innehåll 4 Förord 6 Tiden före Abba 8 Ring ring 10 Waterloo 14 En kväll i Brighton 16 Nothing is too wild 18 Hemma hos Lasse 20 Abba och proggen 22 Blågula kattkläder och Swedish rhapsody 24 Arrival & Abba-loggan 26 Japansk kurbits och svenska djurtunikor 28 Turnén 1977 30 Ett oväntat samtal 32 Äntligen på väg, ut i Europa 34 Down under! 36 The girl with the golden hair 38 Att åka på turné 40 ABBA – The Movie 42 Abba och discomusiken 44 Turnén 1979 46 1979 var ett härligt år 48 Svensk midsommar, älskad av alla 50 Canada nästa! 52 Vidare till USA 54 Hem till Europa 56 Inte en dag utan skratt 58 Turnén 1980 60 På plats i Japan 62 Konnichiwa Budokan! 64 Äntligen premiär! 66 Allt har ett slut 68 Super trouper 70 The visitors 72 The first ten years – and the last 74 Arvet efter Abba 76 ABBA – The Museum 78 Vem är vem? 79 Tack 80 Bildkällor – The Backstage stories 3
En kväll i brighton För Abba blev Brighton 6 april 1974 den stora vändpunkten. Två år efter deras första singel tillsammans stod Agnetha, Björn, Benny och Frida som segrare i Eurovision Song Contest med ”Waterloo”. Det var förstås själva låten som gav dem vinsten, men Abba hade också förstått att ta vara på tillfället att exponera sig för hela Europa. Knappt tre minuter hade de på sig – och då skulle publiken inte bara minnas vad den hört utan också vad den sett. Det var första gången som Sveriges bidrag vann tävlingen och första gången som den vinnande låten blev en jättehit världen över. Det var till stor del tack vare Stikkan Anderson. I stället för att försöka få ut låten i världen efter vinsten, vilket var det vanliga, hade Stikkan förberett precis allt: skivan var redan utgiven och gick att köpa överallt i Europa när den var som hetast, i stället för flera veckor eller månader senare. Idag, när svenska artister, låtskrivare och producenter intar en prominent plats i en internationell musikbransch, kan det vara svårt att fatta hur stort motståndet en gång var mot popmusik som inte kom från England och USA. Stikkan Anderson hade insett att det var en fråga om exponering: Björns och Bennys låtar var absolut inte sämre än de som kom från England och USA, men hur skulle man nå ut? Svaret var Eurovision Song Contest. Fick man chansen att visa upp sig där, inför hundratals miljoner tv-tittare, gällde det bara att ha en riktigt bra låt. Hade man väl fångat publikens intresse var det bara att spinna vidare på det. Två år i rad hade låtskrivartrion Björn, Benny och Stikkan haft låtar med i Melodifestivalen utan att lyckas ta sig vidare till Europafinalen: ”Säg det med en sång” med Lena Andersson 1972 och ”Ring ring” med Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid 1973. Men med ”Waterloo” gick det äntligen vägen, i Melodifestivalen den 9 februari 1974 vann gruppen överlägset och fick närmare en tredjedel av rösterna. Därmed var slaget nästan vunnet eftersom det viktigaste var att få visa upp sig inför tv-tittarna i Brighton – att vinna med en rocklåt i en tävling som dominerades av dramatiska ballader och trallvänliga schlagerlåtar räknade
14
– The Backstage stories
ingen med, åtminstone inte Abba och Stikkan själva. ”Jag tippade att vi skulle komma bland de fem första, men absolut inte vinna”, berättade Agnetha senare. ”Vi var ju helt okända i England och Europa. Olivia Newton-John med ’Long Live Love’ var en stor favorit och den holländska duons bidrag ’I See A Star’ var väldigt bra. Jag trodde att de hade bättre chans än ’Waterloo’, som jag faktiskt tycker är en av de sämre låtar vi gjort!”
