9789172321854

Förord

H

1972. för som m a r . Vi går på stigen som ringlar sig fram till din stuga. Jag är fyra år och håller dig i handen. Mamma går tätt bakom oss. Små små grodor hoppar framför oss på stigen. Jag blir både glad och lite rädd för deras sprittande. Du, mormor Gertrud, lugnar och säger: ”Int ska du va’ rädd, det är bara smågrodor.” Du tar försiktigt upp en groda, lägger den i handflatan och visar mig hur den sprattlar och hoppar ur handen.

Vi kommer fram till din sommarstuga som ligger på berget. Jag springer runt på tomten och hoppar som grodorna. Mamma ropar: ”Kom, nu ska vi fika!” Jag går in och sätter mig vid köksbordet.

Det känns tryggt. Mormor luktar gott av Emsertabletter och Nivea handkräm.

Det här är ett av mina minnen av mormor. ä r nös a n d

I Min mormors historia skriver tolv kvinnliga författare ur olika generationer om sitt förhållande till sin mormor. Det har blivit en bok som skildrar kvinnors livsvillkor under de senaste hundratrettio åren, där den äldsta av bokens författare är född 1932 och den yngsta 1974. Det har blivit tolv djupt personliga 7

skildringar av starka kvinnor och deras barn och barnbarn.

Mormödrar. De har en speciell plats i så många kvinnors liv. Dotter, mamma, mormor – hur har mitt liv påverkats av kvinnorna före mig? Vilka likheter och olikheter går att upptäcka? Finns det ett socialt arv som präglar oss? Och i så fall, på vilket sätt och hur mycket?

Maria Sveland skriver om ordlöshetens dilemma och om en längtan efter att få veta mer om sin mormors liv: Hur beskriver man en historia som aldrig har berättats? Bevisligen har hon ju levt men arvet är så tunt och fattigt att det verkligen är som om hon inte gjort det. Jag har försökt att fråga min mamma i hela mitt liv. Vem var hon?

Inger Frimansson beskriver motsatsen, en mormor som skrev långa utförliga brev där allt dokumenterades: Hennes brev är speciella. När man öppnar kuverten ramlar flera vikta lappar ut, instoppade i själva brevet. Vartenda litet utrymme är fullskrivet, upp och ner och runt, ända ut i marginalerna.

Ordlöshet och tystnad återkommer i många av bidragen i form av en mormor som håller sig i utkanten, ständigt med något för händerna och som inte äter vid matbordet, inte deltar i diskussioner, inte agerar öppet. Och så det omvända: den deltagande, samtalande, skrivande och utåt agerande mormodern. I Zinat Pirzadehs skildring av sin mormor möter vi en sådan kvinna: Mormor kunde verka mycket vänare än sina många döttrar, men i själva verket var hon en riktig satkärring, en kvinna som skrämde slag på män och kvinnor i sin omgivning.

När Zinat Pirzadeh senare f lyr från sitt tvångsäktenskap är det denna handlingskraftiga mormor som självklart hjälper sin dotterdotter: ”Mormor, mormor, jag har lämnat min man!” ”Det var banne mig på tiden”, sa hon lugnt. ”Jag förstod redan första gången jag såg dig med blåmärken över hela kroppen att det Förord

8

inte var något bra äktenskap. Ta en taxi och kom genast hit. Jag hjälper dig.”

I Maria Ernestams kärleksfulla porträtt av sin mormor, hårfrisörskan Elsie Svea, möter vi detta ännu starkare manifesterat i en livsbejakande, sprakande mormor. En lustfylld, orädd kvinna som skrattar sig genom livet och tar motgångarna med en klackspark: ”Det där kommer du aldrig att klara”, lär maken ha sagt. ”Så du förstår väl att det inte gick att leva med honom!” förklarade du. Det blev skilsmässa bara några år senare, en smärre skandal på trettiotalet. Men enligt dig fick du stöd av din mamma …

Samma mamma som sedan tog hand om dottern när du arbetade på salongen. Dottern, min mamma, som växte upp i ett kvinnokollektiv, en röra av mormor, mamma, mostrar och flickorna på salongen. Det gjorde henne orädd och stark.

Hur har vår egen bild av våra mormödrar förändrats, från den lilla f lickans minnen och intryck av mormor till hur vi senare som vuxna kvinnor förhåller oss till henne? Sist i boken finns utrymme för en egen berättelse om mormor.

Min mormors historia vill öppna för en dialog mellan generationer och erfarenheter. Den är också ett stycke kvinnohistoria som tar oss med på en resa genom tolv fascinerande kvinnors liv och leverne.

Eva Fallenius, förläggare

Förord

9

Foto Š Elisabeth Ohlson Wallin

Birgitta Stenberg: Alma Märta Tikkanen: Emma Eleonora Agneta Pleijel: Eld och luft. Minnen av mormor Katarina Mazetti: Klara och Cecilia Bodil Malmsten: Tiotusen tecken om min mormor – momma Inger Frimansson: Karin Emilia Nilsson Maria Ernestam: Elsie Svea Mian Lodalen: Hej, mormor Elin!

Zinat Pirzadeh: Sagan om mormor Åsa Linderborg: Vera Rolander Emma Hamberg: Emma och Inga-Britta Maria Sveland: Karin Larsson

I mitten Alma, 1875–1943.

