9789171265319

FJÄRILARNAS SKÄRGÅRD Fredrik Sjöberg

Bokförlaget Max Ström

Bad luck, Britain

A

tt det finns mycket fjärilar i Stockholms skärgård förstod jag redan från början, men det var först efter några år som jag insåg vidden av rikedomen. En god vän från Lund kom på besök en sommardag; han tog båten till Styrsvik här på ön och promenerade sedan upp till mitt hus. Två kilometer längs grusvägarna. Redan i dörren sa han: ”Så många fjärilar som jag har sett på vägen från ångbåtsbryggan ser man inte på en hel sommar i Skåne.”

Långt senare, när jag hade bott här ute i trettio år, hände något liknande. Min bok Flugfällan gavs ut i England och därför kom en reporter från The Guardian hit för att göra en intervju. Patrick Barkham, som han hette, sa att också han hade skrivit en bok – The Butterfly Isles. Han hade fått för sig att leta reda på Storbritanniens alla dagfjärilar under ett enda år, och tack vare tur och envishet fick han se allihop. Totalt femtionio arter.

Han skrev sin bok och nu satt vi alltså och skröt för varandra på pojkars vis. Femtionio arter är väl ändå ganska magert, sa jag och prövade funderingen att möjligen finns fler här på ön, fastän Stor­ britannien mäter en kvarts miljon kvadratkilometer och Runmarö femton. ”Good luck”, sa Patrick, och därmed var tävlingen igång.

Jag lärde mig fjärilarnas namn redan som barn och har under åren på ön antecknat vilka arter jag sett. Dessutom känner jag några äldre öbor som samlade fjärilar för längesen och därför vet hur faunan såg ut förr. Annat fanns i litteraturen och på nätet.

5

Citronfjäril (Gonepteryx rhamni)

J

ag ska berätta om alla olika dagfjärilar som flyger i skärgården.

Samtliga ska med, även de sällsyntaste, om inte annat så för att bjuda läsaren på nöjet att pricka in de arter jag missar.

Några är det säkert. Men citronfjärilen undgår ingen.

Vi ska ta det från början, i den ordningen fjärilarna dyker upp.

Det kommer att köra ihop sig framåt midsommar, men i början av april är det ännu bara fem arter som flyger. De finns alla i hela skärgården, från Landsort i söder till Singö i norr, och först ut är citronfjärilen. Redan i slutet av mars, när isarna ännu ligger i vikarna åt norr, kan man se den om solen värmer.

De här fem tidigaste vårfjärilarna övervintrar alla som fullbildade.

Det är därför de är först. Nästan alla andra arter tillbringar vintern som ägg, larver eller puppor. I citronfjärilens fall är det hannarna som vaknar först; honorna, som är lite blekare gröngula i färgen, lämnar sin vinterdvala någon vecka senare och raggar omgående upp en lämplig hanne. Efter parningen lägger hon så sina ägg på brak­­­ved eller getapel, båda vanliga buskar på öarna.

Larven växer under våren och försommaren, förpuppar sig, och redan under högsommaren kläcks nästa generation. Därför flyger citronfjärilen också i augusti, liksom de övriga tidiga vårfjärilarna.

Man ser dem på tistlar, fackelblomster och andra nektarrika blommor, varefter de kryper undan i något skrymsle för att över­ vintra. Nästa vår börjar allt om igen.

Citronfjärilen är allmän. Det har den alltid varit, åtminstone så länge någon kan minnas. Inget vårtecken är mer välkommet.

Blåsippor, strandskator och utsocknes joggare i färggranna ­tränings­overaller är också nöjsamt att se, men den första citron­ fjärilen slår allt.

8

9

Nässelfjäril (Aglais urticae)

R

edan här hör jag protesterna. Det är ju nässelfjärilen som flyger först! Och visst, arternas turordning är ingen exakt vetenskap, så jag ska inte framhärda. Vissa år är vårens allra första fjäril just nässelfjärilen, den som enligt författaren Sven Rosendahl påminner om ”en tappad brosch av bränt glas”.

Hur som helst, nässelfjärilen är också den välkänd och vanlig, även om antalet kan variera från år till år. Detta gäller som vi ska se framöver ganska många arter, och vad svängningarna beror på är inte alltid lätt att säga. En blöt och kall vår missgynnar vissa fjärilar, en torr sommar drabbar andra, för att inte tala om parasiter. Sedan har vi de långa trenderna som har med markanvändningen att göra, och klimatet.

Nässelfjärilen är ett intressant fall. Den är alltså vanlig i skär­ gården, men möjligen har den blivit något mindre vanlig på senare år. Det kan vara tillfälligt, men om trenden håller i sig har jag en teori om orsaken: brännässlorna – som också de växer överallt här ute, om än inte riktigt som förr.

