9789170535291

Vilhelm Moberg

Karl Oskar och Kristina är två fattiga bönder.

De kämpar på sitt torp Korpamoen för att få ihop mat till familjen.

Men marken är för stenig, skördarna för dåliga och barnen för många.

De drömmer om ett bättre liv, ett rikare liv.

Livet i Amerika.

och börjar den långa resan över Atlanten.

Cecilia Davidsson har återberättat Vilhelm Mobergs klassiska bok till lättläst.

Utvandrarna är första delen

UTVANDRARNA

Utvandrarna

Utvandrarna packar allt de äger

Vilhelm Moberg

Småland i mitten av 1800-talet.

i en serie om fyra böcker.

ISBN: 978-91-7053-529-1

Utvandrarna.indd Alla sidor

2019-02-17 17:36

utvandrarna inlaga_igen.indd 2

2017-05-09 07:06

Vilhelm Moberg

UTVANDRARNA Återberättad av Cecilia Davidsson

ll-föRlAgeT

utvandrarna inlaga_igen.indd 3

2017-05-09 07:06

innehåll del 1

GRINDAR PÅ AMERIKAVÄGEN 6 del 2

BÖNDER PÅ HAVET 138 Ord på småländska 237 Personer i berättelsen 238 platser i berättelsen 239

utvandrarna inlaga_igen.indd 4

2017-05-09 07:06

utvandrarna inlaga_igen.indd 5

2017-05-09 07:06

utvandrarna inlaga_igen.indd 6

2017-05-09 07:07

Del 1

GRINDAR PÅ AMERIKAVÄGEN

utvandrarna inlaga_igen.indd 7

2017-05-09 07:07

utvandrarna inlaga_igen.indd 8

2017-05-09 07:07

De föRsTA UTVANDRARNA Detta är en berättelse om några människor som utvandrade från Småland till Amerika.

Det var i mitten av 1800-talet.

De lämnade sina hem i Ljuders socken för att söka ett bättre liv i främmande land.

Karl Oskar och Kristina var två av dem.

De ville bort från svälten och den magra åkerjorden där deras förfäder slitit.

De första utvandrarna visste mycket litet om landet som väntade dem.

De visste inte att många skulle följa efter dem.

Mer än en miljon människor utvandrade från Sverige till Amerika.

Nils meD DeN sTORA NäsAN Mjödahult var en av de äldsta gårdarna i socknen.

Här hade Nilsa-släkten bott i flera hundra år.

Den förste ägaren hette Nils, och släkten fick sitt namn efter honom.

Nils var känd för sin stora näsa.

Den liknade en stor potatis.

9

utvandrarna inlaga_igen.indd 9

2017-05-09 07:07

Näsan gick i arv från generation till generation.

Folk sa att den förde tur med sig.

De barn som föddes med den stora näsan blev kloka och flitiga människor.

Från början var Mjödahult en stor gård.

När den gick i arv delades den upp i mindre delar.

Sista gången var 1819, då den delades mellan två bröder.

Den yngste av bröderna hette Nils, som sin förfader.

Han byggde ett torp inne i skogen.

Marken han ärvde var stenig och svår att odla.

Det såg ut som om det hade regnat sten från himlen.

Det nya stället hette Korpamoen.

Nils hade inte fått släktens stora näsa, men han var ändå en duktig karl.

Han arbetade hårt, hans händer vilade aldrig.

Hans hustru Märta var en stor och stark kvinna.

De gjorde Korpamoen till en riktig gård.

Nils letade rätt på all jord som kunde odlas och rensade den från sten.

Varje år bröt han upp ett stycke åker.

I Korpamoen fanns det till slut fler stenhögar än på något annat ställe i bygden.

10

utvandrarna inlaga_igen.indd 10

2017-05-09 07:07

Nils var även duktig på att snickra.

Han hade själv byggt sitt hus.

På vintrarna arbetade han vid snickarbänken, som stod i vedboden.

Han gjorde kistor och plogar, snidade till höräfsor och yxskaft och andra bonderedskap.

Nils och Märta fick tre barn: sönerna Karl Oskar och Robert och dottern Lydia. * Karl Oskar hade ärvt släktens stora näsa, den som gav tur i livet.

Han växte upp till en stark och hederlig ung man.

Men han var envis redan som barn, det hände att han inte lydde sina föräldrar.

En dag när Karl Oskar var fjorton år hjälpte han sin far att göra en höhäck till korna.

Fadern sa åt Karl Oskar att såga av pinnar till häcken.

