KĂRA LĂSARE
Denna bok Àr inte en sjÀlvbiografi, den Àr snarare fragment ur ett spretigt liv, ett verbalt potpurri , med utdrag ur kÄserier, radioprogram, föredrag och böcker och för den skenbara ordningens skull ordnad i decennier.
Det kanske blir en lÀtt överdos av undertecknad, men bÀttre tala vÀl om sig sjÀlv Àn illa om andra, eller hur?
Lasse Ă berg
1940talet
under vilket jag föds i Hofors, flyttas till Stockholm 1940, fÄr scharlakansfeber och en lillebror, börjar i Kristinebergs folkskola, blir förÀlskad för första gÄngen samt upptÀcker att jag Àr ett geni.
LASSE LITEN
nĂ€r lasse kom till jorden det var i maj nĂ€r göken gol björkarna hade musöron och tyskarna hade just gĂ„tt in i Norge Gunnar har fĂ„tt en grabb sa dom pĂ„ bruket dom ska kallaân Lars
Lars Gunnar Pappa opp i dan Mamma opp i dan Morbror Tore opp i dan StortĂ„, tĂ„tĂ„, tĂ„tilla tillenĂ€sa, lisstuppa och tyskarna hade just gĂ„tt in i Norge ï©
TJOCKA SLĂKTEN
vem Àr jag ? Varför Àr jag som jag Àr, varifrÄn kommer min genuppsÀttning?
Dessa grundlÀggande existentiella frÄgor kan besvaras pÄ mÄnga sÀtt.
Jag beslöt mig för att ta reda pĂ„ det, klĂ€ttrade hundratals Ă„r bakĂ„t i slĂ€kttrĂ€det och fann â Kalle Moreus! Lite förvĂ„nande kanske, Ă€ven om man kanske skulle gissat det med tanke pĂ„ vĂ„ra utseenden. VĂ„r gemensamma anfader och anmoder hette Petter Andersson Högfors (död 1730) och Karin Andersdotter (1669â1751). Han var hammarsmed i Nederberga, Orsa. Deras son med det vĂ€lklingande namnet Sigrapers Anders Persson Dunderhake (1692â1738), startar grenen som leder fram till Kalle, och dottern Stina Persdotter (1701â1739) sĂ„g till att jag sĂ„ smĂ„ningom föddes. Om man ska vara petnoga sĂ„ Ă€r jag alltsĂ„ niomĂ€nning med Kalle Moraeus farsa.
SlÀkten à berg hette inte à berg frÄn början. En bit in pÄ 1700-talet hette vi Christofferson. Min farfars farfars farfar Christoffer Christofferson föddes 1754 i à mot, som ligger i Finnskogarna mellan GÀstrikland och Dalarna. Han var inte countrysÄngare utan smed eller kolare. Christoffer fick sonen Per som fick sonen Christoffer, född 1812, som lÀrde upp sig till smed pÄ Johannisholms Bruk i Venjan. Han tog sig namnet à berg, förmodligen efter à mot. Smederna hade hög status vid bruken och ville inte anvÀnda sig av patronymikon som bondfolket gjorde ⊠Patronymikon kallar man namn som bildas efter pappans förnamn.
