9789170188787

Pojkars läsande och lärande

Anne-Marie Körling

Omslagsdesign: Nora Lindkvist, inkluderar grafik genererad med stöd av AI-teknik

© Författaren och BTJ Förlag/BTJ Sverige AB, Lund 2023

Tryck: ScandinavianBook, Århus Danmark 2023

ISBN 978-91-7018-878-7

www.btj.se/btj-forlag

www.facebook.com/btjforlag

Instagram: @btjforlag

När man ser ut över sina elever ser man både dagens barn och framtidens vuxna Det gäller att göra sitt bästa

Anne-Marie Körling

Inledningsvis

Pojkarnas skolgång – en tvetydig bild

Det är inte något nytt att vi har problem med pojkarnas lärande och läsande. Vi får årligen rapporter om hur Sveriges elever klarar av skolan. I undersökning efter undersökning syns pojkarna halka efter flickorna. På kommunal nivå ser det lika illa ut, för att sedan komma allt närmare vår egen skola. När rektorn visar upp skolans resultat vet vi vilka pojkarna är. Vi känner dem på plats: ”Det är Kalle. F i matematik precis som sin bror. Det visste man ju redan i årskurs två.”

Trots att det ser ut så här formuleras inga genomgripande åtgärder för att stävja utvecklingen. Men det skruvas på ordningsreglerna. Vi har försökt skapa ordning och reda genom att skärpa reglerna men utan något egentligt resultat. Det beror på att insatserna riktas mot symptomen och inte de verkliga orsakerna. Det underliggande problemet är att eleverna inte kan det de förväntas kunna och att de inte har de grundläggande kunskaper som krävs för att de ska fortsätta att gå i skolan. Att skolan har problem med pojkarnas lärande och läsande kan vi konstatera – men trots att vi vet det är det inte den frågan vi talar om. Vi talar om pojkarnas beteende.

Att misslyckas i grundskolan riskerar att få långtgående konsekvenser. Det handlar inte bara om att misslyckas i skolan utan också om att fortsätta att misslyckas utanför den. Skolan ska

främja det livslånga lärandet, men för en del elever kan det vara över redan i årskurs tre. Redan då kan de upplevas som stökiga. Vi behöver anta ett perspektiv där vi inte bara ser till nästa årskurs utan också till nästa skolstadium, till gymnasiet och vidare ut i samhället. Vi behöver ett livslångt perspektiv på det vi gör i skolan idag.

Skolans uppdrag är att socialisera och utbilda. Därför behöver vi fråga oss hur vi utbildar de pojkar vi upplever oss ha problem med. Men också fråga oss hur vi stöttar pojkar att socialiseras in i skolans kultur. Vad händer med de pojkar som inte lyckas med grundskolan? Hur klarar sig de som haltar in på gymnasiet? Efter en tioårig grundskola ska pojken vara rustad för fortsatta studier så att han kan ta sig in på arbetsmarknaden, skaffa bostad och familj och bidra till samhällsutvecklingen.

Pojkarna är inte omedvetna om hur det ligger till. De vet att framtiden inte har något att ge dem.

Pojkarna har problem med skolan

”Jag fattar att det är ute med mig”, säger pojken i årskurs åtta. Han vill ha hjälp. Han vill lära sig att läsa. Eftersom han har sett mig läsa i skolan söker han upp mig. Kanske att jag kan hjälpa honom?

Precis som alla andra pojkar i samma situation vill han säkerställa att jag inte betraktar honom som dum. Han försäkrar mig om att han är bra på att tänka. Men läsa kan han inte. I klassrummet är han stökig och bråkig men när lärarna berättar lyssnar han noga. Om han kunde läsa skulle han vilja gå vidare till gymnasiet. Han vill bli något. Tjäna pengar. Hjälpa sin familj. Göra något med sitt liv. Både hopp och förtvivlan ser jag i hans blick.

På rasten står han med de andra killarna. De pojkar som jag känner igen från andra klasser. De som också har pro -

blem med skolan. Till gänget sällar sig en och annan kille från mellanstadiet. De söker sig till gemenskapen. De betraktas som ordningsproblem trots att det inte är där skon klämmer. Medan skolan ropar efter ordning och reda ropar pojkarna efter undervisning. De vill komma till rätta med de problem de har. De vill lära sig att läsa, de vill förstå skolans kultur och de vill bemötas som lärande. De vet bara inte hur man gör när man ska hoppa på tåget igen. Vad kan pojken hoppas på av skolan?

Det slår mig att pojken i årskurs åtta efterfrågar något jag verkligen kan ge honom: Undervisning! Han till och med ber om det!

