MATTIAS
E LIASSON
Bortom bäcken
CKM FÖRLAG
MATTIAS E LIASSON
Bortom bäcken
CKM FÖRLAG
Boken är skriven med tankar och inspiration hämtade från: Björn Afzelius, Landet bortom bergen
Yrjö Kokko, Skraktorpet
Allan Edwall, Den lilla bäcken
Författarens tidigare utgivning: Handen-Trädet-Tanken (Obygden Förlag 2020)
© Mattias Eliasson 2024
Foto: © Mattias Eliasson
CKM Förlag, Luntmakargatan 12, 111 37 Stockholm
Tel: 08-651 39 70, info@ckm.se, www.ckm.se
Tryck: Instant Book, Stockholm 2024
ISBN 978-91-7040-166-4
Förord
Efter att ha läst den här boken känns det som att jag borde skriva något poetiskt. Men det är inte riktigt min grej, så jag lämnar det poetiska till de som kan det och håller mig till mitt. För de ämnen som hanteras i boken ligger ändå väldigt nära samhällsfrågor och politik.
Under mitt första år i riksdagen, 2001, engagerade jag mig i fiskefrågor. Det visade sig att jag klampade rakt in i ett ormbo, fyllt av dolda konflikter, osund tystnadskultur och gränsfall till korruption.
Mitt mål var att få till stånd ett tillfälligt fiskestopp för Östersjöns torskbestånd, som höll på att kollapsa av överfiske. Det slutade med att jag blev mordhotad. Inte så poetiskt.
Fisken i Östersjön överfiskades, det ansåg alla experter. Men fiskerinäringen höll inte med. De skulle fortsätta som vanligt och var också vana vid att få som de ville. Myndigheterna satte inte ner foten, inte heller politikerna. Istället vittnades om att tjänstemän höll tyst mot bättre vetande och att ledamöterna i riksdagens miljö- och jordbruksutkott hade bjudits på räkfrossa för att ”glömma bort” hur det egentligen stod till med fiskbestånden.
Mig skulle de slänga i havet för att drunkna om jag kom i närheten, det meddelade fiskare via media.
Men vad var det då som gjorde frågan så känslig? Jag tror att det handlade om vår syn på vattnet – sjöarna, haven, vattendragen – som något oförstörbart. Något som alltid kommer att ge oss vad vi behöver och vill ha, oavsett vad vi gör.
Den där synen på vattnet speglas tydligt i en gammal instruktionsfilm från 1964, där vi uppmanas att slänga soporna i sjön, i en låda med en sten i botten för att den ska sjunka ner och försvinna.
5
Även om det hade gått flera decennier från 1964 till 2001, så levde grundsynen kvar. Finns den kvar än idag?
Jag hoppas att den har förändrats. I takt med att sjöar och vattendrag drabbats av miljöförstöring och exploateringar har vi kanske lärt oss att inte ta vattnet för givet.
Sjöar tilläts växa igen av övergödning från jordbruket, försurning orsakades av svavelutsläpp från kol- och oljeförbränning, vattenkraft omöjliggjorde fiskars vandring, giftutsläpp från industrier dödade hela vattenekosystem.
Kanske har vi lärt oss att uppskatta vattnet på ett annat sätt idag, just för att vi vet hur illa det kan gå.
Och om du inte redan förstår betydelsen av vattnets ekosystem, kommer den här boken att hjälpa dig på ett sätt som känns oerhört mycket mer tilltalande, än en politikers valtal.
