9789170017599 by Smakprov Media AB

Från: charley@whiffle.com Till: cassie@natterjack.com Ämne: spruckna krus, idioter och stridsvagnsfällor Tjena Cass! Hur är det i mörkaste Afrika? Jag kan tänka mig att det är underligt och underbart – men inte lika underligt och underbart som det är här på Willingden Farm. Sätt igång – gissa vad som har hänt! Har du redan gett upp? Vi har gäster! Och då menar jag inte att vidrige farbror Ernie är här på en av sina berömda överraskningsvisiter. Utan främlingar! Detta har hänt. Efter en hemsk regnblöt sommar kom värmen äntligen i augusti – kanske inte med afrikanska mått räknat men det var tämligen svettigt för att vara Yorkshire. Pappa och George jobbade uppe på Mill Meadow. Mamma bad mig att sticka dit med lite citronsaft eftersom hon ville att jag skulle visa min goda vilja. Här råder väpnad vapenvila sedan jag klargjorde att jag inte tänker ändra mig, det vill säga att jag tänker läsa till en masterexamen i stället för att skaffa mig ett avlönat arbete – eller ännu hellre – en välavlönad äkta make och slå mig till ro! Men visst, tänkte jag – jag har inget emot att visa min goda vilja. Dessutom fick jag en förevändning att köra fyrhjulingen, så jag stack iväg. Jag glömde ta med mig muggar, men pappa sa inget utan drack direkt ur lerkruset som om han rentav tyckte bättre om det. Så mamma hade kanske rätt när hon sa att han skulle bli nöjd. Vi hade faktiskt riktigt trevligt där vi satt och pratade fram tills att gamle Fang helt plötsligt började morra. Han har bara hälften av tänderna

kvar och kan inte springa lika fort som fåren längre – men hans förmåga att morra är fortfarande imponerande. Pappa såg sig undrande omkring för att försöka förstå vad som kunde ha väckt hunden och plötsligt skrynklade han ihop ansiktet på sitt vanliga vis och såg ut som om han slagit huvudet i väggen. – vad håller den där jävla idioten på med? gastade han. Som du vet anser pappa att alla som bor utanför Willingdens församling är jävla idioter tills de har bevisat motsatsen. I det här fallet var jag nästan beredd att hålla med honom. Den här jävla idioten kom körande i hög fart längs den lilla vägen mot Mill Meadow. Hur han hade lyckats ta sig igenom grinden vete gudarna. Skallaren blev tvungen att ta bort kedjan och låset efter att friluftsmänniskorna drog honom inför rätta i fjol – men han har fixat en klinka som ser ut som något från en byggsats med Meccano. Den där idioten hade kanske haft tur. (Trodde han!) Han körde en sådan där ny SUV-hybrid 4 x 4 (miljömedvetenhet utan att behöva tumma på bekvämligheten!) och när han såg hur bra underlaget var (traktordäck växer inte på trän! – eller hur?) måste han ha tänkt: skitbra! Dags för en stunds ofarlig terrängkörning. Vad han inte hade räknat med var det som George kallar för pappas stridsvagnsfälla – dräneringsdiket där den lilla vägen går i en böj bortanför den översta grinden och sedan vidare uppåt mot kvarnruinen. För ett år sedan kom en ny turistkarta – med vattenkvarn utsatt – men inte ett ord om att den bara är en ruin. Vad tror du hände? Jo, en massa jävla idioter som trodde att de hittat en kulturminnesplats med guidade visningar och eftermiddagste med scones dök upp! Efter att pappa förlorat i rätten mot friluftsmänniskorna var han tvungen att acceptera att det rantade runt ”håriga dårar” på hans marker, men det som gjorde honom topp tunnor rasande var att se alla bilar som kom åkande längs hans väg. Så en dag satte han sig i grävmaskinen och när han var klar skar dräneringsdiket rakt genom vägen i form av en lergrop stor nog åt en flodhäst – stridsvagnsfällan var ett faktum! Nästan alla backar så fort de får syn på diket. Men just den här jävla

idioten trodde uppenbarligen att hans hybridbil klarade av att både korsa floder och klättra i Alperna och fortsatte alltså bara framåt. Vilket var riktigt korkat. I en halv minut sprutade däcken iväg en strid ström brun sörja – ungefär som en ko med kolik – och sedan gled bilen sakta åt sidan med förarsidan nedåt tills den blev stående i fyrtiofem graders vinkel. – nu räknar han säkert med att vi ska dra upp honom, sa Skallaren med illa dold tillfredsställelse. En sekund senare for dörren på passagerarsidan upp. Det första som syntes var en stor slokhatt – en sådan där tjusig hatt som fina damer som påtar i trädgården brukar ha på sig i gamla Miss Marplefilmer. Under den fanns en kvinna som började kravla sig ut ur bilen – och bakom henne hördes ett skrik, som om hon ställt sig på någon del av förarens kropp man helst inte ska ställa sig på. Hon såg sig omkring efter hjälp och fick syn på oss – mig, pappa, George och Fang – som stirrade tillbaka från femtio meters håll. – hjälp! ropade hon. Snälla ni, kan ni hjälpa mig? George och jag tittade på Skallaren – George för att han vet sin plats, jag för att jag var nyfiken på vad han skulle göra. Jag tvivlar på att han skulle ha rört sig ur fläcken om det hade varit en man – åtminstone inte utan moget övervägande. Men det här var en kvinna som gjorde det som kvinnor bör göra – hon bad om manlig assistans. – vi får nog gå och ta oss en titt, sa han. Och vi i det här fallet innebar givetvis George och han själv. Han drack upp det sista av citronsaften, tryckte sedan tillbringaren i händerna på mig som om jag vore en undergiven mjölkpiga och gick iväg mot olycksplatsen – med George i hasorna. Till och med gamle Fang var tvungen att knalla efter. Jag slängde ifrån mig lerkruset i gräset. Enligt lagen om alltings jävlighet träffade det en sten och sprack. – helvete! sa jag. Det var den där gamla tillbringaren vi har haft sedan tidernas begynnelse. Jag visste att om Skallaren blev serverad hemlagad citronsaft ur någon annan tillbringare när han var ute och arbetade

på gården skulle han jämställa den upplevelsen med att bli serverad nattvardsvin ur en marmeladburk. Men, men – hädanefter skulle han få nöja sig med en plastflaska! Jag följde efter. Det här var i alla fall det första ens avlägset intresanta som inträffat sedan min hemkomst – och det tänkte jag minsann inte missa. Kvinnan var mager och tanig med hatten på trekvart och runt halsen hängde en stor flätad väska som en foderpåse på en häst. Att döma av hennes oroliga ansiktsuttryck trodde jag att föraren var allvarligt skadad – men nu vet jag att den där minen bara är en lätt stegring av hennes vanliga ansiktsuttryck av obestämd nervositet. Jag lade märke till ytterligare en sak, en text som sprejats på bildörren i eleganta snirklar (mycket professionellt!): Sandytown – Här Härskar Hälsan Hon sa: – snälla, kan ni hjälpa min man ut ur bilen? Jag tror han är skadad. – nej inte alls, jag mår bra, hörde vi en man säga. Jag menar vad jag säger, en lätt stukning bara. Det är absolut inget att göra något väsen av kära du. Aaaj! Medan han talade dök hans huvud upp i höjd med hustruns midja. Rödblont hår och ljusbruna ögon i ett smalt livfullt ansikte. Han såg bra ut trots att han blödde näsblod och hade ett fotavtryck över vänstra kinden och såg ut att vara mellan trettiofem och fyrtio år gammal. Han försökte ordna ansiktsdragen till ett käckt leende, vilket försvann när han belastade fotleden mer än vad den klarade av. George hoppade upp på sidan av bilen, krokade fast händerna under kvinnans armhålor och lyfte henne över den gyttjiga leran till pappas armar. George är arton år och får Schwarzenegger att framstå som en hobbit! När vi var på den där skidresan i december förra året (ja, då jag var ihop med den där värdelöse Liam) skulle jag ha kunnat hyra ut George till mina kompisar per timme. Ja, i själva verket var det exakt vad jag gjorde om man räknar antalet glas med glödgat vin som jag blev bjuden på som betalning!

