9789170018046

1

Ibland blir du rädd för sig själv. Vad är det då, egentligen? Ett straff?

Ett tidsfördriv? En lättnad? Du vet inte säkert. Du säger till dig själv att det var fyra år sedan det hände, att det inte längre spelar någon roll och att du ändå inte kan göra något åt det. Men du lyssnar inte på det örat, eller hur? Du envisas med att återvända till den där otäcka lilla gröna boken.

Torsdagen den 2 januari 1930 I morgon ska jag besöka Bleeding Heart Square för första gången.

Det var unge mr Orburns idé. Jag tänker alltid på honom som unge mr Orburn trots att han måste vara 35 eller 40 år gammal vid det här laget. Han är ung, om man jämför med hans far som brukade besöka min faster och bli bjuden på madeira och sockerkaka. För så många år sedan – tänk så tiden flyger iväg!

Det här är det första jag skriver i dagboken och det känns lite konstigt, nästan som om jag pratade med någon som jag precis hade träffat. Jag fick dagboken av min brorsdotter när jag tillbringade juldagen med min bror och hans familj. Det var väl snällt av dem att fråga och det var definitivt bättre än att behöva äta julmiddagen på hotell Rushmere tillsammans med de andra gästerna som inte har familjer som kan bjuda hem dem till sig. Men det kändes ändå lite jobbigt.

5

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 5

09-06-03 15.30.35

Hur som helst så har vi inlett ett nytt år och jag ska försöka börja om på nytt. Jag har avlagt flera nyårslöften: jag ska vara på gott humör, jag ska tänka på andra som har det sämre än jag och försöka hjälpa dem, jag ska läsa om alla delarna i Nya testamentet och skriva kommentarer. Jag ska fortsätta med den här dagboken.

I den ska jag anteckna intressanta intryck, samtal, tankar etc., som dyker upp. Jag måste hålla mig aktiv, eftersom vi alla vet vilka synder den sysslolöse frestas av!

Alltså – åter till Bleeding Heart Square. Det är ett så märkligt namn. Jag frågade mr Orburn var det kom ifrån, men det visste han inte.

OBS! Ta reda på vad namnet betyder.

Det är som om du hör henne prata, som om hon stod vid din sida.

När det är riktigt svårt inbillar du dig att man känner doften av hennes parfym. Att du tänker hennes tankar, drömmer hennes drömmar.

Det är förstås bara påhittat. Miss Philippa May Penhow är inte död, hon sover bara.

• Klockan tio minuter över tre torsdagen den 6 november 1934 fumlade Lydia Langstone i handväskan efter portnyckeln. Husets smutsiga fasad tornade upp sig över henne. En kall vind med enstaka regnstänk kylde hennes handleder. I brådskan tappade hon nyckeln och skrattade som en idiot när hon böjde sig ner för att ta upp den.

Löven blåste runt på gatan. Taxin svängde ut från trottoarkanten och hon kastade en blick över axeln när hon hörde motorljudet.

Ytterdörren, flankerad av ett par vita pelare, befann sig närmare en meter ovanför trottoaren.

Men det här, tänkte hon, skulle ställa allt till rätta. Nu. Äntligen.

6

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 6

09-06-03 15.30.36

Hon vred runt nyckeln i låset och sköt upp dörren. En tystnad hade sänkt sig över huset; det lugn som uppstod mellan lunch och eftermiddagste när tjänstefolket, under en timme eller två, gjorde sig osynliga och ägnade sig åt sina egna livsmysterier.

Marcus hatt låg på den blankpolerade kistan nedanför trappan.

För en gångs skull blev hon glad när hon såg den. Han hade ätit lunch på klubben och inte sagt när han skulle vara tillbaka. Hon såg visserligen att det låg ytterligare en hatt på kistan, en som hon inte kände igen, men var så fokuserad att hon missade att dra den självklara slutsatsen att dess ägare också måste befinna sig i huset.

Marcus skulle vara på övervåningen i arbetsrummet eller i sällskapsrummet. Fortfarande iförd hatt och kappa började Lydia leta efter honom. Hon sprang uppför trappan som var alldeles för bred och imponerande i förhållande till hallen nedanför och avsatsen ovanför. Det var den sortens hus – som byggts för att imponera, till priset av minskad bekvämlighet och funktionalitet.

Hon tvekade ett ögonblick i korridoren på övervåningen innan hon provade dörren till sällskapsrummet. Det var tomt och brasan var inte tänd. Hon kilade fram till arbetsrummet och öppnade dörren utan att knacka. Marcus satt i en av fåtöljerna framför eldstaden med en cigarr i handen och ett glas whisky på bordet bredvid sig.

Han tittade upp på henne och hon blev stående i dörröppningen.

Han stirrade på henne, rodnande och med vidöppna ögon.

Besökaren reste sig och vände sig mot henne. Han var slank och mörk med en liten mustasch som fick honom att se ut som en beslutsam säl. Marcus reste sig också, men utan entusiasm och som om han motvilligt löd ett påbud från högre makt. ”Ah, min kära Lydia”, sa han och artikulerade med den omsorg som är typisk för den som närmar sig full berusning. ”Jag tror inte att du har träffat Rex Fisher.” Han vände sig mot sin gäst. ”Rex, det här är min hustru.”

Fisher haltade fram till henne, leende med utsträckt hand. ”Vi har faktiskt träffats, mrs Langstone.”

7

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 7

09-06-03 15.30.36

”Ja visst, sir Rex”, sa Lydia. ”Ni kom ner till Monkshill över en helg. Det måste ha varit strax efter kriget.”

De skakade hand. Fisher hade ett sätt att betrakta en på som om man, just då, var det intressantaste som fanns i hela världen. Det var både smickrande och skrämmande, på en och samma gång. ”Och hur står det till med lord och lady Cassington?” frågade han. ”Mycket bra, tack.” Hon log mot honom. ”Jag inser att jag är förskräckligt oartig, men kan jag få beröva er Marcus sällskap för ett ögonblick? Det är en sak som jag måste berätta för honom.”

Fisher backade ett steg, fortfarande med ett leende på läpparna. ”Självklart, mrs Langstone.”

Marcus gav ifrån sig ett otydligt ljud som kan ha varit en frammuttrad protest. Men hon gav honom inte tid att tänka efter. Hon lämnade rummet, korsade hallen och gick in i sällskapsrummet.

Hon hörde sin make be gästen om ursäkt, hur arbetsrumsdörren stängdes och sedan ljudet av hans fotsteg bakom sig.

