Camilla Wallqvister På andra sidan vägen På andra sidan vägen
LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna.
Mer information finns på www.ll-forlaget.se
LL-förlaget
MTM
Box 5113
121 17 Johanneshov
Text © Camilla Wallqvister, 2012
Utgiven av LL-förlaget, 2012
Omslag och form Susanne Viborg, Bok & Form
Papper Munken Premium Cream, 100 g
Typsnitt Indigo och Skitch
Första upplagan, andra tryckningen
Tryckt av Stibo Complete, Horsens, 2019
ISBN 978-91-7053-393-8
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.
Läs mer på www.mtm.se
Camilla Wallqvister
På andra sidan vägen På andra sidan vägen
De nya grannarna
Sven sitter gömd bakom gardinen.
Han drar lite i det tunna tyget, så att han ska se bättre.
Han tittar i smyg på de nya grannarna.
Då och då tar han en klunk starkt kaffe.
Utanför är det ljus sommarnatt.
Himlen är svagt rödgul, ovanför granarna syns några moln.
Sven undrar vilka som flyttar in.
I grannarnas trädgård står det saker.
Huset ligger en bit bort, på andra sidan grusvägen, nedanför Svens fårhage. Förut bodde det en gammal man i huset. Han störde ingen.
Men hur blir det nu?
Sven är rädd för att få bråkiga grannar
som grälar om ingenting.
Eller som skräpar ner.
Ställer skrot och gamla bilar överallt eller har fester och skriker hela nätterna.
Nej, man vet aldrig hur nya grannar är.
En stor, svart fågel flyger över ladugården, den flaxar sakta med vingarna.
Ulla står vid diskbänken och häller
nykokt hjortronsylt i glasburkar.
Det luktar sött i hela köket.
Sven doppar en skorpa i kaffet
och drar lite till i gardinen.
Det lyser i det gamla huset
på andra sidan vägen.
Röster hörs från trädgården där borta.
Några barn skrattar. En man ropar något.
Inne börjar det bli mörkt,
men Sven vågar inte tända taklampan.
Då ser grannarna att han sitter och tittar.
Han får vänta tills i morgon, när det är fullt dagsljus. Då kan han titta så mycket han vill.
– Har du hört att de är från Irak? säger han.
Eller var det kanske Iran?
– De nya grannarna menar du? undrar Ulla.
Ulla torkar av händerna mot byxorna, tittar ner mot det lilla röda huset.
– Det är bra att det flyttar in några i det tomma huset. De kan väl lite svenska hoppas jag, säger hon.
En bil kör in på granntomten.
De hör det svaga motorljudet.
Föraren vänder bilen och backar upp
mot husets stentrappa.
Sedan slås motorn av och lamporna slocknar.
– Varför flyttar de in mitt i natten?
Det verkar skumt, säger Sven och tar upp kikaren, men han ser inget.
Kvällen har blivit ännu mörkare.
– Vad gör du själv mitt i natten? frågar Ulla.
Tittar på grannarna med en kikare.
Det är väl också rätt konstigt?
– Det är en jävla skillnad, säger Sven.
Jag vill ju veta vem som flyttar in.
– Det är bättre att du går dit och säger hej, svarar Ulla. Bakom gardinen får du inte veta mycket.
Sven muttrar lite.
– Jag tänker hälsa på grannarna i morgon, fortsätter hon. Jag hoppas att du följer med.
Sista
chansen
Jusuf går ut på stentrappan.
Han har inte sovit bra
denna första natt i deras nya hem, det lilla huset som de har hyrt.
Han låg och tänkte nästan hela natten.
Det är så konstigt tyst här i skogen.
Det var ganska tyst i Göteborg som de flyttat ifrån också.
Svenska städer är lugnare än de irakiska.
Men här ute på landet är det ännu värre.
Det är så stilla att det känns obehagligt.
Här finns inget liv!
Hans tankar i natt handlade om hemstaden Bagdad.
Aldrig hade han längtat tillbaka så mycket.