Sedan var det den skadade mannens tur och Skallaren skickade kvinnan vidare till mig – han såg lättad ut att bli av med henne. Jag fick en ingivelse att kläcka ett skämt om att han föredrog män – han menar fortfarande att bögar ska behandlas kirurgiskt – men bestämde mig för att avstå. – vad hyggligt av er, tack så hemskt mycket, det här går säkert strax över, pladdrade mannen på. Mary, älskade Mary, hur gick det? – det gick bra, sa hon. Men din stackars näsa – du blöder. – det är inget farligt, jag råkade bara slå näsan i ratten när bilen stannade, sa han och gnuggade sig över ett avtryck på näsryggen. I mina ögon var det helt klart ett fotavtryck. Jag gav honom pluspoäng för hans diplomatiska förmåga. Trevlig omväxling från pappas orubbligt gammaltestamentliga föresats att skylla all skit som händer på kvinnor. Nu bestämde sig den jävla idioten för att det var dags att presentera sig. För att alls kunna sträcka fram handen betydde detta olyckligtvis att han först måste krångla sig ur Skallarens grepp, vilket givetvis innebar att han blev tvungen att belasta fotleden. – Tom Parker, sa han. Min hustru Mary. Aaaj! Fler pluspoäng, åtminstone i pappas ögon. Han var helt klart engelsman – det första man får lära sig på psykologiutbildningen är att det bara är engelsmän som hellre utsätter sig för smärta än gör avkall på artigheten. – låt mig ta en titt på dig, sa jag. Pappa, sätt honom där borta. Pappa lydde mig. Det har nog aldrig hänt förut! – mina döttrar har bägge gått kurs för att lära sig första hjälpen, sa han stolt. Jag blev riktigt rörd av att höra hur han skröt om mig – sedan förstörde han alltihop genom att dra in dig i det hela! – när hon ville studera vidare, fortsatte han, sa jag till henne att hon borde läsa till sjuksköterska som hennes syster Cassie. Men det var som att slå huvudet i väggen. Det var faktiskt första gången på en vecka han hade använt sig av denna berömda formulering. Jag märkte att jag hade saknat den. – bry er inte om vad min pappa säger, sa jag. När han dör ska vi

bygga honom en gravsten av alla väggar han skallat sönder. Nu är det nog bäst att vi försöker få av dig den här skon innan det är för sent … Han stönade av smärta när jag drog av honom skon och strumpan och betraktade sedan stolt sin svullna ankel med ett slags självbelåtet flin. Jag skulle just framföra mitt inte alltför imponerande expertutlåtande när han förekom mig. Han riktade sig till sin hustru och sa något i stil med. – Mary, det rör sig nog om en subkutan svullnad som säkerligen kommer att utvecklas till ett omfattande hematom med nedsatt tarsal rörlighet och måttlig till svår smärta. En sträckning skulle jag gissa på, eller på sin höjd en stukning. Tack gode Gud att jag alltid har haft gott läkkött. Tänk vad folk kommer att skratta åt oss när vi kommer hem och de frågar oss hur det gick till när jag gjorde mig illa och vi berättar att det inträffade när vi letade efter en helbrägdagörare! Den där besynnerliga självdiagnosen – med sin ännu besynnerligare avrundning – bekräftade pappas misstankar att han hade att göra med en extremt korkad jävla idiot och han röt: – vad i helvete höll ni på med? Det här är en landsväg och inte en allmän tävlingsbana! – det har du givetvis rätt i, svarade Parker. Men jag förväntade mig inte att ens en så världsfrånvänd individ som en helare skulle låta sin väg förfalla så att den blev så här dålig. – nej, dålig är inte rätt ord. Den här vägen är rent ut sagt livsfarlig, inflikade hans hustru. Han borde bli stämd för att han låtit det gå så här långt. Hur tror han att folk ska kunna ta sig fram till hans hus på den här vägen? Då trampade George rakt i klaveret och sa med ett brett flin: – ja, det är inte många som har lyckats ta sig förbi pappas stridsvagnsfälla! Kvinnan tittade på honom misstänksamt medan pappa spände ögonen i honom för att få honom att hålla käft och bytte sedan samtalsämne genom att kräva att få veta vilket hus de talade om. – hus? Vilket hus? – mr Godleys hus. Det som ligger där, sa Parker. Han pekade uppför kullen mot ruinen. Nedifrån – och när alarna är lövklädda – ger den vägg som fortfarande står upprätt faktiskt

intryck av att det kanske finns ett helt hus på andra sidan. – menar du den gamla kvarnen? Då har ni gjort resan förgäves, förklarade pappa. Det finns inget att titta på däruppe, alla maskinerna togs därifrån för tjugo år sedan. Några av dem finns till beskådan på Dales museum om ni inte har något bättre för er. När det gäller själva byggnaden har taket rasat in liksom det mesta av väggarna. Jag skulle ha rivit alltihop för flera år sedan om det inte hade varit för den där jävla idioten som fick det kulturminnesförklarat … – men det kan inte stämma, protesterade mannen. Älskling, kan du ge mig den där tidningen. Kvinnan stack ner handen i väskan och drog upp ett exemplar av Mid-Yorkshire Life. Den var uppvikt på en sida som pryddes av rubriken ”Helande Händer” och ett foto av en något generad skäggig man som höll upp vad som förmodligen var händerna i fråga. Hans namn (håll dig för skratt nu!) var Gordon Godley! – se här, sa mr Parker triumfatoriskt. Här står adressen klart och tydligt. Den gamla kvarnen – Willingdene. När vi såg vägskylten till byn på vägen tillbaka från Harrogate – en utflykt som tyvärr visade sig vara en total besvikelse, det är möjligt att Harrogate en gång i tiden verkligen var en äkta kurort men nu är det kommersens och den ytliga underhållningens högborg – svängde jag givetvis av från stora vägen och frågade en grabb om vägen till den gamla kvarnen. Han gav mig en mycket detaljerad vägbeskrivning och det var så vi hamnade här. Och nu menar du alltså att det där inte skulle vara den gamla kvarnen? Jag citerar Tom Parker ordagrant för att du ska förstå hur han låter. Det är som att höra någon ur en gammal bok få liv! Pappa log. Du vet hur mycket han älskar att sätta jävla idioter på plats. – visst var det en kvarn där en gång i tiden och visst är den gammal. Men ingen har bott där på över ett halvt sekel eller ännu längre tillbaka. Vi befinner oss nu i Willingden – det stavas med bara ett e. Willingdene ligger ett rejält stycke härifrån i den norra änden av dalen … Om han hade varit fotbollsspelare skulle han ha sprungit runt hela ängen och viftat med tröjan ovanför huvudet! Att vinna är det bästa

