Innehåll Förord 6 Pelargonerna och livet 9
Vinterförvaring 138 pelargonträd 148
Mina änglar 25
Pelargonkonsultens tips 155
Mina uniker 35
Brev, reaktioner och lite
Mina äggskal 40
annat 169
Heliga Birgitta 45
Semesterskott 177
Hemlängtan 56
Pelargonfeber 182
Elin och pelargonerna 66
Efterord 187
Tant Annys pelargon 89
Register 190
Doftpelargoner – sinnenas
Bildkällor 192
blomster 96 Frösådd med Birgit 113 Växthuset och pelargonerna 127
Lästips 192
Förord vad roligt att mötas igen, kära läsare! Det finns ju så mycket kvar att berätta som inte rymdes i min första bok om pelargoner. Efter många år som samlare är min kärlek till pelargonerna lika stark men delvis förändrad. Nya erfarenhe ter och fantastiska möten har fått mig att inse att pelargonen är mer än bara en blomma. Den sammanlänkar generationer av människor och har på så sätt blivit en del av vårt levande kulturarv. Vi blir bara fler och fler som upptäcker hur trivsamt det är att ha pelargonen som reskamrat. Men det är viktigt att få välja hur ressällskapet ska se ut. Alla kan och vill inte ha flera hundra sorter omkring sig. En sådan tur då att även några få pelargonvänner på fönsterbrädan kan räcka för att skänka oss glädje. Själv har jag numera alltid ambitionen att minska min sam ling, men ack, så svårt det är. Har man drabbats av pelargon febern är ett av symptomen att man samlar på sig fler snarare än att man väljer bort. Min flerspråkiga mormor Ellen bruka de säga angående livets vedermödor: »Alles geht vorüber und • 6 •
endet als Artikeln«. Och med det menade hon väl ungefär att allt vi är med om får vi tids nog nytta av. Så därför kan du i den här boken bland annat läsa om frösådd, användning av doft pelargoner och mer om några av de sorter som funnits med mig under hela resan. Dessutom berättar jag om några ibland helt oväntade möten med pelargonvänner som jag har fått vara med om. Förhoppningsvis kan mina texter inspirera dig i ditt val av pelargon. Ett varmt tack till er som bidragit med härliga pelargon berättelser och till Barbro Haddleton som alltid funnits till hands när frågorna hopat sig. Finsta, våren 2009 Veronica Wägner
• 24 •
Mina änglar
Änglar kan jag inte få nog av. De förgyller hela min sommar med sitt fjärilsliknande flor om övervintringen varit sval och ljus. Här är det sorten ’Catford Belle’ som sträcker fram sitt frömjöl åt intresserade humlor och bin.
Visst är det härligt att ha några alldeles egna änglar? Med änglapelargoner i huset är det fullt möjligt, och för mig helt nödvändigt. Ända sedan slutet av nittiotalet har några av dessa ljuvliga, fjärilsliknande sorter ingått i min samling. Trots att jag för det mesta koncentrerar mig på äldre zonaler med en släkthistoria så utgör änglarna en omistlig del av samlingen. De gör inte så mycket väsen av sig, men när de blommar fångar de allas uppmärksamhet. Att jag har lyckats förhållandevis bra med några olika änglar beror nog inte så mycket på skicklighet, som på att jag har tillgång till ett svalt, torrt och isolerat rum i ladugården – mitt »Sydafrika« – där plantorna kan övervintra ljust och sätta knopp på ett optimalt sätt. Tillsammans med unikerna och den engelska pelargonen ’Lord Bute’ står ängla pelargonerna under lysrör hela vintern i fem till åtta grader och får på så sätt gott om tid på sig att ordna för sommarprak ten. Idag är det betydligt lättare att få tag i den här gruppen av • 25 •
• 26 •
’Madame Layal’, nerklippt för några veckor sedan men redan i full blom. Hon är den bästa reskamraten man kan ha på mässor, marknader eller föredrag. Tålig, lättskött och bedårande vacker förför hon alla som kommer i hennes väg.
