9789172322011

Förord ”Jag bär Fidel i mitt hjärta och jag önskar honom inget ont.”

Så sa Rosita Antich, en äldre kvinna i Havanna, till mig kort tid efter östblockets kollaps. Som tjugosjuåring hade hon gråtit av glädje när Fidel Castro 1957 efter flera års gerillastrid kom ner från Sierra Maestras berg för att störta diktatorn Fulgencio Batista. Hon blev skollärare och vigde sitt liv åt att lära kubanska barn läsa och skriva inom ramen för den kampanj som Castros revolution satte igång. Med tiden blev hon besviken, men inte tillräckligt besviken för att vända hans projekt ryggen. Det var först i och med Sovjetunionens sönderfall som hon började misstänka att det Kuba hon hade ägnat sitt liv var en utopi byggd på Fidel Castros egna illusioner.

Men ändå. För hon ansåg också att hon hade varit med om att skapa revolutionens nya människa: en solidarisk, oegennyttig och social individ, som strävade efter ett nytt samhälle.

Hennes historia gjorde ett djupt intryck på mig, för hon kände inget hat och uttryckte bara en personlig besvikelse över att all den kraft som miljontals kubaner hade lagt ner på revolutionen inte gav det som hon och andra drömde om som yngre entusiastiska revolutionärer: frihet, rättvisa och välfärd.

Att skriva en bok om Fidel Castro är ingen lätt uppgift. I nästan femtio år har han regerat en ö som under alla andra omständigheter skulle vara en fotnot i historien. Han har ingripit i konflikter i allt från Chile till Angola, farit ut mot en orättvis världsordning, 7

Förord

och med sin aldrig sviktande tro på sig själv utnämnde han från första början världens ledande supermakt USA till sin ideologiska huvudfiende.

I augusti 2006 blev Fidel Castro sjuk och var för första gången tvungen att anförtro makten åt andra. Kubanerna var oroliga, men i Miami jublade de hundratusentals som hade flytt från hans regim och som i decennier kom att på egen hand styra USA:s föga konstruktiva politik – utan någon annan effekt än att det stärkte just den Fidel Castro som var föremål för deras hat.

Fidel Castro kommer knappast tillbaka som den ledare som kunde tala nio timmar i sträck till sin befolkning. Men under hans frånvaro har Kuba inte fallit samman som ett korthus, vilket många hoppades på. Överlever revolutionen utan honom eller är det bara en tidsfråga innan den kollapsar?

Denna bok bygger på egna upplevelser, intervjuer och nära vänskaper i Kuba under tjugo år; många personer har jag varit tvungen att anonymisera. Dessutom på många intervjuer och långa bekantskaper i Miami. Jag har fått stor hjälp av en lång rad böcker och artiklar, som finns upptagna i källförteckningen längst bak i boken.

Några böcker glorifierar, andra är hatiska, och det är inte underligt, för det är precis de motstridiga känslor som Fidel Castro har väckt under sitt långa liv vid makten. Sedan finns det även böcker som uppriktigt försöker ge en nyanserad bild av en komplex, ovanlig man som trotsade alla spelregler till ett högt pris som hans folk fick betala. Jag hoppas att min bok ska räknas till de senare, men jag ger mig inte ut för att teckna en heltäckande bild av en man som bara få känner. Framför allt är denna bok inte en analys av Kuba, landets historia eller dess framtid. Fidel Castro lever fortfarande och historien är alls inte slut.

Tack till Annelise Grinsted och Lone Johnsen, som har läst och gett mig goda råd, samt till min redaktör, Charlotte Sejer Pedersen.

Ett särskilt tack till Lalo.

8

1

Fidel Castros far Angel María Bautista Castro Argiz hade som spansk soldat tillbringat tre år på den avlägsna ön Kuba, där hettan fick de grova uniformerna att klibba vid kroppen och epidemier härjade bland soldaterna. Till skillnad från många av sina kamrater hade han till på köpet kommit hem levande. Trots detta var han nu på väg tillbaka till samma ö, där han hade stridit så hårt tills Spanien 1898 var tvunget att kapitulera och avstå sin tidigare koloni till det segrande USA. Kriget på Kuba hade varit som krig brukar vara, blodigt och smutsigt, men i Spanien fanns det inte många möjligheter för en fattig, ung man. Angel Castro hade därför redan året efter hemkomsten bestämt sig för att återvända till det enda andra ställe han kände till.

Han var ännu inte helt på det klara med vad han skulle leva på, men han kände till ön och visste att där fanns många som han själv.

Tiotusentals arbetslösa galicier hade lämnat en hopplös tillvaro för att göra den långa resan på ett överfyllt fartyg, mot nya möjligheter och omåttligt bördig jord.

Angel Castro kom från byn San Pedro de Láncara där livet var hårt. Hans mor, den inbundna och religiösa Antonia, födde fem barn innan hon lade sig ner för att dö. Fadern, Manuel, såg ingen annan möjlighet än att skicka barnen hem till sina föräldrar i en intilliggande by, San Pedro de Armea. Han dog utan att ha lämnat sina hemtrakter en enda gång.

Angel Castro hade alltid velat något annat och mera. Under hela sin barndom i Láncara hade han hört de äldre tala om Kubas 9

Fidel Castros far

första självständighetskrig. Han hade med spetsade öron lyssnat när männen berättade om den västindiska ön med de många möjligheterna och när ett självständighetsuppror återigen bröt ut på Kuba år 1895 försatt han inte tillfället utan tog värvning i spanska armén.

Sedan Columbus 1492 hade seglat över Atlanten och gått i land på ön Hispaniola och därefter på Kuba, hade den frodiga ön varit en viktig inkomstkälla för spanjorerna. De spanska conquistadorerna seglade med slavar från Afrika till plantagerna och förde mängder av socker, kaffe och sällsynta träslag med sig tillbaka till den gamla världen.