När de var inne i rummet båda två stängde hon dörren. Irritationen fick honom att blåsa ut kinderna så att läpparna plutade och ögonen såg större ut än någonsin. När de var barn hade hon tänkt på det som ansiktet hos en arg groda, men det hade hon naturligtvis aldrig sagt. Hon insåg med avsmak att han var ännu fullare än vad hon först hade trott. ”Din lilla idiot”, sa han. ”Vad i helvete tror du att du håller på med?” ”Marcus, det är en sak jag måste …” ”Fattar du vad du har gjort?” avbröt han henne med låg röst. ”Du har antagligen förstört min politiska karriär innan den ens har börjat.” ”Det där är ju struntprat, du vet …” ”Rex står på god fot med Mosley. Men han är retlig som tusan och tar illa upp för minsta sak. Och han skulle precis erbjuda mig …”

8

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 8

09-06-03 15.30.36

Hon tog ett steg mot honom med framsträckta händer. ”Men du förstår inte”, började hon. ”Jag …” ”Jag förstår bara alltför väl”, fräste han. ”Det största misstag jag nånsin gjort var att gifta mig med dig.”

Det kändes som om tankarna frös till is inom henne. Hon kände ingenting, förutom kylan. Hon kunde inte tänka, än mindre röra sig.

Hon stirrade tomt på sin make. Det var som om hennes passivitet retade honom ytterligare. Han steg fram och slog henne på kinden med höger handflata. Det var ett relativt lätt slag, men det fick henne ändå att vrida på huvudet. Hon flämtade till och lyfte vänster hand för att hålla den mot stället där slaget träffat. ”Herregud!” utbrast han. ”Din korkade idiot!”

Redan medan han pratade förstod hon att han skulle slå henne igen. Det var på sätt och vis bara en fortsättning. Han hade delat ut den första örfilen med högerhandens insida och nu vände han tillbaka armen och ökade kraften i svingen på vägen tillbaka. Handryggen träffade kindbenet. Kraften i slaget var tillräcklig för att hon skulle stappla bakåt mot en stol. Hon slog emot sitsen med benet, strax nedanför knäet. Hon förlorade balansen och föll klumpigt så att hon hamnade både över stolen och på golvet. Hon skrek till när smärtan kom efter en sekunds fördröjning. Hon var vagt medveten om att Marcus tornade upp sig över henne. ”Jag hoppas att jag inte ska behöva påminna dig igen”, sa han och talade långsamt och tydligt som till en enfaldig tjänare. ”Du får aldrig störa mig när jag är i arbetsrummet. Aldrig nånsin. Är det förstått?”

Hon blundade och lyssnade till dånet i öronen. Hon hörde när ljudet från hans fotsteg tonade bort, hur dörren öppnades och stängdes.

Hon vilade huvudet mot armen. Kroppen var en mörk kontinent, som Afrika, tänkte hon, full av märkliga folkslag och outforskade områden, redo att plundras av giriga män. Hon försökte tömma sinnet och skapa den perfekta tomheten, som Saharaöknen.

Tiden gick. På spiselkransen tickade – likt en metronom – det 9

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 9

09-06-03 15.30.36

förskräckliga franska ur som Marcus föräldrar ärvt efter en gammal släkting. Värken i käken bultade lydigt i takt. Familjen Langstone kontrollerade till och med hennes smärta. Hon trodde att hon kanske blödde, men ville inte få det bekräftat.

Efter en stund gick männen ner till bottenvåningen. Fischer sa något. När Lydia träffade honom på Monkshill hade han varit en vanlig enkel mr Fischer. Och precis hemförlovats från armén.

Hans far hade tjänat ganska bra på kriget, mindes hon, och Lloyd George hade gjort honom till baron – eller, troligare, sålt titeln till honom. Den gamle hade dött för ett par år sedan och Fischer hade övertagit titeln. Retlig, hade Marcus sagt, och han kunde mycket väl ha rätt. De nyrika var alltid känsliga för förolämpningar, även där inga fanns.

Lämnad åt sig själv kunde hon ha stannat där för alltid med hårt slutna ögon. Det var bara tankarna på tjänstefolket som fick henne att avstå från att ligga kvar. Förr eller senare skulle hembiträdet komma för att dra för gardinerna och tända brasan och man skulle sätta kannan på spisen nere i källaren så att den var redo när någon ringde efter te. Hon stod inte ut med att se tjänstefolket. Hon stod inte ut med att se någon över huvud taget. Hon reste sig svajande och öppnade ögonen. Den korta novemberdagens eftermiddagsljus höll redan på att mattas. Hon gick upp till sovrummet.

Av alla rummen i det hemska huset var hennes sovrum det som var minst outhärdligt. Hon låste dörren. Det mesta av möblemanget hade följt med huset – med andra ord var de mörka, fula och avsedda att hålla länge, som nästan allt som släkten Langstone ägde. Men hon hade tagit med sig ett par möbler från Monkshill och de skapade åtminstone en viss anknytning till hennes gamla jag. Och hon hade ett eget badrum.

Hon gick in och satte sig på toalettstolen. Efter en stund tittade hon upp i spegeln ovanför handfatet. På vänster kind syntes ingenting. Men hon såg ett litet blåmärke och en lätt rodnad där Marcus knogar hade träffat höger kindben. Signetringen hade rivit 10

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 10

09-06-03 15.30.36

upp huden och lämnat kvar en liten blodfläck som nu hade torkat.

Hon nöp huden mellan tummen och pekfingret. Inget mer blod. Nu var allt slut. Men smärtan kände hon fortfarande.

Hon förvånades över att spegelbilden verkade så vanlig, så totalt omedveten om att den nu tillhörde en helt annan människa.

När hembiträdet knackade på dörren sa Lydia att hon hade svår huvudvärk, inte ville ha något te och skickade iväg henne. Vid det laget låg den lilla resväskan redan öppen på sängen.

Lydia brukade egentligen aldrig packa och förvånades över att det var så svårt. Hon började med att lägga i alla sina smycken, men tog upp alltsammans igen och sorterade bort, smycke för smycke, allt som kommit från familjen Langstone. Hon behöll vigselringen eftersom den var bevis för ett fullbordat faktum, men bestämde sig för att lämna kvar förlovningsringen, med en solitär diamant som en gång tillhört Marcus farmor. Hon tog med sig postsparbanksboken, som fortfarande stod i namnet Lydia Ingleby-Lewis, men lämnade checkhäftet och bankboken som tillhörde mrs L. M. Langstone.

Hon visste inte vilka kläder hon skulle ta med sig eftersom hon inte visste vilka hon skulle behöva. Efter en stund tappade hon tålamodet och fyllde väskan med det hon råkade få tag i. I sista stund slängde hon i ett amatörfoto av sin syster Pamela. Det kändes som om pulsen ökade. Varje fördröjning innebar fara. Ibland var det bättre att inte tänka för mycket. Man borde hellre agera instinktivt, som ett djur.

När väskan var full satte Lydia på sig hatt, kappa, handskar och tog upp handväskan. Hon bar ner resväskan för trappan. Den var överraskande tung. Arbetsrumsdörren var stängd. Hon skymtade glöden från eldstaden i sällskapsrummet. Hon hörde röster och slamret av koppar och fat från källaren. De båda hattarna låg inte längre kvar på kistan. Lydia öppnade ytterdörren, gick ut och stängde den mjukt efter sig.