Han längtade till Bagdads gator.
Där skrattar och pratar folk och ser varandra i ögonen.
I Bagdad känner man sig aldrig ensam. Och som det luktar där i hans hemstad.
Han minns doften av kardemumma från alla teserveringar. En stark, söt doft, blandad med lukten från het och dammig asfalt.
I Sverige ska de försöka starta ett nytt liv, han, Mariam och barnen.
Få ett riktigt arbete. Inte bara korta jobb, några timmar då och då. Eller ännu en kurs på Arbetsförmedlingen.
Nej, ett riktigt jobb! Om det inte går den här gången? Vad gör de då?
Jusuf får ont i magen när han tänker på det.
Han och Mariam har sökt så många jobb i Sverige att han har slutat räkna.
Och de har gått på massor av kurser.
Allt som Arbetsförmedlingen erbjudit har de ställt upp på. Men åren har gått
och något riktigt arbete har de aldrig fått.
De har kämpat med språket så att de kan svenskan riktigt bra.
Men det hjälper inte.
Och de har långa utbildningar från Irak.
Men det räknas liksom inte.
Nu känns det som sista chansen. Allra sista.
Han och Mariam har gått med i ett projekt som ska locka invandrare
att starta eget företag på landsbygden, Landsbygdsprojektet.
De har fått Starta eget-bidrag, men det är inte mycket pengar. Snart måste de klara sig själva.
De måste få fart på företaget.
Annars …
Jusuf går nerför trappan.
Han ska sätta upp brevlådan innan postbilen kommer.
Han följer grusgången mot grinden.
I den lilla ladugården hämtar han verktyg
och en stolpe att sätta upp brevlådan på.
Jusuf går upp till den smala och krokiga landsvägen.
Det finns inte ens asfalt på den.
Det måste damma väldigt när det är
torrt och varmt, tänker Jusuf.
Jusuf lägger brevlådan, stolpen och verktygen vid vägkanten.
Sedan går han fram till grannens brevlåda och tittar på hur den är uppsatt.
Det måste ju fungera för brevbäraren.
Han eller hon kliver inte ur bilen för att lägga i posten. Grannens brevlåda hänger inte på någon stolpe.
Den sitter på en liten rödmålad vägg,
med ett ordentligt tak över.
Det står ”Sven och Ulla Persson”.
Namnen är skrivna på locket med vit färg.
Jusuf suckar.
Han har en brevlåda i plast. En begagnad.
Den har varit grön men solen
har blekt den, nu är den smutsbrun.
Vad kommer grannarna att tycka?
Nu kommer någon över vägen.
En man. Kan han vara runt 70 år?
Han ser stark och kraftfull ut och går rakt emot honom.
Det måste vara Sven, tänker Jusuf.
Jusuf tror att Sven är ett mansnamn, men han är inte säker.
Mannen tittar på Jusuf. Hans mörka buskiga ögonbryn är hoprynkade.
Mannen tittar noga under tystnad.
Sedan nickar han mot Jusuf.
Inget mer. Inte ens ett litet leende.
Jusuf blir osäker. Det känns inte bra.
Jusuf försöker le, men ansiktet känns stelt.
– Hej! Jag heter Jusuf, säger han.
Mannen nickar igen, utan att röra en min: – Sven, säger han kort.
Sedan tittar Sven på Jusufs brevlåda och stolpen i gräset. Han skakar på huvudet.
Han går fram till stolpen och sparkar lätt på den.
– Den där kan du inte ha, säger han buttert.
Snöplogen kan ta den.
Han vänder bort huvudet
och spottar i gräset.
Jusuf fattar ingenting. Vem kan ta stolpen?
Ingen vill väl ha en gammal träpinne?
– Snöplogen? upprepar Jusuf.
Sven muttrar och gör en rörelse med händerna.
Han sätter fingertopparna mot varandra i en spetsig vinkel. Sedan för han händerna rakt mot Jusufs mage.
Jusuf backar snabbt ett steg.
