9789170018107

kapitel 1

J

ag visste att min bror skulle förvandlas till en puma innan det ens hände. Under bilfärden till den avsides lilla byn Hotshot satt Jason tyst bredvid mig i passagerarsätet och iakttog solnedgången. Han hade gamla slitna kläder på sig och i en plastpåse från Wal-Mart hade han packat sådant som han kunde behöva – tandborste, ett byte underkläder. Han satt hopsjunken i sin säckiga kamouflagejacka och stirrade rakt framför sig. Det syntes på hans ansiktsuttryck hur spänd han var; han kämpade med att kontrollera sin rädsla och exaltering. ”Har du mobilen på dig?” frågade jag. I samma stund som orden lämnade mina läppar mindes jag att jag redan hade frågat honom om det. Men Jason bara nickade istället för att fräsa åt mig. Det var fortfarande eftermiddag, men i slutet av januari blir det mörkt tidigt.

Ikväll väntade årets första fullmåne.

När jag stannade bilen vände sig Jason mot mig, och till och med i halvdunklet kunde jag se förändringen i hans ögon. De var inte längre blå som mina, de var gulaktiga. Och formen var annorlunda. ”Det känns konstigt i ansiktet”, sa han. Men han hade fortfarande inte lagt ihop två och två.

Pyttelilla Hotshot låg tyst och stilla i det allt svagare ljuset.

En kall vind blåste över de kala fälten, och tallarna och ekarna ruskades om i de isande vindilarna. En enda man syntes till,

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 5

5

2010-06-30 17.01

det var allt. Han stod utanför ett av de små husen, det som var nymålat. Han hade slutna ögon och hans skäggprydda ansikte var höjt mot den mörknande himlen. Calvin Norris väntade tills Jason klivit ur min gamla Chevrolet Nova innan han kom fram. Han böjde sig ner vid min sida av bilen och jag vevade ner rutan.

Hans gyllengröna ögon var precis så slående som jag mindes dem, och i övrigt var han precis lika alldaglig. Kort och kraftig, grånande, rejäl; bortsett från de där ögonen såg han ut som hundratals andra karlar jag sett på Merlotte’s genom åren. ”Jag ska ta väl hand om honom”, sa Calvin Norris. Bakom honom stod Jason. Han var vänd bort från mig, och luften som omgav honom betedde sig märkligt; den tycktes vibrera.

Inget av detta var Calvin Norris fel. Det var inte han som hade bitit min bror och förändrat hans liv för all framtid. Calvin, en hamnskiftare som förvandlades till puma, var född sådan. Det var hans natur. ”Tack”, tvingade jag ur mig. ”Jag skjutsar hem honom imorgon bitti.” ”Kör honom till mig då, är du snäll. Han har sin pickup där.” ”Okej. Bra. Ha en trevlig kväll.” Åter höjde han ansiktet mot vinden, och jag kände hur alla i hela byn stod och tryckte bakom sina fönster och dörrar och bara väntade på att jag skulle ge mig av.

Så det gjorde jag.

Vid sju på morgonen dagen efter knackade Jason på hemma hos mig. Han hade kvar sin plastpåse, och hade inte använt något av innehållet. Han hade blåmärken i ansiktet och händerna var fulla med rivsår. Han sa inte ett ljud. Han bara stirrade på mig 6

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 6

2010-06-30 17.01

och när jag frågade hur det var med honom gick han förbi mig och vidare in genom vardagsrummet, bort till korridoren. Han stängde och låste beslutsamt om sig till badrummet. Efter några sekunder hörde jag vattnet börja strila där inne. Jag suckade tungt. Jag hade varit och jobbat på kvällen och inte kommit hem förrän vid tvåtiden, så jag hade inte hunnit sova så länge.

När Jason kom ut från badrummet hade jag lagat bacon och ägg åt honom. Han slog sig ner vid det gamla köksbordet och såg ganska förnöjsam ut – en man i färd med att göra någonting välbekant och angenämt. Men efter att ha stirrat ner i tallriken i några sekunder for han upp och kutade tillbaka till badrummet och sparkade igen dörren efter sig. Så hörde jag honom kräkas om och om igen.

Jag stod utanför dörren och väntade. Det var meningslöst; jag visste att han inte ville att jag skulle komma in. Efter en kort stund gick jag tillbaka till köket och slängde maten i soporna.

Jag skämdes visserligen över att slösa på det viset, men det fanns inte en chans att jag skulle kunna äta nu.

När Jason återvände sa han kort och gott: ”Kaffe?” Han var alldeles grön i ansiktet och han rörde sig som om han var öm i kroppen. ”Hur mår du egentligen?” frågade jag. Det var inte lätt att veta om han kunde svara på det. Jag hällde upp kaffe åt honom. ”Jodå”, sa han efter viss tvekan, som om han behövt tänka efter lite först. ”Det var helt otroligt, jag har aldrig varit med om nåt liknande.”

I någon sekund trodde jag att han menade att spy i mitt badrum, men det var definitivt ingen ny upplevelse för Jason. Han hade druckit ganska så friskt under tonåren, ända tills han kommit underfund med att det varken var glamoröst eller ­attraktivt att stå på knä vid en toalettstol och kräkas som en gris. ”Att byta skepnad menar du”, sa jag trevande.

