9789174247503 by Smakprov Media AB

Skriven i samarbete med Anders Nilsson bonnier fakta

innehåll

förord av Lena Andersson 12 En bok om mig och min musik 18 1952–1968 Från ömma fingertoppar till genombrott 20 1969–1973 Omaha tar mig vidare till de svenska scenerna 34 1974–1975 Blåst och befriad 56 1976–1979 Popstjärna, jag? 72 1980–1984 En ny värld öppnar sig 92 1985–1989 För Gotland och mot apartheid 122 1990–1993 Fri från förväntningar – då händer det 134 1994–2000 På visit i världshistorien 170 2001–2008 Sjunger för hov och hemlösa 184 2009–2017 Full fart och långt ut på plankan 204 Besattheten består 231 diskografi 240 personregister 244 sånger 246 rättigheter 247 tack 248

En bok om mig och min musik

I m e r ä n e t t h a lv t s e k e l har det låtit i huvudet på mig. Jag har omvandlat det jag hör inom mig till text och musik som andra människor verkar finna glädje i och jag har fått förmånen att ägna hela mitt yrkesliv åt detta. Nu har jag valt att berätta om mitt artistliv och om tjugofem sånger som känns viktiga för mig. Det är inte en uttömmande självbiografi, utan handlar mer om vart de här sångerna har tagit mig i livet och kanske lite om den besatthet som ligger bakom. Sånger kan växa fram på många olika sätt. I ett samtal hör jag någon säga en sak som blir en textrad, som sedan blir en låt. En ny gitarr har en klang som leder till en annan musikalisk värld. En Berlinmur rasar, en kompis blir tokförälskad, ett barndomsminne eller en gammal förälskelse poppar 18

upp. Jag har skrivit musik av alla dessa anledningar och fler. Ibland kan texten och musiken förlösas snabbt och smärtfritt. Andra gånger är det trögare, då får skisserna marinera i någon låda och en dag klickar det kanske till. När jag skriver mina sånger rör jag mig i en värld där motiven återkommer, jag har mina ämnen. Jag skriver nästan alltid om relationer, i någon form. Paul Simon lär någon gång ha sagt att han skrivit samma låt i hela sitt liv. Och det ligger något i det uttalandet. Jag tror att alla skapande människor har sin egen motivvärld där de helst rör sig. Mina rötter som låtskrivare sträcker sig till 70-talet, då jag som ung kom till U SA med min gitarr. Det fanns ingen ironi i tidsandan, inget var på låtsas utan allt var på riktigt, rakt, tydligt, ärligt och sanningssökande. Jag tillhör den generation som ville förändra världen, inte driva med den, och som var övertygad om att det skulle gå. Har det ständigt varit molnfria och bekymmerslösa dagar? Naturligtvis inte. Det är ju musikbranschen som jag rör mig i. Det har snarare varit ett omväxlande aprilväder, där lust och nyfikenhet styrt min kompass och belöningen varit mötet med publiken. Den här boken tillägnas alla er som lyssnat på mig och min musik genom åren och min familj: Marie, John och Theo, och mina föräldrar Folke och Margareta.

1969–1973

Omaha tar mig till de svenska scenerna T r o t s at t ja g ä g n a r d y g n e t s a l l a t i m m a r åt musiken går det faktiskt bra i skolan. Mina föräldrar vill att jag ska gå naturvetenskaplig linje på gymnasiet. För dem är det självklart att jag pluggar vidare på universitetet i Uppsala. Jag ska förstås skaffa mig en akademisk utbildning, jag som har alla de möjligheter som numera står till buds för unga människor. Men redan efter någon månad känner jag att jag har hamnat fel. Jag är absolut inte naturvetare. Jag går till skolpsykologen: »Jag tänker sluta.« »Men Tomas, är inte det här bättre? Med dina betyg kan du söka ett stipendium som utbytesstudent och ta ett sabbatsår.« Den tanken har aldrig slagit mig, jag visste inte ens att möjligheten fanns. 36

