9789174240733

innehåll Förord 7

Inledning 9

äkta insektsätare 13 fladdermöss 37 hardjur 73

gnagare 91

rovdjur 149

partåiga hovdjur 231 valar 271

termförklaringar 281 litteratur 282 register 283

6

Förord Sverige har i dag en rikare däggdjursfauna än på mycket länge. Det är frestande att påstå att den kanske till och med är rikare än den någonsin har varit. Det finns visserligen arter som har gått tillbaka och sannolikt kommer att fortsätta att göra det, men en rad arter har blivit mera talrika och också vidgat sina utbredningsområden. Låt oss titta på förhållandena från 1980 när vi började arbeta med vår bok om Europas däggdjur som med sina första upplagor kom ut 1985.

I detta 30-åriga perspektiv har två arter minskat som en direkt följd av vad vi människor har gjort. Det handlar om svartråtta och älg. Den förstnämnda ses som en icke önskvärd besökare om den någon gång råkar dyka upp i någon hamn och bekämpas därefter. Och den mycket stora älgstam som fanns i landet i början av 1980-talet har avsiktligt reducerats för att minska skadorna på skogen och antalet trafikolyckor. Men då ska vi inte glömma att bara i ett obetydligt längre perspektiv så har även den svenska älgstammen ökat.

Ett knappt 10-tal arter har minskat, oftast av skäl som vi inte vet eller bara anar. Det gäller gråsiding och fjällämmel och till­ bakagången hos dessa båda arter är i sin tur säkerligen delvis orsak till fjällrävens prekära situation. I det korta perspektivet har också myskoxen gått ner i antal. Men skulle man lägga till ett decennium här har ju myskoxen tillkommit som en för landet ny djurart. Minskar gör även skogshare och iller samt åtminstone två arter fladdermöss – mustaschfladdermus och fransfladdermus.

En betydligt större grupp däggdjur har emellertid ökat i antal under de tre decennierna. Att de stora rovdjuren hör dit har väl knappast undgått någon men det gäller även flera små rovdjur – mårdhund, utter samt både grå- och knubbsäl. När det gäller de tre senare arterna handlar det dock om uppgångar efter kraftiga minskningar som orsakats av miljögifter. Ökat har även vildsvinet samt alla våra hjortdjur utom älgen. Till gruppen hör slutligen i varje fall två arter fladdermöss – vattenfladdermus och trollfladdermus.

Sedan 1980 har dessutom sex arter däggdjur på mycket olika sätt adderats till vår fauna. Bakom tre av dem ligger fladdermusexperterna. De har dels gjort de första fynden i landet av större musöra och sydfladdermus, dels via DNA-analyser funnit att det som ­tidigare kallades dvärgfladdermus visat sig vara två olika arter – ­pipistrell och 7

dvärgfladdermus. De övriga arterna utgörs av brandmus och dvärgmus, som inte har kommit till landet av egen kraft, samt vitsvanshjort. Den senare är en nordamerikansk art som för länge sedan utplanterats i Finland, ökat kraftigt i antal och med åtminstone ett exemplar hösten 2008 tagit sig över gränsen till Sverige.

Dessa tre grupper – de arter som under de senaste 30 åren minskat i antal, ökat i antal eller dykt upp i vår fauna – omfattar 30 arter.

Ifråga om de återstående mer än 40 arterna vet vi egentligen inte hur det förhåller sig. Fladdermössen följs mycket intensivt av ett antal specialister och för jaktbara arter ger avskjutningsstatistiken viss information om förändringar i bestånden men för övriga arter – från igelkott till tumlare – är vår kunskap begränsad. Det skulle förmodligen kunna ske mycket stora beståndsförändringar hos arter i den gruppen utan att de upptäcktes. Att få till stånd någon form av monitoring för våra vanligaste arter däggdjur ser vi som en viktig framtida uppgift för svensk forskning på däggdjur.

Däggdjur i Sverige bygger till stor del på det material som fanns med i vår bok om Europas däggdjur, vars senaste svenska upplaga kom ut 1995. Men givetvis har vi utökat både text- och bildmaterialet och inkluderat all den kunskap vi har förvärvat sedan dess.

Samtliga illustrationer, som vanligen är gjorda efter levande djur, är målade för hand.

Vi är också tacksamma att ha haft möjlighet att anlita experter på olika djurgrupper som hjälpt oss med att granska vårt material.

Fin sådan hjälp har vi fått av Karl Fredga med näbbmöss, av Ingemar Ahlén med fladdermöss, av Birger Hörnfeldt med lämlar och sorkar och av Anna Roos med utter, sälar och valar. De har alla bidragit på mycket värdefullt sätt.