Kommer namnet frÄn mamman kallas det för metronymikon. Pers dotter blir helt enkelt Persdotter. Och Christoffers hustru hette just Brita Persdotter och hon föddes 1816 i à mot, 1843 föddes sonen Per Erik, min farfarsfar. Och Àven han blev smed, pÄ Fredshammars Bruk i Orsa och flyttade som skicklig Änghammarsmed sÄ smÄningom till det nystartade bruket i Sandviken. Per Erik var en liten bister gubbe med buskiga ögonbryn och kallades Halleluja-smeden,
eftersom han var frimicklare och lĂ€ste över döda. Han var en rabiat motstĂ„ndare till alkohol, tobak och ⊠socialism! Det berĂ€ttas att han stod i sitt potatisland nĂ€r ett förstamajtĂ„g gick förbi, varvid han vredgat höjde grepen i luften, skakade den och skrek: âKamrater, tĂ„get gĂ„r till helvetet!â
Ă r 1878 föddes min farfar Martin Leonard Ă berg som ocksĂ„ blev smed. Han flyttade till Hofors och jĂ€rnverket dĂ€r. För en tid sedan var jag i Hofors och spelade med vĂ„r lilla festvĂ„ningstrio Stig-Helmers experience. Efter spelningen kom det fram en Ă€ldre farbror av agrar typ och sa: âDu, Lasse Ă berg, hette din pappa Gunnar Ă berg?â âJaâ, svarade jag. âDĂ„ hette din farfar Martin Ă berg?â âJa, det gjorde hanâ, svarade jag och nu förvĂ€ntade jag mig att fĂ„ höra lite pittoreska minnen om min farfar och av livet pĂ„ en bruksort i början av förra seklet. DĂ„ sa gubben: âDu, det var en elak jĂ€vel.â Sedan vĂ€nde han sig om och avlĂ€gsnade sig med spĂ€nstiga steg som om en tyngd hade lyfts frĂ„n hans axlar.
Det Ă€r fantasieggande att tĂ€nka pĂ„ alla dessa slĂ€ktingars öden: soldaten Erik Broman som dog i Poltava 1709, Anna Sofia Tornberg, Fredshammar, Orsa (1794â1887) â en sjuttonhundratalsmĂ€nniska som det finns ett fotografi av! Anders Klensmed, född 1785, som inte var klensmed utan soldat frĂ„n PrĂ€sthyttan, Hedemora â och vilket liv levde mannen med det gemytliga namnet Erik Tupp, född 1651? Sist men inte minst vill jag nĂ€mna soldaten Johan Andersson Rolig (1697â1742), ett namn som jag Ă€r glad att jag inte Ă€rvt dĂ„ det hade varit lite övertydligt med tanke pĂ„ min karriĂ€r och en lĂ€cker munsbit för illvilliga filmkritiker.
I varje slÀkt finns det saker man helst inte talar om. Hyschhyschet i vÄr slÀkt Àr en tragikomisk historia dÀr min aningslöse far blev erbjuden att bli kompanjon i en firma som skulle
1950talet
under vilket jag blir 30 cm lÀngre, har en kort kriminell bana, lÀser tonvis med skrÀplitteratur, blir refuserad av Unga tecknare i Allers, gÄr med i scouterna, fÄr smeknamnet à len, bestiger Kebnekaise, tar en urusel realexamen, gör min första charterresa samt gör min vÀrnplikt inom luftvÀrnet. Visst ja, jag kysser ocksÄ min första tjej.
EN STOCKHOLMSKIS I SPENATEN
för vĂ€ldigt lĂ€nge sedan, nĂ€rmare bestĂ€mt 1953, bestĂ€mde sig mina kĂ€rleksfulla förĂ€ldrar för att den dĂ„ trettonĂ„rige sonen behövde lite lantluft. Att vi bodde lĂ€ngst ut pĂ„ Kungsholmen, som i början av 1950-talet var lika grönt och bilfritt som Sareks nationalpark, togs det ingen hĂ€nsyn till. Jag utnĂ€mndes till ett sĂ„ kallat feriebarn och utrustades med stor nit för ett liv pĂ„ landet, med nya rĂ„gummisandaler och kortbyxor frĂ„n Algots. Och var skulle jag dĂ„ andas denna lantluft? PĂ„ en idyllisk sörmlĂ€ndsk bondgĂ„rd? Icke sa Nicke! Mina aningslösa förĂ€ldrar, som förmodligen var sjuka nĂ€r svensk geografi stod pĂ„ skolschemat, deporterade mig till skogarna utanför ĂrtrĂ€sk. Det klingar lite Norrland, eller hur? Just det, södra Lappland, sisĂ„dĂ€r 700 km frĂ„n hemmet. DĂ€r skulle jag tillbringa min âferieâ, jag, som knappt lĂ€mnat Kungsholmen.