Det blir inte direkt populärt hemma, men mina föräldrar förstår att linjen jag går på inte passar mig. Så jag söker ett Youth for Understanding-stipendium, blir uttagen och får möjlighet att tillbringa ett år i Omaha i Nebraska. Det känns underbart! Jag vill bort, klara mig själv, känna frihet. Nu sker det. När jag kommer dit kan jag utöver de obligatoriska ämnena amerikansk litteratur, historia och statskunskap välja till konst och musikteori. Jag har målat mycket, framför allt i olja, och har under det första året i gymnasiet haft en debututställning med mina målningar på galleri Svarta katten i Gävle. Den får hyfsade recensioner, jag anses ung och lovande. Nu går jag »senior year«, sista året i high school, och pluggar hårt för att ta mig in i språket och klara av den amerikanska litteraturen och amerikanska filosofer. Scott, en av sönerna i min värdfamilj, spelar kontrabas och vi börjar spela tillsammans i skolan, på klubbar och på coffee-houses. Att åka till Omaha på 60-talet är som att komma till en annan planet. Avståndet är enormt, på alla plan. Jag kan bara kommunicera med mina föräldrar och kompisar via brev. På julafton ringer mamma och pappa och vi kan prata i två minuter. Annars blir det för dyrt. »God jul och gott … klick«. Förflyttningen från lilla Sandviken till Omaha i Nebraska innebär att jag utsätts för extremt många intryck. Tio–femton radiokanaler spelar popmusik dygnet runt. Här finns Burger King med sina gigantiska Whoppers – som ständigt hungrig tonåring har jag aldrig sett något liknande och inte ätit något ljuvligare, det här är ju långt innan McDonald’s har etablerat sig i Sverige. Vi blir varnade att inte gå nedanför 30:e gatan – eller vilken det nu är – till de svarta kvarteren. Det blir snabbt uppenbart för mig vilka spänningar som finns i det amerikanska samhället – en enorm social uppdelning och hierarki som är något helt nytt och chockerande för mig. Samtidigt finns allt det jag längtat efter serverat på fat. Jag bor hos en fantastisk familj, the Marshalls, älskar mina nya kompisar, musiken, modet, de utsvängda jeansen, batiktröjorna, halsbanden, hela ungdomskulturen.

Jag anländer veckan efter Woodstock-festivalen i augusti 1969, där Richie Havens, Santana, Canned Heat, Arlo Guthrie, Joe Cocker, Jefferson Airplane och Jimi Hendrix framträtt. Budskapet från Woodstock, »peace, love and understanding«, sköljer över USA. Detta slukar också mig med hull och hår. Långfilmen om Woodstock visas under hösten på många av landets biografer, vi ser den varannan fredag, ja nästan i alla fall. Vi går på konserter med James Brown, Steppenwolf, Peter, Paul and Mary, ELO, The Who och flera andra stora artister. Den musik som verkligen fastnar för evigt görs av James Taylor & Joni Mitchell, Simon & Garfunkel, Creedence Clearwater Revival, Neil Young, Van Morrison, Crosby, Stills & Nash. Några ögonblick då det verkligen bränner till är när jag hör Mamas and the Papas California Dreamin', men framför allt José Felicianos cover på Doors Light My Fire. Om jag någon gång skulle lista tio sånger som förändrat mitt liv är hans version av Light My Fire en stark kandidat. Hans sätt att sjunga och spela nylonsträngad akustiskt gitarr – så vill jag låta. En gång i kvartalet är det demonstrationer i hela U SA mot Vietnamkriget, och två gånger åker Scott och jag tillsammans med våra kompisar till delstaten Nebraskas huvudstad Lincoln och demonstrerar. Scotts föräldrar John och Lea är för kriget och är inte glada över att vi deltar i demonstrationerna. Jag blir uppkallad till rektorn på skolan, som varnar: »Sker det en gång till skickar vi hem dig!« Jag kan inte direkt försvara mig med att demonstrationer är något som ligger i släkten sedan Ådalen, så jag får hädanefter vara lite mer diskret med mina protester. Vietnamkriget skapar enorma spänningar mellan generationerna. Föräldrarna är oftast för kriget och tonåringarna emot. Våren 1970 skjuter militären fyra studenter som har demonstrerat mot U SA :s invasion av Kambodja på Kent State University. Scott och jag tycker förstås att det är fruktansvärt, men det är inget man pratar om hemma vid middagsbordet. På en klubb i Omaha är jag och Scott den våren förband till det psykedeliska rockbandet Aorta, och det leder till att vi får framföra några låtar i en lokal tv-kanal. Efter det bokar Scotts pappa John, som en gång 38

