9789172322028

Page 1

Några ord om pocketbokens förord av Marie Söderqvist Tralau Jag visste att ordet status var provocerande, men riktigt hur provocerande det och därmed boken Status – vägen till lycka skulle vara, det förstod jag inte. Det är som om själva ordet ”status” har förblindat dem som har recenserat eller skrivit om boken. Trots att Status – vägen till lycka visar att status är helt andra saker än champagnesprutande och business class-resor, tycks det som om alla ändå bara ser just sådana saker framför sig. Ordet förhäxar människor, och vad det än står i min bok tänker man bara på stora vräkiga båtar, brats och den nasala överklassdialekt som lättast kan avhöras i Djursholm – eller ”på Djursan” som man kanske skulle säga om man var därifrån och dessutom skulle uttrycka sig lite ironiskt. Det är för övrigt en ofta återkommande invändning jag får: – Men status är ju olika saker i olika grupper. Vad som ger status i Djursholm (välmående förort utanför Stockholm) och Angered (fattig invandrartät förort i Göteborgs utkanter) är olika saker. Det finns ingen gemensam lista. Svaret på det är att den lista som presenteras i den här boken är den gemensamma listan, den typiske svenskens lista. Och på den finns inga specifika detaljer, som vilka telefonnummer som är finast på Djursholm eller vilka tatueringar som betyder vad i Botkyrka. Vad statuslistan visar är tydliga, aningen speciella svenska värderingar, kopplade till status. 9


När boken Jämlikhetsanden kom ut i vintras på svenska hyllades den nästan överallt. Där slog författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett fast att jämlikhet är det bästa som finns. Skillnader mellan människor ska bort och allt som kan uppfattas ge status är fult och fel. Göran Greider, som jag har känt i många år och som jag i många olika paneler i radio och TV diskuterat med, reagerar på precis samma sätt som de flesta andra. Han har hyllat Jämlikhetsanden och han blir arg och upprörd över innehållet i min bok. Greider förstår inte hur någon kan vilja försvara status. Status ska betraktas som något fult, pinsamt, skämmigt och något man aldrig ska prata om, något som ska bekämpas, inte omhuldas och lyftas upp i ljuset. Eftersom jag gillat Göran Greider även om vi tycker olika, tror jag att det kan vara en bra början på läsningen av boken att först få en greidiansk variant av den kritik boken mött. När invändningarna kommer från Göran Greider är de alltid roliga och välskrivna även om jag förstås anser att han har helt fel, i allt.

10


Djävulens förord av Göran Greider Statusjakten får världen att snurra – det skriver Marie Söderqvist Tralau i denna bok som glatt bjuder oss att kliva upp på karusellen och delta i statusjakten. Men vad sägs om idén att världen borde snurra litet långsammare? En viktig förklaring till den finanskris som häromåret orsakade hjärtstillestånd i världsekonomin – och fortfarande kräver stark och dyrbar medicinering – var just enskilda finansiella operatörers jakt på framgång och anseende i sina kollegors ögon. Personligen tycker jag det vore bättre att ta ifrån dessa människor just de där fälten för statusjakt, det vore bättre och tryggare för oss alla. Jakten på status kommer aldrig att kunna utraderas ur något mänskligt samhälle, så är det, men den kan mildras och förvisas till områden som inte är lika minerade och samhällsfarliga. I ett Utopia av fullkomlig jämlikhet vad beträffar inkomster kan ju människor exempelvis tävla om vem som har den intressantaste tolkningen av de romaner eller debattböcker som skildrade den mänskliga förhistoria av urspårad statusjakt vi nu genomlever. På samma sätt förhåller det sig med den konsumism som Söderqvist Tralau på det hela taget hyllar som ett uttryck för självförverkligande. Är det inte ett problem att majoriteten av ekosystemen på jorden är stressade och att den immateriella konsumtion vi tror oss ha anammat i västvärlden enbart exporterar växthus11


gasutsläppen till nyligen industrialiserade länder? Jo. Framförallt är det ett problem för en massa medvarelser i biosfären, som inte själva kan protestera mot ödeläggandet av deras livsmiljöer. På sikt är denna konsumism, mätt i ökande globala utsläpp och ökad belastning på biosfären, en ekologisk omöjlighet: vi sågar av de statusgrenar vi gungar på och där vi känner oss nästan viktlösa. Ändå är det samma sak där: Vi älskar uppenbarligen att konsumera. Men kanske är hemligheten bakom all konsumtion snarare mötet med andra, det är det vi längtar efter, om vi så bara får den i form av en reflex av beundran inför en ny kappa eller en ny iPhone i en annans ögon. Själv älskar jag att köpa dyra perenner på handelsträdgården. Kan vi flytta över sådan statusjakt till fält där ingen och inget kommer till skada? Jag tror ju det, därför är jag socialist i den reformistiska fåran. Jag kan få se andras ögon blänka inför perenner som jag själv drivit upp. Men alla sådana avgörande frågor, som i mina ögon ingen tänkande människa borde ignorera, hoppar Marie Söderqvist Tralau helt sonika över i sin höga visa till status och konsumtion. Det här är nämligen inte bara en analys av enkätsvar kring status, utan en skrift som bejakar fenomenet i sig som någonting gott. Jag tror att det sänker statusen på denna bok: Hon har inte koll på helheten. När jag blev tillfrågad av henne om jag ville skriva ett förord till Status – vägen till lycka reagerade jag förstås ärligt och sa till henne att hon i så fall bjuder in djävulen själv. Hon är höger, jag är vänster – så enkelt är det faktiskt. Vi har ofta bråkat i olika debatter och paneler i radio och TV, men bara idépolitiskt, aldrig på det personliga planet. Kanske är det möjligt just för att vi vet var vi har varandra. Och hennes bok är en politisk kampskrift, även om den möjligen skäms litet för det; att föra fram renodlade politiska budskap är riskabelt som statusprojekt. Det kan verka litet intolerant, litet påstridigt i en tid som tror sig ha lagt de djupa 12