1

S

nön som jä mr ade under kängans sula, vinden som bet i kinderna. Kölden och mörkret och tystnaden de få människorna emellan i denna by långt upp i norr där hon hamnat.

Hälften av barnen hon undervisade var hålögda, smutsiga och frusna. De var mellan sju och tretton år, alla delade skolsalen, de äldre fick hjälpa de yngre. Hon var nyutexaminerad och hade fått sin tjänst mitt i höstterminen.

Hennes bostad låg ovanpå skolsalen, ett vindsrum med kamin och vedkorg. Att det var trångt därinne berodde på att sängen var bred, en oväntad lyx. Kommod med handfat och vattenkanna, handdukshängaren på väggen dold bakom ett litet broderat förhänge, Tro På Gud Och Ärligt Vandra, i kråkspark. Ett bord och en stol. Bara en, det var inte meningen att lärarinnan skulle ta emot besök i denna sin kammare.

Den som ville träffa henne fick göra det nere i skolsalen.

Fönstret hade fyra små enkla rutor på vilka fukten under den långa vintern bildade vita frostblommor och till våren rann som tårar ner i den rullade handduken på fönsterbänken.

Birgitta Stenbeg

13

Alma

I garderoben hängde påsar med lavendel och naftalin som spred sin doft i hela rummet. Den hade precis plats för hennes tre klänningar, den ena svarta till vardags och den andra till söndagarnas kyrkobesök. Den tredje, beige med smala grå ränder, var avsedd att användas i varmare väder. Samtliga satt åt kring midjan och hade en rad små knappar som slöt till tyget ända upp under hakan. Kjolarna var rika på tyg, hellånga och skodda med en påsydd och utifrån osynlig förstärkning av fållen, ett kraftigt band för att tyget skulle hålla längre.

Skolbarnen fick hjälpa till. Den pojke bland barnen som hade morgontjänsten kom en halvtimme före de andra för att bära in ved och tända kaminen så att den värsta nattkylan i skolsalen hann vika innan lektionerna började. Fotogenlampan som hängde i taket skötte Alma själv men stearinljuset på katedern tände morgoneleven för att kunna se resultatet när han sopade golvet mellan pulpeterna.

Skolbyggnaden var omgiven av ett par uthus, det ena innehöll de två dassen med orden Gossar och Flickor på respektive dörr. Det andra var ett litet vagnslider, ett stall och en lada med plats för hö till en häst, något som en folkskollärarinna knappast skulle haft råd att äga. Den runda gårdsplanen sluttade mjukt mot vägen till barnens glädje när de skapade rutschbanor åt sig. Där växte några nakna björkar och en praktfull gran.

Nedanför skolan låg byn med diversehandeln och värdshuset. Kyrkan och prästgården låg på nästa kulle, högre än skolan. På värdshuset kunde en anständig kvinna inte sätta sin fot, men i prästgården hade syföreningen möten. Alma avskydde att sy, det hade varit nära att hon inte utexaminerats på grund av sina klena sömnadsarbeten. En annan anledning att sortera bort odugliga lärarinnor var om de saknade sångröst men det provet hade hon klarat bättre och trampade med Birgitta Stenberg

14

Alma

glädje skolans orgel till den dagliga psalmsången.

I köket fanns en kopparkittel där hon fick sina kläder och lakan och örngott tvättade av en hjälpgumma. Även om betalningen tärde på hennes lön måste hon använda kvinnan, annars skulle hon få rykte om sig att av snålhet beröva henne den ynkliga inkomsten. När vattnet i forsen inte var fruset kunde det arbetet skötas vid byns tvättstuga, till den hade alla gratis tillgång.

Folkskollärarinnans sociala ställning var besvärlig. Hon förväntades uppträda som en dam men utan en dams ekonomi.

Det hade också varit stora diskussioner om pensionerna, med pläderingar för att lärarinnor skulle få en mindre summa än lärare. Anledningen var att kvinnor kunde skaffa sig extrainkomster med sömnadsarbeten vilket inte män förmådde.

Det var inte långt ifrån att förslaget segrat men några starka feminister hade övertygat beslutsfattarna om att detta inte var rättvist eftersom arbetsinsatserna hade varit lika. Det var skickligt gjort för den gamla traditionen fanns där som en grundtanke: lärarinnorna hade från början, vid artonhundratalets mitt, haft enbart hälften så mycket i lön som lärarna, de var ju inte ”familjeförsörjare”.

Alma kom från Storsätra, en välbeställd bondgård i Östergötland med soliga rum och blommande fruktträdgårdar som svepte in byggnaderna i skira färger. Också vintrarna var vackra där, då fälten låg bländande vita under solen, isen glittrade på sjön och man for på besök till granngårdarna i stora slädar efter hästar med bjällror om halsen. Nattetid f lammade facklorna i sina hållare på båda sidor om kuskbocken. Trots att detta var år 1902 hade ingen i trakten ännu skaffat bil och skördearbetet hanterades på gammalt vis med hövolmar och ditkallad extra arbetskraft om det blev brådska på grund av hotande regn. Vår och höst plöjde man efter häst och vintertid Birgitta Stenberg

15

Alma

sköttes skogsbruket med hjälp av starka och frustande ivriga ardennerhästar.

