Till John & Valentina. Ni betyder allt!
Andersson_Jag ska inte.indd 1
2014-06-18 14:40
Andersson_Jag ska inte.indd 2
2014-06-18 14:40
Jag ska inte dรถ idag Pamela Andersson
Andersson_Jag ska inte.indd 3
2014-06-18 14:40
Foto: Lotta Härdelin/Scanpix, bildsida 4 m n, 6, 8 ö Peter Jönsson, bildsida 2 nv, nh, försätts h öv, eftersätts h nv Thomas Engström, bildsida 5 öv övriga bilder privata
www.bonnierfakta.se Text ©: Pamela Andersson 2014 Omslag och grafisk form: Eva-Jo Hancock Omslagsfoto fram: Andreas Dienert Omslagsfoto bak: Lotta Härdelin Redaktör: Ingela af Geijerstam Tryck: Scandbook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7424-425-0
Andersson_Jag ska inte.indd 4
2014-06-18 14:40
Innehåll
Du har en tumör i din hjärna Jag kan inte dö ifrån mina barn Ett livsviktigt beslut Träning för livet Att bestiga ett berg Kan man operera en våt fläck? Himlen får vänta Jag och Hannibal Lecter En match med mister Murphy Att vända i underläge En härlig egoboost När döden knackar på… ”Plåga ska vändas i hälsa och hopp” Tack till…
Andersson_Jag ska inte.indd 5
7 21 31 49 59 71 85 101 121 137 165 181 197 217
2014-06-18 14:40
Andersson_Jag ska inte.indd 6
2014-06-18 14:40
Du har en tumör i din hjärna
Det är juldagen 2013. Klockan är 22.54 och jag pressar tillbaka gråten i halsen. Kroppen värker, huden svider och armarna känns så tunga att jag knappt förmår lyfta den högra för att torka bort den pyttelilla tår som trots ett kompakt ögonmotstånd hittat ut ur ögonvrån. På bänken i köket står tre orörda askar. Kroppens julklapp i år skulle bli en sjunde cellgiftsbehandling, men de friska cellerna som fortfarande står upp efter ett nio månaders tungt krig orkade inte och hissade vit flagg. Blodplättarna är svaga, skelettet skört och sinnet tvingas till vapenvila trots att viljan skriker av ilska. Kämpa, då! Ge inte upp nu, vik inte ner er! Smärtan når axelpartiet och jag tvingar mig att andas lugnt. Jag vet att när jag spänner mig höjer jag axlarna utan att jag tänker på det och efter bara några sekunder blir jag straffad. Cellerna känner av stressen i musklerna och reagerar omedelbart med smärta. Inte bli arg. Inte bli ledsen. Inte bli stressad eller frustrerad. 7
Andersson_Jag ska inte.indd 7
2014-06-18 14:40
Tålamod. Lugn. Andas in och ut, in och ut. Jag släpper kontrollen över ögonmusklerna och låter tårarna rinna i mörkret. Vilken jävla jul. Vilket jävla år. Innehållet i askarna i köket skriker ut sin besvikelse över att inte få gå ut i strid som det var bestämt. Lomustine – (en dos med blåfärgat gift som i raseri slår mot allt sjukt i kroppen), Ondansetron (mot de första dagarnas illamående) och Laxoberal (för att skona magen och hindra förstoppning) – är mina bästa vänner. Mina musketörer som tillsammans med min mentala styrka och mitt krigarhjärta ska besegra tumören som bosatt sig i min hjärna och som jag slagits emot i ett och ett halvt år. Tyvärr har mina vänner cellgifterna – mina krigare – dålig syn (kanske dåligt omdöme också ibland, vad vet jag), för i jakten på att besegra cancern slår de också ut det som är friskt. Det som kroppen behöver för att orka. Som nu. Den sjunde cellgiftsbehandlingen var planerad till just i dag – men mina värden var alltför dåliga och behandlingen stoppades. Igen. Doktorerna