LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna. Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget MTM Box 5113 121 17 Johanneshov
© Johan Werkmäster och LL-förlaget
Omslag Erica Jacobson
Papper 100 g Munken Premium cream
Typsnitt Adobe Garamond Pro
Första upplagan, första tryckningen
Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad
Isbn 978-91-7053-542-0
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier. Läs mer på www.mtm.se
Arvid Stjärnblom tänkte på Lydia Stille. Hon var 18 år och mycket vacker.
De hade träffats under sommaren på Runmarö i Stockholms skärgård.
Han hade kysst henne flera gånger.
Varje sommar hyrde Lydias far, konstnären Anders Stille, en sommarstuga på Runmarö. Lydias mor var död sen några år.
De senaste somrarna hade konstnären och Lydia bott ensamma i stugan.
Det var första gången som Arvid besökte Runmarö. Han var en bredaxlad ung man, 22 år gammal, och kom från den lilla byn Dalby i Värmland.
Hans far levde fortfarande, men Arvids mor hade dött när han bara var sex år.
Han hade gått på gymnasiet i Karlstad. Nu skulle han flytta till Stockholm och börja arbeta på tidningen Nationalbladet.
En släkting till honom, baron Freutiger, hade ordnat arbete åt Arvid.
Baronen hade också en sommarstuga på Runmarö. Han föreslog att Arvid skulle bo några veckor hos honom på ön innan det var dags att flytta in till stan och börja arbeta.
Baron Freutiger var god vän med Anders Stille.
De träffades ibland och åt middag i konstnärens stuga. Stille bjöd på mat och baronen hade med sig brännvin.
Den här sommaren tog han också med sig Arvid Stjärnblom. De kom med roddbåt och la till vid Stilles brygga.
En kväll satt Lydia och Anders Stille, baron Freutiger och Arvid Stjärnblom på verandan utanför den röda stugan och åt skinka och spenat.
De hade utsikt över havet.
När de hade ätit färdigt dukade Lydia av tallrikarna men lät glasen stå kvar. Sen gick hon ner i trädgården.
Efter en stund reste sig Arvid och följde efter.
De äldre herrarna, Lydias far och baronen, satt kvar vid bordet, pratade och drack brännvin.
Lydia satte sig på en bänk bakom ett par stora syrenbuskar.
Hon hörde steg på grusgången
och förstod att det var Arvid som kom.
– Miau! sa hon.
Samtidigt ångrade hon sig.
Varför jamade hon som en katt?
Det var ju fånigt!
Arvid fick syn på henne och log.
Lydia sträckte armarna mot honom.
Han böjde sig ner och kysste henne.
Sen satte han sig bredvid Lydia på bänken.
– Tycker du om mig lite grann? frågade han.
Hon kysste hans panna.
– Ser du stjärnan där?
sa hon sen och pekade mot himlen.
Är det Aftonstjärnan?
– Nej, det kan det inte vara, svarade Arvid.
Den syns inte vid den här tiden.
Stjärnan heter Capella.
– Capella, vilket vackert namn! utbrast Lydia.
– Ja, det är vackert, sa han.
Men det betyder bara Geten.
Jag vet inte varför stjärnan kallas Geten.
De satt tysta en stund.
– Jag undrar vad som finns där inne i ditt huvud, sa hon.
Jag undrar vad du tänker.
Arvid skrattade till.
– Det är nog inget viktigt, svarade han och smekte hennes hand.
Ibland är det bäst att inte veta vad andra människor tänker.
Lydia tittade honom djupt i ögonen.
– Jag är så glad att du ska bo i Stockholm i höst och vinter, sa hon.
Då kanske vi kan träffas ibland.
Tänk om det blir du och jag, om vi blir ett par!
Jag kan vänta på dig.
Lydia reste sig från bänken.
– Arvid, jag kan vänta på dig, sa hon igen.