han vet, oavsett vem det är han slår. Minns du hur det brukade vara när vi spelade kort? Den nyheten verkade göra mr Parker mer nedslagen än hans stukade fotled. – jag är så ledsen, kära du, sa han till kvinnan. Jag borde ha varit mer uppmärksam. Ännu en gång tog han på sig hela skulden – trots att det var hon som hade tidskriften med artikeln. Vad fint, tänkte jag. Hans belöning var hennes oavbrutna, hundlika stöd. – det har ingen betydelse, sa hon. Enligt kartan är det här en allmän väg och någon måste se till att den hålls i körbart skick. – Charley, sa pappa snabbt. Vad tror du om den där fotleden? Jag såg ingen orsak att inte hålla med patienten. – jag tror att mr Parker har rätt och att det handlar om en lätt stukning, sa jag. En kall kompress skulle nog hjälpa och han borde verkligen undvika att belasta fotleden. Det där lät väl riktigt bra? Eller vad säger den legitimerade sjuksköterskan Heywood? – bra, sa pappa. Charley, kör hit fyrhjulingen – vi måste få ner mr och mrs Parker till huset och göra det lite bekvämt för dem. George, du stannar här och ser till att dra upp bilen ur leran. Tvätta av den och se om den fått några skador. Jag tar och ringer er mamma på mobilen och ber henne sätta på kitteln – jag tror säkert att våra värda besökare skulle uppskatta en riktigt god kopp te. Jag fångade hans blick och lät hakan falla i spelad förvåning över hans totala förvandling från inbiten främlingshatare till god samarit. Han rodnade faktiskt! Sedan log han fåraktigt mot mig för att få mig att hålla god min i elakt spel. Jag log tillbaka och gick iväg mot fyrhjulingen. Egentligen är han inte så hemsk, farsgubben – eller hur? Bara han får sin vilja igenom. Ungefär som du. Okej då – som jag också. Äpplet faller inte långt från trädet. Men det var du som började. Hade inte du stått på dig och sagt emot honom och stuckit din väg för att bli sjuksköterska tvivlar jag på att jag skulle ha vågat framhärda och börjat på universitetet och läst psykologi. Och nu, efter tre års studier,

försöker jag betrakta honom som en fallstudie varje gång han håller på att driva mig från vettet! Men jag har inte berättat för dig ännu hur det kom sig att paret Parker inhystes hemma hos oss. Saken var den att när George drog upp bilen ur stridsvagnsfällan upptäckte han att styrningen inte fungerade som den skulle. På Winstons bilverkstad sa de att de kunde laga den men att de behövde skicka efter en reservdel. I morgon, sa de, men med tanke på hur det brukar gå till på den verkstaden är jag inte så säker på det. – det gör inget, sa Parker när han fick höra detta. Det ordnar sig. Mr Heywood, har du möjligen telefonnumret till värdshuset som jag såg i byn? Det verkade vara ett trevligt ställe och vi kan bo där och ta det lite lugnt medan vi väntar på att bilen ska bli klar. Jag såg hur tankarna for runt i pappas hjärna, ungefär som om han hade haft en bildskärm i pannan. Han är trots allt traktens värste processmakare – hade han varit i paret Parkers situation skulle han ha börjat fundera på skadestånd i samma sekund som bilen for ner i stridsvagnsfällan. Häromkring vet alla vad han hyser för uppfattning om jävla idioter, han till och med skryter om sina olika strategier för att få dem att tappa modet. Men nuförtiden – med tanke på att turismen betraktas som en viktigare inkomstkälla för landsbygden än jordbruket – är det inte alla som håller med honom. Och paret Parker skulle inte behöva sitta många minuter inne på baren i Nags Head innan traktens entusiastiska skvalleristas fått dem att inse vem som egentligen bar ansvaret för ”olyckan”! Därför blev jag inte särskilt förvånad när jag hörde honom säga: – Nags Head? Jo, det har jag nog. Men golven sluttar och trapporna är smala – med tanke på att du har gjort dig illa skulle det inte alls vara bra. Nej, det är nog bäst att ni stannar kvar här. Jag kan skicka George att hämta era väskor från bilen. Paret Parker blev alldeles överväldigade av pappas generösa erbjudande. Det blev mamma också – av förvåning – men hon fann sig snabbt. Jag blinkade med ena ögat mot pappa – och fick en blinkning tillbaka! Så gick det alltså till. Nu har vi gäster i huset och det är dags

att gå ner och äta kvällsmat tillsammans med dem. Jag håller dig underrättad om hur Skallaren står pall för påfrestningarna. Ta hand om dig – gör inget som jag själv inte skulle ha gjort. Skulle du bli kär i en stor och snygg svart man, skicka en bild via mejlen på er tillsammans så ska jag kila in fotot i pappas bönbok så att det blir det första han får syn på i kyrkan på söndag förmiddag! Många pussar och kramar Charley

FRÅN: charley@whiffle.com TILL: cassie@natterjack.com ÄMNE: sex, Sandytown och psykologi Herregud Cass! Jag måste vara synsk. Visst, du säger att han inte är svart utan bronsfärgad. Som om det gjorde någon skillnad – och gäller det hela honom? Han är läkare också – precis som i de där böckerna från Vita serien som mamma läser! Det innebär att du säkert kommer att hamna i bråk med en välsvarvad och ursnygg kvinnlig läkare som kommer att lägga skulden på dig när hon råkar ta livet av någon patient. Men oroa dig inte, alltihop löser sig på slutet! Jag vill verkligen ha ett foto. Jag lovar att inte sticka in det i pappas bönbok – inte förrän du ger mig lov! Men får jag berätta för mamma? Hon längtar desperat efter barnbarn. Adam och Kylie verkar ligga lågt på den punkten – och även om de skulle få till det ligger Australien fruktansvärt långt bort. Kan du se Skallaren sätta sig på ett plan och flyga tvåtusen mil? Rod är för det mesta till sjöss – och vi vet alla vad sjömän går för! Mamma var helt förtvivlad när jag kom tillbaka tidigare än planerat från campingsemestern med Liam och Sam och Dot och berättade att vårt förhållande var över. Oförenliga skillnader – en omskrivning bland oss psykologer när vi säger till våra mödrar att vi ertappat exet Liam med att sätta på före detta bästa kompisen Dot mot en tallstam. Därför är det så att såvida inte du stadgar dig och börjar kläcka har jag en känsla av att hon kommer att binda fast mig i sängen – och gå loss på mig med en inseminationsspruta för kor! Dina nyheter får mina om paret Parker att verka banala – men du påstår att du är intreserad att få veta så här får du nästa avsnitt.

Winston sveks som befarat av sin leverantör – igen! Så en natt blev till tre. Men egentligen har det inte varit några problem. Jag tycker verkligen om Mary Parker. Hon säger inte så mycket när hennes man är i närheten – förutom när hon instämmer med honom eller försvarar honom. Men när hon är ensam är hon fantastisk. Tom Parker är väldigt speciell – han tycker tydligen att tystnad hör hemma i graven och att de levandes plikt är att bekämpa den! Hans favoritämne, och om inget annat framkommer hans enda ämne, är Sandytown – som han gör reklam för på bilen! Minns du Sandytown? Jag tror det var den sista gången som familjen Heywood gjorde en familjeutflykt. Jag var väl nio eller tio – du var tretton. Havet var kallt och grått, sanden yrde och det blåste så kraftigt att våra vindskydd flög iväg – och det var som om hela Sandytown höll stängt! Till råga på allt spydde George på vägen hem och då spydde jag med – och snart spydde vi allihop! Pappa däremot sjöng hela vägen hem! Efter tre års psykologistudier tror jag att jag har hittat förklaringen. Han måste ha uppfattat hela resan som ett gyllene tillfälle att omsätta aversionsterapi i praktiken! Så när Tom Parker började babbla om Sandytown i går när vi åt kvällsmat vågade jag inte titta åt Georges håll. Jag tänker återge vad han sa ordagrant. Som jag skrev i förra mejlet, det är verkligen så här han pratar! – Sandytown! sa han. Vackra Sandytown. Den mest skimrande platsen på hela det långa pärlbandet av skimrande platser längs Yorkshires kust! Du måste förstå Charlotte (han fäste blicken på mig – han verkar ha bestämt sig för att det är jag som är familjen Heywoods intellektuella epicentrum – eller så är det helt enkelt så att han gillar mina bröst!) att vad vi ser nu är begynnelsen på en ny era inom det engelska semesterfirandet. I jämförelse med vad som nu stundar kommer den gamla eran – som gick i graven när de billiga charterresorna till Medelhavet gjorde entré på scenen – att framstå som ingenting annat än ett bagatellartat experiment. Detta beror på två fenomen av rent praktisk natur – den globala uppvärmningen och den globala terrorismen! Vi upplever skräck och vi upplever obehag när vi reser. Vi råkar ut för att våra personliga tillhörigheter – för att