säger att kroppen snart inte orkar mer gifter, men de vill inte säga vad som händer om tumören fortfarande är aktiv när kroppen lämnar walk over. Jag frågar förstås, men jag får inget riktigt svar, och ska jag vara ärlig pressar jag väl inte dem heller. För första gången i mitt liv är jag inte nyfiken på vad som händer sen. Jag har ingen lust att bläddra fram till mitt livs sista kapitel, jag är rädd att det inte blir ett lyckligt slut och jag vägrar ta ut det som är dåligt i förskott. Jag lever här och nu. Jag anammar härvaro. 8
Andersson_Jag ska inte.indd 8
2014-06-18 14:40
Minuterna tickar sakta vidare mot en allt senare kväll. Klockan är redan 23.20. Sambon sover tätt intill och jag försöker acceptera de senaste veckornas nederlag. Min pappa, min stora fina, kloka, tjocka pappa, som hastigt och oväntat dog på en semesterresa och som fick mig att inombords skippa julen det här året. Skelettdepressionen (vilket oerhört grymt ord det är) som gjort skäl för sitt namn och stundtals slagit min kropp i bojor under vintern. Och så idag ännu en avbruten behandling. I huvudet sorterar jag tankarna: de missmodiga ska skämmas, de direkt negativa ska utrotas och de rädda ska tas om hand av de positiva, levnadsglada. Tankarna för ett eget krig, ofta lika hårt och brutalt som kroppen vs tumören, men i kväll är vi alla förlorare. Kroppen, sinnet och jag. Klockan har blivit 23.35. Tidens gång lindrar. Tårarna sinar, acceptans är nådd. Tack livet för att jag fick en jul till. Så fort tårarna har slutat rinna ska jag sova, låta kroppen hämta krafter och sedan vakna på en Annandag som ska göra skäl för sitt namn. En annan dag. Då jag är redo för att slåss för mitt liv igen. Ett och ett halvt år innan, mitt i sommaren, den 3 juli 2012, slår jag upp ögonen i ljuset och i en tiondels sekund känner jag paniken sprida sig i hela kroppen. Något kväver mig. Någon har bundit fast mig. Var är jag? Jag är kall. Varför är jag kall? Är jag död? Snälla, säg att jag inte är död! Sedan hör jag rösten och känner den mjuka handen på min axel. ”Du är på St Görans sjukhus i Stockholm, och allt är okej. Du är okej. Dina barn mår bra. Din exmake är på väg hit och din väninna är här.” 9
Andersson_Jag ska inte.indd 9
2014-06-18 14:40
Jag hör men förstår inte. Varför har jag slangar kopplade till min kropp, varför har jag en syrgasmask över näsa och mun – vad gör jag här? ”Du fick ett stort epileptiskt anfall och förlorade medvetandet. Din väninna kallade på hjälp”, säger sjuksköterskan som om hon läst mina tankar och hennes trygga röst lugnar mig. Jag föll. Jag minns det nu. Jag föll i Åsas armar och det var hon som kallade på hjälp. Själv kunde jag inte. Det fanns inga ord. Orden var borta. Meningarna, som formulerades så klart i huvudet, kom inte ut. Det var som om någon dragit ur kontakten mellan hjärnan och munnen, jag var fångad i en mardröm där jag var stum och skräckslagen, utan att kunna göra mig förstådd eller hörd. Jag minns hur sköterskorna kom springande och jag hörde Åsas röst: ”Jag orkar inte hålla henne”, och jag minns att golvet kom allt närmare och att en av sköterskorna frågade mig hur jag mådde. ”Pamela, hur mår du?” sa hon och jag tänkte att det kunde vara den dummaste frågan någonsin. ”Hur jag mår? Ja, jag dör ju nu!” svarade