var. Någon annan var inte helt säkert i form för att ta hand om främlingen. Även om Dannviw förstod hans oro hävdade han att det bara var bra om det kom personer till Gein, vilka inte hade färska minnen av en 15
mängd hemskheter. Kanske kunde de tillföra något sunt. Om detta fick Isak inget veta. Någon särskild handledning behövde han inte. Bastian visade honom runt och han blev verkligen inte besviken. Kunskapens högborg var namnet han gav Gein. Vetgirighet var verkligen ett utmärkande drag hos Isak. Han tittade och frågade på ett sätt som inte var besvärande för någon. Snart hittade han Johannes och blev intresserad av hans läkekonst. Munkens egna teorier fascinerade Isak och ofta satt han inne hos Johannes och resonerade om dem. På den här platsen fanns allt man någonsin kunde önska sig, men det fanns en sak som han hade lagt märke till. En dissonans som inte borde finnas här, låg på lur bakom det behagliga. Varför det var så kunde han inte klura ut, så till slut frågade han Johannes. Då fick han berättat för sig om kriget som nyligen utkämpats med alla dess hemskheter, vilka levde kvar i männens minnen. Isak funderade länge. Bekymrad mumlade han: – Hur ska man kunna bli av med sådana minnen? – Det blir man inte, konstaterade Johannes. Dannviw hjälper männen att bearbeta sina upplevelser. Får det meningslösa mening så kanske de kan hantera det. Kruxet är att han var där själv och okänslig är han ju inte. – Då kan det bli för mycket att ta på sig andras problem med. Det kan han inte. – Det är så han arbetar. Mycket nära dem han ska hjälpa. 16