Den kalla luften fastnade nästan i halsen. Hon önskade att hon 11

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 11

09-06-03 15.30.36

hade tagit en varmare skarf. Hon gick försiktigt nedför trappan och ut på trottoaren. Gatan låg öde. Det återstod ännu lite ljus på himlen, men det var av den grå, dystra sort som var värre än mörker. Hon gick utmed trottoaren, aningen snett på grund av resväskan, och sa till sig själv att hon var fri. Hon hade föreställt sig att friheten skulle ha medfört åtminstone en viss lyckokänsla.

Men i stället kändes det som om den präglades av dyster bedrövelse, ett visst mått av fysiskt obehag och en oroande känsla av brist på trygghet i alla avseenden.

Hon nådde fram till Bayswater Road med floden av tutande, brusande och skramlande trafik. På andra sidan, bortom staketen, låg parken där skymningen hunnit längre än på många andra ställen. Hon såg en taxi närma sig och sträckte upp armen. Chaufförens magra ansikte syntes knappt under den enorma mössan. Hon hade velat säga: ”Det ser ut som om ni har en svamp på axlarna.” Men det hade varit dumt. Hon undrade om hon hade feber. ”Vart vill ni åka, miss?”

Fram till det ögonblick han ställde frågan hade det inte slagit Lydia att hon måste tala om för mannen vart han skulle köra henne.

Problemet var bara att det inte fanns någonstans dit hon ville åka.

Men resväskan var tung och kändes allt tyngre. Hon kunde inte gå omkring på Londons gator hur länge som helst. Hon kunde heller inte åka till släktingar eller vänner eftersom de var Marcus lika mycket som hennes. Hon kunde ha bett mannen att rekommendera ett hotell, men hon visste inte riktigt hur mycket det skulle kosta eller hur ett respektabelt etablissemang skulle reagera om en ensam blåslagen kvinna med en liten resväska skulle dyka upp oanmäld.

Nu när hon tänkte på det fanns bara en möjlighet för henne, och den erbjöd en angenäm känsla av slutgiltighet. ”Bleeding Heart Square, tack”, sa hon.

Chaufförens handskbeklädda fingrar trummade mot ratten medan de färdades österut med ständiga stopp och nya starter. Utanför 12

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 12

09-06-03 15.30.36

Selfridges köpte en kvinna klädd i en väldig päls en röd ballong av en man som bara hade ett ben. Lydia hade åkt fram och tillbaka på Oxford Street hundratals gånger. Men nu, för första gången sedan barndomen, var hon främmande för gatan. Hon hade förändrats och det hade även Oxford Street.

Taxin rullade sakta österut. Holborn var som ett annat land jämfört med Oxford Street. Dessutom var det mörkare här, som om solljuset sällan trängde ner. Taxibilen tog sig sakta fram genom trafiken runt Holborn Circus och svängde till vänster in i Hatton Garden. De tog av till höger och chauffören svor åt en man som vinglade fram genom trafiken med den totala koncentrationen hos den som är verkligt berusad. Han stannade vid trottoarkanten mitt emot öppningen till en kullerstensbelagd gränd på höger sida. Infarten var delvis blockerad av en bryggarvagn.

Taxichauffören drog undan mellanrutan. ”Då var vi framme. Det är för trångt för att köra in, men det ligger precis där.”

Lydia öppnade handväskan och hittade portmonnän. Puben The Crozier låg i hörnet där gränden började och fönsterluckorna på bottenvåningen var fortfarande stängda. Fasaden var målad i en egendomlig röd färgton, så mörk att den nästan skiftade i lila, och påminde henne om en biffrad i slaktarens fönster.

Taxichauffören gjorde ingen ansats att hjälpa henne när hon steg ur. Han hade inte kört in på torget eller erbjudit sig att bära hennes väska. Inte för att det spelade någon roll. Men det betydde åtminstone något. Hon var inte längre härskarinna i huset på Frogmore Place och ännu ett i Gloucestershire. Hon var en kvinna i en enkel kappa och hatt som bar på en liten resväska och som hade begärt att få bli skjutsad till Bleeding Heart Square.

Hon betalade chauffören och gav honom mindre dricks än vad hon skulle ha gjort i vanliga fall. Han muttrade, kisande mot hennes ansikte och körde därifrån. Lydia korsade gatan, försökte se ut som någon som visste vart hon var på väg och marscherade fram till ingången. Den ledde till en dåligt upplyst öppen plats, mycket 13

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 13

09-06-03 15.30.36

mörkare än den gata hon just lämnat bakom sig. En man passerade snabbt förbi och hon anade hans ansikte som en ljus suddig fläck över den uppvikta kragen.

Lydia såg sig om och kämpade för att hålla tillbaka paniken.

Skyar av rök drev över den grå himlen. Byggnaderna omgav henne på alla sidor, några med upplysta fönster och ingen var den andra lik. Framför henne och till höger låg den taggiga konturen av något som kunde ha varit en liten kyrka. Från en plats någonstans till vänster hördes ljudet av hammarslag. Det fanns alldeles för många skuggor för att det skulle kännas tryggt och det var alldeles för lätt att känna sig iakttagen. Ögonen anpassade sig långsamt till det dunkla ljuset. Det fanns inte en människa inom synhåll. Det så kallade torget var en oregelbunden fyrsidig öppen plats med puben och kyrkan utmed de båda långsidorna. Hon sökte sig fram över hala kullerstenar mot den ojämna raden av byggnader till höger. Husen var uppförda i röksvart tegel och bottenplanen uppvisade en blandning av moderna och georgianska skjutfönster som skyddades av vertikala järnstänger.

Längst bort i raden fanns en kort trappa som ledde upp till en panelklädd dörr med ett smutsigt solfjäderformat fönster ovanför och en nött mässingssjua över brevinkastet. Till höger om dörren fanns en skylt i fönstret, instucken bakom gallret.

M. RENTON – DAMSKRÄDDERI SENASTE MODE – ÄNDRINGAR MANSCHETTER OCH KRAGAR FRÅGA GÄRNA Adressen fanns åtminstone på riktigt. Lydia ringde på dörrklockan och väntade. Ingen öppnade. Hon försökte igen, ringde i klockan och knackade två gånger med portklappen.

Dörren öppnades med ett ryck som om någon stått alldeles in­nanför och väntat på att hon skulle använda klappen. En småväxt, 14

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 14

09-06-03 15.30.36

rundlagd man stirrade på henne med intensivt nyfiken blick. Han hade ljust, lockigt hår och bar en guldfärgad pincené fäst med ett svart band i kavajslaget. Tweedkostymen såg ut som om han sovit i den. Han log mot Lydia och gned med högerhanden upp och ner längs byxbenet. ”Ja?” sa han. ”Godafton”, sa Lydia. ”Jag söker kapten Ingleby-Lewis.” ”En trappa upp”, sa mannen som tog ett steg tillbaka och höll upp dörren med en överdriven gest. ”Andra dörren till vänster.”