Runt nyår -69/-70 åker vi hela vägen från Omaha till Los Angeles. På vägen stannar vi vid ett indianreservat och blir väldigt illa berörda över de uppenbara orättvisorna, därav texten »Give the US back to the indians!!«

Under mitt ĂĽr pĂĽ West Side High School i Nebraska bor jag hos familjen Marshall. Sonen Scott sjunger, spelar kontrabas och gitarr. Tillsammans bildar vi duon Two Countries.

haft egna jazzmusikerdrömmar, en studio i Omaha och vi spelar in fem– sex låtar professionellt. John skickar sedan ett rullband till en kontakt i branschen i Los Angeles, men inget händer. Jag tar mitt high school diploma, och efter sommaren när många av mina kompisar far iväg till olika college och universitet sätter jag mig på ett flygplan hem till Sverige för att gå ytterligare två år i gymnasiet för att ta studenten en andra gång. Det blir en stor chock att komma tillbaka till Sandviken, det är jag verkligen inte förberedd på. Jag lämnade en tillvaro i fyrfärg och när jag åker på E 4 :an från Arlanda hem mot Sandviken är det definitivt inte på en av de där femfiliga upplysta motorvägarna som finns i Omaha, utan på en liten asfaltssträng som ringlar sig genom Gästrikeskogarna. På väg mot en tillvaro i svartvitt. Svartvitt 70-tal. Senare under hösten och vintern spelar jag en hel del på nationer och pubar i Uppsala tillsammans med en kille som jag spelat i skolorkestern med, Kjell »Grunkan« Grundström. Han bokar musik till nationerna och pubarna och spelar själv kontrabas. De spelningar vi gör under de här helgerna blir en ventil för mig att klara av de sista åren i gymnasiet. På den här tiden är jag rätt blyg, till och med lite tjurig. Jag lever på många sätt i två världar, gör vad som förväntas av mig i skolan, all annan tid lägger jag ner på att spela och skriva låtar. I sångerna kan jag mentalt vara kvar i Omaha, och ofta återkommer jag till ett citat av filosofen Henry David Thoreau på en hippieaffisch ovanför en klasskompis skrivbord: »If a man does not keep pace with his companions, perhaps it is because he hears a different drummer. Let him step to the music which he hears, however measured or far away«. Det ger mig förtröstan. Jag går omkring i slitna jeans, långt hår och en skinnjacka som jag hade fått av John Marshall i U SA , som han haft i Koreakriget. Jag vill bara spela och sjunga, ser mig nog som en singer/songwriter. Jag ska bli artist. Punkt. På hösten 1970 vinner jag en talangtävling på Valbo köpcenter i Gävle, där jag framför en egen låt, Follow the Highway. Förstapriset är en resa till U SA ! Jahnne Claesson, som är konferencier på talangtävlingen, åker med mig till Los Angeles i februari 1971, där jag lyckas prata mig till att få framträda på den legendariska klubben The Troubadour på Sunset

Hemma med Sandviken Big Band 1971. Jag gästspelade med dem några gånger det året, framförde bl. a. Lay it all down från albumet Restless Mind.