Almas pappa var rundlagd och gladlynt men hade ett koleriskt humör som gjorde både familjen och gårdsfolket lite avvaktande gentemot honom. Hennes mamma var av vallonsläkt, slank och sirlig, mörkhårig och mörkögd. Hon kunde tala något franska och det var hon som insisterat på att få ge sin dotter en utbildning när hon upptäckt hennes läshuvud. ”Man måste ta vara på sina begåvningar inom en släkt. Förresten vet man aldrig vad som händer i framtiden. Även som gift kommer hon att få nytta av sitt kunnande för att ge det vidare till sina barn.”

Det var ett argument som tog, även om pappan ogillade att inte få ha dottern i sin närhet under seminarieåren. Han älskade henne som han älskade sig själv och var lycklig över likheten i deras utseenden, samma runda glada ansikte, samma livsglädje. Som hans hustru uttryckte det vaknade hennes dotter och hennes man med samma upprymdhet inför varje ny dag, att hon såg samma iver och förväntan i deras ögon som hos husets unga jakthundar.

Alma spelade Chopin och Mozart på husets orgel. Piano ansågs alltför frivolt, det förde tanken till valser och mazurkor. Storsätra var ett anständigt ställe i Herrans tukt och förmaning, med kyrkotagning av barnaföderskor och husförhör då man rabblade Luthers katekes med ”Vad är Det?”.

Man levde väl och tog hand om sina anställda enligt tidens hyggligaste regler. De fick gratis bostad och uppehälle och tillräckligt med kläder för att slippa frysa om vintern. Trots att de var fattiga och trots att de utan förvarning kunde avskedas från gården kände de sig tillhöriga. Alma hade själv hört dem nöjt berätta för främlingar som kommit till danskvällarna i vägkorsningen att de bodde i Storsätra gård.

Birgitta Stenberg

16

Alma

Den där känslan av gemenskap var något Alma saknade i ensamheten i norr. Hon längtade hem, efter solen och skratten, även om hon visste att hon inte skulle behöva stanna häruppe hela livet. Om några år kunde hon söka sig till en skola någonstans på rimligt avstånd från hemtrakten.

2 Prästen hade stått i predikstolen i nära en timme. Alma tyckte om att betrakta honom, han hade likheter med hennes pappa, något sorglöst i uppsynen vilket han som präst antagligen försökte lägga band på. Ögonen spelade även när han rynkade pannan för att understryka de hotande plågor som väntade den obotfärdige i helvetet. Det var som om någon sida av denne gudsman inte tog så allvarligt på orden han måste fylla kyrkrummet med.

Likadant var det med hans hustru som skötte orgeln, de små avvikande solon hon ibland tillät sig i bakvattnet på någon psalm steg alltid upp i dur och saknade allvar och tyngd. Hon var mycket yngre än sin man som var kring de femtio. Alma log för sig själv när hon tänkte att denna kvinna säkert inte skulle haft något emot om systemet med änkekonservering fortsatt också i detta nya århundrade.

Man stämde upp slutpsalmen, sedan skulle prästen ta farväl av sin hjord, därefter var det dags för kyrkkaffet i prästgården.

På kyrktrappan utanför porten stod prästen och skakade hand. Också Alma hälsade på honom. När prästen släppte Birgitta Stenberg

17

Alma

henne hade handen vilat i hans någon sekund för länge, hon märkte det på att hjärtat tog fart i hennes bröst. Hon visste vad den känslan betydde. En sommarnatt därhemma när hon varit med i dansen bort vid vägen hade Frans, en av gårdens egna drängar, bjudit upp. De virvlade runt och snart insåg hon att han som vanligt vid festplatserna hunnit bli bra full.

Plötsligt hade han kysst henne rakt på munnen. Det var en oerhörd fräckhet, hon hade genast släppt honom och sprungit tillbaka till de andra f lickorna från gården, pigorna som hon gjort sällskap med. De hade sett vad som hänt och skrattat innan de pliktskyldigt beskärmade sig. Alma hade stått där blossande röd, fortfarande med hans saliv på sina läppar, den kylde och den brände. Och branden hade spritt sig ner genom hennes kropp.

Som nu. Hon kände hur hon rodnade och när hon oroligt lyfte blicken till prästfrun som just dök upp vid sin mans sida, såg hon till sin förfäran att kvinnan smålog. Men leendet var inte vardagligt och eller socialt prydligt, det var lika inkännande och fräckt som kyssen Frans givit henne på dansen.

– Fröken Alma är hjärtligt välkommen in på kyrkkaffet.

Hon stammade ett tack till prästfrun och ryckte till när denna stack sin arm under hennes.

– Jag vill gärna att fröken Alma stöder mej, jag är så rädd att halka. Min make har ännu lite att göra på kyrktrappan, låt oss gå i förväg. Förresten, jag har visst inte sagt att mitt namn är Saga.

Det var inte långt till prästgården men Alma hann tänka mycket. På den lilla starka armen under hennes. Detta var farligt, hon visste det, men inte på vilket sätt.

Doften av rosor nådde henne. Prästfrun var parfymerad!