konflikterna bakom sig. Ett sätt att öka det kulturella kapitalet kring denna bok är därför att invitera en meningsmotståndare men om det lyckas är oklart. Mycket i den här boken läser jag sådär översiktligt och ibland stönande som jag brukar läsa vissa borgerliga ledarsidor. Här finns standardgnället på en skola som författaren anser förrått bildningsidealen och blivit till flumskola. För mig var flumskolans korta epok en brittsommar i den pedagogiska historien; det var då ett allvarligt försök gjordes att lyfta barnen och oss själva till att bli litet friare varelser – Homo Ludens (den lekande människan) istället för Homo Betygus (jag kan inte latin …). De få länder, i synnerhet de skandinaviska, där ”flumskolan” vann terräng har också visat sig höra till de ekonomiskt mest framgångsrika: det är antiauktoritära människor (och kunder) som går i spetsen för de intressanta produkterna. Som vänsterintellektuell blir jag alltid lika förvånad över att tänkande personer på högerkanten är så slarviga med det centrala begreppet jämlikhet. Marie Söderqvist Tralau inbillar sig att vi numera lever i en nästan jämlik värld. Problemet är att hon då enbart definierar jämlikhet som ”lika chanser”. Definieras begreppet istället i termer av ”likhet i utfall” blir läget ett annat och långt mer bekymmersamt. Då visar det sig att i Sverige, liksom i de flesta västländer, har ojämlikheten ökat kraftigt de senaste trettio åren. En effekt av ökande klass- och inkomstskillnader är just att statusjakten accelererat. Man kan därför hävda att Söderqvist Tralaus statusbok – liksom tusen andra – har spolats i land av en väldig våg av ojämlikhet. Jag tycker att Söderqvist alltför gärna trollar bort de tunga empiriska forskningsrön – den senaste kometen som visade sig på himlavalvet var den brittiska studien Jämlikhetsanden – som kommit inte minst på senare år kring de effekter ökad ojämlikhet har på samhället och våra psyken. Den gör oss alla, för att uttrycka det kort, mer nervösa. Nu 13


kan man invända att Söderqvist Tralaus bok inte bara rör statusskillnader i ekonomisk mening. Det är sant. Men kärnan i den ökade fixeringen vid status är definitivt de ökade inkomstskillnaderna. Jag har länge varit kritisk mot vad man kalla den kulturella vändningen i kritiken av hierarkier, klass- och könsskillnader: de kultursociologiska analyserna mörkar lätt de tunga ekonomiska ojämlikheterna. När dessa växer, ja, då tilltar statusjakten. Mot slutet av boken summerar författaren en genomgång av den växande lyckoforskningen och konstaterar: ”En tydlig slutsats är att man bör satsa på framgång. Man blir troligen lyckligare och friskare av det.” Frågan som då infinner sig är: Hur många i ett samhälle omfattas av detta ”man”. Kan alla bli framgångsrika? I teorin kan vi naturligtvis tänka oss att alla tio löparna som ställer upp i ett hundrameterslopp faktiskt vinner, genom att gå i mål samtidigt. Men sker det, ja då har begreppet ”vinna” lösts upp i ingenting. Här, i den slutsats Söderqvist Tralau formulerar, öppnar sig bråddjupen: I ett samhälle där alla har framgång upphävs i teorin statusjakten. I praktiken kommer det aldrig att bli så att alla tio vinner. Ett samhälle där det finns rika och framgångsrika förutsätter med nödvändighet att det också finns fattiga och icke framgångsrika. Rikedom är något relativt. Så mitt djävulska förord slutar alltså med uppmaningen att den här boken inte bör läsas? Nej. Den ska läsas för att Marie Söderqvist Tralau skriver klart och ofta mycket fyndigt om sitt ämne. Här finns många subtila iakttagelser av hur vi värderar varandra. Visserligen skildrar hon statusfrågan liksom inifrån en bubbla, där den lyckade medelklassen eller möjligen övre medelklassen utgör den självklara och aldrig ifrågasatta normen. Samtidigt ger hon oss ett fullödigt signalement på det slags varelse som idag är centrum för all politisk uppmärksamhet: En framgångsrik, välbärgad man eller kvinna i en storstad. Det är han eller hon som ska lockas med sänkta skatter – vilket gröper ur möjligheterna att 14


utjämna klasskillnader – och vars ekologiskt livsfarliga leverne inte ifrågasätts. Praktiskt taget alla hennes konkreta exempel på statushöjande eller -sänkande beteenden är hämtade från social värld som bebos av en minoritet i samhället. Därför kan jag läsa hennes bok som ett slags sedeskildring från vår tid. Jakten på status, prestige eller kulturellt kapital får vi dras med, vilket samhälle vi än skapar. Jag är övertygad om att mer jämlika samhällen kan minska den ohälsosamma statusjakten och få karusellen att snurra långsammare så att inte så många faller av den. De som redan gjort det har ingen nytta av att läsa denna bok och de som just stigit upp på karusellen gör klokt i att först läsa det här förordet. Göran Greider Författare och journalist. Gav senast ut essäboken Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, som Marie Söderqvist Tralau kunde skriva ett chockat förord till.



