Page 1

FÖR E NTA NATION E R NA 1

H I S TO R I E N B A K O M VÄ R L D E N S H Ö G K VA R T E R

H I S TO R I E N B A K O M VÄ R L D E N S H Ö G K VA R T E R

Mark Isitt, född 1966, är journalist och författare uppvuxen på ön Marstrand. Han har skrivit om stadsplanering, arkitektur och design sedan slutet av 80-talet för både svenska och internationella tidskrifter och har inkluderats i en antologi över Sveriges bästa journalistik. Han har bidragit till böcker om bland andra Gert Wingårdh, Monica Förster och White arkitekter och 2008 mottog han Spot Citypriset för sina artiklar i Göteborgs-Posten om stadsplanering och segregation.

Världens viktigaste hus byggdes på en illaluktande slakthustomt. Idén att placera Förenta nationernas högkvarter just här kom från en slug fastighetsmogul, pengarna från familjen Rockefeller och arkitekturen från bland andra Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Sven Markelius. Under några intensiva månader trollade man fram en symbol för den nyvunna freden; ett ultramodernt komplex som än idag inger hopp. Det här är den dramatiska historien bakom FNhögkvarteret. Aldrig tidigare har den skildrats så inträngande som i denna bok. Fotografen Åke E:son Lindman och skribenten Mark Isitt har under två år fått unik tillgång till alla delar av byggnaderna – från generalförsamlingen och säkerhetsrådssalen till generalsekreterarens kontor på 38:e våningen och det krisrum varifrån FN övervakar händelseutvecklingen i världen.

FÖR E NTA NATION E R NA

Åke E:son Lindman föddes i Stockholm 1953 och växte upp i Luleå. Han utexaminerades från Konstfack 1975 och har fotograferat arkitektur sedan 1985. Han är flitigt publicerad i både svenska och internationella tidskrifter och har bidragit till ett stort antal böcker, däribland Seventeen Swedish Embassies och den retrospektiva Pure Architecture. Hans verk har ställts ut i såväl Spanien som Japan liksom på Moderna museet i Stockholm.

FOTOG RAFI ÅKE E:SON LI N DMAN www.maxstrom.se

BOKFÖR LAG ET MAX STRÖM

TEXT MAR K I S ITT

BOKFÖR LAG ET MAX STRÖM

FÖROR D JAN E LIASSON


2

3


2

3


FÖRENTA NATIONERNA H I S TO R I E N B A K O M VÄ R L D E N S H Ö G K VA R T E R

FOTOG RAFI ÅKE E:SON LI N DMAN

TEXT MAR K ISITT

BOKFÖR LAG ET MAX STRÖM

FÖROR D JAN E LIASSON


INNEHÅLL FÖRORD AV JAN ELIASSON 4 FÖRENTA NATIONERNA 15 SEKRETARIATET 61 KONFERENSBYGGNADEN 99 GENERALFÖRSAMLINGEN 169 DAG HAMMARSKJÖLD-BIBLIOTEKET 213 FAKTA 234 BILDKÄLLOR 235 KÄLLOR 236 REGISTER 238


INNEHÅLL FÖRORD AV JAN ELIASSON 4 FÖRENTA NATIONERNA 15 SEKRETARIATET 61 KONFERENSBYGGNADEN 99 GENERALFÖRSAMLINGEN 169 DAG HAMMARSKJÖLD-BIBLIOTEKET 213 FAKTA 234 BILDKÄLLOR 235 KÄLLOR 236 REGISTER 238


5

FÖRORD

När Förenta nationerna grundades 24 oktober 1945 var världens nationer ense om att något så fruktansvärt som ett tredje världskrig aldrig fick inträffa. När FN:s högkvarter byggdes i New York, på en före detta slakthustomt, växte det fram i samarbete med några av världens främsta arkitekter. Uppdraget var tydligt: skapa en symbol, en plats för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Sedan dess har FN:s uppdrag vuxit till att omfatta samarbete på en rad globala områden, allt ifrån säkerhet, fattigdomsbekämpning och antikorruption till väder­prognoser, flygtrafik och navigation. Antalet medlemsstater har vuxit från ursprungliga 50 till 193. Att byggnaderna fortfarande fungerar så väl är ett tydligt bevis på arkitekternas framsynthet liksom på senare tids varsamma renoveringar. Varje dag, när jag går in genom dörrarna till sekretariatet, känner jag förundran, inte enbart över de storartade insatser som utförs av alla som arbetar och möts här, utan också inför arkitekturen, hur de fyra byggnaderna kompletterar varandra och hur de tar plats i New Yorks stadslandskap. Generalförsamlingen är än idag den viktigaste mötesplatsen för världens nationer. Den utsökta säkerhetsrådssalen skapar en högtidlig inramning kring de svåraste av kriser. Sven Markelius ECOSOC-rådssal med sina blottlagda rör­ kanaler påminner oss om FN:s ständigt pågående utvecklingsarbete. Dag Hammar­skjölds meditationsrum skänker mig förtröstan i en tid när det är lätt att känna oro och osäkerhet. Idag är hela högkvarteret nyrenoverat. Det är mer ändamålsenligt och tids­ anpassat än tidigare. Det är med stor glädje jag tar del av Åke E:son Lindmans och Mark Isitts ingående skildring i bild och text av dessa fantastiska byggnader. Det är min förhoppning att du som läsare ska ha lika stor glädje av berättelsen som jag. Jan Eliasson FN:s vice generalsekreterare


5

FÖRORD

När Förenta nationerna grundades 24 oktober 1945 var världens nationer ense om att något så fruktansvärt som ett tredje världskrig aldrig fick inträffa. När FN:s högkvarter byggdes i New York, på en före detta slakthustomt, växte det fram i samarbete med några av världens främsta arkitekter. Uppdraget var tydligt: skapa en symbol, en plats för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Sedan dess har FN:s uppdrag vuxit till att omfatta samarbete på en rad globala områden, allt ifrån säkerhet, fattigdomsbekämpning och antikorruption till väder­prognoser, flygtrafik och navigation. Antalet medlemsstater har vuxit från ursprungliga 50 till 193. Att byggnaderna fortfarande fungerar så väl är ett tydligt bevis på arkitekternas framsynthet liksom på senare tids varsamma renoveringar. Varje dag, när jag går in genom dörrarna till sekretariatet, känner jag förundran, inte enbart över de storartade insatser som utförs av alla som arbetar och möts här, utan också inför arkitekturen, hur de fyra byggnaderna kompletterar varandra och hur de tar plats i New Yorks stadslandskap. Generalförsamlingen är än idag den viktigaste mötesplatsen för världens nationer. Den utsökta säkerhetsrådssalen skapar en högtidlig inramning kring de svåraste av kriser. Sven Markelius ECOSOC-rådssal med sina blottlagda rör­ kanaler påminner oss om FN:s ständigt pågående utvecklingsarbete. Dag Hammar­skjölds meditationsrum skänker mig förtröstan i en tid när det är lätt att känna oro och osäkerhet. Idag är hela högkvarteret nyrenoverat. Det är mer ändamålsenligt och tids­ anpassat än tidigare. Det är med stor glädje jag tar del av Åke E:son Lindmans och Mark Isitts ingående skildring i bild och text av dessa fantastiska byggnader. Det är min förhoppning att du som läsare ska ha lika stor glädje av berättelsen som jag. Jan Eliasson FN:s vice generalsekreterare


6

7


6

7


8

9


8

9


10

11


10

11


12

13


12

13


14

15

FÖRENTA NATIONERNA Grundad: 24 oktober 1945. Antal huvudorgan: sex – generalförsamlingen, säkerhetsrådet, ekonomiska och sociala rådet, förvaltarskapsrådet, sekretariatet (samtliga i New York), internationella domstolen (i Haag). Antal underorgan: 15 – däribland UNICEF och UNHCR. Antal fackorgan: 18 – däribland UNESCO, WHO och WTO. Antal medlemsländer: 193 (maj 2015). Antal anställda: 44 000 varav drygt 5 000 i högkvarteret i New York.

Ikonen – Sekretariatets 166 meter höga och 87 meter breda glas­fasad. Ovan: Sven Markelius föreslog en bilfri boulevard mellan FN och Grand Central Terminal. Föregående uppslag: När den rådgivande tomtkommittén presenterade det planerade högkvarteret för general­ församlingen i juni 1947 användes denna teckning av konstnären Chester Price. På den tiden var det endast Empire State Building, Chrysler Building och Rockefeller Center som konkurrerade om Manhattans luftrum. Sidorna 5–11: FN-högkvarteret sett från Tudor Citys bostadshus, Long Island Citys bockkran, motorvägsramperna på FDR Drive och från Roosevelt Island.

Tusentals kilometer från FN-högkvarteret i New York, i Sverige, i Stockholm, på Skeppsholmen, ligger Arkitektur- och designcentrum. Byggnaden ruvar i en grässlänt, sträcker ut sig i skuggan av trädkronor vida som moln, trycker sig tätt intill sitt storasyskon, det internationellt ryktbara Moderna museet. På dess östra sida, i morgon­ solen, huggs och hyvlas det. Här har det byggts träbåtar i 400 år, och när man spantar båten ekar hammarslagen inne i utställningssalarna. På dess västra sida, när solen går ner bakom malmarna och skylinen mest liknar ett kalhygge i Småland – kyrktornen är överståndarna – då fylls gårdsplanen av besökare. Långsamt rör de sig hemåt, vaggande, så där omtumlade som man lätt blir efter en dag på museum. I Arkitektur- och designcentrums arkiv, två våningar under jord, är innehållet mer konkret. Konkret som ABC. A som i Gunnar Asplund, B som i Ferdinand Boberg, C som i Peter Celsing. Här förvaras guldkalvarna. Detta är svensk arkitekturs skattkammare och ingen kommer in utan tillstånd, allt är larmat och du måste ledsagas av intendent. När du trycker på -2 i hissen rasslar en järnridå ner, gul- och svarttejpad. Så snart ridån går upp brummar lysrören igång. Ett långsmalt rum öppnar sig, med sjukhusgröna pelare, byråkratbeigt golv och ett likvitt tak med rör som tarmvrider sig fram och tillbaka. Av väggarna syns ingenting. De är täckta av bokhyllor i metall, fulla av kartonger och ritmappar. Mitt på ena långväggen, intill ett vitt litet slagbord med ett par vita bomulls­handskar, hittar du Sven Markelius. Eller ”Mackan” som han kallas av arkivpersonalen. Man kan lätt få intryck av att han är samlingarnas gigant, hans mappar upptar den ena reolen efter den andra. Men skenet bedrar. Längre in är hyllplanen djupare och där ryms lejonparten av arkivet och att Markelius dominerar här, bland de grundare hyllorna, vittnar bara om hans rationella natur. Han drog sig inte för att vika sina ritningar, eller för att rita på lite vad som helst: små avrivna pappersremsor, servetter, brevpapper. Just ett sådant brevpapper gömmer sig i mapp Arkm 1972-10:120. Med bomulls­ vantarna på kan du lyfta ut det och lägga det på slagbordet. Det är silkestunt och fladdrigt som en bibelsida. Uppe i högra hörnet står det präntat med gotiska bokstäver: The Vanderbilt Hotel, Park Avenue at Thirty Fourth Street. En kvarts promenad från FN-tomten. Markelius har ritat på baksidan. En blyertsteckning knappt större än ett vykort, gjord i all hast, förmodligen minuterna innan han släckte sänglampan. Men perspektivet sitter där perfekt, tjocka streck i förgrunden, tunna i bakgrunden. Liksom detaljerna, bogserbåtarna, vågskvalpet, strandbrynet. I förgrunden, omgivna av lövlösa solitär­träd och buskar, sitter ett kärlekspar på en parkbänk. Trots sin anspråkslöshet är detta en av FN-projektets viktigaste skisser. Av alla tusen teckningar som framställdes under det fyra månader långa designarbetet är detta den enda där människor på något vis förhåller sig kärleksfullt till varandra. I de flesta andra


14

15

FÖRENTA NATIONERNA Grundad: 24 oktober 1945. Antal huvudorgan: sex – generalförsamlingen, säkerhetsrådet, ekonomiska och sociala rådet, förvaltarskapsrådet, sekretariatet (samtliga i New York), internationella domstolen (i Haag). Antal underorgan: 15 – däribland UNICEF och UNHCR. Antal fackorgan: 18 – däribland UNESCO, WHO och WTO. Antal medlemsländer: 193 (maj 2015). Antal anställda: 44 000 varav drygt 5 000 i högkvarteret i New York.

Ikonen – Sekretariatets 166 meter höga och 87 meter breda glas­fasad. Ovan: Sven Markelius föreslog en bilfri boulevard mellan FN och Grand Central Terminal. Föregående uppslag: När den rådgivande tomtkommittén presenterade det planerade högkvarteret för general­ församlingen i juni 1947 användes denna teckning av konstnären Chester Price. På den tiden var det endast Empire State Building, Chrysler Building och Rockefeller Center som konkurrerade om Manhattans luftrum. Sidorna 5–11: FN-högkvarteret sett från Tudor Citys bostadshus, Long Island Citys bockkran, motorvägsramperna på FDR Drive och från Roosevelt Island.

Tusentals kilometer från FN-högkvarteret i New York, i Sverige, i Stockholm, på Skeppsholmen, ligger Arkitektur- och designcentrum. Byggnaden ruvar i en grässlänt, sträcker ut sig i skuggan av trädkronor vida som moln, trycker sig tätt intill sitt storasyskon, det internationellt ryktbara Moderna museet. På dess östra sida, i morgon­ solen, huggs och hyvlas det. Här har det byggts träbåtar i 400 år, och när man spantar båten ekar hammarslagen inne i utställningssalarna. På dess västra sida, när solen går ner bakom malmarna och skylinen mest liknar ett kalhygge i Småland – kyrktornen är överståndarna – då fylls gårdsplanen av besökare. Långsamt rör de sig hemåt, vaggande, så där omtumlade som man lätt blir efter en dag på museum. I Arkitektur- och designcentrums arkiv, två våningar under jord, är innehållet mer konkret. Konkret som ABC. A som i Gunnar Asplund, B som i Ferdinand Boberg, C som i Peter Celsing. Här förvaras guldkalvarna. Detta är svensk arkitekturs skattkammare och ingen kommer in utan tillstånd, allt är larmat och du måste ledsagas av intendent. När du trycker på -2 i hissen rasslar en järnridå ner, gul- och svarttejpad. Så snart ridån går upp brummar lysrören igång. Ett långsmalt rum öppnar sig, med sjukhusgröna pelare, byråkratbeigt golv och ett likvitt tak med rör som tarmvrider sig fram och tillbaka. Av väggarna syns ingenting. De är täckta av bokhyllor i metall, fulla av kartonger och ritmappar. Mitt på ena långväggen, intill ett vitt litet slagbord med ett par vita bomulls­handskar, hittar du Sven Markelius. Eller ”Mackan” som han kallas av arkivpersonalen. Man kan lätt få intryck av att han är samlingarnas gigant, hans mappar upptar den ena reolen efter den andra. Men skenet bedrar. Längre in är hyllplanen djupare och där ryms lejonparten av arkivet och att Markelius dominerar här, bland de grundare hyllorna, vittnar bara om hans rationella natur. Han drog sig inte för att vika sina ritningar, eller för att rita på lite vad som helst: små avrivna pappersremsor, servetter, brevpapper. Just ett sådant brevpapper gömmer sig i mapp Arkm 1972-10:120. Med bomulls­ vantarna på kan du lyfta ut det och lägga det på slagbordet. Det är silkestunt och fladdrigt som en bibelsida. Uppe i högra hörnet står det präntat med gotiska bokstäver: The Vanderbilt Hotel, Park Avenue at Thirty Fourth Street. En kvarts promenad från FN-tomten. Markelius har ritat på baksidan. En blyertsteckning knappt större än ett vykort, gjord i all hast, förmodligen minuterna innan han släckte sänglampan. Men perspektivet sitter där perfekt, tjocka streck i förgrunden, tunna i bakgrunden. Liksom detaljerna, bogserbåtarna, vågskvalpet, strandbrynet. I förgrunden, omgivna av lövlösa solitär­träd och buskar, sitter ett kärlekspar på en parkbänk. Trots sin anspråkslöshet är detta en av FN-projektets viktigaste skisser. Av alla tusen teckningar som framställdes under det fyra månader långa designarbetet är detta den enda där människor på något vis förhåller sig kärleksfullt till varandra. I de flesta andra


16

17

finns knappt några människor alls och finns det några skyndar de mest förbi, blicken riktad rakt fram, attachéportföljen hårt under armen. Lite för upptagna med att skapa fred på jorden för att hinna vara trevliga mot sina kolleger. Men det är inte det som gör skissen så extraordinär. Inte bara. Det är var kärleksparet befinner sig. Vad de ser och inte ser. De sitter på den västra spetsen av Queens, i det som kallas Long Island City. De sitter i något som liknar en idyllisk engelsk park, i ett långsträckt grönområde, en miljö som inte existerade när Markelius besökte staden. Då fanns här bara tung industri. Om Markelius hade haft tid att ta Queensboro Bridge över skulle han ha mötts av gamla tegel­byggnader och cisterner, högar med grus och en träskodd, flisig kajkant. Plus Pepsi­ -Cola-skylten förstås, 45 meter hög, placerad uppe på taket på PepsiCos buteljerings­anläggning – hade bänken stått ett tiotal meter längre bak skulle kärleks­ paret på skissen haft colaflaskan svävande som en gloria över sina huvuden. Rakt framför sig har paret Roosevelt Island. Eller Blackwell’s Island som den hette på den tiden de rödrockade engelska soldaterna huserade där på 1700-talet. Eller Varkens Eylandt som holländarna kallade den när de slog sig ner på Manhattan på 1600-­talet. Eller Minnehanonck som den hette då lenni lenape-stammen fortfarande levde här, då öarna täcktes av lummiga skogar, rika på björn och varg. När Henry Hudson anlände hit 1609 – han var engelsman men jobbade för Ost­ indiska kompaniet i Amsterdam – tyckte han sig ha kommit till paradiset. Vänliga ur­invånare paddlade honom till mötes, luften var parfymerad av rosor och stränderna skimrade röda av jordgubbar. Fågellivet var så rikt att hans bark, ”Halvmånen”, stävade fram som på dun, svanar färgade floderna vita. ”Ett Kanaans land som flödar av mjölk och honung”, som Daniel Denton, en annan engelsk kolonisatör, uttryckte det några år senare. När Markelius anlände i april 1947 hade ön fått ytterligare ett namn, Welfare Island, i ett försök att tvätta bort dess dåliga rykte. Mellan 1830 och 1910 var detta New Yorks Alcatraz, dess Shutter Island. Här låg fängelse, smittkoppssjukhus och ett hospital – ruinen finns fortfarande att beskåda – och hit deporterades tiggare, ”för att statuera exempel”, enligt City Council år 1841, och ”för att få fart på vår lata och utsvävande befolkning”. Sitt nuvarande namn fick ön först 1971 och idag är Roosevelt Island hemvist åt en annan kategori New York-bor. FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan har bott här till och från sedan 1978, i ett av de roströda 18-våningshusen som dominerar bebyggelsen. Och president Franklin Delano Roosevelt, född och uppvuxen i New York, huserar här i ståtligt majestät. Åtminstone andligen. På Roosevelt Islands södra spets finns ett en och en halv hektar stort område anlagt som minnesmärke över FDR. Dubbla rader av lindar sammanbinder en granitlagd platå med en väldig trappa där du kan skrida uppför och nedför som vore du Marcus Antonius. The Four Freedoms Park gör sig väl där det ligger, och sett från bänken på Markelius skiss flyter granitmonumentet nästan ihop med det bakomliggande FN-högkvarteret – båda byggnadsverken är vita och strama och tycks högaktningsfullt ignorera sina omgivningar. Som jungfrur omgivna av friare. Den 6 januari 1941 höll Roosevelt sitt tal De fyra friheterna i kongressen och det har blivit något av Förenta nationernas magna charta. De flesta amerikaner har sett klippet, svartvitt och brusigt, det ser ut som att det regnar där inne i Kapitolium. Men bud­ skapet går fram, klart och tydligt. Roosevelt medger att Nationernas förbund varit ett misslyckande och att fascismens fälttåg blottlagt organisationens oförmåga att hantera militära konflikter. Men han slår fast att världen ändå behöver en moralisk kompass, en

Sven Markelius vykortsstora FN-vision, skissad i blyerts på baksidan av The Vanderbilt Hotels brevpapper. Bortom Roosevelt Island, på andra sidan East River, syns sekretariatet i form av två sammanlänkade torn. Det flankeras av konferensbygg­ naden i söder och general­ församlingens glaskupol i norr.


16

17

finns knappt några människor alls och finns det några skyndar de mest förbi, blicken riktad rakt fram, attachéportföljen hårt under armen. Lite för upptagna med att skapa fred på jorden för att hinna vara trevliga mot sina kolleger. Men det är inte det som gör skissen så extraordinär. Inte bara. Det är var kärleksparet befinner sig. Vad de ser och inte ser. De sitter på den västra spetsen av Queens, i det som kallas Long Island City. De sitter i något som liknar en idyllisk engelsk park, i ett långsträckt grönområde, en miljö som inte existerade när Markelius besökte staden. Då fanns här bara tung industri. Om Markelius hade haft tid att ta Queensboro Bridge över skulle han ha mötts av gamla tegel­byggnader och cisterner, högar med grus och en träskodd, flisig kajkant. Plus Pepsi­ -Cola-skylten förstås, 45 meter hög, placerad uppe på taket på PepsiCos buteljerings­anläggning – hade bänken stått ett tiotal meter längre bak skulle kärleks­ paret på skissen haft colaflaskan svävande som en gloria över sina huvuden. Rakt framför sig har paret Roosevelt Island. Eller Blackwell’s Island som den hette på den tiden de rödrockade engelska soldaterna huserade där på 1700-talet. Eller Varkens Eylandt som holländarna kallade den när de slog sig ner på Manhattan på 1600-­talet. Eller Minnehanonck som den hette då lenni lenape-stammen fortfarande levde här, då öarna täcktes av lummiga skogar, rika på björn och varg. När Henry Hudson anlände hit 1609 – han var engelsman men jobbade för Ost­ indiska kompaniet i Amsterdam – tyckte han sig ha kommit till paradiset. Vänliga ur­invånare paddlade honom till mötes, luften var parfymerad av rosor och stränderna skimrade röda av jordgubbar. Fågellivet var så rikt att hans bark, ”Halvmånen”, stävade fram som på dun, svanar färgade floderna vita. ”Ett Kanaans land som flödar av mjölk och honung”, som Daniel Denton, en annan engelsk kolonisatör, uttryckte det några år senare. När Markelius anlände i april 1947 hade ön fått ytterligare ett namn, Welfare Island, i ett försök att tvätta bort dess dåliga rykte. Mellan 1830 och 1910 var detta New Yorks Alcatraz, dess Shutter Island. Här låg fängelse, smittkoppssjukhus och ett hospital – ruinen finns fortfarande att beskåda – och hit deporterades tiggare, ”för att statuera exempel”, enligt City Council år 1841, och ”för att få fart på vår lata och utsvävande befolkning”. Sitt nuvarande namn fick ön först 1971 och idag är Roosevelt Island hemvist åt en annan kategori New York-bor. FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan har bott här till och från sedan 1978, i ett av de roströda 18-våningshusen som dominerar bebyggelsen. Och president Franklin Delano Roosevelt, född och uppvuxen i New York, huserar här i ståtligt majestät. Åtminstone andligen. På Roosevelt Islands södra spets finns ett en och en halv hektar stort område anlagt som minnesmärke över FDR. Dubbla rader av lindar sammanbinder en granitlagd platå med en väldig trappa där du kan skrida uppför och nedför som vore du Marcus Antonius. The Four Freedoms Park gör sig väl där det ligger, och sett från bänken på Markelius skiss flyter granitmonumentet nästan ihop med det bakomliggande FN-högkvarteret – båda byggnadsverken är vita och strama och tycks högaktningsfullt ignorera sina omgivningar. Som jungfrur omgivna av friare. Den 6 januari 1941 höll Roosevelt sitt tal De fyra friheterna i kongressen och det har blivit något av Förenta nationernas magna charta. De flesta amerikaner har sett klippet, svartvitt och brusigt, det ser ut som att det regnar där inne i Kapitolium. Men bud­ skapet går fram, klart och tydligt. Roosevelt medger att Nationernas förbund varit ett misslyckande och att fascismens fälttåg blottlagt organisationens oförmåga att hantera militära konflikter. Men han slår fast att världen ändå behöver en moralisk kompass, en

Sven Markelius vykortsstora FN-vision, skissad i blyerts på baksidan av The Vanderbilt Hotels brevpapper. Bortom Roosevelt Island, på andra sidan East River, syns sekretariatet i form av två sammanlänkade torn. Det flankeras av konferensbygg­ naden i söder och general­ församlingens glaskupol i norr.