I början av september 1897
flyttade Arvid in till Stockholm och började arbeta på tidningen.
Han hyrde ett rum av en äldre kvinna som hade en stor lägenhet på Dalagatan.
Han hade utsikt mot Sabbatsbergs sjukhus.
Arvid satt på sitt rum och tänkte på Lydia. Han tänkte på vad hon sa den sista gången de träffades på Runmarö. Jag kan vänta på dig, hade hon sagt.
Arvid tyckte mycket om Lydia, kanske var han till och med kär i henne. Men han ville inte att hon skulle gå och vänta på honom. Han ville vara fri. Han var ju bara 22 år och hade hela livet framför sig. Han kunde inte gifta sig än. Han måste få leva först, träffa andra kvinnor.
Arvid trivdes med sitt arbete på tidningen, även om lönen var dålig.
Han jobbade nästan alltid på natten. Mest läste han korrektur. Han läste texterna som skulle tryckas i tidningen nästa dag och letade efter stavfel och annat.
När Arvid kom hem till sitt hyresrum tidigt på morgonen somnade han i sin säng. På eftermiddagarna brukade han promenera i olika delar av Stockholm.
Han gick ofta fram och tillbaka på Västerlånggatan i Gamla stan.
Han hoppades att han skulle möta Lydia.
Arvid visste att Lydia bodde på Söder, men då och då måste hon väl gå mot norr genom Gamla stan. Ibland valde han att i stället gå Stora Nygatan eller Skeppsbron, men kanske gick Lydia Västerlånggatan just då.
Det var konstigt att han aldrig mötte henne.
Herregud, vad jag längtar efter henne! tänkte Arvid Stjärnblom.
Han ville träffa Lydia igen, kyssa henne.
Han tänkte på henne varje dag, ja, nästan varje timme.
Kanske borde han skriva ett brev och be att få träffa henne.
Men tänk om hon sa nej, om hon inte längre brydde sig om honom. Kanske hade hon redan glömt deras kyssar på Runmarö i somras.
Arvid fortsatte att promenera i Gamla stan och hoppades att han snart skulle möta Lydia av en slump.
En eftermiddag i oktober valde Arvid att i stället promenera på Djurgården. Det var en vacker och ganska solig dag.
En ekorre skuttade över vägen.
Plötsligt stannade den, reste sig på bakbenen och tittade nyfiket på honom med ögon som såg ut som svarta pärlor. Efter ett par sekunder skuttade ekorren vidare.
Arvid satte sig på en bänk, tog fram en bok ur rockfickan och började läsa. När han tittade upp efter en stund såg han två människor komma gående, en ung kvinna och en äldre man.
Kanske är det Lydia och hennes far, tänkte han för sig själv och kände hjärtat bulta.
När de kom närmare såg han att det faktiskt var Lydia.
Men det var inte fadern som gick vid hennes sida utan en annan äldre herre.
Arvid hade aldrig sett honom förut.
Han hade grått skägg och var säkert minst 50 år gammal.
Arvid reste sig från bänken och hälsade när de gick förbi. Lydia nickade åt honom men hon varken log eller sa någonting.
Också mannen nickade åt Arvid.
Han stod kvar och såg paret försvinna bakom nästa krök av vägen.
Sen stoppade han boken i fickan och gick hemåt.
Arvid satt på sitt rum och läste.
Det började bli mörkt ute. Han tände lampan. Om drygt två timmar, klockan nio, skulle han vara på tidningen.
Han la ifrån sig boken.
Han tänkte på Lydia och mannen som hon hade promenerat med. Vem var han? Någon av hennes fars vänner?
Kanske hade de bara råkat mötas
på Djurgården och gått en bit tillsammans.
Antagligen var det så.
Arvid kände sig ändå orolig, nästan svartsjuk.
Inte kunde Lydia ha något gemensamt med den där gamla gubben?
Inte var hon väl kär i honom?
Han skrattade till.
Nej, så var det naturligtvis inte.