Boulevard, stamstället för LA :s musikerelit. Don Henley och grabbarna som snart ska bilda Eagles brukar hänga där, liksom Linda Ronstadt, Jackson Browne, James Taylor. Så här i efterhand är det för mig hur stort som helst, var någon av dem där den kvällen? Vi tar även en del kontakter med producenter och managers som inte leder någon vart, men när vi är tillbaka i Sverige tar Jahnne kontakt med Lasse Samuelson, skivproducent på RCA och »Mr Showbiz«. Lasse syns ofta som orkesterledare i tv, är trumpetare, arrangör, har ett musikförlag och leder också bandet Dynamite Brass. Jahnne lyckas få till ett möte med Lasse Samuelson på kontoret hemma i villan i Sundbyberg. Jahnne och jag bilar ner till Stockholm. Jag har gitarren med mig och spelar upp ett par låtar. Lasse vill höra mer, det blir väl sex–sju låtar, och sedan säger han: »Vad säger du om att spela in en lp, Tomas?« Det är inte ens en dröm, det är bortom allt! Det är så stort. Ett halvår senare åker jag ner igen och spelar in plattan Restless Mind. Flera av låtarna på den plattan har jag skrivit redan under mitt år i U SA . En del av dem skildrar just det gigantiska glappet mellan den äldre och yngre generationen, och de yngres drömmar. Det händer väldigt mycket den här hösten. Jag är med i radioprogrammet Opopoppa och tv-programmet Spotlight. Kvällen efter att det sänts går jag på Odengrillen, en pub hemma i Sandviken. Ingen säger något om att de sett mig i tv, vilket jag tycker är lite märkligt. Hur många gymnasister i Sandviken framträder i Sveriges enda tv-kanal? Men lite senare på kvällen när jag står där i baren med ryggen vänd mot alla bord ropar plötsligt någon: »Ledin, tjänalu mycke pängar nulå?« Jantelagen visar sitt charmiga leende … Efter min medverkan i Spotlight ringer Thomas Johansson, som i dag driver Live Nation, tidigare EMA Telstar. Han får tag på min mamma Margareta och säger: »Jag är manager, och jag vill representera er son.« »Men Tomas måste gå ut gymnasiet först!« säger mamma. »Självklart ska Tomas avsluta sina studier först, men det kanske går för sig att Tomas framträder någon helg, under tiden?« undrar Thomas. Mamma charmas och tycker att herr Johansson låter både förstående och sympatisk, och sedan dess har han varit min manager. Nu har vårt 43

samarbete pågått i fyrtiofem år, vi har verkligen en historia tillsammans och det är jag glad över. Några månader senare ringer Lasse Samuelson och vill att jag ska skriva en låt till Melodifestivalen. Det känns kul men det är samtidigt komplicerat. Jag är en annan sorts artist med influenser i amerikansk singer-songwritertradition och inte så mycket för schlager och svensktopp. Jag som ser mig som en James Taylor, Joni Mitchell eller Steve Winwood blir lanserad som flickidol av tidningar och skivbolaget. Jag är inte helt komfortabel med det. En liten sötnos med långt hår som ler in i kameralinsen. Samtidigt är uppmärksamheten rolig när radio och tv ringer och jag får spela i helt nya sammanhang. I februari 1972 är jag med i Melodifestivalen, vilket är stort. Jag deltar med min låt Då ska jag spela, och tävlar mot artister som jag bara sett på tv eller scen tidigare, giganter som Björn Skifs, Monica Zetterlund, Family Four, Cornelis Vreeswijk med flera. En månad senare kommer min första skiva, Restless Mind. Jag hämtar paketet på posten, går in på mitt rum och öppnar det. Ser bilden på mig, mitt namn, namnen på låtarna. Drar ut vinylskivan och tänker: Nu har jag gjort allt, nu är det klart. Alla mina drömmar är förverkligade. Jag kan inte göra något mer. Det går hyfsat bra för Restless Mind, och den tar sig under några veckor upp bland de tjugo mest sålda plattorna om jag minns rätt. Samtidigt släpper Ted sin första skiva Undringar, och han får under sommaren en raketstart med låten Jag vill ha en egen måne. Han är megastor från första dagen. Något år senare uppträder vi samtidigt på Liseberg i Göteborg och Ted är huvudnumret, finalen på kvällen. När han spelar är det runt 15 000 i publiken, och jag har väl ett par tusen. Jag stannar kvar efter mitt framträdande och ser Ted på scenen, framför publikmassorna, och bestämmer mig för att där vill jag stå, dit ska jag. Det kommer att dröja tjugo år till. Sommaren 1972, några månader efter att jag hade tagit studenten med toppbetyg, åker jag ut i folkparkerna tillsammans med Jerry Williams. Det