Alma kände en ny rodnad stiga sig i ansiktet. Lite lavendelvatten eller någon frisk eau de Cologne hade väl gått an, men Birgitta Stenberg

18

Alma

denna tunga härliga rosendoft hörde definitivt inte hemma vid ett kyrkobesök en förmiddag.

Prästgården var en av byns större och vackrare byggnader, två våningar i falurött trä, med tunna vita gardiner i alla fönster. Det strålade av ljus ur dem.

– Här är vi framme. Jag vet att det är fräckt att begära detta, men skulle fröken Alma vilja vara så snäll och hjälpa mej med en sak? Det gäller pampuscherna. Dom sluter så tätt och är så svåra att få av.

Först nu såg Alma att prästfrun trots kylan istället för kängor hade små tunna pälsbrämade gummigaloscher trädda utanpå sina inneskor. De stod tillsammans i entrén till prästgården och den leende kvinnan med de genomskådande ögonen sträckte fram sin ena fot mot henne. Alma behövde inte falla på knä för att kränga av henne galoscherna, hon klarade det genom att böja sig ner. Ändå uppfattade hon det som om hon hade blivit behandlad som en gammaldags page eller utsatt för ett skämt. Diskret drog hon i sig den starka parfymdoften som kändes också ur prästgårdsfruns kjolar.

Medan hon sysslade med pampuscherna, hände henne något oändligt ljuvligt. Som en följd av denna doft och framförallt närheten till en annans vuxna kropp efter så många månaders ensamhet, spred sig en upphetsning som en mörk eld i hennes eget underliv.

Saga stödde sig mot hennes axlar och tackade sedan glatt för hjälpen. En piga dök upp och tog hand om deras ytterplagg.

I salen var ett av de ljusa borden fyllt med kaffekoppar, pigan tände de sista stearinljusen i kandelabrar och hållare, det blev med ens lika ljust och vackert som i Almas eget barndomshem så långt därifrån.

– Skulle det passa om jag tittade in i kväll? frågade prästfrun.

Birgitta Stenberg

19

Alma

– Vad? Ja. Javisst. Fast jag har inte mycket att bjuda på och det är söndag så jag kan ju inte baka något.

– Jag plockar med mej lite härifrån, det brukar alltid bli massor över. Åh, vad det här ska bli roligt!

3 ”Åh, vad det här ska bli roligt!” Repliken ekade i Almas huvud medan hon städade, hela tiden rädd att någon skulle titta in genom fönstren och upptäcka att skolans lärarinna vanhelgade söndagen. Hon eldade i köksspisen och kaminerna i skolsalen och sitt sovrum, ett slöseri hon annars aldrig kostade på sig när hon var ensam i huset. Uppe i sovrummet bytte hon handduk och lakan. För att det skulle lukta friskare därinne, ifall Saga ville gå husesyn, med henne visste man inte vad som kunde hända. Sedan skyndade hon ner i köket som låg på husets baksida dit ingen hade ett ärende en söndag afton. Hon värmde vatten och hällde i tvättbaljan, klädde av sig naken och ställde sig i den, tvättade sig noggrant och avslutade det hela med kalla avrivningar som sved i skinnet. När hon bytt till rena underkläder drog hon på sig sin svarta finklänning och kängorna och satte sig att vänta.

Hon hade gärna velat läsa något, det var ju söndag och Bibeln låg uppslagen vid dagens text på kommoden i hennes rum. Den hämtade hon inte, hon tänkte på boken om Madame Bovary som fördärvat sitt sinne med romaner, hur de bokstavligen kostat den arma kvinnan livet. Ändå längBirgitta Stenberg

20

Alma

tade också Alma efter att få glida in i en berättelse som slöt verkligheten ute, sådana som hon brukat läsa som ung f licka.

Men det var före seminariet. Där hade eleverna tillhållits att först och främst utveckla ett sedligt tänkande och de hade fått uppbyggelselitteratur och religiösa skrifter satta i händerna.

Det klingade av bjällror. Hon tittade ut och såg till sin förvåning att Saga kom i släde efter häst med kusken stående bakom henne på medarna. Hon skyndade ut på trappan och kom lagom för att höra Saga säga till karlen att hon tänkte ta sig hem på egen hand, låna ett par skidor eller en spark. Hon viftade iväg ekipaget och sprang upp till huset med en stor korg i famnen.

– Kom, vi skyndar oss in i värmen! Hon sprang förbi Alma in i huset och ställde korgen på matbordet. Där dukade hon upp en stekt kyckling, bröd och ost och två f laskor vin. Hon tog den ena: Den här ska vi börja med, det kallas aperitif i Frankrike och man ska dricka det före maten!

Utan att fråga gick hon och öppnade det rätta skåpet för att ta fram glasen. En korkskruv trollade hon fram ur fickan på sin fotsida päls, hon log som en odygdig f licka och slog med ögonfransarna mot Alma. Men hon öppnade inte f laskan.

– Vet Alma vad, jag trivs inte i det här köket med insynen från backen här bakom, man vet aldrig vad folk tar sej för i vintermörkret. Vad säjer Alma om att vi f lyttar upp till Almas rum där vi får vara ifred? Vi packar korgen igen och tar den med oss samt ett par tallrikar och bestick. Jag har förstås varit här förut, jag vet hur trivsamt det lilla rummet är. Vi gör oss en liten vinterpicknick inomhus, sittande på Almas säng.

