9789170017278

De

första, gripbara minnena jag

har av mitt liv är bland de

allra blodigaste. Jag var nio år gammal när den by jag växte upp i ödelades. Bilderna som kommer till mig när jag återkallar den dagen är hur jag leker tillsammans med några andra barn i byn. Vi springer omkring bland de vuxna som rensar ogräs på åkern. Det är tidig morgon, sen höst, och bitande kallt. Min andedräkt blir till ånga i luften. Vi kastar oss runt de vuxnas ben, rullar runt i den halvfrusna leran, skrattar. Jag kommer inte ihåg namnet på byn, eller ens på någon av byborna. Allt som hände innan denna dag är inte mer än antydningar till minnen, suddiga fragment av ett obetydligt liv som jag har föraktat. Föraktat och därför glömt. Men jag minns mitt eget namn. En av kvinnorna ryckte tag i mig när jag råkade knuffa till henne. ”Lugna dig, Erik”, sade hon. ”Du skrämmer de andra barnen.”

Just de orden har etsat sig fast i mitt huvud. Det är ett av de klaraste minnena jag har från min barndom. Jag var för våldsam.

Jag skrämde de andra barnen. Varför visste jag inte, och jag hade inte tid att fråga kvinnan heller. Det nästa som hände var att någon började skrika. Och skrika, och skrika. ”Söderlänningar! Söderlänningar!” ”Rädda barnen!” ”Göm er!”

Panik bröt ut. Vuxna sprang fram och tillbaka som vettvillingar 11

Krigarhjärta.indb 11

08-04-04 16.54.08

på jakt efter sina barn. Det var bara jag som stod still. Ingen verkade leta efter mig. Antingen var det ingen som brydde sig om mig eller så glömdes jag bara bort. Hur som helst så stod jag stilla där mitt i kaoset. Förskräckta föräldrar och grinande barn irrade omkring utan att ens ge sken av att se mig. Som om jag inte var en del av deras verklighet. Det kröp i mig. Mina armar var kalla och knottriga som om jag hade badat för länge. Men jag var inte rädd. Söderlänningar, ropade byborna, och istället för att fly ville jag se detta hot.

Jag trängde mig framåt, inte tillbaka mot byn som de andra, utan motströms. Mot söderlänningarna. Någon upptäckte att jag faktiskt fanns till och började dra i min arm, försökte få mig att vända om.

Jag gjorde mig fri och skyndade framåt. Mina nakna fötter sjönk ner i den kalla leran. Flera gånger halkade jag omkull, men hela tiden tog jag mig upp igen och fortsatte framåt.

Bakom mig ebbade uppståndelsen ut. Familj efter familj försvann in i sina hus, i hopp om att det skulle kunna rädda dem.

Dörrar slogs igen, reglades. Snart var det bara jag kvar ute på åkern.

Jag stannade upp och väntade. Med ens var världen väldigt tyst.

Jag hörde mina egna hetsiga andetag, men förutom det hördes inget mer än ett svagt vinande från vinden och ett dämpat knackande från ett av husen bakom mig. Någon spikade igen dörren från insidan. Jag nästan vibrerade av förväntan.

Efter en stund kunde jag höra det mäktiga, dundrande ljudet av galopperande hästhovar. En liten höjd dolde ännu ryttarna för mig, men ljudet närmade sig obehagligt snabbt. Marken skalv under deras framfart. Jag var övertygad om att det var en armé av jättar som stormade fram över landskapet.

Därefter såg jag dem. De korsade krönet sida vid sida, och fortsatte rakt ner mot mig likt en växande lavin. Det var inte fler än trettio ryttare, men jag var fortfarande ett barn och hade aldrig sett ett krigarfölje tidigare. De tycktes täcka hela horisonten framför mig.

En bit nerför backen höll de tillbaka sina springare något för att 12

Krigarhjärta.indb 12

08-04-04 16.54.08

skritta fram den sista biten. Det fanns ingen anledning för dem att brådska. Vår by var inte mer än en liten gårdssamling. De få hästar som fanns var arbetshästar, och ingen arbetshäst kan fly undan en stridshingst. Jag darrade på riktigt nu, fullständigt överväldigad av den makt som söderlänningarna bar med sig. Jag ville inte vara en liten rädd kanin längre – som människorna bakom mig hade försökt fostra mig till – jag ville vara en av dessa vargar.