Inledning ”Money makes the world go around”, sjunger Liza Minelli i musikalen Cabaret från 1972. Frågan är om det inte snarare är statusjakten som får världen att snurra – och status är inte bara pengar, även om pengar är en viktig ingrediens i statusbrygden. Ordet ”status” får lätt många människor att bli illa berörda. Kanske dig också. Det är lite pinsamt. Inget man pratar om. Samtidigt kan man inte låta bli att fascineras. Vad är det egentligen som ger status, och har man någon själv? Det finns en slarvig slentrianmässig användning av ordet: statusprylar, statusbil, statusshopping. Dyra föremål antas vara sättet att få status och följaktligen skulle status endast handla om yta och fåfänga. Därför skulle statusjakt bara vara något för penningtörstande kändiswannabes. Men inget kan vara mer felaktigt. Hur det egentligen ligger till förklaras i den här boken. Vad man än tycker om status så råder viss enighet om att vi alla innerst inne vill ha det, fast somliga hellre skulle dö än erkänna det. För vad vi än säger har vi fattat vad som gäller: högst status vinner. Status handlar om hur man får andra människors beundran. Och den melankoliske sekelskiftesförfattaren Hjalmar Söderberg har så rätt när han skriver: 17


Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Älskade av alla har vi kanske accepterat att vi inte blir men vi vill väldigt gärna bli beundrade av så många som möjligt. För att förstå vad som egentligen är status bestämde vi på företaget United Minds, där jag är grundare och vd, oss för att ta reda på vad vanliga människor både i Sverige och i andra delar av världen egentligen tycker ger status. Eftersom status är något som alla strävar efter är status intressant för alla – arbetsgivare, marknadsförare, säljare, reklamare, opinionsbildare och entreprenörer. Vi upptäckte att status inte alls handlar om prylar och utseende utan om kunskap och relationer. För att uppnå status i moderna, välmående välfärdsstater som Sverige och de övriga nordiska länderna krävs väldigt mycket hårt arbete, kanske omänskligt hårt arbete. Eftersom status handlar om vad andra tycker finns det en del genvägar. Har man fattat vad status är kan man alltid se till att framstå som en person som gör det som ger status. Därför är det här också en diskret handbok i statusjakt. Vad man ska jaga, på vilket sätt och hur man ska visa upp bytet så att alla ser det. Den här boken kommer också leda till att du slutar skämmas för att du vill ha status. Att sträva efter det är en biologisk drift lika stark som viljan att fortplanta sig. Det är vår önskan och envishet att utmärka oss, göra oss märkvärdiga och synliga och höja oss över mängden som driver vår värld framåt. Vi vill bli beundrade och avundade. Det är också en mycket klok strategi: att ha hög status skyddar nämligen mot sjukdomar och stress. Att ha hög status ökar 18


din livslängd med flera år. Så glöm alla föraktfulla uttalanden om status. Status är helt enkelt vägen till lycka.



Kapitel 1

Vad skapar status? Enligt svenskarna är det att ha uppnått dessa saker, i den ordningen de står, som ger en människa mest status.

Statuslistor Vara allmänbildad Vara duktig på sitt arbete Ha arbetat ihop en egen förmögenhet Vara en engagerad och duktig förälder Att flytande kunna tala många språk Just det. Status är jobbigt. Sedan kommer: Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor Kunna bestämma över sin egen arbetstid Ha en klar och tydlig livsåskådning Ha möjlighet att vara ledig en längre och sammanhängande period Vara underhållande och rolig Ha ett långt och stabilt äktenskap Vara en duktig talare 21


Ha en egen stil Ha examen från ett toppuniversitet Ha många vänner Det lustiga är att många tror att alla andra har väldigt materialistiska värderingar och enbart kommer att lyfta fram ytliga saker som skönhet, stora hem och dyra båtar medan de själva minsann tycker att det är andra, lite finare saker som ger status. Den här texten fick alla läsa innan de tog ställning till våra påståenden: Vi kommer att påstå 100 saker och vi skulle vilja att du talade om vad du tycker ger en människa status. En etta betyder att du inte tycker att det vi påstår är statusfyllt alls, kanske rent av motsatsen. En femma betyder att du tycker att det är det mest statusfyllda som finns. Du får förstås ge flera av våra påståenden omdömet 1 eller 5. Vi vill inte att du ska försöka gissa vad andra eller samhället tycker ger hög status, utan vi vill veta vad du tycker ger hög status. Tack för din medverkan! Sammantaget ger statustopplistan en mycket tydlig bild av vad vi människor tycker är imponerande. Vi tycker dessutom väldigt lika i Sverige och Norden. Alla – ung som gammal, rik som fattig, man som kvinna, hög- som lågutbildad, norrlänning som skåning – tycker att samma saker ger status. Vi sätter alltså samma saker på 20 i topp. Sverige är åsiktsmässigt ett extremt homogent land. Prickar man in alla de saker som finns på statuslistans tio i topp får man garanterat omgivningens beundran mycket mer än om man kommer fräsande i en sprillans ny aldrig så snygg Porsche, men så är statuslistans krav också oändligt mycket svårare att nå 22