Plötsligt ringde det på dörren till lägenheten.
Det var säkert någon som sökte kvinnan som han hyrde rummet av.
Han trodde inte att hon var hemma och han brydde sig inte om att gå och öppna.
Jag väntar inga besök, tänkte han.
Om det är något viktigt så ringer det väl en gång till.
Men det hördes ingen mer ringsignal.
Efter en stund gick Arvid genom kvinnans våning till ytterdörren och öppnade i alla fall.
Men då fanns ingen där.
Veckorna gick.
Arvid lärde sig skriva maskin.
På jobbet behövde han inte längre läsa korrektur.
Han fick andra uppgifter.
Hans chef, herr Markel, hade fått veta
att Arvid kunde flera olika språk.
Markel gav honom engelska, tyska och franska tidningar.
Han ritade ett kryss vid vissa artiklar, som Arvid skulle översätta till svenska.
Översättningarna trycktes i tidningen.
– Kan du något om musik?
frågade Markel en dag i slutet av november.
– Ja, lite grann, svarade Arvid.
Jag lyssnar gärna på opera.
– Utmärkt! sa Markel. Då får du gå på Operan och skriva en recension om kvällens föreställning.
Han som brukar skriva om musik är sjuk.
Arvid blev mycket glad.
Det här var hans första chans
att skriva en egen artikel i Nationalbladet.
Samtidigt blev han nervös.
Skulle han klara det?
Efter besöket på Operan
gick Arvid direkt till tidningen och satte sig vid skrivmaskinen i sitt arbetsrum.
Han funderade en stund.
Sen började han skriva.
Efter två timmar var artikeln färdig. Han gick in till Markel och gav honom texten.
– Det här är ju bra, sa Markel när han hade läst klart. Riktigt bra!
Jag skickar ner artikeln direkt till tryckeriet så kommer den i tidningen i morgon.
Plötsligt såg Markel allvarlig ut.
– Har du hört att konstnären Stille är död? frågade han.
– Nej, vad är det du säger? sa Arvid.
Jag träffade honom flera gånger på Runmarö i somras.
Jag visste inte att han var sjuk.
– Det var han inte heller, svarade Markel.
Stille råkade ut för en olycka. Han hade varit på krogen och druckit vin med goda vänner.
Han var nog lite berusad när han skulle hem.
Markel skrattade till.
– Stille försökte hoppa upp på en spårvagn men snubblade, föll och slog huvudet i gatan, fortsatte han. Gubben dog, det hände för bara några timmar sen.
Det kommer en artikel om dödsfallet i tidningen i morgon. Vill du läsa den?
Arvid nickade. Markel gav honom texten.
– Jag läser den på mitt rum, sa Arvid.
Konstnären Anders Stille var född 1834 och blev bara 53 år gammal.
Arvid satt i sitt arbetsrum på tidningen och läste artikeln om Lydias far.
Han tänkte på Lydia och tyckte synd om henne. Hennes far var död.
Samtidigt längtade han efter Lydia. Tårar trängde fram i hans ögon och han började gråta.
Men i nästa stund blev han arg på sig själv.
Om några veckor fyller jag 23 år
och här sitter jag och gråter som en barnunge, tänkte han ilsket.
Han reste sig från skrivbordet, gick fram till handfatet och tvättade bort alla spår av gråten.
Klockan var snart halv två på natten.
Det var dags att gå hem och lägga sig.
Anders Stille begravdes i början av december.
Det snöade och var kallt den dagen.
Arvid skrev ett brev till Lydia och beklagade sorgen.
Han skrev också att han tänkte mycket på henne och längtade efter att få träffa henne igen.
Efter några dagar fick han svar.
Lydia ville också att de skulle träffas igen.
Men inte än, det får bli längre fram, skrev Lydia i brevet.
Just nu är jag så trött och ledsen.
Jag sörjer min far, jag saknar honom så mycket.