Pinnarna skulle vara en och en halv meter långa.

Men Karl Oskar tyckte att häcken blev för låg.

Därför gjorde han pinnarna lite längre.

Hans far blev arg och sa: – Vill du inte göra som jag säger, så kan du gå vart du vill.

11

utvandrarna inlaga_igen.indd 11

2017-05-09 07:07

Karl Oskar var tyst en liten stund.

Sedan svarade han: – Då går jag väl vart jag vill!

Samma dag lämnade Karl Oskar hemmet i Korpamoen.

Han tog arbete som dräng hos en bonde, och stannade där i sju år.

Nils ångrade sina ord.

Han behövde sonens hjälp i arbetet.

Men han kunde inte ta tillbaka det han sagt.

En pojke fick inte bestämma över sin far.

Kampen mot stenen Nils och Märta levde ett bra liv i Korpamoen.

Lyckan varade i tjugofem år.

Sedan ändrades allt.

En dag var Nils ute och tog upp sten.

En av stenarna var mycket besvärlig, den låg djupt i jorden och var rund som ett klot.

Järnspettet fick inte tag i den.

Nils kämpade med stenen.

Han fick upp den halvvägs ur hålet, och höll den på plats med hjälp av spettet.

12

utvandrarna inlaga_igen.indd 12

2017-05-09 07:07

Sedan skulle han lyfta stenen med händerna.

Men när han skulle ta tag i stenen halkade han och föll.

Järnspettet lossnade och stenen rullade tillbaka ner i sitt hål, över Nils lår.

Nils låg kvar, han kunde inte röra sig.

När han inte kom hem på kvällen gick Märta ut för att leta efter maken.

Hon hittade honom i hålet bredvid stenen.

Märta var stark, hon tog Nils på ryggen och bar hem honom.

Nils hade brutit lårbenet, och höften var skadad.

Han låg till sängs i flera månader.

Till slut blev Nils frisk.

Han kunde stå på benen igen.

Men höften blev aldrig bra.

Han måste ha kryckor för att kunna gå.

Nu kunde han inte längre arbeta på åkern, hans tid som bonde var slut.

I tjugofem år hade han brottats med stenarna.

Till slut hade stenarna vunnit. * Föräldrarna ville att Karl Oskar skulle ta över gården.

Han var bara 21 år, men klok för sin ålder.

13

utvandrarna inlaga_igen.indd 13

2017-05-09 07:07

De andra barnen var för unga.

Lydia var fjorton år, Robert bara elva.

Karl Oskar ville gärna köpa gården.

Han var trött på att arbeta åt andra.

– Ska du bli bonne så behöver du en kvinna också, sa Nils.

– Jag tror jag kan få en bra kvinna om jag vill, sa Karl Oskar självsäkert.

– Stå inte och skryt! sa fadern.

Efter bara två dagar kom Karl Oskar hem och sa att han skulle gifta sig.

Föräldrarna blev mycket förvånade.

Sonen hade inte sagt ett ord om att han träffat en kvinna.

Nu hade han redan ordnat med giftermål utan att fråga dem om råd!

Pojken hade verkligen en egen vilja.

14

utvandrarna inlaga_igen.indd 14

2017-05-09 07:07

Kristina från Duvemåla Karl Oskar kände redan sin blivande hustru lite grann.

Två år tidigare hade de träffats för första gången.

Det var hos gumman Berta i Idemo.

En höstdag körde han dit med ett lass ved.

Berta gav honom en sup inne i köket som tack.

I köket satt en ung flicka och arbetade vid spinnrocken.

Hon hade tjockt, ljust hår och milda ögon.

Ansiktet var vackert med fin hy, och hon hade fräknar på näsan.

De talade inte med varandra.

Men när Karl Oskar skulle gå vände han sig om och sa: – Jag heter Karl Oskar.

– Jag heter Kristina, svarade hon.

Kristina var bonddotter från Duvemåla.

Hon var sjutton år när de träffades.

Hon såg fullvuxen ut, men var fortfarande en ung flicka.

Kristina tyckte om att gunga på logen hemma.

Några veckor innan hon träffade Karl Oskar ramlade hon ur gungan och skadade knäet.

15

utvandrarna inlaga_igen.indd 15

2017-05-09 07:07

Föräldrarna skickade henne till Berta, som var kunnig i läkekonst.

Nu bodde Kristina hos gumman medan hon botade hennes skada.

Karl Oskar gjorde sig ett nytt ärende till Berta.

