Fyrvaktaren
På en ö långt ute i havet, ligger en fyr.
Den lyser starkt när det är mörkt.
Den leder båtarna rätt.
På ett berg bredvid fyren ligger ett litet vitt hus av trä.
Där bor Julius.
Han ser ut som de flesta människor gör.
Så skulle han beskriva sig själv.
Han har inte mycket hår kvar men annars ser han ut
som han har gjort hela livet.
Den som träffar Julius skulle beskriva honom som en lång och smal gubbe med små pigga ögon under kepsen.
Alltid klädd i rutig skjorta,
blå hängslebyxor och träskor.
Vinter som sommar.
Många tycker att Julius ser sur ut, själv säger han att det är så han ser ut när han tänker.
Julius tänker mycket nämligen.
Julius vaktar fyren.
Det har han gjort i många år nu.
Han har älskat havet
sedan han var en liten pojke.
Han brukade cykla ner till varvet
för att titta på fiskargubbarna.
Varje vår målade de sin båt med tjära.
Det luktade så gott.
Fyrvaktare blev hans yrke
och han skulle inte kunna tänka sig att göra något annat.
– Kom Albin, titta på molnen, säger Julius och lyfter upp den grårandiga katten.
Katten vill inte titta på molnen och vrider sig ur Julius famn.
Julius kisar upp mot himlen.
– Det mulnar på, mumlar han för sig själv.
Han suckar och sätter sig tungt ner på köksstolen. Katten Albin sitter vid dörren och jamar envist.
– Men du ska förstås gå ut ändå, muttrar Julius och öppnar dörren för katten.
Albin kilar snabbt iväg över klipporna och Julius lyfter blicken ut över vattnet.
Långt därute syns en liten vit båt som styr in mot Julius ö.
Det är postbåten.
Den kommer bara
när det finns post till Julius.
Oftast är det en räkning
men Julius brukar hoppas på något annat.
Något roligare.
Han går ner till bryggan och möter Camilla.
Hon kör postbåten i dag.
– Titta Julius! säger hon glatt.
I dag får du vykort.
Från USA ser det ut som.
Det är en bild på Frihetsgudinnan. United States of America
står det med röd text över bilden.
Julius stoppar vykortet i fickan och börjar knalla den lilla stigen
uppför berget till sitt hem.
Han sätter sig i köket med en kopp kaffe.
Det är lite högtidligt att få vykort och brev numera.
Han har förstått
att det är e-post som gäller men han har ingen dator.
Det har aldrig blivit av att han skaffat en.
Hej Julius! Här i Amerika har vi det jättebra!
Maten är fantastisk och människorna så vänliga.
Hoppas att du har det bra.
Kram, Ella och Sigge
står det prydligt skrivet på baksidan av kortet.
Ella är Julius syster och Sigge hennes man.
De reser ganska mycket.
Julius är inte avundsjuk, han tycker att det verkar jobbigt att resa.
Alla väskor, trångt på flyget. Stå i långa köer.
Främmande mat och språk han inte förstår.
Julius trivs bäst hemma. Här på ön.
Han sätter på radion. Det pratas
om ditten och datten, om blommor som ska planteras nu till våren. Att folk måste köra långsammare på motorvägen.
Plötsligt pratar de om fyrarna i Sverige.
Julius skruvar upp volymen
på den gamla radion så det skräller i köket.
– Det är egentligen vansinne
att ha kvar fyrarna.
Fyrar kanske är romantiska
men de ligger ofta på dyr mark.
Mark som rika människor borde köpa.
De har råd att bygga hus nära havet.
Så säger en expert som låter viktig på rösten.
Julius stänger av radion.
Han känner sig arg och irriterad.
Hur skulle det se ut om alla fyrar försvann?
Stora och vita står de där, mitt i havet.
Visserligen behövs ingen fyrvaktare längre.
Fyrarna sköts ju automatiskt.
Men Julius tycker att det behövs någon som ser till att allting fungerar.
Att alla lampor lyser som de ska till exempel.
Att sakerna inte blåser sönder.
Och om han inte behövs här, vart ska han då ta vägen?
Han går bort till fyren.
Han går dit minst en gång om dagen för att se att allt står rätt till.
Han tycker om sin fyr.
Det luktar gott av trä och hav därinne.
Går man hela vägen uppför spiraltrappan
ser man ut över hela Västerhavet.
Framför det stora runda fönstret står en stol.
Där brukar han sitta och titta ut och fundera.
Han tittar ut genom fyrens runda fönster och ser en kajak en bit ut i havet.
Det måste vara någon som inte vet om att det ska bli oväder tänker han.
Han ser mörka moln närma sig vid horisonten och minns
att hans sovrumsfönster står öppet.
Bäst att gå upp och stänga fönstret innan regnet kommer, tänker han.
På väg upp till huset vänder sig Julius om och ser att kajaken kommit närmare.
Det sitter en rödhårig kvinna i den.