upp till än att köpa sig en dyr bil. Tänk dig själv att du skulle träffa någon på en middag som hade en universitetsexamen och pratade flera språk. Han eller hon hade blivit förmögen på egen hand och är erkänt duktig på jobbet. Personen pratade väldigt kärleksfullt om sin partner och verkade ägna mycket tid åt barn och familj. Dessutom var personen engagerad i flera välgörenhetsprojekt och verkade otroligt allmänbildad, beläst, rolig och hade en cool, egen klädstil och massor av vänner. Imponerad? Ja, troligen. Och det är just det som imponerar på andra som ger status. Ju mer man har av de egenskaper som imponerar, desto mer status får man i andra människors ögon. Status ser olika ut runt om i världen. Här är statusens tio i topp i några av de länder vi undersökt.

Status i Finland

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Vara duktig på sitt arbete Ha en egen hoparbetad förmögenhet Vara allmänbildad Vara en engagerad och duktig förälder Kunna tala många språk flytande Ha en klar och tydlig livsåskådning Vara en duktig hemmafixare Ha ett långt och stabilt äktenskap Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor Ha en helt egen stil

Status i USA

1 Vara duktig på sitt arbete 2 Ha en egen hoparbetad förmögenhet 3 Äga ett företag 23


4 5 6 7 8 9 10

Vara en engagerad och duktig förälder Vara allmänbildad Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor Ha ett långt och stabilt äktenskap Ha examen från ett universitet Ha en doktorsgrad Kunna många språk

Status i Ryssland

1 Vara duktig på sitt arbete 2 Ha en egen hoparbetad förmögenhet 3 Äga ett företag 4 Vara allmänbildad 5 Kunna tala flera språk flytande 6 Vara välformulerad och slagkraftig 7 Ha en examen från ett internationellt välrenommerat universitet som Harvard eller Oxford 8 Ha en chefstitel 9 Vara underhållande och rolig 10 Verka självsäker och framåt

Indiska män 24

1 2 3 4 5 6 7 8

Äga en exklusiv bil Vara vältränad Vara duktig på jobbet Ha tjänat ihop en egen förmögenhet Vara känd Ha många vänner Äga ett eget företag Vara allmänbildad


9 Vara en engagerad och duktig förälder 10 Ha ett långt och stabilt äktenskap

Indiska kvinnor 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Äga dyrbara smycken Vara vältränad Ha barn som är duktiga i skolan Vara en engagerad och duktig förälder Ha en snygg man Vara duktig på att laga mat Ha en man som är mycket framgångsrik i sitt yrke Ha barn som ser bra ut Ha en fru som är mycket framgångsrik i sitt yrke (indiska kvinnor tycker att det skulle ge familjen och mannen status att ha en yrkesmässigt framgångsrik fru, men det tycker inte indiska män) Vara känd

I Sverige, Finland och USA är användningen av Internet så utbredd att resultaten ger en rättvisande bild av vad den vanlige invånaren tycker. I Ryssland och Indien kommer svaren från en välutbildad elit i storstäderna eftersom det endast är där det finns tillgång till Internet.


Kapitel 2

Att undersöka Man kan aldrig vara helt säker på att undersökningars resultat avspeglar verkliga förhållanden. För övrigt kan undersökningar vara tillförlitliga och ändå leda till helt fel slutsatser. Ett stort bilföretag frågade vilken färg de potentiella köparna ville ha på sina bilar. Ett antal svarande fyllde i att de ville ha rosa bilar. Och bilföretaget tog fram en rosa modell, som ingen köpte. Det är stor skillnad mellan att svara att man kan tänka sig något och sedan faktiskt leva upp till det. Det handlar inte om att ljuga. De som fyllde i rosa tyckte nog att en rosa bil lät snyggt. Även om en rosa bil låter kul i fantasin när man fyller i en enkät är det inget som man köper bara så där. Oftast är bilköp något som fler än en person är inblandade i. Både mannen och kvinnan i familjen har åsikter och sedan lägger sig dessutom barnen i och kanske en svärfar eller en kunnig morbror. Då blir det ingen rosa bil även om det fanns någon som visst kunde tänka sig det, i en enkät i alla fall.