Fem miljoner sålda exemplar Om Agnetha tyckte att ”Waterloo” var ett svagt nummer var det inget som märktes på scenen i Brighton. Med Benny på plats vid flygeln, och Björn med ett stadigt grepp om sin stjärnformade gitarr, rusade Agnetha och Frida ut på en scen som badade i något slags orange ljus. Gruppens scenkläder var en stark kontrast mot de aftonklänningar och välskräddade kostymer som bars av övriga tävlande. Efter ett framträdande fyllt av glädje och energi hade Abba och ”Waterloo” skakat om tävlingen ordentligt. Deras framträdande liknade inget som tidigare setts och hörts i Eurovision Song Contest. Röstsammanräkningen blev nervpirrande. ”Ingen kan föreställa sig den kolossala spänning det är fråga om”, sa Björn efteråt. ”Det kryper i skinnet, det knyter sig i magen och man blir alldeles torr i halsen. Man vill springa ifrån alltsammans, samtidigt som man står där fastnaglad och förhäxad.” Benny, som inte trodde på vinstchans, hade börjat ta av sig sin glittriga jacka. ”Men när Finland gav oss fem poäng krängde jag på mig den igen. Vi hade chansen, vi kunde vinna. Björn kände likadant, för han sprang och hämtade gitarren.” Det ingen hade vågat hoppas på hade faktiskt inträffat: Abba hade vunnit! Idag är vinsten i Eurovision Song Contest kanske den mest kända händelsen i Abbas karriär. ”Efter några år med myrsteg förändrade jätteklivet i Brighton våra liv,” sa Björn senare. ”Det verkade nästan förutbestämt att ’Waterloo’ skulle bli etta i England, få en tio-i-topp-placering i USA, och sälja fem miljoner exemplar världen över. Vi hade fått en ordentlig start på vår internationella karriär.”
2013
Görel Hanser om Waterlooreleasen
”Stikkan gjorde ett enormt jobb innan Waterloo skulle releasas, han reste runt till alla skivbolag, blev personligt bekant med alla och såg till att det fanns Waterloosinglar, biografier och bilder i färg och svartvitt hos varje skivbolag. Han skrev ett kontrakt för varje land och jag tycker att det var ett bra system och skulle kunna vara även idag trots teknikens framsteg. Jag tror på personlig kontakt även idag.”
Björn om sina kläder
2013
stå i var så tajt a att jag fick ”Mina Waterloobyxor .” me Do The ellet till transp orten från hot
Ingmarie:
2013
Man säger ofta att mode, form, färg och stil loopar efter en tid så att allt kommer tillbaka. När jag ser scenen i The Dome i Brighton så kan jag tycka att den med dagens mått mätt är ganska snygg, stilren, skön färgskala, varm och inbjudande. Idag är alla showscener hårda, blanka, sprakande i sin form och stil med kalla ljus och mycket filmväggar med projiceringar. Det är ofta så att scenografin tar över det som artisten ska leverera istället för att backa upp och addera något till låten. Ganska trist utveckling. Men jag tror på loopen, snart vänder vi tillbaka till varma färger och mjukare former. Förhoppningsvis kommer artisterna att byggas av musiken, inte looken.
2013
Rutger Gunnarsson om vinsten
”Jag och Ola Brunkert, som var Abbas komp musiker, trodde inte en sekund att vi skulle vinna så en stund efter att vi spelat så klädde vi om för att gå ut på stan och ta en pint på puben. Men då kom folk spring ande efter oss och skrek kom tillbak a, ni har ju vunnit...”
Ingmarie:
2013
Alla kostymörer/stylister har någon gång gjort misstaget att klä artisten i kläder som han eller hon absolut inte trivs i. Känner man sig inte bekväm i plagget så blir resultatet aldrig bra. Det är mer viktigt att känna sig ”hemma” i plagget än något annat. Men med tanke på vad det kostar att hyra in en artist/skådespelare så är det bortkastade pengar när dom inte känner sig rätt i sina kläder och därför inte kan ”leverera”.
2013
Owe Sandström om filosofin bakom Abbas scenkostymer
”En bra scenkostym ska framhäva artistens personlighet, låten som artisten ska framföra och situationen då artisten uppträder. Kostymen ska lyfta fram en scenpersonlighet utan att ta död på artistens naturliga image. Vi hade en rak och öppen kommunikation med Abba som grupp och kanske framför allt med Frida: vad är egentligen möjligt att skapa, vad kommer att se bra ut ur publikens perspektiv, och så vidare. När man gör scenkostymer är det alltid viktigt att betrakta dem som ’arbetskläder’. Artisten måste känna sig bekväm i dem. Om det inte känns bra är det ett misslyckande. Det är inte jag som ska jobba i dem, så jag måste lyssna på artisten och se till att han eller hon känner: ’Jag trivs i det här, jag tar mig väl ut i de här kläderna’. Det är alltid viktigast.”