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 7

7

2010-06-30 17.01

Han nickade, höll med båda händerna om kaffekoppen och lät ångan från det varma, starka, svarta i koppen stiga upp mot ansiktet. Sedan såg han mig i ögonen. (Hans egna ögon hade återfått sin vanliga blå färg.) ”Det är en sån sjuk kick”, sa han. ”Eftersom jag blev biten och det inte är medfött för mig så blir jag ingen sann puma som de andra.” Det hördes att han var avundsjuk. ”Men det är fantastiskt ändå, det jag blir. Man känner magin inom sig, och man känner hur skelettet möbleras om och anpassar sig, och så ändras synen helt och hållet. Sen är man plötsligt mycket närmare marken och man förflyttar sig på ett helt annat sätt, och när det gäller att springa – ja jävlar vad man kan springa! Man kan jaga …” Hans röst dog bort.

Just den biten slapp jag helst höra talas om i vilket fall. ”Inte så tokigt, med andra ord?” frågade jag och förde ihop handflatorna. Jason var den enda familj jag hade, förutom en kusin som gått ner sig i knarkträsket för många år sedan. ”Inte så tokigt, nej”, instämde Jason och lyckades skrapa ihop till ett litet leende. ”Det är härligt medan man är själva djuret.

Allt blir så enkelt. Det är när man återgår till mänsklig form som man börjar oroa sig över saker och ting.”

Han var inte självmordsbenägen, han var inte ens nedslagen.

Jag hade inte märkt att jag satt och höll andan förrän nu när jag andades ut av lättnad. Jason skulle klara av att leva med den lott han blivit tilldelad. Han skulle klara sig fint.

Det var en oerhörd lättnad, som om jag just fått bort någonting som suttit fast och gjort ont mellan tänderna eller tömt skon på en vass sten. Jag hade oroat mig i dagar, i veckor, till och med. Och nu var den oron borta. Det betydde förstås inte att Jasons liv som skiftare skulle bli någon bekymmerslös historia, i alla fall inte som jag såg det. Om han gifte sig med en vanlig människokvinna skulle deras barn bli normala. Men om han gifte in sig bland skiftarna i Hotshot skulle jag få brorssöner 8

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 8

2010-06-30 17.01

eller brorsdöttrar som förvandlades till djur en gång i månaden. Från och med puberteten, handlade det om; därmed skulle både de själva och deras faster Sookie hinna förbereda sig en smula.

Som tur var för Jason så hade han många semesterdagar att ta ut, så han behövde inte infinna sig på kommunens vägkontor.

Själv måste jag däremot jobba till kvällen, så när Jason åkt iväg i sin vräkiga pickup gick jag och la mig igen med jeansen på och allt, och somnade på fem minuter. Lättnaden fungerade som ett slags lugnande medel.

När jag vaknade hade klockan hunnit bli tre på eftermiddagen. Det var dags att göra mig i ordning för mitt pass på Merlotte’s. Ute sken solen starkt och klart, och det var 11 grader – ganska normalt för att vara januari i norra Louisiana.

Det skulle bli kallare så fort solen gick ner, och då skulle Jason byta skepnad igen. Men lite päls hade han säkert – lite halvpäls sådär, för det han förvandlades till var ju ett mellanting mellan människa och rovkatt – och han skulle ha sällskap av andra pumor. Skogarna omkring Hotshot, som låg i utkanten av vår kommun Renard Parish, skulle få genomleva ännu en farlig natt.

Medan jag åt, duschade, vek tvätt och så vidare kom jag att tänka på massor av saker som jag var nyfiken på. Jag undrade till exempel om skiftarna skulle döda en människa om de stötte på någon sådan ute i skogen. Jag undrade hur mycket av sitt mänskliga samvete de hade kvar när de antagit djurskepnad. Om de parade sig när de var i pumagestalt, skulle de få en pumaunge eller en människobebis i så fall? Vad hände med gravida skiftarkvinnor när det blev fullmåne? Jag undrade om Jason nu visste svaret på allt detta, ifall Calvin hade haft någon sorts genomgång med honom.

Men det var lika bra att jag inte hade frågat ut Jason om det

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 9

9

2010-06-30 17.01

tidigare i morse, när allt fortfarande var så nytt för honom. Jag skulle få gott om tillfällen att fråga honom senare.

För första gången sedan nyår tänkte jag på framtiden. Fullmånsymbolen i min kalender kändes med ens inte som en slutpunkt för någonting, utan bara som ett alternativ till den vanliga tideräkningen. När jag drog på mig min servitrisutstyrsel (svarta byxor, en vit båtringad långärmad T-shirt och svarta Reeboks) var jag på oförskämt gott humör. För en gångs skull lät jag håret vara utsläppt istället för att ha hästsvans. Jag satte på mig ett par klarröda örhängen och matchande läppstift. Lite smink på ögonen, lite rouge – och så var det klart.

Jag hade ställt bilen bakom huset kvällen innan, och nu tittade jag noga efter på verandan på baksidan så att det inte stod några vampyrer på lur innan jag låste efter mig. Det hade hänt förr att jag blivit överrumplad, och det var ingen behaglig känsla. Även om det knappt hade hunnit bli mörkt ute så kunde det alltid finnas de som steg upp tidigt. Det sista japanerna hade räknat med när de uppfann syntetiskt blod var väl att det skulle leda till att vampyrerna tog steget ut ur sagorna och in i verklighetens ljus. Japanerna hade mest varit ute efter att tjäna lite pengar på att kränga blodersättningen till sjukvårdsbranschen.

Men resultatet var att världen aldrig mer skulle bli sig lik.