Statusenkäten De digitala enkäter som vi använt för att genomföra statusundersökningarna är en alltmer utbredd metod. Den är enklare, biligare och effektivare än att ringa eller skicka brev. Med tanke på att 26


ungefär 50 procent av Försäkringskassans bidragsfor­mulär, som ändå ger människor ett ekonomiskt incitament att svara ordentligt, kommer tillbaka felaktigt ifyllda är det viktigaste av allt när man konstruerar webbformulär att se till att de är enkla att begripa. Det ska vara lätt att svara. Lätt att göra rätt. Statusenkäten, som presenterar 100 påståenden om status, exempelvis ”att köpa ekologiska varor ger status” eller ”att äga en ny och exklusiv bil ger status”, som deltagarna sedan får ta ställning till, är en bra och hållbar metod för att ta reda på vad ett tvärsnitt av be­folkningen tycker är status. De som svarar på enkäten är ungefär som ett Sverige i miniatyr, när man tar hänsyn till ålder, kön, utbildningsnivå och geografi. Det vill säga alla åldrar finns representerade i så stor andel som de finns i Sveriges befolkning. Av dem som svarat på enkäten är ungefär 10 procent norrlänningar eftersom de är cirka 10 procent av befolkningen. Antalet universitetsutbildade, med en examen som kräver minst tre års studier, är knappt 20 procent, eftersom det är så det ser ut i Sverige i stort. Det är det näst viktigaste när man gör undersökningar, att man ser till att de som svarar är rätt personer. Att de verkligen är representativa för den grupp man vill undersöka – i vårt fall svensken. Ett belysande exempel där man misslyckades med att försäkra sig om att de man frågade var representativa är de uppmärksammade enkätundersökningar om dödligheten i Irak efter Storbritanniens och USA:s krig mot Saddam Hussein som publicerades i den prestigefyllda internationella medicintidskriften The Lancet på hösten 2004 och 2006. I korthet hade forskarna vänt sig till en rad irakiska hushåll och med hjälp av deras svar försökt hävda att antalet dödsfall kopplade till kriget och ockupationen kraftigt underskattats av andra bedömare. Men undersökningarnas re­ sultat ifrågasattes starkt just på grund av att metoden betraktades som bristfällig. Det ansågs från flera håll inte trovärdigt att fors27


karna i en krigszon skulle ha kunnat tala med ett representativt urval, eller ”sample” på undersökningsspråk, och att in­tervjuerna skulle ha gått att genomföra på ett godtagbart sätt. Misstankarna hopade sig dessutom när en av forskarna, en professor vid det ansedda Johns Hopkins-univer­sitetet, vägrade att avslöja några närmare detaljer. Ett par forskningsetiska repri­mander delades ut och i dag har väl de flesta glömt bort hela saken. Samtidigt menar vissa skeptiker att det inte spelar någon större roll hur mycket tid och energi man lägger ner på att stärka tillförlitligheten. Människor kommer i vilket fall som helst inte att svara ärligt och säga vad de egentligen anser. Tvärtom – folk ljuger. Eller svarar bättre, snällare eller mer politiskt korrekt än vad de egentligen tycker. Riktigt så illa är det inte. Och det är bättre i webbenkäter än via telefonen. När någon trevlig kvinna ringer och frågar är det pinsammare att svara ”fel” än om man är ensam med sin enkät. Datorn skäms vi minst inför. Den vedertagna san­ningen är att de som inte svarar som de tycker är en liten minoritet och därför inte har någon inverkan på det stora mönstret i en undersökning. När man undersöker tonåringar kan uppemot 10 procent av svaren vara trams. I en undersökning om skolmat där det fanns en öppen fråga om vilken lunchmat som var godast svarade var tionde person ”bajs” eller ”bajskorv”. En majoritet av dessa var killar. (Unga killar är de sämsta enkätsvararna av alla.) Man fick helt enkelt sortera bort de svaren så att bara de som tog det hela på någorlunda allvar blev kvar. Bra enkäter har en ”bajsdetektor” som gör att oseriösa svar kan plockas bort. I år är det fjärde året som United Minds gör en statusundersökning och svaren på frågan om vad som ger status har visat sig vara väldigt stabila. År efter år svarar människor att allmänbildning, en framgångsrik karriär, en egen hoparbetad förmögenhet och stabilt familjeliv ger hög status i omvärldens ögon. Om 28


det nu skulle vara så att de tillfrågade ljuger eller hittar på är de märkligt konsekventa. Men så är det förstås inte. Vad vi svarar i enkätunder­sökningar stämmer i allmänhet ganska väl överens med våra personliga åsikter. Och om svaren år efter år liknar varandra är det ett tydligt tecken på att de stämmer. De många tusen svar som vi har fått in genom åren om vad som ger status är helt enkelt hyfsat rättvisande.

Att gräva lite djupare För att inte bara ta reda på vad människor tycker ger status utan också försöka förstå bakomliggande resonemang har vi genomfört så kallade fokusgruppsundersökningar. Fokusgrupper används för många olika syften, från att ta fram nya tandkrämss­maker till att skapa innehållet i ameri­kansk politik. I mångas öron har fokusgrupper en negativ klang eftersom de ofta förknippas med innehållslösa politiker eller för all del med stora filmbolag som kränker den konst­närliga friheten och klipper om långfilmer efter fokusgruppernas taktpinne. Men fokusgrupper är egentligen ingenting annat än ledda samtal. Man samlar fem till tio personer i ett rum och börjar med lite småprat för att sedan leda samtalet vidare till de ämnen man vill höra gruppens deltagare språka om. Ju skickligare samtalsledaren är, desto mer användbar blir kunskapen. Poängen är att man kommer bakom en åsikt. Om vi nu vet att väldigt många tycker att det ger status med kunskap och utbildning så vill man förstås veta varför. Att ta hjälp av fokusgrupper är en av de mest framkomliga vägarna för att ta reda på varför människor svarar som de svarar, röstar som de gör eller köper de produkter de köper. Under ett uppdrag för en bank för några år sedan blev det efter ett par genomförda fokusgruppsundersökningar tydligt varför människor 29