pelargoner i butiker och handelsträdgårdar än det var när jag började intressera mig för dem. Den första sorten som jag vill presentera för er är ’Madame Layal’. I viss litteratur räknas ’Madame Layal’ till ädelpelargonerna eller pensésorterna, men för mig har hon alla de egenskaper som utmärker en typisk ängel. Madamen härstammar från Frankrike med 1870 som födelseår. Det är en härlig, lättodlad sort som har allt du kan önska dig. Plantan växer kraftigt, blommar rikligt och rotar sig lätt. Troligen är det dessa egenskaper som har bidragit till att Madamen överlevt de båda världskrigen och fortfarande odlas. Bladen är små och krusiga och växtsättet busklikt häng ande. Gissningsvis är vildpelargonen P. crispum med sina per siljeliknande blad inblandad i stamtavlan. Madamen kom till mig redan det allra första året av pelargon febern. Först var jag måttligt imponerad av henne, men det skulle snart visa sig vilken krutgumma jag hade fått till min samling. Vissa krav som hon och hennes änglalikar har på livet fick jag handgripligen lära mig under den första tiden. Ofta brukade jag ta med några fina moderplantor som visnings exemplar när jag reste till olika pelargonevenemang. Efter som Madamen nästan alltid är frikostig med blommor var hon en självklar medresenär. Alla samlare vet att om man har en • 27 •
blommande planta med sig så vill besökarna förstås ha stick lingar från den. När skotten tar slut kan det uppstå en irriterad och besviken stämning bland borden. Just detta inträffade när väninna H och jag blivit inbjudna att delta vid en hembygds fest. Det var en het julidag med lurande åskmoln vid horison ten, men trots detta strömmade stora skaror människor in på området. Sticklingarna från Madamen tog snabbt slut och när ilska uppstod i köerna fann väninna H som vanligt på råd. – Vi klipper! viskade hon i mitt öra. Madamen är ju en tät sort, hon klarar det! Jag tvekade först. Klippa i det vackra änglafloret av blom mor? Men nöden har ingen lag och resten av dagen gick åt till att klippa skott från den blommande damen, stoppa dem i briketter och uppmana folk att vårda sticklingen ömt. Tur att Madamen är så lättodlad, risken att folk skulle misslyckas om de höll briketten fuktig var minimal. Dessutom blev det deras eget ansvar och en utmaning för den egna odlingsförmågan. Mycket pedagogiskt av väninnan, som för övrigt är musiklära re till vardags. Folk blev nöjda, tog tacksamt emot sina ängla barn och lugnet återställdes. Men det allra märkligaste var att efter denna hårda tuktning blev ’Madame Layal’ om möjligt ännu tätare och vackrare. Hon visade inga tecken på avmatt • 28 •
Vad är mer passande för en ängel än att posera mot en blå himmel? Här är det den skira ’Moon Maiden’ som visar upp sig. Sorten är, i mitt tycke, lite mer svårodlad än de övriga, men väl värd det extra besväret.
• 29 •
• 30 •
På lilla bilden ser vi ’Swedish Angel’ som lär ha hittats av en engelsman i Sverige och följaktligen döptes till ”Svensk ängel”.
Stora bilden visar ’Captain Starlight’, en stilig kapten som växer mer upprätt än mina övriga sorter. Längst upp till höger ’Sancho Panza’ och under den dvärgsorten ’Jer-rey’ som lämpar sig ypperligt som ampelväxt.