Mellan då och nu

I mitten av 1990-talet fick jag min första klass, en årskurs ett. Eleverna bodde i närheten av skolan och kunde promenera dit på egna ben. Mina kollegor hade arbetat länge vid skolan. De var trygga med sina kunskaper. De lärarmöten vi hade var få och handlade inte så mycket om eleverna som om vilket innehåll undervisningen skulle ha. De elever som behövde en extra skjuts in i läsäventyret fick gå till läsfröken. Det är vad Mats Söderlund (@Matsthepoet) minns av skolan. Han skriver på Twitter: ”De fyra första åren i skolan gick jag till skrivfröken, läsfröken och talpedagogen. Sen blev jag poet och författare.”

Det talades inte om anpassningar trots att dessa naturligtvis både fanns och gavs. Inte heller skrevs det åtgärdsprogram. De elever som inte kunde läsa och räkna fick det stöd som de behövde. Precis som i alla verksamheter haltade det ibland, men i stort sett gick eleverna vidare till gymnasieskolan.

Idag ter sig min tillbakablick nästintill påhittad. Det var innan skolan blev konkurrensutsatt.

Allt förändrades med den så kallade skolpengen och den nya närliggande friskolan. Det blev rörigt när eleverna migrerade mellan skolorna. Gräset föreföll grönare på en annan skola. Elever kunde till och med säga att de skulle byta skola när de misslyckades med sina prov eller inte orkade göra sina läxor. Föräldrarna förvandlades till kunder och som sådana skulle de hållas nöjda. Det fanns ett överhängande hot att föräldrarna skulle ta sin Mats ur skolan. Lärarna upplevde att de blev ifrågasatta på ett helt nytt sätt och att deras kunskaper efterfrågades allt mindre. Vem som helst kunde ju vara lärare. Lätt som en plätt föreföll det. Lärarnas profession beskrevs nedlåtande och det diskuterades vad de bidrog med – eleverna kunde säkert studera på egen hand om lärarna coachade dem. Undervisningen, som alltid bör vara på tapeten, var inte längre där.

I och med digitaliseringen talade man om eleverna som digitala infödingar. Man kom att betrakta eleverna som mer kunniga än lärarna. Men även om eleverna kan googla och söka svar på nätet behöver de få lära sig att handskas med all information de möter och kritiskt granska det de läser eller ser. Det är undervisningen och lärarens kunskaper som lär eleven att kritiskt granska, ställa frågor och utveckla sitt språk och sin kommunikation i både tal och skrift.

Skolan försökte följa de pedagogiska nyckerna i ett försök att hänga med i utvecklingen, utan att hinna förstå den. Jag minns den första inspirationsföreläsningen vi fick på den skola där jag jobbade. Vi skulle tänka oss att vi satt i ett flygplan som helt plötsligt började flyga upp och ner. Hur skulle vi handla då? Jag och mina kollegor tyckte att det var underhållande men vi förstod inte kopplingen till skolans arbete. En kunnig kollega sa genast upp sig.

Skolan har under många år tvingats att bli inspirerad utifrån, trots att det inte är vad lärare behöver. Lärare behöver få sitt arbete speglat och få mer tid för kollegiala samtal. Om inte lärare

ges tid att tänka och diskutera riskerar skolan att stå vidöppen för de mest märkliga idéer om vad skolan ska göra och vad skolan kan behöva. Men inget av det har egentligen kommit från skolan själv. Skolan har betraktats som något man måste hjälpa eftersom den inte kan hjälpa sig själv. Skolan kunde vem som helst göra något för. ”In med det nya och ut med det gamla” var melodin. Skolbiblioteken behövdes inte längre. Ut med dem. I samma veva försvann overheaden, blädderblocken och svarta tavlan. Läromedlen har under många år varit en fråga på skolan. Behövs de verkligen? In kom de kopierade A4-pappren eftersom läraren ville ha något att ge eleverna.

Man kan fråga sig hur en skola kan tänka bort böcker och satsa på att digitalisera skolan och se det som den viktigaste resursen. Man kan fundera över hur en skola ska kunna utveckla elevernas skrivförmåga när pengarna inte räcker till papper eller pennor. Vi som arbetar inom skolan har inte fått tid att tänka och reflektera och själva formulera våra behov eller för den delen själva beskriva det som sker här. Vi behöver pennor, papper, böcker – och digitala verktyg. Istället för att argumentera för eller emot det ena eller det andra kan vi bejaka både och.

Hur lär man sig?

Min första klass minns jag väl. Jag lärde mig mycket då – och jag lär mig förstås fortfarande väldigt mycket tillsammans med eleverna. Jag minns hur olika de lärde sig.

Efter att ha säkerställt att alla elever kunde cykla bestämde jag mig för att ta reda på hur de hade lärt sig det. Jag lånade rektorns cykel och bar in den i klassrummet, och så berättade jag att den var stulen och att rektorn ville ha hjälp att efterlysa den. Eleverna ritade av cykeln på stora papper. Under tiden intervjuade jag var och en av dem om hur de hade lärt sig

cykla. En pojke berättade att han lärde sig för att han sett att hans kompis kunde. Han hade ramlat och ramlat och behövt plåster men sedan kunde han. En annan elev berättade att det var läskigt att cykla och pappa måste lova att hålla i pinnen precis hela tiden. Det gick för fort när man trampade. En annan kunde cykla men inte bromsa och hade cyklat in i en garagevägg och stannat där. Det var tur att eleven hade hjälm och knäskydd.