Ledaren höll in sin hingst framför mig. Det var en ung man helt utan skägg. Han höjde en handskbeklädd hand över huvudet och hela följet stannade upp. Hyn i hans ansikte var blek likt smutsig snö och alldeles slät, men det fanns också rodnader på hans kinder där den söderländska solen hade kommit åt. Ögonen var stora och mörka under den hornprydda stridshjälmen han bar och över hans kraftfulla axlar var skinnet från en getbock fäst. Dess huvud hängde och dinglade över mannens högra axel, medan bakdelen var fäst vid hans vänstra så att pälsen slängde bakom hans rygg likt en mantel. Vid hans sida hängde ett bredsvärd. ”Du är i vägen, pojke.”

Söderlänningars språk är runt och sluddrigt till skillnad från nordlänningars kantiga mål. Detta var första gången jag hörde en söderlänning tala nordländska och jag hade svårt att tyda exakt vad den unge krigsherren sade. Dessutom hade han ett ärr som sträckte sig från underläppen ner till hakspetsen, vilket förvrängde hans tal ytterligare. ”Jag vill vara varg”, sade jag. Jag var så förtrollad av söderlänningarnas makt att jag inte ens funderade över den fara jag svävade i. ”Du vill vara varg?”

Han lät road. Efter en liten stund brast han ut i skratt och männen skrattade med honom. Jag blev irriterad. Under hela mitt liv har det förargat mig när någon skrattar åt mig. Jag var på väg att säga något, förmodligen något olämpligt, men en annan krigare till höger om mig hann före. Denne man var betydligt äldre än ledaren. ”Han ser duglig ut, Tolke. Se bara på hans muskler! Irna skulle 13

Krigarhjärta.indb 13

08-04-04 16.54.08

bli nöjd med den här. Hon ville ju ha raska slynglar den här gången!”

Detta sades på söderländska, men jag begrep tillräckligt för att förstå att de talade om att ta mig till fånga. Vad som helst lockade mer än att dö, så jag nickade febrilt och spände armarna så gott jag kunde. Detta fick männen att skratta högljutt. Ledaren flinade också. ”Så du vill till Irna, lille varg?” Han satte handen under sin ärrade haka och funderade en stund. Bedömde mig. ”Nå, som du vill då. Hilde har varit isig den senaste tiden, säger att jag är för okänslig.” Hans flin breddades. ”När hon hör det här kommer hon smälta som en snöflinga på blodsten.”

Han lutade sig ner mot mig och sträckte ut armen. ”Hoppa upp framför mig och håll för ögonen tills skriken har tystnat.”

Jag höll bara för ögonen en liten stund. Sedan särade jag på fingrarna och smygtittade mellan dem. Jag tror inte att jag skulle ha varit samma man idag om jag hade lytt Tolke och därmed inte fått ta del av de händelser som följde.

Söderlänningarna började med att tända facklor som de kastade på hustaken tills varenda gård stod i lågor. När röken och elden tvingade ut familjerna väntade döden på dem i form av ett fallande svärd. Endast ett fåtal, välmående bybor togs till fånga för att de skulle försättas i slaveri. Det var lika enkelt som det var kallblodigt.

Söderlänningarna visade inget som helst medlidande; det kunde lika gärna ha varit boskap de slaktade. Den enda gången någon försvarade sig var när ett tiotal av byns män lyckades dra sig samman till en klunga. De viftade med hackor och andra tillhyggen samtidigt som de försökte hålla ryggarna vända mot varandra. Tolke gormade något på sitt sluddriga språk och fem av ryttarna satte genast av. Fem man gjorde slut på tio som ingenting. Jag befann mig nära händelsen och kunde se varje liten detalj. De som försvarade sig skrek, viftade och svor. De angripande varken sade något eller gjorde några miner. De bara duckade och högg, duckade och högg, 14

Krigarhjärta.indb 14

08-04-04 16.54.08

och från deras svärdspetsar slungades blod i alla möjliga riktningar.

Efter några ögonblick täcktes marken av avhuggna kroppsdelar och ryckande kroppar, och den tidigare så frostiga leran hade blivit till en röd och hal sörja. De fem krigarna ansåg sig vara färdiga med det lilla upproret redan innan alla motståndarna var döda. De torkade av sina svärd på närmaste kropp och satte upp igen, fortsatte med det de höll på med innan. Jag minns än idag hur andedräkten från de döende bildade mindre och mindre ånga i den kalla luften. Till sist kom det ingen rök alls mer. Jag var som paralyserad i sadeln framför Tolke. Att så tydligt se en människas sista andetag var i den ålder jag var då, lika fasansfullt som förtrollande. Tolke förstod självklart att jag tjuvtittade, men han lät mig hållas. Krigare är inte så kinkiga när det gäller blod och död.