inte tala om våra kroppar – genomsöks och visiteras av främlingar med bistra ansikten och hårda nypor. Beväpnade poliser uppmanar oss att ställa oss på led. Vi tvingas äta med kniv och gaffel som inte är styva nog att kunna åsamka människokroppen några skador – men som inte heller förmår rå på den mat som serveras ombord på flygplanen. Inte heller vid ankomsten kan vi känna oss trygga. Överallt betraktas turister som enkla måltavlor för terrorister, samtidigt som den globala uppvärmningen, som tilltar i takt med de accelererande utsläppsnivåerna från flyget, har lett till en dramatisk ökning av förekomsten av naturkatastrofer som översvämningar, torka, orkaner, jordbävningar och tsunamis. Vid det här laget betraktade pappa honom med mållös häpnad, mamma med artigt intresse, hans fru med kärleksfull beundran och tvillingarna med kvävda fnissningar. För mig var det uppenbart att Parker höll på med sitt vanliga säljsnack och att han hållit den monologen så många gånger att han inte skulle hålla käft förrän bandet tog slut eller någon avbröt honom. Därför inflikade jag snabbt när han slutade prata för att hämta andan: – varför var du på jakt efter en helare Tom? – det var en mycket klarsynt fråga Charlotte, svarade han och log mot mig. Svaret på den frågan är – hälsa! Jag ska förklara. Världen i dag är sjuk – det är en värld som lider av ett slags djupgående och förtärande ohälsa – och terrorismen och växthuseffekten är blott symptom på detta. Världen kan inte botas om man inte börjar med den minsta beståndsdelen – det vill säga individen! De engelska semesterorterna längs kusten uppstod under sökandet efter rekreation i dess renaste form. Ren ozonmättad luft för att rensa lungorna, svallande salta vågor för hudens och blodcirkulationens skull, lugn och ro för själen. Eftersom jag märkte att han återigen höll på att falla in i säljsnacket avbröt jag på nytt: – jag tycker det låter som om en helare är det sista du behöver! – bra observation! utbrast han förtjust. (Det där är en mycket effektiv teknik – att uttrycka sin förtjusning över allt som någon annan säger!) För att förstå hur helaren kommer in i bilden måste

man också förstå det som förevarit. För ungefär två år sedan – när kommunalpolitikerna i Mid-Yorkshire började diskutera utvecklingsplanerna för den östra regionen – blev lady Denham och jag själv mycket intreserade av deras förslag för Sandytown med omnejd … – vem är lady Denham? frågade jag, vilket gjorde honom så häpen att han tystnade. Och pappa, som blir lika glad varje gång han vet något som jag inte vet, stack emellan: – menar du familjen Denham från Denham Park? – känner du dem? sa Tom – förtjust. – jag känner till dem, grymtade pappa. Mot min vilja. De misskötte sitt jordbruk och behandlade arrendatorerna som skit. Jag trodde de hade gått i konkurs för längesedan. – på sätt och vis har de gjort det, instämde Parker. Men lady Denham – som nu tyvärr är änka för andra gången – har bara gift till sig namnet. Det råkar dessutom vara andra gången hon bär ett nytt efternamn. Dessförinnan hette hon mrs Hollis och före det miss Daphne Brereton. Enda dottern i familjen Brereton från Brereton Manor – Sandytowns förnämsta familj. De är förmögna och högt respekterade. Pengar lockar till sig pengar – i alla fall enligt min erfarenhet – men därmed inte sagt att det inte skulle ha funnits kärlek med i bilden när Howard Hollis började uppvakta henne. – Hollis? avbröt pappa. Han som ägde Hollis’s Ham? Var det inte han som blev uppäten av sina egna grisar? Jag såg hur tvillingarna ryckte till. Vidriga händelser väckte alltid deras intresse! – jo det stämmer, det var en mycket tragisk olycka, sa Tom. Kände du mr Hollis? – jag träffade honom ett par gånger, sa pappa utan entusiasm. Folk trodde att han lät sina grisar gå omkring ute i havet eftersom köttet var så salt och vattnigt! Han blev förmögen men surare gubbe fick man leta efter – enda gången han log var på den där bilden med Hollis’s Ham som finns på vartenda snabbköp – och det var förmodligen bara för att han råkade rapa!

Jag fångade mammas blick och vi undrade båda två när pappa senast hade handlat mat! – men det är viktigt att komma ihåg att han – trots sina stora framgångar – aldrig förnekade sitt ursprung, sa Tom. Kanske var det just för att sir Henry Denham med sitt kultiverade sätt erbjöd en total motsats som änkan uppskattade hans närmanden. Men tyvärr – ödet är oförsonligt – och det dröjde inte länge förrän även sir Henry hade gått hädan. – åt grisarna upp honom också? flikade David in med hoppfull stämma. Pappa blängde på honom. Han får säga vad han vill, men han förväntar sig att hans barn håller sig på mattan. – en ridolycka, sa Tom. Och även om Daphne Breretons första äktenskap gjorde henne ännu mer förmögen än vad hon varit när hon ingick det, inbringade hennes andra äktenskap – som alla känner till – endast den respekt ett namn med anor ger. Där gjorde han ett uppehåll för att få applåder. I stället flämtade Mary P till – kanske var det en tillbakahållen nysning – till ackompanjemang av ett ohöljt misstroget frustande från pappa. Parker fortsatte oberört: – som de största markägarna i området hade hon och jag tänkt sätta Sandytown på kartan långt innan kommunpolitikerna började utarbeta sina regionala utvecklingsplaner. Hon hade förresten redan lyckats få Avalonstiftelsen att söka sig till Sandytown. Ni har väl förstås hört talas om Avalon? Den här gången nickade pappa och jag samtidigt. Jag behöver väl knappast berätta för dig vad pappa sa! – jo då, vi vet precis vad Avalon är för något. När jag för några år sedan läste i tidningen att jänkarna skulle bygga en tjusig klinik vid kusten sa jag till vår Cass: där skulle du minsann jobba, de där jänkarna är kända för att ge sköterskor bra betalt och du skulle vara hemma från jobbet på en timme. Men det var som att … – slå huvudet i väggen! sa tvillingarna i korus och skakade av skratt. Pappa blängde på dem, men Tom Parker fortsatte oförtrutet. – lady Denham och jag hade diskuterat igenom saken privat och