Men spanjorernas herravälde var brutalt och fick åtskilliga av de spanska nybyggarna att överväga om det inte vore bättre för dem med ett självständigt styre bestående av dem själva.

Det första självständighetskriget bröt ut 1868 och anfördes av det lilla, vita bondeståndet på östra Kuba. Det varade i tio år och slutade med nederlag för upprorsmännen samt en fullständig utplåning av alla sektorer som inte hängde samman med den dominerande sockerproduktionen.

1895 hissades upprorsfanan igen, denna gång under ledning av Kubas revolutionära parti (PRC) och landets frihetshjälte, skalden och filosofen José Martí. Inget tidigare frihetskrig i Latinamerika hade letts av ett politiskt parti.

Martí hade studerat självständighetsstriderna i regionen och drog slutsatsen att även om många länder hade uppnått politiskt oberoende var lagarna, traditionerna och institutionerna från kolonialtiden intakta. PRC hade därför ett avkoloniseringsprogram som i högsta grad skulle komma att prägla det som sedan ägde rum på Kuba.

Många jordägare var också trötta på att betala skatt till den spanska kronan och stödde därför PRC:s krav på självständighet, även om de i övrigt knappast var anhängare av ett revolutionärt program för Kubas framtid. Önskan om självbestämmande kunde emellertid samla hög som låg, och spanjorerna underskattade konsekvent den ständigt växande självständighetsrörelsen.

10

Fidel Castros far

Kolonialmakten skickade trupper, men med sin dåliga utrustning och bristande militära utbildning hamnade de spanska soldaterna ständigt i bakhåll och slutade som en demoraliserad armé.

För USA hade den spanska dominansen på Kuba länge varit en nagel i ögat. Man följde därför öns befrielsekamp mycket noga, medan man väntade på en anledning att ingripa. Den kom den 15 februari 1898, då den amerikanska pansarkryssaren Maine sprängdes i Havanna och 266 sjömän miste livet. President William McKinley bad Kongressen att få ingripa i den tre år långa konflikten mellan Spanien och Kuba. Den 25 april förklarade USA krig mot Spanien.

Man gjorde processen kort. Under ledning av konteramiral Sampson satte den amerikanska flottan kurs mot Kuba och i bukten utanför staden Santiago sänktes samtliga spanska fartyg eller sattes i brand. Staden stod emot i flera veckor, men var till slut tvungen att kapitulera för general William Shafter, som ledde landtrupperna. Med hjälp av den kubanska motståndsrörelsen skar amerikanerna av försörjningen till staden och de 12 000 spanska soldaterna. Den 16 juli överlämnade sig den spanske kommendören, Arsenio Linares, till de amerikanska trupperna.

Den 12 augusti 1898 var det hela slut. Spanien avträdde Kuba, Puerto Rico samt Guam och sålde Filippinerna till USA för 20 miljoner dollar.

Fredsavtalet mellan USA och Spanien undertecknades i Paris, utan att de många kubaner som hade kämpat på amerikansk sida i kriget fick delta. Det spanska kolonialstyret var visserligen över, men det var även drömmen om kubansk självständighet. Dessutom hade José Martí dödats av spanska soldater redan under självständighetskrigets första dagar. Amerikanerna hade lovat att de inte skulle göra anspråk på Kuba, men i själva verket inleddes en period som präglades av amerikansk hegemoni.

När Angel Castro för andra gången gick i land på Kuba präglades landet fortfarande av kriget och den nya maktfördelningen.

Spanjorerna dominerade även fortsättningsvis ekonomin, men amerikanska intressen skyndade sig att expandera de industrier 11

Fidel Castros far

de redan ägde. Den förmögna kubanska eliten blev ännu rikare.

För de fattiga bönderna och de svarta, som hade fått öknamnet ”los mambises”, innebar varken fredsavtalet eller det ekonomiska uppsvinget någon större skillnad. ”Kuba ser ut att bli ett paradis för alla, utom kubanerna själva”, konstaterade mambigeneralen Manuel Sanguily bittert.

Så var det för många. Mellan 1899 och 1902 härskade amerikansk militär över Kuba. USA omorganiserade den kubanska ekonomin och den sociala strukturen efter amerikansk förebild och fick full kontroll över nyckelsektorerna. All statligt ägd jord gick över i privat amerikansk ägo.

USA:s militära myndigheter dikterade dessutom ett tillägg till den amerikanska författningen, det så kallade Platt-tillägget, som gav amerikanerna rätt till sanktioner mot all politik som fördes i Kuba. Och, om det blev tummen ner, även rätt att ingripa militärt.

I samma andetag tog sig USA också rätten att råda över Guantánamobasen på östra Kuba, mot en anspråkslös årshyra.

Det var på östra Kuba som Angel Castro hade stridit och det var där han hittade arbete, tills han kunde låta drömmen om att starta eget gå i uppfyllelse. År 1906 öppnade han med ett kapital på 200 pesos en liten restaurang och butik, som han döpte till El Progreso, Framåtskridandet.

El Progreso låg i staden Guaro i Holguínprovinsen och bestod bara av några få bord med rutiga dukar och pallar, men med tiden växte den och gjorde det möjligt för honom att lägga undan pengar.

Det var också där han lärde känna María Luisa Argote. Hon kom från byn Fray Benito vid fiskeläget Gibara. Hennes far, Marcos Argote, var tjänsteman vid United Fruit, själva symbolen för den amerikanska expansionen. Det gick lysande för företaget överallt i Västindien och Centralamerika, där företaget med tiden lade sig till med stora bananplantager. På Kuba var det dock socker som var en god affär.