jag ordlöst innan jag föll ned i det svarta hålet och dog. En timme tidigare hade det hänt som för alltid förändrade min tillvaro. Bilden av Åsas och mina färgglada träningsskor är den sista bilden från mitt förra liv (se bildsida 1). Jag hade förstås ingen aning om att jag fotograferade mitt eget slut när jag tog bilden inför löprundan Kungsholmen runt den där tisdagen efter jobbet, men så här efteråt känns det nästan typiskt i mitt yrke som journalist att den sista bilden av mitt 47-åriga liv låg som ett nytt inlägg på Facebook när jag kollapsade. Och att mina vänner lajkade och kommenterade bilden, som utstrålar 10
Andersson_Jag ska inte.indd 10
2014-06-18 14:40
hälsa, träning och liv, medan jag samtidigt dog en stum död på St Görans sjukhus i Stockholm. Det var inget konstigt med den där dagen innan dess. Jag hade jobbat som vanligt. Ätit lunch som vanligt. Shoppat som vanligt. Det var tre dagar kvar till semestern och jag kände mig lycklig. Allt skulle ordna sig. Jag hade det senaste året gått igenom en skilsmässa, tvingats flytta från mitt drömhus eftersom jag inte hade råd att bo kvar och begravt en av mina stora förebilder, min farfar. Det hade varit ett skitår, men nu hade det vänt. Och nu stod jag där med Åsa, en av mina bästa vänner, i mina nya träningsskor och med ett glatt sinne. Solen sken, vi skrattade åt att jag absolut skulle ta den där bilden på skorna som sedan skulle ut på Facebook, när vi var på väg ut från Åsas lägenhet. Jag erkänner att det var lite träningsskryt, men jag var så glad att jag kommit igång med min träning och alltid peppade det någon annan. Åsas löpartempo var högt, och det var lite knäckande att jag blev trött så fort. Redan den första kilometern kändes enormt tung och jag fick bita ihop för att inte be henne slå av på takten. Det var ju JAG som hade tränat mest. Det var ju JAG som skulle orka. Men det gjorde jag inte. Jag fick ge upp. ”Jag är helt slut, kan vi gå ett tag? Jag behöver vila…” ”Absolut!” ”Jag förstår inte, men det går så tungt i dag, vi fortsätter att springa snart…” Vi gick utmed Norr Mälarstrand, längs vattnet och pratade. Solen bländade oss, och jag andades tungt. Fan! Jag som tyckt att jag gått framåt så mycket konditionsmässigt, nu gick jag här och flåsade som en annan nybörjare. 11
Andersson_Jag ska inte.indd 11
2014-06-18 14:40
Plötsligt kände jag något hända i huvudet. Jag fick svårt att se, var det solen eller var det något annat? Jag kände att jag tog ett snedsteg åt höger, och funderade om jag skulle säga något till Åsa eller om det skulle gå över. ”Det känns inte bra”, sa jag till slut. Åsa tittade på mig. ”Vill du vila? Vi kan sätta oss på parkbänken där borta?” Jag nickade. När vi satte oss kände jag hur högerarmen började skaka. ”Titta, jag tror att jag fått kramp!” Jag visade armen som nu darrade ordentligt, och Åsa – min smarta, snabbtänkta Åsa – började genast googla ”kramp” i mobiltelefonen. Jag sa att det var något konstigt som hände med mig. Att jag var rädd. Att jag aldrig känt något liknande. Men orden kom inte, ingen hörde mig. Munnen öppnade sig men meningarna blev kvar i hjärnan, som om de fastnat, gått vilse och inte visste hur de skulle ta sig ut. ”Stroke”, tänkte jag för mig själv. ”Jag har drabbats av en stroke.” ”Det