18

19

sammanslutning som kan värna ”yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd”. Formuleringen är inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den dyker upp redan i andra stycket, liksom i parken, huggen i sten, intill en bronsbyst av den fyrfaldige presidenten: I framtiden, som vi försöker trygga, ser vi fram emot en värld som bygger på fyra grund­ läggande mänskliga friheter. Den första är yttrandefriheten – var som helst i hela världen. Den andra är friheten för varje individ att dyrka Gud på sitt eget vis – varhelst i världen. Den tredje är friheten från nöd – överallt i världen. Den fjärde är frihet från fruktan – överallt i världen. Detta är ingen vision om ett avlägset årtusende. Det är en fast grund för en värld som kan uppnås i vår tid och generation. Hugget i sten, alldeles intill Marcus Antonius-trappan, är också namnet på parkens upphovsman, Louis I. Kahn. Och skulle du fråga en amerikansk arkitekt skulle hon eller han förmodligen säga att FDR-bysten lika gärna hade kunnat få föreställa LIK istället, för så beundrad är denne pennsylvan, sådan är hans position i USA:s arkitekturhistoria. Parken illustrerar varför: den formalistiska planen, symmetrin, de nästan primala formerna. Som om lenni lenape-folket återvänt och byggt en helgedom till sin gud. Blytungt. Istället för lätt och transparent som de flesta av Kahns samtida eftersträvade. Och kanske var det detta som gjorde att Kahns namn ströks från listan över arkitekter till FN-högkvarteret – han fanns med ända fram till ett par dagar innan det var dags att samlas. Hade han inkluderats skulle det helt säkert sett radikalt annorlunda ut. I jämförelse är Markelius mindre originell, mer barn av sin tid. Längst upp i hans skiss står en 50 våningar hög H-formad skyskrapa i glas och stål. Precis så där avskalad som skyskrapor skulle vara vid den här tiden, efter allt kaotiskt krigande. ”Som kristaller, rena och genomskinliga”, för att citera Le Corbusier, arkitekten som ofta antas vara FN-högkvarterets verklige upphovsman. Men Markelius imponerar genom att titta bortom den rena arkitekturen. Han såg de stora sambanden. Som boulevarden som strålar ut från hans skyskrapa, bred och väldig, som något av Baron Haussmann. Den slår en länk till innerstan, bildar ett stråk hela vägen från det lite avigt placerade FN in till Grand Central Terminal. En genial idé, särskilt som de flesta FN-anställda anländer med tåg varje morgon – från New Jersey, Connecticut, Long Island eller Hudson Valley. Men lite för grandios för sitt eget bästa, skulle det visa sig. Bara en bråkdel har realiserats. I hörnet Första avenyn och 47:e gatan, närmast högkvarteret, ligger The Dag Hammarskjöld Plaza, ett kvarter lång. Mer än så blev det inte. Hade Markelius fått bestämma skulle den där boulevarden ha krönts av en dom i glas. Intill East River föreställde han sig att generalförsamlingen skulle sammanträda i en upplyst kupol. En bokstavlig och mycket vacker symbol för den gryning som etableringen av FN representerade för världen. Idag domineras utsikten av Pepsi-Cola-skylten. ”Jag flög bombplan över Frankrike. Ett år efter kriget kommer du hit för att spionera?” En klar morgon i juli 1946 var Le Corbusier ute och flög. Planet var ett fyrsitsigt propellerplan, inte olikt dem han själv brukade rita in i sina planer – gärna mellan de glasade skyskraporna, på väg ner för landning, eller parkerade uppe på taken – för att understryka den väldiga skalan i sina bostadsområden. Men den amerikanske piloten var skeptisk. Vem var denne högdragne fransos i fluga och flaskbottnade glasögon? Och viktigare ändå, vem var hans uppdragsgivare? ”Förenta nationerna? Vad är det? Jag har anlitats av mr Rockefeller. Hur går det ihop?” Le Corbusiers uppdrag hade formulerats bara ett halvår tidigare. Den 10 januari

”Var är världens centrum?” Den norske juristen Trygve Lie håller sitt första anförande som general­ sekreterare och klargör genast sin agenda, att hitta ett hem åt FN på andra sidan Atlanten, i den ”nya världen”. Ett knappt år senare skulle han underteckna kontraktet på slakthustomten vid East River. Nästa uppslag: The Four Freedoms Park på Roosevelt Islands sydspets. Det vidsträckta minnesmärket, som upptar en yta jämförbar med FN-komplexets, förevigar Franklin D. Roosevelts tal i kongressen 6 januari 1941. Monumentet är ritat av Louis I. Kahn men realiserades först 38 år efter hans död. Bysten är av Jo Davidson.

hade FN:s generalförsamling öppnat sitt första sammanträde och arbetsrätts­advokaten och före detta utrikesministern Trygve Lie valdes strax till generalsekreterare med 46–3 i röster. Knappt hade norrmannen hunnit upp i ordförandestolen och knäppt på ringmikrofonen förrän han yttrade de berömda orden: ”Var är världens centrum?” Lie hade som uppgift att ge den nybildade världsriksdagen en permanent hemvist – ”Det var bara ett av mina oräkneliga problem under dessa sex år”, skrev han senare i sin biografi, ”men det var det mest omhuldade” – och uppenbart för honom var att denna hemvist låg någon annanstans än just där han just då befann sig. FN:s första generalförsamlingsmöte hölls i Central Hall i London, i en metodistkyrka mittemot Westminster Abbey. En bakelse till byggnad, jugendornamenterad upp över takfoten, med boaserad interiör, förgylld kupol och järnsmidda kandelabrar i kedjor som i och för sig kan ha påmint Lie om Norge, hemlandet han knappt satt sin fot i sedan den tyska invasionen. ”Vi måste söka oss till nya platser”, propagerade Lie med en gest mot omgivningen. ”Världens nya tyngdpunkt bör ligga vid Atlantens nordvästra kust.” Det var ett radikalt ställningstagande för USA och New York-regionen. Lie motive­ rade det med att det var USA:s utrikesdepartement som hade författat FN-stadgarna och utan Roosevelts passion och målmedvetenhet skulle organisationen knappast existera. Men Storbritannien och Frankrike protesterade, rekommenderade Genève, Europas hjärta, en central placering som man antog skulle avskräcka från ytterligare väpnade konflikter. Andra tänkte tvärtom, ansåg att avståndet ökade oberoendet och röstade för Nordafrika eller rent av öar i Stilla havet. Slutligen var det Sovjetunionen som fällde avgörandet. Man omfamnade förslaget. Kanske främst för att en etablering av FN på andra sidan Atlanten skulle reducera antalet amerikanska diplomater i Europa. Lies nästa steg blev att utse de personer som skulle hitta en lämplig tomt. I detta syfte etablerade han en Manhattanbaserad tomtkommitté. Denna kommitté fick i sin tur i uppgift att utse en liten skara arkitekter och ingenjörer som skulle röra sig ute på fältet. Fält­arbetare som ombads överväga allt från små täppor till hela regioner, allt från 300 till 6 000 hektar stora tomter. Det var bland dessa fältarbetare som en då 59-årig Le Corbusier återfanns. Eller Charles-Édouard Jeanneret som han egentligen hette. Han antog pseudonymen Le Corbusier, ”Korpskytten”, eftersom det påminde om släktnamnet Lecorbésier och eftersom korpar skitar ner och han såg sig som ”purist”. Det var hans livsuppgift att skapa en renare form av arkitektur. ”Corbu” var utsänd av Frankrike – trots att han egentligen var från Neuchâtel i Schweiz – och hade delvis tilldelats detta hedersuppdrag som plåster på såren. År 1927 hade han vunnit den internationella tävlingen om Nationernas förbunds högkvarter vid Genèvesjön. Då som nu var ambitionen att skapa ett byggnadsverk som markerade starten på en ny era – som genom sitt formspråk ringde ut det gamla och in det nya, för att parafrasera Tennyson. I detta syfte hade Corbu gjort det Corbu gjorde bäst, ritat en serie strama, vita volymer i glas och betong omgivna av grönska. Ett modernistiskt grepp som han visade sig vara relativt ensam om – av de övriga 376 tävlingsbidragen var de flesta historiserande och nostalgiska. Tävlingsjuryn rekommenderade Corbusiers förslag förbehållslöst. Ändå förvägrades han segern. Nationernas förbund ansåg hans design alltför radikal. Istället gav man uppdraget till fyra mer konventionella arkitekter. Varpå arkitektkåren protesterade högljutt. Avantgardistiska kolleger skyndade till hans försvar. Frank Lloyd Wright, som annars motsatte sig det mesta Le Corbusier stod för, kallade byggnaden som valdes för ”Den största vita elefanten i historien”. Och Sven Markelius


18

19

sammanslutning som kan värna ”yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd”. Formuleringen är inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den dyker upp redan i andra stycket, liksom i parken, huggen i sten, intill en bronsbyst av den fyrfaldige presidenten: I framtiden, som vi försöker trygga, ser vi fram emot en värld som bygger på fyra grund­ läggande mänskliga friheter. Den första är yttrandefriheten – var som helst i hela världen. Den andra är friheten för varje individ att dyrka Gud på sitt eget vis – varhelst i världen. Den tredje är friheten från nöd – överallt i världen. Den fjärde är frihet från fruktan – överallt i världen. Detta är ingen vision om ett avlägset årtusende. Det är en fast grund för en värld som kan uppnås i vår tid och generation. Hugget i sten, alldeles intill Marcus Antonius-trappan, är också namnet på parkens upphovsman, Louis I. Kahn. Och skulle du fråga en amerikansk arkitekt skulle hon eller han förmodligen säga att FDR-bysten lika gärna hade kunnat få föreställa LIK istället, för så beundrad är denne pennsylvan, sådan är hans position i USA:s arkitekturhistoria. Parken illustrerar varför: den formalistiska planen, symmetrin, de nästan primala formerna. Som om lenni lenape-folket återvänt och byggt en helgedom till sin gud. Blytungt. Istället för lätt och transparent som de flesta av Kahns samtida eftersträvade. Och kanske var det detta som gjorde att Kahns namn ströks från listan över arkitekter till FN-högkvarteret – han fanns med ända fram till ett par dagar innan det var dags att samlas. Hade han inkluderats skulle det helt säkert sett radikalt annorlunda ut. I jämförelse är Markelius mindre originell, mer barn av sin tid. Längst upp i hans skiss står en 50 våningar hög H-formad skyskrapa i glas och stål. Precis så där avskalad som skyskrapor skulle vara vid den här tiden, efter allt kaotiskt krigande. ”Som kristaller, rena och genomskinliga”, för att citera Le Corbusier, arkitekten som ofta antas vara FN-högkvarterets verklige upphovsman. Men Markelius imponerar genom att titta bortom den rena arkitekturen. Han såg de stora sambanden. Som boulevarden som strålar ut från hans skyskrapa, bred och väldig, som något av Baron Haussmann. Den slår en länk till innerstan, bildar ett stråk hela vägen från det lite avigt placerade FN in till Grand Central Terminal. En genial idé, särskilt som de flesta FN-anställda anländer med tåg varje morgon – från New Jersey, Connecticut, Long Island eller Hudson Valley. Men lite för grandios för sitt eget bästa, skulle det visa sig. Bara en bråkdel har realiserats. I hörnet Första avenyn och 47:e gatan, närmast högkvarteret, ligger The Dag Hammarskjöld Plaza, ett kvarter lång. Mer än så blev det inte. Hade Markelius fått bestämma skulle den där boulevarden ha krönts av en dom i glas. Intill East River föreställde han sig att generalförsamlingen skulle sammanträda i en upplyst kupol. En bokstavlig och mycket vacker symbol för den gryning som etableringen av FN representerade för världen. Idag domineras utsikten av Pepsi-Cola-skylten. ”Jag flög bombplan över Frankrike. Ett år efter kriget kommer du hit för att spionera?” En klar morgon i juli 1946 var Le Corbusier ute och flög. Planet var ett fyrsitsigt propellerplan, inte olikt dem han själv brukade rita in i sina planer – gärna mellan de glasade skyskraporna, på väg ner för landning, eller parkerade uppe på taken – för att understryka den väldiga skalan i sina bostadsområden. Men den amerikanske piloten var skeptisk. Vem var denne högdragne fransos i fluga och flaskbottnade glasögon? Och viktigare ändå, vem var hans uppdragsgivare? ”Förenta nationerna? Vad är det? Jag har anlitats av mr Rockefeller. Hur går det ihop?” Le Corbusiers uppdrag hade formulerats bara ett halvår tidigare. Den 10 januari

”Var är världens centrum?” Den norske juristen Trygve Lie håller sitt första anförande som general­ sekreterare och klargör genast sin agenda, att hitta ett hem åt FN på andra sidan Atlanten, i den ”nya världen”. Ett knappt år senare skulle han underteckna kontraktet på slakthustomten vid East River. Nästa uppslag: The Four Freedoms Park på Roosevelt Islands sydspets. Det vidsträckta minnesmärket, som upptar en yta jämförbar med FN-komplexets, förevigar Franklin D. Roosevelts tal i kongressen 6 januari 1941. Monumentet är ritat av Louis I. Kahn men realiserades först 38 år efter hans död. Bysten är av Jo Davidson.

hade FN:s generalförsamling öppnat sitt första sammanträde och arbetsrätts­advokaten och före detta utrikesministern Trygve Lie valdes strax till generalsekreterare med 46–3 i röster. Knappt hade norrmannen hunnit upp i ordförandestolen och knäppt på ringmikrofonen förrän han yttrade de berömda orden: ”Var är världens centrum?” Lie hade som uppgift att ge den nybildade världsriksdagen en permanent hemvist – ”Det var bara ett av mina oräkneliga problem under dessa sex år”, skrev han senare i sin biografi, ”men det var det mest omhuldade” – och uppenbart för honom var att denna hemvist låg någon annanstans än just där han just då befann sig. FN:s första generalförsamlingsmöte hölls i Central Hall i London, i en metodistkyrka mittemot Westminster Abbey. En bakelse till byggnad, jugendornamenterad upp över takfoten, med boaserad interiör, förgylld kupol och järnsmidda kandelabrar i kedjor som i och för sig kan ha påmint Lie om Norge, hemlandet han knappt satt sin fot i sedan den tyska invasionen. ”Vi måste söka oss till nya platser”, propagerade Lie med en gest mot omgivningen. ”Världens nya tyngdpunkt bör ligga vid Atlantens nordvästra kust.” Det var ett radikalt ställningstagande för USA och New York-regionen. Lie motive­ rade det med att det var USA:s utrikesdepartement som hade författat FN-stadgarna och utan Roosevelts passion och målmedvetenhet skulle organisationen knappast existera. Men Storbritannien och Frankrike protesterade, rekommenderade Genève, Europas hjärta, en central placering som man antog skulle avskräcka från ytterligare väpnade konflikter. Andra tänkte tvärtom, ansåg att avståndet ökade oberoendet och röstade för Nordafrika eller rent av öar i Stilla havet. Slutligen var det Sovjetunionen som fällde avgörandet. Man omfamnade förslaget. Kanske främst för att en etablering av FN på andra sidan Atlanten skulle reducera antalet amerikanska diplomater i Europa. Lies nästa steg blev att utse de personer som skulle hitta en lämplig tomt. I detta syfte etablerade han en Manhattanbaserad tomtkommitté. Denna kommitté fick i sin tur i uppgift att utse en liten skara arkitekter och ingenjörer som skulle röra sig ute på fältet. Fält­arbetare som ombads överväga allt från små täppor till hela regioner, allt från 300 till 6 000 hektar stora tomter. Det var bland dessa fältarbetare som en då 59-årig Le Corbusier återfanns. Eller Charles-Édouard Jeanneret som han egentligen hette. Han antog pseudonymen Le Corbusier, ”Korpskytten”, eftersom det påminde om släktnamnet Lecorbésier och eftersom korpar skitar ner och han såg sig som ”purist”. Det var hans livsuppgift att skapa en renare form av arkitektur. ”Corbu” var utsänd av Frankrike – trots att han egentligen var från Neuchâtel i Schweiz – och hade delvis tilldelats detta hedersuppdrag som plåster på såren. År 1927 hade han vunnit den internationella tävlingen om Nationernas förbunds högkvarter vid Genèvesjön. Då som nu var ambitionen att skapa ett byggnadsverk som markerade starten på en ny era – som genom sitt formspråk ringde ut det gamla och in det nya, för att parafrasera Tennyson. I detta syfte hade Corbu gjort det Corbu gjorde bäst, ritat en serie strama, vita volymer i glas och betong omgivna av grönska. Ett modernistiskt grepp som han visade sig vara relativt ensam om – av de övriga 376 tävlingsbidragen var de flesta historiserande och nostalgiska. Tävlingsjuryn rekommenderade Corbusiers förslag förbehållslöst. Ändå förvägrades han segern. Nationernas förbund ansåg hans design alltför radikal. Istället gav man uppdraget till fyra mer konventionella arkitekter. Varpå arkitektkåren protesterade högljutt. Avantgardistiska kolleger skyndade till hans försvar. Frank Lloyd Wright, som annars motsatte sig det mesta Le Corbusier stod för, kallade byggnaden som valdes för ”Den största vita elefanten i historien”. Och Sven Markelius


20

21


20

21


22

23

samlade in namnunderskrifter för att få beslutet upphävt: ”En kränkning av den levande och sunda utveckling som Nationernas förbund säger sig representera!” Corbu själv fann sig mycket väl tillrätta i denna hetluft. Förlusten av Palais de la Société des Nations kom i mångt och mycket att forma den internationella bilden av honom. Han övergav i protest sitt schweiziska medborgarskap till förmån för ett franskt och han spelade skickligt rollen av modernistisk martyr, ständigt stridbar, ständigt på barrikaderna. ”Jag lever som en munk och jag avskyr att uppträda offentligt, men jag har blivit kallad till världens alla länder för att strida”, som han så hög­ travande uttryckte det. Det var en roll han ibland gestaltade med lite väl mycket inlevelse, verkar det. Av de kolleger som kom i kontakt med honom under FN-arbetet fanns det få som tyckte om honom. ”Möjligheten för att denne tämligen osympatiske man, som tyckte illa om USA, skulle få något arbete här var mycket liten”, sade den amerikanske arkitekturhistorikern Henry-Russell Hitchcock. Och arkitekten och opinionsbildaren Philip Johnson – som senare beskrev FN-högkvarteret som ”den bästa modernistiska planlösning jag någonsin sett” – noterade att ”Corbus sjukliga bitterhet, hans självvalda isolering från den övriga konst- och arkitekturvärlden, hans direkta oförskämdhet, hindrade honom från att uppnå det personliga ledarskap han annars kunde ha haft”. Som Frankrikes FN-utsände ansåg Corbusier det vara sin uppgift att ”försvara den moderna arkitekturen och stadsplaneringen i en problematik av världsvid betydelse”. Redan efter sitt första möte med tomtkommittén, i maj 1946, skrev han, ”Le Corbusier” – han talade ofta om sig själv i tredje person – ”är bestört, mållös av dessa diskussioner”. Och efter bara några dagar skickade han självsvåldigt en kravspecifikation till generalsekreterare Lie, i förhoppningen att norrmannen helt sonika skulle kringgå alla demokratiska processer och be honom rita högkvarteret. Brevet hade 13 punkter och den första var hans gamla vanliga: ”Etablera ’naturliga förutsättningar’: sol, luft, grönska.” Men under punkt 13 avslöjade han vilka megalomaniska drömmar FN-projektet tände hos honom: ”Skapa en stad, koncentrerad på höjden, med stor och öppen rymd där ögonen och lungorna kan njuta av naturens skönhet och kraft, där tanken kan fånga tiden, behärska den, reducera dess betydelse, begagna sig av den.” Mr Nelson Aldrich Rockefellers engagemang i FN-tomten – och i Le Corbusier – sträckte sig långt bortom lånet av ett flygplan. När Lie visade sig intresserad av den nordamerikanska östkusten pusslade entusiastiska New York-politiker raskt ihop en egen tomtkommitté i syfte att locka världs­ parlamentet att etablera sig i staden. Där inkluderades 37-årige Nelson Rockefeller, inte så mycket för sin förmögenhet som för sin näsa för affärer. Redan som 25-åring, mitt under depressionen, hade denne energiske och självsäkre charmör tagit över ansvaret för byggandet av Rockefeller Center från sin far, John D. Jr. Han hade framgångsrikt hjälpt till att investera familjens oljerikedomar i fastigheter och genom sitt intresse för konst och arkitektur profilerat sig som en av stadens ledande mecenater. När Museum of Modern Art, där han var styrelseordförande, skulle bygga nytt på 53:e gatan, var det han som beslutade att ”avantgardistisk konst krävde ett avant­gardistiskt skal”; MoMA blev ett av USA:s allra första offentliga modernistiska byggnadsverk (1939). Wallace K. Harrison, arkitekten som senare kom att basa för FN-projektet, beskrev sin gode vän så här: ”Nelson är som en perfekt maskin, han börjar hacka om han inte har saker som måste produceras.” Eller lösas kanske är mer korrekt att säga. ”Jag älskar

Nelson Rockefeller (vänster) och Edward Stettinius i San Franciscos operahus under FN-konferensen 1945. Stettinius, USA:s dåvarande utrikesminister, var konferensens ordförande, Rockefeller var inte ens inbjuden. Men medan konferensen blev Stettinius största framgång som politiker – några månader senare fick han sparken av president Truman – var den bara början för Rockefeller; han var senare delstaten New Yorks guvernör i 15 år och under två år vice­ president under Gerald Ford. Ovan: Le Corbusiers förslag till högkvarter för Nationernas Förbund, ett folkets palats i betong och glas. Flera av lösningarna återkom senare i FN-högkvarteret.


22

23

samlade in namnunderskrifter för att få beslutet upphävt: ”En kränkning av den levande och sunda utveckling som Nationernas förbund säger sig representera!” Corbu själv fann sig mycket väl tillrätta i denna hetluft. Förlusten av Palais de la Société des Nations kom i mångt och mycket att forma den internationella bilden av honom. Han övergav i protest sitt schweiziska medborgarskap till förmån för ett franskt och han spelade skickligt rollen av modernistisk martyr, ständigt stridbar, ständigt på barrikaderna. ”Jag lever som en munk och jag avskyr att uppträda offentligt, men jag har blivit kallad till världens alla länder för att strida”, som han så hög­ travande uttryckte det. Det var en roll han ibland gestaltade med lite väl mycket inlevelse, verkar det. Av de kolleger som kom i kontakt med honom under FN-arbetet fanns det få som tyckte om honom. ”Möjligheten för att denne tämligen osympatiske man, som tyckte illa om USA, skulle få något arbete här var mycket liten”, sade den amerikanske arkitekturhistorikern Henry-Russell Hitchcock. Och arkitekten och opinionsbildaren Philip Johnson – som senare beskrev FN-högkvarteret som ”den bästa modernistiska planlösning jag någonsin sett” – noterade att ”Corbus sjukliga bitterhet, hans självvalda isolering från den övriga konst- och arkitekturvärlden, hans direkta oförskämdhet, hindrade honom från att uppnå det personliga ledarskap han annars kunde ha haft”. Som Frankrikes FN-utsände ansåg Corbusier det vara sin uppgift att ”försvara den moderna arkitekturen och stadsplaneringen i en problematik av världsvid betydelse”. Redan efter sitt första möte med tomtkommittén, i maj 1946, skrev han, ”Le Corbusier” – han talade ofta om sig själv i tredje person – ”är bestört, mållös av dessa diskussioner”. Och efter bara några dagar skickade han självsvåldigt en kravspecifikation till generalsekreterare Lie, i förhoppningen att norrmannen helt sonika skulle kringgå alla demokratiska processer och be honom rita högkvarteret. Brevet hade 13 punkter och den första var hans gamla vanliga: ”Etablera ’naturliga förutsättningar’: sol, luft, grönska.” Men under punkt 13 avslöjade han vilka megalomaniska drömmar FN-projektet tände hos honom: ”Skapa en stad, koncentrerad på höjden, med stor och öppen rymd där ögonen och lungorna kan njuta av naturens skönhet och kraft, där tanken kan fånga tiden, behärska den, reducera dess betydelse, begagna sig av den.” Mr Nelson Aldrich Rockefellers engagemang i FN-tomten – och i Le Corbusier – sträckte sig långt bortom lånet av ett flygplan. När Lie visade sig intresserad av den nordamerikanska östkusten pusslade entusiastiska New York-politiker raskt ihop en egen tomtkommitté i syfte att locka världs­ parlamentet att etablera sig i staden. Där inkluderades 37-årige Nelson Rockefeller, inte så mycket för sin förmögenhet som för sin näsa för affärer. Redan som 25-åring, mitt under depressionen, hade denne energiske och självsäkre charmör tagit över ansvaret för byggandet av Rockefeller Center från sin far, John D. Jr. Han hade framgångsrikt hjälpt till att investera familjens oljerikedomar i fastigheter och genom sitt intresse för konst och arkitektur profilerat sig som en av stadens ledande mecenater. När Museum of Modern Art, där han var styrelseordförande, skulle bygga nytt på 53:e gatan, var det han som beslutade att ”avantgardistisk konst krävde ett avant­gardistiskt skal”; MoMA blev ett av USA:s allra första offentliga modernistiska byggnadsverk (1939). Wallace K. Harrison, arkitekten som senare kom att basa för FN-projektet, beskrev sin gode vän så här: ”Nelson är som en perfekt maskin, han börjar hacka om han inte har saker som måste produceras.” Eller lösas kanske är mer korrekt att säga. ”Jag älskar

Nelson Rockefeller (vänster) och Edward Stettinius i San Franciscos operahus under FN-konferensen 1945. Stettinius, USA:s dåvarande utrikesminister, var konferensens ordförande, Rockefeller var inte ens inbjuden. Men medan konferensen blev Stettinius största framgång som politiker – några månader senare fick han sparken av president Truman – var den bara början för Rockefeller; han var senare delstaten New Yorks guvernör i 15 år och under två år vice­ president under Gerald Ford. Ovan: Le Corbusiers förslag till högkvarter för Nationernas Förbund, ett folkets palats i betong och glas. Flera av lösningarna återkom senare i FN-högkvarteret.


