9789170535147

LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.

Mer information om oss finns på www.ll-forlaget.se

LL-förlaget

MTM

Box 5113

121 17 Johanneshov

Telefon 08-580 02 700 www.ll-forlaget.se

© 2015 Sofia Nordin och LL-förlaget

Grafisk form och omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

Omslagsfoto: Shutterstock

Papper: Munken Premium Cream, 100 g

Typsnitt: Sabon LT Std och Newhouse DT

Tryck: Bulls Graphics AB 2015

ISBN: 978-91-7053-514-7

Mobilerna, mobilerna, mobilerna

– Sluta kolla era mobiler hela tiden, säger pappa surt.

Hans sked bankar mot tallriken när han lägger upp ris.

– Jag ska bara … säger jag.

– Inget bara! säger pappa. Vi sitter och äter middag, Rut.

Ris och wok, precis som ni ville ha.

Då tycker jag att vi kan prata med varandra.

Ha det lite mysigt.

Mobilerna, mobilerna, mobilerna.

Varför är det alltid tjat om mobilerna?

Samma sak som vi jämt bråkar om hemma.

Men nu är vi inte hemma.

Vi är i fjällen för att åka skidor.

Kan inte pappa slappna av då?

Vi är ändå på semester.

– Men fatta att man saknar sina kompisar när man är i fjällen en hel vecka, säger jag.

– Dina kompisar finns kvar efter middagen, säger pappa.

– Kanske de inte alls gör!

Disa ska till exempel gå och träna.

Så henne kan jag inte prata med sen.

– Du kan prata med Disa i morgon, säger pappa.

Nu är du här med din familj.

– Precis! fräser jag. Du också!

Då kan du väl vara lite trevlig för en gångs skull?

Pappa bara tittar på mig.

– Och det är inte bara jag! fortsätter jag.

Tyra och Laban behöver också kolla telefonerna!

Jag tittar på dem för att få stöd.

Tyra är min lillasyster. Hon fyller snart tio.

Men hon gillar inte när folk bråkar.

Hon har redan petat ner sin telefon i fickan.

Fast jag vet att hon egentligen håller med mig.

Laban är vår storebror. Han är arton, och han är kär.

Därför kollar han mobilen precis hela tiden.

Egentligen ville han inte ens följa med till fjällen.

Han ville vara hemma och vara kär i stället.

Jag sparkar till honom på benet under bordet.

Han borde verkligen hålla med mig.

Han som inte kan vara utan mobilen i fem sekunder.

Men han gör bara en grimas mot mig och tittar ner på mobilen igen. Jag suckar.

– Alltså pappa, du har ju själv en ny tjej! försöker jag. Då borde du fatta att Laban också behöver kolla mobilen?

– Jag skickar inte meddelanden tre gånger i minuten, säger pappa. Det kan vänta till efter maten.

– Men sluta! skriker jag. Var inte så dum i huvudet!

– Herregud, säger pappa. Ni får verkligen skärpa er tills Becka kommer hit.

Ni måste vara trevliga mot henne.

– Det måste vi inte alls, skriker jag.

Jag tycker inte att hon ska komma hit. Du skulle vara med oss den här veckan.

Inte med Becka!

Pappa reser sig.

– Jag åker ner till busstationen och hämtar henne nu, säger han.

Och när vi kommer tillbaka får ni se till att vara på bättre humör.

– Du också, mumlar jag.

Pappa trampar ner fötterna i skorna.

Sen går han ut och smäller igen dörren efter sig.

Jag tittar på honom genom fönstret.

Han har inte ens någon jacka.

Han bara travar fram till bilen så att snön skvätter om fötterna på honom.

Som en sur unge på dagis.

Till och med bilmotorn låter arg när han startar.

Ringa hur då?

– Det där var väl lite onödigt? säger Tyra.

– Äh, säger jag. Han var idiotisk. Och barnslig.

Jag spanar genom fönstret. Nu syns bara baklyktorna på bilen. Två röda prickar i mörkret och snön.

Det snöar otroligt mycket nu.

Dessutom har det börjat blåsa. Snön yr omkring i luften.

Magen känns tom fast den är full av wok.

Kanske borde jag inte ha skrikit åt honom? Åtminstone inte sagt att han var dum i huvudet.

Och det där med att Becka inte borde komma hit var förstås elakt.

Men jag tycker faktiskt att Becka kan stanna hemma.

Kan inte pappa vara med bara oss?

När vi har mammavecka har vi alltid minst en myskväll med bara henne. Då får hennes nya kille inte vara med.