är EMA Telstars Olle Nordström och Thomas Johansson som tycker att det vore bra om jag gjorde en »paketshow« tillsammans med Jerry. Första gången jag träffar Jerry och hans band hoppar han ner från scenen och säger: »Tubbaduren från dom djupa skogarna, veeelkommen!« Han är någon sorts Sveriges Elvis, och det är ju inte jag precis. Vi sjunger kanske fyra–fem låtar var och ett par tillsammans. Showen är väldigt långt ifrån det jag brukar göra. Jag har inte en aning om hur det ska gå till. Hur ska jag stå och gå, vad ska jag göra på scenen? Jag som suttit på en pall på pubarna i Uppsala med en kontrabas som enda support står nu på folkparksscenen med ett tiomannaband bakom mig som öser på. »Du står me bena för tett ihop. Du måste stå breeebent!« säger Jerry. Tjejerna längst fram river och sliter i allt de får tag i. Många gånger får vakterna bära bort mig för att jag ska komma helskinnad från logen till turnébussen. En chockernas och erfarenheternas sommar. 1972 är ett år då jag känner att jag verkligen har flyt. Men året därpå slår bromsen i. Jag kommer med ett nytt album, Hjärtats rytm. Det är ett album på svenska, vilket mycket beror på Pugh Rogefeldt och hans artisteri – Pugh gör stort intryck på mig den här tiden. Så här i efterhand tycker jag att Hjärtats rytm är ett ojämnt album. Men där finns en låt, Blå, blå känslor, som jag är glad över att jag har skrivit. Men nu ser det tyvärr ut som den där känslan jag fick när jag höll debutalbumet Restless Mind i min hand är på väg att infrias, känslan av att »nu har jag gjort allt«. Är Tomas Ledin ett så kallat one hit wonder? Mycket tyder på det. Sommaren som följer har jag inte alls samma flyt som tidigare. Jag sitter i min nyinköpta lägenhet i Uppsala och skriver låtar, men har bara enstaka ströspelningar som Thomas Johansson och »Blixten« Henriksson på EMA Telstar lyckas ordna. Nu ska det ju vara elektriskt, svenskt och fullt ös med en helt annan energi än det jag förmedlar med mitt lågmälda artisteri och en akustisk gitarr. Det jag gör ligger fel i tiden, och jag har svårt att få uppmärksamhet. Lp-skivan Hjärtats rytm lever heller inte upp till bolagets förväntningar, och jag stöter på en hel del motstånd. Skivbolaget säger: »Vi bokar ingen studio nu. Gör dina låtar först så får vi se sen.« Och värre blir det.

Blå, blå känslor möter Sol, vind och vatten. Året är 1972. Två debutanter sätts på en parkbänk av lokaltidningens journalist i Västervik. På kvällen framträder vi båda på Visfestivalen i Västervik.

Om du tar mig till en äng Em7

bortom stadens dystra kant D

till en äng som du bara g jort för mig om du tar mig dit en dag Em7

när alla barnen har gått hem D

men deras kära skratt lever ännu kvar A

Då ska jag spela

Amaj7

då ska jag sjunga D

hela dagen A

hela dagen lång kanske dansa Amaj7

fast jag inte kan D

hela dagen A

hela dagen lång 48

Och när natten faller på och vi har badat ditt hav då ska jag göra en eld för dig så stor sen du sakta flyter bort på en bädd jag g jort för dig in i mörkrets djup där sömnen ger dig ro Då ska jag spela då ska jag sjunga hela natten hela natten lång kanske dansa fast jag inte kan hela natten hela natten lång Sen när morgonen kryper fram och dina ögon börjar le då ska jag stå där färdig att spela upp för dig för inget offer är för stort för en vän som man har kär så i dimmans ljus dig munterhet jag ger Då ska jag spela då ska jag sjunga hela tiden dimman ligger lågt kanske dansa fast jag inte kan hela tiden dimman ligger lågt