På tal om vampyrer (även om det bara var mig själv jag talade med) undrade jag om Bill Compton var hemma. Vampyren Bill hade varit min första kärlek, och han bodde på andra sidan kyrkogården mittemot. Våra hus låg utmed en smal landsväg utanför den lilla småstaden Bon Temps, söder om baren där jag jobbade. Bill hade rest mycket på sistone. Jag märkte inte om han var hemma förutom när han kom till Merlotte’s, vilket han gjorde då och då för att beblanda sig med infödingarna och dricka lite varm blodgrupp noll. Hans favorit var TrueBlood, det dyraste av de japanska syntetblodmärkena. Han hade berät10

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 10

2010-06-30 17.01

tat för mig att det var ett nästintill fullgott substitut för äkta, färskt blod direkt från källan. Eftersom jag haft oturen att bevittna när Bill hamnat i ett av sina maniska blodtörstande tillstånd kunde jag bara tacka Gud för att TrueBlood fanns.

Ibland saknade jag Bill väldigt mycket.

Men så tog jag mig i kragen. Upp ur svackan, det var vad det handlade om nu. Igen mer oro! Ingen mer rädsla! Tjugosex år gammal och fri! Fast jobb! Inga lån på huset! Pengar på banken! Inte illa, inte illa alls.

Det var fullt på parkeringen när jag kom till baren, så det skulle bli en jäktig kväll. Jag körde runt till personalingången på baksidan. Sam Merlotte, som ägde stället och var min chef, bodde i en trevlig och väl tilltagen trailer som till och med hade en liten tomt med häck omkring (hans motsvarighet till ett vitt staket). Jag låste bilen och gick in genom bakdörren, som ledde till en korridor där gästtoaletterna, lagret och Sams kontor låg.

Jag stoppade handväskan och kappan i en tom skrivbordshurts, drog upp de röda strumporna, skakade lite på huvudet för att få rätt fall på håret och gick genom dörröppningen (dörren stod nästan alltid uppställd på vid gavel) till själva bar- och restaurangdelen. Inte för att det serverades mer än det allra mest grundläggande i matväg: hamburgare, friterad kyckling, pommes frites och lökringar, sallader på sommaren och chiligrytor på vintern.

Sam var bartender, ordningsvakt och ibland även kock i ett.

Men på sistone hade vi äntligen nått full personalstyrka igen.

Sams årstidsbetingade allergier hade gått hårt åt honom på sistone, vilket innebar att det inte var så lämpligt att han hade hand om livsmedel. Så sent som en vecka tidigare hade den nya kocken svarat på Sams annons. Kockar blev vanligen inte långvariga på Merlotte’s, men jag hoppades i alla fall att Sweetie Des Arts skulle bli kvar så länge som möjligt. Hon kom alltid i tid,

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 11

11

2010-06-30 17.01

gjorde ett bra jobb och bråkade aldrig med någon, vilket var allt man kunde begära. Vår förra kock hade fått Arlene att hoppas på att han var Den Rätte – eller snarare den fjärde eller femte Rätte, då – innan han plötsligt flytt fältet med hennes tallrikar och bestick och CD-spelare. Arlenes ungar hade blivit alldeles utom sig – inte för att de brydde sig om killen utan på grund av CD-spelaren.

Jag klev rakt in i en mur av oväsen och cigarettrök. Det var som att träda in i ett helt annat universum. Rökarna är förpassade till lokalens västra del, men tobaksröken verkar inte riktigt ha förstått att den ska stanna kvar där. Jag klistrade ett leende över läpparna och gick in bakom bardisken och gav Sam en liten klapp på armen. Efter att han vant fyllt ett glas med öl och skjutit fram det över disken åt en gäst förde han omedelbart ett annat glas till kranen och gjorde om samma sak. ”Hur har det gått med allt?” frågade han försiktigt. Han kände till Jasons problem, för han hade varit med den kvällen då jag hittat min bror inspärrad i ett redskapsskjul i Hotshot.

Men vi kunde inte prata öppet; vampyrerna må ha kommit ut i det offentliga, men hamnskiftarna och varulvarna förde fortfarande en tillvaro i det fördolda. I dubbelnaturernas hemliga värld tänkte man först avvakta och se hur det gick för vampyrerna innan man bestämde sig för om man skulle följa deras exempel. ”Bättre än väntat faktiskt.” Jag log mot honom. Jag behövde inte höja blicken så farligt, för Sam var ingen storvuxen karl.

Han är smalt byggd, men betydligt starkare än han ser ut. Sam är i trettioårsåldern – det tror jag i alla fall – och hans rödblonda hår ligger som en gloria över huvudet på honom. Han är en bra människa och en fantastisk chef. Han är också hamnskiftare, vilket innebär att han kan byta skepnad till vilket djur som helst. För det mesta väljer han att byta till en väldigt söt 12

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 12

2010-06-30 17.01

collie med underbar päls. Ibland tittar han förbi hemma hos mig och då låter jag honom sova på mattan i vardagsrummet. ”Han kommer ta sig igenom det här.” ”Det var roligt att höra”, sa Sam. Det är svårare att läsa skiftares tankar än människors, men jag märker om deras humör stämmer överens med det de säger. Sam var helt enkelt glad för att jag var det. ”När sticker du?” frågade jag. Sam hade den där drömska blicken, den som sa att han höll på att förbereda sig på att springa fram genom skogarna på jakt efter pungråttor och andra byten. ”Så fort Terry kommer hit.” Han log mot mig igen, men nu var det ett lite mer ansträngt leende. Han började bli rastlös.

Dörren till köket satt där baren tog slut, åt västra sidan, och jag stack in huvudet för att hälsa på Sweetie. Hon var benig, brunett och i fyrtioårsåldern, och var ganska kraftigt sminkad med tanke på att hon skulle stå i köket hela kvällen. Hon gav också ett skarpare, kanske lite mer välutbildat intryck än de kockar vi haft tidigare. ”Allt bra med dig, Sookie?” ropade hon och vände på en hamburgare. Sweetie for runt överallt i köket och gillade inte när folk var i vägen för henne. Tonårskillen som bar in disk från borden och hjälpte henne var livrädd för henne, och var noga med att flytta på sig när hon gick från grillen till fritösen.