Det känns som om intresset för våra däggdjur har vuxit under de här 30 åren. Framför allt tror vi att förståelsen har ökat för att våra vilda däggdjursarter har rätt att finnas i de miljöer de behöver alldeles oavsett om vi människor anser oss ha direkt nytta av dem eller inte. Om den här boken kan bidra till att utvecklingen fortsätter i den riktningen skulle det vara mycket glädjande.

Stockholm och Gällersta i januari 2010 Anders Bjärvall och Staffan Ullström 8

Varg

Canis lupus Längd 90–150 cm (svans: 33–50 cm) Vikt 20–80 kg (hane), 18–55 kg (hona)

När det gäller läten från däggdjur finns det knappast någonting som kan vara mera stämningsfullt än vargens ylande. Att sitta en kväll i skogen ute i ett vargrevir när flocken drar igång sin konsert är en fantastisk upplevelse.

Till utseendet påminner vargen mest om en stor schäfer och det är också från vargen som hunden härstammar. För omkring 16 000 år sedan uppstod ett förhållande mellan människor och vilda vargar. Det skedde i området kring Yangtzefloden i södra Kina och en teori är att människorna där tämjde vargar för att hålla dem som husdjur och äta dem. Vargens päls är grå eller grågul och aningen flammig, men från en varglik hund skiljer sig vargen bara i fråga om detaljer – bland annat är huvudet bredare och ser extra grovt ut genom det kraftiga kindskägget. Vid en fältobservation är det därför platsen och djurets beteende snarare än utseendet som blir avgörande för artbestämningen.

Varg i sommarpäls.

151

varg Hunddjur

Det är stor skillnad mellan spår av varg och räv.

Vargen har större steglängd och är avsevärt tyngre.

Vargens tassavtryck är omkring 100 mm långt – det från framtassen är lite längre, det från baktassen aningen kortare och lite mera kompakt. Det är så likt spåret av en stor hund att man inte kan skilja dem bara på enstaka stämplar. Längre spårlöpor däremot har olika karaktär. Hunden rör sig lite nyfiket och inte så målmedvetet, vargen mera rakt och bestämt. När en flock vargar går i snö är djuren mycket duktiga på att långa sträckor gå exakt i varandras spår. För att kunna avgöra hur många djur som har färdats där kan man bli tvungen att följa spåret en bra bit. Normalt travar vargen och steglängden ligger då på 110–160 cm. När den travar med kroppen i lite sned vinkel mot färdriktningen kan steglängden öka till ända upp mot 2 meter.

Den går aningen utåt med fötterna – en viktig skillnad mot det ibland snarlika lodjursspåret. Från detta skiljer sig vargspåret också genom att de fyra främre trampdynorna är förhållandevis större och genom att avtrycken av de kraftiga klorna oftast syns. Vargen är också tung – i snö sjunker den ungefär lika mycket som en vuxen människa till fots. Redan i november på den första snön är ungarnas tassar så stora att man på spårens storlek inte kan skilja ungarna från de gamla djuren. De gamla djuren är dock fortfarande tyngre.

Arten är social och ylande läten spelar stor roll för kontakterna både inom flocken och med andra flockar.

152

varg Hunddjur

20 000 ryska vargar Efter att tidigare ha funnits över större delen av Europa och nästan hela norra halvklotet norr om 20° nordlig bredd har vargen under de senaste 300–400 åren gått våldsamt tillbaka. Orsaken är främst mänsklig förföljelse. Tyngdpunkten i utbredningen i Europa ligger österut där framför allt Ryssland hyser stora stammar. Det totala europeiska beståndet torde ligga kring 30 000 vargar av vilka två tredjedelar finns i Ryssland.

Tillbakagången i Sverige ägde rum stimulerad av skottpengar och mängder med regler bland annat i de gamla landskapslagarna om hur vargjakt skulle bedrivas. Vid mitten av 1800-talet fanns arten emellertid fortfarande kvar över större delen av landet – under 1850-talet dödades exempelvis 180 vargar i Kronobergs län. Sedan gick det dock snabbt utför och under de följande två decennierna dödades ”den sista vargen” i en rad mellan- och sydsvenska landskap. Därefter fanns arten i huvudsak kvar bara i Norrland. Stati­ stiken avslöjar till exempel att det under 1910-talet dödades nästan 400 vargar i landet – alla utom en i de tre nordligaste länen. Också där minskade antalet djur och efter fridlysningen som trädde i kraft 1966 fanns det bara några enstaka vargar i Sverige.