I äldre fjärilsböcker står det att larverna ska sökas bland näss­ lorna vid gödselstacken bakom ladugården, men sådana är ovanliga nuförtiden. När jag flyttade ut på 1980-talet hade många öbor ännu torrdass, och det var inte alltid så noga med var man tömde tunn­or­ na, vilket gynnade nässlorna. Det gjorde även alla olagliga avlopp vid stugknuten.

Numera är kontrollen hårdare. Kommunernas miljöförvalt­ ningar befolkas av nitiska tjänstemän som tvingar oss att installera dyra reningsverk – och de är förstås bra på många sätt, men så mycket nässlor blir det inte. Som sagt, en teori bara.

10

Nässelfjärilen duger även som rekvisita i amorösa ärenden.

Detta bevisas av att August Strindberg i mars 1876 klistrade fast en torkad nässelfjäril i ett brev till Siri von Essen som då ännu var gift med Carl Gustaf Wrangel. Han hade hittat fjärilen i bokhyllan och spekulerar i brevet om dess död, med ”olycklig kärlek” och ”dåliga finanser” som huvudspår. Siri dumpade sin gubbe kort därpå.

11

Påfågelöga (Aglais io)

V

årens första fjärilar är omöjliga att förväxla. Att känna igen och säkert artbestämma påfågelöga kräver ingen begåvning eller ens noggrannhet; den liknar ingen annan, är som regel vanlig och sitter helt ogenerat på maskrosorna. Om den är vacker kan diskuteras. Det finns de som tycker att den bara är för mycket, liksom kitchigt vulgär i all sin pråliga färgprakt.

I likhet med nässelfjäril är påfågelöga starkt kulturgynnad såtillvida att larverna lever på nässlor. Som så många andra fjärilar var de väl anpassade till äldre tiders jordbrukslandskap, nu i allt väsentligt försvunnet, men sedan dess håller de till godo med andra människoskapade miljöer, inte minst fritidstomter. Det är en på många sätt sympatisk utveckling.

Visst kan man sakna Katthult, de utdöda småböndernas mosaik­ artade marker, men man bör då även minnas att landskapet på den tiden skapades av nödtvång, ytterst av rädsla för svält, medan vår tids trädgårdar och samfälligheter är tillkomna mer av glädje. På så vis kan fjärilarna betraktas som en sorts lyxartiklar. Detta skifte är tydligt i skärgården, där sommarstugornas många tusen trädgårdar är en av områdets rikaste biotoper.

En sak vi dock inte kan råda över är vädret. Påfågelöga är känslig för kyliga somrar; i slutet av 1980-talet var de plötsligt borta, full­ komligt. Jag såg inte en enda. Först efter ett par år kom de tillbaka.

14

Larverna är förresten tacksamma husdjur. Just som nässelfjärilens larver lever de i kolonier som ledigt låter sig födas upp i bur. Färska nässlor varje dag; sedan kan man följa hur larverna växer och ömsar skinn tills de förpuppar sig. Och så, en vacker dag under högsommaren, är buren full av nykläckta fjärilar. Till skillnad från kaniner, katter och andra ännu besvärligare husdjur kan man bara släppa ut dem efteråt.

15

Fetörtsblåvinge (Scoliantides orion)

N

är en mycket sällsynt art är känd från bara några få platser brukar samlare och andra bege sig dit, som vore det meningslöst att leta på andra ställen. Så var det med fetörtsblåvingen på Munkö. Generationer av fjärilssam­ lare har varit där och håvat, men runt 1980 upptäckte man lättill­ gängligare lokal i Åby utanför Norrköping, så då åkte de flesta dit istället. Till Stockholms skärgård for därefter knappast någon i sådana ärenden.

Insektssamlare har i alla tider försvarat sin verksamhet med att samlingen en vacker dag hamnar på något museum; problemet är bara att djurens vetenskapliga värde begränsas av att många rari­ teter kommer från samma lokaler. Hundra fetörtsblåvingar från Munkö säger inte mycket. Betydligt intressantare är de samlingar, eller noteringar, som härrör från en enda plats, eller ö, under en lång följd av år. Runmarölistan börjar på 1890-talet och fylls fort­ farande på.

Därför vet jag att flera samlare hittade fetörtsblåvinge här under 1960- och 70-talen, men att arten därefter försvann. Det sista exemplaret sågs den 12 juni 1980, och från mitten av 1990-talet flög den inte ens på Munkö längre. Vi sökte förgäves i några år och efter hand spreds uppfattningen att fetörtsblåvingen var utdöd i Stockholms skärgård. Men det fanns en joker i leken: journalisten och amatörentomologen Marcus Boldemann.