Den 25 mars 1911 gifte sig María Luisa Argote med Angel Castro, som då var trettioett år. Tio månader senare föddes deras första son, Manuel. Han följdes av María Lidia 1913, Pedro Emilio 12

Fidel Castros far

1914, Antonia María 1915 och slutligen Georgina de la Caridad 1918. De båda yngsta flickorna dukade dock bägge tidigt under för den tropiska febern, mot vilken läkarnas enda botemedel var kalla omslag och böner till Gud. Angel Castro tillbringade alltmer tid på United Fruits sockerrörsplantager i det intilliggande Birán. Genom sin svärfar hade han fått ett bra kontrakt med det multinationella företaget. Med sina besparingar från El Progreso hyrde han in folk som fällde träd för att ge plats åt ännu fler sockerrörsodlingar. Senare utvidgade Angel Castro sin verksamhet och transporterade både ved och sockerrör till de stora sockerkvarnarna i området.

I hemmet på gatan Leyte Vidal i Mayarí satt María Luisa och väntade. Hennes äktenskap hade förtvinat och även om Angel ofta bönföll henne om att följa med till Birán hade hon inte lust.

María Luisa var en stadsmänniska. Hon trivdes bäst bland andra människor, tyckte om gatans dofter och tebjudningarna och kunde inte se sig själv på ett gudsförgätet ställe bland grova män, fattiga arbetare från Haiti och de våldsamma uppgörelserna om jorden.

Men Angel Castro trivdes i Birán. Stället påminde honom om Láncara, grönt som smaragd och regnigt, men till skillnad från Galicien var här fullt av möjligheter. Vätan och värmen fick grödorna att växa fort, arbetskraften var billig och till och med de ofta förekommande orkanerna lämnade honom i fred. Hans kapital växte, inte minst på grund av den stora efterfrågan i det krigsdrabbade Europa. Den kubanska sockerindustrin stod för leveranserna till de allierade länderna.

Hemma stod Angel utanför politiken och lät de konservativa och liberalerna slåss med varandra. Diskret stödde han lokalt båda partierna. När sockerpriserna föll drastiskt 1920 hade han tillräckligt gott anseende i bägge lägren för att hålla fordringsägarna på avstånd så länge krisen varade.

Hans äldsta egendom hette Manacas. Där hade han byggt sitt hus på pålar, som man gjorde i Galicien. Människorna bodde överst, medan husdjur och höns höll till där nere, i skuggan. Angel byggde till ett redskapsskjul och en byggnad där arbetarna, oftast 13

Fidel Castros far

illegala haitier, kunde sova. Tomten låg precis vid Camino Real – Kungsvägen – på den tiden den enda väg som ledde söderut till regionens huvudstad Santiago de Cuba.

Men Manacas var inte tillräcklig för den driftige mannen. Han köpte mark av sina grannar, oftast förmögna spanjorer, som bodde i Santiago eller Havanna. De flesta hade köpt jorden för nästan inga pengar alls under självständighetskriget. Angel Castros metoder var inte heller alltför finkänsliga. Med en blandning av energi, slughet och brutalitet lyckades han få sina ägor att stadigt växa, vilket den tidens jordaböcker noga beskriver. Angel Castro blev en synnerligen välbärgad man.

Han saknade bara en kvinna, för till hemmet i Mayarí kom han inte längre. Han var fyrtiotre år när han bad sin blott sjuttonåriga tjänsteflicka, Lina Ruz Gonzalez, att flytta in på Manacas.

14

2

De feta kornas år Även idag är Birán en bondhåla, långt ifrån det mesta och med bara en enda tillfart, en ojämn och gropig asfalterad väg som löper spikrakt genom de oändliga sockerrörsodlingarna. Socker är, så har det alltid varit, byns viktigaste inkomstkälla. På torget med sina två butiker samlas efter arbetsdagens slut unga män med sina macheter för att flirta med kvinnorna.

En avtagsväg leder ner till Angel Castros finca, Manacas, som nu är museum. Egentligen är Manacas en hel liten by i sig i orten Birán, som har vuxit fram senare. Då var Manacas centrum – med hotell, telegraf, affärer och skola.

Här föddes Fidel Alejandro Ruz Castro den 13 augusti 1926 klockan två på natten. ”Jag föddes mitt i natten, det är därför jag blev gerillasoldat. Det var nästan som en sammansvärjning”, skojade han många år senare.

Fidel Castro föddes som tredje barnet till Angel Castro och Lina, som ännu inte gift sig. Långt ifrån städernas katolska fördömanden levde de som man och hustru i det stora, gula huset på pålar, och om grannarna tyckte det var märkligt så struntade de i det. I och med Angels ställning kunde de kosta på sig att göra som de ville.

Deras liv var från första början ändå inte som de flesta andras. Att det senare skulle komma att plåga Fidel Castro att hans föräldrar levde ”i synd” kunde de då knappast föreställa sig.

Angel Castro var då som förmögnast. Hans ägor bestod av 900 hektar jord, förutom de 10 000 hektar han arrenderade av de stora jordägarna, många av dem generaler från självständighetskriget.

15

De feta kornas år

Jorden utgjordes av sockerrörsodlingar, ängar, där hans boskap betade, samt pinje- och tallskog, som sträckte sig i all oändlighet över höjden. Varje dag körde sjutton lastbilar med träd mot sågverken i staden.

När Fidel föddes hade Angel Castro dessutom tecknat ett lukrativt avtal med amerikanskägda Warner Sugar Corporation. Enligt avtalet skulle han i tjugo år leverera hela sin sockerskörd till dem och förband sig dessutom att öka produktionen.