NĂ„vĂ€l, efter en evighetslĂ„ng tĂ„gresa dĂ€r min matsĂ€ck var uppĂ€ten redan i Karlberg (2 km frĂ„n Stockholms central) klev jag storögd av i VĂ€nnĂ€s. DĂ€r möttes jag av mina sommarförĂ€ldrar, ett barskt och urĂ„ldrigt par (tyckte jag dĂ„) vid namn Signe och Artur, som Ă€gde ett lantbruk utslĂ€ngt lĂ€ngs vĂ€gen till Lycksele. Att de i sjĂ€lva verket var tjugofem Ă„r yngre Ă€n jag, âen man i mina bĂ€sta Ă„râ, Ă€r idag, har jag svĂ„rt att förstĂ„, men sĂ„dana livets spratt fĂ„r man tĂ„la. Jag inackorderades pĂ„ gĂ„rdens kallvind och en exotisk sommar tog sin början.
Bland det första jag fick göra var att ro drag pĂ„ ĂrtrĂ€skĂ„n med farbror Artur. En sĂ€llsam upplevelse eftersom det var sĂ„ fabulöst mycket mygg, knott och âsviaâ (en liten elak fluga som rycker köttet av din kropp) att jag knappt sĂ„g gubben. Halvt bedövad av beckolja och djungelolja (ren DDT) satt jag pĂ„ ekans aktertoft och höll krampaktigt i fiskelinan. Fick vi nĂ„gon fisk? Ja tyvĂ€rr, eftersom gĂ€dda stod lĂ„ngt ner pĂ„ listan över lille Lars favoritrĂ€tter. Det slĂ„r mig nu hur Elsa
Mjölnaren Hugo Berggren och jag vid kvarnen i ĂrtrĂ€sk sommaren 1953.
som jag till exempel hittade i En rolig halvtimma eller Tidsfördrif, tidskrifter som morfar och mormor hade liggande pĂ„ utedasset dĂ€r de tack vare sina torftiga och oglĂ€ttade papperskvaliteter hade dubbla funktioner. De skĂ€mttecknare jag kommer ihĂ„g frĂ„n min ungdom, som Gurr och NĂ€slund, var visserligen charmerande men lĂ€mnade vĂ€l inte riktigt marken vare sig idĂ©mĂ€ssigt eller grafiskt. DĂ€rför blev det en revolutionerande humorupptĂ€ckt nĂ€r jag i 17â18-Ă„rsĂ„ldern stötte pĂ„ MAD Magazine. Vilka idĂ©er! Vilka tecknare! Will Elder, Wallace Wood, Kelly Freas, Jack Davis med flera. Jag bytte raskt ut Kolingen mot Alfred E. Neuman och Ă€r evigt tacksam att nĂ„gra amerikanska vildhjĂ€rnor förnyade min tidigare sĂ„ pĂ„vra humorsfĂ€r.
Och Svenska MAD var ju Lasse OâMĂ„nsson. Jag hade ju glĂ€djen att dĂ„ och dĂ„ samarbeta med Daddy Oâ, Sveriges nonsensguru nr uno, dels som tecknare, dels i textsammanhang. Jag bad till exempel att fĂ„ omarbeta den lysande texten till LĂ€nsjĂ€tten.
Resultatet blev Apanssons yrke som finns med pĂ„ skivan Eâ bananerna fina?!
Det Àr en orgie i surrealistiska vÀndningar tÀnkta att förvirra de stackars barnen.
Lyss till detta:
Han har en kusk i varje buss, Lunch i en ballong
Pump i varje rum
Han samlar tusch i en galosch. Punch i sin bersÄ med mera
Han blir blyg utav pÀron etcetera
Tack Daddy Oâ, kan det bli vackrare!
