SÅNGER UR HAVET Sven-Bertil Taube
Peter Nordahl Lars Forssell Göteborgs Symfoniker
Bilder Lars Jonsson BOKFÖRLAGET MAX STRÖM
SÅNGER UR HAVET Sven-Bertil Taube
Peter Nordahl Lars Forssell Göteborgs Symfoniker
SVEN BERTIL Sånger Försättsblad.indd 2
2021-08-24 15:38
SÅNGER UR HAVET 1. En horisont som dragen med linjal 2. Havet (instrumental) 3. Mannen från havet 4. Havet bevattnar öknen 5. Kvällsbrisens lätta smekning 6. Havets färger, Louise (instrumental) 7. Öga för öga 8. Om giftet dödar havet 9. När Döden en gång dött 10. Stormen (instrumental) 11. Mörker är inte lika mörkt
3
SVEN BERTIL Sånger Försättsblad.indd 3
2021-08-24 15:38
N
är jag 2014 hörde Sven-Bertil Taube, då 80 år, på en repetition i Berwaldhallen bestämde jag mig för att försöka göra ett album med honom. Men inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat förutspå att vi sju år senare skulle mäktat med hela sex stora skivproduktioner. Än mindre att den senaste enbart skulle baseras på dikter av Lars Forssell. Så här i efterhand känns det dock helt naturligt, då vi redan på den första Hommage-plattan experimenterade med det orkesterpoetiska formatet med inlästa dikter som jag tonsatte, eller som Sven-Bertil så fyndigt kallar det: ”dikter med beledsagande musik”. En fin guldkant på våra gemensamma projekt är att både mitt intresse och min förståelse för poesi och lyrik ökat, då jag på nära håll fått höra hur en fullblodsestradör och skådespelare kan skapa liv och frambringa bilder ur en bra text. Just Lars Forssells texter har återkommit vid upprepade tillfällen både i visform och som ren lyrik. På något vis känns det som om både Sven-Bertil och jag, redan från början av vårt samarbete, dragits till alster som handlar om havet. Idéen till Sånger ur havet fick jag 2015, då jag på ett antikvariat hittade ett exemplar av Lars Forssells diktsamling Sånger. Dessa dikter handlar framför allt om livet självt och dess förgänglighet, med havet som en röd tråd genom hela verket. Bildspråket inspirerade mig att skapa en musikalisk gestaltning, som tillsammans med Sven-Bertils recitationer skulle kunna komplettera dikterna. Sven-Bertils och mitt arbetssätt har alltsedan den första inspelningen gått till så att jag först spelat in Sven-Bertils röst, för att sedan komponera och därefter spela in orkestern direkt till det vokala slutresultatet. Världsläget det senaste året har dock medfört att Sven-Bertil, med hustrun Mikaelas fantastiska stöd, spelat in samtliga dikter på en stor ö som avgränsar Nordsjön och Atlanten. Dikterna har sedan tonsatts av mig på den lilla ö som omges av Mälaren i väster och Saltsjön i öster, för att slutligen spelas in med Sveriges nationalorkester på en plats där man kan se långt ut över Skagerrak och Kattegatt. På en ö i Östersjön har sedan Lars Jonsson, med sin unika färgpalett, gjort en visuell tolkning av det musikaliska slutresultatet. Att nu återigen höra Sven-Bertil, som nästan levt en hel mansålder, läsa dessa dikter om livet och döden är både fascinerande och rörande, men också stärkande inför den stundande resa som vi alla ska göra till slut. Utan hav, inget liv. Utan liv, inga sånger. Peter Nordahl
27
FÖRORD
H
avet har varit en inspirationskälla för musik, poesi och bildkonst i eviga tider. ”Jag är hav”, som Lars Forssell skriver. Jag har själv, som seglare, upplevt havet. Ensamhet tillika sällskap så tillvida att allt finns under oss och allt finns över oss när vi sitter i en liten båt på Atlanten. Havet. Detta förföriska element – mjukt, varmt och färgstarkt men som på sekunder kan skifta karaktär till mörkt, svart och hotfullt. Havet talar till oss på sitt eget språk. Smeksamt viskande, vänligt kluckande, obarmhärtigt dundrande och dånande. Här möter vi livet men kommer också döden mycket nära. ”En horisont som dragen med linjal.” Ja, det är vad man ser en stilla dag ute på havet. Här öppnar sig tankar om evigheten, det okända och vår plats på jorden. Det händer att jag hör brusande vågor slå mot stranden när jag sluter mina ögon, och då tänker jag med tacksamhet på allt som förunnats mig. ”I havet sjunker stunden vi har varit.” Sven-Bertil Taube
7
En horisont som dragen med linjal som skiljer himlens smutsgula från havets loja blå, ett blyertsstreck som delar utsikten i två, kav lugnt och vindstilla men Strindbergs val: ultramarin och ockra smetat med palettkniv på pannån, de ropar att han kvävdes av det linieraka och ville måla hatet, paranoians trogna maka, och strök sin avsky mot sin oros svavelplån tills elden tändes, världen kom tillbaka ur rökens öglor för att snärja stormens son. ”Hur kan du leva här intill ett veligt vekligt hav som aldrig gormar under himlen äckligt senapsgul? Den fjärd som ligger blank är enfaldig och ful. Nu har jag målat den och nu ger jag mig av.”
9
En horisont som dragen med linjal som skiljer himlens smutsgula från havets loja blå, ett blyertsstreck som delar utsikten i två, kav lugnt och vindstilla men Strindbergs val: ultramarin och ockra smetat med palettkniv på pannån, de ropar att han kvävdes av det linieraka och ville måla hatet, paranoians trogna maka, och strök sin avsky mot sin oros svavelplån tills elden tändes, världen kom tillbaka ur rökens öglor för att snärja stormens son. ”Hur kan du leva här intill ett veligt vekligt hav som aldrig gormar under himlen äckligt senapsgul? Den fjärd som ligger blank är enfaldig och ful. Nu har jag målat den och nu ger jag mig av.”
9
17
17
Mörker är inte lika mörkt. När han steg ned i båten bad han oss släcka allt, facklor och tjärstickor som brann. Jag svepte manteln om mig. Det var kallt. ”Det är i beckmörkret jag anar land.” Och båtshaken sköt färjan ut i natten. Kring stäven viskade Akerons vatten. ”Det återstår nu tretton hjärtslag sand i timglaset vid rodret. Så jag hinner fram.” Där vi såg svart i svart och kol mot kol han styrde efter kobbarna som sam omkring oss, efter pinjernas konturer, mot sitt mål. I mörkret skrapandet av köl mot strand. ”Stöd er på mig. God natt. Det kostar en obol.”
25
Mörker är inte lika mörkt. När han steg ned i båten bad han oss släcka allt, facklor och tjärstickor som brann. Jag svepte manteln om mig. Det var kallt. ”Det är i beckmörkret jag anar land.” Och båtshaken sköt färjan ut i natten. Kring stäven viskade Akerons vatten. ”Det återstår nu tretton hjärtslag sand i timglaset vid rodret. Så jag hinner fram.” Där vi såg svart i svart och kol mot kol han styrde efter kobbarna som sam omkring oss, efter pinjernas konturer, mot sitt mål. I mörkret skrapandet av köl mot strand. ”Stöd er på mig. God natt. Det kostar en obol.”
25