22
– The Backstage stories
Blågula kattkläder och the swedish rhapsody Owe Sandström levererade den ena mer fantastiska kostymuppsättningen efter den andra till Abba. När världen just hade hämtat sig från Agnethas tajta trikåer och Fridas vågade panelbårdskjol, slog han till med de berömda kattkläderna. Våren 1975 skulle Abba spela in i ett tv-program som hette Made In Sweden – For Export, Sveriges bidrag till Montreux-festivalen det året. Med tanke på titeln fick Agnethas och Fridas kläder gärna anknyta till Sverige, till exempel genom de blå och gula färgerna i den svenska flaggan. Men det skulle samtidigt inte kännas som om kläderna hörde hemma i något hembygdsspel. ”Frida hade sett en kinesisk drake och fått idén att ge kostymerna ett kattmotiv”, berättar Owe. ”Det gillade vi också, så till henne gjorde vi en tunika med en tigerliknande katt i gult, bland annat inspirerad av de lejonfigurer som vaktar Förbjudna staden i Peking. ’Men vad ska vi då göra till mig?’, undrade Agnetha. Hemma hade jag en brun burmeskatt och han fick bli förebilden för den blå panterliknande katt vi gjorde till Agnethas tunika. Båda katterna handmålades naturligtvis direkt på tyget. Lars och jag reste runt mycket i världen för att leta både inspiration och material, och på Sri Lanka hittade vi stenarna som vi dekorerade katterna med. Bara broderierna tog en vecka att genomföra.” Scenkostymerna skulle kunna utvecklas och förändras under ett framträdande, och gärna ha en överraskningseffekt. ”Vi nöjde oss inte med att bara göra dessa tunikor, utan vi gjorde också två långkjolar där kattdjurens svansar fick ringla ner. Insidan på kjolarna var blå respektive gul, så det svenska temat följde med även där. Men det riktigt fiffiga var att Agnetha och Frida mitt under framträdandet
plötsligt kunde slita av sig kjolarna och sedan stå där i bara kortkorta tunikor och vita stövlar. Det hade också med framträdandet att göra: om det var ett nummer där de behövde kunna släppa loss ordentligt fungerade det bättre utan kjolarna.”
Djur och natur Kattkostymerna är kanske, tillsammans med ”Waterloo”kläderna och de vågade kreationerna som användes i ”Mamma Mia”-videon, de mest kända av alla Abbakläder. De användes flitigt både i tv och på scen under det närmaste året, och den spektakulära designen med två katter i starka färger brände sig fast på näthinnorna hos alla som såg dem. Djur och natur var en återkommande inspirationskälla för Owe, vilket skulle visa sig även på nästa kostymuppsättning då djuren ersattes av blommor. Den här gången valde man att göra fyra kostymer i blå satin, där varje kostym dekorerades med en blomma. ”Vi kallade kostymerna för Swedish rhapsody eftersom det var en sorts midsommarnattstema: himlens blå färg i kombination med typiskt svenska blommor”, säger Owe. ”Fridas kostym pryddes av den mörkröda kungsängsliljan – dramatisk, precis som Frida – medan Agnetha fick prästkragen, där det vita representerar oskuldsfullheten. Björns kostym pryddes av den gula svärdsliljan, och Benny fick en blåklocka. Blommorna var förstås handmålade, och alla kostymerna var dekorerade med kristaller och mycket fina stenar. Bennys kostym var lite speciell: vi gav honom en frack, eftersom det skulle passa bra när han satt ner och spelade piano. Och så fick han en dubbelfluga: en tjusig Hollywoodfluga, konstruerad som både en frackfluga och en vanlig sådan.” Satinkostymerna började användas i slutet av 1975 och användes under det närmaste året i tv-framträdanden i Europa, Australien och USA.