Vargarna fler under 2000-talet År 1977 kom emellertid flera djur över från Finland – som i sin tur då mottog en betydande invandringsvåg från dåvarande Sovjet – vilket ledde till fortplantning 1978 i Norrbottens skogsland, den första kända i landet efter fridlysningen. Dessa vargar försvann emellertid lika snabbt som de dök upp men ungefär samtidigt konstaterades att det fanns några enstaka vargar längre söderut på Skandinaviska halvön i gränstrakterna mellan Värmland och Hedmark i Norge. Till en början tillmättes denna lilla spillra inte några större möjligheter att växa, men från 1983 ägde fortplantning rum i det området varje år under 1980-talet utom 1986.

Det ledde helt naturligt till viss utvandring och vargar dök upp lite varstans i mellersta Sverige och södra Norge. Många av dessa klarade sig inte. Vargar dödades både lagligt och olagligt men flera föll också offer i trafiken och antalet vargar i landet under 1980-talet översteg vad man vet aldrig 10 djur. Hög dödlighet hos unga utvandrande vargar tyder emellertid på en växande vargstam och den lilla gruppen spred sig sakta över allt större yta. Nya par etable153

varg Hunddjur

rades i östra Värmland, i Dalarna och i gränstrakterna Härjedalen/ Hälsingland.

När det 1991 skedde föryngring både i detta senare område och i Nordvärmland var det såvitt känt första gången på omkring 30 år som det samtidigt föddes två vargkullar i Skandinavien. Genetikerna kunde senare konstatera att denna andra kull var ett resultat av att en ny hane österifrån hade invandrat till landet. Under åren 1992–1995 föddes det också 2 kullar årligen och då blev tillväxten i populationen snabbare. Antalet beräknades vintern 1993/94 till omkring 25 och vid sekelskiftet till omkring 70. Då hade det de sista åren fötts en handfull kullar årligen.

Tillväxten har fortsatt under 2000-talet bland annat till följd av ytterligare invandring österifrån. Sedan år 2000 har minst 10 vargar nått Sverige den vägen. Vintern 2008/09 konstaterades genom inventeringar på spårsnö att det sommaren 2008 hade fötts 22 vargkullar i Sverige, en dock med revir över gränsen mot Norge. Dessutom fanns det 11 revirmarkerande par. Minst 11 vargar dödades på olika sätt den vintern men antalet vargar i landet låg omkring 200.

Utvecklingen påminner om vad som samtidigt skett också på andra håll i Europa. Vargstammarna i Italien och Polen har ökat, vilket resulterat i att arten har vandrat in i Frankrike respektive Tyskland. Dessutom har vargar från Slovakien etablerat sig i norra Ungern. Att vargstammar på flera håll utvecklats på detta likartade sätt kan naturligtvis bero på slumpen men skulle också kunna vara ett uttryck för ökad förståelse för arten. Kanske är en del av allt det hat och mycket av den rädsla borta som en gång utrotade vargen från stora delar av Europa. Vargen är Värmlands landskapsdjur. Älgen favoritfödan Vargen är oerhört anpassningsbar och fanns förr i alla norra halvklotets biotoper utom ren öken. Den hårda förföljelsen har efter hand trängt undan den främst till ödemarksområden men också till områden med tät och för människan svårframkomlig vegetation. Den växande stammen i Sverige och Norge har funnit sig tillrätta i våra skogar och i varje fall vissa vargar drar sig inte för att röra sig nära bebyggelse.

Bytesvalet är nästan helt inriktat på stora däggdjur. Den minsta art som någonstans utgör stapelföda är bäver men betydligt större roll spelar hjortdjur – älg, ren, rådjur, vitsvanshjort – och slidhorns154

djur  lorum

Vinterdräkt

155

varg Hunddjur

djur – bison, myskoxe, bergsfår och snöget. I Sverige utgör älg mer än 95 procent av den mängd kött som vargarna sätter i sig.

Jakten kan sträcka sig över åtskilliga kilometer och bytesdjuret blir ofta först bitet baktill varefter det dödande bettet riktas mot hals eller huvud. Nordamerikanska studier har visat att ensamma vargar där inte är kapabla att döda vuxna älgar. Så är det inte hos oss där i flera fall ensamma vargar inte bara lyckats döda älgar utan under lång tid visat sig i huvudsak leva på detta byte.