Han höll sig väl åt sidan så att hon kunde komma förbi. Men hallen var inte bred och hon strök mot hans arm när hon passerade. Hon kände en lätt pust av hans svett och andra lukter som antagligen hade något att göra med gammal mat, otillfredsställande avlopp och rutten fisk. Hon andades genom munnen och fortsatte uppför trappan medan skorna klapprade mot de bara brädorna.

Hon visste att han följde henne med blicken.

Hon stannade till ovanför trappan. Lukten var faktiskt riktigt hemsk, till och med här uppe. Hon knackade på den andra dörren till vänster. Den småfete mannen kom efter henne uppför trappan. ”Han kanske sover middag”, ropade han upp till henne. ”Känn på dörren. Den är olåst.”

Lydia knackade igen. Hon väntade i några sekunder, tryckte ner handtaget och gick in, delvis för att undfly mannen bakom sig.

Nästa rum låg mot husets framsida. Där fanns två höga fönster.

I rummets ena del stod en otänd gasspis och i den andra ett massivt matbord med en skiva som fläckades av suddiga ringar och mörka brännmärken. En gammal man iförd sjabbig svart överrock slumrade i en fåtölj framför eldstaden.

Lydia såg sig om från den ena sidan till den andra och tittade på de odiskade tallrikarna, tombuteljerna, ett krossat glas som låg bakom ett av bordsbenen, en lappad matta och ett par skor som låg på sidan bredvid den gamles fötter. Hon rörde vid bordsskivan med 15

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 15

09-06-03 15.30.36

ett behandskat finger. Den kändes klibbig, som halvtorkad färg, och efterlämnade en grå, oval fläck på handsken.

En förändring i mannens andhämtning varnade henne. Hon sneglade på hans ansikte som dominerades av en trubbig, svullen näsa och en prydligt trimmad mustasch. Ögonen var öppna. ”Vem i hela friden är ni?” frågade han och gäspade. ”Det är Lydia”, sa hon. ”Din dotter.”

Herbert Narton tittade in på Bleeding Heart Square. Han kom precis i tid för att se flickan som passerat honom utanför The Crozier försvinna in i sjuan. Tjockisen Fimberry hade släppt in henne och därför kände hon antagligen honom eller någon annan i huset.

Dörren stängdes. Han såg sig om. Inte en människa syntes till, men mekanikerna på den bortre delen av torget förde ett helsikes liv i bilverkstaden. Han tog ett steg tillbaka in i gränden och sökte skydd i den grunda nischen bredvid en grind mitt emot puben. Det var inte helt mörkt, men eftermiddagen var så grådaskig att det inte var stor risk att någon skulle få syn på honom om de inte passerade förbi just där han stod.

I hus nummer sju hade de redan tänt de elektriska ljusen i flera av rummen – hos mrs Renton på den ena sidan av ytterdörren och hos Fimberry på den andra. Dessutom lyste det i de båda fönstren på första våningen, hos den gamla fyllbulten. Narton hade sett honom för kanske en timme sedan när mannen vacklat hem från puben.

Han väntade. Han frös om händer och fötter. Vänster handled kliade igen och han stack in ett finger i handsken och gned. Till sist belönades hans tålamod med en kort glimt av flickan där uppe på första våningen. Han iakttog henne när hon drog för gardinerna.

Han stod alltför långt bort för att kunna se hennes ansikte tydligt.

Men hon hade inte kappan på sig längre. Det var alltså nästan helt säkert att det var gamle Ingleby-Lewis som hon var på besök hos.

Det var intressant eftersom Ingleby-Lewis var den, av alla människor i huset, som stod Serridge närmast. Flickan var kanske en av 16

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 16

09-06-03 15.30.36

hans egna som han skickat med ett meddelande. Hon såg ut att vara lite väl gammal för Serridge, men det gamla svinet ruckade gärna på principerna om det bara fanns pengar att tjäna.

Dörrarna till verkstaden öppnades och ljus och buller trängde ut över kullerstenarna. Det hördes ljud också från puben – det skulle inte dröja länge innan de öppnade för kvällen. Det var bäst att ge sig för i dag, tänkte Narton, och sluta medan turen höll i sig.

För att spara busspengarna gick han hela vägen till Liverpool Street. Promenaden värmde honom och det gjorde också känslan av att dagen inte hade varit helt bortkastad. Han hade tid över på stationen innan tåget gick och köpte en kopp te i en kiosk. Medan drycken svalnade tog han fram anteckningsboken och skrev snabbt ner eftermiddagens aktiviteter.

Det hade inte varit någon dålig dag, allt sammantaget. Ingen skymt av Serridge förstås, men han höll åtminstone på att få en ganska detaljerad bild av huset och de som bodde där. Och klockan tre hade han sett den unge mannen igen, den man som Narton trodde också bevakade huset. Mannen passade inte in i bilden och han hade sett skum ut på det ovana sätt som folk som i grund och botten var hederliga ofta kunde göra.

Och till sist, strax innan han avslutade passet, hade flickan dykt upp. Han hade sina aningar om henne och hade lärt sig att lita på instinkten. Hon betydde något. Hon skulle komma att bli viktig.

Folk virvlade förbi honom i diset och smälte samman med bruset och den jäktade atmosfären på stationen. Han ville inte åka hem.

Där fanns inget han ville ha, inte nu. Det enda han verkligen ville var att återvända till Bleeding Heart Square och vänta på Serridge.

17

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 17

09-06-03 15.30.36

2

Du vaknar till ännu en dag och ännu ett blad ska skrivas i den lilla gröna boken. Djävulen gör sin entré.

Måndagen den 6 januari 1930 Mr Orburn anlände prick 10.30 i sin automobil och körde i hög fart iväg med mig till Holborn. På vägen förklarade han att han tyckte att det var dags att modernisera huset och att det skulle bli en investering för framtiden. Han menar att vi i första hand borde göra slag i saken och installera elektricitet och se över vatten och avlopp. Dessutom behöver taket renoveras. Han har väl rätt, antar jag, även om jag alltid har tyckt att elljus är ganska hårt och föga smickrande och att gasljus faktiskt duger alldeles utmärkt.

Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken vid första anblicken av Bleeding Heart Square. Jag antar att ordet ”torg” lett tankarna till något lite pampigare och det hade också den beskrivning som min faster alltid gett av huset. Faktum är att ”torget” visade sig vara en underlig liten gård. På vägen dit passerar man ett mindre värdshus med en gammal pump (ganska pittoresk) i hörnet. Till vänster ligger något som ser ut som en verkstad och flera garage och till höger ett par hus, huller om buller, varav ett är nummer sju. Längst in på torget ser man en hög, slät vägg med en stor grind och något som liknar en del av en gammal kyrka.