2013
kattkläderna men Lars Wallin om voriter. Rena
mina fa nsen a är någr a av k. Gillar bala ”K at tklädern lö tid sa ut tr yc na n vit a si i de h ka oc ar a otrolig t st rade kattern st arka dekore rg fä de n la mel bakg runden.”
– The Backstage stories 23
UT I VÄRLDEN – EUROPA & AUSTRALIEN 1977
Ett oväntat samtal Alla människor har ögonblick i livet som många år senare fortfarande har en framskjuten plats i minnesbanken – allt är glasklart. Så är det för mig när det gäller den dagen 1976 då jag fick ett telefonsamtal till min arbetsplats på Riksteatern i Filmstaden i Solna. Jag jobbade med peruker och kostymer för Cramérbaletten och vi skulle ha premiär på en Sverigeturné. Sedan var det tänkt att vi skulle till Sovjet några månader senare för att framföra några av Ivo Cramérs dansverk där. Det var naturligtvis enormt spännande för hela kompaniet att få komma till Sovjet. Jag kommer ihåg att jag sprang upp och ner för trappan med kostymer i balettens lilla lokal medan dansarna hade klass i träningslokalen. Plötsligt hörde jag producenten Kicki Lilliehöök ropa på mig att jag hade telefon … från Frida Lyngstad! Frida hade jag träffat ett antal gånger tidigare genom min dåvarande kille Lasse Wellander, som var ” Jag ska till Abbas gitarrist både på turné och i studion. Australien Men varför ringde hon mig nu … på jobbet …? med Abba!” ”Ville bara höra om du kan tänka dig att åka med oss på turné och ta hand om kläder, peruker och smink? I januari nästa år åker vi på Europaturné och sen vidare till Australien.” Jag lyckades samla ihop mina tankar och hade några dagars överläggning med mig själv om ett vinterkyligt Sovjet kontra ett sommarvarmt Australien. Valet var enkelt. Ja tack, sa jag, och gick till producenten och berättade att det inte skulle bli något Sovjet för mig: ”Jag ska till Australien med Abba!” Hela kompaniet grattade mig och förstod mitt val, jag var även välkommen tillbaka.
tu Björn om scenografin på
2013
rnén -77
Ett härligt gäng som jag aldrig glömmer Det var härliga, röriga och kreativa repetitionsdagar på legendariska Europafilms studio i Bromma inför turnén. Där var Abba förstås, plus alla musiker och körtjejer. En salig röra av kablar, högtalare, instrument, scenbygge inramade av dammiga svarta studioväggar som sett hundratals filmer spelas in på detta golv. Över alltihop vakade EMA Telstars Thomas Johansson, turnéarrangör och promotor för Abba. Förutom de som skulle stå på scen fanns också alla de som jobbade bakom och framför scen och på olika sätt bidrog med sina färdigheter för att produktionen verkligen skulle bli en succé nu när Abba skulle ut på sin första världsturné. Thomas, som var och är en klok man, hade bokat upp killar från England och USA som annars turnerade världen runt med Rod Stewart, Rolling Stones, Queen med flera, för att försäkra sig om att vi skulle jobba på ett professionellt och internationellt sätt: till exempel Jimmy Barnett, inhyrd från England som ljusdesigner och stage manager, och Keith Bradley, idag Elton Johns Tour Director. Claes ”Clabbe” af Geijerstam skulle sköta ljudet, Graham Tainton var koreograf, Owe Sandström och Lars Wigenius ritade och sydde kläderna, och gruppens vän och AD Rune Söderqvist var det allseende ögat när det gällde den totala visuella produktionen, tillsammans med Björn och Benny som var inblandade i allt. När jag tänker tillbaka på arbetet med Cramérbaletten och jämför det med Abba så var det egentligen samma sak. Same same but different … Engagerade kreativa och skickliga människor som med sina olika kunskaper gör sitt absolut bästa för att slutresultatet ska bli så bra som det bara går. På scen, bakom och framför!