Båten styr rakt mot ön.
Han skyndar på stegen.
Hon är väl inte på väg hit?
Vad ska hon här att göra?
Han vill inte ha främmande människor
på ön. Han vill vara ensam här.
Han ser att kvinnan har sett honom.
Hon viftar med ena armen.
Julius skyndar in i huset och stänger dörren.
Han ser hur kvinnan smidigt styr in kajaken
vid hans lilla brygga.
Hon hoppar ur och binder fast den
med ett kraftigt rep.
Hon verkar lika stark som en karl, tänker Julius.
Kvinnan börjar gå uppför berget.
Hon kommer närmare med bestämda steg.
Hon promenererar hela vägen uppför backen till hans hus.
Julius tycker att hon ser arg ut
och han gömmer sig bakom gardinen.
Han kan se hur hon tittar in
genom köksfönstret, han står helt stilla.
Snart bankar det på dörren.
– Hallå? Jag behöver prata med dig, ropar hon genom dörren.
Hennes röst låter taggig som ett tistelsnår tycker Julius.
Försiktigt öppnar han dörren och kikar ut.
Kvinnans hår är eldrött på nära håll.
Hennes ögon är smala
och händerna håller hon bestämt i sidorna.
Hon har gått fort upp för backen och ser inte ens trött ut.
Hon ser verkligen arg ut.
Julius vill stänga dörren igen.
– Varför springer du och gömmer dig
när du ser att jag kommer, fräser hon.
Julius tittar ner på sina raggsockar.
Sockorna har ett hål där fram och stortån tittar ut. Han skäms.
Det blir tyst en lång stund.
– Jag tänkte bara fråga om jag kan sätta upp mitt tält här på ön, säger kvinnan.
Hon låter lite mindre arg nu.
Hon ser nyfiken ut.
Hennes ögon är mycket gröna.
Hon sträcker fram sin hand.
– Jag heter Gun, jag är äventyrare, säger hon.
Julius tar tveksamt handen.
Hon har valkar i handen.
Som en grovarbetare.
– Julius, fyrvaktare, säger han och känner sig dum.
–Tälta kan du väl göra
men det ska bli oväder i natt
så jag vet inte hur lämpligt det är, muttrar han.
– Äsch, lite oväder ska jag nog klara.
Jag har ett bra tält och sovsäck.
Julius vill säga att det inte går.
Att hon måste ge sig av.
Men han förstår att det är olagligt.
Allemansrätten gäller för alla.
Även på ön.
Alla har rätt att vara i naturen.
Som om Gun kunde läsa tankar säger hon:
– Ja, jag är ju egentligen inte här för att fråga om lov.
Tänkte bara att det vore trevligt att presentera sig.
Hon är på väg ut genom dörren igen och Julius kommer inte på något vettigt
att säga. Han ser hur hon går ner till båten och börjar sätta upp ett tält.
Det är svårt eftersom det blåser mycket nu.
Julius sätter på sjöväderrapporten på radion:
Utsikter till onsdag natt.
Sydost vridande till väst, femton till arton sekundmeter.
Torsdag förmiddag avtagande.
Klockan tio är deckaren på teve slut.
Julius och katten Albin vill gå och lägga sig.
Regnet droppar på rutan
och vinden tjuter utanför.
I det starka skenet från fyren
kan Julius se tältet.
Det står fortfarande på plats
men det syns att vinden drar i det.
Julius kan inte låta bli att undra om tältet ska hålla.
Mörkret lägger sig över ön.
Fyren sprider sitt varma ljus
över det oroliga vattnet.
Vinden viner runt husknuten och regnet slår mot taket.
Julius kan inte sova.
Han ligger vaken och undrar
hur Gun har det i tältet.
Han vrider sig oroligt i sängen. *
Ute i tältet ligger Gun också vaken.
Det är första gången hon tältar ensam.
Den enda gången hon tidigare har tältat var när hon var på läger med skolan.
Då var hon bara tio år.
Hon minns att hon tyckte att det var obekvämt och kallt.
Hon kämpar med att känna sig äventyrlig och stark men hon fryser och känner sig ynklig.
Det regnar in i tältet.
Hon funderar på att gå upp och fråga om hon får låna Julius kökssoffa.
Men hon är för stolt. Hon har ju skrytit och sagt att hon är äventyrare.
Gud, så dumt.
Att hon aldrig kan hålla tyst, tänker hon nu.
– Hallå? Jag behöver prata med dig, ropar kvinnan genom dörren.
Hennes röst låter vass och taggig
som ett tistelsnår, tycker Julius.
Fyrvaktaren Julius bor ensam vid en fyr tillsammans med sin katt.
En dag kommer äventyraren Gun på besök.
Hon ska ligga i ett tält på Julius ö.
Det blir det största äventyret
Julius har varit med om på många, många år.
I Den sista fyrvaktaren skriver Sara Wadell om ensamhet, längtan och mod. isbn 978-91-7053-517-8