24

25

problem!” brukade Rockefeller säga och förespråkade gärna drastiska och kompromiss­ lösa idéer. För att ge plats åt MoMA hade han låtit riva hela familjegodset och för att ge plats åt Rockefeller Center hade han offrat två 16-vånings­hus, och att titta bakåt tycks överhuvudtaget inte ha föresvävat honom: ”Om man vill lyckas måste man slå in på nya vägar, och lämna gamla upptrampade stigar till den förväntade framgången”. Att Le Corbusier en dag skulle söka upp Rockefeller – och Rockefellers pengar – säger sig självt. Fransmannen föraktade det mesta amerikanskt, avfärdade landet som en kulturell katastrof, men han beundrade dess tekniska kunnande, såg det rent av som en förutsättning för det industrialiserade bostadsbyggande han drömde om. Som han uttryckte det en dag i FN-ateljén, då den amerikanska pressen var på plats: ”Vi befinner oss i den moderna teknikens förlovade land. Här kan alla moderna idéer förverkligas!” Första gången Corbusier och Rockefeller träffades var den 31 oktober 1935. Corbu var på amerikansk föreläsningsturné och de åt en snabb middag – fransmannen lär ha haft en otålig älskarinna som väntade på hotellrummet. Harrison var med som förkläde och för honom måste detta ha varit som att träffa frälsaren – en frälsare som i och för sig bara var åtta år äldre, men ändå. Strax efter första världs­ kriget, runt nyåret 1920, hade den unge amerikanen studerat några månader vid École des Beaux-Arts i Paris och där snubblat över Corbusiers tidskrift L’Esprit Nouveau. Han hade stavat sig igenom vart­enda nytt nummer. Inte för att han redan då var övertygad modernist – liksom Markelius konverterade han först i början på 30-talet – utan för dess rebelliska och politiserande ton. ”En annan sida av livet …”, skrev Harrison suktande i sin anteckningsbok. Restaurangmiddagen tycks ha utvecklats till en tuppfajt. Rockefeller berättade att han ville expandera Rockefeller Center norrut, bygga skolor som företrädde en ny och revolutionerande pedagogik, etablera ett forskningscenter för stadsplanering, kanske rent av realisera ett helt kvarter av experimentbostäder. Le Corbusier kontrade med sin framtidsstad, The Radiant City, den slutgiltiga lösningen på New Yorks kaotiska trängsel. Hela Manhattan – ”Tout Manhattan!” – måste renrakas, hävdade han, all bebyggelse rivas, gatunätet raderas, öns sex miljoner invånare inhysas i väldiga glasskrapor. Ödmjuke Harrison måste ha fått svindel. Elva år efter middagen, vid tidpunkten för Le Corbusiers flygtur, hade affärsmannen Rockefeller transformerat sig till politikern Rockefeller. Han hade bytt stil, skippat västen och fickuret och istället maskerat sig i säckiga byxor och illasittande kavajer. ”Mer än något annat vill han vara en man av folket”, sade hans latinamerikanska vänner och detta lyckades han uppenbarligen enastående bra med, för när president Roose­ velt behövde en biträdande utrikesminister för Latinamerika valde han Rockefeller, trots att Rockefeller inte ens var demokrat och trots att familjen Rockefeller var det republikanska partiets enskilt största sponsor. Sitt politiska genombrott fick han 1945, tack vare FN. Det kom i samband med den historiska konferensen i San Francisco då Förenta nationernas stadgar fastställdes. Det var den kanske största internationella sammankomsten någonsin, med nytillträdde president Harry S. Truman, fem premiärministrar, 37 utrikesministrar, 850 politiska delegater från 46 medlemsländer (innan konferensen var slut var de 50) och 2 600 journalister (varav John F. Kennedy var en), 1 000 FN-anställda, 300 säkerhetsvakter och 120 tolkar … Men bara Rockefeller kom dit oinbjuden. Han flög dit för egen räkning tillsammans med sin personal, arrenderade St. Francis Hotel, bjöd in de latin­ amerikanska delegaterna att bo där, fixade till och med så att den amerikanska armén

tog hand om deras tvätt, och när konferensen var slut, efter två månader av bittert dividerande, var det han som ordnade avslutningsfesten, på hotellets yachtklubb, med utsikt över bukten, komplett med ett framträdande av Carmen Miranda – det ”brasilianska bombnedslaget” – i fruktskålshatt. Vilket säger det mesta om varför han inte hade blivit bjuden. Edward Stettinius, USA:s utrikesminister, var konferensens ordförande och han ville undvika alla former av överraskningar. Relationen till Sovjetunionen tålde inga spontana utspel, menade han, i synnerhet inte om Latinamerika, en av de mest infekterade frågorna. Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov hade till och med hotat med att stanna hemma i Moskva om pro-tyska Argentina erbjöds medlemsstatus. Något den icke ackrediterade Rockefeller gjorde stor sak av. Han ställde sig upp i det för ändamålet konverterade operahuset, och förklarade att om inte Argentina inkluderades skulle de latin­ amerikanska nationerna rösta emot de sovjetiska lydstaterna Ukraina och Vitryssland. Efteråt togs han åt sidan av en av Stettinius lojala: ”Nelson, vems ambassadör är du egentligen, vår eller Argentinas?” Därtill önskade Stettinius ingen konkurrens om rampljuset. Konferensen var hans stund att glänsa. Ända sedan han tillsatts vid utrikesdepartementet två år tidigare hade han varit Roosevelts rådgivare i FN-frågor. Han hade varit ordförande vid Dumbarton Oaks-konferensen i Washington 1944 då stormakterna formulerade ett första utkast till FN-stadgan, och det var han som kommit på idén att hålla konferensen just här i San Francisco – en ingivelse som kommit till honom i en dröm, förklarade han, klockan tre på morgonen den 9 februari 1945. Han befann sig i Jalta med Roosevelt, Josef Stalin och Winston Churchill: ”Jag såg det gyllene solskenet, och när jag låg där på Svarta havets strand i Krim, kunde jag nästan känna den friska och stärkande luften från Stilla havet.” Konferensens tidpunkt, bara ett par månader efter Jaltasammanträdet, var däremot Roosevelts idé. Presidenten hade ingen tid att vänta. Delvis på grund av sin sviktande hälsa – när han återvände från Krimhalvön var han så svag att han tvingades sitta ner när han höll sitt tal i representanthuset, och han darrade så på högerhanden att han vände blad med sin vänstra. Men främst av rädsla för den lynniga världsopinionen; Roosevelt menade att FN genast måste formaliseras, ”medan krigssmedjorna ännu är heta nog att kunna sammansmälta nationer”. Och han hann precis. Eller rättare sagt, Truman hann precis. Roosevelt avled bara 13 dagar innan konferensen invigdes.

Tidskriften L’Esprit Nouveau gavs ut mellan 1920 och 1925 och grundades av Le Corbusier och den kubistiske målaren Amédée Ozenfant. Den argumenterade för ”purismen”, ett uttryck helt befriat från ornament. Stilen fann sin fysiska form 1925 vid Exposition Internationale des Arts Décoratifs i Paris där Le Corbusier ritade en snövit paviljong i två våningar. Terrassen penetrerades av ett träd.

Överst: 26 juni 1945, Veterans’ War Memorial Building, San Francisco. Efter två månader av tidvis infekterad debatt kunde de 51 medlemsländerna slutligen enas om FN-stadgarnas lydelse. Här signerar Stettinius dokumentet under överinseende av nytillträdde presidenten Harry S. Truman, en av FN:s främsta tillskyndare. Under: Slakthustomten med ”Blood Alley” – Första avenyn – i förgrunden.

Således var det inte så konstigt att Rockefellers pilot var ovetande om Le Corbusier och Förenta nationerna. Varken FN-stadgan eller freden med Tyskland var ens årsgammal vid tillfället för flygturen och det skulle dröja ytterligare någon månad innan atombomberna över Japan släpptes. Och även om piloten känt till Förenta nationerna skulle det mycket till för att köpa Le Corbusiers rövarhistoria, om att han var i USA på hemligt uppdrag, utsänd av ”världsriksdagen” för att hitta ”världens centrum”. Om nu detta var sant, varför letade han då här, i lantliga och sömniga Westchester och Fairfield? Det hade gått ett halvår sedan Lie sparkat igång tomtletandet och det var dessa båda glesbefolkade countyn som utkristalliserat sig som de mest sannolika. 20 kilometer norr om New York City, tillräckligt nära för att kunna anlägga motorvägsförbindelser till Manhattan, rikligt med plats att bygga bostäder och parkering, nära till skolor, fritidsaktiviteter, arbetsplatser och – inte helt oviktigt i sammanhanget – resebyråer. Därtill var där grönt och skönt, landskapet böljade fram, där var lätt att ”fånga tiden, behärska den, reducera dess betydelse …”


24

25

problem!” brukade Rockefeller säga och förespråkade gärna drastiska och kompromiss­ lösa idéer. För att ge plats åt MoMA hade han låtit riva hela familjegodset och för att ge plats åt Rockefeller Center hade han offrat två 16-vånings­hus, och att titta bakåt tycks överhuvudtaget inte ha föresvävat honom: ”Om man vill lyckas måste man slå in på nya vägar, och lämna gamla upptrampade stigar till den förväntade framgången”. Att Le Corbusier en dag skulle söka upp Rockefeller – och Rockefellers pengar – säger sig självt. Fransmannen föraktade det mesta amerikanskt, avfärdade landet som en kulturell katastrof, men han beundrade dess tekniska kunnande, såg det rent av som en förutsättning för det industrialiserade bostadsbyggande han drömde om. Som han uttryckte det en dag i FN-ateljén, då den amerikanska pressen var på plats: ”Vi befinner oss i den moderna teknikens förlovade land. Här kan alla moderna idéer förverkligas!” Första gången Corbusier och Rockefeller träffades var den 31 oktober 1935. Corbu var på amerikansk föreläsningsturné och de åt en snabb middag – fransmannen lär ha haft en otålig älskarinna som väntade på hotellrummet. Harrison var med som förkläde och för honom måste detta ha varit som att träffa frälsaren – en frälsare som i och för sig bara var åtta år äldre, men ändå. Strax efter första världs­ kriget, runt nyåret 1920, hade den unge amerikanen studerat några månader vid École des Beaux-Arts i Paris och där snubblat över Corbusiers tidskrift L’Esprit Nouveau. Han hade stavat sig igenom vart­enda nytt nummer. Inte för att han redan då var övertygad modernist – liksom Markelius konverterade han först i början på 30-talet – utan för dess rebelliska och politiserande ton. ”En annan sida av livet …”, skrev Harrison suktande i sin anteckningsbok. Restaurangmiddagen tycks ha utvecklats till en tuppfajt. Rockefeller berättade att han ville expandera Rockefeller Center norrut, bygga skolor som företrädde en ny och revolutionerande pedagogik, etablera ett forskningscenter för stadsplanering, kanske rent av realisera ett helt kvarter av experimentbostäder. Le Corbusier kontrade med sin framtidsstad, The Radiant City, den slutgiltiga lösningen på New Yorks kaotiska trängsel. Hela Manhattan – ”Tout Manhattan!” – måste renrakas, hävdade han, all bebyggelse rivas, gatunätet raderas, öns sex miljoner invånare inhysas i väldiga glasskrapor. Ödmjuke Harrison måste ha fått svindel. Elva år efter middagen, vid tidpunkten för Le Corbusiers flygtur, hade affärsmannen Rockefeller transformerat sig till politikern Rockefeller. Han hade bytt stil, skippat västen och fickuret och istället maskerat sig i säckiga byxor och illasittande kavajer. ”Mer än något annat vill han vara en man av folket”, sade hans latinamerikanska vänner och detta lyckades han uppenbarligen enastående bra med, för när president Roose­ velt behövde en biträdande utrikesminister för Latinamerika valde han Rockefeller, trots att Rockefeller inte ens var demokrat och trots att familjen Rockefeller var det republikanska partiets enskilt största sponsor. Sitt politiska genombrott fick han 1945, tack vare FN. Det kom i samband med den historiska konferensen i San Francisco då Förenta nationernas stadgar fastställdes. Det var den kanske största internationella sammankomsten någonsin, med nytillträdde president Harry S. Truman, fem premiärministrar, 37 utrikesministrar, 850 politiska delegater från 46 medlemsländer (innan konferensen var slut var de 50) och 2 600 journalister (varav John F. Kennedy var en), 1 000 FN-anställda, 300 säkerhetsvakter och 120 tolkar … Men bara Rockefeller kom dit oinbjuden. Han flög dit för egen räkning tillsammans med sin personal, arrenderade St. Francis Hotel, bjöd in de latin­ amerikanska delegaterna att bo där, fixade till och med så att den amerikanska armén

tog hand om deras tvätt, och när konferensen var slut, efter två månader av bittert dividerande, var det han som ordnade avslutningsfesten, på hotellets yachtklubb, med utsikt över bukten, komplett med ett framträdande av Carmen Miranda – det ”brasilianska bombnedslaget” – i fruktskålshatt. Vilket säger det mesta om varför han inte hade blivit bjuden. Edward Stettinius, USA:s utrikesminister, var konferensens ordförande och han ville undvika alla former av överraskningar. Relationen till Sovjetunionen tålde inga spontana utspel, menade han, i synnerhet inte om Latinamerika, en av de mest infekterade frågorna. Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov hade till och med hotat med att stanna hemma i Moskva om pro-tyska Argentina erbjöds medlemsstatus. Något den icke ackrediterade Rockefeller gjorde stor sak av. Han ställde sig upp i det för ändamålet konverterade operahuset, och förklarade att om inte Argentina inkluderades skulle de latin­ amerikanska nationerna rösta emot de sovjetiska lydstaterna Ukraina och Vitryssland. Efteråt togs han åt sidan av en av Stettinius lojala: ”Nelson, vems ambassadör är du egentligen, vår eller Argentinas?” Därtill önskade Stettinius ingen konkurrens om rampljuset. Konferensen var hans stund att glänsa. Ända sedan han tillsatts vid utrikesdepartementet två år tidigare hade han varit Roosevelts rådgivare i FN-frågor. Han hade varit ordförande vid Dumbarton Oaks-konferensen i Washington 1944 då stormakterna formulerade ett första utkast till FN-stadgan, och det var han som kommit på idén att hålla konferensen just här i San Francisco – en ingivelse som kommit till honom i en dröm, förklarade han, klockan tre på morgonen den 9 februari 1945. Han befann sig i Jalta med Roosevelt, Josef Stalin och Winston Churchill: ”Jag såg det gyllene solskenet, och när jag låg där på Svarta havets strand i Krim, kunde jag nästan känna den friska och stärkande luften från Stilla havet.” Konferensens tidpunkt, bara ett par månader efter Jaltasammanträdet, var däremot Roosevelts idé. Presidenten hade ingen tid att vänta. Delvis på grund av sin sviktande hälsa – när han återvände från Krimhalvön var han så svag att han tvingades sitta ner när han höll sitt tal i representanthuset, och han darrade så på högerhanden att han vände blad med sin vänstra. Men främst av rädsla för den lynniga världsopinionen; Roosevelt menade att FN genast måste formaliseras, ”medan krigssmedjorna ännu är heta nog att kunna sammansmälta nationer”. Och han hann precis. Eller rättare sagt, Truman hann precis. Roosevelt avled bara 13 dagar innan konferensen invigdes.

Tidskriften L’Esprit Nouveau gavs ut mellan 1920 och 1925 och grundades av Le Corbusier och den kubistiske målaren Amédée Ozenfant. Den argumenterade för ”purismen”, ett uttryck helt befriat från ornament. Stilen fann sin fysiska form 1925 vid Exposition Internationale des Arts Décoratifs i Paris där Le Corbusier ritade en snövit paviljong i två våningar. Terrassen penetrerades av ett träd.

Överst: 26 juni 1945, Veterans’ War Memorial Building, San Francisco. Efter två månader av tidvis infekterad debatt kunde de 51 medlemsländerna slutligen enas om FN-stadgarnas lydelse. Här signerar Stettinius dokumentet under överinseende av nytillträdde presidenten Harry S. Truman, en av FN:s främsta tillskyndare. Under: Slakthustomten med ”Blood Alley” – Första avenyn – i förgrunden.

Således var det inte så konstigt att Rockefellers pilot var ovetande om Le Corbusier och Förenta nationerna. Varken FN-stadgan eller freden med Tyskland var ens årsgammal vid tillfället för flygturen och det skulle dröja ytterligare någon månad innan atombomberna över Japan släpptes. Och även om piloten känt till Förenta nationerna skulle det mycket till för att köpa Le Corbusiers rövarhistoria, om att han var i USA på hemligt uppdrag, utsänd av ”världsriksdagen” för att hitta ”världens centrum”. Om nu detta var sant, varför letade han då här, i lantliga och sömniga Westchester och Fairfield? Det hade gått ett halvår sedan Lie sparkat igång tomtletandet och det var dessa båda glesbefolkade countyn som utkristalliserat sig som de mest sannolika. 20 kilometer norr om New York City, tillräckligt nära för att kunna anlägga motorvägsförbindelser till Manhattan, rikligt med plats att bygga bostäder och parkering, nära till skolor, fritidsaktiviteter, arbetsplatser och – inte helt oviktigt i sammanhanget – resebyråer. Därtill var där grönt och skönt, landskapet böljade fram, där var lätt att ”fånga tiden, behärska den, reducera dess betydelse …”


26

27

Ändå verkade Le Corbusier missnöjd där han satt i flygplanets baksäte och tittade ut genom kabinfönstret. ”Absolutement crazy!” fräste han. ”Bara skog och små berg! Comme le Bois de Boulogne! Jag ser ingenting!” Bara när piloten slog en lov över familjen Rockefellers ägor i närliggande Pocantico Hills visade han någon form av entusiasm. ”Tres intéressant!” Sedan tuppfäktningsmiddagen hade relationen mellan Corbusier och Rockefeller försämrats. På tu man hand hade amerikanen alltid visat stor entusiasm för Corbus idéer – bland annat lovade han att bekosta översättningen och utgivningen av Corbus skrifter – men utåt sett aktade han sig noga för att liera sig. Trots att Corbusier kom med den ena idén efter den andra investerade Rockefeller aldrig en cent. Och från att ha beskrivit amerikanen i rent svärmiska ordalag – ”Nelson förfogar över ett berg av guld, men strävar efter att göra det till en källa för så stor social nytta som möjligt” – avfärdade Corbu honom nu rätt och slätt som ”miljonären”. I den slutrapport Corbusier lämnade in till tomtkommittén ett par dagar senare skrev han därför: ”Westchester och Fairfield är välbärgade områden … lugna och trygga … med gott om plats för nybyggnation.” Här fanns plats att anlägga en bil­ buren diplomatstad, en bullrig motorväg rakt över Rockefellers ägor … Samtidigt, i nästa andetag, vädrade han en annan idé. ”New York … Manhattan … en skrämmande stad … hotfull … det är inte fel av oss att distansera oss från den.” Men! ”Den mest intensiva platsen mellan Stilla havet och Atlanten.” Bara här, konstaterade han, fanns ”den högspänning man alltid finner där många vägar möts”. … den högspänning man alltid finner där många vägar möts … Efter den formuleringen blev ingenting sig likt. Tomtkommittén, som fram till dess hade vägrat tanken på Manhattan, som insisterat på en tomt i det gröna, ”i överensstämmelse med FN:s anda”, blev plötsligt osäker. Under det knappa halvår man varit stationerad på Manhattan hade man kommit att uppskatta det kosmopolitiska livet. Ofta höll man möten i The Rainbow Room i Rockefeller Center, intill det roterande dansgolvet där storbanden repeterade, eller högst upp i The Chrysler Building, på dekadenta The Cloud Club, över plattfisk och chablis, med tungviktsmästaren Gene Tunney eller Pan Ams grundare Juan Trippe vid borden bredvid. Det var en vardag lätt att vänja sig vid. Även om Lie i sin biografi lyckades framställa metropolen som allt annat än idealisk, kanske för att betona att beslutets bevekelsegrunder var enbart och uteslutande politiska: ”Jag vore den siste att beskriva New York som en idealisk stad att leva i för den som inte är född och uppväxt där. Men ingen av oss var där på semester.” Därmed fick Le Corbusier sin vilja igenom. ”Vi, i de Förenta nationerna, ska inte hålla till någonstans i New Yorks förorter, utan på Manhattan … ett fantastiskt beslut!”, triumferade han och man kan nästan höra hans förvåning mellan raderna, häpnaden över att FN så omedelbart svalt hans nästan nonchalant utkastade bete. För Corbu var New York City inget och allt på samma gång. Han hävdade ständigt att han hatade staden, kallade den en katastrof, men insåg samtidigt att dess kapitalism och konsumism var en förutsättning om han någonsin skulle realisera den metropol för maskinåldern han drömde om. Redan vid sitt första besök i staden hade han redogjort för sin ambition: ”Jag är övertygad om att de idéer jag för med mig hit ska finna sin naturliga grogrund i det här landet.” När tomtkommittén slutligen hittade sin efterlängtade tomt var han därför relativt snabb med att ge sitt bifall. Han spelade skeptisk till en början. ”Manhattantomten var ju ynklig”, suckade han, inte ens sju hektar jämfört med Westchester/Fairfields många hundra. Men … den låg relativt attraktivt, intill East River, i sydostläge, i Midtown.

Wallace Harrison i modellstudion i Rockefeller Centers RKObyggnad. Från att under kriget knappt ha ritat en enda byggnad var han nu ansvarig för världens mest emotsedda byggnadsverk.


26

27

Ändå verkade Le Corbusier missnöjd där han satt i flygplanets baksäte och tittade ut genom kabinfönstret. ”Absolutement crazy!” fräste han. ”Bara skog och små berg! Comme le Bois de Boulogne! Jag ser ingenting!” Bara när piloten slog en lov över familjen Rockefellers ägor i närliggande Pocantico Hills visade han någon form av entusiasm. ”Tres intéressant!” Sedan tuppfäktningsmiddagen hade relationen mellan Corbusier och Rockefeller försämrats. På tu man hand hade amerikanen alltid visat stor entusiasm för Corbus idéer – bland annat lovade han att bekosta översättningen och utgivningen av Corbus skrifter – men utåt sett aktade han sig noga för att liera sig. Trots att Corbusier kom med den ena idén efter den andra investerade Rockefeller aldrig en cent. Och från att ha beskrivit amerikanen i rent svärmiska ordalag – ”Nelson förfogar över ett berg av guld, men strävar efter att göra det till en källa för så stor social nytta som möjligt” – avfärdade Corbu honom nu rätt och slätt som ”miljonären”. I den slutrapport Corbusier lämnade in till tomtkommittén ett par dagar senare skrev han därför: ”Westchester och Fairfield är välbärgade områden … lugna och trygga … med gott om plats för nybyggnation.” Här fanns plats att anlägga en bil­ buren diplomatstad, en bullrig motorväg rakt över Rockefellers ägor … Samtidigt, i nästa andetag, vädrade han en annan idé. ”New York … Manhattan … en skrämmande stad … hotfull … det är inte fel av oss att distansera oss från den.” Men! ”Den mest intensiva platsen mellan Stilla havet och Atlanten.” Bara här, konstaterade han, fanns ”den högspänning man alltid finner där många vägar möts”. … den högspänning man alltid finner där många vägar möts … Efter den formuleringen blev ingenting sig likt. Tomtkommittén, som fram till dess hade vägrat tanken på Manhattan, som insisterat på en tomt i det gröna, ”i överensstämmelse med FN:s anda”, blev plötsligt osäker. Under det knappa halvår man varit stationerad på Manhattan hade man kommit att uppskatta det kosmopolitiska livet. Ofta höll man möten i The Rainbow Room i Rockefeller Center, intill det roterande dansgolvet där storbanden repeterade, eller högst upp i The Chrysler Building, på dekadenta The Cloud Club, över plattfisk och chablis, med tungviktsmästaren Gene Tunney eller Pan Ams grundare Juan Trippe vid borden bredvid. Det var en vardag lätt att vänja sig vid. Även om Lie i sin biografi lyckades framställa metropolen som allt annat än idealisk, kanske för att betona att beslutets bevekelsegrunder var enbart och uteslutande politiska: ”Jag vore den siste att beskriva New York som en idealisk stad att leva i för den som inte är född och uppväxt där. Men ingen av oss var där på semester.” Därmed fick Le Corbusier sin vilja igenom. ”Vi, i de Förenta nationerna, ska inte hålla till någonstans i New Yorks förorter, utan på Manhattan … ett fantastiskt beslut!”, triumferade han och man kan nästan höra hans förvåning mellan raderna, häpnaden över att FN så omedelbart svalt hans nästan nonchalant utkastade bete. För Corbu var New York City inget och allt på samma gång. Han hävdade ständigt att han hatade staden, kallade den en katastrof, men insåg samtidigt att dess kapitalism och konsumism var en förutsättning om han någonsin skulle realisera den metropol för maskinåldern han drömde om. Redan vid sitt första besök i staden hade han redogjort för sin ambition: ”Jag är övertygad om att de idéer jag för med mig hit ska finna sin naturliga grogrund i det här landet.” När tomtkommittén slutligen hittade sin efterlängtade tomt var han därför relativt snabb med att ge sitt bifall. Han spelade skeptisk till en början. ”Manhattantomten var ju ynklig”, suckade han, inte ens sju hektar jämfört med Westchester/Fairfields många hundra. Men … den låg relativt attraktivt, intill East River, i sydostläge, i Midtown.

Wallace Harrison i modellstudion i Rockefeller Centers RKObyggnad. Från att under kriget knappt ha ritat en enda byggnad var han nu ansvarig för världens mest emotsedda byggnadsverk.


28

29

Och därtill – icke minst – var det en tomt i förfall. Här sov uteliggarna. De trånga och fuktiga kullerstensgatorna var överlupna med ogräs. Stadens slakterier huserade här. Djuren föstes nedför Första avenyn, eller Blood Alley som den kallades, och grannhusen i Tudor City vände ryggen mot eländet, bara små gluggar kisade ner över häxkitteln. Att bygga här, i denna misär, var bästa tänkbara reklam för hans strålande vision. Att en tomt av detta slag skulle kunna bli hemvist åt självaste Förenta nationerna var förstås svårt att föreställa sig. Åtminstone för en utomstående. Men bodde man i kvarteren, andades man stanken varje dag, såg man grannarna flytta ut innan de ens hunnit flytta in, då tedde sig scenförändringen fullt möjlig. I alla fall om man hette William Zeckendorf och var en av stans djärvaste fastighetsexploatörer. Zeckendorf bodde strax norr om slakthusen, i Beekman Place, ett pittoreskt bostadsområde som hade fått sitt namn från en holländsk kolonialfamilj på 1700-talet. På den tiden låg här ett ståtligt gods – Mount Pleasant kallat – med en formklippt trädgård komplett med fontäner och Manhattans allra första orangeri. Tomten omslöt prunkande Turtle Bay, varifrån man hade utsikt över East River och Roosevelt Island och det var detta Zeckendorf insåg under sina kvällspromenader med hustrun och hunden, att en dag skulle Midtown vilja växa ner hit till detta väldiga flodrum, till denna väldiga rymd. Om bara stanken från slakterierna försvann. Så han började förhandla. Dels med slakterierna och dels med grannarna. Men han avslöjade inte för någon vad han hade för planer, av rädsla för att det skulle höja priserna. I den så kallade odor zone låg markvärdet på cirka 20–50 dollar per kvadratmeter, jämfört med cirka 1000–1500 dollar ett par kvarter längre bort. Efter några veckor hade hans bolag, Webb & Knapp, köpt upp hela 75 fastigheter mellan 42:a och 48:e gatan. Hans dröm var att göra en Rockefeller. Zeckendorf ville bygga sitt eget center, ett affärs-, nöjes- och kontorskomplex, en stad i staden, med den skillnaden att detta skulle vara ännu större och ännu mer modernt. Lika futuristiskt som den där paviljongen på världsutställningen i Flushing Meadows, tänkte han, vit som snö, fri i formerna som ett rymdskepp – vem var det som hade ritat den nu igen? Snart hade ”Big Bill” Zeckendorf – han såg ut som Al Capone med sin cigarr, homburghatt och dubbelknäppta kamelhårsulster – kontrakterat Wallace ”Wally” Harrison – som såg ut som Capones livvakt med sina en och nittio, boxarbreda axlar och en ständig cigarett i mungipan som fick honom att kisa med ena ögat – och tillsammans utförde de sitt hit job på slakthustomten. Zeckendorf fixade marken och Harrison designade en stad på styltor, bilfri, byggd ovanpå ett parkeringsdäck, med fem kontors­ skrapor, tre bostadstorn, en konferensbyggnad, en helikopterplatta, en båthamn och en flytande nattklubb. Allt färdigritat på två månader. Den dynamiska duon kallade sitt samarbete för X City. Det var ett namn som låg bra i en mäklarmun – det var lätt att hojta över middagsbordet på nattklubben Monte Carlo där Zeckendorf hade ett stambord – och väl i tiden genom sin anspelning på science fiction. Men främst indikerade det att projektet var hemligt, ingen utom­ stående fick veta Zeckendorfs planer. Harrison var förbjuden att inkludera mer än någon enstaka anställd i sitt ritarbete. För Harrison, då 46 år, var X City en nystart. Vid krigsutbrottet hade han varit en av USA:s mest efterfrågade arkitekter, en position han hade familjen Rockefeller att tacka för. Harrison, uppvuxen bland stålverken i Worcester, Massachusetts – strax norr om

William Zeckendorf och hustrun Marion med tjänstekvinna 1948. Den Zeckendorfska penthouse­ lägenheten låg strax norr om slakthusen, hade nio rum och var inredd av en av Zeckendorfs anställda, den unge arkitekten I. M. Pei. Pei skulle senare rita bland annat glaspyramiderna vid Louvren i Paris.