18

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 18

09-06-03 15.30.36

Nummer sju är ett dystert, sotfläckat litet hus i slutet av raden.

Mr Orburn visade mig delar av fastigheten och talade om ett par förbättringar som han ansåg var nödvändiga. Han tror inte att kostnaden ska behöva överstiga 100 pund och att vi på sikt utan svårighet ska få tillbaka pengarna.

Jag träffade en av våra hyresgäster när vi gav oss iväg därifrån – en major Serridge. Jag fick intryck av att han var en ganska oslipad diamant, som så många andra militärer, men kanske i grund och botten en äkta gentleman. Mr Orburn presenterade oss för varandra och vi hade ett litet samtal om huset och om Bleeding Heart Square. Major Serridge sa att det var ett mycket intressant område och han trodde att det fanns många historier att berätta.

Jag sa att jag skulle vilja lära mig mer om det och han sa att han, i så fall, skulle se vad han kunde göra. Jag tyckte nog att han hade glimten i ögat.

Dessvärre hade mr Orburn ett annat möte inbokat och vi var tvungna att ge oss av.

Om Philippa Penhow inte hade gått till Bleeding Heart Square den där januaridagen skulle du, och kanske alla andra också, ha levt lyckliga i alla sina dar, i evighet. Till och med Joe Serridge.

• Luften var kall och fuktig och tagelmadrassen i utdragssängen full av klumpar som kändes som stenar. Under förnatten hade hon hört en hel del skrik och, strax efter midnatt, något som lät som ett halvhjärtat slagsmål. Lastbilar bullrade på avstånd och motorernas ljud blandades med snarkningarnas ebb och flod från rummet intill. På småtimmarna hördes de första skramlande spårvagnarna, dragkärror som studsade fram över kullerstenarna, mjölkbudets visslingar och klirret från flaskorna.

Lydias rum låg bredvid faderns och hade en gång i tiden kanske 19

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 19

09-06-03 15.30.36

använts som påklädningsrum eller garderob. Det var möblerat med en säng, en byrå målad i delvis avskavd grön färg och ett vingligt tvättställ med sprucken marmorskiva. På baksidan av dörren satt två krokar och pinnstolen med dess trasiga flätade sits hade hon kilat fast under dörrhandtaget när hon gick till sängs. Eldstaden var helt igensotad. Den enda gaskaminen i faderns lägenhet var den i vardagsrummet. ”Det var tur för dig att rummet var ledigt”, hade han förklarat för henne. ”Den sista inneboende jag hade stack för fjorton dar sen.”

Hon lämnade sängvärmen strax före klockan åtta och tvättade sig på ett otillfredsställande sätt i handfatet på den iskalla gemensamma toaletten i bortre delen av hallen. En av hennes första uppgifter i dag skulle vara att komplettera bristerna i sitt bagage. Hon hade tagit med sig Virginia Woolfs ”Ett eget rum”, men glömt tandborsten.

Det var fortfarande lugnt och tyst i huset, frånsett ett svagt raspande ljud från faderns snarkningar. Lukten ute i hallen var värre nu än vad den varit kvällen innan. Ruttnande fiskrester? En död råtta under golvbrädorna? Någon borde faktiskt undersöka saken.

Hon gick ut i köket mitt emot vardagsrummet. Det var knappt större än ett skåp och innehöll en ringformad gasbrännare, diskho, varmvattenberedare, skafferi och under diskhon och bänken ett torkställ, en låda med bestick och ett fuktigt skåp. Det enda ljusinsläppet var genom ett sprucket litet takfönster. En odiskad kastrull och två udda skålar stod på diskbänken, de hade ätit pulversoppa – som hon tillagat efter faderns anvisningar – till middag kvällen innan. Hon letade i skåpet men kunde inte hitta vare sig te eller mjölk.

Tankarna fylldes av bilder från matsalen på Frogmore Place där njure och bacon fräste på en het tallrik och kaffekannan och tekannan stod på bordet. Det vattnades i munnen på henne. Hungern gjorde sig påmind. Men hon hade inget att stilla den med. Hon skulle bli tvungen att söka sig ut i den märkliga världen utanför huset.

I går kväll hade fadern gett henne en dörrnyckel när han gick ut till det han kallade för ett affärsmöte. Lydia skrev en lapp åt honom 20

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 20

09-06-03 15.30.36

och lade den på spiselkransen i vardagsrummet. Hon mötte ingen på vägen ut ur huset.

Hon flämtade till när hon kom ut i den kalla, råa luften. Den hade en egendomlig, nästan metallisk bismak. Två män i bruna overaller stod och tittade ner under huven på en bil som stod på den andra delen av torget. De tittade upp och visslade när de såg henne. Hon ignorerade dem och småsprang förbi den gamla pumpen i hörnet vid puben och skyndade ut genom gränden till Charleston Street.

Mitt emot puben låg ett bibliotek med en kö av smutsiga människor som tålmodigt väntade utanför dörrarna. Trottoarerna på båda sidor av gatan var fulla av stressade män och kvinnor i billiga kläder. Kontorsanställda, gissade Lydia, eller affärsbiträden på väg till sina arbeten.

Hon lät sig svepas med som ett löv i vinden mot Hatton Garden.

En skara unga kvinnor, som tjattrade lika osammanhängande som en flock kajor, drog med sig henne över till andra sidan gatan. Mer av tur än av skicklighet befann hon sig plötsligt i en slingrig gränd som hette Fetter Passage. Bland raden av butiker låg det lilla kaféet Blue Dahlia. Fönstren var immiga, men doften av stekt mat lockade in henne.

Ingen fäste någon uppmärksamhet vid Lydia. En enormt fet kvinna i fläckat förkläde stod bakom en disk. Efter en snabb blick på vad de andra gästerna åt ställde hon sig i kön. När det blev hennes tur beställde hon te och en baconrulle. Kvinnans uppförande gränsade till ren oförskämdhet, trots att hon inte tycktes ha något emot att prata med de andra gästerna och rätt som det var brast ut i ett kacklande skratt. Teet serverades i en kantstött, vit mugg. Det var mjölkvitt och sött. Baconet smakade starkt och bestod mest av fett och brosk. När hon ätit funderade hon på om det var brukligt att lämna dricks. Hon visste inte riktigt hur det gick till på den här typen av serveringar, eller om det ens fanns några bestämda regler på etablissemang som det här. Till slut sköt hon in en penny under fatets kant och skyndade ut från kaféet.

21

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 21

09-06-03 15.30.36

I en butik strax intill köpte hon en tandborste, tandkräm, en tvättlapp till ansiktet och tvål. Hon hade åtminstone kommit ihåg att packa en handduk. Maten och promenaden hade gjort henne varm. Hon gick söderut genom Fetter Passage till Holborn där hon fortsatte åt vänster förbi försäkringsbolaget Prudentials stora byggnad. Hon korsade södra delen av Hatton Garden och stod plötsligt framför öppningen till en återvändsgränd.