Killen la upp maten på tallrikarna, gjorde i ordning salladerna och gick till luckan och påannonserade färdiga beställningar till servitriserna. Ute i lokalen slet Holly Cleary och hennes bästa vän Danielle för att hinna med allt. Båda såg ut att bli lättade när jag dök upp. Danielle hade hand om borden i rökavdelningen i västra delen, Holly oftast mittsektionen framför bardisken och jag själv östra delen, i alla fall när vi jobbade alla tre. ”Jag får nog ta och hugga i, verkar det som”, sa jag till Sweetie.

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 13

13

2010-06-30 17.01

Hon gav mig ett hastigt leende och vände sig åter mot grillen.

Den hunsade tonåringen vars namn jag aldrig uppfattat nickade hukande åt mig och återgick till att fylla på diskmaskinen.

Jag önskade att Sam hade ringt mig innan allt folk hunnit dit; jag hade inget emot att börja lite tidigare om det var så.

Fast han var inte riktigt sig själv ikväll. Jag började ta hand om borden i min avdelning, hämtade nya drinkar och tog bort korgar och tallrikar med uppäten mat, tog betalt och gick och hämtade växel. ”Fröken! En flaska Red Stuff på momangen!” Jag kände inte igen rösten, och det var en ovanlig beställning. Red Stuff var det billigaste syntetblodet, och det var bara de allra mest nyblivna vampyrer som stod ut med att dricka det. Jag gick och hämtade en flaska från kylskåpet med glasdörr och stoppade den i mikrovågsugnen. Medan den värmdes på tittade jag mig omkring bland gästerna för att se vad det var för någon vampyr. Han satt bredvid min vän Tara Thornton. Jag hade aldrig sett honom förut, vilket oroade mig lite. Tara hade haft ihop det med en äldre vampyr (betydligt äldre – Franklin Mott hade varit äldre än Tara när han dött och blivit vampyr, och sedan hunnit vara vampyr i trehundra år till ovanpå det). Han hade gett henne dyrbara gåvor, exempelvis en Camaro. Vad gjorde hon med den här nye killen? Franklin hade åtminstone varit väluppfostrad.

Jag ställde den varma flaskan på en bricka och bar bort den till paret. Det är inte särskilt stark belysning inne på Merlotte’s om kvällarna, för så vill gästerna ha det, och det var inte förrän jag kommit ganska nära som jag såg Taras sällskap ordentligt.

Han var slank och hade smala axlar, och håret var bakåtslickat.

Han hade långa naglar och skarpa drag. Han var säkert attraktiv på sitt sätt – om man var inne på att krydda sexlivet med en rejäl portion fara, vill säga.

Jag ställde fram flaskan åt honom och sneglade osäkert på 14

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 14

2010-06-30 17.01

Tara. Hon var ursnygg som vanligt. Tara är lång, smal och mörkhårig, och hon har en utsökt garderob. Hon hade en riktigt hemsk uppväxt bakom sig, och nu drev hon eget företag och hade till och med blivit invald i köpmannaföreningen. Sedan hade hon börjat träffa Franklin Mott, den förmögne vampyren, och därefter hade hon inte berättat så mycket om sitt liv för mig. ”Sookie”, sa hon nu, ”det här är Franklins vän Mickey.” Hon lät inte som om hon ville att vi skulle träffas egentligen. Snarare lät hon som om hon beklagade att det var just jag som tagit Mickeys beställning. Hennes glas var tomt, men hon tackade nej när jag frågade om hon ville ha något mer.

Jag och vampyren nickade åt varandra; de tar ogärna i hand.

Han såg på mig medan han drack en klunk av blodet. Hans blick var lika kall och fientlig som en huggorms. Om han var en vän till den ultrasofistikerade Franklin var jag en brödrost.

Hejduk, snarare. Livvakt, kanske? Men varför skulle Franklin ordna med livvakt åt Tara?

Hon hade uppenbarligen ingen lust att prata öppet inför det där äcklet, så jag sa bara ”Vi ses” och gick med Mickeys pengar till kassan.

Det var mycket att göra hela kvällen, men jag tänkte på min bror under de få lugna stunder jag ändå fick. För andra kvällen i rad var han ute och roade sig under fullmånen med de andra vilddjuren. Sam hade farit iväg som ett skott så fort Terry Bellefleur kommit dit. Papperskorgen inne på kontoret var full med pappersservetter. Han hade sett ut att vara spänd som en fiolsträng av förväntan.

Det var en sådan där kväll då jag undrade hur människorna i min omgivning kunde vara så blinda för den andra värld som existerade sida vid sida med vår. Bara frivilligt vald okunskap kunde förklara att ingen kände den magiska laddningen i luften. Bara gruppmentalitetens bristande fantasi kunde förklara

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 15

15

2010-06-30 17.01

att ingen undrade över vad som försiggick ute i mörkret runt omkring dem.

Men så insåg jag att det inte var så länge sedan jag själv hade varit precis lika blind som de andra. Inte ens när vampyrerna hade gått ut över hela världen med sitt noggrant samordnade tillkännagivande av sin egen existens var det så värst många myndigheter eller individer som hade gått ett steg vidare i tanken: om det nu finns vampyrer, vad kan det då mer finnas för något som ruvar i skuggorna?