här känns inte bra”, fick jag äntligen ur mig och Åsa vände på huvudet och såg på mig med granskande ögon. ”Du tror inte att det är kramp?” sa hon långsamt och synade mig. Jag skakade på huvudet. ”Du tror att det är … en stroke?” frågade hon, och jag nickade av lättnad. Min kloka vän som såg rakt genom mina tankar börja googla ”stroke” samtidigt som jag fick ur mig en sista vettig mening: ”Jag kan inte prata.” Så här efteråt kan jag tycka att det är tragikomiskt att jag, världens pratkvarn, avslutade mitt ”gamla” liv med att inte kunna prata. Och att jag kunde uttala att jag inte kunde det. 12
Andersson_Jag ska inte.indd 12
2014-06-18 14:40
Fast så tänkte jag förstås inte där på parkbänken samtidigt som världen runt omkring mig fortsatte som vanligt och jag och Åsa tillsammans försökte få tag i en taxi som kunde ta mig till St Görans sjukhus som var det närmaste sjukhuset från Rålambshovsparken där vi befann oss. I taxin avslutade jag mitt träningspass i träningsappen jag skaffat i telefonen, den som skulle hålla koll på alla löppass. Allvaret hade inte slagit mig riktigt än – och min personlige tränare kunde alltså bara sekunden senare se att hans adept sprungit nästan 3,5 kilometer men sedan gått två – och han kommenterade träningspasset helt lugnt utan att veta att hans adept kämpade för sitt liv i baksätet på en taxi som bröt mot alla hastighetsbegränsningar på sin väg till sjukhuset. Åsa satte mig i stolen framför kassan på akutmottagningen. ”Vi har en misstänkt strokesituation här”, förklarade hon och gick snabbt igenom de viktigaste detaljerna. Jag lyssnade som i en dröm, var det verkligen mig hon pratade om? ”Vad heter du?” frågade receptionisten mig och jag öppnade munnen för att svara när hjärnan plötsligt bara lade av. Någonstans inom mig visste jag svaret på frågan, jag visste att jag visste vad jag hette, men det fanns liksom inte där. Och när jag skulle försöka säga något hade de sista orden lämnat mig. Jag stirrade skräckslaget på Åsa, mötte hennes trygga men likväl rädda ögon, och bröt ihop. Tårarna sprutade, och jag hörde min egen röst kvida av gråt, nästan förvånat upptäckte jag att rösten fanns kvar, det var bara orden som försvunnit. Receptionisten tryckte på en knapp under disken, två sköterskor kom, jag togs in på akutmottagningen, lades på en brits samtidigt som tankarna flög runt i labyrinter i hjärnan. – Mina barn, jag måste få se mina barn en sista gång! Mamma 13
Andersson_Jag ska inte.indd 13
2014-06-18 14:40
och pappa, vad ska de säga om jag dör nu – det är för tidigt, hjälp det är för tidigt! Åsa läste mina ögon och frågade efter min telefon. Trots att den högra sidan skakade lyckades jag hitta den i fickan, och jag försöka mima att hon skulle ringa min exmake som hade barnen hos sig. Koden till mobilen fick jag peka i luften, händerna skakade för mycket för att det skulle registreras på displayen. Jag fördes in på röntgen, allt var ett virrvarr av människor, slangar och lösryckta meningar från samtal mellan olika personer som kunde prata. Själv kunde jag bara föra ett samtal med paniken i mitt eget huvud. Och inte ens det gick särskilt bra. Det sista jag minns var hur jag föll. Och hur jag samtidigt som benen vek sig kunde formulera en enda klar tanke i hjärnan. ”Nu dör jag!”