Men Becka måste tydligen komma hit och åka skidor med oss, fast vi knappt känner henne.

Medan vi väntar på pappa och Becka diskar vi, och sen tar vi fram en kortlek.

Kortleken är gammal och smutsig.

Vi spelar poker om tändstickor.

Det är härligt att vinna en hel näve full.

Laban kollar sin mobil, men bara ibland.

Det är lättare att låta bli när ingen tjatar.

Ute blåser det mer och mer.

Det viner och piper i springorna runt fönstret.

Ibland skallrar det i fönsterglaset när vinden får tag i det. Det hörs dunsar mot taket.

Kanske är det kottar och pinnar som vinden sliter loss från träden. Stugan ligger i skogen.

Det är fullt av stora granar runt omkring.

Tyra rycker till varje gång det hörs ett ljud.

Hon tror nog att det är spöken och zombier som knackar på taket.

– Vilken tid de tar! säger hon till slut.

Vi har hunnit spela fyra omgångar poker.

Jag har vunnit två gånger och Laban två gånger.

Jag kollar mobilen. Klockan är redan elva.

– De har väl stannat och hånglat på vägen, säger jag.

Tyra börjar fnissa. Jag fnissar också.

Det är jättekonstigt att tänka att ens pappa är nykär och hånglar.

Men långt inne i magen känner jag oron.

Det är mycket snö på vägen.

Kanske is också.

Han var arg när han åkte.

Man kör dåligt när man är arg.

Om det har hänt något är det mitt fel.

Det var jag som skrek åt honom att han var dum i huvudet.

Vi slutar spela poker.

I stället tittar vi ut genom fönstret och väntar på pappa. Det syns ingenting där ute.

Bara svart natt och snön som yr.

– Jag ringer och kollar, säger Laban.

Han tar upp mobilen och försöker ringa.

– Ingen mottagning!

Han går runt i huset.

Det är inte mottagning någonstans.

Tyra och jag gör likadant.

Ingenstans går det att ringa.

Det har varit dålig mottagning hela tiden, men nu är den helt borta.

– Kanske någon telefonmast har blåst ner, säger jag.

– Så går det när man är för snål

för att hyra en riktig skidstuga, muttrar Laban.

Vi är ju tusen mil från allting.

Klart mottagningen slutar funka också.

Tusen mil är så klart inte sant. Men det är inte

en av de riktiga skidstugorna närmast backarna heller.

Det är pappas kompis stuga, och den ligger ett par mil från Åre.

Vi får ta bilen till backen varje dag.

Men vi fick låna huset gratis, så det är okej.

Förutom när det är snöstorm.

Det hade vi inte direkt planerat.

Vi sätter oss vid bordet igen.

Laban tittar sorgset på telefonen.

– Hon kommer att tro att jag är sur.

Eller att jag har glömt bort henne, säger han.

Han liksom klappar på mobilen.

Först fattar jag inte vad han pratar om, men sen förstår jag: inga fler kärleks-sms.

– Hon överlever nog, säger jag.

Men tänk om vi inte får tag på pappa!

Tänk om det har hänt något.

– Klart det inte har, säger Laban.

Han tittar strängt på mig.

Han vill inte att Tyra ska bli orolig.

Hon blir orolig så himla lätt.

– Jag är faktiskt inte dum i huvudet, säger Tyra.

Jag kan också räkna ut att de borde ha hunnit tillbaka.

– Det är säkert bara snön, säger Laban.

Kolla hur mycket det har snöat.

Beckas buss var nog försenad och nu är vägen översnöad.

I så fall måste de vänta på plogbilen.

– Men om de har kört av vägen!

Vi borde ringa polisen, säger jag.

– Ringa hur då? säger Laban och viftar med mobilen.

– Ingen aning, säger jag.

Det är komiskt och hemskt på samma gång.

Nyss bråkade vi om mobilerna, nu kan vi inte använda dem alls.

Klockan närmar sig tolv. Det är fem timmar sen Beckas buss skulle vara framme.

Det är klart att den kan vara försenad.

Och vi har ingen mottagning, så pappa kan inte höra av sig och berätta.

Det behöver absolut inte ha hänt något hemskt.

Ändå kryper oron runt i magen som en orm.

Tyra tittar ner i bordet. Hon har hittat ett kvarglömt riskorn från middagen.

Hon rullar det fram och tillbaka tills det är alldeles grått.

– Om pappa har kört av vägen … mumlar hon.

– I så fall är han på sjukhuset nu, säger Laban.

Och där tar de hand om honom. Allt blir okej.

– Men sluta låtsas som om jag är två år! säger Tyra.