Vad är det för en tokig gammal man
som vill sticka fingrarna i magen på folk?
Kan det vara så att Sven är senil och snurrig i huvudet?
Jusuf tar ett steg bakåt, men ser inte var han sätter ner foten. Han trampar på stolpen som ligger där i vägkanten.
Foten glider hastigt mot träet,
Jusuf tappar balansen och faller baklänges.
Ryggen dunsar hårt mot stolpen
och han skrapar ena armbågen mot gruset.
Jusuf ropar till av förvåning och smärta.
Lite blod sipprar fram ur såret.
Sven lutar sig ner över Jusuf.
Hans hand rör sig hastigt mot Jusuf.
Ska den gamle mannen börja slåss nu också?
– Låt mig vara! ropar Jusuf
och kommer snabbt på fötter.
Sven ser förvånad ut och rycker på axlarna.
Då förstår Jusuf att Sven sträckt ut handen för att hjälpa honom upp.
Jusuf borstar av dammet från kläderna.
Sedan tittar han på såret på sin armbåge.
Det ser inte så farligt ut. Han ser på Sven.
Han vill bort från den här underlige mannen som sticker fingrar i magen på främlingar.
Men innan Jusuf hinner göra något
säger Sven: – Jo, det här med snöplogen, det är viktigt att du fattar.
Sedan sätter han ihop fingertopparna mot varandra i en spetsig vinkel igen.
Och kör än en gång fingrarna rakt mot Jusufs mage.
Den här gången är Jusuf beredd.
Han står orörlig kvar.
Men Sven sticker inte in fingrarna i Jusufs mage. I stället stannar händerna precis innan fingertopparna nuddar Jusuf.
Sven är knappast farlig, tänker Jusuf. Bara tokig. Jusuf ska just vända sig om
när Sven säger:
– En plog tar bort snö från vägen. Tänk dig en stor metallskiva framför en lastbil.
Det är en snöplog. Jusuf rynkar på ögonbrynen och funderar.
– Snön kastas mot diket med hård kraft, fortsätter Sven. Den där stolpen kommer att flyga rätt ut i skogen.
Sven viftar till med armen och pekar mot buskarna.
Plötsligt förstår Jusuf. Sven har bara försökt att förklara ett svårt ord. Och nu vet Jusuf vad detta nya ord, snöplog, betyder. – Jag fattar, säger Jusuf tyst.
Jag måste ha en kraftig stolpe, som inte snöplogen kan ta.
Sven hummar och går fram till sin fina brevlåda.
Han öppnar den och drar upp en morgontidning. Sedan släpper han locket med en smäll.
– Har ni skaffat ved? undrar han.
Fortfarande samma sura ton, en bullrig och ovänlig röst. Jusuf undrar om Sven någonsin skrattar.
– Ved? Nej, det har vi ingen, svarar Jusuf.
Svens mun pressas ihop till ett smalt streck: – Ni måste ha torr ved innan vintern, säger han.
– Men vi behöver ingen ved, säger Jusuf.
Det finns elektriska element.
Sven tittar Jusuf djupt i ögonen:
– Man kan inte värma ditt hus med el.
Det är ett gammalt hus.
Dåligt isolerat.
El är inte gratis.
Det kan kosta er runt fem tusen kronor i månaden i vinter om ni inte eldar med ved.
Bara för värme och varmvatten.
Jusuf känner hur han sjunker ihop.
Han drar ett djupt andetag
och tittar på den långe mannen som står framför honom.
Sedan vänder sig Sven om utan att säga hej då. Han bara går.
Med ryggen mot Jusuf.
Tidningen ligger hoprullad i ena handen.
Jusuf står kvar och tittar.
Ser hur Sven sneddar över vägen, mot sitt hus.
Detta är deras enda granne.
En sur och ovänlig man, som inte kan le.
Sven är ingen person man tar en kopp kaffe med, tänker Jusuf.
Han är en typisk svensk, som sköter sig själv och sitt.
Jusuf känner en stor tomhet.