Februari 2012 ur en krönika i Hudiksvalls Tidning Förra veckan blev jag vald till Sveriges fjärde mesta kändisvimlare i min gamla tidning Expressen. Jag var i extremt fint sällskap. Framför mig hade jag politikerna Beatrice Ask och Leif Pagrotsky, och så den enormt chica och urtrevliga societetsladyn från Östermalm, Gaby Borglund. På platsen bakom mig ståtade Äntligen Hemmas inredare Lulu Carter. Samma vecka som listan publicerades hade jag precis annonserat att jag ska sluta på kändistidningen S – det
14
Andersson_Jag ska inte.indd 14
2014-06-18 14:40
måste väl ändå ses som att jag slutar med flaggan i topp? Snart börjar mina nya uppdrag inom tidningsvärlden, och jag erkänner att jag är lite nervös för hur det ska gå. Ja, inte för uppdraget som sådant: att chefa har jag ju gjort i några år nu och visserligen har jag tackat ja till att bossa över två tidningar samtidigt, Allt om Re-
sor och ToppHälsa, men det känns mera roligt än nervöst. Nej, det är det där att ”leva sin tidning”, som oroar lite… Under två års tid, sedan jag var med och startade tidningen S, har jag lagt oändligt antal timmar på kändisfester (därav placeringen på Expressen-listan!), på att sätta mig in i kungliga seder, societetens osynliga regler och på att lära mig känna igen varenda människa som någonsin har beträtt en röd matta. Det har varit en fantastisk tid på många sätt – och det har gett mig en del nya vanor. Champagne är en. Skyhöga klackar är en annan. Och nu ska jag ta över ToppHälsa… I samma stund som jag tackade ja fick det här med ”att leva sitt varumärke” med ens en ny innebörd… Herregud. Jag som blir andfådd av att gå upp för trappor. Som inte besökt ett gym på ett och ett halvt år. Som inte tagit ett löpsteg på … nej, det vill jag inte ens tänka på. I helgen har jag rotat bland alla kläder och skor, har jag ens något att träna i? Såg jag inte ett par gamla gympadojor någonstans här för typ … några år sedan? Jag har försiktigt förhört mig om hur lång tid det kan ta för en otränad champagnedrottning att komma i normal hälsoform, och jag har redan fått en massa förslag till
15
Andersson_Jag ska inte.indd 15
2014-06-18 14:40
metoder samtidigt som flera faktiskt har erbjudit sig att hjälpa till.
4 juli, dagen efter mitt epileptiska anfall! Tack gode Gud för livet. Tack för att det inte var min tur än. Tack för att jag får ligga här i ett eget rum på St Görans sjukhus i mina egna kläder som Åsa hämtat åt mig. Tack för att orden har börjat komma tillbaka, för att jag kan föra ett kortare samtal utan att rösten börjar staka sig, stamma och hacka. Jag vaknade i ett övervakningsrum, men flyttades sedan till annat rum och där ligger jag nu och är tacksam för allt. Att läkarna inte vill ge mig ett tydligt besked om vad som hände bryr jag mig inte så mycket om till en början, då jag är mest lycklig över att kroppen (nästan) känns som vanligt. Den enda gången jag blir riktigt rädd är när den kvinnliga läkaren på en rak fråga inte kan utesluta en hjärntumör medan hon bestämt avfärdar min fråga om en stroke, och den eftermiddagen gråter jag tillsammans med min exmake Magnus som inte viker från min sida. Kanske anar jag omedvetet att det inte har gått så bra – men jag tränger undan det. Jag litar på en av mina tre livsfilosofier: Att alltid ta ut bra saker i förskott. Det värsta som kan hända då är att du varit glad två gånger. Alltså fortsätter jag att planera sommaren. Jag tackar nej till sjukskrivningen som läkarna erbjuder, jag är ju inte sjuk, däremot ska jag ha semester, närmare bestämt nu, så tack men nej tack. Och så åker jag hem och den 6 juli 2012 sover jag i min egen säng igen. En väninna sover på soffan, bara utifall att. Och i morgon ska vi gå en promenad, jag får inte tappa träningen som jag har kämpat så hårt för nu! 16