Det hela var avklarat redan innan solen hunnit mer än halvvägs upp på himlavalvet. Många av husen brann fortfarande, men dödandet och skrikandet var över. De få nordlänningar som hade tagits till fånga satt tätt ihop och huttrade på den tilltrampade väg som löpte genom byn. Deras blickar var uttryckslösa och ingen av dem sade något. Själsligt verkade de befinna sig långt, långt borta.

Verkligheten var helt enkelt för svår för dem att acceptera. När de var hopbuntade gav söderlänningarna dem inte så mycket som en blick längre. De var reducerade till boskap; hopfösta och under kontroll.

Den kvinna som hade bannat mig för att jag skrämde de andra barnen var en av de överlevande. Jag tyckte inte om att Tolke stod så nära henne. Hon hade varit min fostermamma och hon stirrade på mig. Jag såg mig omkring, men var gång jag vågade mig på att se åt hennes håll upptäckte jag att hon fortfarande tittade på mig. Till sist tog hon till orda. Det var dock inte till mig hon talade utan till krigsherren som satt bakom mig i sadeln. Tolke Fager. ”Är det honom ni har kommit för?”

Hon pekade på mig med en darrande hand. Hela hon skakade.

Om det var av skräck eller på grund av att hon frös vet jag inte.

15

Krigarhjärta.indb 15

08-04-04 16.54.08

Jag försökte försvinna bakåt, men Tolkes kraftiga bringa hindrade mig. Han grabbade tag i mina axlar och borrade obarmhärtigt ner fingrarna i dem. Jag skruvade på mig i ett försök att komma ur hans grepp, men hans händer var kraftiga som järnklor. ”Om vi har kommit för den här lille?”

Tolke höll fast mig så bryskt att jag till och med lyfte en bit från sadeln. Smärtan i axlarna var oerhörd. Hans tonfall var lugnt. Det fanns ingenting hos honom som vittnade om att han precis hade beordrat en massaker på ett femtiotal stillsamma bönder. Utan att låta mig sjunka ner i sadeln igen fortsatte han: ”Varför skulle vi det, kvinna?”

Jag minns att hon öppnade munnen för att säga något, tvekade, och sade sedan något annat. Jag förstod det fastän jag bara var nio år gammal. ”Du har honom i sadeln”, sade hon.

Det var en rimlig orsak till hennes fråga. Men det var inte vad hon hade tänkt säga. Jag förstod det, och Tolke förstod det också.

Han fingrade på hjaltet till sitt svärd, trummade på det. Under hela morgonen hade han inte dragit det ur skidan en enda gång, men något sade mig att stunden nu var kommen. ”Jag behöver knappast påpeka att du är i fara”, sade han med sin tydliga brytning. Orden liksom flöt i varandra även när han talade nordländska. Fortfarande var hans ton mild, men det hördes att han inte var lika ointresserad längre. ”Jag dräper inte gärna kvinnor och barn, men det händer. Berätta nu varför vi skulle ha kommit för pojken.”

Hon skakade på huvudet och knep utmanande ihop läpparna.

Tolke Fager släppte greppet om mina axlar och gled av hästen. En duns hördes när hans fötter slog i marken, ett väsande när han drog svärdet. Det var så tyst omkring oss. Det knastrade smått från de brinnande ruinerna och återigen kunde jag höra det svaga vinandet från vinden. Tolke rörde sig smidigt, likt ett rovdjur på jakt efter byte. Han påminde om en smygande snökatt.

16

Krigarhjärta.indb 16

08-04-04 16.54.08

Kvinnan hade slutat skaka nu. Hon hade funnit mod någonstans och såg trotsigt upp mot mannen som närmade sig med draget svärd. Hennes blick vek inte ens undan när han tornade upp sig precis framför henne och höjde svärdet med båda händerna över huvudet. De andra byborna var helt och hållet omedvetna om vad som försiggick alldeles intill dem. Skräcken hade försatt dem allihop i någon sorts dvala. ”Jag tänker inte fråga en gång till”, sade Tolke.

