mördaren i parken
Centrum för lättläst är:
LL-förlaget – lättlästa böcker
8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen
Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser
Läsombud – inspirerar till högläsning
Mer information om oss finns på www.lattlast.se
LL-förlaget
Box 9145
102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se
© 2014 Lena Ollmark och LL-förlaget
Omslag Nils Olsson, Katslosa Design
Papper Munken Premium Cream, 100 g
Typsnitt Indigo och Cooper
Tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014 isbn 978-91-7053-481-2
L ENA O LLMAR k
MÖRDAREN i pAR k EN
LL-f ÖRLA g E t
i nnehåll
Mördaren i parken – 7
Inget ont kan hända här – 19
Döden på tallriken – 35
Huset i skogen – 51
Alla helgons dag – 67
Mördaren i parken
Det är sent på kvällen.
Det är öde i parken förutom några joggare och en hund som är ute med sin ägare.
Mörkret ligger tungt över de nakna träden.
Löven på marken är bruna och grå.
Jag ser mig omkring medan jag vandrar längs gångstigen. Jag lyssnar.
Jag hör vinden och mina egna andetag.
Jag får egentligen inte vara i parken på kvällen för mina föräldrar.
En massa otäcka saker har hänt här.
Unga flickor attackeras.
Tre stycken hade försvunnit.
Senare hittades de döda.
Ibland delvis begravda, ibland synliga.
De senaste månaderna har tidningarna skrivit massor om det. Jag har läst allting.
Det är otäckt men också spännande.
Jag rycker till och stannar upp.
Det hörs ett prasslande i en buske strax bakom mig.
Nästan alla löv har fallit av.
Kvistarna spretar som vassa klor.
Grenarna sveper över stigen
och trasslar in sig i mitt hår.
Jag bestämmer mig för
att det bara var vinden som lät, jag fortsätter gå och försöker slappna av.
Jag är ju förberedd.
Jag har en hammare i fickan, för säkerhets skull.
Man vet ju aldrig.
Det började i slutet av sommaren.
Jag kommer ihåg exakt när.
Det var helgen efter att pappa och mamma hade det där jättegrälet.
När mamma gjorde illa sig.
Min pappa kan bli väldigt arg.
Mamma skulle antagligen bli rasande om hon visste att jag tog den här vägen så här sent.
Vi har haft flera allvarliga samtal.
Men hon har också försökt skydda mig.
Hon har inte velat prata om allt som hänt i parken.
Som om det gick att hålla hemligt.
I skolan har alla pratat om överfallen.
Det är otäcka berättelser.
Mamma säger att den egna fantasin
är mer skrämmande än det som faktiskt har hänt.
Det gäller inte historierna om överfallen.
Jag har kommit längre in i parken
när jag hör ett annat ljud.
Något rör sig genom torra löv.
Det kommer från snåret framför mig.
Jag skymtar något bland träden inne i mörkret.
Grenarna svänger fram och tillbaka.
Jag andas häftigare och biter mig i läppen.
Är det någon där, någon som ser mig?
Det är en stor park
och det finns knappt några gatlyktor.
Man har länge talat om
att det borde bli fler lampor, främst för att unga kvinnor ska känna sig säkra.
Det bildades en förening
för att öka belysningen i parken men ingenting har hänt.
Politikerna kan inte komma överens.
Det blir ett nytt tak på hockeyrinken istället.
Jag stirrar in bland buskarna så länge att jag börjar se spöken.
Märkliga figurer smyger omkring.
Jag blinkar mot mörkret och då är de plötsligt borta.
Mamma säger alltid att jag har för livlig fantasi. Det har jag fått från pappa.
Jag är lik min pappa.
Flickorna som blivit överfallna har alla varit mörkhåriga och i femtonårsåldern.
Polisen har försökt förstå varför det är just de som råkat illa ut.
Har de valts på grund av sitt utseende?
Kände de mördaren?
Eller hade de kanske bara otur? Är det slumpen som fått mördaren att välja just dem? Ingen kan svara.
Jag undrar också.
Något sånt här har aldrig hänt i vårt lilla samhälle tidigare.
Mitt eget bruna hår har jag instoppat i mössan.
Mina hörlurar hänger runt nacken.
Det prasslar till inne i skogen igen.
Den här gången närmar sig ljudet hastigt.
Jag står stilla.
Plötsligt dyker en hare upp på gångstigen precis framför fötterna på mig.