Hösten 1971 hade jag precis börjat sista året på

gymnasiet när Lasse Samuelson bad mig skriva en låt till Melodifestivalen. Han var dirigent och kapellmästare för Melodifestivalens orkester och det var också Lasse som några månader tidigare hade producerat min första lp, den engelskspråkiga Restless Mind. När jag nu fick chansen att vara med i Melodifestivalen skulle jag skriva på svenska, sådana var reglerna. Jag var inte helt bekväm med vare sig att skriva titel Då ska jag spela på svenska eller med själva Melodifestiutgivningsår 1972 valsscenen, men när jag en eftermiddag producent Lasse Samuelson efter skolan satt på sängen i mitt rum, inspelningsstudio Studio Electra, Solna kom texten och melodin nästan med en skivbolag RCA gång. Jag spelade snabbt in en demo på musikförlag Acasso Music AB min Tandberg-bandspelare och postade övrigt Gick in på en sjätte plats på rullbandet till Stockholm. Ett par veckor Tio i topp den 29 april. senare hörde Lasse av sig: »De gillar din låt på tv. Du är antagen!« I februari 1972 tog jag så tåget ner till Stockholm och repetitionerna inför Melodifestivalen. Mina föräldrar och mina två systrar kom ner till sändningen. Jag delade loge med Björn Skifs, fick träffa giganter som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Kjerstin Dellert. Jag minns att Cornelis glömde sin text flera gånger och Kjerstin Dellert bjöd på whisky bakom scenen. Under repetitionerna hade en sminkös tagit kontakt med mig och föreslagit att vi skulle gå ut på stan och köpa scenkläder. Det blev en grönrandig, ganska varm tröja till mina utsvängda, bruna manchesterbyxor. I mitt axellånga hår och den varma tröjan satt jag sedan på en hög pall och sjöng Då ska jag spela. Jag kom på åttonde plats av de tio som deltog. Inget att jubla över kanske, men min låt var den enda som senare gick upp på Tio i topp. Jag vet precis var jag befann mig när jag hörde det. Jag hade varit på en skivsignering i Gävle för Restless Mind och satt i bilen i jämnhöjd med Valbo mellan Sandviken och Gävle när jag hörde radiorösten som sa: »… och på sjätte plats och som enda nykomling den här veckan …« 49

Min stolta familj, från vänster min syster Ann Margret, far Folke, jag, lillasyster Susanne, mor Margareta och min upptäckare Jahn Claesson. Bilden togs direkt efter inspelningen av Melodifestivalen på Cirkus i Stockholm.

Det var som att träda in i ett popmusikens tempel, in i pophimlen! Jag var tvungen att stanna bilen och ta en promenad. Jag fick inget gigantiskt genombrott i Melodifestivalen, men svenska folket fick ändå upp ögonen för mig. Jag blev intervjuad i lokaltidningarna och även rikstidningarna skrev. g p hade till och med en löpsedel: Han står ensam mot alla proffs. Melodifestivalen blev startskottet på min artistkarriär. Då ska jag spela betydde mycket, men samtidigt väckte den frågan 50

Här framför jag mitt bidrag Då ska jag spela. Bilden är antagligen från en repetition inför Melodifestivalen. Bakom mig syns sångerskorna i gruppen The Dolls, Kerstin Bagge, Kerstin Dahl och Annica Risberg, som körade bakom de flesta bidragen.

om vilken inriktning min karriär egentligen skulle ta. Hösten 1971 sjöng jag på engelska i SVT : s ungdomsprogram Spotlight, där jag framträdde tillsammans med en kontrabasist och en gitarrist. Ett halvår senare sjöng jag på svenska i Melodifestivalen tillsammans med en dirigent, och stor kör och orkester. Det sände verkligen olika signaler. Dessutom hade jag precis släppt albumet Restless Mind där alla låtarna var på engelska. Ja, det kändes både märkligt och roligt på samma gång.