Söderlänningar handlar hellre än de talar, och denne unge krigsherre var inget undantag. Kvinnan skakade ännu en gång på huvudet. Vad det än var hon visste så bestämde hon sig för att hellre dö än avslöja det. Tolkes bredsvärd klöv hennes skalle i två delar och förseglade därmed en hemlighet om mig som inte skulle uppdagas förrän många år senare.

Tolke lösgjorde en trasa från sitt bälte och torkade av klingan.

En stund vandrade han med blicken över de andra fångarna, som för att bedöma om någon av dem kunde svara på hans fråga, men till sist vände han sig om, stack svärdet i skidan och gick tillbaka till hästen. Tidigare hade han varit oberörd men det var han inte längre. Han sade inget men jag lade märke till hans ilska och frustration bara genom att befinna mig i hans närhet. När han satt upp bakom mig kunde jag känna hur hans hjärta pulserade mot min rygg. Det är det sista klara minnet jag har från den dagen. Jag vet att vi rider söderut senare med de återstående fångarna i släptåg, men jag kan inte minnas några detaljer förrän ett obestämt antal dagar senare, när vi har nått de första bergsutlöparna i gränslandet mellan Nordland och Söderland.

17

Krigarhjärta.indb 17

08-04-04 16.54.08

D et

jag minns tydligast från

färden till fångenskapen i

söder är den dagliga smärtan i baken. Jag hade aldrig suttit på en häst tidigare och nu gjorde jag det från att det första morgonljuset grydde tills det var så mörkt att man inte längre kunde se marken från hästryggen. Det ömmande, sved och ju längre dagarna led blev det bara värre. På eftermiddagarna och kvällarna var det näst intill olidligt. Jag vågade dock inte jämra mig alltför mycket.

Tolke var fortfarande bitter och snäste åt mig så fort jag öppnade munnen. Om hans dåliga humör berodde på att han blivit tvungen att dräpa kvinnan eller på att han inte hade fått något svar visste jag inte. Jag fruktade dock att det var det sistnämnda, och att han nu skulle ställa sina frågor till mig istället. Min fostermor hade åtminstone haft ett val. Själv visste jag ingenting.

Det blev litet varmare trots att vi hela tiden förflyttade oss längre upp i bergen. Nätterna var fortfarande kalla, på mornarna glänste klipporna av is och frost, men så fort solen visade sig smälte landskapet likt smör på nybakat bröd. Framåt förmiddagarna kunde det bli riktigt behagligt. En av de varmaste dagarna red jag med bar överkropp, men det gjorde jag bara en gång. Förutom att jag drog på mig en förkylning så brände jag mig ordentligt också. Mitt bröst fick samma färg som skinnet på en spädgris och det sved så mycket att jag under några timmar helt glömde bort mitt ömmande säte. Tolkes krigsmän fann detta oerhört underhållande, men själv 18

Krigarhjärta.indb 18

08-04-04 16.54.08

räckte han mig bara min tunika och sade åt mig att sluta gnälla. Även om söderlänningar är svartmuskigare i hårväxten än nordlänningar är de ofta lika bleka i hyn, så de visar sig inte gärna i solen. Tolke red hela vägen tillbaka i full stridsmundering. Såväl bröstpansaret som hornhjälmen och getfällen prydde hans ståtliga kropp redan innan morgonmålet varje dag. Jag kände mig illa till mods i närheten av det där gethuvudet. Dess ögon var svarta och tomma och påminde på något sätt om Tolkes ögon. Befann man sig framför honom hade man två par ögon stirrande på sig. Jag tror att detta var den andra orsaken till att han bar getfällen, vid sidan om att det fick honom att se skräckinjagande ut. Söderländska krigsherrar är noga med att se så hotfulla ut som möjligt när de drar i härnad. Deras fiender ska frukta dem.

Temperaturen steg och landskapet blev kargare. När vi kommit så långt att vi inte längre kunde se gränslandets slätter bakom oss, fanns det uteslutande grå berg och splittrad granit vart man än tittade. Nordlands ljusa och levande färger fanns inte här. Det var sterilt och ogästvänligt. Enstaka buskar hade lyckats få fäste vid sidan av den led vi färdades på, men de såg trötta och uppgivna ut, som om de ångrade att de någonsin slagit rot här. Det fanns dock två undantag i allt det grå, och de båda lyste i så klara färger att det såg onaturligt ut. Det ena var små röda flisor som gnistrade i klipporna och stenblocken omkring oss. Även om de var ytterst sällsynta syntes de tydligt när solen lyste på dem. Det såg ut som om det var bergens blodådror som kommit upp till ytan. Jag frågade Tolke om dessa men han bara mumlade att jag under de närmaste åren skulle få lära mig allt som fanns att veta om sten, och mer därtill. Det andra undantaget i allt det grå var små, gula bär som växte på en sorts taggbuske som verkade ha svårt för att bestämma sig för om den ville vara buske eller klätterväxt. Rankorna växte aldrig högre än att de nådde upp till knäna på en fullvuxen människa, och de klängde sig fast på den steniga marken likt iglar. Bären var mindre än mina lillfingernaglar och så skarpt gula i färgen att 19