Våra väggar täcktes av ritade cyklar och jag skrev ut elevernas berättelser. Rektorn fick slutligen tillbaka sin cykel. Genom berättelserna kunde vi tala om det lärande som äger rum i skolan. Pojken som ramlade och ramlade när han lärde sig cykla visste något om hur det gick till att lära sig. Det gällde för läsningen också.

I min första klass läste vi mer än 90 minuter varje dag, och varje dag läste jag högt i minst 30–60 minuter. I årskurs tre hade alla fått lyssna till Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, i 1959 års utgåva med sitt lite gammalmodiga språk. Ofta dramatiserades innehållet av både mig och eleverna. Till och med vaktmästaren kom in för att lyssna. Han gillade också Röde Orm av Frans G. Bengtsson.

Jag är av den övertygelsen, och har den erfarenheten, att en bok är intressant om vi förstår tillräckligt mycket av den. Under min uppväxt fick jag aldrig frågan om jag förstod det som lästes för mig. Man läste och lät mig delta på det sätt jag kunde. Det gjorde att jag tänkte mycket på det jag hade fått lyssna till. Den tankevärlden skulle jag inte vilja vara utan. Därför är jag trygg med att det räcker att eleverna förstår precis så mycket att boken är intressant för dem att lyssna på. En pojke önskade sig en resa till Mårbacka i julklapp. Han fick sin önskan uppfylld: på sommarlovet reste hela familjen dit.

Jag blev snart uppmärksammad för min läsundervisning och en journalist kom och deltog i undervisningen under en dag.

Rektor blev också uppmärksammad eftersom hen nogsamt följde upp läsutvecklingen i alla skolans årskurser. Varje gång rektor hade möte med oss lärare lyftes frågan om läsning upp. Den är lika viktig idag. Skolan måste oförtrutet arbeta vidare med att säkerställa att eleverna har en mycket god läsförmåga och att de får läsa för att utveckla den.

Anteckna, anteckna

Jag antecknar dagligen sådant jag ser och sådant jag undrar över. Det har jag alltid gjort. Redan i min första klass antecknade jag det jag såg, de funderingar jag hade och de frågor eleverna ställde. Jag tog kopior på deras arbeten för att följa deras gemensamma utveckling, men också för att förstå hur olika eleverna lärde sig under en lektion. Jag noterade vilka böcker mina elever läste och om jag visste något om hur de hittat dem och varför de läste dem.

Anteckningarna har hjälpt mig att se och att fortsätta se. Den polske läkaren och pedagogen Janusz Korczak skrev i sin bok Pedagogiska ögonblick (2012; först utgiven i Polen 1919) om detta antecknande (2012/1919, s. 18):

De bästa pedagogerna börjar föra dagbok, men överger det snart för att de inte har lärt sig tekniken att anteckna, de har inte vanan att protokollföra sitt arbete med sig från lärarseminariet. De begär för mycket av sig själva, de förlorar tilltron till sina krafter; de kräver för mycket av sina anteckningar, tappar tron på deras värde.

Somligt gör en glad, annat bedrövad, förvånad, oroad, irriterad eller nedslagen. Vad ska man anteckna, hur antecknar man?

”DET GÄLLER ATT VÅGA MÖTA POJKEN, SE TILL HANS

LÄRANDE, KNYTA KONTAKT MED HONOM OCH

VARSAMT ETABLERA EN LÄRANDE RELATION. ÄVEN DEN STÖKIGASTE POJKEN KAN BLI STUDIEMOTIVERAD.”

Skolan lyckas inte med alla pojkar. Och alla pojkar lyckas inte med skolan. Det kan få förödande konsekvenser för deras framtid.

I Pojkars läsande och lärande berättar Anne-Marie Körling om hur pojkars skolgång i grundskolan kan främjas genom att utveckla undervisningen, stärka samvaron i klassrummet, lyfta och underhålla läsningen samt genom att betrakta pojkarna som vetgiriga och lärande. Utifrån sin mångåriga erfarenhet av undervisning ger hon konkreta tips och förslag och sätter perspektiv på verkligheten i skolan med många personliga exempel.

Anne-Marie Körling är legitimerad lärare med lång erfarenhet av utvecklingsarbete inom skolan. Hon har bland annat tilldelats Svenska Akademiens svensklärarpris, Ingvar Lundberg-priset och Eldsjälspriset från Svenska Barnboksakademin, samt varit Sveriges läsambassadör 2015–2017. Anne-Marie Körling har skrivit flera böcker om läsning och läsfrämjande, däribland Ovan trädtopparna (BTJ Förlag, 2016).

ISBN 978-91-7018-878-7