ning utan fortsatte oförtrutet att blomma hela säsongen. Den läxan lärde mig att lite toppning av änglarna då och då bara gynnar tillväxten och blomningen. Vid ett annat tillfälle hade jag och min madame pratat pelar goner på en folkhögskola. Under hemfärden blev jag tvungen att tvärbromsa i en korsning. ’Madame Layal’, som inte hade bälte på sig, stod på näsan och hela övre delen av plantans gre nar gick av. Jag tog fyrtio! sticklingar när jag kom hem och Madamen såg helt enkelt bedrövlig ut. Men efter några veckor hade hon återfått sin värdighet och fyllt igen hålen. Sådana fär digheter har nog bara en ängel. Den andra favoriten i samlingen heter ’Randy’. En ljuvlig, småblommig ängel som, trots att jag tycker att hon luktar ostädat hönshus ibland, är oemotståndlig med sitt skira växt sätt och rika blomning. Något mer svårflörtad än Madamen vid rotning men ändå helt okej. Jag är lycklig ägare, än så länge, till ett änglaträd av sorten ’Randy’ som i skrivande stund är åtta år. Trädet har i unga år vunnit första pris på en utställning i orangeriet på Botaniska trädgården i Uppsala. Aldrig trodde jag då att jag skulle lyckas hålla Randyträdet vid liv så här länge. Den tunna stammen har blivit vedartad och skulle aldrig orka hålla upp sin krona • 31 •
utan stödkäpparna. Genom att klippa Randys krona hårt på höstarna har belastningen på stammen minskat tillfälligt. Det kan liknas vid skalpering, för det är inte mycket kvar av kro nan när jag är klar. Ingen som har kikat in i mitt »Sydafrika« på senhösten, har förstått varför jag har sparat den där »skrä piga« växten. Men när solen tittar in genom fönstret i februari har ’Randy’ genomgått en total förvandling. Plötsligt en dag är kronan full av knopp och snart blommar hon igen. Det är som trolleri. Övriga änglar i skaran är ’Catford Belle’, ’Sancho Panza’ (om det nu är en ängel) ’Dahpne’ och dvärgängeln ’Jer-Rey’ med sina mörkt purpurfärgade blommor. Den senare pryder varje ampel med sitt hängande växtsätt. Sist men inte minst vill jag nämna ’Captain Starlight’. Den ängeln har också funnits med mig ända sedan pelargonfebern bröt ut. Tålig, vacker men mera stram och upprätt i sitt växt sätt kompletterar han de andra sorterna. Ibland kan jag tycka att han står i givakt för ’Randy’ och ’Madame Layal’. ’Captain Starlight’ blommar också hela sommaren om han utsätts för samma behandling som damerna. Grenarna blir snabbt ved artade och kaptenen blir som en väldig buske när han får hållas. Vi möttes första gången vid ett besök på ett orangeri i Sörm • 32 •
Mitt snart tioåriga änglaträd ’Randy’ i fullt flor. Rotskott har bildat en dekorativ matta kring hennes fötter. Vän av ordning hade tagit bort skotten för att spara energin till kronan, men jag nänns inte.
Den stilige ’Lord bute’ (engelsk pelargon) delar vinterrum med änglar och uniker för att säkra en riklig blomning till våren.
land. Jag föll i trance inför ett jätteexemplar av kaptenen, bad ägaren enträget och fick med mig en stickling hem. Mer tur än skicklighet gjorde att han överlevde de första okunniga åren och på den vägen är det. Många fler sorter har kommit och gått men de här änglarna har alltid funnits vid min sida. Jag vill även nämna sorten ’Moon Maiden’, en ljuvlig vit och lilastreckad ängel. Väninna K sa vid ett tillfälle att den rik blommande moderplantan liknade en sjungande gosskör och det var verkligen träffande. ’Moon Maiden’ är dock en lite mer svårflörtad sort än de övriga vad gäller rotning och skötsel, i alla fall för mig. Så var inte rädd för att skaffa dig en ängel. Kan du bara klara övervintringen på en sval och ljus plats så har du ett härligt säll skap under många år. Änglasorterna behöver inte förnyas lika ofta som zonalerna utan stammen blir vedartad och plantan buskliknande. Klipp ner din ängel ganska kraftigt när du ställer in den för vintern. Om förhållandena är bra skjuter den snart nya friska skott och sätter fullt av knopp i väntan på våren.
• 34 •
Mina uniker
Ingen gick oberörd förbi den underbara uniken ’VooDoo’ på min utställning i somras. Sorten har från första början varit en av favoriterna i samlingen med sin dramatiska look, och än mer så sedan jag fått reda på hur den korsades fram för att glädja sin skapare genom att blomma i ett ökenområde i Mexico.