Maria Wetterstrand
Biolog, f.d. språkrör för Miljöpartiet de Gröna
6
Sikten ut
Lagt ut höstens nedfallna och överflödiga äpplen. Först sorterade i högarna tre. Ät, mos, viltmat. Tagit fasta på något ansvar av kretslopp och att få bli en del av något större. Harar och rådjur lockas visst omedelbart till platsen. Korparna också. Ropar på mig från hög höjd. Observatörer som följer mig med blicken och manar på. Kråkfåglar ligger mig nära. Tar vad som bjuds. Nickar, kluckar och lägger huvudet på sned. Trugar och gör sig till, lite som hundar. De rycker och drar. Tar för sig och blickar tillbaka, där man står bakom fläckiga glas och en stillsamt dovt skvalpande diskmaskin. Tycker inte om maskiner som diskar, men tycker om ljudet. Det dova kluckandet blir, som att få sova i en båt.
Har lagt märke till nytt. Sedan skogsmaskinisten gallrade förra veckan ser man betydligt längre. Ända bort mot den lilla bäcken. Sprättigt vattenstänk, uppmärksamt sökande ögon, fladdrande vingslag som parerar sig fram strax ovanför den både blänkande och brusande ytan. Och så skogens ljus som letar sig ner mellan utglesade, friställda stammar. En nyligen upptäckt, men ständigt pågående aktivitet.
23
Blev först slentrianmässigt skeptisk, iakttagande, åter gömd bakom gardin. Skördaren gjorde entré. Med påhängt aggregat larvade den sig av lastbilsflaket. Fick ett infall av kamp och att göra en röst hörd. Gick ut. Minsting visade kamplust och envisades med att delta. Vi hämtade posten, på låtsas.
”Vad väger den?” frågade jag. Han, maskinföraren, rättade till kepsen genom att dra den uppåt, nedåt i någon omedveten överslagshandling. Såg mig i ögonvrån, men lyfte aldrig på huvudet. En hydraulslang ville tydligen inte stanna i sitt fäste. ”Slangfanjävel”, sa han först, sedan, ”runt tjugo”… ”Jasså”, svarade jag. ”Plus tre-fyra med aggregat och vätska”… ”Jasså”, sa jag igen. Det kändes tungt, bokstavligt. ”Så nu fan stannar du där”, sa han sedan till slangen. For upp i hytten, med ett enda överväldigande kliv. Startade upp med svart rök. Sjönk ner tre decimeter och tuggade sig fram mot det, som mer kunde betraktas som dunge än skog. Minsting morrade i sin försvunna kamplust och tillkomna osäkerhet. En känsla av vadå? Oro. Vi går här varje dag, borde jag nämna det? Kanske ändrar han sig. Rättar till kepsen uppåt, nedåt och hoppar ur hytten i ett överväldigande kliv tillbaka ner. Drar ur Slangfanjävel och larvar sig upp på samma flak han kom ifrån. Öppnade postlådan, igen, och gick tillbaka. Läste på inkommen avi för att undvika vidare ögonkontakt. Sotarn kommer, redan i övermorgon. Eller ”Satarn” som dottern skrev i kalendern. Hoten kommer från alla håll.
26
Tre timmar tog det. Vågar påstå att det blev ... ljust. Kanske ska tacka och skicka ett julkort till Claessons Entreprenad. Tömde den maskin som åt oss diskat.
Att diska i en bäck
Regnet har avtagit och det finns ingen undanflykt. Trots ensamhet känner man av ett outtalat påbud. Ändå är uppdraget givande. En tid då rönnen blommar. En avbruten kvist står i ett naggat glas. Små, små gulvita blommor andas med små, små pustar av sötma. Runt omkring travade skapelser. Står, hänger, ligger och blänger på mig. Sinnrikt staplade koppar och kastruller med torkad sås och ståltrådslik spagetti. Jag har fått tag på ett par stora röda korgar. Sådana man plockar varor i när man småhandlar. ”Köper du korgarna mäh?” Kassören såg tämligen undrande och frågvis ut. ”Får man inte det?” Försökte att se lika tämligt undrande och frågvis ut, samtidigt som jag placerade dem på rullbandet. I just den här affären har man en kort ton, om någon. Små korta ord och bokstäver. Ibland görs orden mindre än lovligt. Får det lov att vara någonting annat, blir ”nå anth?”