KISSE MJAU
katter ja, vi har haft katt, ibland flera, i nÀstan 60 Är. Första katten döpte vi till PÀlsà berg efter en körsnÀr i Göteborg. Sedan gnuggade vi vÄra geniknölar för att komma pÄ roliga och spirituella namn pÄ vÄra katter. NÀr vi hade klarat av Felis, Bromidia och Sixten infann sig ett tankevacuum, sÄ nÀsta katt döptes till Kisse mjau, ett namn som jag idag tycker har sublima kvaliteter. Det Àr som att möta hunden Karo eller Trofast eller hÀsten PÄlle.
Följande katter har fÄtt heta Börje, Tyra, Farina (liksom Bromidia döpt efter en gammal apoteksflaska), Millie, Fulan, FrÀnda, Trinda, Tjocken, Mörkret, Fru
Carlsson och Smirnoff (född i en vodkakartong). VÄr sista katt hette Carlsson beroende pÄ sin vana att klÀttra upp pÄ verandataket.
MÄnga har ju lagt lite mer krut pÄ att döpa sina feliner. Edgar Allan Poe döpte en svart katt till Pluto vilket skorrar lite i öronen pÄ en gammal Disneysamlare. Lobbykatten pÄ hotell Algonquin i New York heter och har alltid hetat Hamlet. Den jag trÀffade hette Hamlet the 3rd. En av Muhammeds (egentligen Muhammad ibn Abdullah) katter hette Muezza, och nÄgra som verkligen la manken till var Mark Twain (egentligen Samuel Longhorn Clemens) och T.S. Eliot (egentligen Thomas Stearns Eliot). NÄgra av Twains katter hette Appollinaris, Beelzebub, Blatherski, Buffalo Bill, Sour Mash, Tammany och Zoroaster. T.S. Eliots katter hette Macavity, Mistoffelees, Gus, Bustopher Jones, Jennyanydots, Growltiger, Mungojerrie, Rumpleteazer, Shimbleshanks och Rum Tum Tugger. Pust.
En sommardag har jag ett Ă€rende till Badpensionatet pĂ„ Ljugarn, östra Gotland. PĂ„ pensionatets trappa sitter en katt, en svanslös katt. Eftersom jag Ă€r kattintresserad vet jag att antingen Ă€r kattens svans kuperad eller sĂ„ tillhör katten den svanslösa rasen manx. I receptionen pĂ„ Badpensionatet stĂ„r en Ă€ldre dam och jag frĂ„gar: âJag sĂ„g en katt hĂ€r utanför, Ă€r svansen kuperad eller Ă€r det en manxkatt?â Damen ler ett vĂ€nligt men lite förbryllat leende och sĂ€ger: âKatten ⊠den heter Nietzsche âŠâ âJahaâ, replikerar jag. âVad originellt att döpa katten efter en tysk filosof. Det mĂ„ste vara en ĂŒberkatz.â DĂ„ ser damen Ă€nnu mer förbryllad ut, varefter hon med ett smackande ljud trycker upp sina tĂ€nder i gommen och sĂ€ger: âKatten heter Nisse. Han Ă€r snĂ€ll.â
En dam som heter Roberta Beck hatÀlskar sin katt och har skrivit följande:
Varför jag hatar min katt
1. För att hon lÀmnar svarta hÄrstrÄn pÄ mina vita klÀder och vita hÄrstrÄn pÄ mina svarta klÀder.
2. För att hon tror att mitt arbetsbord Àr hennes sÀng.
3. För att hon tror att sophinken Àr en trestjÀrnig restaurang.
4. För att hon vill in nÀr hon Àr ute och ut nÀr hon Àr inne.
5. För att hon kollar om det Àr bÀttre kÀk hos grannarna.
6. För att hon vet att mina hot bara Àr tomma ord.
Det sÀgs att skillnaden mellan hund och katt Àr att hunden tror han bor hemma hos dig och katten tror att du bor hemma hos henne.