Jag kan faktiskt tänka själv.

– Förlåt, säger Laban.

– Tänk om bilen ligger upp och ner i diket och pappa har svimmat, säger Tyra.

Bilen blir helt översnöad,

och ingen hittar den förrän det är för sent.

Och han fryser ihjäl.

Det sista viskar hon.

Jag ryser. Tyra är till och med värre än jag på att hitta på otäcka saker.

Jag tänker på det jag såg genom fönstret: att pappa inte hade någon jacka med sig.

Det vet inte Laban och Tyra.

Jag tänker inte säga det heller.

Men bilden av pappa som går genom snön utan jacka spelas upp i huvudet. Igen och igen.

Det är förstås varmt i bilen, så länge motorn är på.

Men om bilen ligger i diket …

Om vi bara kunde ringa till polisen. Eller sjukhuset.

Eller åtminstone hem till mamma.

Hon skulle säga något snällt med sin lugna mammaröst.

Gå och lägg er ni.

Han är säkert där när ni vaknar.

Till slut går vi och lägger oss, fast ingen säger åt oss.

Det finns inte mycket annat att göra.

Det är ingen idé att vi sitter uppe och väntar.

Ingen vet att vi är här

Nästa morgon när vi vaknar är det mörkt. Helt mörkt.

Jag försöker tända lampan vid sängen, men ingenting händer. Jag lyser med mobilen och letar rätt på knappen till taklampan.

Ingenting händer när jag trycker på den heller.

Dessutom är det kallt.

Mycket kallare än när vi gick och la oss.

Jag lägger en hand på elementet. Det är iskallt.

Det måste vara strömavbrott.

Det konstiga är att det inte kommer något ljus alls genom fönstret.

Jag blir tvungen att kolla klockan flera gånger.

Den är nästan tio. Det borde vara ljust ute.

Jag går fram till fönstret och lyser på det med mobilen.

Då fattar jag.

Utanför fönstret syns ingenting längre. Det är bara snö.

Alltså inte ett fint landskap med snö på.

Nej, snön ligger pressad mot rutan. Hela vägen upp.

Jag går runt och kollar de andra fönstren.

Det ser likadant ut överallt.

Som om någon har tryckt fetaost mot alla fönster.

Vit och hård ligger snön mot glaset.

Det är därför det inte kommer in något ljus.

Ljuden har också försvunnit.

Man hör inte snöstormen längre.

Jag går bort till ytterdörren och försöker öppna den.

Det går inte. Jag lägger ryggen emot och pressar.

Dörren går inte att rubba.

Det måste vara otroligt mycket snö.

Jag letar fram några stearinljus och tänder dem.

Sen väcker jag Laban och Tyra.

– Det är strömavbrott. Och det går inte att komma ut.

Laban provar också att öppna dörren.

Tyra och jag hjälper till. Det går inte ändå.

Hur kan det vara så tungt?

– Bäst vi äter frukost först.

Så får vi planera sen, säger jag.

Jag tittar i kylskåpet och i alla skåp.

Det finns nästan ingen mat. Pappa skulle handla när han hämtade Becka vid bussen.

Det finns några brödskivor, och lite Bregott.

Ett paket med fuktiga gamla sockerbitar, en konservburk med vita bönor och en halv flaska ketchup.

Två buljongtärningar. Det är allt.

Jag vet inte vad vi ska äta sen.

Vi tar hälften av brödet till frukost.

Längst ner i Bregott-paketet skrapar vi ur det sista.

Tyra stirrar på sin smörgås.

Stirrar och stirrar och glömmer att stoppa den i munnen.

Plötsligt kommer det tårar i hennes ögon.

De rinner inte ut, men blicken är blank.

Tårarna hänger i ögonfransarna.

– Tänk om pappa är död, säger hon.

– Klart han inte är, säger Laban.

– Kan väl inte du veta? säger jag.

– Precis, det kan väl inte du veta? säger Tyra också.

Så rinner tårarna ut på hennes kinder.

De droppar ner på hennes macka.

– Snyggt jobbat, Rut, säger Laban.

Nu har du fått henne att grina.

– Vad då jag? säger jag. Det är ju för att pappa är borta. Det är väl inte mitt fel.

Fast jag tänker igen att det kanske visst är mitt fel.

Vi tittar på varandra. Vi borde inte bråka.

Det finns viktigare saker att tänka på nu.

Efter frukost vet vi inte vad vi ska göra.

Det är långtråkigt att vänta.

Och det är kallt i stugan. Kallare och kallare, nu när elementen inte kämpar emot.

Hur lång tid tar det att fixa ett strömavbrott?