X City, Zeckendorfs första vision för slakthustomten, en stad i staden upplyft på en bilfri plattform. När chansen att sälja till FN uppenbarade sig gjordes konceptet om, kontorsskraporna rubricerades som ”sekretariat” och den centrala konferens­ byggnaden, ursprungligen tänkt för Metropolitanoperan, stycka­ des i flera mindre rådssalar. Att Harrison var arkitekten märks på de svepande och futuristiska formerna.

Le Corbusiers flygplansrutt – var gift med en syster till John D. Rockefeller Jr:s svärson. Men det var först i samband med arbetet på Rockefellerkomplexet som han och Nelson började umgås på annat än släktmiddagar. Harrison hade jobbat sig upp från ritslav till partner i byrån Helme, Corbett & Harrison, ett av tre kontor som hade i uppdrag att skissa på centret. Där utmärkte han sig, kanske inte främst som arkitekt utan mer som exekutiv chef. Han var lågmäld, prestigelös, resolut och pragmatisk och inte ett dugg akademiskt komplicerad – frånsett den korta studietiden i Paris var han helt autodidakt. Därmed var han en idealisk rådgivare till otålige Nelson. Rockefeller var 13 år yngre, ”en frustrerad arkitekt”, enligt Harrison, med ett ansträngt förhållande till sin dominerande far. Genom Harrison gavs han en chans att etablera sig som byggherre i eget namn. Duons första samarbete utanför Rock Center-tomten realiserades 1935. Det var Rockefellers egen lägenhet på Femte avenyn. En 32-rummare i tre plan som Harrison inredde, den ena våningen i rokokostil, den andra i avskalad modernism och den tredje i något slags säregen blandning – ett tecken på att han ännu inte gjort sig av med sina Beaux-Arts-rötter. Inredningspressen hyllade den eklektiska mixen. På bilderna syntes Rockefeller intill bottenvåningens väggmålning av Fernand Léger eller vid den öppna spisen dekorerad av en viss Henri Matisse. Det andra samarbetet kom två år senare, 1936, på tomten intill, The Rockefeller Apartments på 54:e gatan – en avskalad version av de pråliga sekelskifteshusen runt omkring. En tegelbyggnad med en böljande fasad av burspråk och fönsterband. Kritikern Lewis Mumford, som senare skulle avfärda FN-högkvarteret som ”en gammaldags motor täckt av en strömlinjeformad huv”, beskrev det som ”stadens mest briljanta exempel på modern arkitektur”. I jämförelse var det tredje samarbetet, 1940, en aning blygsammare. Rockefeller var en av donatorerna till Bronx Zoo och Harrison fick i uppdrag att rita en inhägnad för de afrikanska djuren. En ovärdig uppgift, kan tyckas, men vid det laget kunde han inte göra något fel, då hade han redan realiserat det projekt som gjort hans namn känt även bland bullriga fastighetshajar som Zeckendorf: huvudpaviljongen för världs­ utställningen 1939. 1939 års världsutställning var ett försök att stärka New Yorks självkänsla, att lämna depressionen bakom sig en gång för alla. Ur det perspektivet var Flushing Meadows i Queens den perfekta utställningsplatsen. En vik där lenni lenape-stammen en gång fiskat skaldjur och som engelsmännen dränerat för att idka jordbruk och som under industrialismen reducerats till en soptipp. ”Dalen av aska”, som F. Scott Fitzgerald beskrev den i Den store Gatsby – ett ångande Hades mittemellan Manhattan och natursköna Long Island. Initiativet att anlägga en park där hade stort symbolvärde för New York-borna. Harrisons huvudpaviljong, The Trylon and Perisphere – spiran och globen – blev just det hoppingivande monument expon behövde. Precis som Eiffeltornet 50 år tidigare drog den maximal nytta av modern konstruktionsteknik och blev därmed en slående tidsmarkör. Globen gjordes vit och slät som en snöboll, 60 meter i diameter, den största sfäriska byggnaden som dittills uppförts. Och spiran, 200 meter hög, var spetsig som en nål, befriad från all den kristyr New Yorks skyskrapor vanligtvis pyntades med. Arr­angörerna, angelägna om att stärka kopplingen till utställningens framtidstema, hävdade att volymerna representerade det ändliga respektive det oändliga, men bland besökarna behövdes inga sådana referenser. The Perisphere svävade ju redan, den var på väg – dess stag skyldes snillrikt av en fontän – och The Trylon såg ju ut som en raket, redo


28

29

Och därtill – icke minst – var det en tomt i förfall. Här sov uteliggarna. De trånga och fuktiga kullerstensgatorna var överlupna med ogräs. Stadens slakterier huserade här. Djuren föstes nedför Första avenyn, eller Blood Alley som den kallades, och grannhusen i Tudor City vände ryggen mot eländet, bara små gluggar kisade ner över häxkitteln. Att bygga här, i denna misär, var bästa tänkbara reklam för hans strålande vision. Att en tomt av detta slag skulle kunna bli hemvist åt självaste Förenta nationerna var förstås svårt att föreställa sig. Åtminstone för en utomstående. Men bodde man i kvarteren, andades man stanken varje dag, såg man grannarna flytta ut innan de ens hunnit flytta in, då tedde sig scenförändringen fullt möjlig. I alla fall om man hette William Zeckendorf och var en av stans djärvaste fastighetsexploatörer. Zeckendorf bodde strax norr om slakthusen, i Beekman Place, ett pittoreskt bostadsområde som hade fått sitt namn från en holländsk kolonialfamilj på 1700-talet. På den tiden låg här ett ståtligt gods – Mount Pleasant kallat – med en formklippt trädgård komplett med fontäner och Manhattans allra första orangeri. Tomten omslöt prunkande Turtle Bay, varifrån man hade utsikt över East River och Roosevelt Island och det var detta Zeckendorf insåg under sina kvällspromenader med hustrun och hunden, att en dag skulle Midtown vilja växa ner hit till detta väldiga flodrum, till denna väldiga rymd. Om bara stanken från slakterierna försvann. Så han började förhandla. Dels med slakterierna och dels med grannarna. Men han avslöjade inte för någon vad han hade för planer, av rädsla för att det skulle höja priserna. I den så kallade odor zone låg markvärdet på cirka 20–50 dollar per kvadratmeter, jämfört med cirka 1000–1500 dollar ett par kvarter längre bort. Efter några veckor hade hans bolag, Webb & Knapp, köpt upp hela 75 fastigheter mellan 42:a och 48:e gatan. Hans dröm var att göra en Rockefeller. Zeckendorf ville bygga sitt eget center, ett affärs-, nöjes- och kontorskomplex, en stad i staden, med den skillnaden att detta skulle vara ännu större och ännu mer modernt. Lika futuristiskt som den där paviljongen på världsutställningen i Flushing Meadows, tänkte han, vit som snö, fri i formerna som ett rymdskepp – vem var det som hade ritat den nu igen? Snart hade ”Big Bill” Zeckendorf – han såg ut som Al Capone med sin cigarr, homburghatt och dubbelknäppta kamelhårsulster – kontrakterat Wallace ”Wally” Harrison – som såg ut som Capones livvakt med sina en och nittio, boxarbreda axlar och en ständig cigarett i mungipan som fick honom att kisa med ena ögat – och tillsammans utförde de sitt hit job på slakthustomten. Zeckendorf fixade marken och Harrison designade en stad på styltor, bilfri, byggd ovanpå ett parkeringsdäck, med fem kontors­ skrapor, tre bostadstorn, en konferensbyggnad, en helikopterplatta, en båthamn och en flytande nattklubb. Allt färdigritat på två månader. Den dynamiska duon kallade sitt samarbete för X City. Det var ett namn som låg bra i en mäklarmun – det var lätt att hojta över middagsbordet på nattklubben Monte Carlo där Zeckendorf hade ett stambord – och väl i tiden genom sin anspelning på science fiction. Men främst indikerade det att projektet var hemligt, ingen utom­ stående fick veta Zeckendorfs planer. Harrison var förbjuden att inkludera mer än någon enstaka anställd i sitt ritarbete. För Harrison, då 46 år, var X City en nystart. Vid krigsutbrottet hade han varit en av USA:s mest efterfrågade arkitekter, en position han hade familjen Rockefeller att tacka för. Harrison, uppvuxen bland stålverken i Worcester, Massachusetts – strax norr om

William Zeckendorf och hustrun Marion med tjänstekvinna 1948. Den Zeckendorfska penthouse­ lägenheten låg strax norr om slakthusen, hade nio rum och var inredd av en av Zeckendorfs anställda, den unge arkitekten I. M. Pei. Pei skulle senare rita bland annat glaspyramiderna vid Louvren i Paris.

X City, Zeckendorfs första vision för slakthustomten, en stad i staden upplyft på en bilfri plattform. När chansen att sälja till FN uppenbarade sig gjordes konceptet om, kontorsskraporna rubricerades som ”sekretariat” och den centrala konferens­ byggnaden, ursprungligen tänkt för Metropolitanoperan, stycka­ des i flera mindre rådssalar. Att Harrison var arkitekten märks på de svepande och futuristiska formerna.

Le Corbusiers flygplansrutt – var gift med en syster till John D. Rockefeller Jr:s svärson. Men det var först i samband med arbetet på Rockefellerkomplexet som han och Nelson började umgås på annat än släktmiddagar. Harrison hade jobbat sig upp från ritslav till partner i byrån Helme, Corbett & Harrison, ett av tre kontor som hade i uppdrag att skissa på centret. Där utmärkte han sig, kanske inte främst som arkitekt utan mer som exekutiv chef. Han var lågmäld, prestigelös, resolut och pragmatisk och inte ett dugg akademiskt komplicerad – frånsett den korta studietiden i Paris var han helt autodidakt. Därmed var han en idealisk rådgivare till otålige Nelson. Rockefeller var 13 år yngre, ”en frustrerad arkitekt”, enligt Harrison, med ett ansträngt förhållande till sin dominerande far. Genom Harrison gavs han en chans att etablera sig som byggherre i eget namn. Duons första samarbete utanför Rock Center-tomten realiserades 1935. Det var Rockefellers egen lägenhet på Femte avenyn. En 32-rummare i tre plan som Harrison inredde, den ena våningen i rokokostil, den andra i avskalad modernism och den tredje i något slags säregen blandning – ett tecken på att han ännu inte gjort sig av med sina Beaux-Arts-rötter. Inredningspressen hyllade den eklektiska mixen. På bilderna syntes Rockefeller intill bottenvåningens väggmålning av Fernand Léger eller vid den öppna spisen dekorerad av en viss Henri Matisse. Det andra samarbetet kom två år senare, 1936, på tomten intill, The Rockefeller Apartments på 54:e gatan – en avskalad version av de pråliga sekelskifteshusen runt omkring. En tegelbyggnad med en böljande fasad av burspråk och fönsterband. Kritikern Lewis Mumford, som senare skulle avfärda FN-högkvarteret som ”en gammaldags motor täckt av en strömlinjeformad huv”, beskrev det som ”stadens mest briljanta exempel på modern arkitektur”. I jämförelse var det tredje samarbetet, 1940, en aning blygsammare. Rockefeller var en av donatorerna till Bronx Zoo och Harrison fick i uppdrag att rita en inhägnad för de afrikanska djuren. En ovärdig uppgift, kan tyckas, men vid det laget kunde han inte göra något fel, då hade han redan realiserat det projekt som gjort hans namn känt även bland bullriga fastighetshajar som Zeckendorf: huvudpaviljongen för världs­ utställningen 1939. 1939 års världsutställning var ett försök att stärka New Yorks självkänsla, att lämna depressionen bakom sig en gång för alla. Ur det perspektivet var Flushing Meadows i Queens den perfekta utställningsplatsen. En vik där lenni lenape-stammen en gång fiskat skaldjur och som engelsmännen dränerat för att idka jordbruk och som under industrialismen reducerats till en soptipp. ”Dalen av aska”, som F. Scott Fitzgerald beskrev den i Den store Gatsby – ett ångande Hades mittemellan Manhattan och natursköna Long Island. Initiativet att anlägga en park där hade stort symbolvärde för New York-borna. Harrisons huvudpaviljong, The Trylon and Perisphere – spiran och globen – blev just det hoppingivande monument expon behövde. Precis som Eiffeltornet 50 år tidigare drog den maximal nytta av modern konstruktionsteknik och blev därmed en slående tidsmarkör. Globen gjordes vit och slät som en snöboll, 60 meter i diameter, den största sfäriska byggnaden som dittills uppförts. Och spiran, 200 meter hög, var spetsig som en nål, befriad från all den kristyr New Yorks skyskrapor vanligtvis pyntades med. Arr­angörerna, angelägna om att stärka kopplingen till utställningens framtidstema, hävdade att volymerna representerade det ändliga respektive det oändliga, men bland besökarna behövdes inga sådana referenser. The Perisphere svävade ju redan, den var på väg – dess stag skyldes snillrikt av en fontän – och The Trylon såg ju ut som en raket, redo


30

31

för take off. Dessutom, runt hela kompositionen löpte en koncentrisk ramp, den svingade sig ut från globen, besökarna strömmade nedför likt asteroider i omloppsbana. Inne i The Perisphere var dragplåstret en gigantisk modell, även den designad av Harrison. Den kallades Democracity och föreställde en idealstad, utlagd på en äng, intill en flod, med boulevarder som strålade ut från en hundravåningsskrapa i mitten. En överraskande rationell lösning från en inbiten New York-bo, men det definitiva beviset på att Harrison lärt sig den modernistiska läxan – hade Le Corbusier tittat förbi skulle han ha anmält amerikanen för plagiat. Men fransmannen tittade aldrig förbi. Det gjorde däremot Markelius, som ritade den svenska paviljongen, och Oscar Niemeyer, som ritade den brasilianska, och Howard Robertson, som ritade den brittiska. Sex år senare skulle Harrison bjuda in dem allihop till FN-samarbetet. Dem och Alvar Aalto, vars ondulerande utställningsbyggnad var den amerikanen skattade högst av alla. När USA gick med i kriget, den 8 december 1941, dagen efter Pearl Harbor-attacken, var Harrison 41 år. Han hade jobbat på arkitektkontor sedan han var 14 och nu var det hans tid att skörda, nu var det hans tur att få betalt för allt slavande. Han var en dokumenterat skicklig chef – hans kontor var ett av få som överlevt depressionen – och han framstod som skaparen av en alldeles egen typ av modernism, ”American Modern”, mindre sträng än den europeiska, mer flyhänt och formglad. Men kriget ville annorlunda. Mellan 1940 och 1945 realiserade Harrison knappt någon­ting alls. Hans kontorsverksamhet gick i stå och för att försörja sig flyttade han och hustrun Ellen till Washington där Nelson Rockefeller gav honom jobb på The Office of Inter-American Affairs. Kontorets uppgift var att sprida amerikansk kultur i Latinamerika – på bekostnad av tysk och italiensk – och vid krigsslutet hade Harrison klättrat till chef, kunde titulera sig byrådirektör. Men som arkitekt existerade han knappt. Förutom Rockefellers sommarhus i Maine, New England – två svepande rumsföljder uppe på en dramatisk bergssluttning – fick han nöja sig med enstaka bruksbyggnader. Bland annat var det han som ritade en viss buteljeringsanläggning i Long Island City med en väldig Pepsi-Cola-skylt på taket. När han återvände hem till villan i Huntington, Long Island, efter nästan sex år i Washington, var det knappast självklart för honom vilken karriär han skulle välja, arkitektens eller den politiske rådgivarens. Han insåg att det han var van vid var förbi, det nästan hedonistiska monumentbyggandet som resulterat i praktverk som Rockefeller Center, Empire State Building och Chrysler Building. Istället hade en rationell och mer industriell arkitektur tagit plats, lådliknande lösningar som var lätta och billiga att bygga. Var passade hans sensuella former in där? Men så ringde Zeckendorf. Och Zeckendorf gav honom inte mycket val. Han erbjöd Harrison och hans familj en lägenhet i sitt Marguery Hotel på Park Avenue och friställde en svit vägg i vägg där Harrison kunde jobba på X City. Allt oftare sågs Harrison i grå rock och brun fedorahatt älga över Femte avenyn och Madison från det egna kontoret i Rock Center, och efter ett tag var sviten så full av modeller och ritningar att X Citys ekonomiansvarige tvingades ha kontoret på toaletten, använda handfatet som skrivbord. Samtidigt, bara några våningar upp från Harrisons Rockefeller-kontor, satt tomt­ kommittén och letade efter drömtomten. Lie hade satt nyårsafton 1946 som deadline och nu var det december och Westchester och Fairfield-området var definitivt avskrivet. Och inte bara på grund av Le Corbusiers taktiska inspel; när FN-tjänstemännen hade

The Trylon and Perisphere på Världsutställningen i Flushing Meadows i Queens 1939. Den ikoniska kompositionen innebar Harrisons genombrott och starten på en delvis ny och mer expressiv form av modernism, ”American Modern”.

New Yorks stadsplanechef Robert Moses hade förvandlat Flushing Meadows från soptipp till världsutställningspark och när FN letade tomt såg han en chans att få tillbaka lite av investeringen. I ett flersidigt debattinlägg i New York Times presenterade han sina argument. Artikeln ackompanjerades av kol­ teckningar av konstnären Hugh Ferriss framställda i samarbete med Harrison.

åkt dit på studiebesök hade lokalbefolkningen kastat sten på dem, kallat dem inkräktare. ”Inte minst upprörande var uttrycken för främlingsfientlighet och till och med antisemitism”, skrev Lie i sin biografi. Istället seglade Flushing Meadows upp som alternativ. New Yorks egen kommitté, där Rockefeller var styrelsemedlem och Harrison nu utnämnts till rådgivare, hävdade att detta var den perfekta kompromissen, landsbygd och innerstad på en och samma gång. Robert Moses, New Yorks alltid stridsvillige stadsplanechef och gruppens ord­ förande, såg sin chans att få igen lite av den väldiga saneringskostnaden, få valuta för den park världsutställningen lämnat efter sig. ”Andra män såg bildandet av Förenta nationerna som en chans att skapa fred”, skrev Robert A. Caro i sin biografi över Moses, ”men Moses såg det som en chans att skapa en park.” I detta syfte publicerade Moses en partsinlaga i New York Times. Han var sedvanligt taktfull. Han kritiserade FN för översittarfasoner, menade att tomtkommitténs fält­ arbetare inte visat tillräcklig hänsyn på de platser man besökt, inte lyssnat tillräckligt på de boende. En av fördelarna med Flushing Meadows, förklarade han, var att här bodde ingen alls. Med andra ord, här kunde man vara precis hur arrogant som helst, ingen skulle bli sur. Som ackompanjemang till inlägget fanns ett tiotal skisser. De var svartvita och delvis framställda av Harrisons kontor och att han var tagen av stundens allvar är tydligt. Där lekfulla Trylon and Perisphere tidigare stått såg han nu framför sig en serie överviktiga tempel. Ett parlamentariskt forum av klassiskt snitt, med generalförsamlingen upplyft på platå, krönt av en blytung dom. ”En total sterilitet”, kommenterade Frank Lloyd Wright. Och säkerligen mycket långt ifrån det Trygve Lie hade föreställt sig där uppe i talarstolen i London. Hjälpen kom från minst sagt oväntat håll. På fredagsmorgonen den 6 december satt Zeckendorf vid frukostbordet med sin fru. Han ströbläddrade i morgontidningen och noterade att FN nu sagt nej till Flushing Meadows. En gallup bland medarbetarna visade att ”en häpnadsväckande andel” inte ville ut på landet, inte ville husera på en före detta soptipp. Zeckendorf drämde tidningen i bordet. ”Jag ska placera de här jäklarna på min platå!” utbrast han. Och sparkade därmed igång den kedja av händelser som 96 timmar senare skulle försäkra FN om en tomt där många vägar möttes. Att förloppet är möjligt att följa dag för dag, timme för timme, har gjort detta till en av de mest omskrivna fastighets­ affärerna i historien. Fredag. Zeckendorf ringer borgmästare William O’Dwyer och berättar om tomten. Han säger att han införskaffat all mark mellan 42:a och 48:e gatan nere vid East River. Han säger ingenting om den köpoption han upprättat med slakterierna, om att han riskerar att förlora sin handpenning ifall han inte lyckas få fram 6,5 miljoner dollar i tid. Han erbjuder tomten till FN, den största samlade landlott som varit till salu i staden sedan Rockefeller Center-tomten. ”FN kan få den för vilket pris som helst.” O’Dwyer ringer Trygve Lie. ”Jag kände att det här var exakt det som skulle kunna göra New York till världens centrum”, berättade borgmästaren senare. Och Lie blir minst lika uppspelt. Men också stressad. Han rekommenderar O’Dwyer att genast ringa Nelson Rockefeller. Tigg, är ordern. ”Annars kommer alltsammans vara överspelat för New Yorks del. Jag har gjort allt jag kan.” Men Rockefeller visar sig vara på fest, i Mexiko, Miguel Alemán Valdés ska sväras in som president. Och den som till slut lyckas få tag på honom är Harrison. Över en


30

31

för take off. Dessutom, runt hela kompositionen löpte en koncentrisk ramp, den svingade sig ut från globen, besökarna strömmade nedför likt asteroider i omloppsbana. Inne i The Perisphere var dragplåstret en gigantisk modell, även den designad av Harrison. Den kallades Democracity och föreställde en idealstad, utlagd på en äng, intill en flod, med boulevarder som strålade ut från en hundravåningsskrapa i mitten. En överraskande rationell lösning från en inbiten New York-bo, men det definitiva beviset på att Harrison lärt sig den modernistiska läxan – hade Le Corbusier tittat förbi skulle han ha anmält amerikanen för plagiat. Men fransmannen tittade aldrig förbi. Det gjorde däremot Markelius, som ritade den svenska paviljongen, och Oscar Niemeyer, som ritade den brasilianska, och Howard Robertson, som ritade den brittiska. Sex år senare skulle Harrison bjuda in dem allihop till FN-samarbetet. Dem och Alvar Aalto, vars ondulerande utställningsbyggnad var den amerikanen skattade högst av alla. När USA gick med i kriget, den 8 december 1941, dagen efter Pearl Harbor-attacken, var Harrison 41 år. Han hade jobbat på arkitektkontor sedan han var 14 och nu var det hans tid att skörda, nu var det hans tur att få betalt för allt slavande. Han var en dokumenterat skicklig chef – hans kontor var ett av få som överlevt depressionen – och han framstod som skaparen av en alldeles egen typ av modernism, ”American Modern”, mindre sträng än den europeiska, mer flyhänt och formglad. Men kriget ville annorlunda. Mellan 1940 och 1945 realiserade Harrison knappt någon­ting alls. Hans kontorsverksamhet gick i stå och för att försörja sig flyttade han och hustrun Ellen till Washington där Nelson Rockefeller gav honom jobb på The Office of Inter-American Affairs. Kontorets uppgift var att sprida amerikansk kultur i Latinamerika – på bekostnad av tysk och italiensk – och vid krigsslutet hade Harrison klättrat till chef, kunde titulera sig byrådirektör. Men som arkitekt existerade han knappt. Förutom Rockefellers sommarhus i Maine, New England – två svepande rumsföljder uppe på en dramatisk bergssluttning – fick han nöja sig med enstaka bruksbyggnader. Bland annat var det han som ritade en viss buteljeringsanläggning i Long Island City med en väldig Pepsi-Cola-skylt på taket. När han återvände hem till villan i Huntington, Long Island, efter nästan sex år i Washington, var det knappast självklart för honom vilken karriär han skulle välja, arkitektens eller den politiske rådgivarens. Han insåg att det han var van vid var förbi, det nästan hedonistiska monumentbyggandet som resulterat i praktverk som Rockefeller Center, Empire State Building och Chrysler Building. Istället hade en rationell och mer industriell arkitektur tagit plats, lådliknande lösningar som var lätta och billiga att bygga. Var passade hans sensuella former in där? Men så ringde Zeckendorf. Och Zeckendorf gav honom inte mycket val. Han erbjöd Harrison och hans familj en lägenhet i sitt Marguery Hotel på Park Avenue och friställde en svit vägg i vägg där Harrison kunde jobba på X City. Allt oftare sågs Harrison i grå rock och brun fedorahatt älga över Femte avenyn och Madison från det egna kontoret i Rock Center, och efter ett tag var sviten så full av modeller och ritningar att X Citys ekonomiansvarige tvingades ha kontoret på toaletten, använda handfatet som skrivbord. Samtidigt, bara några våningar upp från Harrisons Rockefeller-kontor, satt tomt­ kommittén och letade efter drömtomten. Lie hade satt nyårsafton 1946 som deadline och nu var det december och Westchester och Fairfield-området var definitivt avskrivet. Och inte bara på grund av Le Corbusiers taktiska inspel; när FN-tjänstemännen hade

The Trylon and Perisphere på Världsutställningen i Flushing Meadows i Queens 1939. Den ikoniska kompositionen innebar Harrisons genombrott och starten på en delvis ny och mer expressiv form av modernism, ”American Modern”.

New Yorks stadsplanechef Robert Moses hade förvandlat Flushing Meadows från soptipp till världsutställningspark och när FN letade tomt såg han en chans att få tillbaka lite av investeringen. I ett flersidigt debattinlägg i New York Times presenterade han sina argument. Artikeln ackompanjerades av kol­ teckningar av konstnären Hugh Ferriss framställda i samarbete med Harrison.