För transporterna byggde Warner Sugar Corporation en järnväg, som gick över Castros ägor. Manacas blev därmed ett litet stationssamhälle vid den så kallade Kungsvägen som ledde till regionens huvudstad Santiago, femtio kilometer söderut.

Medan Europa slickade såren efter första världskriget och tio miljoner döda, upplevde Kuba ett euforiskt uppsving, som i folkmun blev känt som ”de feta kornas år”. Amerikanska turister strömmade till den storslagna staden Havanna, där imponerande byggnader sköt upp tillsammans med kasinon, privatpalats, countryklubbar – och bordeller. Kubas huvudstad blev ett av världens nöjescentrum med ett sorglöst nattliv och dollar i överflöd. Den blev också en av de mest amerikaniserade städerna på västra halvklotet.

Den dekadenta sidan av uppsvinget märkte man emellertid inte mycket av i Birán. Fidel och hans syskon växte upp i det fortfarande feodala Kuba, där den som ägde mycket jord var detsamma som en herreman och arbetslöshet var detsamma som svält och misär. Angel Castro betalade mutor till höger och vänster för att få vara i fred och arbetade själv från gryningen till sena kvällen.

Han krävde på samma sätt flit och noggrannhet av sina söner. Ända rådde det i Fidels medvetande ingen tvekan om att just de var något särskilt, vilket han själv senare påpekade: ”Jag föddes in i en jordägande familj under komfortabla förhållanden. Alla överöste mig med uppmärksamhet, smickrade mig och behandlade mig annorlunda än de andra pojkarna. De andra fick gå barfota. Vi hade skor …”

Under tiden växte Manacas, för Kungsvägen var starkt trafike16

De feta kornas år

rad. Den var absolut inte byggd för områdets då ännu mycket få bilar, men besökarna kom ridande på vägen, som även användes av pilgrimerna när de vandrade till Santiago för att be till Kubas skyddshelgon, La Virgen de la Caridad del Cobre.

Några hundra meter från familjen Castros hus byggde Angel ett mindre pensionat för resande. Där fick upp till åtta personer sova i samma rum. En bit därifrån låg den lilla restaurangen La Paloma, där gästerna senare kunde roa sig med att spela biljard, precis som i de finare salongerna.

Birán var självförsörjande med mjölk från mejeriet och kött från slakteriet, som bara bestod av några krokar att hänga upp djurkropparna på och några vassa knivar.

Mitt i bebyggelsen, som skuggades av stora palmer, låg telegrafstationen. Den var Angels stolthet, även om den inte var hans utan statens. Det var trots allt han som avlönade telegrafisten som garanterade ständig kontakt med omvärlden.

En bit bort bodde arbetarna i runda palmbladshyddor, avskärmade av träd. Nästan alla var haitier – fattiga, med liten utsikt till annan framtid än många år i sockerrörsodlingarna. De bodde många i varje hydda. Tätt intill deras usla boningar låg en liten butik som sålde de mest grundläggande förnödenheterna: ris, majs, olja och yucca. Där var arbetarna skyldiga att handla.

Lina Ruz, den fattiga bondflickan från Pinar del Rio, blev härskarinna på Manacas. Liksom den tjugosex år äldre Angel Castro var hon i stort sett analfabet, de lärde sig bägge först sent att läsa. I gengäld kunde hon rida och hantera en bössa lika bra som någon annan och när hon satt upp och red ut över markerna samtidigt som hon sköt i luften, visste familjen att det var dags att äta.

Flit och ordning var den religiösa Linas motto. Som för många andra kubaner var hennes tro en blandning av katolicism och den gamla slavreligionen santería, med djupa rötter på Kuba. Av sina barn krävde hon inte att de skulle tro, däremot sparsamhet och renlighet och hon hade stora ambitioner för dem. De skulle läsa, lära och förstå allt det hon själv inte hade fått möjlighet att läsa, lära och förstå.

17

De feta kornas år

”Utan min mor skulle jag, som alltid älskade att studera, icke desto mindre ha varit en funktionell analfabet”, säger Fidel själv.

I huset, som med tiden omgavs av allt fler byggnader, födde Lina sju barn med hjälp bara av en lokal barnmorska. Angela var den förstfödda, senare kom Ramón och efter Fidel föddes Raúl, Juanita, Agustina och Emma. Angel hade tidigare tre barn med sin första hustru och fick ytterligare en son, vars mor varken var María Luisa eller Lina.

Martín Castro är denne halvbror, och han bor fortfarande i Birán. Han är helt okänd, bor i ett enkelt radhus av betong med sin son och dennes familj och återfinns i officiella verk aldrig som en del av familjen Castro. Men det råder ingen tvekan. Den sjuttiosjuårige mannen med de stora händerna och den fylliga rösten liknar sin berömde bror och resten av släkten, men hans ögon är snällare.

Som son till Angel Castro och husets piga, Generosa Mendoza, växte Martín Castro upp på Manacas tillsammans med familjens övriga barn och frånsett att han inte bodde i huvudbyggnaden blev han accepterad som en av dem. ”Min far var en anständig man. Han gjorde ingen skillnad på sina barn”, hävdar Martín Castro, sittande i vardagsrummets enda fåtölj. Mitt i rummet står ett enormt kylskåp från 1950-talet, i övrigt ryms en fläckig soffa, som nog har varit gul en gång i tiden, och ett litet bord. Han är bonde och har aldrig känt lust att lämna Birán. ”Fidel erbjöd mig ett hus i Havanna, men jag hör hemma här.”

Så vitt han minns kom Fidels erbjudande någon gång på 1960-talet. Sedan dess har han inte hört av den bror som inte är van att bli motsagd.