De gjorde som hon ville, Alma baxade upp korgen för den branta trappan, de skyndade över den kalla vinden och snart satt de uppf lugna i sängen med maten och vinet emellan sig.

Birgitta Stenberg

21

Alma

Aperitifen bestod av portvin, Alma kände till den läckra söta smaken hemifrån där man drack det ur små likörglas. Men Saga fyllde köksglasen nästan till hälften innan hon skålade för lycka och välgång.

– För Alma och för mej och så för Karl Emil förstås.

– Är det maken, det?

– Visste inte Alma vad han heter? Att vi är sådana främlingar för varann. Men det ska vi ändra på, vi ska ha det roligt tillsammans trots att vi sitter i en liten håla ute i ingenstans.

Får jag fråga hur gammal Alma är?

– Tjugotvå.

– Oj, då är jag precis tio år äldre. Och Karl Emil är femtiofyra. Skål kära Alma. Kan vi inte säja du till varann, jag är ju den äldsta av oss.

De åt av läckerheterna, vinet steg dem behagligt åt huvudet.

Efter någon timme sjöng de tillsammans, Vi gå över daggstänkta berg, Vintern rasat och balladen om Elwira Madigan så långt de kom ihåg den. När Saga blev kissnödig frågade hon om det fanns någon potta därinne. Alma drog fram den från under sängen och Saga trippade ut på kallvinden med den och använde den där, öppnade ett av takfönstren och tömde kärlet. Sedan sprang hon på lätta fötter ner i köket och hämtade upp en famn ved. Hon eldade så den lilla kaminen glödde.

Alma halvlåg på sängen och betraktade det förändrade rummet, njöt av den ovana värmen och stearinljusets ref lex i pigtjusaren och deras egna skuggor över väggarna, gemenskapen och hennes kropps alla vilda reaktioner. Hon var svidande lycklig, hjärtat slog, hennes armar ville omfamna, läpparna hungrade. Den förfärliga frusna ensamheten var besegrad, vad som än hände i framtiden skulle detta ögonblick inte kunna tas ifrån henne.

Birgitta Stenberg

22

Alma

Saga sköt in pottan under sängen igen. När hon rätade på sig stannade hon framför Alma och strök henne sakta över kinden.

– Du käraste f lickebarn, sa hon. Käraste, käraste du.

Och Alma slöt ögonen och lyfte ansiktet mot henne. Hon visste vad som nu skulle hända, hennes kropp och hennes ande visste. Hon var förlorad i ett hav av känslor som Bibeln fördömde. Hon var fördömd för alltid. Men hotad och nära fördömelse hade hon varit livet igenom för att hon inte kunnat leva efter Bibelns bud, ideligen hade Guds bild f limrat för hennes inre syn, fördömt henne. Detta var något annat, värt att leva för.

Hon släppte all försiktighet. De klädde av varandra, de kysste varandra, de hittade till varandras intimaste, de älskade i natten, förlöste varandra ur det norrländska mörker de inte var födda till att förstå.

De somnade sammanslingrade. Efter någon halvtimma vaknade Alma och stelnade av skräck. Det hördes tunga steg uppför trappan, steg som inte försökte smyga.

– Saga, det kommer någon!

– Jag vet.

– Men jag låste ju!

– Jag låste upp.

– Men …

– Det är Karl Emil. Det är ingen fara.

– Men är du galen, om han får se oss här …

– Så blir han bara glad. Vänta får du se.

Birgitta Stenberg

23

Alma

4 Deras förhållande fortsatte in i den djupnande vintern. En gång när Alma råkat vara ensam med prästen i kyrkan hade hon frågat om hon verkligen var deras första. Han hade tvekat och sedan skakat på huvudet.

– Jag kan förstå att du undrat. Det hela beror på Saga, förklarade han, hon behöver dessa upplevelser för att bli lycklig.

Jag älskade henne och gör allt för henne. Jag tycker ju så mycket om er båda, tillade han.

Hans spefulla ögon, hans glada röst. Hon var inte alltid säker på ifall han skämtade eller verkligen menade vad han sa. Men ibland, som nu när han stod framför henne nedanför altaret, i sin svarta klädsel med den vita kragen vars snibbar var oklanderligt stärkta, då kände hon att själva det faktum att han var prästvigd gav en starkare mening åt hans ord. Att Kraften verkade inom honom. Hon beslutade att ingenting ifrågasätta, bara följa med i det stora äventyr detta märkliga par hade skapat åt henne.

Till jullovet reste Alma hem. Det var nu hon upptäckte att hon var havande. Hon började må illa om morgnarna, så pass att hon missade den glada färden till julottan. Hennes första tanke gällde pigan Lovisa däruppe i norr, som hon brukade få låna från prästgården. Kanske hade flickan redan upptäckt att hennes bindor sedan ett par månader hade saknats i tvätten.

I så fall visste kanske hela byn nu hur det stod till.