åkt dit på studiebesök hade lokalbefolkningen kastat sten på dem, kallat dem inkräktare. ”Inte minst upprörande var uttrycken för främlingsfientlighet och till och med antisemitism”, skrev Lie i sin biografi. Istället seglade Flushing Meadows upp som alternativ. New Yorks egen kommitté, där Rockefeller var styrelsemedlem och Harrison nu utnämnts till rådgivare, hävdade att detta var den perfekta kompromissen, landsbygd och innerstad på en och samma gång. Robert Moses, New Yorks alltid stridsvillige stadsplanechef och gruppens ord­ förande, såg sin chans att få igen lite av den väldiga saneringskostnaden, få valuta för den park världsutställningen lämnat efter sig. ”Andra män såg bildandet av Förenta nationerna som en chans att skapa fred”, skrev Robert A. Caro i sin biografi över Moses, ”men Moses såg det som en chans att skapa en park.” I detta syfte publicerade Moses en partsinlaga i New York Times. Han var sedvanligt taktfull. Han kritiserade FN för översittarfasoner, menade att tomtkommitténs fält­ arbetare inte visat tillräcklig hänsyn på de platser man besökt, inte lyssnat tillräckligt på de boende. En av fördelarna med Flushing Meadows, förklarade han, var att här bodde ingen alls. Med andra ord, här kunde man vara precis hur arrogant som helst, ingen skulle bli sur. Som ackompanjemang till inlägget fanns ett tiotal skisser. De var svartvita och delvis framställda av Harrisons kontor och att han var tagen av stundens allvar är tydligt. Där lekfulla Trylon and Perisphere tidigare stått såg han nu framför sig en serie överviktiga tempel. Ett parlamentariskt forum av klassiskt snitt, med generalförsamlingen upplyft på platå, krönt av en blytung dom. ”En total sterilitet”, kommenterade Frank Lloyd Wright. Och säkerligen mycket långt ifrån det Trygve Lie hade föreställt sig där uppe i talarstolen i London. Hjälpen kom från minst sagt oväntat håll. På fredagsmorgonen den 6 december satt Zeckendorf vid frukostbordet med sin fru. Han ströbläddrade i morgontidningen och noterade att FN nu sagt nej till Flushing Meadows. En gallup bland medarbetarna visade att ”en häpnadsväckande andel” inte ville ut på landet, inte ville husera på en före detta soptipp. Zeckendorf drämde tidningen i bordet. ”Jag ska placera de här jäklarna på min platå!” utbrast han. Och sparkade därmed igång den kedja av händelser som 96 timmar senare skulle försäkra FN om en tomt där många vägar möttes. Att förloppet är möjligt att följa dag för dag, timme för timme, har gjort detta till en av de mest omskrivna fastighets­ affärerna i historien. Fredag. Zeckendorf ringer borgmästare William O’Dwyer och berättar om tomten. Han säger att han införskaffat all mark mellan 42:a och 48:e gatan nere vid East River. Han säger ingenting om den köpoption han upprättat med slakterierna, om att han riskerar att förlora sin handpenning ifall han inte lyckas få fram 6,5 miljoner dollar i tid. Han erbjuder tomten till FN, den största samlade landlott som varit till salu i staden sedan Rockefeller Center-tomten. ”FN kan få den för vilket pris som helst.” O’Dwyer ringer Trygve Lie. ”Jag kände att det här var exakt det som skulle kunna göra New York till världens centrum”, berättade borgmästaren senare. Och Lie blir minst lika uppspelt. Men också stressad. Han rekommenderar O’Dwyer att genast ringa Nelson Rockefeller. Tigg, är ordern. ”Annars kommer alltsammans vara överspelat för New Yorks del. Jag har gjort allt jag kan.” Men Rockefeller visar sig vara på fest, i Mexiko, Miguel Alemán Valdés ska sväras in som president. Och den som till slut lyckas få tag på honom är Harrison. Över en


32

33

knastrig telefonlina enas de båda vännerna om att utvärdera förutsättningarna: hur lämplig är egentligen tomten, får högkvarteret ens plats? Först därefter kan man börja snacka pengar, meddelar Rockefeller. Lördag. Harrison vaknar tidigt på The Marguery och tofflar över till studion vägg i vägg. Han dricker kaffe och röker och studerar X City-ritningarna. Han tar ner blåkopiorna från väggarna, rullar ut gult ritpapper och började kalkera med svart tuschpenna. Och istället för de gamla funktionerna plitar han dit nya; över den högsta av kontors­ skraporna skriver han ”sekretariat”, hotellet och bostadshusen blir ”kontor för delegater” och den svällande konferensbyggnaden styckar han i flera mindre ”förhandlings­salar”. Han jobbar hela dagen. Sedan ringer han Nelson. Med dåliga nyheter. X City-tomten blir för liten. För dyr. Söndag. Rockefeller landar på La Guardia. Harrison möter upp, liksom en av borgmästare O’Dwyers rådgivare. En chaufför rattar dem genom Queens ut till den fabriksbyggnad i Lake Success där Lie och FN inrättat sitt temporära högkvarter. Där får trion vänta i en timme medan söndagströtta vakter kontrollerar deras identitetshandlingar. Rockefeller frågar bara för att vara säker: ”Kan FN tänka sig att etablera sig i eller i närheten av New York?” Lie bekräftar det som stått i fredagens tidning, att FN helst vill in till city, men att man är öppen för förslag. Måndag. Rockefeller ringer Rockefeller. X City? frågar pappan. Nix, ”Wally” avråder. Men vad skulle fadern säga om Nelson och hans fyra bröder donerar varsin del av sina ägor i Pocantico Hills? Om världsriksdagen någonsin ska etablera sig i New York-området kan detta vara sista chansen … John D. Jr accepterar. Men motvilligt. Inte på grund av platsbrist – familjens ägor i Pocantico utgör en yta sex gånger större än Monacos – utan för att han, liksom Lie, menar att storstadens puls vore av godo för verksamheten. Som Lie uttryckte det i sin biografi: ”Staden skulle utgöra en ständig påminnelse för medlemmarna att inte förlora sig i tomma och meningslösa akademiska diskussioner.” Tisdag. Rockefeller samlar sina rådgivare – däribland Harrison och Moses – i sitt hörnkontor på 56:e våningen i GE-skrapan. Först kontaktar han sina fyra bröder. Samtliga förklarar sig villiga att donera 400 hektar. Sedan ringer han fadern och får loss ytterligare 800 hektar. Och så ringer han FN och berättar att nu har han frigjort nästan hela den tomtyta som organisationen sagt sig behöva för att etablera sig i förorten, tillräckligt för att bygga såväl högkvarter som personalbostäder och infrastruktur. Är FN intresserade? Men svaret blir nej. Lie och de andra har diskuterat vidare och nu finns det inget alternativ: ”Vi skulle föredra X City-tomten.” Varpå Rockefeller lyfter bakelitluren igen och ringer pappa. ”FN vill ha tomten vid East River.” Fadern frågar om priset. ”Den är värderad till 25 miljoner, men ’Wally’ tror FN kan få den för 8,5.” Varpå fadern talar och Nelson lyssnar och alla runtomkring lutar sig fram för att höra. Vissa av dem drog sig säkert förväntansfullt till minnes dagen då John D. Jr hade skänkt hela två miljoner dollar till etableringen av Nationernas förbunds bibliotek i Genève. Andra, som Moses, var förmodligen mer betänksamma, funderade över kostnaderna – vad kan en världsriksdag egentligen gå på? Och Harrison – ”Wally”– arkitekten som hade skolats under arbetet med Rockefeller Center och

Oscar Niemeyer vid sitt ritbord i The Backroom på The Planning Office. De första månaderna drog han knappt ett streck, respekten för Le Corbusier var för stor. Ovan: I väntan på ett permanent högkvarter inhystes Trygve Lie och hans personal hos teknikoch vapentillverkaren Sperry Corporation i New York-förorten Lake Success.


32

33

knastrig telefonlina enas de båda vännerna om att utvärdera förutsättningarna: hur lämplig är egentligen tomten, får högkvarteret ens plats? Först därefter kan man börja snacka pengar, meddelar Rockefeller. Lördag. Harrison vaknar tidigt på The Marguery och tofflar över till studion vägg i vägg. Han dricker kaffe och röker och studerar X City-ritningarna. Han tar ner blåkopiorna från väggarna, rullar ut gult ritpapper och började kalkera med svart tuschpenna. Och istället för de gamla funktionerna plitar han dit nya; över den högsta av kontors­ skraporna skriver han ”sekretariat”, hotellet och bostadshusen blir ”kontor för delegater” och den svällande konferensbyggnaden styckar han i flera mindre ”förhandlings­salar”. Han jobbar hela dagen. Sedan ringer han Nelson. Med dåliga nyheter. X City-tomten blir för liten. För dyr. Söndag. Rockefeller landar på La Guardia. Harrison möter upp, liksom en av borgmästare O’Dwyers rådgivare. En chaufför rattar dem genom Queens ut till den fabriksbyggnad i Lake Success där Lie och FN inrättat sitt temporära högkvarter. Där får trion vänta i en timme medan söndagströtta vakter kontrollerar deras identitetshandlingar. Rockefeller frågar bara för att vara säker: ”Kan FN tänka sig att etablera sig i eller i närheten av New York?” Lie bekräftar det som stått i fredagens tidning, att FN helst vill in till city, men att man är öppen för förslag. Måndag. Rockefeller ringer Rockefeller. X City? frågar pappan. Nix, ”Wally” avråder. Men vad skulle fadern säga om Nelson och hans fyra bröder donerar varsin del av sina ägor i Pocantico Hills? Om världsriksdagen någonsin ska etablera sig i New York-området kan detta vara sista chansen … John D. Jr accepterar. Men motvilligt. Inte på grund av platsbrist – familjens ägor i Pocantico utgör en yta sex gånger större än Monacos – utan för att han, liksom Lie, menar att storstadens puls vore av godo för verksamheten. Som Lie uttryckte det i sin biografi: ”Staden skulle utgöra en ständig påminnelse för medlemmarna att inte förlora sig i tomma och meningslösa akademiska diskussioner.” Tisdag. Rockefeller samlar sina rådgivare – däribland Harrison och Moses – i sitt hörnkontor på 56:e våningen i GE-skrapan. Först kontaktar han sina fyra bröder. Samtliga förklarar sig villiga att donera 400 hektar. Sedan ringer han fadern och får loss ytterligare 800 hektar. Och så ringer han FN och berättar att nu har han frigjort nästan hela den tomtyta som organisationen sagt sig behöva för att etablera sig i förorten, tillräckligt för att bygga såväl högkvarter som personalbostäder och infrastruktur. Är FN intresserade? Men svaret blir nej. Lie och de andra har diskuterat vidare och nu finns det inget alternativ: ”Vi skulle föredra X City-tomten.” Varpå Rockefeller lyfter bakelitluren igen och ringer pappa. ”FN vill ha tomten vid East River.” Fadern frågar om priset. ”Den är värderad till 25 miljoner, men ’Wally’ tror FN kan få den för 8,5.” Varpå fadern talar och Nelson lyssnar och alla runtomkring lutar sig fram för att höra. Vissa av dem drog sig säkert förväntansfullt till minnes dagen då John D. Jr hade skänkt hela två miljoner dollar till etableringen av Nationernas förbunds bibliotek i Genève. Andra, som Moses, var förmodligen mer betänksamma, funderade över kostnaderna – vad kan en världsriksdag egentligen gå på? Och Harrison – ”Wally”– arkitekten som hade skolats under arbetet med Rockefeller Center och

Oscar Niemeyer vid sitt ritbord i The Backroom på The Planning Office. De första månaderna drog han knappt ett streck, respekten för Le Corbusier var för stor. Ovan: I väntan på ett permanent högkvarter inhystes Trygve Lie och hans personal hos teknikoch vapentillverkaren Sperry Corporation i New York-förorten Lake Success.


34

35

kanoniserats till stjärna i eget namn genom världsutställningen och knockats av kriget och kommit upp på fötter igen med X City – nu såg han sitt största projekt någonsin förhandlas bort, mitt framför ögonen, av en av sina närmaste vänner. ”Åh, fantastiskt, pappa! Det är storartat!” Den 6 januari 1947, inte ens en månad efter att köpet av X City-tomten gått igenom – 8,5 miljoner dollar blev mycket riktigt försäljningspriset, två miljoner mer än Zeckendorf betalat – tilldelades Harrison uppdraget som chefsarkitekt för FN-högkvarteret. Han trodde själv att hans mäktiga kolleger från åren i Washington rekommenderat honom, som personlig vän med bland andra ett par av medlemmarna i Roosevelts kökskabinett. Men det troligaste är att han kom med dealen – han var ju Nelson Rockefellers hovarkitekt. Säker på att få jobbet verkar han inte ha varit. Under julledigheten 1946 förberedde han sin ansökan i ängslig detalj. Att ordna en internationell arkitekttävling hade Lie motsatt sig, haveriet med Palais de la Société des Nations fick inte upprepas, och ju mer Harrison funderade kring projektet, dess skala, dess enorma komplexitet, desto mer insåg han att detta aldrig kunde bli en enmansshow. Istället såg han framför sig ett grupparbete. Han föreställde sig ett kontor, the UN Headquarters Planning Office, placerat i Rock Center, på betryggande avstånd från alla nyfikna FN-tjänstemän i Lake Success. Han såg sig själv som ”planeringschef”, en titel som betonade att han var mindre arkitekt och mer chef. Han föreslog en högprofilerad Board of Design, en internationell arkitektkommitté med uppgift att gestalta det faktiska projektet. Han rekommenderade tillsättandet av en grupp assisterande arkitekter som kunde rådge sina namnkunniga kolleger i sakfrågor. Och han önskade sig ett tvärdisciplinärt arbetslag bestående av tecknare, modellörer, ingenjörer, ekonomiska rådgivare, jurister och FN-kännare. Det var en väldig samling människor, insåg han. En svårhanterlig hop. Men genom att stationera dem alla på ett och samma kontor trodde han att beslutsgångarna kunde kortas och kommunikationen underlättas. På nyårsdagen träffade han Lie och redogjorde för sina idéer och den 6 januari 1947 fick han jobbet. Men han fick inte beskedet från Lie, utan från pressen. Lie tycks ha bestämt sig på stående fot, för honom var Harrison perfekt på posten – amerikanen hade förstahandserfarenhet av tomten, var personlig vän med maktfullkomlige Robert Moses, kunde New Yorks förutsättningar utan och innan. Det i kombination med hans kapacitet som arkitekt gjorde honom ”sällsynt väl kvalificerad”, enligt Lie. Men det var först när norrmannen höll en presskonferens som Harrisons namn nämndes. En upprymd Lie kunde meddela att nu rullade ritandet igång. Det mest emotsedda byggnadsverket i sin tid skulle designas av en designkommitté, ett internationellt team av arkitekter. Journalisterna frågade: ”Har ni gett kommittén ett namn?” ”Ja”, svarade Lie. ”Wallace K. Harrison.” Redan den eftermiddagen kallade Harrison till möte i sitt kontors ritsal, på åttonde våningen i The International Building i Rockefeller Center. Stämningen var hög och han applåderades när han trädde in i det ljusa rummet. Han förklarade att alla på Harrison & Abramovitz skulle behöva vara stand by under processens gång. Max skulle fungera som biträdande planeringschef och ordförande och ansvara för de många assisterande medarbetarna. Själv skulle han basa över arkitektkommittén. För de tio stora. Harrison hade redan under julledigheten snott ihop en första lista. På en A4-sida hade han skrivit en serie namn. Där fanns Le Corbusier – markerad med en stor fyrkant – ”För att han kördes över av Nationernas förbund”, som han uttryckte det för

Överst: Nelsons storebror, John D. Rockefeller III (höger), överräcker en check på 8,5 miljoner dollar till Lie, tillräckligt för att köpa loss slakthustomten. Borgmästare William O’Dwyer och Robert Moses håller andan. Under: Harrison studerar de inbjudna arkitekternas arbeten med kompanjonen Max Abramovitz, schweizaren Oscar Nitzchke och Harrison & Abramovitz’ kontorschef George Johnson. Nitzchke, kontorets designansvarige, hade tidigare arbetat hos Le Corbusier och fick därför uppdraget att ledsaga sin landsman under dennes första tid i New York.

Nästa uppslag: Arkitekterna med assistenter. Från vänster: Sven Markelius, Sverige; Le Corbusier, Frankrike; Vladimir Bodiansky, avhoppad rysk ingenjör och personlig assistent till Le Corbusier; Liang Sicheng, Kina; Wallace Harrison, USA; Oscar Niemeyer, Brasilien; Gyle Soilleux, Australien; Nikolai D. Bassov, Sovjetunionen; Max Abramovitz, USA; Ernest Weissman, jugo­ slavisk arkitekt, tidigare hos Corbusier, senare chef för FN:s avdelning för stadsplanering och bostadsbyggande där han bland annat ansvarade för stads­planen för Singapore och Beirut; Ernest Cormier, Kanada; Jean Antoniades, grekisk stads­ planerare som inkluderades som assistent eftersom Grekland insisterade på att ett team utan en ”representant för vårt gemen­samma kulturarv” var otänkbart; Maciej Nowicki, Polen. Saknas gör Gaston Brunfaut, Belgien, Howard Robertson, Storbritannien, och Julio Vilamajó, Uruguay.

Abramovitz. Och där fanns Aalto, Niemeyer och Robertson – markerade med varsin bock. Där fanns Julio Vilamajo, en betongbrutalist från Uruguay, och Nikolai D. Bassov, ryssen som liksom Corbu varit med under tomtletandet. Längst ner i vänstra hörnet stod det ”MIES” med stora bokstäver. Under efterföljande samtal ”byråkratiserades” listan. Bara FN:s medlemsländer til�läts bidra med arkitekter, förklarade Lie, och därmed ströks Ludwig Mies van der Rohe och Aalto – Mies på grund av sitt tyska medborgarskap, Aalto till följd av Finlands krigsallians med nazityskland. Och för att sprida gracerna globalt inkluderades kinesen Liang Sicheng, gästande arkitekturprofessor på Yale; Gaston Brunfaut, socialistiskt orienterad belgare, främst uppmärksammad som kritiker; Ernest Cormier från Kanada, mest känd för att ha ritat högsta domstolen i Ottawa, ännu en ”vit elefant”; och Gyle Soilleux, till vardags anställd på Melbourne stad. Flera av de senare namnen adderades efter en officiell FN-inbjudan. Samtliga av de 54 medlemsländerna gavs möjlighet att föreslå en eller flera representanter. När Sverige rekommenderade klassicisten Ragnar Hjorth telegraferade Harrison och bad om ”Marcelius”. Så sent som den 12 februari 1947, bara fem dagar innan de utvalda arkitekterna skulle samlas för första gången, suddade Harrison i listan. Han såg FN-projektet som ”en utmaning för alla de bästa arkitekterna i världen” och det team han nu sammanställt levde inte riktigt upp till den beskrivningen, kände han – bara Corbu hade verklig lyskraft. Men alternativen var få. Harrisons dilemma var att så många av tidens stora var baserade i USA; förutom tidigare nämnda Louis Kahn hade han önskat sig Marcel Breuer, Walter Gropius och Eero Saarinen, alla numera naturaliserade amerikaner. ”We should even think of [Frank Lloyd] Wright”, sade han till Abramovitz, en lösning som föll på sin egen orimlighet. Att placera Wright och Corbusier i samma rum skulle sannolikt resulterat i ett tredje världskrig. Wright hade inte heller velat medverka. Några år senare, när New York Times hörde med honom om han hade önskat sig en plats i FN-teamet replikerade nestorn: ”Ingen bra arkitektur kan komma ur samarbete. Varje yrkesman arbetar bättre på egen hand.” Det var en uppfattning som delades av de flesta – först på senare år har tvärdisciplinära team blivit vanligare. ”Design by committee”, som det lite nedlåtande kallades, hade tendensen att leda till suboptimeringar, till generiska lösningar utan konstnärlig höjd. ”Problemet med rådgivande kommittéer är att man förr eller senare måste lyda deras råd”, som Rockefeller uttryckte det. Inte så förvånande då att Le Corbusier tidigt försökte pruta ner antalet arkitekter till ett minimum. Ett par veckor före första mötet skickade han en egen lista direkt till Lie. Han kunde acceptera Harrison, Aalto, Gropius och Mies, inga fler. Och om dessa nödvändigtvis behövde kompletteras med assisterande arkitekter ville han välja dem själv, för att skapa ”en enhetlig vision, handlingskraft och teknisk samstämmighet”. Om inte detta gjordes riskerade projektet att haverera redan innan det startat, varnade Corbu. Fredagen den 18 april 1947, efter cirka två månaders arbete, fick FN-ateljén besök av pressen. Åtta av projektets tio arkitekter var på plats. Ovanligt många och dessutom ovanligt uppklädda: Le Corbusier i prickig fluga och tredelad dubbelknäppt kostym, Harrison med mönstrad silkesnäsduk nonchalant slokande i bröstfickan och den ständigt små­frusne Niemeyer i v-ringad lammullströja, blazer och gabardinbyxor. Bara Markelius kom som han var, i skjorta, hängslen och pepitarutiga byxor – folkhems­ arkitektens uniform.


34

35

kanoniserats till stjärna i eget namn genom världsutställningen och knockats av kriget och kommit upp på fötter igen med X City – nu såg han sitt största projekt någonsin förhandlas bort, mitt framför ögonen, av en av sina närmaste vänner. ”Åh, fantastiskt, pappa! Det är storartat!” Den 6 januari 1947, inte ens en månad efter att köpet av X City-tomten gått igenom – 8,5 miljoner dollar blev mycket riktigt försäljningspriset, två miljoner mer än Zeckendorf betalat – tilldelades Harrison uppdraget som chefsarkitekt för FN-högkvarteret. Han trodde själv att hans mäktiga kolleger från åren i Washington rekommenderat honom, som personlig vän med bland andra ett par av medlemmarna i Roosevelts kökskabinett. Men det troligaste är att han kom med dealen – han var ju Nelson Rockefellers hovarkitekt. Säker på att få jobbet verkar han inte ha varit. Under julledigheten 1946 förberedde han sin ansökan i ängslig detalj. Att ordna en internationell arkitekttävling hade Lie motsatt sig, haveriet med Palais de la Société des Nations fick inte upprepas, och ju mer Harrison funderade kring projektet, dess skala, dess enorma komplexitet, desto mer insåg han att detta aldrig kunde bli en enmansshow. Istället såg han framför sig ett grupparbete. Han föreställde sig ett kontor, the UN Headquarters Planning Office, placerat i Rock Center, på betryggande avstånd från alla nyfikna FN-tjänstemän i Lake Success. Han såg sig själv som ”planeringschef”, en titel som betonade att han var mindre arkitekt och mer chef. Han föreslog en högprofilerad Board of Design, en internationell arkitektkommitté med uppgift att gestalta det faktiska projektet. Han rekommenderade tillsättandet av en grupp assisterande arkitekter som kunde rådge sina namnkunniga kolleger i sakfrågor. Och han önskade sig ett tvärdisciplinärt arbetslag bestående av tecknare, modellörer, ingenjörer, ekonomiska rådgivare, jurister och FN-kännare. Det var en väldig samling människor, insåg han. En svårhanterlig hop. Men genom att stationera dem alla på ett och samma kontor trodde han att beslutsgångarna kunde kortas och kommunikationen underlättas. På nyårsdagen träffade han Lie och redogjorde för sina idéer och den 6 januari 1947 fick han jobbet. Men han fick inte beskedet från Lie, utan från pressen. Lie tycks ha bestämt sig på stående fot, för honom var Harrison perfekt på posten – amerikanen hade förstahandserfarenhet av tomten, var personlig vän med maktfullkomlige Robert Moses, kunde New Yorks förutsättningar utan och innan. Det i kombination med hans kapacitet som arkitekt gjorde honom ”sällsynt väl kvalificerad”, enligt Lie. Men det var först när norrmannen höll en presskonferens som Harrisons namn nämndes. En upprymd Lie kunde meddela att nu rullade ritandet igång. Det mest emotsedda byggnadsverket i sin tid skulle designas av en designkommitté, ett internationellt team av arkitekter. Journalisterna frågade: ”Har ni gett kommittén ett namn?” ”Ja”, svarade Lie. ”Wallace K. Harrison.” Redan den eftermiddagen kallade Harrison till möte i sitt kontors ritsal, på åttonde våningen i The International Building i Rockefeller Center. Stämningen var hög och han applåderades när han trädde in i det ljusa rummet. Han förklarade att alla på Harrison & Abramovitz skulle behöva vara stand by under processens gång. Max skulle fungera som biträdande planeringschef och ordförande och ansvara för de många assisterande medarbetarna. Själv skulle han basa över arkitektkommittén. För de tio stora. Harrison hade redan under julledigheten snott ihop en första lista. På en A4-sida hade han skrivit en serie namn. Där fanns Le Corbusier – markerad med en stor fyrkant – ”För att han kördes över av Nationernas förbund”, som han uttryckte det för

Överst: Nelsons storebror, John D. Rockefeller III (höger), överräcker en check på 8,5 miljoner dollar till Lie, tillräckligt för att köpa loss slakthustomten. Borgmästare William O’Dwyer och Robert Moses håller andan. Under: Harrison studerar de inbjudna arkitekternas arbeten med kompanjonen Max Abramovitz, schweizaren Oscar Nitzchke och Harrison & Abramovitz’ kontorschef George Johnson. Nitzchke, kontorets designansvarige, hade tidigare arbetat hos Le Corbusier och fick därför uppdraget att ledsaga sin landsman under dennes första tid i New York.

Nästa uppslag: Arkitekterna med assistenter. Från vänster: Sven Markelius, Sverige; Le Corbusier, Frankrike; Vladimir Bodiansky, avhoppad rysk ingenjör och personlig assistent till Le Corbusier; Liang Sicheng, Kina; Wallace Harrison, USA; Oscar Niemeyer, Brasilien; Gyle Soilleux, Australien; Nikolai D. Bassov, Sovjetunionen; Max Abramovitz, USA; Ernest Weissman, jugo­ slavisk arkitekt, tidigare hos Corbusier, senare chef för FN:s avdelning för stadsplanering och bostadsbyggande där han bland annat ansvarade för stads­planen för Singapore och Beirut; Ernest Cormier, Kanada; Jean Antoniades, grekisk stads­ planerare som inkluderades som assistent eftersom Grekland insisterade på att ett team utan en ”representant för vårt gemen­samma kulturarv” var otänkbart; Maciej Nowicki, Polen. Saknas gör Gaston Brunfaut, Belgien, Howard Robertson, Storbritannien, och Julio Vilamajó, Uruguay.