Martín Castro minns Fidel som en vild pojke som alltid var anföraren. Han var överallt utom i huset och där fick han ofta stryk när han till slut kom hem. Det fick honom bara att försvinna under ännu längre perioder. ”Fidel var alltid tillsammans med arbetarbarnen. De var haitier.

De såg upp till Fidel”, minns Martín Castro.

18

De feta kornas år

”Fidel älskade att skjuta. Han var en god skytt, men vi blev alltid lite rädda när han började skjuta på allt som rörde sig, höns och sådant. Det var ju skarpa skott i bössan.”

Enligt Martín Castro skulle Fidel alltid testa gränserna. Han simmade så långt ut att de andra inte vågade följa honom. Han klättrade upp i de högsta träden och red på de vildaste hästarna när han inte kastade sig på järnvägsrälsen när tåget dundrade förbi eller sköt marsvin och fåglar med sitt Mausergevär eller faderns Winchester 44. Han var modig på gränsen till dumdristig och försökte ständigt överträffa sig själv och sin omgivning. Medan de andra barnen aldrig vågade säga emot den tyste men stränge Angel Castro gav sig Fidel utan rädsla in i det ena grälet efter det andra med fadern. Martín Castro, som är tre år yngre än sin berömda bror, minns särskilt en uppgörelse mellan dem: På Manacas fick arbetarna sin lön utbetald i växlar, som bara kunde lösas in i den lilla butiken. En dag vägrade Angel öppna affären och medan arbetarna bildade kö och högljutt protesterade, stack Fidel ut huvudet genom fönstret och frågade vad som försiggick. Ett våldsamt gräl utspelade sig helt offentligt mellan far och son. Det slutade med att Angel öppnade sin butik. Fidel fick som han ville.

På landet var det ont om nöjen och tuppfäktningarna var veckans höjdpunkt under skörden. De äldsta i Birán kommer ihåg att Fidel från det att han var ganska liten tjatade om att få vara med. Hans mor ville det inte – inte på grund av tupparnas öde, utan för att det var där arbetarna spelade bort sina pengar och därför att det oftast slutade med slagsmål.

I Birán fanns ingen läkare och när lantarbetarna skadat sig på sina macheter fanns hjälp endast att få på United Fruits lasarett i närmaste stad, Marcané – och bara om de kunde betala. ”Folk dog på sjukhustrappan. De kom och frågade om man hade pengar. Om man inte hade pengar, gick de in och stängde dörren.

De flesta hade inga pengar”, berättar Martín Castro.

Det var stor skillnad mellan de sju syskonen. Angela, den äldsta, befann sig mest i huset, där hon skötte sina plikter. Ramón var klen 19

De feta kornas år

från födseln och led av en astma som kunde göra Lina förtvivlad när hon varje kväll masserade hans bröstkorg med örter och mentolomslag. Fidel var aldrig hemma utan strövade omkring på sin häst eller till fots. Ett familjefoto visar honom dock även som en butter liten pojke i nystrukna kortbyxor med vattenkammat hår och rak bena.

Den yngre Raúl var annorlunda, även till utseendet. Hans allvar och känsla för logik gjorde att han vann respekt i skolan och långt senare också på militärakademin. På bygden gick det ända sedan han fötts rykten om att han inte alls var Angel Castros son, utan den lokale kommendantens, Francisco Mirabals. Raúl var sin mammas älskling.

Av de tre minsta var Emma livligast och Juanita alltid allvarlig.

Agustina följde i sin mors fotspår och var den enda som blev djupt religiös.

Fidel var uppkallad efter don Fidel Pinos Santos, som blev god vän med Angel när de båda arbetade åt United Fruit. Don Fidel var affärsman, son till en invandrare från Kanarieöarna. Han slog sig ner i Banes, en förbluffande livlig stad, dit United Fruit en gång i tiden hade valt att förlägga sitt huvudkontor. I Banes talades det engelska på gatorna och trots att staden var avsides belägen på östra Kuba kom det dagligen tidningar från hela världen – om än med en viss försening.

Det var också i Banes som fackföreningarna hade ett drygt arbete med att organisera arbetarna på United Fruit. Övergrepp och för låga löner var vanliga där.

Det sägs att Angel och Don Fidel knöt band för livet när Angel räddade sin vän från ruin under krisen 1921 genom att låna honom 50 000 pesos, femtio kor och en tjur. På så sätt uppstår vänskaper på Kuba, och det var en god investering. Don Fidel blev en välbärgad man, som senare på samma sätt hjälpte Angel. Han var alltså lämplig som gudfar åt lille Fidel.

Molnen tätnade sakta över Kuba. General Gerardo Machado hade kommit till makten 1924 som landets femte president och 20

De feta kornas år

därmed vinnare av den eviga maktkampen mellan liberaler och konservativa.

Machado var liberal och nationalist och under de första åren var han mycket populär. Han tog ut skatt på de enorma amerikanska kapitalvinsterna samtidigt som han attraherade ännu fler investeringar i turism, gruvdrift och industri. Han klarade balansen mellan att vara god vän med USA och samtidigt försvara den kubanska självständigheten.

Men makten steg honom åt huvudet. Machado började censurera pressen och slå hårt mot oppositionen. Hans hemliga polis, kallad ”Porra”, mördade politiska motståndare i hela landet. När Wall Street kraschade 1929 och sockerpriserna till följd av det föll abrupt, var festen över i Kuba.

Universitetet i Havanna hade under tiden blivit samlingspunkten för motståndet mot Machados alltmer outhärdliga diktatur. Man höll möten, genomförde demonstrationer och det rådde upprorsstämning. Machado krävde att studentledarna skulle kastas ut från universitetet och det blev också ödet för dem som senare blev kända som ”30-talsgenerationen”. Bland dem fanns Eduardo Chibás, som senare skulle få stor betydelse för händelseutvecklingen. Kort tid därefter stängdes universitetet helt.