låg steget före politikerna. Vi hade redan för längesedan kommit fram till att Sandytown hade ett perfekt läge för att dra fördel av förändringarna i rekreationsklimatet – både ur ett meteorologiskt och intellektuellt perspektiv. Vi bestämde oss för att inleda ett visst samarbete och drog igång ett par projekt. Vi tog kontakt med den utvecklingsansvarige på kommunen – som snart lät sig övertygas när vi presenterade våra planer som skulle innebära många nya arbetstillfällen för trakten och ökad turism. Vi presenterade även vår åtgärdsplan för att skaka fram ett antal bostäder till överkomligt pris och erbjöd kommunen partnerskap i Sandytowns utvecklingsgrupp. Det var ett klockrent samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn – med stöd av avsevärda investeringar från riskkapitalbolag i London, genom min bror Sidneys försorg. Han tystnade – antagligen hade han gått vilse i sin egen skog av svammel – och hans hustru skyndade sig att säga: – Avalon, kära du. Och helaren … – just det! sa han. Avalon. Ett så berömt centrum för medicinsk vård och rekreation inpå knutarna var nästan som ett tecken från ovan. Navet i vår Utvecklingsplan består i en ombyggnation av Brereton Manor – lady D:s barndomshem – till ett femstjärnigt lyxhotell och rekreationscentrum med alla de aktiviteter som hör till, som golf, tennis, ridning, simning, skönhetsbehandlingar, bastu och gym. Allt detta kommer att finnas tillgängligt där och kommer även att kunna utnyttjas av helt vanliga besökare till vår stad, inte bara av dem som har råd med herrgårdens av nödvändighet höga priser. I vilket fall som helst, när vi har etablerat oss inom denna nya nisch är jag helt säker på att Sandytown ganska snart blir den dominerande aktören på marknaden eftersom vi kommer att erbjuda en rad olika alternativa behandlingsformer för dem som inte tycker att skolmedicinen svarar mot deras behov. Han gjorde ett uppehåll (för att dra in luft, inte för att invänta applåder!) och fortsatte sedan: – alternativmedicinen är, vilket ni säkert håller med om, ytterligare en av det tjugoförsta århundradets stora tillväxtsektorer. Vi har redan flera utövare på plats med egen mottagning – en akupunktör, en zonterapeut, en homeopat och en

energiterapeut från Tredje tanken. Men andliga helare växer inte på trän. Jag tänkte tala med mr Godley, den värde mannen i Willingdene, för att övertala honom att bli – så att säga – konsulterande konsult. Vid det här laget hade pappa hört nog – ja, mer än nog! – helare! fnyste han till. De håller bara på med en massa hokus pokus. Personligen skulle jag hellre låta veterinären behandla mig – trots att han tar så in i helvete mycket betalt. – då skulle du kanske läsa den här artikeln, föreslog Parker som tydligen var helt oemottaglig för djupt kritiska kommentarer. Där står det att mr Godley har nått enastående resultat på djur … En skarp blick från mamma fick pappa att låta bli att säga vad han tyckte att Tom kunde göra med artikeln, men då utbrast David: – Charley tycker också att det är rena rama skiten alltihop! – David! sa mamma barskt. Så säger man inte! – men det är ju sant, sa den lille apan till sitt försvar. Du tycker ju att det där är rena gojan – eller hur Charley? Du pratade om att du tänkte skriva en uppsats om det. Parker såg undrande på mig så jag sa: – bry dig inte om honom. Han har större öron än hjärna. Han förstod inte att det jag pratade om var att jag tänkte skriva min examensuppsats i psykologi om alternativmedicin. Läkarkåren påstår att de alternativa behandlingsmetoderna till större delen är bluff – medan terapeuterna själva hänvisar till vad de menar är väl dokumenterade bevis för att deras metoder fungerar. Jag har inte för avsikt att lägga mig i den debatten. Min tanke är att undersöka ett antal av dessa behandlingsformer och se om jag kan hitta några gemensamma psykologiska nämnare när det gäller behandlingsmetoder och resultat. Visst lät det bra? Parker är minsann inte den ende med välsmort munläder! Tvärs över bordet såg jag hur Skallaren började himla med ögonen och jag hann knappt tala färdigt förrän han utbrast: – det är just det som är problemet mr Parker. Min smarta dotter har redan suttit i tre år och hängt över en massa mögliga böcker och lärt sig en massa dumheter om en massa dumheter bara för att kunna lägga till några

förkortningar bakom sitt namn. Och nu vill hon kasta bort Gud vet hur många år till på samma sätt bara för att få några bokstäver till. Hon kan hålla på tills hon i princip har fått ihop till hela alfabetet, men jag fattar inte vad det ska tjäna till. Jag har försökt prata förstånd med henne men det är som att … När han sa det blängde han på tvillingarna för att se om de vågade avsluta hans mening en gång till. David skulle nog ha gjort det – men Freddie sparkade honom på benet under bordet. Hon tänker säkert försöka krama ur pappa lite mer fickpengar inför skolresan i höst! Efter att George och jag åkte på skidresa menar hon att hon har rätt till kompensation i form av en månads vistelse på ett femstjärnigt hotell i Miami! Tom Parker steg verkligen i min aktning genom att säga: – men vilken fantastisk idé Charlotte. Att förstå hur psyket fungerar är första steget mot kroppslig hälsa – vi behöver fler unga människor som du för att vi ska kunna vrida denna sjuka värld rätt! Där ser du – man behöver inte sticka hela vägen till Afrika för att bli helgonförklarad! Senare – när Mary hjälpte Tom att stappla därifrån – sa han till mamma: – vilken fantastisk middag Amy, den bästa jag har ätit utanför Sandytown. Och Mary tillade: – ja, verkligen, vi vill tacka er båda för er gästfrihet. En sådan underbar familj du har Amy. Du vet ju hur pappa brukar lysa upp när mamma får beröm, så han sa knappt ett ont ord om våra gäster efter att de hade försvunnit upp till övervåningen. Men morgonen därpå trodde jag han skulle gå upp i atomer när han fick veta att det skulle dröja minst tre dagar innan bilen var lagad! Jag gjorde vad jag kunde och såg till att de inte var i vägen för honom. Men det var inga problem för min del. Som jag sa tycker jag faktiskt om dem – och de verkar gilla mig också. Tom var uppriktigt intreserad av min examensuppsats och i dag sa han: – Charlotte (båda två kallar mig för Charlotte, vilket jag tycker är trevligt), vi tänkte stanna till hos den där helaren mr Godley på tillbakavägen – du kunde väl haka på? Du kan prata med honom om hans patienter inför din examensuppsats.

Jag sa: – men när ni är i Willingdene är ni ju redan nästan halvvägs hemma och att då bli tvungna att vända om och köra hela långa vägen tillbaka hit … Då sa Mary: – ska sanningen fram undrade vi om du skulle vilja följa med oss till Sandytown och bo hos oss några dagar i Kyotohuset. – Kyoto? sa jag och trodde att jag hade hört fel. Tom sa: – ja, jo. Jag hade kanske lite för bråttom när jag döpte huset. Kyotoprotokollet har visat sig vara lite väl tandlöst, eller hur? Om jag hade gett mig till tåls lite hade jag kanske i stället kallat det för Al Gore-huset. Mary såg inte ut att hålla med – men hon nickade ivrigt när Tom fortsatte: – du kan väl följa med? Du kan få träffa de andra terapeuterna och låta oss få höra din syn på vårt stora experiment. Och det viktigaste av allt – vi skulle få njuta ännu mer av ditt sällskap! Tja, det är alltid trevligt när folk säger att de uppskattar en, men trots det skulle jag förmodligen ha tackat nej ändå – om det inte hade varit för att pappa råkat dyka upp i rummet och helt plötsligt lät som trollkarlen från Oz (vilket han alltid gör när han ska tala om vad det är som gäller!). – nej, förkunnade han. Hon har knappt mer än hunnit hem och ska inte ränna iväg igen utan stanna här – i alla fall tills det är dags att byta lakan i sängen. Kanske borde jag ha blivit rörd över att han ville att jag skulle stanna kvar hemma. Men det enda jag kände var den vanliga irritationen över att han – trots att jag är tjugotvå – fortfarande behandlar mig som ett barn. Jag sa: – jag vill inte klanka ner på din hygien pappa, men själv har jag bytt lakan två gånger sedan jag kom hem. För att återgå till det vi pratade om. Tack Tom och Mary för ert erbjudande. Jag vill hemskt gärna följa med. Det var så det gick till. Jag är en rationellt tänkande varelse med en kandidatexamen som styrker att jag har studerat det mänskliga psyket i tre år – och vad gör jag? Jo, sticker iväg till ett ställe som inte verkar vara i min smak –

tillsammans med människor som jag knappt känner – bara för att visa att jag inte längre är ett barn! Hur moget tycker du att det låter på en skala? Kolla din mejl varje dag för snart följer den spännande fortsättningen av min resa genom mörkaste Mid-Yorkshire. Och jag ser fram emot några riktigt erotiska avslöjanden från mörkaste Afrika! Många pussar och kramar Charley