Abramovitz. Och där fanns Aalto, Niemeyer och Robertson – markerade med varsin bock. Där fanns Julio Vilamajo, en betongbrutalist från Uruguay, och Nikolai D. Bassov, ryssen som liksom Corbu varit med under tomtletandet. Längst ner i vänstra hörnet stod det ”MIES” med stora bokstäver. Under efterföljande samtal ”byråkratiserades” listan. Bara FN:s medlemsländer til�läts bidra med arkitekter, förklarade Lie, och därmed ströks Ludwig Mies van der Rohe och Aalto – Mies på grund av sitt tyska medborgarskap, Aalto till följd av Finlands krigsallians med nazityskland. Och för att sprida gracerna globalt inkluderades kinesen Liang Sicheng, gästande arkitekturprofessor på Yale; Gaston Brunfaut, socialistiskt orienterad belgare, främst uppmärksammad som kritiker; Ernest Cormier från Kanada, mest känd för att ha ritat högsta domstolen i Ottawa, ännu en ”vit elefant”; och Gyle Soilleux, till vardags anställd på Melbourne stad. Flera av de senare namnen adderades efter en officiell FN-inbjudan. Samtliga av de 54 medlemsländerna gavs möjlighet att föreslå en eller flera representanter. När Sverige rekommenderade klassicisten Ragnar Hjorth telegraferade Harrison och bad om ”Marcelius”. Så sent som den 12 februari 1947, bara fem dagar innan de utvalda arkitekterna skulle samlas för första gången, suddade Harrison i listan. Han såg FN-projektet som ”en utmaning för alla de bästa arkitekterna i världen” och det team han nu sammanställt levde inte riktigt upp till den beskrivningen, kände han – bara Corbu hade verklig lyskraft. Men alternativen var få. Harrisons dilemma var att så många av tidens stora var baserade i USA; förutom tidigare nämnda Louis Kahn hade han önskat sig Marcel Breuer, Walter Gropius och Eero Saarinen, alla numera naturaliserade amerikaner. ”We should even think of [Frank Lloyd] Wright”, sade han till Abramovitz, en lösning som föll på sin egen orimlighet. Att placera Wright och Corbusier i samma rum skulle sannolikt resulterat i ett tredje världskrig. Wright hade inte heller velat medverka. Några år senare, när New York Times hörde med honom om han hade önskat sig en plats i FN-teamet replikerade nestorn: ”Ingen bra arkitektur kan komma ur samarbete. Varje yrkesman arbetar bättre på egen hand.” Det var en uppfattning som delades av de flesta – först på senare år har tvärdisciplinära team blivit vanligare. ”Design by committee”, som det lite nedlåtande kallades, hade tendensen att leda till suboptimeringar, till generiska lösningar utan konstnärlig höjd. ”Problemet med rådgivande kommittéer är att man förr eller senare måste lyda deras råd”, som Rockefeller uttryckte det. Inte så förvånande då att Le Corbusier tidigt försökte pruta ner antalet arkitekter till ett minimum. Ett par veckor före första mötet skickade han en egen lista direkt till Lie. Han kunde acceptera Harrison, Aalto, Gropius och Mies, inga fler. Och om dessa nödvändigtvis behövde kompletteras med assisterande arkitekter ville han välja dem själv, för att skapa ”en enhetlig vision, handlingskraft och teknisk samstämmighet”. Om inte detta gjordes riskerade projektet att haverera redan innan det startat, varnade Corbu. Fredagen den 18 april 1947, efter cirka två månaders arbete, fick FN-ateljén besök av pressen. Åtta av projektets tio arkitekter var på plats. Ovanligt många och dessutom ovanligt uppklädda: Le Corbusier i prickig fluga och tredelad dubbelknäppt kostym, Harrison med mönstrad silkesnäsduk nonchalant slokande i bröstfickan och den ständigt små­frusne Niemeyer i v-ringad lammullströja, blazer och gabardinbyxor. Bara Markelius kom som han var, i skjorta, hängslen och pepitarutiga byxor – folkhems­ arkitektens uniform.


36

37


36

37


38

39

Ateljén – eller Planeringskontoret som den formellt hette – inrättades i rum 2714 på 27:e våningen i The RKO Building i Rockefeller Center, i hörnet Avenue of the Americas och 50:e gatan. I söder tronade Empire State Building, i norr Central Park och i entré­planet låg Radio City Music Hall där de långbenta Rockettes spagatsparkade sig igenom storbandsjazzen. Att flera av arkitekterna besökte showen säger sig självt, från ateljén var det bara hissen rakt ner, kanske under förevändning att studera interiören. Det var ju delvis Harrison som ritat, det var här han hade prövat sina sinn­ liga balkonger och svepande ramper för första gången. Gertrude Samuels på New York Times var en av journalisterna på plats vid pressvisningen: Det är ett enormt stort och avlångt rum. Hopskjutna i förgrunden står tre bord med gröna läskpapper, vita skissblock och gula blyertspennor i prydliga rader. Vid fönstren står flera ritbord och mellan dem upphöjda arbetsbord med lermodeller som kan flyttas runt, och en heliodon, ett redskap som kan visa solens beräknade infallsvinklar. Väggarna är täckta av detaljerade ritningar av markförhållandena, planskisser, husrit­ ningar och byggnadsförslag, flygfotografier av ett sex kvarter stort område nära East River på Manhattan. Och slutligen skisser av rumsdispositioner och personalutrymmen för den unika organisation som har engagerat dessa skickliga arkitekter och planerare – Förenta nationerna. Och detta var bara första rummet av tolv. Vägg i vägg låg modellverkstan – kraftiga furubord på enkla bockar, män i förkläden med händerna i plastilina; och rit­ avdelningen – män och en ensam kvinna i uppkavlade ärmar, samtliga fönster täckta med ritpapper för att diffusera ljuset. Därefter följde lunchrummet och rader av cellkontor för under­konsulterna. Enbart ritavdelningen sysselsatte runt 20 personer (däribland Kevin Roche, som senare kom att designa The UN Plaza Buildings, på motsatta sidan Första avenyn, och Hans Asplund, son till Gunnar Asplund). Tobaksrök blandades med lukten av pomada och kemikaliedoften från blåkopiorna. Som framgick av organisationsschemat på anslagstavlan påminde FN-organisationens övergripande struktur mycket om Nationernas förbunds. Där fanns general­ församlingen där samtliga medlemsländer var representerade. Där fanns ett mindre och mer exekutivt råd, säkerhetsrådet, där stormakterna dominerade. Och där fanns sekretariatet, där FN-tjänstemännen huvudsakligen arbetade med att serva ländernas delegater. Därtill hade två nya råd tillsats: det ekonomiska och sociala (ECOSOC) där frågor som riskerade att utlösa krig behandlades, frågor som svält och fattigdom; och Förvaltarskapsrådet, som syftade till att hjälpa kolonier att bli självständiga. Hur stor yta behövde varje avdelning? Hur många människor och vilka funktioner skulle rymmas? Skulle underorgan som UNICEF och UNESCO också få plats? Skulle FN ha sitt eget bibliotek? Restauranger? Postkontor? P-platser? Hur skulle man hantera besökare och turister? Arkitekterna hade en miljon frågor till de FN-tjänstemän som assisterade på plats. ”Det kommer att vara 70 medlemsstater i framtiden”, gissade Bassov. Corbusier tillrättavisade honom: ”Det är omöjligt.” Idag är antalet 193 stycken. Därtill hade FN-tjänstemännen ett annat åtagande, att hålla ordning på stjärnorna. Att se till att de gjorde skäl för sina 1 250 dollar i månaden. Helt lätta att styra var de inte. Trots att arbetsdagarna började först 14.30 – och slutade redan runt 18.00 – droppade flera av dem in för sent. Som 40-årige Niemeyer, stamgäst hos Del Pezzo’s, italienaren på 34:e gatan, och The Cedar Tavern vid Union Square, ofta till sent på natten. Och 60-årige Le Corbusier, som gärna tillbringade förmiddagarna i konstnären Costantino Nivolas ateljé i Greenwich Village, målade oljor, skulpterade. FN-förslagen skissade

han mestadels på tunnelbaneresan därifrån upp till Midtown. Se där, en fascinerande tanke, att världens viktigaste demokratiska organ fick sitt uttryck i en skramlig tunnelbanevagn under flimrande lysrör.

Le Corbusier lovar å hela teamets vägnar att ingen kommer att ta åt sig äran för FN-projektet, ”Var och en av oss kommer att arbeta anonymt.” Några månader senare skulle han hävda att han, ensam, var upphovsman.

En andra skiss från Le Corbusiers flygplanstur. Corbu föreställde sig FN-högkvarteret som två volymer, en stående – sekretariatet – och en liggande – konferensbyggnaden. Båda skulle placeras på betongpelare för att ge ett svävande intryck. Sekretariatets föreslagna spolform accentuerades knappt tio år senare av Giò Ponti i hans karakteristiska Pirelli-skrapa i Milano.

Just den här eftermiddagen var också FN:s egen fotograf på plats i ateljén. Han tog en snabb gruppbild, sned och vind. Arkitektkommittén och dess assisterande arkitekter trängde ihop sig bakom modellborden. Harrison längst bak, gapflabbande, ser ut som han just dragit en fräckis. Markelius, 58 år, längst till vänster med en bister Le Corbusier – de kände varandra sedan 1933 då fransmannen besökt Sverige och föreslagit att hela Stockholm skulle rivas och ersättas av hus i park. Polske Maciej Nowicki i profil längst till höger, en av assistenterna, 37 år gammal – bara tre år senare skulle han förolyckas i en flygkrasch på väg hem från Indien där han ritade stadsplanen för Chandigarh, ett projekt som Le Corbusier därefter övertog. Och i mitten, snett leende, helt fokuserad på kameran, måhända lite bakfull, Niemeyer. Den svartvita bilden kan ses som en form av promotionbild. FN-fotografen framställer teamet som en enda stor lycklig familj, en klubb av genier där alla hängt av sina egon i dörren. Men riktigt så var det förstås inte. Främsta konflikten stod mellan Le Corbusier och Niemeyer. Tio år tidigare hade de samarbetat om hälsoministeriet i Rio de Janeiro. Niemeyer hade stått som officiell upphovsman, Corbusier bara som konsult, men den färdiga byggnaden, en föregångare till FN-sekretariatet med sin glasade fasad, bar Corbus alla kännetecken. Niemeyer tycks snarare ha fungerat som springpojke, som tolk på byggplatsen. Det var en underdånig roll som han även iklädde sig i början av FN-projektet. Harrison och Abramovitz menade att Niemeyer var ”vår tids mest framstående arkitekt” och de var mycket angelägna att involvera honom i ritprocessen. Men den första månaden svarade brasilianaren knappt på tilltal, drog nätt och jämnt ett streck. ”Jag anser inte att jag borde det”, förklarade han när Harrison tog upp det med honom. ”Mästaren håller redan på att utveckla sin plan.” Men mästaren utvecklade i själva verket mycket lite. Sitt slutgiltiga förslag hade Corbu faktiskt kläckt redan där uppe i flygplanet, nästan ett år tidigare. Cirklande över Westchester och Fairfield hade han skissat en avskalad skyskrapa med slutna kortsidor, glasade långsidor, upplyft på styltor. Intill den hade han placerat en liggande konferens­ byggnad, även den på styltor, lika lång som skyskrapan var hög, lika djup som sky­ skrapan var bred. ”En ren och enkel form!” sade Corbusier nöjt. Eller som ryssen Bassov sammanfattade förslaget: ”En huskropp står rakt upp, den andra ligger platt som en pannkaka, och båda två har kycklingben.” Denna lösning höll Corbusier fast vid, från det första designkommittémötet, den 17 februari 1946, och nästan hela vägen fram till det sista och 45:e, den 9 juni. Att tomten nu blivit en annan, urban och trång snarare än lantlig och vidsträckt, brydde han sig inte om. ”Nya erfarenheter ändrade sällan hans förutbestämda uppfattningar, verkligheten påverkade sällan hans myter”, för att citera Mardges Bacon i hennes bok Le Corbusier in America: Travels in the Land of the Timid. Det var en envishet som snabbt gjorde honom impopulär bland kollegerna. Designprocessen var redan en prövning, tiden begränsad, förväntningarna enorma. Men samtidigt rådde det ingen tvekan om vems designprinciper som skattades högst. Alla såg Corbusier som teamets motor.”Han var nytänkaren, han skakade om oss allihop”, som Abramovit senare beskrev det. Flera av FN-högkvarterets huvudspår känns också igen från andra Corbusier-verk.


38

39

Ateljén – eller Planeringskontoret som den formellt hette – inrättades i rum 2714 på 27:e våningen i The RKO Building i Rockefeller Center, i hörnet Avenue of the Americas och 50:e gatan. I söder tronade Empire State Building, i norr Central Park och i entré­planet låg Radio City Music Hall där de långbenta Rockettes spagatsparkade sig igenom storbandsjazzen. Att flera av arkitekterna besökte showen säger sig självt, från ateljén var det bara hissen rakt ner, kanske under förevändning att studera interiören. Det var ju delvis Harrison som ritat, det var här han hade prövat sina sinn­ liga balkonger och svepande ramper för första gången. Gertrude Samuels på New York Times var en av journalisterna på plats vid pressvisningen: Det är ett enormt stort och avlångt rum. Hopskjutna i förgrunden står tre bord med gröna läskpapper, vita skissblock och gula blyertspennor i prydliga rader. Vid fönstren står flera ritbord och mellan dem upphöjda arbetsbord med lermodeller som kan flyttas runt, och en heliodon, ett redskap som kan visa solens beräknade infallsvinklar. Väggarna är täckta av detaljerade ritningar av markförhållandena, planskisser, husrit­ ningar och byggnadsförslag, flygfotografier av ett sex kvarter stort område nära East River på Manhattan. Och slutligen skisser av rumsdispositioner och personalutrymmen för den unika organisation som har engagerat dessa skickliga arkitekter och planerare – Förenta nationerna. Och detta var bara första rummet av tolv. Vägg i vägg låg modellverkstan – kraftiga furubord på enkla bockar, män i förkläden med händerna i plastilina; och rit­ avdelningen – män och en ensam kvinna i uppkavlade ärmar, samtliga fönster täckta med ritpapper för att diffusera ljuset. Därefter följde lunchrummet och rader av cellkontor för under­konsulterna. Enbart ritavdelningen sysselsatte runt 20 personer (däribland Kevin Roche, som senare kom att designa The UN Plaza Buildings, på motsatta sidan Första avenyn, och Hans Asplund, son till Gunnar Asplund). Tobaksrök blandades med lukten av pomada och kemikaliedoften från blåkopiorna. Som framgick av organisationsschemat på anslagstavlan påminde FN-organisationens övergripande struktur mycket om Nationernas förbunds. Där fanns general­ församlingen där samtliga medlemsländer var representerade. Där fanns ett mindre och mer exekutivt råd, säkerhetsrådet, där stormakterna dominerade. Och där fanns sekretariatet, där FN-tjänstemännen huvudsakligen arbetade med att serva ländernas delegater. Därtill hade två nya råd tillsats: det ekonomiska och sociala (ECOSOC) där frågor som riskerade att utlösa krig behandlades, frågor som svält och fattigdom; och Förvaltarskapsrådet, som syftade till att hjälpa kolonier att bli självständiga. Hur stor yta behövde varje avdelning? Hur många människor och vilka funktioner skulle rymmas? Skulle underorgan som UNICEF och UNESCO också få plats? Skulle FN ha sitt eget bibliotek? Restauranger? Postkontor? P-platser? Hur skulle man hantera besökare och turister? Arkitekterna hade en miljon frågor till de FN-tjänstemän som assisterade på plats. ”Det kommer att vara 70 medlemsstater i framtiden”, gissade Bassov. Corbusier tillrättavisade honom: ”Det är omöjligt.” Idag är antalet 193 stycken. Därtill hade FN-tjänstemännen ett annat åtagande, att hålla ordning på stjärnorna. Att se till att de gjorde skäl för sina 1 250 dollar i månaden. Helt lätta att styra var de inte. Trots att arbetsdagarna började först 14.30 – och slutade redan runt 18.00 – droppade flera av dem in för sent. Som 40-årige Niemeyer, stamgäst hos Del Pezzo’s, italienaren på 34:e gatan, och The Cedar Tavern vid Union Square, ofta till sent på natten. Och 60-årige Le Corbusier, som gärna tillbringade förmiddagarna i konstnären Costantino Nivolas ateljé i Greenwich Village, målade oljor, skulpterade. FN-förslagen skissade

han mestadels på tunnelbaneresan därifrån upp till Midtown. Se där, en fascinerande tanke, att världens viktigaste demokratiska organ fick sitt uttryck i en skramlig tunnelbanevagn under flimrande lysrör.

Le Corbusier lovar å hela teamets vägnar att ingen kommer att ta åt sig äran för FN-projektet, ”Var och en av oss kommer att arbeta anonymt.” Några månader senare skulle han hävda att han, ensam, var upphovsman.

En andra skiss från Le Corbusiers flygplanstur. Corbu föreställde sig FN-högkvarteret som två volymer, en stående – sekretariatet – och en liggande – konferensbyggnaden. Båda skulle placeras på betongpelare för att ge ett svävande intryck. Sekretariatets föreslagna spolform accentuerades knappt tio år senare av Giò Ponti i hans karakteristiska Pirelli-skrapa i Milano.

Just den här eftermiddagen var också FN:s egen fotograf på plats i ateljén. Han tog en snabb gruppbild, sned och vind. Arkitektkommittén och dess assisterande arkitekter trängde ihop sig bakom modellborden. Harrison längst bak, gapflabbande, ser ut som han just dragit en fräckis. Markelius, 58 år, längst till vänster med en bister Le Corbusier – de kände varandra sedan 1933 då fransmannen besökt Sverige och föreslagit att hela Stockholm skulle rivas och ersättas av hus i park. Polske Maciej Nowicki i profil längst till höger, en av assistenterna, 37 år gammal – bara tre år senare skulle han förolyckas i en flygkrasch på väg hem från Indien där han ritade stadsplanen för Chandigarh, ett projekt som Le Corbusier därefter övertog. Och i mitten, snett leende, helt fokuserad på kameran, måhända lite bakfull, Niemeyer. Den svartvita bilden kan ses som en form av promotionbild. FN-fotografen framställer teamet som en enda stor lycklig familj, en klubb av genier där alla hängt av sina egon i dörren. Men riktigt så var det förstås inte. Främsta konflikten stod mellan Le Corbusier och Niemeyer. Tio år tidigare hade de samarbetat om hälsoministeriet i Rio de Janeiro. Niemeyer hade stått som officiell upphovsman, Corbusier bara som konsult, men den färdiga byggnaden, en föregångare till FN-sekretariatet med sin glasade fasad, bar Corbus alla kännetecken. Niemeyer tycks snarare ha fungerat som springpojke, som tolk på byggplatsen. Det var en underdånig roll som han även iklädde sig i början av FN-projektet. Harrison och Abramovitz menade att Niemeyer var ”vår tids mest framstående arkitekt” och de var mycket angelägna att involvera honom i ritprocessen. Men den första månaden svarade brasilianaren knappt på tilltal, drog nätt och jämnt ett streck. ”Jag anser inte att jag borde det”, förklarade han när Harrison tog upp det med honom. ”Mästaren håller redan på att utveckla sin plan.” Men mästaren utvecklade i själva verket mycket lite. Sitt slutgiltiga förslag hade Corbu faktiskt kläckt redan där uppe i flygplanet, nästan ett år tidigare. Cirklande över Westchester och Fairfield hade han skissat en avskalad skyskrapa med slutna kortsidor, glasade långsidor, upplyft på styltor. Intill den hade han placerat en liggande konferens­ byggnad, även den på styltor, lika lång som skyskrapan var hög, lika djup som sky­ skrapan var bred. ”En ren och enkel form!” sade Corbusier nöjt. Eller som ryssen Bassov sammanfattade förslaget: ”En huskropp står rakt upp, den andra ligger platt som en pannkaka, och båda två har kycklingben.” Denna lösning höll Corbusier fast vid, från det första designkommittémötet, den 17 februari 1946, och nästan hela vägen fram till det sista och 45:e, den 9 juni. Att tomten nu blivit en annan, urban och trång snarare än lantlig och vidsträckt, brydde han sig inte om. ”Nya erfarenheter ändrade sällan hans förutbestämda uppfattningar, verkligheten påverkade sällan hans myter”, för att citera Mardges Bacon i hennes bok Le Corbusier in America: Travels in the Land of the Timid. Det var en envishet som snabbt gjorde honom impopulär bland kollegerna. Designprocessen var redan en prövning, tiden begränsad, förväntningarna enorma. Men samtidigt rådde det ingen tvekan om vems designprinciper som skattades högst. Alla såg Corbusier som teamets motor.”Han var nytänkaren, han skakade om oss allihop”, som Abramovit senare beskrev det. Flera av FN-högkvarterets huvudspår känns också igen från andra Corbusier-verk.


40

41

Som visionen om den glasade skyskrapan. Arkitekterna dividerade länge och väl om var skrapan skulle placeras, åt vilket väderstreck den skulle riktas, hur mötet med marken skulle utformas. Men aldrig var det någon som kom på tanken att ifrågasätta Corbusiers idé att bygga högt. Skyskrapan var den moderna världens sinnebild, enligt fransmannen, och ingen av dem hade tidigare realiserat ett höghus i den här skalan – var det någonstans det skulle ske var det förstås här, i Midtown på Manhattan. Att fasaden huvudsakligen skulle vara i glas och aluminium var det heller ingen diskussion om. Corbusier slog fast att de måste sträva efter att gestalta en ny tid, spegla en mer transparent världsordning, skapa en demokratisk institution utan att hemfalla åt kolonner och kupoler. Därför lät man sig inspireras av industrin – ”Byggnader ska vara som maskiner att leva i!” hade ju Corbu sagt. Man ville skapa en arkitekturens motsvarighet till de många kromade vrålåken som dundrade fram där nere på asfaltsavenyerna. Däremot stötte Corbusiers konferensbyggnad på omedelbar kritik. Han föreställde sig att denna horisontella låda skulle vara i ett plan och att de fyra sammanträdesrummen skulle placeras som fristående rum i rummet. En lösning som blev svårhanterlig, menade kollegerna, för att kunna separera FN-anställda och besökare vore två våningsplan att föredra. Och varför, frågade man sig, skulle generalförsamlingen reduceras till en bland flera möteslokaler – borde inte den friställas och artikuleras tydligare? Slutligen var det Niemeyer som sänkte sin gamle mästare. Den 25 april, när de övriga gått på lunch, häftade han fast ett förslag på väggen. Det var hans första, det 32:a i den övergripande ordningen, och om inte Corbusier varit förkyld just den här dagen – han låg i sin säng på The Grosvenor på 35:e gatan – kanske Niemeyer aldrig hade vågat. När teamet kom tillbaka stannade de i dörren. ”Det tog bokstavligt talat andan ur oss”, skrev Harrisons kollega George A. Dudley i sin bok om designprocessen, A Workshop for Peace. ”Platsen förblev helt öppen med bara tre fristående byggnadselement, och bakom dem ett lågt liggande fjärde längs med flodstranden.” Skillnaden mellan Niemeyers och Corbus förslag var som skillnaden i deras personligheter. Medan Corbus lösning tog tomten i besittning, var stolt och självklar, var Niemeyers närmast undfallande, ödmjuk och modest. Och elegant. Konferensbyggnaden hade brasilianaren gömt undan helt och hållet, lagt den närmast East River, över FDR Drive, med följd att sekretariatet framstod som ännu mer av en solitär, fullt synlig från Första avenyn. Och generalförsamlingen hade han lyft ut, givit den en egen volym, och ett alldeles eget uttryck, ritat den som en slät kiselsten bland alla de kantiga volymerna. Grönytan, rymden mellan husen, hade han maximerat för att utvinna en sammanhängande park hela vägen ner till floden och upp till en andra kontorsbyggnad vid tomtens norra ände, avsedd för FN:s delegater och underorgan. Jag tänker på rumsligheten, sedan tänker jag på volymerna, sedan på deras placering”, förklarade Niemeyer för Eero Saarinen som råkade vara på besök i ateljén just den här dagen. Någon vecka senare, den fjärde maj, gjorde Corbu två tuschteckningar i sitt spiralblock. Två nakna kvinnokroppar. Den ena ståtlig som något av Henry Moore. Den andra styckad i bitar, halshuggen, lemlästad. I marginalen skrev han: ”1 mai Harrison décidé que le projet 32 dérivé du 23, sera défini.” Vilken figur som illustrerar vilket förslag är inte svårt att räkna ut. Harrison måste ha känt sig nöjd: Niemeyer hade infriat hans förhoppningar. Kvar att besluta var nu bara generalförsamlingens exakta plats och i Niemeyers lösning var den

En tidig idé från Le Corbusiers spiralblock, nedtecknad i flygplanet över Westchester och Fairfield. Skissen är en plan för konferensbyggnaden där kongresshallarna inklusive general­församlingen placerats som öar i ett väldigt, öppet rum. Corbusier inkluderade skissen i sin slutrapport till tomt­kommittén.

Teamet av arkitekter har åkt hem, men Le Corbusier biter sig kvar i hopp om att bli ansvarig för det fortsatta designarbetet. Här i en radiostudio i FN:s temporära högkvarter i Lake Success, augusti 1947. Först efter att Lie förklarat honom ovälkommen återvände han till Paris.