Hon stannade för att orientera sig. Gränden blockerades av ett kättingstaket med två grindar och en liten vaktstuga med en oproportionerligt stor skorsten på taket. En man klädd i brun hög hatt och bonjour stod framför staketet med en pipa i munnen som nästan helt doldes av en nikotinfläckad mustasch som var i stort behov av trimning. Han fick syn på Lydia och rörde vid hattbrättet.

En liten vit hund tassade fram runt stugans ena hörn och nosade på Lydias fotleder. Hon böjde sig ner och kliade den på huvudet. ”Nipper, kom hit!”, sa mannen. ”Jag ber om ursäkt för det där, miss. Men han är förtjust i kvinnor.” ”Det gör inget – inte mig emot.” ”Problemet är att man måste se upp med honom. Han kan vara lite lustig mot främlingar. Och han biter värre än han skäller.”

Hunden satte sig och kliade sig bakom örat med ett bakben. Lydia tittade över staketet mot den terrasserade gränden bortom. Trots att området såg nog så respektabelt ut hade byggnaderna definitivt sett bättre dagar. Längst ner låg en liten kyrka. Takkonturen verkade bekant. ”Är det Bleeding Heart Square som ligger där borta?” frågade hon. ”På andra sidan kyrkan?” ”Ja, miss. Och alltihop ingår i mitt patrullområde.” ”Ert patrullområde?”

Han vinkade in mot återvändsgränden bakom sig. ”Jag är vaktmästare här vid det man kallar Rosingtonbiblioteket. Polischef och vaktmästare – allt i ett – till er tjänst.”

En bil stannade framför vaktstugan och mannen skyndade sig 22

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 22

09-06-03 15.30.36

att öppna en av grindarna. Lydia fortsatte mot en livligt trafikerad gatukorsning som vätte mot Smithfieldmarknaden på andra sidan.

Den otäcka, sura lukten av blod och rått kött blandades med bensinångorna. Och det var, insåg hon nu, källan till den stank hon känt när hon lämnade huset på morgonen. Bleeding Heart Square luktade blod, bokstavligt talat.

Hon skyndade på stegen och svängde till vänster in på Farringdon Road. Lite senare tog hon till vänster igen och upptäckte att hon var tillbaka på Charleston Street. Ett par hundra meter längre fram såg hon skylten utanför The Crozier, puben som låg vid ingången till Bleeding Heart Square.

Hon slog armarna runt kroppen i ett försök att hålla värmen och gick tillbaka till nummer sju. Mekanikerna visslade efter henne igen. När hon låste upp ytterdörren hörde hon fotsteg bakom sig.

Hon kastade en blick över axeln. En äldre kvinna i grå kappa gick snabbt fram mot henne. Nyckeln gled runt i låset och Lydia öppnade dörren. Nu befann sig kvinnan på trappsteget bakom henne.

Spretigt grått hår stack fram under kanten på en hatt som mest såg ut som ett mosat vinbär. ”Goddag. Söker ni någon?” ”Jag bor här”, mumlade kvinnan. ”Men vad gör ni här?” ”Jag heter Lydia Langstone. Kapten Ingleby-Lewis är min far.” ”Inte visste jag att han hade en dotter.”

Lydia hade inget svar på den kommentaren och steg därför in i huset. Stanken i hallen var än värre. Hon svalde och försökte låta bli att kräkas. ”En död katt?” sa kvinnan och fick orden att låta som en anklagelse. ”Jag vet inte vad det är.”

Hon trängde sig förbi Lydia och vädrade i luften. ”Det kommer därifrån.”

Kvinnan nickade mot hallens bortre del där det stod ett bord vid sidan av trappan. Lydia gick fram mot det. På bordet stod en 23

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 23

09-06-03 15.30.36

dammig gonggong och framför den en bricka med ett litet paket inslaget i brunt papper, prydligt omknutet med snöre.

Hon böjde sig fram för att lukta på det, men ryggade tillbaka och höll handen för näsa och mun. ”Det luktar vidrigt. Det måste väl vara nåt i paketet som är ruttet?”

Kvinnan kom fram till henne. Hon gjorde en grimas. ”Det ser ut som blod”, sa hon. ”Vilket då?” ”På paketet.”

Lydia tittade. Visst fanns det rostfärgade fläckar på det bruna papperet. Men nog måste man väl ha en ganska skev fantasi för att tro att det var blod? Till sin lättnad hörde hon fotsteg ovanför.

Kapten Ingleby-Lewis gick sakta nedför trappan och höll ett rejält men samtidigt ängsligt tag i ledstången som om han var tacksam för det stöd den erbjöd, men samtidigt fruktade att den i vilket ögonblick som helst skulle ge honom en elektrisk stöt. Han bar överrock, men varken krage eller halsduk. När han nådde tryggheten på bottenvåningen stirrade han på de båda kvinnorna och gned handen mot skäggstubben på hakan. ”Ah, mrs Renton. Jag ser att ni har träffat min dotter.” ”Ska hon ta vindsvåningen?” ”Nej. Vad pratade ni om? Jag tyckte nån sa nåt om blod.”

Mrs Renton pekade på paketet. ”Det är blod på det. Ser ni? Och dessutom stinker det. Det luktade redan i går, men i dag är det mycket värre.”

Ingleby-Lewis lutade sig mot räckpelaren och rynkade pannan. ”Vem är det till? Jag har inte glasögonen med mig.” ”Mr Serridge. Brevbäraren kom med det i fredags.” ”Och han är ju inte här, eller hur? Gud vet när han är tillbaka.” ”Vi kan inte låta paketet ligga där”, påpekade mrs Renton. ”Då är det väl bäst att ni öppnar det”, sa Ingleby-Lewis. ”Det skulle mr Serridge inte tycka om. Han är mycket noga med sin post.”

24

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 24

09-06-03 15.30.37

”Struntprat, mrs Renton. Jag tar det fulla ansvaret.” Han blängde på henne. ”Öppna paketet.”

Hon ryckte på axlarna. ”Ja, om ni säger det så.”

Mrs Renton lossade på knuten och lindade ihop snöret. Hon vecklade försiktigt upp paketet. Lukten blev allt starkare. Slutligen lyfte hon på ett sista brunt papper och blottade något som var format som ett stort vanskapt ägg, ungefär tio centimeter långt och fem centimeter brett. Det mesta var mörkt och rödfläckigt, men det fanns stråk av blekgult inbäddat i vävnaden och en liten vit prick rörde sig, knappt synlig, över ytan. ”Kött”, sa mrs Renton. ”Men det är ju ruttet!” utbrast Lydia chockad. ”Det ser jag väl”, fräste Ingleby-Lewis. Han höll för näsan och gick lite närmare. ”Tusan också, det där är ju mask! Varför i hela friden ligger det här?”