n var ett beslut både i kläder och på sce ”Att vi hade guld och vitt vita Den . idé av Rune Söderqvist som vi alla tog, efter en er.” vas höga golv scenen och röda rosor i
Bo Norling turnéledare 30
Ola Brunkert trummor
– The Backstage stories
Lena Andersson kör
Anders Eljas keyboard
Ingmarie Nilsson kostym och make-up
Rutger Gunnarsson Hans ”döden” Löfvenberg bas turnéledare
2013
Jimmy Barnett om ljusdesignen
Thomas Johansson om att förbereda en turné
2013
”Jag jobbade som ljusdesigner under Rolling Stones Europaturné 1976. Bandet spelade fem kvällar på Earls Court arena i London och jag har förstått att Björn och Benny besökte en av konserterna eftersom Thomas Johansson från EMA Telstar kontaktade mig efteråt och frågade om jag kunde komma och prata med Abba om ljussättning och scenproduktionen av deras kommande turné. På den tiden var Abba enormt stora i England och jag blev naturligtvis jätteglad över att bli tillfrågad. Jag designade ljuset för showen och var delaktig i scenografin och arbetade som produktionsledare för turnéerna i Europa och Australien. Turnéerna fick fina recensioner för scenljuset och Londons Financial Times skrev: välinvesterade pengar på ljussättningen. För turnéerna 1979 och -80 gjorde jag scenproduktionen och Patrick Woodroffe gjorde ljusdesignen.”
”Jag började jobba med Agnetha redan 1972-73. Efter det frågade Björn och Benny mig om jag ville börja jobba med dem – och det ville jag. Jag fick möjligheten att plocka ihop ett kanonteam för turnéerna, och tillsammans gjorde vi sånt som ingen förut hade gjort på en turné. Vi gjorde världens då största utomhuskonserter när vi var i Australien. Vi gjorde det tekniskt på ett sätt som ingen förut hade gjort. Men det som var viktigast av allt för Abba var att publiken var väl omhändertagen och behandlades på ett schysst sätt. Det är de rätt ensamma om fortfarande.”
Producent Kristina Lillie höök, Cramérb
2013
aletten ”’Får jag ledigt för att åka till Australien med Abba?’ frågade Ingmarie mig en solig dag utanför sceningången till Estrad i Södertälje. Vi skulle ha turnépremiär på ett nyt t program med Cramérbale tten samma dag eller dagen efter. Vad sku lle jag säga? Det fanns bar a ett svar.”
Hans ”Berka” Bergqvist label manager
Maritza Horn kör
Malando Gassama percussion
Finn Sjöberg gitarr
Lasse Wellander gitarr
Claes af Geijerstam ljuddesigner
Wojciech Ernest keyboard
Lasse Karlsson flöjt, saxofon
Uffe Andersson saxofon
Lena Maria Gårdenäs-Lawton kör
Stikkan Anderson skivbolagsdirektör
Stefan Lundin stage manager
Thomas Johansson konsertarrangör promotor
– The Backstage stories 31
Åke Sundqvist om roligaste minnet från Japan
2013
”Jag stod bakom körsångerskan Lena Ericsson i tullkön när hon blev ombedd att gå åt sidan och öppna sin resväska. Det blev ett enormt hallå när man hittade en plastpåse med ett vitt pulver, ett jäkla liv med blinkande lampor och allmän uppståndelse. Det visade sig att Lena hade packat ner en ansenlig mängd tvättmedel som hon tyckte sig behöva i Österland … Lena fick jobba hårt för att förklara detta för tullgubbarna.”
Claes af Geijerstam om ett turnéminne
2013
”Ett minne är att Lasse Wellander och jag får göra ett besök på Panasonic-fabriken. En jätteanläggning utanför Osaka i klass med Volvo-Torslandaverken. Vi blev, med anledning av vår ’närhet’ till Abba, behandlade som kungar. Efter genomgången av hela fabriken med en fotograf i släptåg som dokumenterade allt, provlyssning av HiFi-system och lunch med mera så vinkades vi farväl av stora delar av personalen som stod utanför fabriken och viftade med Panasonic-flaggor.”
Thomas Johansson om samarbetet med Abba
2013
”Man kan ju lugnt säga att de engagerade sig i allt, från hur scenen skulle se ut till var vi skulle spela. Vi skulle resa och bo bra, men konsertbiljetterna fick inte vara för dyra, för alla skulle ha råd att gå på konserterna. En ekvation som inte alltid gick ihop! Alla i crewet skulle bo på bra hotell och så vidare. Men i slutänden var det också bra, för Abba fick ut så mycket mer från ett nöjt crew.” 62
– Visually: Backstage Stories
Thomas Joha nsson, hans dåvarande fru och Clabbe med pinnar oc Dolly h Tempura.