40

41

Som visionen om den glasade skyskrapan. Arkitekterna dividerade länge och väl om var skrapan skulle placeras, åt vilket väderstreck den skulle riktas, hur mötet med marken skulle utformas. Men aldrig var det någon som kom på tanken att ifrågasätta Corbusiers idé att bygga högt. Skyskrapan var den moderna världens sinnebild, enligt fransmannen, och ingen av dem hade tidigare realiserat ett höghus i den här skalan – var det någonstans det skulle ske var det förstås här, i Midtown på Manhattan. Att fasaden huvudsakligen skulle vara i glas och aluminium var det heller ingen diskussion om. Corbusier slog fast att de måste sträva efter att gestalta en ny tid, spegla en mer transparent världsordning, skapa en demokratisk institution utan att hemfalla åt kolonner och kupoler. Därför lät man sig inspireras av industrin – ”Byggnader ska vara som maskiner att leva i!” hade ju Corbu sagt. Man ville skapa en arkitekturens motsvarighet till de många kromade vrålåken som dundrade fram där nere på asfaltsavenyerna. Däremot stötte Corbusiers konferensbyggnad på omedelbar kritik. Han föreställde sig att denna horisontella låda skulle vara i ett plan och att de fyra sammanträdesrummen skulle placeras som fristående rum i rummet. En lösning som blev svårhanterlig, menade kollegerna, för att kunna separera FN-anställda och besökare vore två våningsplan att föredra. Och varför, frågade man sig, skulle generalförsamlingen reduceras till en bland flera möteslokaler – borde inte den friställas och artikuleras tydligare? Slutligen var det Niemeyer som sänkte sin gamle mästare. Den 25 april, när de övriga gått på lunch, häftade han fast ett förslag på väggen. Det var hans första, det 32:a i den övergripande ordningen, och om inte Corbusier varit förkyld just den här dagen – han låg i sin säng på The Grosvenor på 35:e gatan – kanske Niemeyer aldrig hade vågat. När teamet kom tillbaka stannade de i dörren. ”Det tog bokstavligt talat andan ur oss”, skrev Harrisons kollega George A. Dudley i sin bok om designprocessen, A Workshop for Peace. ”Platsen förblev helt öppen med bara tre fristående byggnadselement, och bakom dem ett lågt liggande fjärde längs med flodstranden.” Skillnaden mellan Niemeyers och Corbus förslag var som skillnaden i deras personligheter. Medan Corbus lösning tog tomten i besittning, var stolt och självklar, var Niemeyers närmast undfallande, ödmjuk och modest. Och elegant. Konferensbyggnaden hade brasilianaren gömt undan helt och hållet, lagt den närmast East River, över FDR Drive, med följd att sekretariatet framstod som ännu mer av en solitär, fullt synlig från Första avenyn. Och generalförsamlingen hade han lyft ut, givit den en egen volym, och ett alldeles eget uttryck, ritat den som en slät kiselsten bland alla de kantiga volymerna. Grönytan, rymden mellan husen, hade han maximerat för att utvinna en sammanhängande park hela vägen ner till floden och upp till en andra kontorsbyggnad vid tomtens norra ände, avsedd för FN:s delegater och underorgan. Jag tänker på rumsligheten, sedan tänker jag på volymerna, sedan på deras placering”, förklarade Niemeyer för Eero Saarinen som råkade vara på besök i ateljén just den här dagen. Någon vecka senare, den fjärde maj, gjorde Corbu två tuschteckningar i sitt spiralblock. Två nakna kvinnokroppar. Den ena ståtlig som något av Henry Moore. Den andra styckad i bitar, halshuggen, lemlästad. I marginalen skrev han: ”1 mai Harrison décidé que le projet 32 dérivé du 23, sera défini.” Vilken figur som illustrerar vilket förslag är inte svårt att räkna ut. Harrison måste ha känt sig nöjd: Niemeyer hade infriat hans förhoppningar. Kvar att besluta var nu bara generalförsamlingens exakta plats och i Niemeyers lösning var den

En tidig idé från Le Corbusiers spiralblock, nedtecknad i flygplanet över Westchester och Fairfield. Skissen är en plan för konferensbyggnaden där kongresshallarna inklusive general­församlingen placerats som öar i ett väldigt, öppet rum. Corbusier inkluderade skissen i sin slutrapport till tomt­kommittén.

Teamet av arkitekter har åkt hem, men Le Corbusier biter sig kvar i hopp om att bli ansvarig för det fortsatta designarbetet. Här i en radiostudio i FN:s temporära högkvarter i Lake Success, augusti 1947. Först efter att Lie förklarat honom ovälkommen återvände han till Paris.


Niemeyers förslag, nummer 32 av totalt 75. Genom att lyfta ut general­församlingen adderade han en organisk volym och kunde kila in konferensbyggnaden bakom sekretariatet. Därmed öppnade han parken, från Första avenyn ner till East River. Kontorsskrapan i tomtens norra ände prutades senare bort.


Niemeyers förslag, nummer 32 av totalt 75. Genom att lyfta ut general­församlingen adderade han en organisk volym och kunde kila in konferensbyggnaden bakom sekretariatet. Därmed öppnade han parken, från Första avenyn ner till East River. Kontorsskrapan i tomtens norra ände prutades senare bort.


44

45

skjuten så långt söderut som möjligt, ända till hörnet Första avenyn och 42:a gatan. Där utgjorde den ett blickfång, stod ut i strömmarna av förbipasserande. Corbusier, å sin sida, förespråkade en mer central placering, ”L’Assemblée est Le Roi!” argumen­ terade han, ”Den bör ligga i mitten.” Mer logiskt och även bättre rent logistiskt, men med nackdelen att tomten separerades i två, en urban del i söder och en nästan lantlig i norr. ”Det får generalförsamlingen att liksom segla omkring mitt på tomten utan förbindelse med de övriga byggnadselementen, håglöst, godtyckligt, slarvigt”, klagade engelsmannen Robertson. Övriga teamet höll med. Återigen föredrog man Niemeyers linje. Men den här gången gav Corbusier inte vika. Istället för att ta striden offentligt, inför Harrison och de andra, tog han tunnelbanan upp till Central Park och Plaza Hotel där Niemeyer bodde med sin fru Annita Baldo. Corbu bad att få tala med honom i enrum. Han iklädde sig rollen av bekymrad patriark, spelade mentorn som inget annat ville än lärjungens bästa. Ett maktfullkomligt beteende som Niemeyer kände igen alltför väl. ”Det började redan samma dag som jag anlände till New York”, berättade han många år senare. ”Le Corbusier ringde och jag gick och mötte honom i hörnet vid Femte avenyn. Det var kallt, mycket kallt, och när han såg att jag huttrade lade han sin kavaj mjukt över mina axlar. Sedan uppmanade min gamle mästare mig att inte lägga fram några egna förslag: ’Det kan skapa oro’, varnade han.” Den 7 maj tog Niemeyer ner sitt ursprungliga förslag och häftade upp ett nytt. Generalförsamlingen var flyttad till tomtens mitt, placerad precis där Corbusier önskat. Diplomatiske Harrison tittade på ritningarna. ”Ett tidigt förslag av Le Corbusier i Oscar Niemeyers tappning …” En kompromiss han kunde leva med. ”Nu fortsätter vi!” Onsdagen den 21 maj sammanträdde tomtkommitténs 16 medlemmar. De satt i ateljén, omgivna av blåkopior och modeller, borden på bockar hade ställts i hästsko­form. Lie flankerade ordföranden. De ansvariga arkitekterna radade upp sig längs väggarna. Nu var det dags. Idag skulle Harrison redovisa resultatet av arkitekternas arbete. Av deras 45 möten. Av deras fyra månader långa resonerande. Sammantaget hade de testat 75 olika förslag. Harrison tog till orda på sin släpiga New York-dialekt. Med vänstra handen i fickan och med pennan i den högra såg han hur lugn och samlad ut som helst, i full kontroll. Som om detta rörde sig om ännu en buteljeringsanläggning och inte det mest emotsedda byggnadsverket av sin tid. Men innanför den dubbelknäppta kavajen rådde kaos. Och det gjorde han ingen hemlighet av. Det var med ”stor vånda” han presenterade planerna, förklarade han. ”När planerna för Rockefeller Center presenterades fick arkitekterna mycket kritik. Erfarenheten visar att alla sällan är nöjda med en gång.” Varefter han rörde sig från vänster till höger, pekade sig metodiskt igenom projektets tre huvudkomponenter: Sekretariatet – vertikalt, tunt, lätt, effektivt, den första glasskrapan i sitt slag i världen. Konferensbyggnaden – horisontell, låg, tung, högtidlig, med utsikt över East River. Och generalförsamlingen – dynamisk, skulptural, timglasformad. ”Människor har strävat efter att med gemensamma ansträngningar bygga bättre hus och en bättre värld, men nästan alltid misslyckats på grund av individuella åsikts­ skillnader”, sade han styltigt. ”Men det här representerar den gemensamma över­ tygelsen hos några av världens främsta arkitekter.”

Och så avslutade han med en fras han måste ha filat på länge: ”Världen hoppas på en symbol för fred. Vi har skänkt den en verkstad för fred.” Varefter han ställde sig bland de övriga arkitekterna. Och väntade medan kommittén samlade sina tankar. Vad skulle reaktionerna bli? Hur skulle komplexet tas emot? Att det fungerade praktiskt betvivlade han inte. Designen löste det logistiska, infriade funktionskraven, hade till och med ett uttryck som möjliggjorde en snabb och effektiv byggprocess. Men resten? Var det monumentalt nog? Speglade volymerna den nya världsordning alla önskade sig? Och, viktigast av allt, hade byggnadsverket potential att bli älskat, bli lika folkkärt som till exempel kristusstatyn i Niemeyers Rio eller Triumfbågen i Corbus Paris? Den belgiske representanten tog till orda: ”Varför står huset på pelare?” Den norske: ”Är inte delegaterna i säkerhetsrådet placerade väldigt långt bort från åhörarna, från allmänheten och pressen?” Polacken: ”Arkitekturen är för modern. Den borde varken vara för modern eller för klassicistisk.” Kinesen: ”Modernt eller gammaldags spelar ingen roll, bara byggnaderna fungerar.” Men i takt med att diskussionerna fördjupades blev tonläget mer och mer entusiastiskt. Enligt Lie, som hela tiden hade förespråkat ett modernistiskt formspråk, var det den indiske representanten som bäst summerade den generella stämningen i gruppen: ”Resultatet av denna enighet måste betraktas som ett rent mirakel och bör tjäna som ett exempel för FN i stort!”

Den styckade kvinnan. I frustration över att ha blivit nedröstad ritar Le Corbusier två kvinnor. Den övre representerar hans rena komposition, den nedre Niemeyers mer fragmentariserade.

Inför varje dags möte till­verkades lermodeller baserade på föregående dags skisser. Här fyra exempel: överst Howard Robertsons, därunder en variant framställd av ritavdelningen, följt av förslag 23A av Le Corbusier. Nederst den kompromiss gruppen slutligen enades om, en kombination av 23A och förslag 32 av Oscar Niemeyer.

I det stora hela mycket mild kritik alltså. En framgång, rent av, och en stunds respit för Harrison, som mot slutet av designprocessen ansatts hårt av de prestigehungriga arkitekterna – alla ville de ju sätta sin prägel på projektet. Men redan dagen efter var det dags för nästa granskning. Sedan FN-stadgan signerats i San Francisco två år tidigare hade världen sett fram emot högkvarteret. Världsriksdagen var ju allas hus. Gemene mans. Och ju längre tiden gick desto större blev nyfikenheten och förväntningarna. Det diskuterades runt lunchbord, på arbetsplatser, bland vänner och kärlekspar. FN-högkvarteret hade fött en hel värld av arkitektur­kritiker. Kanske var det därför, för att värna sitt gebit från amatörtyckarna, som de verkliga kritikerna tog på sig sin allra bistraste min. Henry Stern Churchill på Architectural Record var snällast. Han kallade komplexet ”århundradets mest betydelsefulla arkitektförslag”. Han beskrev designarbetet som ”en triumf präglad av klarhet och genialitet, en förening och harmonisering av ett närmast obegripligt stort antal olika element och funktioner”. Men han sågade general­­församlingen: ”Den saknar värdighet och kraft.” Frank Lloyd Wright beskrev helheten som ”en hyllning till negationen. En uttrycks­ lös låda som inte förmår förmedla någonting av det som sker inne i byggnaden.” Arkitekten William Delano tyckte att ”byggnaderna av glas ser varken solida eller värdiga ut. Och de saknar definitivt en monumental utstrålning.” Philip Johnson hyllade som sagt planen, applåderade det sätt på vilket de till synes fristående byggnadskropparna faktiskt hängde ihop. Men han vände sig emot formspråket. ”Sekretariatet saknar det starka individuella uttryck som kunde ha skänkt det en mer positiv prägel.” Han beskrev det arkitektoniska uttrycket som ”närmast banalt”. Andra bedömare anmärkte på bristen på symmetri. Man efterlyste en starkare


44

45

skjuten så långt söderut som möjligt, ända till hörnet Första avenyn och 42:a gatan. Där utgjorde den ett blickfång, stod ut i strömmarna av förbipasserande. Corbusier, å sin sida, förespråkade en mer central placering, ”L’Assemblée est Le Roi!” argumen­ terade han, ”Den bör ligga i mitten.” Mer logiskt och även bättre rent logistiskt, men med nackdelen att tomten separerades i två, en urban del i söder och en nästan lantlig i norr. ”Det får generalförsamlingen att liksom segla omkring mitt på tomten utan förbindelse med de övriga byggnadselementen, håglöst, godtyckligt, slarvigt”, klagade engelsmannen Robertson. Övriga teamet höll med. Återigen föredrog man Niemeyers linje. Men den här gången gav Corbusier inte vika. Istället för att ta striden offentligt, inför Harrison och de andra, tog han tunnelbanan upp till Central Park och Plaza Hotel där Niemeyer bodde med sin fru Annita Baldo. Corbu bad att få tala med honom i enrum. Han iklädde sig rollen av bekymrad patriark, spelade mentorn som inget annat ville än lärjungens bästa. Ett maktfullkomligt beteende som Niemeyer kände igen alltför väl. ”Det började redan samma dag som jag anlände till New York”, berättade han många år senare. ”Le Corbusier ringde och jag gick och mötte honom i hörnet vid Femte avenyn. Det var kallt, mycket kallt, och när han såg att jag huttrade lade han sin kavaj mjukt över mina axlar. Sedan uppmanade min gamle mästare mig att inte lägga fram några egna förslag: ’Det kan skapa oro’, varnade han.” Den 7 maj tog Niemeyer ner sitt ursprungliga förslag och häftade upp ett nytt. Generalförsamlingen var flyttad till tomtens mitt, placerad precis där Corbusier önskat. Diplomatiske Harrison tittade på ritningarna. ”Ett tidigt förslag av Le Corbusier i Oscar Niemeyers tappning …” En kompromiss han kunde leva med. ”Nu fortsätter vi!” Onsdagen den 21 maj sammanträdde tomtkommitténs 16 medlemmar. De satt i ateljén, omgivna av blåkopior och modeller, borden på bockar hade ställts i hästsko­form. Lie flankerade ordföranden. De ansvariga arkitekterna radade upp sig längs väggarna. Nu var det dags. Idag skulle Harrison redovisa resultatet av arkitekternas arbete. Av deras 45 möten. Av deras fyra månader långa resonerande. Sammantaget hade de testat 75 olika förslag. Harrison tog till orda på sin släpiga New York-dialekt. Med vänstra handen i fickan och med pennan i den högra såg han hur lugn och samlad ut som helst, i full kontroll. Som om detta rörde sig om ännu en buteljeringsanläggning och inte det mest emotsedda byggnadsverket av sin tid. Men innanför den dubbelknäppta kavajen rådde kaos. Och det gjorde han ingen hemlighet av. Det var med ”stor vånda” han presenterade planerna, förklarade han. ”När planerna för Rockefeller Center presenterades fick arkitekterna mycket kritik. Erfarenheten visar att alla sällan är nöjda med en gång.” Varefter han rörde sig från vänster till höger, pekade sig metodiskt igenom projektets tre huvudkomponenter: Sekretariatet – vertikalt, tunt, lätt, effektivt, den första glasskrapan i sitt slag i världen. Konferensbyggnaden – horisontell, låg, tung, högtidlig, med utsikt över East River. Och generalförsamlingen – dynamisk, skulptural, timglasformad. ”Människor har strävat efter att med gemensamma ansträngningar bygga bättre hus och en bättre värld, men nästan alltid misslyckats på grund av individuella åsikts­ skillnader”, sade han styltigt. ”Men det här representerar den gemensamma över­ tygelsen hos några av världens främsta arkitekter.”

Och så avslutade han med en fras han måste ha filat på länge: ”Världen hoppas på en symbol för fred. Vi har skänkt den en verkstad för fred.” Varefter han ställde sig bland de övriga arkitekterna. Och väntade medan kommittén samlade sina tankar. Vad skulle reaktionerna bli? Hur skulle komplexet tas emot? Att det fungerade praktiskt betvivlade han inte. Designen löste det logistiska, infriade funktionskraven, hade till och med ett uttryck som möjliggjorde en snabb och effektiv byggprocess. Men resten? Var det monumentalt nog? Speglade volymerna den nya världsordning alla önskade sig? Och, viktigast av allt, hade byggnadsverket potential att bli älskat, bli lika folkkärt som till exempel kristusstatyn i Niemeyers Rio eller Triumfbågen i Corbus Paris? Den belgiske representanten tog till orda: ”Varför står huset på pelare?” Den norske: ”Är inte delegaterna i säkerhetsrådet placerade väldigt långt bort från åhörarna, från allmänheten och pressen?” Polacken: ”Arkitekturen är för modern. Den borde varken vara för modern eller för klassicistisk.” Kinesen: ”Modernt eller gammaldags spelar ingen roll, bara byggnaderna fungerar.” Men i takt med att diskussionerna fördjupades blev tonläget mer och mer entusiastiskt. Enligt Lie, som hela tiden hade förespråkat ett modernistiskt formspråk, var det den indiske representanten som bäst summerade den generella stämningen i gruppen: ”Resultatet av denna enighet måste betraktas som ett rent mirakel och bör tjäna som ett exempel för FN i stort!”

Den styckade kvinnan. I frustration över att ha blivit nedröstad ritar Le Corbusier två kvinnor. Den övre representerar hans rena komposition, den nedre Niemeyers mer fragmentariserade.

Inför varje dags möte till­verkades lermodeller baserade på föregående dags skisser. Här fyra exempel: överst Howard Robertsons, därunder en variant framställd av ritavdelningen, följt av förslag 23A av Le Corbusier. Nederst den kompromiss gruppen slutligen enades om, en kombination av 23A och förslag 32 av Oscar Niemeyer.

I det stora hela mycket mild kritik alltså. En framgång, rent av, och en stunds respit för Harrison, som mot slutet av designprocessen ansatts hårt av de prestigehungriga arkitekterna – alla ville de ju sätta sin prägel på projektet. Men redan dagen efter var det dags för nästa granskning. Sedan FN-stadgan signerats i San Francisco två år tidigare hade världen sett fram emot högkvarteret. Världsriksdagen var ju allas hus. Gemene mans. Och ju längre tiden gick desto större blev nyfikenheten och förväntningarna. Det diskuterades runt lunchbord, på arbetsplatser, bland vänner och kärlekspar. FN-högkvarteret hade fött en hel värld av arkitektur­kritiker. Kanske var det därför, för att värna sitt gebit från amatörtyckarna, som de verkliga kritikerna tog på sig sin allra bistraste min. Henry Stern Churchill på Architectural Record var snällast. Han kallade komplexet ”århundradets mest betydelsefulla arkitektförslag”. Han beskrev designarbetet som ”en triumf präglad av klarhet och genialitet, en förening och harmonisering av ett närmast obegripligt stort antal olika element och funktioner”. Men han sågade general­­församlingen: ”Den saknar värdighet och kraft.” Frank Lloyd Wright beskrev helheten som ”en hyllning till negationen. En uttrycks­ lös låda som inte förmår förmedla någonting av det som sker inne i byggnaden.” Arkitekten William Delano tyckte att ”byggnaderna av glas ser varken solida eller värdiga ut. Och de saknar definitivt en monumental utstrålning.” Philip Johnson hyllade som sagt planen, applåderade det sätt på vilket de till synes fristående byggnadskropparna faktiskt hängde ihop. Men han vände sig emot formspråket. ”Sekretariatet saknar det starka individuella uttryck som kunde ha skänkt det en mer positiv prägel.” Han beskrev det arkitektoniska uttrycket som ”närmast banalt”. Andra bedömare anmärkte på bristen på symmetri. Man efterlyste en starkare


46

47


46

47


48

49

Istället tog amerikanen totalkommandot. Till en början närde Harrison en tanke att var och en av de tio arkitekterna skulle tilldelas uppdrag, få rita enskilda rumsligheter, men han insåg snart att detta skulle sinka snarare än speeda upp processen. Några av de assisterande arkitekterna tilläts stanna kvar som konsulter – däribland polacken Nowicki – men i övrigt sköttes designarbetet av Harrison & Abramovitz. Ett uppdrag som kontoret utförde till kraftigt reducerat pris – ”De tjänade inte en cent”, enligt FN:s ekonomiansvarige – men som förstås stärkte kontorets rykte avsevärt. Harrison, som befarat att livet som arkitekt varit till ända i och med kriget, drev plötsligt ett av landets största arkitektkontor. När de egna lokalerna i Rockefeller Center blev för små öppnade man filial på slakthustomten. I ett utrymt kontorshus arbetade 250 arkitekter heltid fram till 1950 för att därefter flytta in temporärt i det nyöppnade sekretariatet. Kontorshuset hade färdigställts så sent som i augusti 1947, det hade byggts samtidigt som demolerings­maskinerna tuggade i sig allting runtom, och under det tidiga designarbetet hade arkitektteamet övervägt att behålla det, för att bespara FN ytterligare kostnader. Först 1960, då organisationen mottog en donation från Ford Foundation, hade man råd att riva det.

koppling till Manhattans strikta gatunät och önskade sig obrutna och grandiosa siktlinjer krönta av symbolbyggnader. Endast en sådan linje fanns, ansåg man, längs 43:e gatan, där sekretariatets entré låg precis på axeln. I övrigt verkade Harrison och kompani ha velat vända ryggen mot omgivningen, tittat inåt hellre än utåt. Behandlat tomten som vore den en ö, ett land i sig självt. Vilket det ju på sätt och vis också var. Men mest av allt kritiserades komplexets hierarki. Dess uppochnervända hierarki. Lewis Mumford, som hade hyllat Harrisons Rockefeller Apartments, klagade på att konferensbyggnaden, med sin säkerhetsrådssal, var reducerad till en simpel korridor halvvägs nere i East River, medan kontorsskrapan lyftes fram som huvudbyggnaden, till och med hade gjorts mer tongivande än generalförsamlingen. ”Om sekretariatet har någonting att säga som symboll”, skrev han i The New Yorker, ”är det att en kontorsrevolution ägt rum och att det nu är byråkratin som styr världen.” Harrison bemötte inte kritiken med ett ord. Först många år senare konstaterade han: ”Det grundläggande problemet var inte att försöka symbolisera FN i något slags utstuderat fantasifull form, utan att skapa ett högkvarter där representanterna för världens länder kan utföra sitt arbete effektivt och bekvämt.” Den ständige pragmatikern. Veckorna efter Harrisons dragning för tomtkommittén skildes de utländska arkitekterna åt. De fick en check på 5 000 dollar var och reste hem. Alla utom Le Corbusier. Som bet sig fast. Stämde möten med inflytelserika FN-tjänstemän, lunchade med Nelson Rockefeller och William Zeckendorf, ringde hem till Harrison i Long Island och insisterade på att få vara kreativ chef i det fortsatta arbetet, chef d’atelier. ”Jag har ingen annan personlig ambition än att fortsätta arbeta med samma kraft som i våras”, intygade han. Först när Lie hotade med repressalier återvände han till Paris. Men han tystnade inte. Trots att Corbusier under hela designprocessen instämt i vikten av grupparbete – ”Vi bör alla arbeta anonymt … inga namn ska knytas till det här arbetet” – gjorde han nu helt om, indikerade att det var han, ingen annan, som var upphovsman till FN-högkvarteret. Han gick så långt som att feldatera sina ritningar för att visa att han var först med vissa idéer. I ett fyrsidigt brev till Harrison slog han fast att FN-högkvarteret till ”till 100 procent är Le Corbusiers arkitektur och stadsplan!” Allt formulerat i tredje person förstås. Harrison blev bestört. Ingenting hade varit viktigare för honom som planeringschef än att se till att ”att det färdiga arbetet var resultatet av gemensamma ansträngningar av alla inblandade arkitekter och ingenjörer”. En ambition han hade lyckats med, menade de flesta. På knappt fyra månader hade han fått några av kårens största egon att framställa ett väl fungerande stycke arkitektur. Till och med Corbusier hade prisat hans förmåga att hålla ihop gruppen. Men nu försökte fransmannen alltså ta åt sig äran. Harrison fräste: ”Ska vi verkligen behöva stå ut med det här?” Samtidigt är det också lätt att förstå Corbusier. Till skillnad från Harrison hade han varit med från start, ända sedan Förenta nationerna hette Nationernas förbund. Det var han som föreslagit Manhattan som hemvist. Det var han som förordat en tornande skrapa intill horisontella volymer. Och det var han som formulerat visionen om de vita byggnaderna på den gröna botten, att det var nödvändigt att också ge en skymt av jorden, att ge New York-borna lite joie de vivre. Men när projektet nu gick in i slutskedet, när det blivit dags att klä huskropparna i en kostym, då var han inte längre välkommen. ”Jag kan helt enkelt inte tänka mig att han ska arbeta med fasadernas utformning”, som Harrison sade till Abramovitz.

Harrison håller presskonferens på 27:e våningen i RKO-bygg­ naden. Föregående uppslag: Harrison & Abramovitz växte tack vare FN-projektet till ett av USA:s största arkitektkontor. När de egna lokalerna i Rockefeller Center blev för små öppnade man filial i ett utrymt kontorshus på slakthustomten för att sedan flytta till 25:e våningen i sekretariatet. Fram till 1950 arbetade 250 arkitekter heltid i sekretariatets öppna kontorslandskap.

Efter att tomtkommittén godkänt arkitekternas planer övertog Harrison gestaltningsansvaret. Här ett förslag på norrentré; bakom fontänen syns general­ församlingen och till vänster konferensbyggnaden och sekretariatet. Hugh Ferriss har tecknat.

FN:s begränsade ekonomi var ett problem redan från start. Så snart Harrison avslutat sin dragning den 21 maj grep sig tomtkommittén an kostnadskalkylerna. Första uppskattningen landade på 84 miljoner dollar. En ”chockad” Lie krympte den med ”drygt tjugo miljoner” – ”kostnaden var alldeles för hög, på tok för hög” – och följsamme Harrison anpassade sig därefter. Han strök delegaternas och underorganens kontorshus som var tänkt att avrunda tomtens norra kortända (kostnad 13 miljoner). Han krympte sekretariatet från 45 till 39 våningar – en märklig omkastning av andra världskrigets start- och slutår. Och han eliminerade en av generalförsamlingens två hörsalar. Det där sista verkar ha irriterat honom mest. Med en hörsal i vardera änden var general­församlingens timglasform motiverad. Men med bara en, dessutom placerad i byggnadens mitt, där volymen var som smalast, blev den bara opraktisk och dum. Fast alternativet var ännu värre: att be Corbusier och de andra komma tillbaka och rita om. Inte alla besparingar var av ondo. Måtten krymptes överlag, något som förbättrade den interna kommunikationen. ”Vi har kommit fram till att om en människa måste gå mer fyrtio meter från sitt kontor till hissen förlorar hon både tid och energi”, konstaterade Harrison. En ytsnålare lösning innebar stora tidsvinster. Inte heller förlusten av det norra kontorshuset var någon katastrof. För FN:s inflytande globalt innebar det snarare ett lyft. Istället för att orientera flera av underorganen hit är de idag mer demokratiskt spridda: UNESCO finns i Paris; UNEP, som hanterar miljöfrågor, i Nairobi; och kontoret för mänskliga rättigheter, OHCHR, i Genève, för att ta tre exempel. En stilig avrundning har tomten dessutom fått ändå, även den ritad av Harrison. Mellan 48:e och 49:e gatan står två bostadshus i glas och stål, lika höga som sekretariatet, men svarta istället för vita. Att de befinner sig utanför gjutjärns­ staketet spelar mindre roll, de är ändå en pendang och kompletterar kompositionen väl. Dessutom är det högst osäkert om kontorshuset någonsin hade varit möjligt att bygga på den avsedda platsen. Här låg tidigare Turtle Bay, här hade Turtle Creek sitt utlopp, och när bukten fylldes igen på 1860-talet gjordes det i all hast – här skulle ju ändå bara finnas slakterier, djurfållor och lagerlokaler. Vidare, i början av 1940-talet, när East River Drive anlades, staplade man enkla stenkistor ute i vattnet. Stenen kom från Slaget om Storbritannien; efter att amerikanska fraktskepp hade lossat sina hjälpsändningar behövde man ballast för att ta sig tillbaka. Fredsorganisationen FN är byggd på ett fundament av krig.