Hon stängde in sig i sitt gamla f lickrum och kunde inte förmå sig att berätta något för sina föräldrar. Detta var slutet på allt. Som ogift mor skulle hon ögonblickligen avskedas från sin tjänst, en lärarinna med ansvar för små barns moral Birgitta Stenberg

24

Alma

fick inte ens vara förlovad. Det skulle räcka att hennes havandeskap blev synligt så måste hon bort från skolan. Och vart?

Inte kunde hon komma hem till gården i detta tillstånd och skämma ut föräldrarna. Uppe i norr kunde hon inte heller stanna, hur skulle hon kunna försörja sig och barnet. Prästen kunde inte ta något öppet ansvar, då skulle han förlora all auktoritet hos denna strängt kristna församling och avsättas.

Det enda de skulle kunna göra tillsammans, alla tre, vore att följas åt till ett annat pastorat. Själv kunde hon då resa bort och föda deras barn och sedan låta prästen adoptera det.

Därefter kunde han anställa henne, först som barnf licka och med tiden som guvernant.

När hon reste tillbaka upp till byn hade hon beslutat att tala först med Saga. Sedan kunde de båda tillsammans berätta vad som hänt för Karl Emil.

Hon vandrade över till prästgården. Saga kom genast henne till mötes, entusiastisk och glad att återse henne, och föreslog att de skulle ge sig ut och åka spark. Hon satte sig ivrigt på åkdonets lilla bänk och stack in händerna i sin runda muff.

Leende böjde hon sig bakåt för att se Alma i ögonen.

Alma stod på medens slinga och förde dem framåt längs vägen. Saga skrattade, hon satt och försökte tänka ut ett rim på ”medarne, der lydigt glida dit de styras”.

– Har du något förslag, Alma? Hyras, syras, äventyras … Vi borde få ihop ett poem att ha för att senare minnas den här färden. Nog är här bra vackert.

Norrskenets väldiga spel täckte halva himlen och det var ljust som på dagen. Alma svängde sparken så de kunde se ut över dalen. Hela trakten badade i det svängande skenet från himlen, snön gnistrade. Det var sent, de få husen med upplysta fönster överträffades alla av den generöst strålande prästgården.

Birgitta Stenberg

25

Alma

– Den här nattens norrsken är vårt eget, ditt och mitt. Jag tror vi startade det med vår kärlek. Älskade Alma.

– Saga. Jag är med barn.

Det kom inget svar på en lång stund. Saga vände sig inte mot henne. Till sist sa hon lågt: – Men vad är det du säjer? Hur långt har det gått?

– Två månader.

– Då måste vi ordna det snabbt.

– Men Saga …

– Jo, det finns ingen annan utväg. Du måste ta bort det.

– Nej då. Jag har tänkt ut vad vi kan göra.

Och Alma berättade om sin plan för deras framtid. Saga lyssnade. Då och då skakade hon på huvudet men avbröt inte.

Till sist sa hon rakt ut över den ljusdansande himlen och dalen: – Du måste ta bort det. Ingen av oss kan gå med på ditt förslag. Och faktum är att efter en skandal blev Karl Emil förvisad till denna håla, den är den sista stationen för honom.

En enda anmärkning till och han faller ur rullorna. Med stor skam. Så ont kan du inte vilja göra honom. Vi måste hålla ihop för allas bästa och det betyder att du är skyldig att göra dej av med det där.

– Man kan dö av det.

– Jag vet, kvacksalvarna dödar en massa kvinnor varje dag i detta land. Men vi tillhör en annan klass, Alma, vi ska hitta en duktig läkare som kan ta hand om dej. Du behöver inte vara rädd. Det kommer att ordna sej.

– Jag tyckte aldrig om den där svampen och ättikan och inte hjälpte de heller. Det ska bli skönt att slippa sånt där nu en lång tid framåt. Det blir friskare för oss alla. Vi kan väl åtminstone tala med Karl Emil. Du förstår, jag tycker inte att jag kan gå emot Guds vilja. Denna varelse är ju en gåva från Honom.

Birgitta Stenberg

26

Alma

– Alma, det där är ju bara trams! Det har för helvete inget med Gud att göra att Karl Emil vägrar använda sina skydd!

Ja, för han har såna, jag har skickat efter dom från Danmark.

Jag tog den risken för din skull, för tänk bara vilken skandal det skulle blivit om det kommit ut på bygden att kyrkoherden köper förbjudna varor av det slaget. Men han vägrade alltså tvärt att använda dom. Han offrade hellre dej och det har jag svårt att förlåta honom.

Alma vände sparken och började föra dem hemåt skolbyggnaden. De tog sig in i den tysta kalla byggnaden, gick utan att samtala upp till hennes rum, tände kaminen och lämnade luckorna öppna. Det milda eldskenet föll över deras gestalter där de satt på sängen och höll varandra i hand, försjunkna i tankar. När de upptäckte att de båda hade tårar i ögonen föll de i varandras armar och grät för de visste att detta var slutet.

Karl Emil skulle aldrig gå med på att lämna sitt pastorat. Alma skulle inte kunna göra abort. Det fanns ingen utväg.

5 Så här långt kommen i historien fastnar jag. Det är fantasier alltsammans, jag har säkert gjort min mormor stor orätt när jag diktat kring hennes havandeskap. Vad jag verkligen vet är att hon inte lät sig övertalas av prästen att göra abort.