3 Kom igen nu. Hur fan ska jag få igång den här jävla apparaten? Hallå! Hallå! Det är Dalziel som talar! Beskåda mina stordåd, era mesar och förtvivla! Nu så, då ska vi se om vi kan få ordning på det här … jag provar att trycka här, som biskopen sade till Herregud, låter jag verkligen så? Inte undra på att folk brukar se så chockade ut! Den fungerar alltså. Än sen? Den hör allt jag säger och spelar upp det ord för ord. Vad är det för märkvärdigt med det? Gamla tant Mildred kunde göra exakt samma sak och hon kom dessutom med goda råd! Jaha, så där döpte jag dig tydligen. Mildred! Men nu ska du lyssna jävligt noga, Mildred, om du säger åt mig att sätta på mig yllevästen åker du raka vägen ut genom fönstret! Men den där Festerpesten hade rätt. Schyst pryl! Herregud, Andy, hör på dig själv! ”Schyst pryl!” Om du inte aktar dig kommer du att bli som de där killarna med i-pod som går runt och fånler och nickar med huvudet som i den där dikten med påskliljorna. Spela in små tankar du får som annars lätt går förlorade, sade Onkel Fester, och kanske även lite större frågeställningar som du i normala fall inte har tid att begrunda. Okej, Dalziel, då skiter vi i de små tankarna och kör igång med den största frågan av dem alla. Hur i helvete hamnade jag här i Sandytown och varför sitter jag och pratar med mig själv som den värsta byfåne? Jag får bygga upp det här pusselbit för pusselbit på samma sätt som Ed Wield gör när han börjar analysera ett fall. 31

Tillbaka till den stora explosionen på Mill Street där alltihop började. Det var sista måndagen i maj. Jag minns inte så mycket av vad som hände i juni men det kanske beror på att jag låg i koma större delen av tiden. De sade till mig att det bästa med att jag låg i koma var att det gav mina brutna ben en chans att börja läka. Det som däremot inte var bra var att musklerna hade förslappats. Jag visste inte om att mina muskler kunde förslappas. Det kom jag underfund med den svåra vägen. Första gången som jag försökte ta mig upp ur sängen utan hjälp, ramlade jag. Jag väntade en vecka innan jag försökte på nytt. Fast den gången såg jag till att jag hade en trevlig välgödd sjuksköterska närvarande som kunde dämpa fallet. Tredje gången tog jag tre steg mot dörren och föll rakt i armarna på Pete Pascoe. ”Vart är du på väg?” frågade han. ”Hem”, sade jag. ”Så fort jag nånsin kan.” ”Hur hade du tänkt att det skulle gå till?” sade han med det där prudentliga tonfallet som han lägger sig till med ibland. ”Om inte annat så får jag väl för fan gå”, sade jag. Han släppte taget om mig och tog ett steg bakåt. Jag ramlade. Jag låg där och såg stolt upp mot honom. Första gången jag träffade honom var han en mjäkig kriminalassistent och så blöt bakom öronen att man kunde använda honom som fönstertrasa. Nu var han överkommissarie och var så hård och okänslig att han lät mig falla och sedan ligga kvar. Han hade kommit långt och borde gå ännu längre. ”Okej, Einstein”, sade jag. ”Ett noll till dig. Kan du hjälpa mig tillbaka till sängen nu?” Augusti närmade sig och jag var fortfarande ensam om att prata om att åka hem. Cap gav mig uppmuntrande kommentarer, 32

men bytte ämne så fort jag började prata om konkreta datum. Det här är ta mig fan för jävligt, tänkte jag. De kan inte hålla mig kvar här mot min vilja! Tyvärr nämnde jag detta för Pete med följd att han kallade in det tunga artilleriet. Hans fruga, Ellie. Redan första gången jag träffade henne, insåg jag att hon var så hård och okänslig att hon var beredd att låta mig både ramla och ligga kvar. Ja, under den där första tiden tror jag nog inte hon skulle ha haft något emot att ge mig en knuff för att skynda på förloppet. Hon sade: ”Jag fick höra att du tänkte skriva ut dig själv, Andy. Och då undrar jag vem du har tänkt ska ta hand om dig när du kommer hem?” ”Jag klarar mig själv. Det har jag alltid gjort”, sade jag. Hon suckade. Kvinnor har två olika slags sätt att sucka på. Det eviga lidandets suck eller åååhhh-det-här-njuter-jag-av. Det är många män som aldrig lär sig att avgöra skillnaden. Hon sade: ”Andy, du hamnade rakt i en explosion, skadades svårt och låg i koma i flera veckor …” ”Visst, och sedan dess har jag knappt gjort något annat än legat i den här förbannade sängen”, sade jag. ”Jag ser ingen större skillnad.” ”Nu ska du inte överdriva”, sade hon. ”Din rehabilitering följer ett noga upplagt program. Personalen säger att du gör stora framsteg men att det kommer att dröja länge än innan du kan ta hand om dig själv.” ”Då får jag väl be hemtjänsten om hjälp. Det är väl för fan därför jag betalar skatt.” ”Och hur länge tror du att det skulle fungera?” frågade hon. ”Tills jag har tröttnat på dem? Några veckor kanske. Vid det laget borde jag kunna klara mig själv.” ”Jag menar tills de har tröttnat på dig! Vem ska då ta hand om dig?” Jag sade: ”Jag har vänner.” 33

”Ja, kanske har du en och annan rövslickare till vän”, sade hon. ”Men vänner som är beredda att i stället torka dig i röven är det nog sämre ställt med.” Ibland får hon mig att tappa målföret! Det var kanske fel av mig att tro att det var tack vare mig som Pascoe tuffat till sig över åren. Jag borde ha insett att den fan haft privatundervisning i hemmet hela tiden! ”För dig kanske”, sade jag. ”Mitt motto är att om man behandlar människor väl, då blir man väl behandlad tillbaka. Folk kommer att stå på kö för att hjälpa mig.” ”Det krävs två för att bilda en kö”, sade hon. ”Det var Cap du menade, eller hur?” Givetvis var det Cap jag pratade om. Cap Marvell. Min flickvän … partner … brud … tjej … inget av de där orden passar in. Eller så gör allihop det. Jag tycker Cap är helt fantastisk, för det är vad hon har varit. ”Jo, jag menade Cap. Hon kommer inte att svika mig. Hon kommer att finnas där när jag behöver henne.” Jag såg till att det skulle låta lite patetiskt. Jag förstod att det här inte ledde någon vart, att det var meningslöst att komma med motargument, men även de allra mest hårdhudade brukar vara mottagliga för lite hjärtknipande känslofullhet. Sårbarhet kallas det. Att man får omgivningen att känna att man behöver hjälp. När jag var ung och en riktig slarver kom den förmågan mig många gånger väl till pass. Men det tog mig inte många sekunder att inse att den vägen var fullständigt oframkomlig nu. ”Struntprat”, sade Ellie. ”Du och Cap har varit ihop i en massa år, men ni har aldrig slagit era påsar ihop utan hela tiden bott på var sitt håll. Hur kommer det sig?” Hon visste mycket väl hur det kom sig. Vi levde våra egna liv, vi hade våra egna intressen och våra egna prioriteringar. Jag har saker med mig i bagaget som jag absolut inte vill att hon ska behöva lida för. Och hon har saker med sig i bagaget som jag verkligen inte vill veta något om. Varje gång några djurrättsaktivister har varit i 34