Repressionen medförde emellertid bara att motståndet mot regimen gick under jorden. Det som i grunden började som ett medelklassuppror fick ny näring, även hos andra grupper, när Machado med en blandning av hot och mutor i ett val utan motkandidater vann en ny sexårsperiod som president. ”Mot slutet av 1932 hade det kubanska proletariatets reaktion på både depressionen och diktaturen blivit ett av de största hoten mot regimen”, skrev Jules R. Benjamin i The Hispanic American Historical Review.

USA undvek att lägga sig i. Den amerikanska utrikespolitiken gent­emot Latinamerika var på väg in i en ny fas och president Franklin D. Roosevelt hade börjat bedriva sin ”Good Neighbor Policy”, den gode grannens politik. Den gick i stora drag ut på att betrakta människorna söder om Rio Grande som ovetande men vänligt sinnade barn, som därför borde behandlas med faderlig mildhet.

21

De feta kornas år

Den ekonomiska krisen drabbade även Birán. Från den ena dagen till den andra var Angel Castro tvungen att avskeda många arbetare på sockerrörsplantagerna. ”Folk svalt”, minns de äldsta i byn. ”Massor av kvinnor och barn gick omkring och tiggde. Men vi andra hade inte heller någonting att ge dem.”

Angel och hans familj klarade dock krisen utan någon större nöd. Av djup misstro mot alla former av myndigheter hade Angel inte satt in sina pengar på banken utan sparat dem hemma i sitt eget kassaskåp. ”Min far lånade ut pengar. Massor. Och till höga räntor”, berättar Martín. ”Så var det då. Om de inte kunde betala, tog min far över deras jord.”

Fidel gick i skola i Birán under de tumult som ägde rum i städerna. Redan som fyraåring satt han på första bänk i skolans enda klassrum, där eleverna var uppdelade efter ålder med de minsta längst fram. Men han hade tråkigt och störde alltid undervisningen för skolans enda lärare, som oftast kom från Santiago.

En viss lärare skulle han aldrig glömma, och han talar fortfarande om henne med fasa. Eufrasia Feliú var en kraftig kvinna med ett bittert drag kring munnen. Hon hade varken tålamod med pojkens fräckheter eller respekt för hans ställning. Fidel fick ideligen ställa sig i skamvrån. Där hade lärarinnan med känsla för raffinerade straff hällt ut hårda majskorn på golvet. Han säger sig minnas att det var där hans allra första auktoritetsuppror vaknade.

När han en dag återigen blev skickad bort i vrån fick han nog.

Medan han utstötte alla de vulgära svordomar han hade lärt sig av de haitiska pojkarna, hoppade han upp på en låda vid fönstret och ut i friheten – dock bara för att landa på mage och få en spik genom tungan. Det var samma tunga som han precis dessförinnan hade räckt ut åt lärarinnan. Med blödande mun sprang han hem till sin mor som vägrade trösta honom. ”Gud har straffat dig för att du skällde på läraren”, sa hon bara. ”Jag hyste inga tvivel om att hon hade rätt”, minns Fidel.

Eufrasia Feliú övertalade Fidels föräldrar att skicka honom och 22

De feta kornas år

systern Angela till Santiago, där de skulle kunna lära sig mer än hon, en vanlig skolfröken, kunde lära ut. Hon erbjöd dem dessutom att bo i det hus i staden, som hon delade med sin far och sin syster. Eftersom systern var pianolärarinna skulle de samtidigt kunna lära sig spela piano.

Så blev det också. Eufrasia tog med sig Angela och Fidel till huset på Santa Ritagatan. Varje månad fick hon fyrtio dollar för var och en av dem för kost och logi. En förmögenhet på den tiden.

Men Eufrasia lade inte pengarna på barnen. Hennes far var sjuk och behövde medicin och hennes pianospelande syster hade inga elever. Eufrasia försörjde ensam de båda andra, så medan hon fortsatte som lärare i Birán, skötte Angela och Fidel sig själva i Santiago. De gick inte heller i skolan, och de olyckliga brev som Angela skrev till sin mor blev konfiskerade och aldrig ivägskickade. ”De skickade mig helt enkelt till ett ställe där jag inte lärde mig någonting och var med om en massa hemskheter. Till och med svält, även om jag då inte var på det klara med att det var svält, för jag trodde bara att jag var hungrig”, berättade Fidel senare.

Vid den tiden började missnöjet sprida sig i både Santiago och Havanna. De upproriska underjordiska grupperna hade satt i gång ett veritabelt krig mot regeringen. Särskilt känd var gruppen ABC, som Fidel senare kallade fascistisk, men vars strategi han ändå lärde sig av. ABC organiserade sig i celler som inte kände varandra. De dödade poliser och placerade bomber på strategiska platser. Turisterna började överge Kuba och stämningen slog om från sorglös till djupt bekymrad.

Så småningom blev det alltför besvärligt för USA. I maj 1933 skickade Roosevelt sin ambassadör, Benjamin Sumner Wells, till presidentpalatset i Havanna för att kräva att Machado återinförde de grundlagsstadgade medborgerliga rättigheter som han tidigare hade upphävt. Machado sa blankt nej. Det ledde till att diktatorn avgick efter förhandlingar, och Carlos Manuel de Céspedes tog under en övergångsperiod över presidentmakten.

Det blev en kort period. Redan i september samma år ledde sergeant Fulgencio Batista en kupp som blev känd som sergean23

De feta kornas år

ternas revolt. Batista blev som chef för militären den starke mannen bakom presidenten Ramón Grau San Martín. Men slaget om Kubas framtid hade bara börjat.

Underligt nog skulle det gå över ett år innan Lina började misstänka vad som försiggick i huset i Santiago. Men en dag dök hon upp oanmäld och fann sina barn magra och djupt olyckliga. Resolut tog hon dem med sig hem till Birán, där både Fidel och Angela lyckliga kom till ro och inte kände behov av fler äventyr.

Fidel tog dock en kväll en raffinerad hämnd när han tillsammans med Ramón lät en skur av stenar hagla över Eufrasias lilla stuga med tak av zinkplåt. Hennes skräckslagna skrik var ljuv musik i pojkarnas öron. ”Min första hämnd”, sa Fidel senare, när han berättade om händelsen. Då kunde han knappast föreställa sig att föräldrarna skulle skicka honom tillbaka till samma familj Feliú i Santiago, men det gjorde de efter ett allvarligt samtal med Eufrasia. Våren 1935 var han tillbaka i storstaden, men denna gång var han inhyst hos den pianospelande systern Belén, som under tiden hade gift sig med Haitis konsul och hade slutat spela sina eviga skalor. ”Äntligen var det slut med do, re, mi, fa, so, bla, bla, bla …”, kunde Fidel lättad konstatera.

På dagarna gick Fidel på den katolska pojkskolan La Salle och kom bara hem för att sova, men han hade med tiden lärt sig att raseri fick omgivningen att ge med sig. En dag, då han, som så många gånger förr, fick ett kok stryk av konsuln, revolterade han och vägrade lyda. Han gastade och skrek åt alla i huset, tills alla hade fått nog av det hysteriska barnet. ”Jag uppförde mig så gräsligt att de följde mig till skolan och skrev in mig som internatelev. Det var en stor seger för mig”, sa Fidel.

Men på La Salle var skolgången sträng och stryk ingick i uppfostran. Fidel gjorde uppror igen och när han en dag fick en örfil för att han ropat högt under en fotbollsmatch, kastade han först en bit bröd mot lärarens huvud och vände sig sedan om och slog till med 24

De feta kornas år

hela sin tolvåriga styrka. Hos skolinspektören fick hans föräldrar lida förödmjukelsen att höra att deras son var ”den värsta bandit som någonsin hade gått på den ärevördiga skolan”.

Därmed var det slut med att betala för mera kunskap, ansåg Angel Castro, som redan från början inte hade kunnat förstå varför man skulle tillbringa så många år i skolbänken. På nytt förde de Fidel hem till Birán, denna gång för att han skulle lära sig att sköta egendomen. Men nu hade han fått smak för böcker och kanske i synnerhet för det sociala livet bland jämnåriga. ”Jag vägrar acceptera att jag inte får studera mera”, skrek han åt sin far, som dock stod på sig. Rasande gick pojken till sin mor och hotade med att bränna ner huset om hon inte gick emellan.

Lina talade med Angel och snart var Fidel på väg till Santiago igen – denna gång till en mycket lyckligare period.

Colegio Dolores är en ståtlig kolonial byggnad med pelare, arkader och meterhöga fönsterluckor ut mot gatan. Konstfärdiga gipsornament slingrar sig utmed fasaden, skolgården är dekorerad med kakelplattor i glada färger. Här höll jesuiterna räfst och rättarting med det mer besuttna borgerskapets barn.

Det är möjligt att Fidel vid tretton års ålder kände sig hotad av de välbärgade barnens fina sätt och goda uppfostran och det är möjligt att han upptäckte att kyrkan fördömde icke-legaliserade förhållanden som hans föräldrars. ”Du har ett namn. Jag har inte något namn. Jag har ett negativt namn”, sa han bittert till en kamrat.

Men Fidel kunde briljera på andra sätt än med maner, som aldrig finslipats i Birán. Jesuiterna fäste vikt vid boklig bildning, men i synnerhet vid att forma elevernas karaktär. Det innebar fysiska aktiviteter, gärna gränsöverskridande. Här var Fidel i sitt rätta element. ”Jag var bäst på basket, fotboll, baseboll, ja, på allt”, skröt han senare.

På sin fritid slukade han böcker. Om Napoleon och Caesar. Om det spanska inbördeskriget, som delade Kubas spanska invandrare i två läger.

25

De feta kornas år

Det var också på Colegio Dolores som Fidel satte sig ner och skrev ett brev till Franklin D. Roosevelt som började: ”My good friend Roosevelt: I don’t know very English …” I brevet uttryckte han på knagglig engelska sin glädje över att den amerikanske presidenten tänkte inleda en ny epok i förbindelserna med Kuba. Han avslutade med att be Roosevelt skicka honom tio dollar. Gärna signerade. Just så skenbart ödmjuk och samtidigt enormt självmedveten som kubanerna senare skulle komma att lära känna Fidel Castro.

Några veckor senare fick han ett kuvert från Roosevelt. Till Fidels stora besvikelse innehöll det inte tio dollar, utan bara ett standardbrev med tack för välgångsönskningarna. Han kastade ifrån sig brevet och bevärdigade det sedan inte med en blick. År 1941 fick japanernas bombning av Pearl Harbor amerikanerna att gå in i andra världskriget samtidigt som Adolf Hitler öppnade en ny front mot Ryssland. Francisco Franco hade vunnit inbördeskriget i Spanien och Europa höll andan. Även om Kuba inte var oberört av situationen i världen hade man tillräckligt att förhålla sig till inom landet. Fulgencio Batista, som i realiteten hade regerat landet sedan 1933 bakom en rad marionettpresidenter, hade för första gången blivit vald med stöd av en koalition, där bland annat det kubanska kommunistpartiet ingick.

Trots Batistas progressiva politiska program var det en lättnad för USA och de stora amerikanska intressena i Kuba att Batista vann över sin gamle rival Grau San Martín, som sågs som för vänstervriden och socialliberal. Under Batista blomstrade handeln och välviljan mellan USA och Kuba.

Samma år lämnade Fidel Castro på nytt sitt barndomshem, men denna gång gick resan för första gången till Havanna. Han hade tjatat sig till att få avsluta sin skolgång på den prestigefyllda jesuitskolan Bethlehem. En regnig dag följde hans mor, Ramón och vännen Carlos Cortiña den sextonårige Fidel till tåget i Alto Cedro. Åttahundra kilometer och en helt ny värld låg framför honom.

26

De feta kornas år

Bethlehem ligger mitt i gamla Havanna med en imponerande fasad och en storslagen entré, vars väggar är klädda med marmor från golv till tak. Fidel trivdes på jesuiternas bästa utbildningsanstalt.

Han var fortfarande ingen mönsterelev, men han upptäckte att han tack vare sitt närmast fotografiska minne hade lätt för läxorna.

Samma sak minns hans klasskamrater, som häpna hörde honom rabbla flera sidor ur läroböckerna, som han sent på kvällen hade lärt sig utantill strax före provet.

Men de kommer också ihåg andra och mer illavarslande sidor av den unge mannen, som även i fortsättningen hade svårt att tygla sitt temperament. Hans behov av att vara bäst på allt fick honom ofta att gå över gränsen när han blev utmanad.

När en av hans klasskamrater, Ramón Mestre, en dag högt och tydligt kallade honom ”galen” inför några flickor, förlorade Fidel, som så ofta förr, besinningen och gav sig in i ett våldsamt slagsmål.

För en gångs skull förlorade han och rasande sprang han upp på sitt rum och hämtade en pistol som han riktade mot Mestre. Endast en jesuitpaters ingripande förhindrade att situationen gick över styr. När Fidel Castros revolution senare blev verklighet, dömdes Mestre till ett långt fängelsestraff. Hämnd? Kanske.

Påverkad av situationen i Europa lät sig Fidel bedåras av fasc­ ismen och dess attraktionskraft på arbetarklassen och den lägre medelklassen. Han studerade Mussolinis tal i detalj och kastade sig dessutom över Hitlers Mein Kampf, liksom verk av Lenin, Trotskij och Argentinas populistiske president Juan Perón. Om han direkt sympatiserade med dem är oklart; det är nog mer troligt att han fäste sig vid deras stil och retorik.

Hur som helst erkände han sina sympatier för den spanske falangisten José Antonio Primo de Rivera och dennes idéer om hispanidad, tanken på Spaniens och Latinamerikas moraliska överlägsenhet gentemot den anglosaxiska materialismen.

Fader Armando Llorente är den lärare på Bethlehem som Fidel Castro minns bäst och med störst vördnad. Den unge spanske jesuiten från León delade pojkens entusiasm för idrott och äventyr.

27

De feta kornas år

Han bildade Äventyrarnas klubb, där endast de bästa och mest hårdföra var välkomna. Med militär precision organiserade fader Llorente de unga eleverna så att de klarade ansträngande turer upp till bergen, där de kamperade i dagar, besteg berg och trotsade de farliga strömmarna i djupa floder. Fidel älskade strapatserna och endast här var han till synes helt i harmoni med sig själv.

Att Fidels hängivenhet för padre Llorente var besvarad framgår av den beskrivning som stod i Fidels sista betygsbok vid avgångsexamen.

Fidel Castro Ruz (1942–45) har alltid utmärkt sig vad gäller kunskaper. Som elev med högsta betyg är han samtidigt en utomordentlig idrottsman, som alltid med mod och stolthet försvarat skolans färger. Han är beundrad och omtyckt av alla.

Vi är övertygade om att han efter sina juridikstudier kommer att fylla sitt livs bok med briljanta sidor. Fidel har det som krävs och skall nog göra något stort av sitt liv.

När Fidel Castro senare har talat om sin skolgång hos jesuiterna är det anmärkningsvärt med vilken respekt han omnämner den katolska orden. Jesuiterna formade hans karaktär på ett helt avgörande sätt, hävdar han. Inte så att han blev religiös, snarare tvärt om, och inte heller sympatiserade han med deras villkorslösa stöd för Franco. I gengäld framhåller han jesuiternas militärliknande disciplin och hedersbegrepp liksom deras sätt att ta varje elev på allvar. Kanske upplevde den unge Fidel Castro i själva verket för första gången att han fick erkännande för sina talanger.

Under årens lopp har Fidel Castro fått en mildare syn på sin far och rent allmänt på sin uppväxt. I biografin 100 timmar med Fidel från år 2006 erkänner han för den franske journalisten Ignacio Ramonet, tidigare chefredaktör för tidskriften Le Monde diplomatique, att fadern kunde vara både sträng och brutal när han agade barnen med den piska som alltid hängde på väggen. Att Angel Castro stod för allt det som Fidel kom att se som sin uppgift att bekämpa: kapitalismen, den amerikanska expansionismen, ex28

De feta kornas år

ploateringen av illa betalda arbetare och det patriarkala samhället samt det korrupta politiska nätverk som styrde på landsbygden och som Angel Castro ingick i.

Men han mjuknar, kanske för första gången, när han slutar med att dra ett djupt andetag och medger att tiderna var annorlunda då, och det tycks vara mindre svårt för honom att nu ge Angel Castro några varma ord på vägen: ”Min far var också sina vänners vän och i grund och botten en ädel man.” Kanske för att det så småningom gått upp för honom att de båda männen liknar varandra mer än han någonsin tidigare har velat gå med på.

29