Han ville träffa Kristina igen.

Nästa gång han kom stod hon på trappan.

Då såg han att Kristina var en reslig flicka, nästan lika lång som han själv.

Hon hade kraftiga höfter, men var smal om midjan. Ögonen var blyga och mycket lockande.

Kristina blev frisk i knäet, och skulle åka hem till Duvemåla.

Kvällen innan träffade hon Karl Oskar.

– Jag töcker om dej, Kristina.

Töcker du om mej tebaks? sa Karl Oskar.

Kristina nickade.

Då frågade Karl Oskar: – Vill du gifta dej mä mej, Kristina?

– Vi ä båda för unga.

Och vi har ingenstans att bo, sa Kristina.

Karl Oskar var tyst. Hon hade rätt.

Det var för tidigt för dem att gifta sig.

16

utvandrarna inlaga_igen.indd 16

2017-05-09 07:07

Sedan träffades de tre gånger på marknader, en gång på våren och en gång på hösten, och sedan en gång våren därpå.

Varje gång sa Karl Oskar att han fortfarande tyckte om henne.

Karl Oskar hade bestämt sig: han skulle gifta sig med Kristina.

När han fick chansen att köpa Korpamoen gick han raka vägen till Kristinas hem i Duvemåla.

Hennes far och mor blev förvånade.

Vem var denne okände yngling som bad att få tala med deras dotter?

Karl Oskar och Kristina stod utanför stugan och talade med varandra i tjugo minuter.

– Nu kan vi äntligen gifta oss. Jag ä gammal nog och vi har både hus och hem, sa Karl Oskar.

Men Kristina tvekade. De kände ju knappt varandra.

– Jag ä bara nitton år och för ung för att bli bonnmora.

Och så måste du fråga mina föräldrar om dom vill ha dej te svärson, sa hon.

Det blev som Karl Oskar ville.

Kristinas föräldrar förstod att han menade allvar, och att han gick att lita på.

17

utvandrarna inlaga_igen.indd 17

2017-05-09 07:07

Karl Oskar stannade kvar över natten och sov hos Kristina, fast påklädd.

Sex veckor senare stod bröllopet i Duvemåla.

Ett blått brudtäcke Karl Oskar betalade 1 700 riksdaler för gården med kor och redskap.

Han måste låna pengar av banken för att ha råd att betala hela summan.

Nils och Märta fick rätt att bo kvar i Korpamoen.

De gjorde upp ett avtal med sonen.

Föräldrarna skulle få husrum i kammaren, en bit mark att odla, foder till en ko och ett får och tre tunnor säd om året.

Arvet gjordes upp mellan syskonen.

Robert och Lydia ägde var sin del av Korpamoen, men de var fortfarande barn.

Därför tog Karl Oskar hand om hela gården.

Nils och Märta flyttade in i den lilla kammaren på gaveln.

Där skulle de bo resten av livet.

Kristina kom med brudkistan och tog Märtas plats.

Nu var det Kristina som var gårdens bondmora.

18

utvandrarna inlaga_igen.indd 18

2017-05-09 07:07

Kristina hade stickat ett brudtäcke, som hon bredde över sängen.

Det hade samma färg som blåklint.

Märta sa att det var vackert, och Kristina var stolt.

Kristina och Märta kom bra överens.

Svärmodern hade rätt att koka i köket och baka i bakugnen.

Om de hade varit ovänner, så hade det blivit besvärligt.

En dag fick svärmodern se Kristina på logen när hon gungade i en repgunga.

Kristina hade hängt upp gungan i smyg.

Denna lek passade inte en gift kvinna, hon borde veta bättre.

Men Märta sa inget.

Kristina hade ännu kvar leklusten i kroppen. * Märta och Nils tyckte att de fått en bra svärdotter.

Men det var en sak med Kristina som de ogillade: hon var släkt med predikanten Åke Svensson, han som gjort uppror mot kyrkan.

19

utvandrarna inlaga_igen.indd 19

2017-05-09 07:07

Åke Svensson levde i grannsocknen på 1780-talet och hade en egen religiös församling.

De som var med i rörelsen kallades åkianer. Åke Svensson och sju andra personer spärrades in på dårhus i Stockholm. Åke dog på sjukhuset, bara 35 år gammal. Åkianerna brukade ha sina möten i Kärragärde, en stor gård i Ljuder.

Numera bodde Danjel Andreasson på gården.

Han var systerson till Åke Svensson och morbror till Kristina.