Av ren nyfikenhet började jag tjuvlyssna lite på folks tankar för att se vad de var rädda för. De flesta i baren tänkte på Mickey. Kvinnorna, och vissa av männen också, satt och funderade på hur det skulle vara att ligga med honom. Till och med advokaten Portia Bellefleur, som trivdes utmärkt med huvudet i sanden, tittade över axeln på sitt sällskap och kikade lite på vampyren. Jag begrep mig inte på dem. Mickey var rent skräckinjagande. Det uteslöt varje form av fysisk attraktion från min sida. Men väldigt mycket tydde på att de andra gästerna inte kände likadant.

I hela mitt liv hade jag kunnat läsa folks tankar. Det är ingen välsignelse. De flesta medvetanden slipper man helst ta del av.

Folk tänker tråkiga, vidriga, desillusionerande tankar. Det är ytterst sällan man får höra någonting roligt. Bill hade åtminstone lärt mig att stänga ute en del av oljudet. Innan han lärde mig ett och annat hade det varit som att lyssna på hundra radiokanaler på en gång – somliga kristallklara, andra avlägsna och åter andra, som till exempel hamnskiftares tankar, fulla av brus och obegripligheter. Men allt sammantaget hade det varit en enda kakofoni. Inte konstigt att folk hade behandlat mig som lite efter i skallen.

Vampyrer var tysta. Det var det bästa av allt med vampyrer, som jag såg det: de var döda. Deras hjärnor var också döda. Det 16

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 16

2010-06-30 17.01

var bara någon gång på tusen som jag snappade upp det minsta av vad en vampyr tänkte.

Shirley Hunter, som var min brors chef på kommunens vägkontor, frågade mig var Jason höll hus när jag bar ut en kanna öl till bordet där han satt. Shirley gick allmänt under smeknamnet Catfish. ”Ja du, det är rena gissningen”, svarade jag undanglidande, och då plirade han åt mig. Det man gissade var ju alltid i första hand att Jason var med en kvinna någonstans, och i andra hand att han var med någon annan kvinna. Männen runt bordet (de hade fortfarande sina arbetskläder på sig) började skratta. Så himla roligt var det väl inte, men de hade druckit en del öl.

Jag skyndade tillbaka för att beställa tre whisky och cola av Terry Bellefleur, Portias kusin, som hade fullt upp i baren. Terry, en Vietnamveteran med gott om ärr av både det fysiska och känslomässiga slaget, tycktes klara av kvällens jäkt och stress ganska bra. Han gillade enkla arbetsuppgifter som krävde viss koncentration. Hans gråstänkta kastanjebruna hår var uppsatt i hästsvans, och han såg ut att vara helt inriktad på sina barsysslor. Han blev klar med drinkarna på nolltid, och han log åt mig när jag ställde dem på brickan. Det var inte varje dag Terry bjöd på ett leende, så det värmde lite extra.

Just som jag vände mig om med brickan vilande mot höger handflata utbröt det bråk i lokalen. En Louisiana Tech-student från Ruston hade hamnat i ett tvåmans klasskrig med Jeff LaBeff, en redneck som hade massor av barn och försörjde sig, mer eller mindre, på att köra sopbil. Det kanske mest handlade om två tjurskalliga killar som rök ihop, oberoende av frågor om bildningsnivå och storstad kontra landsbygd. Oavsett vilket så insåg jag efter några sekunder att bråket inte skulle inskränka sig till att de skrek okvädesord åt varandra.

Inom loppet av de sekunderna försökte Terry ingripa. Han

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 17

17

2010-06-30 17.01

hann snabbt emellan Jeff och studenten och fattade tag om varsin handled på dem. Först trodde jag att det skulle räcka, men Terry var inte lika ung och rask som förr i världen. Nu bröt helvetet lös. ”Varför gör du inget?” snäste jag ilsket åt vampyren Mickey när jag skyndade mig förbi hans och Taras bord på väg bort till Terry och de andra för att försöka få stopp på slagsmålet.

Men Mickey satt bara bekvämt tillbakalutad på stolen och smuttade lite på sin flaska. ”Inte mitt jobb”, sa han lugnt.

Det begrep jag ju, men det gjorde mig inte mer förtjust i vampyren – särskilt inte när studenten for runt och försökte smälla till mig när jag närmade mig bakifrån. Han missade, och jag drämde till honom i skallen med brickan. Då stapplade han åt sidan; möjligen började han blöda lite också. Terry lyckades övermanna Jeff LaBeff, som ändå verkade vilja ha en förevändning att sluta.

Sådana här incidenter hade inträffat allt oftare på sistone, särskilt när Sam var borta. Det var uppenbart att vi behövde en utkastare, åtminstone på helgerna … och när det var fullmåne.

Studenten hotade att dra mig inför domstol. ”Vad heter du?” frågade jag. ”Mark Duffy”, sa den unge mannen och höll sig om huvudet. ”Var kommer du ifrån då, Mark?” ”Minden.”

Jag gjorde en snabb utvärdering av hans kläder, hans uppförande – och hans tankar. ”Det ska bli riktigt roligt att ringa din mamma och berätta att du försökte slå en kvinna”, sa jag. Då bleknade han, och sedan var det färdigpratat om stämningsansökningar hit och dit. Han och hans polare gick snart därifrån.

Det var alltid smidigt att kunna ta reda på det mest effektiva hotet.

Jeff fick också lämna stället.

18

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 18

2010-06-30 17.01

Terry återvände till sin plats bakom bardisken och började blanda drinkar igen, men han haltade lätt och såg spänd ut, vilket bekymrade mig. Terry var inte helt stabil efter sina upplevelser under kriget. Jag var inte på humör för mer bråk under en och samma kväll.

Men självklart var kvällen långt ifrån över.

Någon timme efter slagsmålet kom det in en kvinna. Hon såg alldaglig ut, klädd i slitna jeans och kamouflagejacka. Hennes boots hade säkert varit hur tjusiga som helst när de var nya, men det var inte igår. Hon hade ingen handväska, och gick med händerna djupt i fickorna.