Den här gruppen pelargoner har ett namn som förbryllar. Unikpelargoner – är det månne något unikt med dem? Jo, de skiljer sig förstås från övriga grupper vad gäller blad, blommor och växtsätt, men i facklitteraturen spekulerar man kring orsa kerna till namnet. En anledning skulle kunna vara att en ame rikansk sort, snarlik P. ignescens, vid namn ’Old Scarlet Unique’ antas vara en stammoder till de första unikerna som togs fram. Annars tror man att den vanligaste »föräldern« är vildpelar gonen P. fulgidum vars drag går att spåra i de flesta uniksorter. Unikerna hade sin storhetstid för över hundra år sedan. På den tiden kunde man finna ett stort antal av dem i växtkata loger och handelsträdgårdar. Idag finns endast ett fåtal gamla sorter kvar men flera av dessa är härliga kamrater. Unikerna är den grupp av pelargoner som är lättast att odla, om man un dantar övervintringen. De är överlag mer vädertåliga än sina släktingar zonalerna eftersom stammen snabbt blir vedartad och därför mer motståndskraftig mot väta och vind. De gan • 35 •
ska små blommorna tål också regn och rusk bättre än de stor blommiga engelska pelargonerna/regalerna. Själv hade jag för älskat mig i de så kallade ’Hartsook’-hybriderna långt innan jag kände orsaken till deras födelse någon gång under sextio talet. Efter att nu ha tagit del av deras historia uppskattar jag dem om möjligt ännu mer. Med sina djupa, mörka färgnyanser sticker de verkligen ut i en pelargonsamling. Frances Hartsook, pelargonförädlare från USA, skulle under sextiotalet tillfälligt bosätta sig i ett ökenområde i Mexico och ville ha sina kära pelargoner omkring sig. Men hon upptäck te ganska snart att de engelska pelargonerna inte alls klarade av det torra, heta klimatet. De blommade dåligt om ens alls och Frances, som inte kunde tänka sig att leva så länge i öknen utan pelargoner, satte igång att korsa sina regaler med varan dra samt med sorten ’Old Scarlet Unique’ och vildpelargonen P. fulgidum. Hennes förädlingsförsök resulterade i sex nya sor ter som fick mindre blommor men som alla var klart bättre rustade att klara ökenhettan. Sorterna var ’Bolero’, ’Carefree’, ’Hula’, ’Polka’, ’Mystery’ och ’VooDoo’. Frances odlade sedan dessa uniker i långa häckliknande rader utanför sitt hus och kunde glädja sig åt att de frodades och blommade länge trots de tuffa förhållandena. • 36 •
Tyvärr har nya rön kring sorten ’Mystery’ framkommit, vilka gör gällande att den sorten i själva verket varit utdöd sedan länge. Istället ska den pelargon som i åratal sålts under namnet ’Mystery’ vara en frösådd från ’VooDoo’ vid namn ’Hansons VooDoo’. Trist historia, men sorten förblir sannerligen lika vacker oavsett ursprung.
Överst till vänster den storblommiga uniken ’Garten Director Herman’, under den mer spartanska ’White Unique’, en sort som mot alla odds lär ha överlevt andra världskrigets ödeläggelse.
Jag har haft turen att ha fyra av Frances sorter i min samling, nämligen ’Polka’, ’Bolero’, ’Mystery’ och ’VooDoo’, men det är de två sistnämnda som blivit särskilda favoriter. På mina ut ställningar i Småland har ’VooDoo’ och ’Mystery’ alltid väckt särskild uppmärksamhet och besökarna har flockats kring plantorna. Jag tror att det är en kombination av deras kraftiga växtsätt och enastående blomning som gör att man inte passe rar en unik utan att lägga märke till den. Vill man odla uniker i urnor eller rabatter bör man toppa dem ordentligt för att de ska bli täta och fina. Gör du inte det har du snart höga, häckliknande plantor med gängliga grenar. Det svåra är att toppa dem i tid, för unikerna sätter knopp un der den svala vinterperioden. Bäst resultat har jag fått genom att klippa tillbaks dem hårt på hösten, och trots att plantorna utgjort en bedrövlig syn efter beskärningen så har de belönat mig med att blomma mer och mer för varje år. Övriga sorter i unikgruppen som jag vill nämna här är ’White Unique’, ’Paton’s Unique’, ’Hindoo’ och den djupmör ka ’Springfield Black’ som ibland räknas till regalerna (eng elska pelargoner), men för mig har den alla egenskaper som utmärker en typisk unik. Om unikerna tuktas på hösten har de en intensiv blomningsperiod som sträcker sig över hela växt • 37 •
Till vänster uniken ’Springfield Black’ som blommar tidigt om övervintringen varit sval och ljus. Här tävlar den i prakt med äppelträden i mitten av maj. Äldre plantor blir vedartade och liknar bonsaiträd om de klipps hårt på hösten. Ovan ’Hansons voodoo’ som felaktigt sålts som Hartsookshybriden ’Mystery’ under en lång rad år. till höger den storväxta ’Paton’s Unique’, snart åtta år som familjemedlem. Unikerna är härliga reskamrater i livet. Tåliga, rikblommande och ”unika” är de ett underbart komplement till de vanliga zonalpelargonerna. Bara det faktum att de blommar mer och mer ju äldre plantan blir är en utmaning, eller hur?