farten, ertappar jag mig själv med att kolla hennes alibi! Men den stora stötestenen är en massa småsaker som våra respektive åsikter om leriga skor, om hur ett bord ska dukas, om hur man använder bestick, om man ska äta pickles direkt ur burken eller ej, om man ska titta på rugby på teve, om man ska spela musik så högtalarna dånar, vilken musik som ska spelas så att högtalarna dånar och så vidare i all jävla oändlighet. Jag sade: ”Det är en annan sak när läget är akut.” ”Jaså, är läget helt plötsligt akut nu? Okej. Och hos vem ska denna akutmottagning upprättas? Hemma hos dig eller hos Cap? Och hur länge tänker du ha Cap som din personliga tjänare innan du släpper henne fri?” ”Bespara mig det metafysiska”, sade jag. ”Vad menar du?” ”Du är inte korkad, Andy, så sluta låtsas vara korkad”, sade hon. ”Caps liv har gått på sparlåga ända sedan du flög i luften i den där explosionen. Du vet att hon lever ett rikt och självständigt liv – vilket förmodligen är en av anledningarna till att ni aldrig flyttat ihop, eller hur? Hon är inte den sortens kvinna som dyrkar marken hennes man går på och bara lever för och genom honom.” ”Hon är en betydligt bättre människa än vad du är, Ellie Pascoe!” utbrast jag för nu höll jag på att ilskna till. ”Och jag vet att hon utan att tveka skulle ta hand om mig en tid om jag behöver det!” ”Det är klart att hon skulle”, sade Ellie och såg så där självbelåten ut som kvinnor gör när man har tappat humöret. ”Men, Andy, frågan är om det verkligen är vad du vill?” Det kunde jag inte svara på, i vilket fall ville jag inte ge henne nöjet att höra vad jag hade för uppfattning om den saken. Jag fortsatte hålla tyst när hon sedan började prata om Cedarskliniken ute i Filey, ett konvalescenthem för äldre, sinnesrubbade, blinda och i största allmänhet uttjänta snutar som finansieras av polisen. Vi brukar kalla det för Alcatraz för det enda sättet att komma därifrån är i en kista. Vad jag däremot med surt tonfall sade var: ”Är det Cap som ligger bakom det här larvet?” 35

Hon lyfte upp ett bäcken och sade: ”Det var dummaste jag någonsin hört dig säga, Andy Dalziel. Och om du med så mycket som ett ord antyder för Cap vad jag har pratat med dig om, tänker jag köra upp den här saken så långt upp i arslet på dig att de får kalla på bärgningsbil för att dra ut den! Nu ligger du här och tänker på vad jag har sagt.” ”Ja, frun”, sade jag undergivet. ”Pete Pascoe är en lyckligt lottad man ska du veta.” ”Tycker du det?” frågade hon och såg lite generad ut. ”Det är klart”, sade jag. ”Det är inte varje man förunnat att vara gift med en sådan stor och stark kvinna som man kan skicka upp på taket när det blåser för att rätta till en tegelpanna som har halkat på sned.” Hon gapskrattade. Det är något jag uppskattar med Ellie Pascoe. Inget flickaktigt fniss där inte. När hon skrattar gör hon det med besked. ”Din gamle tok”, sade hon. ”Jag går nu. Jag har faktiskt ett eget liv också. Peter hälsar så gott till dig. Han vill att du ska veta att allt går så smort nere på stationen att han inte förstår hur de fixade det hela när du var där. Ha det så bra.” Hon böjde sig ner och gav mig en puss. Vaken, vågsam och vacker. Pete Pascoe var verkligen en lyckans ost. Och vilka härliga pattar. Hur som helst tänkte jag över det hon hade sagt och några dagar senare när jag pratade med Cap, berättade jag för henne att jag funderade på att lägga in mig på Cedarskliniken. Hon sade: ”Men du kommer att avsky det stället. Du var ju där en gång och hälsade på någon och då sade du att det var som ett hotell för nykterister med tristess som påbjuden underhållning.” Det är det som är problemet med ord, det är lätt hänt att de hemsöker en senare. ”Det är kanske vad jag behöver just nu”, ljög jag. ”Några veckors lugn och ro och lite frisk havsluft. Jag har redan fattat mitt beslut.” Jag borde ha förstått att det där med att män fattar beslut är att 36

jämföra med män som försöker bädda en säng – om det finns en kvinna i närheten kan man vara förvissad om att hon sliter loss sängkläderna och gör om det. Nästa gång hade hon med sig en bunt broschyrer. ”Jag har tänkt på det du sade, Andy, och kommit fram till att du hade rätt i det där med havsluften. Men jag tror inte att Cedarskliniken är rätt plats för dig. Du kommer att vara omgiven av en massa andra snutar som inte har något annat att prata om än brottslingar och fall och när de ska återgå i tjänst. Nej, jag har hittat rätt ställe. Avalon.” ”Menar du den där amerikanska kliniken?” sade jag och kastade en blick på broschyrerna. ”Avalonstiftelsen kommer visserligen ursprungligen från USA, men de har varit så framgångsrika att de numera har kliniker över hela världen. Det finns en i Österrike, en i Schweiz …” ”Jag tänker inte åka till Schweiz”, sade jag. ”Jag skulle inte få en blund i ögonen på grund av alla de där gökuren.” ”Det är klart att du inte ska åka till Schweiz. Du ska åka till Sandytown, där det inte bara finns en klinik med ett sjukhem utan också ett konvalescenthem i en före detta herrgård. Min gamla rektor, Kitty Bagnold, om du minns henne, tillbringar sin ålders höst på sjukhemmet. Jag åker dit då och då och hälsar på henne så det skulle passa mig förträffligt att kunna slå två flugor i en smäll.” Det var givetvis det som avgjorde saken, att hon lyckades få det att låta som om jag skulle göra henne en stor tjänst genom att åka dit. Jag frågade henne vem som skulle betala. Hon sade att min försäkring täckte större delen av kostnaden och att jag hur som helst alltid hade sagt att om det slutar med att man fortfarande lever när pengarna är slut, skulle staten ta hand om en, men att om det slutade med att man hade pengar kvar när man var död så var man en idiot! Ytterligare ett exempel på att ord lätt kommer tillbaka och spökar för en! Hur som helst knotade jag ett tag till för syns skull men gav 37