Det var en rad saker som fick det att rycka i mina mentala känselspröt. För det första var det något som inte stämde med hur hon såg ut. En kvinna här i trakten kunde mycket väl tänkas gå klädd sådär om hon skulle ut och jaga eller köra traktor, men inte när hon skulle på Merlotte’s. De allra flesta kvinnor här omkring piffade till sig lite när de gick ut. Hon var inte på väg till jobbet, och omvänt var hon heller inget fnask.

Knark, således.

Jag måste ju skydda baren nu när Sam inte var där, så jag riktade in mig på hennes tankar. Folk tänker naturligtvis sällan i fullständiga meningar, och det jag återger är en tillrätta­ lagd version – men det hon tänkte var alltså ungefär detta: Tre medicin­flaskor kvar bara, de håller på att bli gamla och tappa ­stinget, måste sälja dem ikväll så jag kan ta mig tillbaka till Baton Rouge och köpa mer. Vampyr här inne, om han får veta att jag har vampyrblod på mig dödar han mig. Vilken håla. Måste tillbaka till stan så absolut fort som möjligt.

Hon var vampyrtömmare, eller möjligen bara langare. Vampyrblod var den starkaste drogen på marknaden, men vampyrerna delade givetvis inte med sig frivilligt. Det var en livsfarlig verksamhet att ägna sig åt, vilket också förklarade varför de

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 19

19

2010-06-30 17.01

små flaskorna med blod var så otroligt dyra.

Vad var det då en bloddrickare fick för alla pengarna? Det kunde vara ganska mycket, beroende på hur gammalt blodet var (det vill säga hur länge sedan tömningen ägt rum), åldern på vampyren som tömts och sedan olika kemiska variabler hos den som konsumerade blodet. Dels var det en känsla av oövervinnerlighet, plus ökad styrka och perfekt syn och hörsel. Men framför allt, och viktigast för alla amerikaner: förbättrat utseende.

Men det var bara fullständiga idioter som fick för sig att dricka vampyrblod från svarta marknaden. För det första var effekten ökänt svårförutsebar. Och inte bara effekten som sådan; tiden den satt i kunde också variera, från ett par veckor till ett par månader. För det andra fanns det de som helt enkelt blev sinnessjuka när de fick i sig av blodet – ibland så pass att de började mörda folk hej vilt. Jag hade också hört talas om langare som sålde grisblod eller smittat människoblod till lättlurade köpare. Men det allra främsta skälet att hålla sig borta ifrån svarta marknaden för vampyrblod var detta: vampyrer hatade tömmare, och de hatade de som drack av det tömda blodet (blodpundarna, som de kallades). Och man vill inte ha en skitförbannad vampyr på halsen.

Det fanns inga lediga poliser på Merlotte’s den kvällen. Sam sprang runt och viftade på svansen någonstans. Jag ville verkligen inte säga något till Terry, för jag visste inte hur han skulle reagera. Jag måste göra något åt den där kvinnan.

Jag gör verkligen mitt yttersta för att inte lägga mig i saker och ting när enda anledningen till att jag känner till något är min telepatiska förmåga. Om jag la näsan i blöt så fort jag fick veta någonting som skulle kunna inverka på mina medmänniskors liv (som att kommunens revisor förskingrade pengar eller att en av kriminalpoliserna tog emot mutor) skulle jag inte 20

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 20

2010-06-30 17.01

kunna bo kvar i Bon Temps, och Bon Temps var mitt hem.

Men jag kunde bara inte låta den där snuskiga kvinnan sälja sin skit inne på Sams ställe.

Hon satte sig på en barstol och beställde en öl av Terry. Hans blick dröjde sig kvar vid henne. Också Terry förstod att allt inte var som det skulle med främlingen.

Jag gick fram och ställde mig bredvid henne medan jag väntade på att Terry skulle göra i ordning min beställning. Hon behövde duscha, och hon hade befunnit sig någonstans där man eldade med öppen spis. Jag såg till att röra vid henne, något som alltid brukade underlätta tankeläsandet. Var hade hon blodet?

I jackfickan. Bra. Jag tog helt enkelt och spillde ett glas vin över henne. ”Men vad i helvete!” sa hon, hoppade ner från barstolen och drog verkningslöst med handen över jackan. ”Det var väl fan vad du var klumpig då!” ”Oj ursäkta”, sa jag underdånigt, ställde ifrån mig brickan på bardisken och gav Terry ett hastigt ögonkast. ”Men du, låt mig hälla lite sodavatten på jackan.” Utan att hon gett mig lov att göra det drog jag av henne den, och innan hon hann reagera på vad jag gjorde och börja värja sig hade jag redan tagit hand om den och kastat den till Terry. ”Kan du hälla lite sodavatten på den är du snäll”, sa jag. ”Bara se till så att innehållet i fickorna inte blir blött.” Det var ett trick jag använt flera gånger tidigare.

Det var tur att det var kallt ute och att hon hade jacka på sig, så att hon inte bara gått runt med blodflaskorna i jeansfickan. Det hade inte varit lika lätt att lösa.

Under jackan hade kvinnan på sig en utnött gammal Dallas Cowboys-T-shirt. Hon började huttra, och jag undrade om hon kanske höll på med mer konventionella droger för egen del. Terry gjorde stort nummer av att badda vinfläcken med sodavatten. Han hade fattat min vink, så han rotade igenom

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 21

21

2010-06-30 17.01

fickorna. Han tittade äcklat på det han hittade, och jag hörde ett klirr när han slängde de små medicinflaskorna i soptunnan bakom bardisken. Allt annat stoppade han tillbaka i fickorna på jackan.