Krigarhjärta.indb 19

08-04-04 16.54.08

de omöjligt kunde vara ätliga. Jag smakade givetvis på dem ändå, men jag svalde aldrig eftersom de var så sura att det brände till på tungan så fort jag bet sönder dem.

Jag hade väntat mig att mina nya herrar skulle ha ständig uppsikt över mig nu när jag var deras fånge, men så fort vi slog läger för natten tilläts jag gå omkring hur jag ville. I och för sig fanns det ingenstans att ta vägen. Gömställen var det ont om, och skulle jag vilja fly så var det enda alternativet att ta sig tillbaka nerför leden igen. Även om jag gav mig av ögonblicket efter att krigarna somnat skulle de med lätthet ha hunnit ifatt mig innan middagen följande dag. Tanken på att fly slog mig dock aldrig. Söderlänningarna var råbarkade, men de behandlade mig aldrig illa. Tvärtom kom jag att trivas i deras sällskap. De andra fångarna höll sig hela tiden tätt samman – efter ett par dagar såg jag dem som en enda stor klunga istället för enskilda individer – och jag var inte längre en av dem.

Till skillnad från dem talade jag med mina herrar, till och med lekte med dem. Tolke var den ende som inte ville svara på mina frågor, men jag märkte att även hans män undvek honom så jag tog det inte personligt. Och när jag satt i sadeln framför honom på dagarna kände jag att han hela tiden hade uppsikt över mig. Vid ett tillfälle red vi uppför ett ovanligt brant parti och hingstens hovar gled bakåt i granitsplittret. Omedelbart kände jag det orubbliga greppet om mina axlar igen, och han släppte mig inte förrän faran var långt bakom oss. Till min lättnad hade han dock inte borrat ner fingrarna så hårt i mig den här gången.

Det var underligt att uppleva dessa vargar på nära håll. När jag stod där och inväntade dem på gärdet utanför byn målade jag upp dem i mitt sinne som enkelspåriga, blodtörstiga krigsmaskiner.

Sanningen var en annan. Samtalen mellan männen på kvällarna handlade inte om blod och död utan om vardagliga saker. De talade om sina hem och familjer, skämtade om vad de skulle göra med sina kvinnor när de träffade dem, skröt om sina söner, smidde äktenskapsplaner för sina döttrar. Jag lyssnade ivrigt och aldrig var 20

Krigarhjärta.indb 20

08-04-04 16.54.08

det någon som schasade iväg mig. Frågade jag något så skrattade de och svarade så gott de kunde. Ingen frågade efter mitt riktiga namn.

För dem var jag helt enkelt lille Varg.

Jag lyssnade till allvarligare historier också. Maktspel bland herrefolket och stundande krig. Kung Sven Svartnacke i Vita Landet hade utropat sig till härskare över Nordland och kungjort att alla som motsatte sig detta skulle krossas. Enligt vad söderlänningarna hade hört tänkte han först ena svartländerna under sig, för att sedan marschera söderut över bergen och in i Söderland. Det var allmänt känt att Sven hatade söderlänningar mer än någonting annat, och det var främst denna passion som söderlänningarna fruktade. Han beskrevs som den grymmaste kung som någonsin suttit på Vita Landets tron. En feg usling och mördare som var helt befriad från heder. Nordländska arméer hade tågat över bergen förut, berättade man för mig, men dessa gånger hade krigslusten alltid svalnat så fort krigarna satt sina fötter på sandstenen i hjärtat av Söderland.

Det var då solen började plåga dem på allvar. Det söderländska rytteriet behövde oftast inte slå till mer än ett par gånger för att få inkräktarna att vända om. Denna gång fruktade man dock att Sven skulle nå ända fram till en belägring av självaste Solsala, Söderlands huvudstad och hemmet för dess ädlaste blod. Vad som hände därefter visste man inte. Männen var dock eniga om att ifall den röda staden föll så skulle det inte dröja förrän hela Söderland var i Svartnackes våld.