Förklaringen till denna skillnad ligger i att studierna utförts under helt olika förutsättningar. I Nordamerika har man arbetat i områden med täta vargpopulationer. Där är flocken den naturliga enheten och ensamma vargar är utstötta individer – vanligen överåriga djur. Dessa klarar inte att döda älg. De ensamma vargar som spårats i Fennoskandia har emellertid inte varit utstötta och gamla utan säkert djur i sin bästa ålder men de har inte haft någon flock att leva med. Där naturliga bytesdjur saknas kan predationen riktas mot husdjur av olika slag. Då sker ingen selektion, men när det gäller vilda bytesdjur har vargen i en rad olika undersökningar visat sig ta främst unga och överåriga djur. Efterlämnade kadaver utnyttjas av en rad asätare och frågan är om inte en del korpar lever närmast parasitiskt på varg.

Parning under vårvintern Brunsten infaller från slutet av januari till början av april – senast längst mot norr – och efter omkring 63 dygns dräktighet föds kullen. Den består av i medeltal 6 ungar men kan någon gång innehålla så många som 11. Under åtminstone 2 månader håller sig honan i närheten av ungarna och under den tiden matas både hon och de av hanen, ibland också av andra djur i flocken. Någon gång före två års ålder lämnar de flesta vargar flocken för att söka sig ett eget revir. Vargen blir könsmogen vid 2 men fortplantar sig sällan före 3 års ålder.

Pinkar in sitt revir Vargflocken uppehåller sig inom ett revir som varierar från bara drygt 100 km² till mer än 10 000 km². Normal storlek hos oss är omkring 1 000 km². Här färdas den med en hastighet av ungefär ­8 km/timme och avverkar sträckor på mellan några få och upp till 70 km per dygn.

156

varg Hunddjur

Vargvalp vid omkring 4–5 månaders ålder.

Huvuddelen av vandringarna går i de centrala delarna av reviret och när flocken drar fram där markerar ledarparet flockens område genom att skvätta urin med bara några minuters mellanrum på framträdande föremål – stubbar, stenar, tuvor. Utmed en skogsbilväg vintertid kan det finnas sådana gula markeringar på vart och vartannat snösjok som rasat ner från plogvallen.

Mot periferin går vandringarna mera sällan men här sker revirmarkeringarna i gengäld ungefär dubbelt så ofta. Den zon som gränsar mot grannflockarnas revir – eller snarare delas mellan grannreviren – är viktig att besöka för att markera var gränsen går men farlig att uppehålla sig i därför att ett möte med grannflocken kan leda till strid. I områden med gott om varg är sådana strider den vanligaste naturliga dödsorsaken hos arten.

Det är troligt att antalet möten mellan flockarna och därmed också antalet vargar som dödas av artfränder reduceras tack vare ylandet. När en varg i flocken börjar yla ansluter sig oftast alla de andra och under gynnsamma förhållanden kan grannflocken höra ylandet på upp till 15 kilometers håll. Det är alltså ett sätt för flocken att markera både var den finns och hur stor den är.

Vargar kan drabbas av en rad sjukdomar – skabb, rabies, parvo­ virus och dvärgbandmask. Flera vargar hos oss har dött i skabb.

Hot och status Vargen i Europa anses internationellt vara livskraftig medan arten i vårt land klassas som akut hotad.

157

Utter

Lutra lutra Längd 53–130 cm (svans: 28–50 cm) Vikt 7–11 kg (hane), 3–7 kg (hona)

När uttern är nyfiken kan den från undervattensläge långsamt flyta upp och stanna nästan bara med nosspets och ögon ovanför vattenytan. Så kan den ligga och mycket diskret hålla något på stranden under uppsikt.

På en iskant eller en strand är uttern lätt att känna igen – den är kortbent, lång och strömlinjeformad, lite kutryggig och rör sig aningen sävligt. Svansen är lång och jämnt avsmalnande från den grova basen. Väl i vattnet är arten mera anonym, i varje fall om man inte uppfattar hur stor den är. Den simmar emellertid inte så knyckigt som minken och rör sig över huvud taget mjukt och elegant. Den har långa, grova morrhår som den använder för att lokalisera byten. Färderna går oftast i eller utmed vatten – ibland också över land från ett öppet vatten till ett annat. Att uttern hittar i det egna området kan man få se på vintern när spåret kan gå kilometervis nästan spikrakt genom skogen till någon liten öppen fors.

I tydliga spår kan man se avtryck av simhuden som når ända ut till de mycket korta klorna. Tassarna saknar behåring undertill varför trampdynorna ofta syns bra. Framtassarna är 7–9 cm långa, baktassarna 5–7 cm. Arten rör sig mest i språng som är omkring halvmeterlånga. I djup snö avtar språnglängden och på grund av de korta benen närmast hasar uttern fram. Spåret blir då en bred ränna i vilken varje språnggrupp bildar en krater.