SISTA TURNÉN – JAPAN 1980
Konnichiwa Budokan! Det blev incheckning på Hotel New Otani strax utanför de alltid finns kvar som en skarp bild på näthinnan. Logen hade bullrigaste centrala delarna av Tokyo. Hotellträdgården var innerfönster mot en gång som låg mellan arenan och en liten av ett slag som ingen av oss sett förut, något helt annat än de sidohall. Jag stod och hängde upp kläder i logen då det kom kantskurna gräsmattorna hemma, här var mossan något man ett långt följe med killar som skulle träna Kendo. De var strävade efter och vårdade ömt. klädda i traditionella Kendokläder och med träsvärd i Det blev bestämt att jag skulle dela svit med Agnetha, händerna gick de i ett spikrakt led mot annexet, helt ointresserade av vad vi höll på med. Efter några timmar kom de men efter ett par nätter insåg vi båda att det inte var någon tillbaka i samma raka led, svettiga men med samma upphöjbra idé. Hon behövde sin ostörda sömn medan jag hade helt da lugn. Det är både häftigt och nyttigt att tas ner på jorden andra kvälls- och nattvanor med mina turnékamrater, så jag ibland och konstatera att allting pågår fick ett eget rum på 22:a våningen ”Än idag tycker jag att Budokan som vanligt hur märkvärdigt man än med fönster från golv till tak. är den i särklass vackraste arena tycker att ens eget liv och jobb är. Lolo och jag var ett bra team Efter första repetitionen fick jag backstage eftersom hon även jobbade man kan uppleva.” lägga ut Bennys brallor lite, de hade med kläder om det behövdes. Vi förmodligen krympt när jag tvättade dem efter förra turnéhjälptes åt med allt bakom scen och hade för övrigt så kul svängen … tror vi. tillsammans på turnén. Kvällen före vår premiär fick jag gå på en konsert som för I Japan var det väl egentligen första gången jag riktigt alltid skulle förändra mitt musikaliska liv. Det var Thomas förstod hur enormt svårt och trist det måste vara att hantera Johansson från EMA, hans dåvarande fru Dolly och vår kändisskapet i alla möjliga och omöjliga lägen. Att inte bara japanska promotor Tats Nagashima som ordnande backstakunna gå ut på stan, shoppa, gå på museer etcetera. Allt det gesom vi andra alltid har tillgång till var något som för Abborna pass för oss till ett ganska nytt band som spelade i Tokyo för skulle styras upp i god tid, planeras och transporteras. Gator första gången. Toto var ett några år gammalt Los Angelesoch torg måste stängas av. Och så skulle det skrivas autografer förstås. En enkel promenad blev ett projekt. Inte underligt band som efter den här upplevelsen är mitt favoritband att de lika gärna satt på sina hotellrum och inväntade konsertillsammans med Police, Steely Dan och Eagles. Vi fick träffa terna och i förlängningen hemresan. killarna efteråt och jag fick en stor blomsterbukett av Jeff Men till Fridas och Agnethas stora glädje kunde vi efter Porcaro. Tack Thomas och Tats för den kvällen! några kvällar berätta hur Lolo och jag, två hyfsat långa och stora tjejer, hade gått ut i Tokyo för att shoppa loss. Alla vet ju hur japanskor ser ut, petit är ett understatement! I butikerna fanns verkligen ingenting över storlek 36 förutom strumpor ... för herrar. Jag kom hem till hotellet med snygga herrstrumpor och en sakéservis och Lolo köpte smink. Begreppet ”elefant i porslinsskåp” fick en ny innebörd.
Med Kendosvärd i händerna Än idag tycker jag att Budokan är den i särklass vackraste arenan man kan uppleva, med en magisk känsla inne i själva huset. När vi hade första soundcheck fick jag se något som för
Patrick gjorde alltid en rund a i tjejernas dressing room före ko nsert, kollar läget bara! – The Backstage stories 63