Alma lämnade sin anställning, reste hem och giftes bort med drängen Frans. Hennes föräldrar köpte ett litet torp åt paret i Västergötland, långt borta från länsgränsen. Det hände Birgitta Stenberg

27

Alma

att min mormorsmor reste dit och besökte henne. Men sin far återsåg Alma aldrig, han ansåg sig alltför sviken av henne.

I deras värld var fortfarande en dotters oskuld hela familjens angelägenhet.

Drängen Frans var en enkel och hederlig karl som druckit sig full för ofta för att vara en riktigt bra dräng på gården.

När han fick äran att rädda husets dotter ur skammen fick han avge ett löfte att sluta supa. Det höll han.

Nu kunde Frans sträcka på ryggen. Han hade hux f lux blivit hemmansägare, något han knappast kunde ha drömt om. Han var gift med en kvinna som redan hade fött ett barn, nå, då kunde hon föda f lera och de skulle bli hans egna. Hon stod över honom i kunskaper men vad gjorde det. Hon stod under honom såsom varande hans hustru. En man hade inte bara rätt att kräva hennes underkastelse, det var hans plikt att hålla efter hustru och barn.

Torpet var litet men inte mindre än att dess marker kunde hålla en familj vid liv. Han tog det i besittning med lie, yxa och plog och fick efter något år råd att köpa en häst. Alma inrättade sig sammanbitet i detta nya liv. Med Frans fick hon fyra barn i jämn följd. De var komna ur hastiga famntag, åstadkomna i denna nya, slitsamma tillvaro. Hon skildrade den i sina kärleksbrev till paret däruppe i norr men beklagade sig aldrig. Mest berättade hon om dottern Ingeborg och om sin oro för hennes framtid. Både Karl Emil och Saga skickade pengar, till en början var för sig, senare gemensamt, när de upptäckt att de gått bakom varandras ryggar. De skrev ett glatt brev om saken. De ville alla tre se till att f lickan fick en utbildning och kom ut i världen.

Alma hade fött tre f lickor i rad och ansåg liksom Frans att han hade rätt till hennes kropp tills de fått en son. När denne var född satte hon stopp, hon hade gjort sitt och vägrade Birgitta Stenberg

28

Alma

Frans hans äktenskapliga rättigheter. Det fick till följd en del underliga rykten på trakten. Någon påstod sig ha sett honom i lag med ett föl i stallet. Andra sa att Alma vägrade ha något att göra med honom efter att han försökt förgripa sig på styvdottern. Kanske var det bara elakt förtal, hur det än förhöll sig blev han tungsint och straffade sina barn med livrem och hurringar. Alma stod ut och skyddade dem inte, straffen var visserligen för hårda men utdelades aldrig utan anledning.

Frans var ingen ond man.

Ja, Alma stod ut. Den tunga vardagen började med att hon steg upp först av alla och tände i spisen för att ha en stadig frukost klar att servera vid femtiden. Barnen fick smörgåsar med sig till skolan, de hade fyra kilometer att vandra genom skogen. Cyklar var en otänkbar lyx, de var alla färdiga med skolgången då Frans själv fick råd att skaffa sig en.

På förmiddagen bar Alma ut kaffekorgen till Frans där han befann sig på fältet eller i skogen. Därefter lagade hon till huvudmålet som serverades klockan tolv. Ny kaffekorg klockan tre. Kvällsvard klockan sex och ett sista kvällskaffe halv åtta. Dessutom hade hon vattenbärningen att sköta, till golvskurningen och det ständiga diskandet. Sedan skulle hon stryka kläder och baka bröd. Detta insprängt mellan städning och ideliga tvättar, särskilt när barnen var små. Hon sömmade allt för hand, stickade och stoppade. Det ankom på henne att tillverka familjens strumpor, vantar, mössor, halsdukar, tröjor och västar. Hon utfodrade korna och mjölkade dem två gånger om dagen, mockade och strödde. Grönsakslanden var också hennes sak att sköta, liksom blomrabatterna.

Birgitta Stenberg

29

Alma

6 Äldsta dottern Ingeborg går före gryningen genom skogen till skolan.Vägen är lång. Det är i mitten av februari och det har snöat länge. Ett töväder hade dragit in övernatt, plötsligt och oväntat den här tiden.

Omkring henne är skogen fylld av ljud, snösjok faller från granarna med dova dunsar. Far hade sett varg här men Ingeborg är inte mörkrädd längre. En mörk afton hade Alma tagit dottern med sig in i skogen. Hon höll f lickans hand i sin.

Långt in i skogen förde hon Ingeborg där de stannade under granarnas mjuka täta grenar vid kanten av en ängslycka.

– Lyssna, sa Alma, lyssna till tystnaden kring oss. Mörkret är en vän. Kanske kan det rädda ditt liv om det blir ofred i landet och du behöver komma undan.