Särskilt i utförsbacke, men på vintern även på plan mark, kan arten färdas långa sträckor hasande på magen. När man ser en sådan kana får man intrycket att uttern gjort den för att roa sig, men beteendet är också ett sätt att doftmarkera. Detta görs för övrigt även med spillning som placeras på framträdande platser. Spillningen varierar i både form och färg med födans sammansättning. Den liknar minkens spillning – såväl i fråga om utseende som i placering – men är grövre och skiljer sig från denna genom att inte lukta illa. Någon har talat om en sötaktig doft av fisk. Arten har flera läten, bland annat ett gällt pip som fungerar som kontaktläte mellan ungar och hona.

208

utter Mårddjur

Drabbades hårt av miljögifter Vår utter har mera vidsträckt utbredning än någon annan av världens utterarter och finns i delar av tre kontinenter – Europa, Asien och Afrika. Förr fanns den vid grunda vatten av olika slag – havsstränder, sjöar och vattendrag – över nästan hela Europa.

Från mitten av 1900-talet skedde emellertid en kraftig tillbakagång – uttern försvann helt från vissa områden och blev mycket sällsynt på de flesta andra håll. Redan på 1950-talet fridlystes uttern i delar av landet och från 1968 är arten totalfredad. Den svenska stammen har vuxit långsamt framför allt det senaste årtiondet och arten har också återkommit till en del områden, bland annat Skåne, Blekinge och delar av Värmland varifrån den varit försvun209

utter Mårddjur

nen. När uttern återkommer till ett område visar det sig tyvärr ofta först i form av trafikdödade exemplar. Uttern är en sådan djurart som ska tas tillvara om den hittas död och under 1990-talet kom det till Riksmuseet in i stort sett tre gånger så många döda uttrar – de flesta trafikdödade – som det gjorde under 1970-talet.

Stammen beräknades 2005 till drygt 1 700 djur. Av dessa fanns flertalet längs de norrländska älvsystemen, färre djur i Svea- och Götaland och de gamla utterbiotoperna utmed våra kuster – inte minst i Sydvästsverige – står i huvudsak fortfarande tomma. Antalet uttrar i dag kan jämföras med att det omkring 1950 årligen sköts uppemot 1 500 uttrar i landet. Jakten är dock säkert inte annat än bidragande orsak till nedgången. Det huvudsakliga skälet är miljögifter – framför allt PCB – som stört uttrarnas fortplantning. Vilda uttrar framför allt i södra Sverige, har i många fall högre halter av PCB än vad som experimentellt visat sig störa reproduktionen hos mink. Uttern är Smålands landskapsdjur.

Olagliga fällor – ett otyg Bäst har arten naturligtvis klarat sig i de renaste vattnen, men efter hand som den kommit tillbaka i södra Sverige har den dykt upp i näringsrika vatten med god tillgång på fisk och andra lämpliga bytesdjur. Detta har antagits bero på att PCB och andra miljögifter späds ut i näringsrika vatten och därmed uppträder i lägre koncentrationer i de fiskar som uttern lever av.

Det finns också andra faktorer som varit och är negativa för uttern och som därmed styr var den håller till – vattenkraftutbyggnad, röjning av strandvegetation, båtsport och fiske, särskilt med fasta redskap. Ett annat otyg är olagliga fällor, sannolikt uppsatta för mink men med för stora ingångshål.

Företeelser som gynnar uttern och framför allt underlättar föryngring är vegetationsrika stränder med håligheter i strandbrinken, till exempel i trädens rotsystem, men föryngring kan också ske långt från vatten. I sådana fall kan dock ungarna flyttas närmare vatten efter bara någon månad.

1,5 kg mat per dygn Födan utgörs till mer än 80 procent av fisk, som abborre, gädda, lake, karpfiskar och laxfiskar. Födovalet speglar i princip tillgången på den lokal där uttern finns och därmed varierar sammansätt210

utter Mårddjur

ningen mellan olika vatten. Flertalet bytesdjur är högst 20–25 cm långa. Också små däggdjur, fåglar, kräft- och groddjur kan utgöra byten. En vuxen utter behöver upp mot 1,5 kg mat per dygn eller bortåt 10 procent av sin kroppsvikt. Hos kustlevande uttrar har krabbor visat sig kunna vara viktig föda.

Ensamlevande Uttern blir könsmogen vid 2 eller 3 års ålder. Brunsten infaller när som helst under året men är koncentrerad till februari–april. Kullen, som består av 1–5 ungar, föds efter 60–62 dagars dräktighet

Uttern placerar sin spillning på framträdande platser, till exempel på en tuva vid strandkanten.

211