48

49

Istället tog amerikanen totalkommandot. Till en början närde Harrison en tanke att var och en av de tio arkitekterna skulle tilldelas uppdrag, få rita enskilda rumsligheter, men han insåg snart att detta skulle sinka snarare än speeda upp processen. Några av de assisterande arkitekterna tilläts stanna kvar som konsulter – däribland polacken Nowicki – men i övrigt sköttes designarbetet av Harrison & Abramovitz. Ett uppdrag som kontoret utförde till kraftigt reducerat pris – ”De tjänade inte en cent”, enligt FN:s ekonomiansvarige – men som förstås stärkte kontorets rykte avsevärt. Harrison, som befarat att livet som arkitekt varit till ända i och med kriget, drev plötsligt ett av landets största arkitektkontor. När de egna lokalerna i Rockefeller Center blev för små öppnade man filial på slakthustomten. I ett utrymt kontorshus arbetade 250 arkitekter heltid fram till 1950 för att därefter flytta in temporärt i det nyöppnade sekretariatet. Kontorshuset hade färdigställts så sent som i augusti 1947, det hade byggts samtidigt som demolerings­maskinerna tuggade i sig allting runtom, och under det tidiga designarbetet hade arkitektteamet övervägt att behålla det, för att bespara FN ytterligare kostnader. Först 1960, då organisationen mottog en donation från Ford Foundation, hade man råd att riva det.

koppling till Manhattans strikta gatunät och önskade sig obrutna och grandiosa siktlinjer krönta av symbolbyggnader. Endast en sådan linje fanns, ansåg man, längs 43:e gatan, där sekretariatets entré låg precis på axeln. I övrigt verkade Harrison och kompani ha velat vända ryggen mot omgivningen, tittat inåt hellre än utåt. Behandlat tomten som vore den en ö, ett land i sig självt. Vilket det ju på sätt och vis också var. Men mest av allt kritiserades komplexets hierarki. Dess uppochnervända hierarki. Lewis Mumford, som hade hyllat Harrisons Rockefeller Apartments, klagade på att konferensbyggnaden, med sin säkerhetsrådssal, var reducerad till en simpel korridor halvvägs nere i East River, medan kontorsskrapan lyftes fram som huvudbyggnaden, till och med hade gjorts mer tongivande än generalförsamlingen. ”Om sekretariatet har någonting att säga som symboll”, skrev han i The New Yorker, ”är det att en kontorsrevolution ägt rum och att det nu är byråkratin som styr världen.” Harrison bemötte inte kritiken med ett ord. Först många år senare konstaterade han: ”Det grundläggande problemet var inte att försöka symbolisera FN i något slags utstuderat fantasifull form, utan att skapa ett högkvarter där representanterna för världens länder kan utföra sitt arbete effektivt och bekvämt.” Den ständige pragmatikern. Veckorna efter Harrisons dragning för tomtkommittén skildes de utländska arkitekterna åt. De fick en check på 5 000 dollar var och reste hem. Alla utom Le Corbusier. Som bet sig fast. Stämde möten med inflytelserika FN-tjänstemän, lunchade med Nelson Rockefeller och William Zeckendorf, ringde hem till Harrison i Long Island och insisterade på att få vara kreativ chef i det fortsatta arbetet, chef d’atelier. ”Jag har ingen annan personlig ambition än att fortsätta arbeta med samma kraft som i våras”, intygade han. Först när Lie hotade med repressalier återvände han till Paris. Men han tystnade inte. Trots att Corbusier under hela designprocessen instämt i vikten av grupparbete – ”Vi bör alla arbeta anonymt … inga namn ska knytas till det här arbetet” – gjorde han nu helt om, indikerade att det var han, ingen annan, som var upphovsman till FN-högkvarteret. Han gick så långt som att feldatera sina ritningar för att visa att han var först med vissa idéer. I ett fyrsidigt brev till Harrison slog han fast att FN-högkvarteret till ”till 100 procent är Le Corbusiers arkitektur och stadsplan!” Allt formulerat i tredje person förstås. Harrison blev bestört. Ingenting hade varit viktigare för honom som planeringschef än att se till att ”att det färdiga arbetet var resultatet av gemensamma ansträngningar av alla inblandade arkitekter och ingenjörer”. En ambition han hade lyckats med, menade de flesta. På knappt fyra månader hade han fått några av kårens största egon att framställa ett väl fungerande stycke arkitektur. Till och med Corbusier hade prisat hans förmåga att hålla ihop gruppen. Men nu försökte fransmannen alltså ta åt sig äran. Harrison fräste: ”Ska vi verkligen behöva stå ut med det här?” Samtidigt är det också lätt att förstå Corbusier. Till skillnad från Harrison hade han varit med från start, ända sedan Förenta nationerna hette Nationernas förbund. Det var han som föreslagit Manhattan som hemvist. Det var han som förordat en tornande skrapa intill horisontella volymer. Och det var han som formulerat visionen om de vita byggnaderna på den gröna botten, att det var nödvändigt att också ge en skymt av jorden, att ge New York-borna lite joie de vivre. Men när projektet nu gick in i slutskedet, när det blivit dags att klä huskropparna i en kostym, då var han inte längre välkommen. ”Jag kan helt enkelt inte tänka mig att han ska arbeta med fasadernas utformning”, som Harrison sade till Abramovitz.

Harrison håller presskonferens på 27:e våningen i RKO-bygg­ naden. Föregående uppslag: Harrison & Abramovitz växte tack vare FN-projektet till ett av USA:s största arkitektkontor. När de egna lokalerna i Rockefeller Center blev för små öppnade man filial i ett utrymt kontorshus på slakthustomten för att sedan flytta till 25:e våningen i sekretariatet. Fram till 1950 arbetade 250 arkitekter heltid i sekretariatets öppna kontorslandskap.

Efter att tomtkommittén godkänt arkitekternas planer övertog Harrison gestaltningsansvaret. Här ett förslag på norrentré; bakom fontänen syns general­ församlingen och till vänster konferensbyggnaden och sekretariatet. Hugh Ferriss har tecknat.

FN:s begränsade ekonomi var ett problem redan från start. Så snart Harrison avslutat sin dragning den 21 maj grep sig tomtkommittén an kostnadskalkylerna. Första uppskattningen landade på 84 miljoner dollar. En ”chockad” Lie krympte den med ”drygt tjugo miljoner” – ”kostnaden var alldeles för hög, på tok för hög” – och följsamme Harrison anpassade sig därefter. Han strök delegaternas och underorganens kontorshus som var tänkt att avrunda tomtens norra kortända (kostnad 13 miljoner). Han krympte sekretariatet från 45 till 39 våningar – en märklig omkastning av andra världskrigets start- och slutår. Och han eliminerade en av generalförsamlingens två hörsalar. Det där sista verkar ha irriterat honom mest. Med en hörsal i vardera änden var general­församlingens timglasform motiverad. Men med bara en, dessutom placerad i byggnadens mitt, där volymen var som smalast, blev den bara opraktisk och dum. Fast alternativet var ännu värre: att be Corbusier och de andra komma tillbaka och rita om. Inte alla besparingar var av ondo. Måtten krymptes överlag, något som förbättrade den interna kommunikationen. ”Vi har kommit fram till att om en människa måste gå mer fyrtio meter från sitt kontor till hissen förlorar hon både tid och energi”, konstaterade Harrison. En ytsnålare lösning innebar stora tidsvinster. Inte heller förlusten av det norra kontorshuset var någon katastrof. För FN:s inflytande globalt innebar det snarare ett lyft. Istället för att orientera flera av underorganen hit är de idag mer demokratiskt spridda: UNESCO finns i Paris; UNEP, som hanterar miljöfrågor, i Nairobi; och kontoret för mänskliga rättigheter, OHCHR, i Genève, för att ta tre exempel. En stilig avrundning har tomten dessutom fått ändå, även den ritad av Harrison. Mellan 48:e och 49:e gatan står två bostadshus i glas och stål, lika höga som sekretariatet, men svarta istället för vita. Att de befinner sig utanför gjutjärns­ staketet spelar mindre roll, de är ändå en pendang och kompletterar kompositionen väl. Dessutom är det högst osäkert om kontorshuset någonsin hade varit möjligt att bygga på den avsedda platsen. Här låg tidigare Turtle Bay, här hade Turtle Creek sitt utlopp, och när bukten fylldes igen på 1860-talet gjordes det i all hast – här skulle ju ändå bara finnas slakterier, djurfållor och lagerlokaler. Vidare, i början av 1940-talet, när East River Drive anlades, staplade man enkla stenkistor ute i vattnet. Stenen kom från Slaget om Storbritannien; efter att amerikanska fraktskepp hade lossat sina hjälpsändningar behövde man ballast för att ta sig tillbaka. Fredsorganisationen FN är byggd på ett fundament av krig.


50

51

Markelius övergripande idéer för FN-högkvarterets omgivningar syns tydligt i skissen med kärleksparet. Bebyggelsen bortom tvillingskrapan trappar sig upp, den är bara några våningar hög närmast högkvarteret men rena Empire State när den når Park Avenue. Detta för att skänka FN en mer prominent position i stadslandskapet. ”Om utvecklingen skulle gå åt det hållet att FN:s högkvarter bara blir en byggnad bland andra i New Yorks stora konglomerat av huskroppar, så har man misslyckats med att skapa ett värdigt centrum för världens riksdag”, konstaterade Markelius. I Arkm 1972-10:120 finns det åttasidiga brev som ackompanjerade hans förslag. Det är häftat i vänstra hörnet och den maskinskrivna texten är blålila, bladen luktar fort­ farande sprit från stencileringsapparaten. Här redogör Markelius med självklar pondus för de åtgärder han anser nödvändiga. Åtgärder som verkar ha tett sig okomplicerade för honom, han som vid tidpunkten var stadsplanedirektör i Stockholm och i full färd med att förvandla huvudstadens kärna till sitt alldeles egna Radiant City. Men för byråkraten Moses, som träffade Harrison och Lie varje tisdag och hade full insyn i designprocessen, måste hans planer ha framstått som lätt utopiska. Medan Markelius önskade sig öppna ytor och låg bebyggelse var Moses ambition att pumpa in fler och fler människor på Manhattan, bygga högre och tätare för att på så vis stärka stadskassan. För att undvika att högkvarteret omringades av ”en jättelik mur av höga byggnader som kommer att beröva den varje möjlighet att utmärka sig”, behövde Moses ta kommandot, argumenterade Markelius. ”En plan måste verkställas omedelbart.” Men han argumenterade för döva öron. Moses hade inget intresse av att inskränka fastighetsexploatörernas friheter – man förblir knappast ansvarig för New York Citys stadsbyggande i närmare ett halvsekel utan att tänka på det ekonomiska. Och opportune Harrison såg säkert sin chans att själv få vara med att utveckla högkvarterets omgivningar – förutom nämnda tvillingskrapor ritade hans kontor ytterligare tre av de intilliggande höghusen. Inte ens Trygve Lie opponerade sig, han som hävdat att världsriksdagen aldrig någonsin skulle få slukas av världsmetropolen. När han pensionerade sig som generalsekreterare 1952 skrev han ett uppskattande brev till Moses där han prisade utvecklingen längs Första Avenyn: ”Dag för dag har man kunnat se hur FN:s högkvarter växt fram i enlighet med den bild ni måste haft i tankarna hela tiden. New York kan sannerligen skatta sig lyckligt över att ha en sådan visionär och dynamisk stadsplanerare och byggmästare som ni.” Således, om du idag slår dig ner på en bänk i Long Island City – och numera finns där många – då ser du FN-högkvarteret på andra sidan floden, om solen ligger på rent av strålar det, framstår nästan immateriellt mot stenstoderna bakom. Men du måste veta var du ska leta. Där finns inte mycket rymd runt om längre. Och de kringliggande husen förhåller sig inte det minsta respektfullt, många är både högre och bredare och djärvare. Ett är byggt av affärsmannen Donald Trump, är 72 våningar högt, fram till nyligen det högsta bostadshuset i världen. Det bredvid är ”bara” 44 våningar och byggt av två bröder, Arthur och William Lie Zeckendorf. De är barnbarn till FN-tomtens säljare såväl som dess köpare. Medan ”Big Bill” Zeckendorf uppvaktade Trygve Lie uppvaktade deras barn varandra. Något särdeles majestätiskt och sublimt finns det därför inte över högkvarteret längre. Det är en ödets ironi att komplexet inte kan inkluderas på UNESCO:s världsarvslista – organisationen kan inte gärna utse sig själv – något som annars hade kunnat förhindra att det försvinner i skogen av skrapor. Och särskilt futuristiskt ter det sig inte heller, designen framstår snarare som nostalgisk. Hade Lie blivit generalsekreterare idag hade det mycket väl kunnat vara den här arkitekturen han avfärdat som dammig och förlegad.

Sekretariatet reser sig ur ruinerna efter slakterierna och bryggerierna. Bakom det utrymda kontorshuset syns skorstenarna på Consolidated Edisons kraftverk. Idag är ConEd-anläggningen riven och tomten under exploatering. Flera skyskrapor i parkmiljö planeras, däribland en för trångbodda FN.


50

51

Markelius övergripande idéer för FN-högkvarterets omgivningar syns tydligt i skissen med kärleksparet. Bebyggelsen bortom tvillingskrapan trappar sig upp, den är bara några våningar hög närmast högkvarteret men rena Empire State när den når Park Avenue. Detta för att skänka FN en mer prominent position i stadslandskapet. ”Om utvecklingen skulle gå åt det hållet att FN:s högkvarter bara blir en byggnad bland andra i New Yorks stora konglomerat av huskroppar, så har man misslyckats med att skapa ett värdigt centrum för världens riksdag”, konstaterade Markelius. I Arkm 1972-10:120 finns det åttasidiga brev som ackompanjerade hans förslag. Det är häftat i vänstra hörnet och den maskinskrivna texten är blålila, bladen luktar fort­ farande sprit från stencileringsapparaten. Här redogör Markelius med självklar pondus för de åtgärder han anser nödvändiga. Åtgärder som verkar ha tett sig okomplicerade för honom, han som vid tidpunkten var stadsplanedirektör i Stockholm och i full färd med att förvandla huvudstadens kärna till sitt alldeles egna Radiant City. Men för byråkraten Moses, som träffade Harrison och Lie varje tisdag och hade full insyn i designprocessen, måste hans planer ha framstått som lätt utopiska. Medan Markelius önskade sig öppna ytor och låg bebyggelse var Moses ambition att pumpa in fler och fler människor på Manhattan, bygga högre och tätare för att på så vis stärka stadskassan. För att undvika att högkvarteret omringades av ”en jättelik mur av höga byggnader som kommer att beröva den varje möjlighet att utmärka sig”, behövde Moses ta kommandot, argumenterade Markelius. ”En plan måste verkställas omedelbart.” Men han argumenterade för döva öron. Moses hade inget intresse av att inskränka fastighetsexploatörernas friheter – man förblir knappast ansvarig för New York Citys stadsbyggande i närmare ett halvsekel utan att tänka på det ekonomiska. Och opportune Harrison såg säkert sin chans att själv få vara med att utveckla högkvarterets omgivningar – förutom nämnda tvillingskrapor ritade hans kontor ytterligare tre av de intilliggande höghusen. Inte ens Trygve Lie opponerade sig, han som hävdat att världsriksdagen aldrig någonsin skulle få slukas av världsmetropolen. När han pensionerade sig som generalsekreterare 1952 skrev han ett uppskattande brev till Moses där han prisade utvecklingen längs Första Avenyn: ”Dag för dag har man kunnat se hur FN:s högkvarter växt fram i enlighet med den bild ni måste haft i tankarna hela tiden. New York kan sannerligen skatta sig lyckligt över att ha en sådan visionär och dynamisk stadsplanerare och byggmästare som ni.” Således, om du idag slår dig ner på en bänk i Long Island City – och numera finns där många – då ser du FN-högkvarteret på andra sidan floden, om solen ligger på rent av strålar det, framstår nästan immateriellt mot stenstoderna bakom. Men du måste veta var du ska leta. Där finns inte mycket rymd runt om längre. Och de kringliggande husen förhåller sig inte det minsta respektfullt, många är både högre och bredare och djärvare. Ett är byggt av affärsmannen Donald Trump, är 72 våningar högt, fram till nyligen det högsta bostadshuset i världen. Det bredvid är ”bara” 44 våningar och byggt av två bröder, Arthur och William Lie Zeckendorf. De är barnbarn till FN-tomtens säljare såväl som dess köpare. Medan ”Big Bill” Zeckendorf uppvaktade Trygve Lie uppvaktade deras barn varandra. Något särdeles majestätiskt och sublimt finns det därför inte över högkvarteret längre. Det är en ödets ironi att komplexet inte kan inkluderas på UNESCO:s världsarvslista – organisationen kan inte gärna utse sig själv – något som annars hade kunnat förhindra att det försvinner i skogen av skrapor. Och särskilt futuristiskt ter det sig inte heller, designen framstår snarare som nostalgisk. Hade Lie blivit generalsekreterare idag hade det mycket väl kunnat vara den här arkitekturen han avfärdat som dammig och förlegad.

Sekretariatet reser sig ur ruinerna efter slakterierna och bryggerierna. Bakom det utrymda kontorshuset syns skorstenarna på Consolidated Edisons kraftverk. Idag är ConEd-anläggningen riven och tomten under exploatering. Flera skyskrapor i parkmiljö planeras, däribland en för trångbodda FN.


52

53

En fönsterputsare tvättar bort byggdammet från sekretariatets glasade fasad. Aldrig tidigare hade en curtain wall – där fasaden hänger likt en gardin framför betongstommen – realiserats i den här skalan. Ovant: Markelius förevisar sina storslagna planer för design­ teamet. Nästa uppslag: San Franciscokonferensen 1945 var världens dittills största politiska samman­komst. Operahuset konverterades till möteslokal med scen ritad av Harrison. De fyra guldpelarna representerar Roosevelts ”fyra friheter” och medlemsländernas flaggor är ställda i Harrisons halvmåneform, en båge som han senare repe­terade för flaggorna längs Första avenyn. Den gråblå färgen, som snabbt blev synonym med FN, skapades av Oliver Lincoln Lundquist, samme form­givare som också ritade organisationens karakteristiska emblem, jord­globen omfamnad av olivkvistar.

På många sätt kan arkitekturen därmed sägas reflektera organisationens allmän­ tillstånd. Där finns strålande segrar att fira. Som instiftandet av den Internationella brottmålsdomstolen. Eller ”skyddsdoktrinen”, som kräver att varje land värnar människor i andra länder, även om det innebär att man tvingas bryta mot nationell suveränitet. Men misslyckandena är långt fler. FN har körts över i Somalia, Bosnien och Darfur och anklagats för passivitet i samband med folkmorden i Rwanda och Syrien och när Harrison och de andra arkitekterna planerade storleken på samman­ trädessalarna var direktivet att åtminstone en av dem skulle vara ”tillräckligt stor för att kunna rymma större förhandlingsdelegationer, som till exempel är fallet i Palestinakonflikten”. Samma problem som idag alltså. Samtidigt är det omöjligt att avfärda organisationen. Det finns det dem som regelbundet gör, som anklagar den för både korruption och överdriven byråkrati. FN har idag fler än 43 000 anställda över hela världen och 96 824 fredsbevarande soldater i 16 missioner, från Haiti hela vägen till södra Sudan. Och jämför du världsordningen idag med 1947, då Harrison och Lie klippte band och placerade den första hörnstenen på slakthustomten, är det en radikalt mycket ljusare tillvaro för de flesta. Så här summerade president Barack Obama situationen i sitt tal till generalförsamlingen 2014: Över hela världen ser vi tecken på framsteg. Skuggan från ett hotande världskrig som existerade när den här organisationen skapades är borta. Risken för krig mellan stormakterna har minskat. Antalet medlemsstater har mer än tredubblats, och fler människor lever under regeringar som de har valt [62,5 procent idag jämfört med 31 procent vid FN:s grundande]. Hundratals miljoner människor har befriats från fattigdomens bojor, och andelen som lever i extrem fattigdom har halverats … Jag säger ofta till unga människor i USA att det här är den bästa tiden i mänsklighetens historia att ha blivit född i, för ni har större möjligheter än någonsin tidigare att vara läskunniga, att vara friska och att kunna förverkliga era drömmar. Alltfler njuter alltså Roosevelts fyra friheter – yttrandefrihet, trosfrihet, frihet från fruktan och frihet från nöd. Men att precisera i vilken grad FN bidragit till denna gryning är förstås svårt. Uppenbart är dock att organisationen för alltid förändrat nationers sätt att interagera. Man har erbjudit dem en mötesplats, öppen 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Stadgarna är så gott som oförändrade sedan de för­fattades de där försommarmånaderna i San Francisco och de utövar fortfarande en dragnings­kraft genom sin blandning av realism och idealism. Och om paragraferna ibland ekar tomma är det upp till var och en att fylla dem med mening. ”Deklarationen kan antingen vara grunden för en ny skön värld eller inget mer än en bit papper”, som New York Times skrev redan den 26 juni 1945, samma dag som FN-stadgan signerades. Detsamma gäller byggnaderna. Utan sina brukare är de bara tomma skal, dränerade på mening.


52

53

En fönsterputsare tvättar bort byggdammet från sekretariatets glasade fasad. Aldrig tidigare hade en curtain wall – där fasaden hänger likt en gardin framför betongstommen – realiserats i den här skalan. Ovant: Markelius förevisar sina storslagna planer för design­ teamet. Nästa uppslag: San Franciscokonferensen 1945 var världens dittills största politiska samman­komst. Operahuset konverterades till möteslokal med scen ritad av Harrison. De fyra guldpelarna representerar Roosevelts ”fyra friheter” och medlemsländernas flaggor är ställda i Harrisons halvmåneform, en båge som han senare repe­terade för flaggorna längs Första avenyn. Den gråblå färgen, som snabbt blev synonym med FN, skapades av Oliver Lincoln Lundquist, samme form­givare som också ritade organisationens karakteristiska emblem, jord­globen omfamnad av olivkvistar.

På många sätt kan arkitekturen därmed sägas reflektera organisationens allmän­ tillstånd. Där finns strålande segrar att fira. Som instiftandet av den Internationella brottmålsdomstolen. Eller ”skyddsdoktrinen”, som kräver att varje land värnar människor i andra länder, även om det innebär att man tvingas bryta mot nationell suveränitet. Men misslyckandena är långt fler. FN har körts över i Somalia, Bosnien och Darfur och anklagats för passivitet i samband med folkmorden i Rwanda och Syrien och när Harrison och de andra arkitekterna planerade storleken på samman­ trädessalarna var direktivet att åtminstone en av dem skulle vara ”tillräckligt stor för att kunna rymma större förhandlingsdelegationer, som till exempel är fallet i Palestinakonflikten”. Samma problem som idag alltså. Samtidigt är det omöjligt att avfärda organisationen. Det finns det dem som regelbundet gör, som anklagar den för både korruption och överdriven byråkrati. FN har idag fler än 43 000 anställda över hela världen och 96 824 fredsbevarande soldater i 16 missioner, från Haiti hela vägen till södra Sudan. Och jämför du världsordningen idag med 1947, då Harrison och Lie klippte band och placerade den första hörnstenen på slakthustomten, är det en radikalt mycket ljusare tillvaro för de flesta. Så här summerade president Barack Obama situationen i sitt tal till generalförsamlingen 2014: Över hela världen ser vi tecken på framsteg. Skuggan från ett hotande världskrig som existerade när den här organisationen skapades är borta. Risken för krig mellan stormakterna har minskat. Antalet medlemsstater har mer än tredubblats, och fler människor lever under regeringar som de har valt [62,5 procent idag jämfört med 31 procent vid FN:s grundande]. Hundratals miljoner människor har befriats från fattigdomens bojor, och andelen som lever i extrem fattigdom har halverats … Jag säger ofta till unga människor i USA att det här är den bästa tiden i mänsklighetens historia att ha blivit född i, för ni har större möjligheter än någonsin tidigare att vara läskunniga, att vara friska och att kunna förverkliga era drömmar. Alltfler njuter alltså Roosevelts fyra friheter – yttrandefrihet, trosfrihet, frihet från fruktan och frihet från nöd. Men att precisera i vilken grad FN bidragit till denna gryning är förstås svårt. Uppenbart är dock att organisationen för alltid förändrat nationers sätt att interagera. Man har erbjudit dem en mötesplats, öppen 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Stadgarna är så gott som oförändrade sedan de för­fattades de där försommarmånaderna i San Francisco och de utövar fortfarande en dragnings­kraft genom sin blandning av realism och idealism. Och om paragraferna ibland ekar tomma är det upp till var och en att fylla dem med mening. ”Deklarationen kan antingen vara grunden för en ny skön värld eller inget mer än en bit papper”, som New York Times skrev redan den 26 juni 1945, samma dag som FN-stadgan signerades. Detsamma gäller byggnaderna. Utan sina brukare är de bara tomma skal, dränerade på mening.


©Bokförlaget Max Ström 2015 Text Mark Isitt Förord Jan Eliasson Foto Åke E:son Lindman Formgivning Patric Leo Repro Linjepunkt, Falun Tryck Graphicom, Italien 2015 ISBN 978-91-7126-310-0 Konstverk av upphovsmän vars rättigheter företräds av BUS har återgivits i boken med tillstånd av BUS www.maxstrom.se

Sekretariatet sett från 43:e gatan.


1

Profile for Smakprov Media AB

9789171263100  

9789171263100  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded