M AY M Y H E A R T A LW AYS B E O PE N TO LIT T L E B I R D S W H O A R E T H E S E C R E T S O F LIVI N G
E. E. C U M M I N G S
GÖ KTYTA
KAJA
MYRSPOV
SKATA
H O RN U G GLA
1 1 ---
  1 1
NÄ R A
FÅ G LA R
FOTO
R OIN E M A G N U SS O N
TEXT
M ATS OTTOSSO N ÅSA OTTOSSON
1 1 ---
  1 1
IN N E H Å LL
021
VA R FÖ R J U ST FÅ G LA R ?
0 4 4 K U N G S FÅ G E L 0 5 0 H U S S V A LA 0 5 6 S P A R V U G G L A 0 6 2 K O LT R A S T 0 68 F A S A N 0 76 S Ä D E S Ä R L A 0 8 2 D RIL LS N Ä P P A 0 88 G R Ä S A N D 0 9 4 TA LG O X E 1 0 0 STA R E 1 2 0 B LÅ M E S 1 2 6 S T J Ä R T M E S V IT K I N D A D G Å S 132 1 3 8 S T Ö R R E H A C K S P E T T 144 RÖ D HAKE 1 5 0 G R Å S PA R V 1 5 6 N Ä K T E R G A L 1 6 2 N Ö TVÄ C K A 1 68 B O FI N K 174 GÄ R DSMYG 1 9 4 TJ Ä D E R 2 0 2 R I N G D U V A 2 0 8 FIS K M Å S 2 1 4 S K ATA 2 2 0 SV A R T VIT F L U G S N A P P A R E 2 2 6 R Ö D S TJ Ä R T 232 DOMHERRE 2 3 8 S I D E N S V A N S 2 4 4 S PA R V H Ö K 2 5 0 S T E G LI T S 2 69
A TT K O M M A N Ä R A FÅ G L A R
2 2 ---
  2 2
VARFÖR JUST FÅGLAR? En flock starar drar omkring mellan inhägnaderna i Twycross Zoo i England, på fåglars vis obekymrade om murar och stängsel. Plötsligt flyger en av dem med en smäll in i en glasruta och faller till marken i bonoboernas inhägnad. Aphonan Kuni går fram och försöker varsamt resa den livlösa kroppen upp – utan framgång. Då försöker hon med ett lätt kast, men fågeln fladdrar bara lite förvirrat med vingarna innan den dunsar ner igen. Till sist tar apan med sig staren upp i inhägnadens högsta träd där hon kniper tag med fötterna om stammen så att händerna blir fria. Hon breder ut fågelns vingar – och skickar iväg den i luften som ett litet leksaksplan. Våra närmaste släktingar är inte oberörda av fåglar – de heller. Det är primatforskaren Franz de Waal som i sin bok Vår inre apa berättar om Kuni och staren (som för övrigt till sist kvicknar till och kan flyga iväg för egen maskin). Hans avsikt är att ge en bild av bonoboernas omtänksamma natur, men man kan inte låta bli att också reflektera över den känsla för fåglars sätt att vara som aphonan visar prov på. Hur gammal är vår fascination för fåglarna egentligen? Är rötterna så djupa att de sträcker sig förbi den punkt där vår släktgren skiljde sig från schimpansers och bonoboers för kanske sju miljoner år sedan? En enstaka anekdot om en enskild apas handlande är förstås alltför magert material att bygga teorier av, så frågan får stå obesvarad. Men bilden av bonobon i trädtoppen tar vi ändå gärna med oss, som ett slags
symbol för djupet i det enkla konstaterande som här ska begrundas. Att fåglar berör oss. Inga andra medvarelser i den vilda naturen kan få nyfikenheten att väckas, hjärtat att värmas och pulsen att stiga på så många av oss. Inga är oss lika nära. Om detta vill vi berätta: om fågelsång som sprider glädje och förtröstan, om fågelflykt som väcker frihetsdrömmar, om fågelnärvaro som ger liv och karaktär åt årstider och landskap.
2 2 ---
2 2
Vi är inte ensamma om att prata om fåglar just nu. Intresset för fågelskådning ökar, försäljningen av trettiotusenkronorskikare går som smort och fynd av sällsynta fåglar – med tillhörande uppvisningar av fascinerande beteende hos tillresta mänskliga betraktare – får gott om medialt utrymme. Men den o¤entliga uppmärksamheten riktas mot en viss sorts betraktande av fåglar: det som drivs av suget efter det aldrig tidigare skådade och som utmärks av ett starkt fokus på detaljkunskaper. För att man alls ska kunna skilja det sällsynta från det vardagliga krävs ju en minutiös omsorg om finstilta dräktkaraktärer och flyktiga lockläten. Hur ska man annars kunna skilja en rar brunsångare från en alldaglig – och snudd på identisk – lövsångare? Hur ska man annars veta vilken soptippsmås som är vardaglig och vilken som är en sensation? Även vi som gjort denna bok är innehavare av tubkikare, gör vårt bästa
för att lägga artskillnader på minnet och gläds när vi ser en fågelart vi aldrig sett förut. Men här ska det handla om någonting annat. Här eftersträvar vi inte att förstå det sällsyntas lockelse. Om denna bok alls handlar om fågelskådning handlar den om den sorts skådning Kathleen Jamie beskriver i sin fina bok Findings: »Mellan tvätten och hämtningen av ungarna i skolan, det är så fåglarna kommer in i mitt liv. Jag lyssnar. Under en paus i trafiken, strandskator.« Vi försöker inte begripa varför fågelskådare är intresserade av sällsynta fåglar. Vi är mer nyfikna på varför så gott som alla människor berörs av de vardagligaste fågelupplevelser: av rödhakens blick, av talgoxarnas pickande på fönsterrutan när maten är slut i fröautomaten, av måsarnas vita tecken på sommarhimlen. Varför just fåglar? Bilderna i den här boken ger ett uppenbart svar: fåglar är vackra. Detta gäller inte bara ädelstensgnistrande blåmesar och heraldiskt ståtliga kungsörnar. Skåden pilfinkens nyanser av brunt! Det blå på nötväckans rygg! När man kommer dem så nära att varje nyans blir synlig, varje schattering på varje litet vattrat kroppsdun, blir det uppenbart att inte bara snygga fåglar är vackra. Då finns det inga mediokra arter. Hädanefter överlåter vi dock åt fotografierna att framhålla fåglarnas färg och form. Låt oss istället ägna denna text åt det som inte riktigt går att fånga på bild, egenskaper som utmärker fåglarna i ännu högre grad än deras yttre företräden.
FÅGLARS RÖSTER Efteråt undrar man: hur uppfattar trasthonan trasthannens sång? Men just när man upplever undrar man inte. björn berglund ur Kottar
2 2 ---
2 2
Det fanns en tid när fåglarna sjöng enbart för oss. Ja alltså, det fanns en tid när en sådan uppfattning rådde. Fågelsångens själva syfte var människans förnöjelse, menade romantiska skalder och religiösa auktoriteter. En högre makt hade varit bussig nog att förse fåglarna med sångröst för vår skull. Idag vet vi bättre. Fåglarna struntar i människors själsliv, de sjunger för varandra. Men att nya forskningsrön skingrar de romantiska och religiösa dimmorna gör inte fåglarnas förmåga till kommunikation mindre fantastisk. Tvärtom, ju mer vi förstår, desto mer fascinerande blir den. När häckningssäsongen stundar förändras den sjungande hanens själva fysik. De delar av hjärnan som rymmer det så kallade sångkontrollsystemet växer sig större. Impulserna är omöjliga att stå emot. Om hanen förstår vad han gör och varför, på det sätt som vi människor menar med ordet förstår, är förstås en ovidkommande fråga. Vet ens vi alltid varför vi sjunger? Huvudsaken är att han förstår på fåglars vis att nu är det dags. Och som han sjunger! En finsk forskare som punktmarkerade en svartvit flugsnapparhane uppger att den sjöng 3 620 gånger på ett dygn, och det
sägs att en trastsångarhane kan upprepa sin högljudda sångfras 10 000 gånger på ett dygn. Budskapet är: Detta är jag, hör min kapacitet! De tänkta mottagarna, andra fåglar av samma art, reagerar helt olika beroende på om de är honor eller hanar. Studier har visat att en fågelhonas hjärna uppför sig på samma sätt som människohjärnan gör när man lyssnar på musik man tycker om, medan en fågelhanes hjärna reagerar på konkurrentens sång på samma sätt som våra hjärnor gör när vi lyssnar på kakafoniskt oväsen. Honan hör ett lockande Välj mig!, hanen ett hotfullt Försvinn! Fågelsångens komplexitet överstiger vår uppfattningsförmåga. Dels är det ljudalstrande organet i fågelstrupen konstruerat på så sätt att fågeln kan sjunga två separata toner samtidigt i ett slags duett med sig själv. Dels är hastigheten så hög i sången, ja i hela fågeltillvaron, att vi inte förmår uppfatta alla detaljer och nyanser. Vi har, som det heter, sämre temporal upplösning. Vårt livstempo är så lågt jämfört med fåglarnas att vi inte hänger med i svängarna, vi hör liksom suddigt. Bara om vi spelar in fåglarnas sång och sedan spelar upp den på lägre hastighet förmår vi uppfatta den fulla vidden av deras ljudkonst. Vilket förstås är en bekräftelse så god som någon på att det inte är oss de sjunger för. Men att vi inte är de tänkta mottagarna hindrar inte att fågelsången trä¤ar oss – trä¤ar och ger resonans.
2 2 ---
2 2
I en varm hyllning till den oansenliga bachmansparvens sång skrev den amerikanske ornitologen William Leon Dawson att den fick hans kropp att pirra och väckte hans lust att snöra av sig sina skor. Utan att någonsin ha hört denna sång i verkligheten känner man igen sig. Det är ju så det känns. Den första sånglärkan. Storspoven! De lite vilset frågande diftongerna från ejdrarna i havsbandet i april: Aou? Aou? Man vill kasta av sig något: sina skor, sina kläder, sina sorger. Finns det några andra avsiktligt framkallade läten, förutom våra egna förstås, som kan mäta sig med fågelsången när det gäller kraften att beröra? Valars sång fascinerar, men den ljuder i en främmande värld, i vår egen kan vi bara höra den i inspelad form och det är inte riktigt samma sak. Vargars ylanden – jo där finns en stark laddning. Humlors surranden och gräshoppors och vårtbitares svirranden kan ge intensiva sommarkänslor. Och på sydligare breddgrader kan cikador och grodor ge en suggestiv och stark ( ibland nästan plågsamt stark ) påminnelse om att man befinner sig i tropikerna. Men inga är som fåglarna. Estetiskt sinnade naturskildrare lägger då och då pannorna i djupa veck för att komma fram till vilken fågelart som egentligen sjunger vackrast. Smaken är förstås delad, och man kan tycka sig skönja både personligt och kulturellt färgade skillnader. Britter brukar placera näktergalen i topp, svenskar koltrasten.
Sta¤an Börjesson gick ett steg längre än att bara rangordna i sin bok Fågelmusik – ett tema med variationer. Han skrev en ordentlig recension av varje fågels sång, med ett tonfall som skulle passa fint på en kultursida. Taltrastars svaghet är »att de sällan lyckas upprätthålla magin några längre stunder« och kärrsångaren »verkar ofta ha en potential som den inte riktigt utnyttjar«. Det är underhållande att läsa och ofta mycket trä¤säkert. Men frågan är hur stor roll musikalisk briljans alls spelar. Fågelrösternas kraft att beröra verkar ha med helt andra saker att göra. Hur musikaliska är egentligen tranans rop och berguvens dova mistlursstötar? Eller ta tornseglarnas skärande skrianden, inte ljuder de vackert men åh vad de kan trä¤a ett sommarhungrigt människohjärta. Det är uppenbart att andra faktorer spelar minst lika stor roll som fågelns sångskicklighet: Platsen. Sammanhanget. De egna minnenas resonanslåda. Extra stark blir upplevelsen när de förflutna landskapen och de samtida möts. När man i sånglärkans jubelläte över fälten också hör tidigare vårars lärkor. När man på lägdorna ner mot älven hör barndomens storspov i dagens. När man lyssnar på dalripans skratt i renbeteslandet med förfädernas öron. När gryningskoltrasten sjunger från hustaken som den gjorde när man var tjugo och förälskad vandrade hem i en sen sommarnatt som omärkligt övergått i tidig morgon.