Hur ska han och familjen stå ut här?
Den svarta ormen
Det är snart lunch. Mariam vilar en stund
från arbetet med flytten. Ryggen värker.
Hon har burit så mycket. Nu går hon på en liten promenad runt tomten.
Mariam begriper inte
hur de ska få plats med allt.
De fyra barnen ska dela på två pyttesmå rum.
Hon och Jusuf får ta rummet på vinden.
Där uppe är taket så lågt att de får gå böjda.
Mariam tittar på huset.
Rött med vita knutar.
Väldigt svenskt, tror hon.
Hon har sett många sådana hus
i böckerna de läste när hon lärde sig svenska.
Hon böjer sig över staketet och klappar
ett av grannens får på huvudet.
Känner den varma ullen mot fingrarna, mjukt och strävt på samma gång.
Mariam går tillbaka mot huset.
Framme vid trappan ser hon att något rör sig nere i gruset, alldeles framför ena foten.
Något mörkt, smalt och långt.
Mariam drar efter andan.
Sedan skriker hon till och hoppar upp på trappan. Hon stirrar ner på djuret som slingrar i väg. En svart orm, med två gula fläckar på huvudet.
Jusuf kommer utspringande.
– Vad är det? undrar han oroligt.
Varför skriker du?
Mariam kan inte svara. Hon sätter handen
för munnen och pekar på marken.
Jusuf får syn på ormen. Han bara stirrar.
Sakta rör sig ormen över gruset och fortsätter över gräsmattan.
Sedan försvinner den in i stenmuren
som går längs fårhagen. Jusuf pekar
på Mariams tunna sandaler i tyg.
De skyddar inte mot några ormbett.
Han spanar längs muren. Stenar ligger
på varandra, i långa, slingrande rader.
Han tittar noga på stenarna, men någon orm
ser han inte. En del stenar är kala och grå.
Andra täcks av grön, mjuk mossa.
Solens strålar får mossan att glänsa.
Det är faktiskt vackert här, tänker Jusuf.
Men ormarna. Han vill inte ha dem här.
Han oroar sig för att barnen ska bli bitna.
– Vi måste slå ihjäl ormen, säger Jusuf.
Bara vi hittar den igen.
Han går längs muren och letar.
Mariam följer efter. Plötsligt tvärstannar hon och griper tag i Jusufs axel.
– Där! ropar hon. Ser du inte?
Hon pekar. Jo, nu ser han.
En liten hög av ormungar.
De ligger på en solvarm sten, tätt hopslingrade. Det ser ut som en härva av svarta sladdar.
Alla med två små gula fläckar på huvudet.
Mariam ryser igen och skakar på axlarna.
– Jag måste hämta något, säger Jusuf.
Något att slå ihjäl dem med.
Kanske finns det en spade någonstans.
– Ta stekpannan i stället, säger Mariam.
Du har inte tid att leta efter en spade.
Då kanske ormarna försvinner.
Jusuf ska just börja gå mot huset, då hostar någon. De tittar mot grusvägen.
En kvinna går mot dem.
Är hon runt 60 eller 70 år?
Kvinnan vinkar mot Mariam och Jusuf.
– Vem kan det vara? undrar Mariam.
– Hon bor kanske i huset
på andra sidan vägen. Hoppas hon inte
är lika sur som sin man, säger Jusuf.
– Hej! ropar kvinnan.
– Hej, svarar Mariam och Jusuf samtidigt.
Kvinnan går i gummistövlar,
trots att det är torrt och hett.
Mariam förstår inte. Är det för ormarna?
Måste man leva så på landet?
I varma gummistövlar mitt i sommaren?
Kvinnan ler vänligt
och drar bort luggen från pannan.
– Ulla heter jag, säger hon.
Jag bor på andra sidan vägen.
Jag ville bara hälsa er välkomna och ge er en liten inflyttningspresent.
Hon pekar mot sitt hus.
– Min man målar huset just nu, förklarar hon.
Han kommer över och hälsar en annan dag.