inte byter bank särskilt ofta, trots oskäliga räntor och dålig service. Det handlar inte om lojalitet från kundens sida, som banker gillar att tänka sig, utan om obehag. En kvinna beskrev det hela mycket koncist: ”Att gå till en bank och låna pengar är som att klä av sig naken på kontoret och be kollegerna om ett utlåtande – vidrigt. Har man väl fått sitt lån gör man aldrig om den processen igen i någon annan bank.” Beteendens orsaker fångar man bäst i samtal med människor, och fokusgrupper är ett bra sätt att göra det på. Vad ska man, avslutningsvis, då tro på i undersökningssammanhang? Det finns i och för sig goda skäl att förhålla sig kritisk till många undersökningar. Men det finns ingen anledning att avfärda möjligheten att hyfsat väl ta reda på vad människor tycker. Det går. Statusundersökningen har gjort det.


Kapitel 3

Statusteorier Det går inte att skriva en bok om status utan att nämna den frans­ ke sociologen Pierre Bourdieu. Termen kulturellt kapital myntades av honom. När han studerade bergsbönderna i Kabylien i Algeriet på 1960-talet upptäckte han att dessa hade ett mycket komplicerat och sofistikerat system för vad män skulle göra för att betraktas som ”hedersmän” (vilket i detta fall inte har något att göra med hedersmord). För att bli betraktad som en hedersman gällde det att följa allehanda regler om hur man gav presenter, hur man löste triviala vardagsbeteenden som att promenera, titta på en annan man, hälsa, kliva upp ur sängen på morgonen, eller var arbetsplatsen skulle vara belägen (på fältet, väl avskild från kvinnor och barn som höll sig hemma). För att ha en chans att förstå männens hedersspel var man i praktiken tvungen att vara född och uppvuxen i det kabyliska samhället. Spelreglerna var alldeles för diffusa och komplexa för att lära sig i efterhand eller ens få förklarade för sig.

Statusguru – Pierre Bourdieu Vad Pierre Bourdieu kunde, till skillnad från dem som levde i samhället och som sedan barnsben anammat byns sociala koder, var att se igenom mönstren. Hedersspel handlade om att skaffa sig 31


vad Bourdieu kallar symboliskt kapital. Ju mer heder, desto större möjlighet att skaffa sig de eftertraktade tillgångarna: arbetskraft, giftasvuxna döttrar och lojala förtrogna som till exempel hjälpte till vid rättstvister. Hedersspelet var egentligen ingenting annat än ett ekonomiskt spel. Rätt gåvor och rätt beteenden gav mannen och hela hans hushåll bättre förutsättningar att få tillgång till sådant som stärkte hushållets ekonomi. Denna grundläggande upptäckt tog Pierre Bourdieu med sig till Paris och använde för att beskriva den kulturella världen och utbildningssystemet. Han konstaterar att det i ett modernt skriftsamhälle finns en motsvarighet till bondekulturens symboliska kapital (alltså till exempel den kabyliske bondens kunskap om hur en hedersman ska vara). Det moderna samhällets kapital är det kulturella kapitalet. Det finns lite olika tolkningar av vad Bourdieu egentligen ansåg att det kulturella kapitalet bestod av. Men själv använder han ofta den franska termen culture générale som översatt till svenska betyder just allmänbildning. Och vad menas med allmänbildning? Enligt Bourdieu är det att veta tillräckligt mycket om historia, kultur, samhällsfrågor och naturvetenskap för att med lätthet kunna röra sig genom den värld av teman, frågeställningar, namn, referenser och dagsaktualiteter som kännetecknar livet inom den översta klassen och inom de institutioner som är att räkna med. Översatt till Sverige i dag skulle det kunna betyda att vara så bildad att man kan läsa debattsidorna i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet och förstå dem och sätta in dem i ett sammanhang, läsa kultursidorna i de stora dagstidningarna och ha behållning av det, kunna förstå och tolka politik i Sverige och världen, känna till flera av de dramatiker och pjäser som sätts upp på de stora teatrarna. Kunna läsa smala kulturtidskrifter som Axess och Ord & Bild och samhällsmagasin som Fokus och Arena. Inte blan32


da ihop Max Ernst (en tysk surrealist- och dadaistkonstnär som verkade under 1900-talets början och mitt) med Ernst Billgren (Sveriges just nu mest framgångsrike konstnär med rådjuret som sitt signum) eller Platon (den store antike tänkaren) med Max Planck (en av Tysklands största vetenskapsmän, verksam under 1800-talet) eller Augustinus (kyrkofader) med Antigone (ett drama av tragöden Sofokles) eller, än värre, med författaren och dramatikern August Strindberg. Man är inte allmänbildad om man utantill lärt sig svaren på Trivial Pursuits alla frågor. Man är däremot allmänbildad om man genom ett omfattande läsande och studerande är så kunnig att man kan komma på svaren på ett stort antal av de frågor som kan dyka upp i TP. En av Bourdieus poänger är att människor som föds in i en miljö där det finns gott om kulturellt kapital har det mycket lättare att ta sig fram till samhällets topp. De förstår helt enkelt spelreglerna och koderna. De vet vad som är värt att lära sig och vad man kan strunta i. De vet hur man för sig och vad man bör låtsas att man kan även om man nu råkar ha missat just det. För att vara konkret: att födas till ett hem där både mamma och pappa forskar och hemmet är fyllt med böcker, där konferens betyder att man diskuterar avancerade forskningstexter, inte att dricka sprit på finlandsbåten, där ”tidningen” betyder Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten eller Sydsvenskan och där radio betyder P1 är något annat än att växa upp i ett hem där en bok är en kvarglömd kärlekshistoria utgiven på Harlequin eller där ”tidningen” i bästa fall är en kvällstidning och radio är musik på en reklam­ kanal och där mamma och pappa inte pratar särskilt mycket om annat än vardagens händelser och bekymmer. För den som växer upp i en familj utan något kulturellt kapital alls är det svårare att ta sig fram. Att på egen hand, som vuxen, lära in allt från hur man håller en gaffel till vad som är en klassiker är förstås nästan ett 33


omöjligt uppdrag förbehållet några få sociala och intellektuella superbegåvningar. I det där forskarhemmet växer barnen upp och kan utan större besvär hålla isär August från Augustinus. De har rent av läst både Tjänstekvinnans son och delar av Bekännelser som alltid stått i bokhyllan. En affisch med Max Ernsts Madonna har hängt i hallen så länge de kan minnas och hela familjen har sett minst en uppsättning av Antigone på Dramaten. I en sådan miljö är det kulturella kapitalet barnen tar med sig omfattande och på samma gång självklart. Det som nu pågår på flera håll, uppgörelsen med flumskolan, handlar egentligen om just detta med allmänbildning. För att förhindra att barn från den belästa och allmänbildade forskar­ familjen ska ha det så mycket lättare än andra har ledande skolpolitiker och företrädare för skolsystemet försökt göra om skolan och montera ner allmänbildningen som ideal. Alla ska starta på samma nivå. Om inget är viktigare eller bättre än något annat, har alla samma chans att lära sig. Allt är lika fint och bra och ingen ska få skriva någon annan på näsan om vad som är bättre eller finare att kunna. Vill man i dag skriva ett specialarbete om Desperate Housewives går det minst lika bra som att skriva om Ibsens Ett dockhem: frustrerad hemmafru som frustrerad hemmafru. Det är nog till med så att sannolikheten är större att svenskläraren, i alla fall om hon är under 35 år, känner till Bree och Lynette bättre än Nora och Helmer. I extrema fall kan lågstadielärare på fullaste allvar påstå att alla kan få stava som de vill. Att slå ner på någons stavning, det vill säga hävda att någon stavat fel när de skrivit dörr med ett r, kan vara skadligt för elevens självkänsla. De flesta med barn i skola har varit med om just detta när de lite frågande undrat om gamla tiders rättstavning är avskaffad, vilket är just vad den varit. 34


Alltså går det ut elever ur grundskolor och gymnasier som inte kan stava, inte kan grammatik, inte litteratur, inte matematik, inte historia. Själv är jag en av den första generationens elever som såg traditionellt kunnande monteras ner, vi fick lära oss andra saker. Då togs regentlängder bort och in kom i stället mängdlära. Traditionell skrivstil avvecklades och i stället infördes fritt skriv­ ande. Konsekvensen är nu att alla som inte hemifrån fullständigt impregneras med kulturellt kapital har tappat mycket av det som är allmänbildning. Helt följdriktigt har man slutat att dela ut betyg. Eftersom ingen riktigt mäktar med att bedöma vad som är bra eller dåligt i en situation där elever inte ska behöva ”tvingas på kunskap” avskaffades betygen nästan helt. Mellan 2000 och 2008 har elever gått i skolan i 16 terminer innan de fått ett skriftligt någorlunda tydligt besked om vad de egentligen kan eller inte kan. Det är till och med tabu att berätta exakt vad allmänbildningen ska innehålla. Att till exempel hävda att vi ska läsa den litterära kanon, vilket kan vara ett sätt att ge just dem som inte hemifrån fått med sig kulturellt kapital en möjlighet att tillskansa sig kunskap, avfärdas som alltför nationalistiskt och elitistiskt. I ett land där en stor del av utbildningspolitiken har gått ut på att avliva klassisk bildning, trist rättstavning och grammatik, regentlängder, historiska händelser och andra språkkunskaper än engelska är det inte konstigt att det är just allmänbildning som ger högsta möjliga utdelning i statusspelet. Inget är svårare att uppnå än allmänbildningen i den bourdieuska meningen. Den går inte att få i skolan. Att ha gått i grundskola, tre år på gymnasiet och sedan ha skaffat sig en universitetsutbildning ger inte längre självklart någon allmänbildning. Det märkliga är att avvecklingen av den traditionella bildningen inte har lett till att den inte efterfrågas; tvärtom har det lett till att det finaste man kan vara är just mycket kunnig – eller att vara, som vi säger i 35