Det var mer än 50 år sedan Åke Svensson dog.

Men hans dåliga rykte fanns kvar.

Nils och Märta frågade en gång Karl Oskar: – Vet du att din hustru ä släkt mä Åke Svensson?

– Dä vet jag, sa Karl Oskar.

Men vem vågar vara elak mot Kristina för den sakens skull?

Den vill jag gärna se i ansiktet.

Efter det sa Nils och Märta ingenting mer om Åke Svensson. *

20

utvandrarna inlaga_igen.indd 20

2017-05-09 07:07

Tidigt om morgnarna kom Nils ut ur kammaren på sina kryckor. Sakta tog han sig ut till vedboden för att snickra. Han kunde ännu sköta hyvel och andra verktyg, hans händer var friska.

Allt han kunde lärde han ut till Karl Oskar.

När det var fint väder satt Nils utanför stugan och arbetade. Han såg ut över åkrarna där han slitit under 25 år.

Markerna var fulla av stenhögar och murar av sten som han hade lagt upp.

Nu gick hans son och plöjde och sådde på åkrarna, som han hade rensat från sten.

Nu hade sonen nytta av hans slit.

Men Karl Oskar var inte nöjd.

Han var orolig för skulder och räntor.

Han skulle vilja ha en häst.

Då kunde han tjäna pengar på att köra vagn.

Men för att kunna föda en häst måste han ha mer åkermark.

En häst tuggade i sig flera tunnor havre under vintern.

Karl Oskar tänkte att han måste bryta upp mer jord.

Han gick ut och tittade på marken i Korpamoen.

Fanns det mer att odla upp?

Han tog en järnstång och stötte ner den i marken. Överallt hörde han ljudet av sten.

Han gick genom hage, äng och skog, och det klingade av sten mot spettet.

21

utvandrarna inlaga_igen.indd 21

2017-05-09 07:07

Karl Oskar hittade inte ett enda stycke mark, som han kunde odla upp.

All jord som kunde bli åker var redan åker.

Karl Oskar måste nöja sig med det han hade.

Han måste nöja sig med stenen, som fanns överallt omkring honom: i högar, i murar, sten över jorden, sten under jorden.

Sten, sten, sten.

Livet som bönder 1845 var Karl Oskars första år som bonde.

Det blev ett bra år, med god skörd.

Han sålde flera tunnor korn för tillverkning av brännvin, och kunde betala räntan på lånet i tid.

På våren födde Kristina deras första barn, en dotter.

Hon blev döpt till Anna.

Andra året blev sämre.

En del av kornet dög inte att göra brännvin på, det var för dåligt. Karl Oskar sålde en kalv och en gris för att kunna betala räntan.

Han måste också låna 20 riksdaler av sin far.

Mitt i skörden i augusti fick Kristina en pojke.

Den nyfödde fick heta Johan.

22

utvandrarna inlaga_igen.indd 22

2017-05-09 07:07

Tredje året blev svårt.

Höet förstördes av ett stort regn.

Karl Oskar och Kristina måste sälja en av sina kor.

En annan ko fick en död kalv.

Ett av fåren sprang vilse i skogen och blev mat åt rovdjuren.

På hösten kom potatisrötan till bygden.

När potatisen skulle plockas upp var varannan knöl rutten.

Karl Oskar fick allt större skulder.

Nu måste han låna pengar till hela räntan, 50 riksdaler.

Det var lika mycket som en dräng tjänade på ett år.

Hans far hade inga mer pengar att låna ut, och Karl Oskar ville inte fråga sin svärfar.

Kristina föreslog att han skulle vända sig till hennes morbror, Danjel Andreasson i Kärragärde.

Kärragärde var en stor gård.

Danjel och hans hustru Inga-Lena hade gott om pengar.

De hade tre friska barn.

Kristinas morbror var känd som en stilla och snäll man, trots att han var släkt med predikanten Åke Svensson.

Karl Oskar brydde sig inte om sådant som hänt för 50 år sedan.

Han gick till Danjel och bad om hjälp.

Genast fick han låna 50 riksdaler. *

23

utvandrarna inlaga_igen.indd 23

2017-05-09 07:07

Dagen före julafton födde Kristina tvillingar, en pojke och en flicka.

Pojken var svag vid födseln och dog efter 14 dagar.

Flickan som överlevde döptes till Märta, efter sin farmor.

Hon blev kallad Lill-Märta.

Efter tre år i Korpamoen hade Karl Oskar och Kristina en ko mindre i ladugården.