• 38 •
säsongen. Oförtrutet blommar de vidare när andra sorter tar en vilopaus. Därför är unikerna självklara följeslagare när jag är på turné med delar av samlingen. Och de är som sagt de mest lättodlade pelargonerna om man har möjlighet att erbju da dem en sval, ljus vinterförvaring. Har du utrymme, så tveka inte att göra sällskap med en eller flera uniker. Jag lovar att du inte blir besviken.
Mina äggskal Om man är svag för pelargoner går det inte att hoppa över den här gruppen. Jag tänker förstås på äggskalspelargonerna vars kronblad kan se ut som små konstverk var för sig. Sor terna har varierat genom åren men några äggskalssorter har jag alltid varit tvungen att ha på fönsterbrädan. Länge hade jag ’White Eggshell’ som en speciell favorit. Blommorna på den sorten kan, förutom att vara rödstrimmiga på vit botten, plöts ligt ha ett helt rödfärgat kronblad bland de övriga kronbladen. Första gången jag såg det, trodde jag att någon annan pelar gons blomblad fallit ner på ’White Eggshells’ blomstängel. Mycket dekorativt, men de enkla sorterna skräpar förstås lika mycket som vanliga zonaler med enkla blommor gör. Vänin na B har ledsnat på skräpandet och föredrar dubbla äggskals pelargoner. Vilka sorter man än väljer så är varje blomma en fröjd att skåda och ett konstverk i sig. Just nu har jag tre sorter i min ägo. Det är ’Bobberstone’, en blomvillig enkel dvärgpe largon, och ’Zena’, en enkel äggskalspelargon med mörka blad. • 40 •
Äggskalspelargonen ’Newport’, en av väninna B:s favoriter eftersom den är dubbel och därför inte skräpar på fönsterbrädan. Själv är jag, trots det, svag för de flesta enkla äggskalssorter även om föremålet för kärleken har växlat genom åren. Just nu är det sorter med mörka blad som har fångar mitt intresse. Men utbudet av nya sorter ökar hela tiden och med dem kommer säkert nya förälskelser. Äggskalspelargoner är ett måste i min samling.
• 41 •
• 42 •
Fyra olika skönheter ur äggskalsgruppen. Överst till vänster ’Gemma’, en kraftigt växande pelargon som alltid överraskar med sina färgvariationer. Till höger den dubbla, skira ’Diane Louise’. Nederst till vänster min egen favorit ’Zena’ med strimmor i lila på vit bakgrund mot ett mörkt bladverk med tydliga zoner. Observera att denna bild är tagen i mitten av november då plantan fick lufta sig i den bleka solen en stund. Till höger sträcker sig ’Bobberstone’ mot kameran någon gång i januari. En modern sort som rönt stor framgång i pelargonvärlden. Ska någonting negativt nämnas om äggskalssorterna så är det väl att de ibland kan vara instabila i den meningen att blommorna återtar ursprungsfärgen från moderplantan.
Slutligen har sorten ’Gemma’ funnits i vårt hus ända sedan jag drabbades av pelargonfebern. Det finns ytterligare en grupp dekorativa pelargoner och det är fågeläggspelargonerna. Båda grupperna påminner om var andra men fågeläggssorterna har prickiga mönster på kronbla den och aldrig så stor yta täckt av en avvikande färg som ägg skalssorternas blommor kan ha. Den förstnämnda gruppen har också betydligt äldre ursprung. Redan i början av 1800talet såg de första fågeläggspelargonerna dagens ljus i Frank rike. Mot slutet av det århundradet var de prickiga blommorna mycket populära bland odlare, möjligen för att sorterna blom mar villigt även under vintern. Jag har för övrigt lagt märke till att mina äggskalspelargoner också är de som först svarar på ljusets återkomst. Redan i ja nuari brukar de producera en blomstängel som en liten flagga i allt det gröna och liksom ropa: »Titta, här är jag!« Gruppen av äggskalspelargoner är stor och nya sorter korsas fram hela tiden. Det är svårt att inte bedåras av alla olika varia tioner och färgnyanser. Så är du finsmakare och vill ha några läckra sorter som för tankarna till akvarellmålning, är detta pelargonerna för dig!