Mrs Renton tittade på Lydia. ”Det har sannerligen inget med mig att göra i alla fall.” ”Vad är det förresten?” frågade han med lägre röst. ”Ett hjärta, sir”, sa mrs Renton. ”Ett ruttet hjärta.”

Klockan halv tolv gick kapten Ingleby-Lewis ut. Han sa att han skulle på ett möte och inte kunde vara tillbaka till lunch. Lydia förstod inte riktigt vad den lunchen i så fall skulle ha bestått av om han nu hade kommit tillbaka, eftersom hon inte hade hittat något ätbart förutom en burk med sardiner.

Inte för att det spelade någon roll. Stanken av det ruttna köttet som hon och mrs Renton hittat dröjde sig kvar i luften, till och med här en trappa upp och trots att dörren var stängd. Det var väl egentligen mer som en blek, obehaglig spökförnimmelse som hade mer med minnet eller fantasin att göra än en verklig lukt. Men det räckte för att utplåna hungerkänslorna.

Varför skulle någon göra sig besvär med att skicka slaktavfall med posten? Hon försökte tänka på det på samma sätt som en antropolog 25

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 25

09-06-03 15.30.37

kunde betrakta vanorna hos en primitiv infödingsstam. Hon befann sig trots allt på ett egendomligt ställe, bland främlingar, och utan tvekan betedde de sig annorlunda här än vad hon var van vid.

Hon mindes, tämligen irrelevant som det kändes nu, hur Marcus visat henne en död kanin på Monkshill Park när de var barn. Han hade skjutit den i huvudet med sitt salongsgevär. Hon hade vetat hur en kanin såg ut på utsidan, pälsen, den vita svansen, de långa öronen. Men nu såg hon, för första gången, vad som fanns innanför pälsen: blodet, benen, musklerna och den grå hjärnsubstansen. Upptäckten gjorde henne illamående. ”Typiskt flickor!” hade Marcus sagt och skrattat.

Hon gick in på sitt rum, packade upp väskan och häpnade över det märkliga urvalet av kläder hon hade fått med sig. Frånsett krokarna på insidan av dörren fanns det ingenstans att hänga dem och därför var hon tvungen att lägga tillbaka det mesta i väskan igen.

Hon diskade skålarna och kastrullen i köket, men hittade ingen torkhandduk. Hon återvände ut i vardagsrummet och städade det så gott hon kunde. Det var åtminstone varmare här än i resten av lägenheten eftersom hon hade matat gasmätaren med ett par shilling.

Rummet såg nästan lika bedrövligt ut när hon var färdig. Hon satte sig nära gaskaminen och försökte fylla tomheten med att läsa ”Ett eget rum”. ”Man kan inte tänka väl. Älska väl eller sova väl om man inte har ätit väl.” Hon undrade om mrs Woolf någonsin hade tvingats bo på ett ställe som Bleeding Heart Square och fått nöja sig med tunn luft till lunch och med utsikten att äta en liten burk sardiner till middag. Hon granskade bokmärket, fotografiet av systern. Bilden hade tagits på Rivieran i somras. Pamela såg okynnig ut i sin baddräkt, omgiven av en skock unga män. När Lydia tittade på kortet fick hon lust att gråta.

Hennes far återvände strax efter klockan tre. Hon hörde ljudet i trappan och hostningarna i hallen utanför. Han slängde upp dörren så våldsamt att den träffade en av stolarna vid bordet. Lydia 26

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 26

09-06-03 15.30.37

tittade upp, slog ihop boken och sköt undan tankarna på Pamela och mrs Woolf. ”Där har vi dig”, sa kapten Ingleby-Lewis och lät en aning förvånad.

Han makade sig sakta och lätt svajande in i rummet och förde med sig en stark lukt av öl. Han drog av sig rocken och hängde den över en av stolarna vid bordet. Han satte sig tungt i fåtöljen mitt emot hennes. Västen bar spår av aska, men kostymen hade varit riktigt fin en gång i tiden och byxorna var välpressade. Kanske hade han lagt dem under madrassen medan han sov.

De tittade på varandra en stund. Det vanliga sociala småpratet – ”Har du ätit lunch? Jag ser att det har slutat regna” – verkade lite malplacerat. De åtskiljdes av en och en halv meter trådsliten matta och en gigantisk avgrund av ömsesidig okunskap. ”Det kan inte fortsätta så här, det förstår du väl?” sa han plötsligt och klappade kavajfickorna. Han tog fram ett paket cigaretter. ”Du ser ju själv. Det är inte – ja – det är inte passande.” ”Att jag är här?” ”Exakt. Du har ett alldeles utmärkt eget hem. Och en make.” ”Jag stannar hellre här, far.” Ordet ”far” smakade konstigt i munnen, som om det hörde hemma någon annanstans, men det var också ett vapen. ”Men varför skulle du vilja komma hit?” Med darrande hand drog han eld på en tändsticka och kisade mot henne genom lågan. ”Du har klarat dig alldeles utmärkt utan mig i nästan trettio år. På sätt och vis är det ju faktiskt den där Cassington som är din far, inte jag. Dessutom är du gift numera. Det är ju Langstone som har ansvar för dig. Han kan ge dig allt du behöver.” ”Jag har fått nog av allt det där”, sa Lydia. ”En hustru hör ihop med sin man, det vet du väl?” ”Inte den här.” ”Och din mor, vad säger hon?” ”Hon vet inte att jag är här. Ingen vet det. Hon vet inte ens att jag 27

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 27

09-06-03 15.30.37

har gett mig av hemifrån om inte Marcus har berättat det.”

Han rökte en stund i tystnad. En askpelare föll från cigaretten och ner på mattan. En kvinna skrek någonstans utanför: ”Jag vill ha tillbaka dem, jag vill ha tillbaka dem!”

Ingleby-Lewis harklade sig. ”Jag skäms inte för att säga det, min kära, men jag har haft en del motgångar på sistone. Aktiemarknaden går inte så bra som man kunde önska. Skatterna. Den där jäkla regeringen vi har. Allt har förändrats sen kriget. Den som vill leva som en gentleman i dagens läge måste vara rik som en krösus. Sanningen är alltså den att jag inte har råd att ha dig här.” ”Jag skulle inte bli nån börda för dig.” ”Men hur ska du kunna försörja dig? Har du några pengar?” ”Lite. Och jag har en del smycken. Jag tänkte att jag kunde sälja några av dem och att de pengarna skulle räcka tills jag har skaffat mig ett jobb.” ”Men du har ingen regelbunden inkomst nu?”

Hon skakade på huvudet.

Han suckade tungt. ”Ett jobb, sa du? Och vad skulle du kunna sköta för arbete?” ”Det vet jag inte. Vad som helst.” ”Kan du skriva maskin?” ”Nej, men jag är säker på att jag skulle …” ”Har du haft nåt arbete över huvud taget i ditt liv? Ett riktigt jobb, alltså?” ”Nej, egentligen inte.” ”Egentligen inte”, upprepade han. ”Lydia, har du nånsin gjort nåt nyttigt? Kan du nåt nyttigt? Det finns miljoner arbetslösa där ute. Gå till det där biblioteket på Charleston Street vilken dag som helst så ska du se att det kryllar av dem. Varför skulle nån vilja ge dig ett arbete?”

Lydia blängde på honom. ”Det är jag säker på att nån skulle göra.

Jag … jag vet hur saker och ting fungerar, till exempel. Det måste finnas folk som uppskattar sånt.”

28

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 28

09-06-03 15.30.37

”Hur saker och ting fungerar”, sa han och härmade henne på nytt men den här gången försökte han inte ens dölja sarkasmen. ”Du menar om hustrun till en adelsman går in i matsalen före hustrun till en ambassadör? Vilka blommor som passar bäst i sällskapsrummet i september? Jag tror inte att sånt är särskilt efterfrågat. Inte i de här krokarna.” ”Men jag är säker på att nån måste …” ”Nån av din mors väninnor kanske skulle vilja ha dig som sällskapsdam. Men jag är inte säker på att din mor skulle bli särskilt glad. Hon skulle säkert försöka sätta stopp för det om hon bara kunde.” ”Då ska jag annonsera. Det kanske tar ett tag, men …” ”Men om du har tur kanske du kan hitta en plats hos hustrun till nån lyckosam grosshandlare i Turnham Green.” Han sprätte in cigarettfimpen i eldstaden. ”Men å andra sidan skulle de säkert kasta ut dig efter fem minuter. Så snart du öppnade munnen skulle du påminna dem om vilka små ynkliga snobbar de egentligen var.” ”Far”, sa Lydia. ”Jag förstår att det kanske blir svårt, men jag kan väl åtminstone få stanna hos dig i ett par veckor? Jag kan betala för mig själv. Och jag skulle kunna hjälpa dig med – med hushållsarbetet, kanske?” ”Har du nånsin gjort nåt hushållsarbete?” ”Jag är säker på att jag kan lära mig det. Din hushållerska kanske kan visa mig.”

Ingleby-Lewis kastade huvudet bakåt och skrattade. ”Jag har ingen hushållerska. Jag har ingen alls.”

Hon rynkade pannan. ”Men nog måste det väl komma nån som …” ”Nej. Jag har ingen hjälp alls, Lydia, så enkelt är det. Ibland förbarmar sig Serridges städhjälp över en stackars gubbe och röjer upp lite. Men det gör hon av ren barmhärtighet.” Han lutade sig fram mot henne. ”För all del”, sa han med mjukare röst. ”Du kan stanna en vecka eller två. Men jag säger det rent ut, du kommer 29

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 29

09-06-03 15.30.37

inte att gilla det. Du är inte van vid ett sånt här liv.” ”Tack.” ”Men jag måste få Serridges tillstånd först, glöm inte det.” ”Vem är det?” ”Min hyresvärd, bland annat. Paketet därnere var till honom.”

Ingleby-Lewis log mot henne och blottade sina ojämna, bruna tänder. ”Det är nog bäst att du ger honom några pund. Han kommer inte att låta dig bo gratis.”

Lydia öppnade handväskan och hittade portmonnän. ”Räcker det med fem pund, till att börja med?”

Fadern nickade. Han tog emot pengarna och stoppade dem i plånboken. Han reste sig sakta. ”Jag måste gå ut en stund. Så får du fortsätta med ditt.” ”Jag tänkte på en sak … hur ska vi göra med mat?” ”Göra vad? Om du vill handla så ligger det affärer på Charleston Street. Eller så kan du fortsätta till Fetter Passage.” Han nickade mot henne och sa, med en kusligt behagfull röst som verkade tillhöra en betydligt yngre, lyckligare man: ”Jag måste kila. Au revoir, min kära.”

Lydia lyssnade till ljudet av hans fotsteg i trappan. Ytterdörren smällde igen. Hon gick fram och ställde sig vid fönstret. Kapten Ingleby-Lewis gick sakta och försiktigt över torget och in genom dörren till The Crozier. Hon stod kvar en stund. Från hennes fars fönster kunde man se hela Bleeding Heart Square och gränden som började i hörnet vid den gamla pumpen och fortsatte förbi puben ut mot Charleston Street. Till höger låg den massiva kyrkan med sin spira som avtecknade sig mörkt mot en himmel som hade samma färg som smutsig bomull. Om hon vred på nacken kunde hon skymta Rosington Place längre bort där de långa grå fasaderna låg mitt emot varandra, åtskilda från resten av London av staketen och den stuga där vaktmästaren bodde med sin lilla hund. Hon rös och kände en blandning av kyla, rädsla och spänning.

Just som hon skulle vända tillbaka in i rummet fick hon syn på 30

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 30

09-06-03 15.30.37

konturen av en man som stod i gränden nära The Crozier. Först trodde hon att han skulle gå in på puben. Men han stod bara där och spanade ut över Bleeding Heart Square, från den ena sidan till den andra, med ett slags avslappnad vaksamhet som om han var på sightseeing. Hon tog automatiskt ett steg tillbaka så att han inte skulle se hennes ansikte speglas i glaset.

Hon undrade förstrött vem det kunde vara. En ung man i brun regnrock, keps och halsduk. Kanske ett kontorsbiträde eller någon som arbetade i en affär. En i den armé av små människor, som Marcus brukade säga, som behövde andra – Marcus, till exempel – som kunde tala om för dem vad de skulle göra.

Den unge mannen skyndade bort från torget och ut på Charleston Street där han såg sig om åt båda hållen som om han var rädd för att någon följde efter honom. Ett halvdussin skolflickor från St Tumwulf sprang förbi honom. Han gick snabbt österut. Narton, som tagit skydd för vinden i trappan upp till biblioteket, korsade gatan och följde efter. Han räknade med att han inte hade något att förlora, men kanske allt att vinna.

Han hann ifatt sitt byte på Farringdon Road. Kanske var mannen på väg mot tunnelbanestationen. Narton rörde vid hans axel.

Främlingen snodde runt och rädslan avspeglades i hans ansikte som var avlångt och benigt. Nästippen lyste röd i kylan. ”Ursäkta, sir. Får jag växla ett par ord med er?” ”Om vad? Vem är ni?” ”Jag heter Narton, sir. Kriminalinspektör Narton.” Han tog fram polisbrickan och lät mannen få en glimt av den. ”Och ni är?” ”Jag, öh … jag heter …” Han tystnade och Narton undrade om karlen kanske försökte samla mod för att våga hitta på ett falskt namn. ”Wentwood. Roderick Wentwood.” ”Och det kan ni väl styrka, sir?” ”Naturligtvis. Men vad handlar det här om egentligen?” ”Ni kanske skulle visa mig?”

31

Taylor_Det blödande hjärtat_inlaga_.indd 31

09-06-03 15.30.37