Kvinnan öppnade munnen för att börja skrika och härja, men så insåg hon att hon faktiskt inte kunde göra något. Terry såg henne rakt i ögonen som för att utmana henne att våga säga något om blodet. Folk runt omkring följde förloppet med stort intresse. De förstod att någonting var i görningen, men inte riktigt vad – allt hade gått så fort. När Terry försäkrat sig om att kvinnan inte skulle börja skrika och ha sig räckte han mig jackan. Jag hjälpte henne på med den, och Terry sa: ”Hit kommer du inte fler gånger.”

Om vi fortsatte att kasta ut folk i den här takten skulle vi snart inte ha många gäster kvar. ”Satans jävla bonnläpp”, sa hon. Alla som stod i närheten drog unisont efter andan. (Terry var nästan lika oförutsebar som en blodpundare.) ”Du kan kalla mig vad du vill”, sa han. ”Det är inte direkt så det biter när det kommer från dig. Håll dig borta härifrån bara.” Jag drog en suck av lättnad.

Hon knuffade sig genom folksamlingen och gick mot dörren. Samtliga i lokalen följde henne med blicken, så även vampyren Mickey. Faktum var att han satt och pillade med någonting – en mobiltelefon med inbyggd kamera, såg det ut som. Jag undrade vem han skickat bilden till. Jag undrade om kvinnan skulle komma hem i ett stycke.

Terry var noga med att inte fråga mig hur jag kunde veta att den skinntorra kvinnan hade förbjudna substanser i jackfickan.

Det var ännu en konstig sak med Bon Temps invånare. Ryktena om mig hade varit i omlopp så länge jag kunde minnas, ända sedan jag var liten och mina föräldrar lät mig gå igenom 22

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 22

2010-06-30 17.01

värsta psykvårdsvängen. Och ändå, trots alla bevis de fått sig till livs genom åren, så föredrog nästan alla att betrakta mig som halvkorkad och udda hellre än att kännas vid min märkliga förmåga. Jag var givetvis så diskret som möjligt. Och jag hade vett att hålla tyst.

Hur som helst hade Terry sina egna demoner att tampas med. Terry levde främst på någon typ av pension från staten, och så städade han på Merlotte’s om morgnarna och hade en del annat för sig. Han hoppade in åt Sam tre, fyra gånger i månaden. Resten av tiden höll han sig för sig själv, och ingen verkade riktigt veta vad han sysslade med. Det var fruktansvärt jobbigt för honom att ha med folk att göra, och kvällar som denna var helt enkelt inget han mådde bra av.

Det var tur att han inte var där kvällen därpå, för då brakade helvetet lös på riktigt.

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 23

23

2010-06-30 17.01

kapitel 2

D

et var lite lugnare på Merlotte’s nästa kväll, och först trodde jag att allt var som vanligt igen. Sam var tillbaka, avslappnad och på gott humör. Inget verkade kunna få honom ur gängorna, och när jag berättade för honom vad som hänt kvällen innan berömde han mig för att jag skött det så smidigt.

Tara var inte där, så jag hade inte möjlighet att fråga henne om Mickey. Fast passade det sig att jag la mig i det egentligen?

Förmodligen inte. Men jag var orolig för henne, och då spelade det inte så stor roll vad som passade sig eller inte.

Jeff LaBeff var där igen. Han verkade skämmas över att ha låtit sig provoceras av den där collegekillen. Terry hade berättat om bråket för Sam, som nu passade på att ge Jeff ett varningens ord.

Andy Bellefleur, kriminalare vid Renard Parishs polismyndighet och bror till Portia, kom dit tillsammans med den unga kvinnan han dejtade, Halleigh Robinson. Andy var äldre än jag, och jag är tjugosex. Halleigh var tjugoett – minimiåldern för att bli insläppt. Halleigh var nyutexaminerad från college och hade precis börjat jobba som lågstadielärare. Hon var väldigt snygg. Hon hade kortklippt brunt hår, stora bruna ögon och behagliga former. Andy och hon hade träffats i två månaders tid, och såvitt jag kunde avgöra gick förhållandet framåt i sedvanlig takt.

Andys tankegångar kretsade kring att han verkligen gillade 24

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 24

2010-06-30 17.01

Halleigh (även om hon var lite tråkig), och han började tycka att det var dags att hon släppte till. Halleigh å sin sida tyckte att Andy var sexig och riktigt världsvan och allt, och hon fullkomligt avgudade den nyrenoverade villan där släkten Bellefleur huserade, men hon var rädd att han skulle tappa intresset så fort de legat med varandra. Jag avskyr att veta mer om ett förhållande än vad parterna själva gör – men hur mycket jag än försöker sluta mig är det alltid något som sipprar igenom.

Den kvällen kom också Claudine till baren. Det var framåt stängningsdags. Claudine är drygt en och åttio lång. Hon har svart, lockigt hår som går långt ner på ryggen på henne, och hennes hy ser alldeles ömtålig ut, liksom tunn och blank som skalet på ett plommon. Claudine klär sig väldigt iögonfallande.

Ikväll hade hon på sig en terrakottafärgad byxdräkt som satt åt ordentligt om hennes amasonliknande kropp. Hon jobbar på reklamationsavdelningen på en stor affär i gallerian i Ruston.

Jag önskade att hon tagit med sig sin bror Claude. Hans läggning är i vägen för honom och mig, men han är rena ögongodiset.

Han är älva. Bokstavligt talat. Det är förstås Claudine också.