Jag satt vid den sprakande elden och lyssnade ivrigt. Detta var mina fiender, de hade dödat mina fosterföräldrar och skulle göra mig till slav, och jag kände medlidande med dem. Jag var nio år gammal. Utan att förstå varför svor jag att en dag döda Sven Svartnacke. ”Varför hatar han Söderland?” frågade jag. Oftast flödade frågorna ur mig, men denna kväll hade jag suttit tyst och det fick dem att vända sig åt mitt håll när jag öppnade munnen. De verkade ha glömt att jag var där. Efter en stund svarade en man som hette Galt.

21

Krigarhjärta.indb 21

08-04-04 16.54.09

Han var ofta allvarsam och en av Tolkes närmaste män. Det var han som hade föreslagit för Tolke att jag var duglig nog åt Irna. ”Vem vet?” sade han. ”Det sägs att Svartnacken har fått i uppgift från sina gudar att utrota Livgård från söderlänningar. Och att han har vigt sitt liv åt uppgiften.” Smeknamnet Svartnacken uttalade Galt med sådant förakt att jag förstod att jag var långt ifrån ensam om att vilja döda den nordländske konungen. Hans ansikte blev mörkare än det redan var. ”Det har inte varit mer än skärmytslingar mellan våra länder på hundra år. Svartnacken kunde inte tolerera det. Först dräpte han er tidigare kung som alltid höll fred med oss, Ragnar Rödskägg, och nu vill han ha vår kungs huvud också. Och vår gode kung Raskov är inte en stridens man.” ”Raskov?” sade jag. ”Vilket konstigt namn!” ”Det är ett söderländskt herrenamn”, sade Galt. ”Precis som ni i norr har herresläkten, har vi det i söder. Skillnaden är bara att här i söder isolerar sig inte det ädla blodet.”

De andra männen skrattade dämpat. Den tunga stämningen som infunnit sig så fort Sven Svartnackes namn nämnts hängde fortfarande kvar. ”Jag förstår inte …” sade jag. Jag hörde dem ofta tala om herrar och ädelt blod och fjärran länder, men jag förstod mig sällan på något av det. Det enda jag tyckte jag lärde mig var det söderländska språket. Om man bara lät bli att försöka uppfatta vartenda ord så var det inte så svårt att förstå innebörden av det de sade. Språken var trots allt ganska lika. ”Du är ett nordländskt barn, lille Varg”, sade Galt. ”Jag tänker inte undervisa dig i dina egna seder. Behöver du veta såndant är jag övertygad om att någon kommer att lära dig det.” ”Och vem skulle det vara i så fall?”

Jag ryckte till och vände mig om. Det var Tolke Fager som hade smugit upp bakom min rygg utan att jag upptäckt det. Inte heller någon av de andra verkade ha sett honom komma. Galt svarade inte, han satt bara tyst och studerade sin ledare med vaksamma ögon.

22

Krigarhjärta.indb 22

08-04-04 16.54.09

”Tror du att pojken kommer till undervisning, Galt?” fortsatte Tolke. Orden uttalades så sluddrigt att det lät som om han hade munnen full av mat. ”Han är en slav, inte din son, och du umgås för mycket med honom.” Han lät blicken vandra över alla de män som satt runt elden. ”Ni umgås för mycket med honom allihop.”

Tolke lät orden sjunka in i männen en stund. Sedan tog han min arm och sade åt mig att komma med. Jag hade inget annat val än att svansa efter honom ut i mörkret. Han gick uppför, i riktning mot våra sovplatser. När vi var utom hörhåll från de andra talade han till mig för första gången på flera dagar. ”De börjar bli fästa vid dig”, sade han.

Jag visste inte om det var en fråga eller ett påstående så jag höll tyst.

Han sade inte heller något mer förrän vi var framme vid fällarna. ”Sätt dig bredvid mig”, sade han. ”Du och jag ska ha en liten pratstund.”

Genast blev jag kall inombords. Nu skulle frågan komma och jag hade inte något svar att ge honom. Det var inte helt kolsvart ännu men ändå mörkt. Kanske skulle jag kunna slinka iväg ut i natten och undkomma honom åtminstone tills det ljusnade. ”Du är kvicktänkt, lille Varg”, sade Tolke. ”Du talar som om du vore vuxen redan. Och vårt språk verkar du inte ha några problem med. Vad är ditt riktiga namn?” ”Erik”, svarade jag. Mer visste jag inte. Om jag någonsin hört mitt släktnamn nämnas så kunde jag inte komma ihåg det. ”Erik …” Tolke lät orden dö ut i natten. Det lät som om han tvekade på om han skulle fortsätta eller inte. När han gjorde det var hans röst inte mycket mer än en viskning. ”Nå, Erik, lyssna nu noga på vad jag har att säga. Ditt liv kan hänga på det.