Det är tungt att gå, kängorna sjunker ner i den blöta nysnön och trots att mamman smort in lädret tränger isvattnet igenom. Ingeborg skyndar sig, vill inte riskera att komma försent till skolan och få stå och skämmas i hörnet med ansiktet mot väggen halva första timmen. Det heter om lärarinnan att hon är sträng men rättvis. Hon är en av dem som vet att Ingeborgs mamma också varit lärarinna men blivit avskedad. Äntligen når hon fram till den plogade vägen där hon kan springa. Den urväxta klänningen stramar om bröstet och under armarna. Bland folk är det nödvändigt att se ut som om hon inte bryr sig om att hon är fattig och fattigt klädd. Men här ser henne ingen. Hon låter skuldrorna sjunka, låter sin förtvivlan lysa. Hon vet att det berodde på henne att mamman måste sluta arbeta. Att hon, Ingeborg, är en oäkting för det säger de andra barnen i skolan ibland. Hon är tio år och framför allt annat vet hon att hon vill bort härifrån.

Birgitta Stenberg

30

Alma

7 Som barn tillbringade jag, Birgitta, flera somrar hos mormor medan min mamma Ingeborg och pappa Ernst reste omkring i utlandet. Jag minns mormors sträva, också om sommaren nariga, solbrända händer. Hennes friska lukt av jord och hö och ibland doften av nybakat bröd i hennes hår. Köket var husets medelpunkt, där var ljust om eftermiddagen. Solstrålen sköt genom flugfångarens gyllene spiral ovan köksbordet. Lyckokänslan då katten strök kring benen på mig medan jag sträckte mig upp för att nå skopan. Djuret tyckte om mig, tyckte oväntat om mig. Skopan flöt på ytan i vattenhinken och vi använde den alla att dricka ur. Morfar skakade efteråt på huvudet så vattendropparna stänkte ur hans stora snusfärgade mustasch.

Halmbolstret i sängen måste ruskas om rejält varje dag för att inte förlora sin spänst. Mormor var noga med att ingen fick smutsa ner. När jag ritade vid köksbordet på något omslagspapper och färgkritorna smula av sig, fick inget falla till golvet. Hon lärde mig början på multiplikationstabellen när jag var fem år, läsa kunde jag sedan fyraårsåldern. Att jag sattes i skolan ett år tidigare än normalt berodde mycket på hennes stöd.

Det var svår torka under en av mina sommarvistelser hos henne. När sommarhettan blev som värst fyllde mormor den stora tvättbaljan genom att släpa hink efter hink ur brunnen, trots att den var nära att sina. Hon lät oss kusiner turas om att bada två och två. Hemma var jag enda barnet och jag var salig över att få leka med de andra i det solglittrande vattnet, att få höra hemma i denna gemenskap. Och mormor fanns alltid i närheten utom den korta stund då hon dagligen gav sig tid att försvinna från oss. Man kunde se henne genom Birgitta Stenberg

31

Alma

spetsgardinerna där hon stängt in sig i salen och satt vid sin lilla sekretär med sin Bibel och sitt skrivande. Då fick ingen utom Frans störa henne. Hon krävde att få ha dessa dyrbara minuter ifred.

En gång när hon kvällsmjölkade kom jag in i ladugården och tvärstannade innanför dörren. Mormor stod och grät, klamrad mot den ena kons rygg. Jag backade tyst, säker på att hon inte ville bli sedd av mig. Hennes sorg var överväldigande, hjärtskärande, och jag begrep den inte.

Om kvällarna kom ofta besökare, mormor hjälpte de äldre med brev och de yngre som behövde få köpekontrakt och annat förklarat för sig. Ryktet om hennes tjänstvillighet spred sig och det kom alltf ler hjälpsökande till torpet. Arbetet var givetvis obetalt, istället lämnade man gåvor i form bröd, köksväxter, korvar, ibland en slaktad höna eller kanin. När det hände att lärarinnan i skolan var sjuk fick Alma vikariera för henne och därtill en liten lön. Det var visserligen inte korrekt att låta en kvinna som fött en oäkting stå i en kateder, med eftersom undervisningen måste skötas såg socknens styresmän nådigt genom fingrarna.

Så gick åren. Hennes liv blev lättare när de vuxna barnen f lyttat hemifrån och sonen tagit över skötseln av torpet tillsammans med sin fru. Ingeborg hade gift sig när hon var tjugotre år med Ernst Stenberg, en apotekare som var tjugoåtta år äldre än hon. Han var femtiosju när jag, deras barn, föddes.

När Alma äntligen kunde glädja sig åt att den väldiga arbetsbördan lyftes från hennes axlar blev hon sjuk. Hon drog sig för att söka läkare tills det var försent. Hennes ena ben måste amputeras. När det inte långt därefter blev dags för ännu en amputation vägrade hon. Livet var inte värt detta elände. År 1943 dog hon efter svåra plågor och begravningen Birgitta Stenberg

32

Alma

ägde rum på min elfte födelsedag.

Vi fick alla gå fram till hennes öppna kista, en och en, för att ta farväl. Hon var klädd i ett höghalsat vitt nattlinne med långa ärmar, de gråvita händerna låg knäppta över bröstet.

Ansiktet var underligt förminskat, fårat och slutet, som en miniatyr av hur hon sett ut i levande livet. I ögonvrårna hade hon något vitt som liknade det halvt genomskinliga ämne vi då, under kriget, använde för att konservera ägg. Jag stod intill henne med händerna knäppta likadant som hennes egna, stod där och tänkte på detta konstiga vita och att just min födelsedag blivit hennes sista dag ovan jord.

Birgitta Stenberg

33

Alma