snart med mig. När jag berättade detta för Ellie Pascoe trodde jag att hon skulle bli överlycklig, men det verkade som om hon var besviken för att jag inte skulle åka till Cedarskliniken. Inte ens när jag försäkrade henne att det inte skulle drabba Cap ekonomiskt, såg hon nöjd ut. Kvinnor! Att ha sex med dem är en sak, förstå dem en helt annan. Men Cap var glad vilket gjorde att jag kände mig riktigt nöjd med mig själv när hon ett par veckor senare körde mig till Sandytown. Den känslan försvann illa kvickt. Cap hade knappt hunnit tillbaka till parkeringsplatsen för att åka hem igen förrän det gick upp för mig att Avalon inte alls påminde om ett femstjärnigt hotell där gästernas ord var lag. ”Konvalescensen innebär en noga övervakad process där patienten får tillfriskna från sin sjukdom och uppnå fullständig hälsa”, förklarade husmor. (Hon heter Sheldon och kallar sig för översköterska, men eftersom hon har välsignats med bomber stora nog för en kåt präst att lägga ifrån sig bibeln på medan han predikar evangeliet enligt den helige lemmen, skulle hon verkligen platsa i rollen som husmor i någon av de där löjliga filmerna som allihop hette något i stil med Nu tar vi! ) ”Vad bra”, sade jag ironiskt. ”Med besökstid från tre till kvart över tre var tredje söndag!” ”Jättekul” sade hon. ”Till en början får du faktiskt inte ta emot några besök alls. Inte förrän vi har hunnit fastställa vad du har för behov och utformat ett program för dig med dietlista, motionsschema, medicineringsplan och tidtabell för olika terapier.” ”Herregud”, sade jag. ”Scheman och tidtabeller – du får mig att känna mig som ett tåg.” Hon log – jag har sett mer övertygande leenden på massageinstitut – och sade: ”Just det. Och vårt mål är att se till att du tuffar ut från stationen så fort som möjligt.” Jag förstod att hon tyckte om sitt lilla skämt. Men jag sade inte emot. Det enda jag ville var att få sova! 38

Det var för ett par dagar sedan. Sedan dess har jag försökt sova så mycket som möjligt för varenda gång jag vaknar är det någon jävel som står där beredd att nypa mig och klämma på mig och trycka in saker i mig. De kallar det för utvärdering. Själv tycker jag mer det påminner om nedvärdering! Tredje dagen dök husmor upp och var hur käck och flickaktig som helst. Hon rättade till mina lakan, puffade upp kuddarna och sade: ”I dag är en stor dag, mr Dalziel. Doktor Feldenhammer i egen hög person kommer hit för att träffa dig.” Det var första gången som jag fick träffa Lester Feldenhammer, överkvacksalvare på Avalon. Så fort han öppnade käften förstod jag att han var jänkare. Inte tack vare accenten, utan tänderna! Det var som att stirra rakt ner i en gammaldags mugg med glasaktigt porslin som gnistrade i vitt. Han sköljer säkert munnen två gånger om dagen med toalettrengöringsmedel. ”Mr Dalziel”, sade han. ”Jag önskar dig välkommen till Avalon. Din ryktbarhet har föregått dig och det är en ära för mig att få skaka hand med en man som skadats vid fronten i det ärorika kriget mot terrorismen.” Först trodde jag att han drev med mig, men när jag tittade på honom förstod jag att han menade allvar. Sådana där typer är de värsta som finns. Lita aldrig på en man som tror på dyngan han vräker ur sig. Jag tänkte att den här gubben får jag vara på min vakt mot. Han skakade min hand som om han ville förvissa sig om att den satt fast ordentligt och sade: ”Jag heter Lester Feldenhammer. Jag är chef för Avalon och har huvudansvaret för den kliniska psykologin. Jag tror att vi strax kommer att vara klara med utformningen av ditt program, men den som snabbt vill bli frisk måste hämta kraften från sitt eget psyke. Jag har tagit mig friheten att lägga en liten självhjälpsbok som jag har författat i skåpet bredvid din säng. Jag tror att den skulle kunna vara dig till nytta för att du ska få en klarare bild av vad som händer med dig här.” ”Hotellbiblar brukar funka bra för min del”, sade jag. ”Vi vill nog hellre se Bibeln som ett komplement”, sade han. 39

”Jag ser verkligen fram emot att få följa dina framsteg. Vad gäller dina fysiska besvär kommer du givetvis att få hjälp av vår specialiserade vårdpersonal. Vad gäller allt annat är det mig du ska vända dig till. Du behöver bara fråga om det är något du undrar över.” ”Är det sant?” sade jag. ”Vad blir det till middag?” Han bestämde sig för att jag skämtade och skrattade högt. ”Jag märker redan nu att du och jag kommer att kunna samarbeta utan några som helst problem”, sade han. ”Och nu skulle jag vilja att du gjorde mig en tjänst.” Han plockade fram en liten skimrande metalltingest. ”Jag tänker inte svälja den där”, sade jag. ”Och tänker du köra in den i mig någon annan väg, tycker jag att du ska tänka dig för riktigt noga.” Den här gången skrattade han inte – kanske just för att det var ett skämt. ”Det är en digital bandspelare”, sade han. ”Av senaste modell. Den är väldigt lätt att använda. Jag skulle vilja att du förde ett slags ljuddagbok och upprättar ett arkiv över dina känslor och erfarenheter, ja, allt som du kommer att tänka på.” ”Du menar alltså att du vill att jag ska börja prata med mig själv?” sade jag. ”Som psykfallen brukar göra?” ”Nej, nej”, sade han. ”Inte med dig själv. Låtsas bara som om du pratar med någon som inte vet ett dugg om dig.” ”Som du till exempel?” sade jag. Han log brett och sade: ”Nu vet jag faktiskt lite grann om dig. Och meningen är inte att du ska rikta dig till mig personligen. Jag vill poängtera att jag aldrig kommer att lyssna på något av det du spelar in utan ditt uttryckliga tillstånd.” ”Vad är då poängen om du inte tänker lyssna på det?” frågade jag. ”Poängen är att du ska säga saker, inte att jag ska lyssna på dem”, sade han. ”Du kan till exempel spela in alla de små intressanta tankar man får men som så lätt försvinner och kanske även lite större frågeställningar. Se det som att du för dagbok samtidigt som du förhör dig själv. Jag är övertygad om att en man med din 40

förmåga kan få fram sanningen oavsett om nätet med undanflykter och självbedrägeri är vävt på ett aldrig så intrikat vis. Skulle du vilja göra detta för mig?” Jag sade: ”Kanske. Men om jag inte snart får käk, kanske jag sväljer den i alla fall.” Han skrattade till och gick sin väg. Och det är därför jag ligger här och pratar med mig själv som en tokstolle på dårhuset. Det dröjde ett par dagar innan jag grävde fram Onkel Festers lilla manick. En man som ligger till sängs måste ha någonting att leka med. Det finns inget annat att göra. Tidningarna nuförtiden är så dåliga att de inte ens duger som omslagspapper till en portion med fish and chips. Det som går på teve är till och med ännu sämre och jag får inte ens tillräckligt med mat här för att jag ska kunna njuta av att skita! Och jag kan inte ens sticka härifrån. För det första har jag inga kläder. Jag pratade med Cap i telefon och hon sade att hon skulle ta med sig lite paltor så fort som de låter henne komma och hälsa på mig. För det andra har benet visserligen blivit bättre, men om jag ska vara riktigt uppriktig kan jag absolut inte springa ännu. Jag dumpade de där larviga armbågskryckorna de gav mig på sjukhuset och fick Cap att köpa mig en kraftig promenadkäpp. Kortare sträckor går bra, men bara efter några minuter måste jag sätta mig ner och vila. Jag måste påminna mig själv om att det finns en värld där ute, en värld som är på riktigt, med människor och pubar och säkert en hel drös skitstövlar som nästan pissar på sig av skadeglädje för att jag ligger här och pratar med en apparat. Låt dem skratta. Jag är snart tillbaka. Det är ett som är säkert.