Jag har ingen aning. Hemma i stan

är det aldrig strömavbrott särskilt länge, men det kanske är annorlunda här. Vägen är översnöad.

Den som ska fixa strömavbrottet kan inte komma fram.

– Ingen vet att vi är här, säger jag.

– Joho, säger Laban. Pappa och mamma och Becka och pappas kompis som vi har lånat huset av …

– Jag menar de som ska fixa elen.

De vet inte att vi är här. Och de som vet att vi är här vet inte att det är strömavbrott.

– Alltså kan det ta tusen år, säger Tyra.

– Och innan dess … säger jag.

Till och med Laban ser orolig ut.

Han som alltid tror att saker ska lösa sig.

När blir det lika kallt inne som ute? Hur fort går det?

Vi hämtar mer och mer kläder. Ändå fryser vi.

Det blir så när man sitter still.

Laban kollar mobilen hela tiden.

– Fortfarande ingen mottagning, säger han.

– Vad trodde du? säger jag.

– De måste ju fixa det någon gång! säger Laban.

– Vill du få tag på pappa

eller vill du messa med din tjej? frågar jag.

– Pappa så klart, säger Laban.

Men han blir röd i ansiktet.

Jag fnissar. Mitt i allt det jobbiga är det kul med en storebror som rodnar.

– Men sluta skratta, säger Laban.

Jag skrattar ännu mer. Det går inte att låta bli.

Varför har man syskon om inte för att reta dem?

Särskilt storebröder. Jag sträcker mig efter hans mobil.

Jag vill ta den och läsa sms:en högt.

De är säkert löjliga och romantiska.

– Sluta! skriker Laban och kastar sig över mig.

Han trycker ner min hand mot bordet och tar telefonen.

– Men gud, ta det lugnt, skriker jag.

Jag fnissar lite igen.

Kan inte låta bli, fast det gör ont i handleden.

– Skitkul, muttrar Laban. Låt bli min mobil, okej?

– Kan ni sluta tramsa! skriker plötsligt Tyra.

Laban och jag blir tysta. Vi stirrar på Tyra.

– Hur kan ni hålla på och fnissa nu?

Pappa är liksom borta. Det är iskallt här inne.

Vi har slut på mat. Och snart kommer vi att ha slut på luft också! Hon börjar gråta igen.

– Vad då slut på luft? säger Laban.

Men jag fattar precis. Varför har jag inte tänkt på det?

Jag stirrar på snön som ligger pressad mot fönstren.

Den är överallt. Var ska luften komma in?

Vi är tre människor som andas här inne.

Vi behöver mycket syre.

Dessutom har vi tänt stearinljus.

De behöver också syre. Tyra pekar på snön.

Jag ser att Laban fattar. Hans ögon blir rädda.

Vi släcker alla ljusen utom ett. Sen sitter vi tysta.

– Ska vi spela kort? säger Laban till sist.

Tyra snyftar till igen. Hennes tårar blänker i ljusskenet.

– Hur kan du tänka på att spela kort nu? säger hon.

– Jag vill bara göra något, säger Laban.

Inte bara sitta och glo medan syret tar slut.

– Men kom igen, säger jag. Vi måste fixa det här.

– Hur då? Kan du laga strömavbrott och trolla bort snö, eller? undrar Laban.

– Nej, men vi kan inte bara sitta här och vänta heller.

– De kanske fixar det, säger Laban.

– Vilka de? säger jag.

– Jamen, en elektriker eller vem det nu är, säger Laban.

– Okej, då kommer värmen tillbaka, säger jag. Syret då?

– Lägg av, var inte så dramatisk, säger Laban.

Någonstans kommer det säkert in luft.

Snart kommer plogbilen. Då kommer pappa tillbaka, och han gräver bort snön framför dörren.

– Kanske. Eller inte. Innan vi får reda på det kanske vi fryser ihjäl, säger jag. Eller kvävs.

Laban öppnar munnen för att protestera igen, men han kommer visst inte på något smart att säga.

Det är kväll i skidstugan.

Tyra, Laban och Rut har precis ätit middag.

Pappa åker och hämtar sin nya tjej vid busstationen.

Men pappa kommer aldrig tillbaka.

Timmarna går, det snöar för fullt.

Syskonen blir fast i stugan. Det är strömavbrott, de har ingen mat och ingen mottagning på mobilerna.

De bestämmer att de måste ta sig ut ur huset.

In i snöstormen …

Sofia Nordin är en prisbelönt barn- och ungdomsboksförfattare.

Det här är hennes första bok för LL-förlaget.