Jag har inte lyckats lista ut vem du är, men du kommer inte från den där byn vi brände. Det förstod jag så fort jag såg dig stå i vägen för oss.” Han tystnade ett ögonblick, sedan sade han: ”Du vet inte själv vem du är, eller hur?”

Jag skakade febrilt på huvudet, kom underfund med att han inte 23

Krigarhjärta.indb 23

08-04-04 16.54.09

kunde se mig i mörkret och klämde fram ett ynkligt nej. Han hade skrämt upp mig, och även om jag nu förstod att Tolke inte tänkte klyva skallen på mig med sitt bredsvärd så kunde jag inte riktigt samla mig. ”Du är rädd, och det med rätta”, sade han. ”Jag och mina män är bara simpla krigare utan blod och inte någon fara för dig, men du kommer att leva bland andra människor de närmaste åren. Du skulle inte vilja att fel person fick reda på att du var mer än en vanlig bondpojke.” ”Vem är jag då?” viskade jag. ”Det vet jag inte. Men nog känner du att du inte är som de andra slavarna vi har med oss.”

Jag nickade för mig själv. ”De är kaniner. Jag är varg.”

Tolke skrockade och det lugnade mig litet. Jag hade dock fortfarande gåshud på armarna. Det här samtalet skrämde mig minst lika mycket som blodbadet i min hemby hade gjort. ”Först trodde jag att du var en söderlänning”, fortsatte han, ”fast det var nog mer en förhoppning än något annat. Sådant mod som du besitter har jag aldrig skådat tidigare hos någon så ung. Jag ville att du skulle vara en av oss. Men nog är du nordlänning alltid, dina blå ögon och ditt blonda hår talar sitt tydliga språk.”

Han gjorde en liten paus men jag höll mig tyst och väntade på mer. Jag ville memorera vartenda ord, speciellt eftersom han berömde mig. ”Den största gåtan är din längd”, sade Tolke. ”Du är alldeles för lång för att vara svartländare.” Återigen blev det för mycket information för en nioårig hjärna.

Jag hade hört talas om vitländare, det var vad kung Sven Svartnacke var, men svartländare var något nytt. Tolke snappade upp att jag inte riktigt förstod. ”Vitländarna är era herresläkten. De kallar alla nordländer som ligger utanför Vita Landet för svartländer, och därmed alla som inte är vitländare för svartländare.” Avsky smög sig in i hans röst 24

Krigarhjärta.indb 24

08-04-04 16.54.09

och han gjorde inget för att dölja det. ”De är väldigt … förnäma, era herrar i norr. Förlåt mig för att jag använde mig av samma smeknamn som de.” ”Menar du att jag är en av dessa vitländare?” Min röst blev åter ynklig. Jag var rädd för att han skulle svara ja. Något som Tolke och hans män föraktade var det sista jag ville vara. ”Nej”, svarade han bestämt. ”Jag tror knappast det. De brukar också vara resliga, men du uppför dig så olikt dem att det inte går ihop. Halvblod skulle jag ha gissat om det inte vore för att vitländare aldrig späder ut sitt blod. Nej, min bästa gissning är att du är en isöbo.” ”Isöbo?”

Det fanns så mycket jag inte kände till. Världen tycktes obeskrivligt stor. Nyligen hade en liten obetydlig by i Bergslandet i södra Nordland varit mitt liv, nu proppades jag full med hela den stora verkligheten. Det var som om en jättelik dörr öppnades framför mig, och intrycken var så kraftfulla att jag nätt och jämnt klarade av dem. ”Jag har aldrig träffat någon isöbo”, sade Tolke. ”Men det jag har hört om dem är att de är överdrivet modiga, rentav dumdristiga, och att de är längre än andra svartländare. Jag tycker att det beskriver dig utmärkt.”