Då blir det femtio kronor, blir ”femth”. Åker vanligtvis till grannbyn. ”Jag tänkte ha korgarna i bäcken”, rann det ur mig. ”Så man kan lägga kylda varor där. Öl till exempel.” Vad ville jag säga med det? Han tittade inte upp när han svarade. ”Femth.”
38
Fördelar ömtålig vikt mellan korgarna och drar på gummistövlar, höga. Det finns ingen ansträngning i verksamheten. Ändå drar man ut på det. Bruset når öronens känsliga trumhinnor. Först när man vänder tanken dit får ljudet ett sammanhang. Gårdagens dygnsregn har fyllt alla vatten till brädden.
På avstånd är det svagt, likt en motor på tomgång. För varje tionde meter tydliggörs nyanser. Två olika ljud. Ovan det dovare, tyngre. Något som samlar kraft. Nedan det lättare, mer klingande och friare. En överton, en underton. En del sångare begåvas med den förmågan. Att det spricker lite och klingar ut med en dubbel klangbotten.
Handen reagerar på vattnets kyla. Någon grad varmt när ängen står i sommarblom. Mest älggräs, tjär-, smör- och midsommarblomster. Hemkunskapsfröken sa ”glas och bestick tar vi först. Fat och småtallrikar får man jobba lite mer med.” Plockar man upp lite fint bottengrus i handen, blir det utmärkt som skurmedel. Det sa hon inte … Provar en bit mossa från en blöt sten. ”Man kan ju använda diskmedel och borste också.” Min dotter brukar inflika … Rösterna i huvudet trängs med varandra. Nu är jag ensam och kan göra som jag vill. Känner av känslan, bevakande ögon … Rätar ut ryggen och drar, med en droppande våt hand, håret bakåt bort från ansiktet. Det finns ingen aktivitet. Böjer mig åter. Vattnet skvätter till och samtidigt skär en blixtsnabb pil bort motströms genom fåran. Någon nyans av guld. Öring?
Grytan med intorkad grahamsgröt är en väldigt värdig motståndare. Kräver åtskilliga nävar och ett omsorgsfullt cirkulärt gnidande. Mossa och grus var för sig och i kombination. Vattnet färgas ljust av malda gryn. Mjölk bildar vita föränderliga moln. Då och då släpper större grötbitar. Följer med strömmen. Ögonen tillbaka … Något närmre nu. Evolutionen tar så små, små steg. Går på tårna.
40
Outro
Storbäcken kommer aldrig att bli stor. Bortom den följer långsmala myrar, åsar och skogar varandra åt. Och fler små ringlande vatten. Början på de minsta fann jag längst bort. Hörde på avstånd. En melodi … Fåglarna satt tysta.
150
Mattias Eliasson
Regnet har avtagit och det finns ingen undanflykt. Ändå är uppdraget givande, i en tid då rönnen blommar.
Längs vägar mellan Småland och Jämtland passeras byar, med olika bäcknamn, vilket vittnar om det minsta vattendragets enorma betydelse. Att stanna upp en stund, kliva ur sitt fordon och titta bort, mot bäckens vindlande vatten.
Människan går omkring där i sin stillsamma natur, med dagliga bestyr och tänker på små ting. Hunden är oftast med, där bredvid. Med naturskildringar och reflektioner blir Bortom bäcken en samling av betraktelser och tankar. Både av det som vi kan se med blotta ögat och det som ligger bortom vår begreppsvärld.
»Om du inte redan förstår betydelsen av vattnets ekosystem, kommer den här boken att hjälpa dig på ett sätt som känns oerhört mycket mer tilltalande, än en politikers valtal.«
Maria Wetterstrands förord
»Läsvärt. Tänkvärt. Vackert.«
Thomas C. Ericsson, bibliotekarie, poet
978-91-7040-166-4
ISBN