Jag återkommer till honom, först lite fakta i målet.

Fetörtsblåvinge har alltid varit en raritet, känd från ett litet antal spridda lokaler i ett smalt stråk genom landet, från Bohuslän till ostkusten. När arten först hittades här ute hos oss är höljt i dunkel, men redan i Sven Lampas aningen torra Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera (1885) står att 50

läsa ”Upl., Sdm. (skärgårdarne)”.

Livsmiljön var då som nu kalkrika hällmarker med kärleksört, larvernas värdväxt.

Fetörtsblåvingen börjar flyga tidigt, redan i slutet av maj, och sällan i stort antal.

Ofta ser man bara någon enstaka fjäril under en hel dag. Det är lättare att hitta larver, ja till och med ägg, vilket som bekant kan vara svårt nog i en hönsgård.

Grönklädda människor med underligt framåtlutande gång på torra kalkhällar kan vara sådana fjärilsmänniskor på spaning efter blåvingeägg så små att hälften inte finns. Jag har själv provat på denna sport och kan rekommendera den varmt. Inte för att man brukar hitta något, men ändå.

En av dessa kufar är alltså Marcus Boldemann. Han har sitt sommarställe på Uvö, söder om Nämdö, och var såklart lika bekymrad som vi andra över fetörtsblåvingens försvinnande. Ändå gav han inte upp.

Runt 2010, när samlarna trängdes nere i Norrköping, tog han sin eländiga lilla båt med snurra som en kaffekvarn och puttrade över till Mörtö, där han kände till en lämplig lokal. Och där flög den! Han skrev om fyndet i Dagens Nyheter men berättade aldrig vilken ö det var fråga om. I åtta år lyckades han hålla lokalen hemlig. Inte ens jag fick veta, fastän vi är kompisar. Han erbjöd sig att skjutsa mig dit med förbundna ögon, i en sopsäck, men det blev aldrig av.

Alltsammans avslöjades – av länsstyrelsen! Marcus blev helt väntat rasande, men det hela förde åtminstone det goda med sig att vi kunde åka dit ihop i våras när fetörtsblåvingarna flög. Vi såg två.

51

Makaonfjäril (Papilio machaon)

D

en stora, imposanta makaonfjärilen är ett mysterium.

Jag är bekant med ett antal äldre fjärilssamlare här ute som i ungdomen ägnade sina somrar åt att föda upp makaon­fjärilslarver som de hittade på strätta och strand­ kvanne. Jag såg själv makaonfjärilar under mina första år som skär­ gårdsbo, men sedan början av 1990-talet har jag spanat förgäves.

Vad har hänt?

Här ska möjligen inflikas något om den djupt mänskliga driften att jaga syndabockar. Behovet är stort i alla samhällen, också vårt, men eftersom vi på öarna i stort sett saknar etniska minoriteter att förtala, brukar vi nöja oss med förment ondskefulla djur. Först var det minkar och senare skarvar. De skulle bara dö. Ja, och rådjuren förstås, för att inte tala om vildsvinen och de enfaldiga dov­hjort­ arna. Blev de inte lite väl många? Och var kom alla hägrar ifrån?

Får man en fästing hör det liksom till god ton att uttala några väl valda svordomar över alla rådjur, och faktiskt har dessa säkerligen oskyldiga djur seglat upp som en möjlig orsak till vissa fjärilars försvinnande, däribland makaonfjärilen. Skulle inte tro det.

Visst, viltstammarna har blivit i största laget på många öar, men syndabocken är nästan alltid en otillbörlig förenkling. Naturen är mer komplex än så. I makaonfjärilens fall får vi nöja oss med speku­ lationer. Värdväxter finns i närmsta strandkant och miljögifter håller inte heller, för på fastlandet märks inte motsvarande nedgång och på öarna utmed västkusten kryllar det av dem. Hur gärna man än vill är det likaså fruktlöst att peka på vattenskotrar, finlands­ färjor och tvivelaktiga bastubyggen.

58

Lokalt framgångsrika parasiter kan ligga bakom, kanske i kombi­­­nation med nedläggning av småjordbruk och därmed glesare till­ gång på nektar. Dessutom är skärgården ett randområde, och där slår slumpfaktorer ofta hårdare. Än finns machaon på Väddö och i fjol (2019) sågs enstaka exemplar på Tjockö och Muskö, i år på Ingarö, så än är det för tidigt att ge upp. Flyger i juni. Larven är ett monster. Inget man missar.