Hon vinkade åt mig över huvudet på resten av gästerna. Jag log och vinkade tillbaka. Alla blir alltid glada av Claudine, som alltid är på oförskämt gott humör så länge det inte är några vampyrer i närheten. Claudine är impulsiv och kul att umgås med, fast som alla älvor är hon rent livsfarlig när hon är arg.

Det händer dessbättre inte särskilt ofta. Älvor har en vis särställning i de övernaturligas hierarkiska struktur. Exakt var de befinner sig i hackordningen har jag ännu inte lyckats klura ut, men det ska säkert klarna någon gång.

Alla de manliga gästerna satt och dreglade över Claudine, och hon njöt i fulla drag. Hon gav Andy Bellefleur en lång, storögd

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 25

25

2010-06-30 17.01

blick, och Halleigh Robinson blängde på henne som om hon tänkte spotta henne i ansiktet, tills hon påminde sig själv om att hon faktiskt var en väluppfostrad sydstatsflicka. Men Claudine tappade allt intresse för Andy när hon upptäckte att han satt och drack iste med citron. Älvor är våldsamt allergiska mot citron; till och med mer än vad vampyrer är mot vitlök.

Claudine tog sig fram till mig och gav mig en stor kram, vilket gjorde samtliga män i baren gravt avundsjuka. Hon tog min hand och ledde mig till Sams kontor. Av ren nyfikenhet följde jag med. ”Min kära vän”, sa Claudine. ”Jag har dåliga nyheter.” ”Vadå?” Inom loppet av ett hjärtslag hade min konsternation övergått i skräck. ”Det var skottlossning tidigt i morse. En av varulvspumorna blev träffad.” ”Åh nej! Inte Jason!” Fast nog skulle någon av hans vänner ha ringt om han inte hade dykt upp på jobbet? ”Nej då, din bror är det ingen fara med, Sookie. Men Calvin Norris är skjuten.”

Jag var helt chockad. Varför hade inte Jason ringt och berättat det? Varför fick jag höra det av någon annan? ”Ihjälskjuten menar du?” frågade jag med darrande röst. Inte för att Calvin och jag stod varandra så nära – absolut inte – men jag var ändå chockad. Heather Kinman, en tonårstjej, hade blivit skjuten en vecka tidigare. Vad var det som höll på att hända i Bon Temps egentligen? ”Han blev träffad i bröstet. Han lever, men det är allvarligt.” ”Ligger han på sjukhus?” ”Ja, hans brorsdöttrar körde honom till Grainger Memorial Hospital.”

Grainger var en stad som låg sydöst om Hotshot, närmare byn än kommunens sjukhus i Clarice.

26

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 26

2010-06-30 17.01

”Vem var det som sköt honom då?” ”Det är det ingen som vet. Calvin blev skjuten tidigt i morse när han var på väg till jobbet. Han hade kommit hem från … öh … sina månatliga aktiviteter, bytt om och sen börjat köra in mot stan för att gå på sitt skift.” Calvin jobbade på Norcross. ”Hur vet du allt det här?” ”En kusin till honom var i affären och köpte en pyjamas åt Calvin, för han ägde tydligen ingen egen. Sover väl naken, antar jag”, sa Claudine. ”Jag vet inte hur de tror att det ska gå till att klä på honom en pyjamas ovanpå bandagen och det.

Kanske det bara var byxor han behövde? Calvin skulle nog inte gilla att traska runt på sjukhuset iförd enbart såna där hemska sjukhuskläder.”

Claudine var inte alltid så noga med att hålla sig till ämnet. ”Tack för att du berättade”, sa jag. Jag undrade hur hon och Calvins kusin kände varandra, men det tänkte jag inte fråga om. ”Det var så lite. Jag förstod ju att du skulle vilja veta. Heather Kinman var också skiftare, förresten. Det visste du kanske inte.

Nåt att tänka på.”

Claudine pussade mig i pannan – älvor är väldigt glada i kroppskontakt – och så gick vi tillbaka in i baren. Hon hade gjort mig mållös med det hon berättat. Själv var hon synbart oberörd; hon beställde en whisky sour och sedan dröjde det inte många minuter innan hon hade en hel drös med karlar som svärmade för henne. Det hände aldrig att hon gick därifrån tillsammans med någon, men männen verkade tycka att det var roligt att försöka ändå. Mitt intryck var att hon blev stärkt av all beundran och uppmärksamhet.

Till och med Sam log som ett fån mot henne, och då ska man komma ihåg att hon inte ens gav något i dricks.

När vi stängde hade Claudine gett sig av för att åka tillbaka

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 27

27

2010-06-30 17.01

till Monroe, och jag hade berättat för Sam vad hon sagt. Han var lika förfärad som jag. Calvin Norris var förvisso flockledare för en liten by med hamnskiftare, men för resten av världen var han en stabil, tystlåten ungkarl med eget hus och bra jobb som förman på traktens sågverk. Det var svårt att tänka sig att någon av dessa båda identiteter skulle bli föremål för ett mordförsök. Sam bestämde sig för att skicka blommor med hälsningar från alla på Merlotte’s.

Jag drog på mig kappan och gick ut genom bakdörren med Sam hack i häl. Jag hörde att han låste dörren efter oss. Jag mindes plötsligt att vi höll på att få slut på syntetblod, och vände mig för att säga det till honom. Han såg att jag skulle säga något så han spärrade upp ögonen lite. Innan jag hann blinka ens förvandlades han ansiktsuttryck från förväntansfullt till chockat, någonting mörkrött började sprida sig över hans vänsterben och jag hörde ljudet av ett gevärsskott.

Sedan var det blod överallt. Sam föll ihop på marken och jag började skrika.

28

Hur död som helst_inlaga_POC .indd 28

2010-06-30 17.01