Hon håller fram burken.
– Tack, säger Jusuf. Vad är det för något?
– Hjortronsylt, svarar Ulla. Jättegott till glass eller pannkakor. Jag har gjort den själv.
– Tack så jättemycket, säger Mariam.
– Det var väldigt snällt att ge oss …
Jusuf tystnar. Han minns inte vad sylten hette.
– Hjortronsylt, säger Ulla.
Det är små, guldgula bär.
Ulla berättar om hjortronen.
Fulla med C-vitamin och väldigt goda.
Ulla säger att de kan följa med henne ut i skogen någon dag. Då ska hon lära dem att hitta och plocka hjortron.
– Vi följer gärna med till skogen, säger Mariam.
Hon vill bjuda Ulla på kaffe,
men det är så rörigt hemma.
Och Mariam vet inte ens var kopparna är.
De har inte packat upp dem än.
Ulla ska gå tillbaka, när Mariam hejdar henne.
– Vet du något om ormar? undrar Mariam.
Ulla ser förvånad ut.
– Ja, jag kan väl en del om dem, svarar Ulla.
Det finns bara tre arter i Sverige.
– Kom med här, ber Mariam.
Hon pekar bort mot muren.
Alla tre går fram till muren.
– Här, säger Mariam. Titta!
Hon pekar mot högen av ormungar.
De ligger fortfarande kvar.
De verkar njuta av solen och de varma stenarna. Ulla slår ut med händerna. Hon ser glad ut, som om hon har vunnit på lotteri.
Hon böjer sig sakta över ormarna.
– Åh, så fina snokar, säger hon.
Men vi ska inte störa dem.
Mariam förstår ingenting.
Hon tittar på Jusuf.
– Inte störa dem? frågar Jusuf.
Jag har tänkt slå ihjäl dem!
Ulla skakar bestämt på huvudet och säger: – Det är förbjudet enligt lag, säger hon.
Man får inte ens flytta en snok.
Ormar är fridlysta, det betyder att de är skyddade.
Hon tar tag i en snok och lyfter upp den.
Mariam backar.
– Jag vill inte störa snokarna, men det är viktigt att ni lär er hur de ser ut, säger Ulla. Snokar är helt ofarliga.
Snoken slingrar sig i Ullas hand och försöker komma loss.
– Titta på de gula fläckarna på huvudet, säger Ulla. Då vet ni att det är en snok.
– Är du säker? frågar Jusuf och rynkar pannan.
– Snokar har inga gifttänder, berättar Ulla.
De har bara gift i saliven.
Giftet förlamar djuret den ska äta.
Jusuf blir nyfiken.
Inte på snokarna, utan på Ulla.
Hon är snäll och trevlig, men verkar lite annorlunda.
– Hur vet du allt det här om ormar? frågar han.
– Jag är väldigt intresserad av naturen, svarar Ulla och ler.
Och så har jag varit biologilärare.
Jusuf nickar.
Det förklarar en del. Ulla tittar en sista gång på de små snokarna som slingrar sig. Sedan ler hon mot Jusuf och Mariam.
– Det var trevligt att träffa er, säger hon. Ni måste komma över på en kopp kaffe någon dag.
Mariam och Jusuf ser när Ulla försvinner bort. Jusuf har fortfarande syltburken i handen.
– Skönt med en så trevlig granne, säger Mariam.
– Ja, men hur kan hon leva med Sven? undrar Jusuf. Är det inte konstigt?
– Det är så konstigt tyst här i skogen.
Jusuf och Mariam är vana vid bullret
från gatorna i Bagdad i Irak.
Nu börjar de ett nytt liv i Sverige.
De bor i en ödslig stuga
och deras granne Sven hälsar inte ens.
Tur att Svens fru Ulla är trevligare och kommer med hemlagad hjortronsylt.
Jusuf och Mariam kämpar för att få arbete men de får inte ens svar.
När de börjar ge upp, får de oväntad hjälp. isbn 978-91-7053-393-8