59

Apollofjäril (Parnassius apollo)

O

m apollofjärilen kunde jag skriva en hel bok. Bad man mig nämna en enskild anledning till att jag i mitten av 1980-talet valde att bosätta mig i skärgården, här på Runmarö, ja då ligger apollofjärilen bra till som förkla­ ring. Huset jag hittade var gammalt och förfallet, men i den lika risiga trädgården flög mängder av fjärilar, inte minst apollo. Och för mig var det en större lyx än badrum och rinnande vatten.

Sedan dess har denna magnifika fjäril hållit mig sällskap; inte ens de regnigaste och kyligaste somrarna har påverkat förekomsten i nämnvärd grad, som vore den stryktålig och lojal. Ändå är dess utbredning i vårt land en trist historia som länge har lockat forskar­­­ na. Mer om det strax, men först iakttagelsen att ingen går opåver­ kad förbi en apollofjäril. Den flyger genom landets litteratur, från Harry Martinson och Sven Rosendahl till mer oväntade storheter som Ronny Ambjörnson, och hos konstnärerna förstås, med Oskar Bergman i spetsen.

Faktum är att nästan alla lägger märke till den, hur klent utvecklat naturintresse de än har; till och med onaturligt musku­ lösa, halstatuerade män på vulgära fyrhjulingar kan stanna och hejda mig på vägen (de ser väl fjärilshåven) för att likt sommarlovs­ lyckliga pojkar berätta att de har sett en apollofjäril. Bättre betyg än så kan en fjärils karisma inte gärna få.

Allt är eget, även själva flykten, som är ömsom resolut stark, ömsom vingligt seglande likt en svala vikt av japanpapper. Och så prasslar den; i princip kan också den som är fullkomligt blind artbestämma en på nära håll förbiflygande apollo. Ungefär från midsommar är de igång. Min allra tidigaste notering är 11 juni och den senaste 7 september, men de är båda extrema. Från sena juni till slutet av augusti är det normala, vilket är länge nog. Kärnområdet 82

är ett stråk från Möja, Harö och Norra Stavsudda, via Runmarö, Nämdö och Mörtö ner till Utö och Muskö, plus diverse småöar därikring. Till och med Sandhamn! Även larverna är något utöver det vanliga; imposanta kräk färgade som svartaste sammet med dubbla rader av lysande orange­ röda fläckar. Man ser dem redan på våren, på kärleksört, men de kan även överleva på vit fetknopp. Hur som helst få de gå i fred, för varningsfärgen är en underrättelse om osmaklighet. Fåglarna rör dem inte, möjligen med undantag för göken.

Så vad är problemet? Varför lyckas just apollofjärilen, som i likhet med mnemosynefjärilen är fridlyst, få en mindre armé av biologer att beforska dess öde? Svaret är det gamla vanliga: något är ur lag. Men vad?

Förr fanns apollofjäril i nästan hela Sydsverige, ända upp till Ångermanland, men vid mitten av förra seklet gick arten starkt till­ baka, och när fallet hejdades flög den i stort sett bara på Gotland och utmed ostkusten från Västervik i söder till Stockholms skär­ gård i norr. Där är vi nu.

Vad som hände är inte helt klarlagt. Kärleksörten är fortfarande vanlig, och eftersom fjärilen föredrar hällmarker och andra platser där berget går i dagen så är inte heller igenväxning det första man tänker på som orsak till nedgången. Kanske är det en kombination av en rad olika faktorer, där det gradvis torftigare jordbruksland­ skapet bara är en. Ängsvädd, rödklint, vägtistel och andra blommor som apollofjärilen tankar bränsle på var allmännare förr. Den är trots allt störst av landets alla dagfjärilar och törstig som en gammal Chevrolet Impala.

Ett huvudspår i forskningen har varit försurningen. Hypotesen grundades på att apollofjäril numera framför allt finns i områden 83

med kalkrik berggrund. Kalken mildrar markförsurningens effekter, däribland utfällningen av tungmetaller, varför man antog att något sådant kunde ligga bakom kräftgången i områden med surare bergarter. Åratal av studier gav dock ingenting, vilket ständigt föder nya teorier, varav störningar i samband med orienteringstävlingar hör till de fantasifullare.

Om apollofjärilen kan vidare nämnas att hannen efter parningen förseglar honans privata delar med en förhårdnad som på latin heter sphragis. Bland romantiker har detta arrangemang kallats vigselring, men en mer adekvat metafor torde vara medeltida kysk­ hetsbälte. Ack, ja, naturen är sällan förebildlig. Dock vore det en välfärdsförlust av svåröverskådliga proportioner om apollofjärilen försvann från skärgården.

84

85