Andersson_Jag ska inte.indd 16
2014-06-18 14:40
April 2012 ur en krönika i Hudiksvalls Tidning Det hela gick helt vetenskapligt till. Jag sattes på en träningscykel med en pulsmätare runt bröstet, ett speciellt program matades in i datorn, och jag trampade på i godan ro. Var fjärde minut stacks jag i fingret och fick lämna blod, och det hela blev bara jobbigare och jobbigare. Jag tyckte ändå att jag var superduktig. Jag svettades och kämpade, jag gav mig inte förrän benen helt enkelt gav upp av sig själv. Jag stapplade av cykeln bara för att höra en massa siffror, och det var inte förrän jag bad om att få veta vad alla det där siffrorna betydde som jag fick det i klartext: ”Du är extremt otränad.” Lite lätt stukad kom sedan nästa kalldusch efter bodyscanningen. Sjuksköterskan: ”Din kropp består av 41 procent fett.” Jag: ”Eh, jaha, är det bra eller dåligt? Var ska man ligga?” Sjuksköterskan allvarligt: ”Mellan 20-30%”. Jag, lite skämtsamt i falsett (för att inte börja gråta): ”Så du säger att jag är fet alltså, haha?” Sjuksköterskan ännu allvarligare: ”Så kan man uttrycka det.” Så nu sitter jag här i fasansfull insikt om att undergången är nära om jag inte tar mig i kragen och börjar träna.
17
Andersson_Jag ska inte.indd 17
2014-06-18 14:40
Det känns direkt i magen när jag vaknar: den 10 juli 2012 är ingen vanlig dag. Ingen random-tisdag vilken som helst. Datumet ska jag alltid komma ihåg, jag vet det redan på förhand. Redan när en sjuksköterska ringde från Karolinska sjukhuset dagen innan krossade hon min förhoppning om att kollapsen på joggingrundan var en bagatell som aldrig skulle inträffa igen. Snarare väckte hon alla de onda aningar som gömt sig i mitt omedvetna och tillsammans med Åsa vred och vände jag på allt hon sagt under måndagens telefonsamtal när hon först kallade mig till en operation idag (”Operation?! Men vad ska jag opereras för?” ”Doktorn kommer att förklara allt.”) och några timmar senare ringde och meddelade att operationen var inställd, men jag skulle ändå komma klockan tio i dag och träffa en läkare. ”Ta någon med dig.” Orden ringde i mitt huvud. ”Ta någon med dig.” Inte ens jag kunde få det till något positivt. ”Ta någon med dig så att ni kan fira ett bra besked” lät ju inte speciellt troligt. Då var ”Ta någon med dig så att du inte behöver bryta ihop ensam” en betydligt troligare fortsättning på meningen som inte ville släppa mina tankar. Och i ett infall av att ”tro inte att ni kan knäcka mig” bestämde jag mig för att möta läkarna uppklädd till tänderna. Alltså valde jag en nyinköpt Ralph Lauren-klänning i vitt, nya smycken i guld och ett par högklackade skor. Om jag skulle få ett dödsbesked skulle jag åtminstone vara snygg. Åsa, som fick bli ”någon”, kunde inte låta bli att skratta, och jag föll in i skrattet. Det var ett gott tecken. Att skratta på sin väg till slakthuset – tja, det var åtminstone kul så länge det varade. Typ. ”En undersökning” hade den lögnaktiga sköterskan sagt att det var innan hon avslöjat sig med ”Ta med någon…”-meningen. 18
Andersson_Jag ska inte.indd 18
2014-06-18 14:40
När vi steg in i undersökningsrummet förstod jag direkt att det inte var en undersökning som skulle ske. En läkare och en sjuksköterska väntade med allvarliga miner och stämningen i rummet fick hjärtat att stanna och halsen att snöra ihop sig. Och så kom det direkt. Inga krusiduller. Inget kallprat. Bara pang-på. ”Du har en tumör i din hjärna. Den sitter så illa att vi aldrig kommer att kunna operera bort hela.”
19
Andersson_Jag ska inte.indd 19
2014-06-18 14:40