Sverige, allmänbildad. Det innebär också att svenskar faktiskt alldeles på egen hand fattade det som det tog Bourdieu årtionden av forskning att komma fram till. Allmänbildning, särskilt i Sverige, där vi är flexibla när det gäller formella utbildningar, går att använda på samma sätt som bergsbönderna i Algeriet använder sitt heders­mannaagerande. Att kunna skriva och tala väl ger större chanser att få rätt i domstolar och mot myndigheter eller i en simpel diskussion om en mobiltelefonräkning med kundtjänstavdelningen. Att vara allmänbildad är nästan i alla yrken en fördel, och det är en stor sådan i alla karriäryrken. Allmänbildning gör att man har lättare att förutsäga samhällsförändringar och förstå risker och svårigheter vilket gör det lättare att göra kloka investeringar. Det är lättare att resa utomlands eftersom man kan saker om länder och platser, pratar eller åtminstone förstår fler språk. Allmänbildning gör det enklare att tala med människor. I det sociala livet gör god allmänbildning att fler lyssnar till en. Allmänbildning är helt enkelt ett mycket användbart verktyg för att lyckas bättre på jobbet och bland människor. Det vill säga: allmänbildning eller kulturellt kapital är det som gör oss till ”hedersmän”, vilket vi kan växla in i pengar och respekt. Precis som bergsbönderna i Kabylien kunde använda det symboliska kapital de skaffat sig genom att göra rätt, för att skaffa sig ekonomiska fördelar, kan vi i moderna samhällen genom vårt kulturella kapital få ekonomiskt kapital. Kunskap är helt enkelt det bästa sättet att skaffa sig kapital. Eller uttryckt på ren svenska – med rätt kunskap i större mängd än andra kan man tjäna pengar. Bourdieu talar om kulturellt kapital och finansiellt kapital. Man kan alltså vara kunnig och få status genom det eller man kan ha mycket pengar och få status genom det. En sak som han inte riktigt lyckats fånga in men som blir tydlig när man studerar vad människor tycker är viktigt är en tredje dimension – det sociala 36


kapitalet. Det sociala kapitalet i form av de goda relationerna, att vara en omtyckt och uppskattad person med många, långa och väl fungerande släkt- och vänskapsband ger hög status. För att få allra mest status måste man lyckas i alla delarna. Förutom att lyckas socialt måste man få maxpoäng i kulturellt kapital och då ska man vara allmänbildad, ha universitetsexamen, vara duktig på jobbet och kunna många språk. Och det högsta utfallet i kategorin ekonomiskt kapital får man om man har tjänat ihop en egen förmögenhet. Det vill säga att man har lyckats omvandla sin kunskap och duglighet till mycket pengar. Hög lön kan ses som ett första steg mot den egna förmögenheten.

Statusen växlar Vad som betraktas som statussymboler har varierat genom historien, precis som vad som anses vara vackert har gjort det. På 1600-talet, då Rubens målade sina svällande, avklädda och bleka kvinnor, ansågs det vackert med vit hy, fett och valkar eftersom de flesta kvinnor slet hårt utomhus och därför var magra, seniga och solbrända. Fyrahundra år senare är idealen helt motsatta eftersom det är enkelt att bli fet och valkig (ha ett stillasittande arbete, äta godis och glass och aldrig motionera) och betydligt svårare att vara mager med synliga muskler (då krävs idog träning på gym och självdisciplin nog att tacka nej till allt gott att äta som vi omges av). Det som bara ett fåtal kan uppnå är alltid det som betraktas som mest åtråvärt och därmed mest statusfyllt. Det gör att vad som anses skapa status växlar. På 1800-talet kopplades status och konsumtion ihop, av bland andra sociologen och ekonomen Thorstein Veblen. Han använde begreppet conspicuous consumption, för att förklara förhållandena. Veblen menade att pengar var grunden för aktning och social status. Helst skulle förmögenhe37


ten vara ärvd så att den distanserade personen från arbete. Arbete var inget som kunde skapa status. Om det på 1800-talet gav status att inte arbeta är det i dag genom arbete och duglighet som vi skaffar oss status. I dag ger det mer status att ha tjänat ihop en förmögenhet på egen hand än att ha ärvt den. Nya pengar ger mer status än gamla, men de ska fortfarande spenderas på ett delvis gammalt och belevat sätt. När allt färre prylar och saker har blivit ouppnåeliga, och en omfattande medelklass i stora delar av världen kan köpa bilar, teveapparater, klockor, märkeskläder, och när man till och med kan hyra en statussymbol i form av en Hermèsväska för en dag, förlorar ägandet av klassiska så kallade statusprylar något av sin universella förmåga att skapa status. Det blir viktigare med mer subtila skillnader i förhållningssätt till prylar och produkter och till konsumtionen av dessa – att inte bara konsumera rätt produkt utan även i rätt sammanhang och på rätt sätt. Exakt vad som ger status skiftar genom historien, men status är alltid det som är svårt att uppnå. Att vara allmänbildad är svårt. Det kräver tidsmässiga investeringar. Om man dessutom ska lära sig att tala flera språk är det många år av krävande studier som krävs. Det är detta som ger status. Att disciplinerat och målmedvetet ha skaffat sig kunnande imponerar. Och ju färre det finns som är genuint allmänbildade och kunniga, desto mer status ger det att vara allmänbildad. Det som är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå är det som ger mest status.


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.