Skulderna hade ökat.

De hade arbetat och kämpat allt vad de orkade, men det hjälpte inte.

Karl Oskar hade trott att de skulle få ett gott liv, bara de fick vara friska så att de kunde arbeta.

Men de hade bara fått det sämre.

De bestämde inte över väder och vind, eller om korna fick vara friska.

Det var Gud som styrde över allt.

Oro för framtiden Vädret var underligt våren 1848.

Det var varmt redan i februari, sedan blev mars blåsig, torr och kall.

Men i slutet av april blev det varmt igen.

Alla trodde att våren äntligen hade kommit.

24

utvandrarna inlaga_igen.indd 24

2017-05-09 07:07

På valborgsmässoaftonens morgon gick Karl Oskar ut för att harva en åker.

Jorden måste luckras upp innan han kunde så grödorna på åkern.

Karl Oskar drog ut harven ur skjulet.

Då började det snöa.

Det snöade hela dagen.

Nyss släppte han ut djuren för att beta.

Nu fick han ta in dem igen.

Snön täckte blommor och gräs som börjat växa.

Våren frös bort.

Karl Oskar satt tyst vid matbordet på kvällen.

Aldrig hade det sett så illa ut för växten som denna märkvärdiga vår.

Dyster gick Karl Oskar till sängs.

Karl Oskar och Kristina låg under täcket.

De var fortfarande unga, men de kände sig gamla.

Karl Oskar hade fyllt 25 år, Kristina skulle snart fylla 23.

Nyss var hon själv ett barn, nu hade hon fött fyra barn till världen.

Tre av barnen levde och låg i sina bäddar och sov.

Hon låg och lyssnade efter deras andetag, hon var alltid ängslig för dem.

Karl Oskar låg tyst vid hennes sida.

25

utvandrarna inlaga_igen.indd 25

2017-05-09 07:07

– Ligger du och grunnar på nået? frågade Kristina.

– Ja, på våren. Dä ser illa ut, svarade Karl Oskar.

– Vi ska väl tro att Gud låter grödorna växa.

I år som alla andra år, sa Kristina.

– Tro, ja! Om dä hjälpte att tro, skulle vi kunna få hundra tunnor råg i höst.

Karl Oskar brukade se ljust på framtiden.

Men nu var han mycket dyster.

Det smittade av sig på Kristina. Även hon började oroa sig för framtiden.

– Om dä blir ett dåligt år och skörden slår fel så vet jag inte va jag ska ta mej te, sa Karl Oskar.

Kristina tänkte på barnen. De hade ansvar för dem, de var skyldiga att ge dem mat och skydd.

Hon knäppte händerna och bad sin aftonbön.

Karl Oskar bad sällan numera.

Han var för trött på kvällarna.

Kristina vände sig på sidan för att sova.

Hon trevade efter Karl Oskars hand.

Hon brukade somna fortare, om hon höll den i sin.

Karl Oskar la handen om hennes nacke för att dra henne till sig.

26

utvandrarna inlaga_igen.indd 26

2017-05-09 07:07

– Nä … Kal Oska, jag vet inte, sa hon.

– Va ä dä, Kristina?

– Jag tänkte på barnen våra …

– Barnen sover, alla tre.

– Jag menade nået annat. Jag tänkte på födan åt barnen.

Om vi lät bli, menar jag. Då blir dä inga fler.

Hon viskade tätt intill hans öra, skamsen.

– Låta bli? Hela livet framöver?

Menar du dä? sa Karl Oskar.

Kristina teg. Hon undrade själv vad hon menade.

Gud skapade så många människor han ville.

Det visste hon. Hon visste också att hon inte skulle bli gravid igen, om Karl Oskar inte kom nära henne.

Tankarna gick inte ihop.

Karl Oskar sa att han inte klarade av att låta bli henne, när han hade henne bredvid sig. Åtminstone inte förrän han blev så gammal att det växte mossa i öronen.

27

utvandrarna inlaga_igen.indd 27

2017-05-09 07:07

Nej, tänkte Kristina, inte kunde de hålla sig ifrån varandra hela livet igenom. Hon hade också sin lust, men den vågade hon inte berätta om för Karl Oskar.

Karl Oskar fortsatte att röra vid henne.

Han väckte hennes begär, och hon gav efter.

Snart glömde hon bort vad hon nyss sagt.

Omkring en månad senare visste Kristina att hon väntade deras femte barn.

Drängen Robert Robert var Karl Oskars lillebror.