Jan Myrdal har sagt: âKatter Ă€r intelligenta djur. NĂ€r min fru och jag vill att katterna inte ska förstĂ„ vad vi sĂ€ger sĂ„ talar vi engelska eller franska.â
Ja, katter Àr intelligentare Àn hundar, du kan aldrig fÄ elva katter att dra en slÀde. HÀr poserar jag tillsammans med vÄr katt Mörkret.
NÀr jag arbetat med mina filmer har jag lagt ner mycken möda och mycken kÀrlek och mycket fniss för att mina figurer ska ha den rÀtta noppiga kepsen, den exakta lerfÀrgen pÄ ankelsockorna av banlon, den skrikigaste pastellen pÄ det koreasydda Adidasplagiatet och den ursprungliga modellen av den lilla slunglika herrhandvÀskan i konstlÀder.
Denna omedvetenhet nÀr det gÀller det egna utseendet som vi svenska mÀn har, tycker jag tyder pÄ en inre styrka. Vi bryr oss inte. Vi skiter i att lÄta oss pÄverkas av dessa undersköna vÀlbyggda unga mÀn med neofascistiska granithakor som lojt blickar ner pÄ oss frÄn stadens annonspelare.
Vi har med rÀtta insett att samma plagg pÄ oss skulle vara en fars, en tragikomisk fars som vi vill bespara vÄra medmÀnniskor.
Vi vill vara â som nĂ„gon sĂ„ lysande formulerat det â âpojktorftigaâ. Vi klĂ€r oss för att skyla och vĂ€rma oss, inte för att strutta med i denna cykliska pĂ„fĂ„geldans som kallas mode.
HĂ€r mĂ„ste jag i samma veva bekĂ€nna att om jag har vad engelsmĂ€nnen kallar âthe shabby lookâ i arbetslivet sĂ„ Ă€r jag en katastrof hemma. DĂ€r Ă€r det den sĂ€ckiga looken som gĂ€ller (vilket nĂ€stan Ă€r en förolĂ€mpning mot alla stiliga sĂ€ckar). FjĂ€rran frĂ„n vĂ„rens modefĂ€rger lullar jag omkring i filttofflor, T-shirt med texten âBollnĂ€sgrillen, alla tidersâ samt velourbyxor av den engagerade sjuttiotalssorten med ett rörande gĂ€llivarehĂ€ng, nej, mer Ă€n sĂ„ förresten, ett sĂ„dant hĂ€ng som i folkmun kallas för âFagersta-arschelâ (vilket Ă€r det nĂ€rmaste vi vĂ€sterlĂ€nningar kan komma den vanliga arabiska byxan med grenen i knĂ€höjd).
SĂ„lunda gĂ„r jag helt omedveten om min uppenbarelse omkring i samma hus som min fru. Vilket osökt för mig in pĂ„ en teori jag lĂ€ste om att âden mĂ€nskliga rasens fortbestĂ„nd Ă€r avhĂ€ngig av kvinnans bristande omdöme nĂ€r det gĂ€ller mĂ€nnens utseendeâ. Det ligger nĂ„got i den teorin tycker jag, nĂ€r jag ser mig omkring bland mina terylenprydda, kulmagade tunnhĂ„riga charmtroll till kamrater och
naturligtvis nĂ€r jag i stunder av klarsyn ser mig sjĂ€lv i all min tuddiga ömklighet. Gud give att kvinnan inte börjar stĂ€lla estetiska krav pĂ„ oss âpojktorftigaâ mĂ€n, dĂ„ dör den mĂ€nskliga rasen ut.
HÀr poserar jag i min fula men ack sÄ Àlskade favoritkofta. Ge mig sedan ett par sÀckiga mjukisbrallor och ett par ingÄngna filttofflor sÄ leker livet.