Han var tio år yngre.

När han var barn hade föräldrarna besvär med honom.

Robert brukade springa bort, och de fick leta i flera timmar efter honom.

Han ändrade sig inte när han växte upp.

Ofta försvann han ut i hagen och gömde sig.

När Karl Oskar tog över gården måste Robert börja arbeta.

På vintern hjälpte han till hemma.

Om somrarna fick han vara vallpojke åt bönderna i trakten.

Han trivdes i markerna, där han gick ensam med djuren.

28

utvandrarna inlaga_igen.indd 28

2017-05-09 07:07

Medan kor och får betade låg han stilla i gräset och såg upp i himlen.

Han visslade och trallade och kände sig fri.

Han fick mat och två riksdaler i lön.

Varje höst fick han en ost och ett par ullstrumpor.

Under tre år gick Robert i skolan, men bara sex veckor varje år.

Robert hade lätt för att lära sig saker.

Redan första året lärde han sig läsa och skriva.

Samma dag som Robert slutade skolan fick han en bok av läraren, Naturläran.

– Fortsätt att läsa böcker, sa läraren till Robert.

Om du inte övar dej i konsten att läsa, kommer du att glömma bort den.

Under vintern gick Robert i undervisning hos prästen.

Till våren skulle han konfirmeras.

Han arbetade också i skogen.

Han hjälpte Karl Oskar att fälla ekar.

Stockarna skulle köras till Karlshamn, som låg vid havet.

Där byggde man skepp av dem.

Bröderna högg ner tallar också, de högsta i skogen.

Tallarna blev master på skeppen.

29

utvandrarna inlaga_igen.indd 29

2017-05-09 07:07

Det var åtta mil till Karlshamn.

Bönderna som körde timret behövde en hel dag för att åka dit.

Robert önskade att han kunde följa med till Karlshamn, så att han fick se ut över havet. * Robert var nu femton år och blev konfirmerad av prästen.

Fadern bestämde att han skulle bli dräng.

Han skulle arbeta åt Aron, bonden i Nybacken.

Gården låg två och en halv kilometer från Korpamoen.

Men Robert ville inte arbeta som dräng.

Han sa att han inte ville ha någon husbonde över sig.

Föräldrarna blev upprörda och skällde ut honom.

– Du borde skämmas som inte vill arbeta, när du ä frisk och ung! sa hans far.

Roberts syster Lydia hade redan arbetat som piga i flera år.

Hon mjölkade kor och arbetade i hushållet på gårdar i byn.

– Vill du bli en luffare i stället?

Här i Korpamoen ä vi redan för många.

Kal Oska kan inte försörja dej, han har inte råd mä nåen dräng.

Dessutom ä jag redan överens mä Aron, sa fadern.

30

utvandrarna inlaga_igen.indd 30

2017-05-09 07:07

* Tidigt en morgon i maj lämnade Robert föräldrahemmet för att gå till Aron i Nybacken.

Första året skulle han få 30 riksdaler i lön, en kostym och ett par stövlar.

Robert bar på ett litet knyte med kläder.

I knytet låg också Naturläran, Bibeln och en psalmbok.

Böckerna var inslagna i papper, så att de inte skulle bli smutsiga.

Björkarna höll på att slå ut, ur buskarna hördes fågelsång.

Men Robert kände ingen glädje över vårens härligheter.

Ingen hade frågat honom om han ville bli dräng.

Robert kände sig utslängd som en fågelunge ur boet.

Han var den yngste sonen, som blev utan jord.

Men bonde ville han inte vara.

Han var inte avundsjuk på Karl Oskar, som hade så många bekymmer.

31

utvandrarna inlaga_igen.indd 31

2017-05-09 07:07

Vilhelm Moberg

Karl Oskar och Kristina är två fattiga bönder.

De kämpar på sitt torp Korpamoen för att få ihop mat till familjen.

Men marken är för stenig, skördarna för dåliga och barnen för många.

De drömmer om ett bättre liv, ett rikare liv.

Livet i Amerika.

och börjar den långa resan över Atlanten.

Cecilia Davidsson har återberättat Vilhelm Mobergs klassiska bok till lättläst.

Utvandrarna är första delen

UTVANDRARNA

Utvandrarna

Utvandrarna packar allt de äger

Vilhelm Moberg

Småland i mitten av 1800-talet.

i en serie om fyra böcker.

ISBN: 978-91-7053-529-1

Utvandrarna.indd Alla sidor

2019-02-17 17:36