Jag kunde inte låta bli att flina till. Att vara isöbo kunde jag leva med. ”Vet du något mer om dem?” frågade jag. ”Inte mer än att de lär vara fruktansvärda krigare. Vita Landet har aldrig lyckats tämja Isöarna, trots att de anses ligga inom Nordlands gränser.” Han måste ha förstått att jag gillade det han sade för han rufsade mig i håret. ”Såja, lille Varg. Än är du bara pojke, och det du hör är en gissning från en obetydlig krigarson. Sanningen får vi aldrig veta eftersom jag dödade den där kvinnan.”

Mitt flin försvann med ens. Innan jag hann hejda mig talade min tunga. ”Varför gjorde du det? Hon var försvarslös.” ”Dels för att hon ville det”, sade han lugnt, som om händelsen 25

Krigarhjärta.indb 25

08-04-04 16.54.09

inte alls bekom honom längre, ”men mest för att begrava hemligheten. Jag är en krigare, Erik. Jag gör det man befaller mig att göra, men jag finner ingen njutning i att en pojke torteras enbart på grund av sin härkomst. Du gjorde intryck på mig och mina mannar när du stod där ensam på gärdet. De ser efter dig nu, förstår du. Jag ser efter dig. Och vi är knappast de första du har haft sådan inverkan på. Den där kvinnan ville dö för din skull.”

Hans ord gjorde mig mållös. Jag stammade fram ett tack medan jag tänkte på min namnlösa fostermor som satt och blundade på knä när svärdet sjönk ner i hennes hjässa. Hon valde döden och skänkte sitt liv till mig. Tusentals män och kvinnor har gjort det efter henne, men hon var den första. Än idag tänker jag ofta på henne och hur mitt liv skulle ha sett ut om hon valt att leva. Och ändå kan jag inte minnas hennes namn. ”Tacka inte mig”, sade Tolke. ”Tacka henne. Det fanns ingen tvekan i hennes ögon när hon valde att skydda dig.” ”Det ska jag. Men varför var jag där i byn? Du säger ju att jag är isöbo!” ”Jag sade inte mer än att det var min bästa gissning, Erik. Och den har sina brister. Hur du hamnade i byn och varför har jag ingen aning om.” Han lade armen över mina axlar och drog mig intill sig.

Det var en kantig och hård kram, men det fick mig att se på honom på ett helt nytt sätt. Jag förstod att han hade tagit avstånd från mig tidigare därför att han var rädd att bli för fäst vid mig. När allt kom omkring var han en söderländsk krigarson och jag var inget annat än en rövad nordländsk pojke. Det var omöjligt för oss att vara vänner. ”Jag hoppas att du får reda på vem du är någon gång”, viskade han. ”Men till dess måste du hålla tyst om det jag har talat med dig om. Och tala inte för mycket med mina mannar. Låt dem inte känna dig bättre än de gör nu. Inte ens Galt har märkt att det är något speciellt med dig ännu, och det är bäst om det förblir så. De menar väl, men en tunga talar gärna av egen vilja efter ett par stop 26

Krigarhjärta.indb 26

08-04-04 16.54.09

öl. Och tro mig när jag säger att de allihop är omåttligt förtjusta i den drycken.”

Jag nickade. I hans famn kände jag att jag kunde lita på honom helt och hållet. ”Får jag tala med dig?”

Han rufsade mig i håret igen. ”Nej, minst av allt med mig. Du och jag ska låtsas som att vi tycker illa om varandra. Det är bäst så.” ”Men du kommer väl att se efter mig i fortsättningen också?”

Jag minns hur förtvivlan smög sig på mig, förgiftade den del av min kropp som gav mig mod. Tolke var min första vän i livet – varken någon vuxen eller något barn i min hemby hade kommit så här nära mig – och nu kände jag att han redan var på väg ifrån mig.

Jag kände mig väldigt liten, väldigt vilsen och framför allt väldigt ensam. ”Inte efter att vi har släppt av dig i Irnas vård”, svarade han. ”Då måste du glömma mig, Erik. Men oroa dig inte, Irna kommer att ta väl hand om dig. Hon är en hård kvinna. Du kommer förmodligen att avsky henne i början, men jag tänker att ni två är goda vänner inom bara några år.”

Inom några år, tänkte jag. När man är nio är några år så lång tid att man inte ens kan föreställa sig det. Tolke log – jag tror han föreställde sig hur jag skulle få det hos Irna i början – men jag kände mig inte alls road. Plötsligt ville jag inte alls vara slav längre. Jag ville stanna hos Tolke och lära mig att strida. Den natten sjönk det för första gången in i mig på riktigt att jag inte var en av dem. Jag var nordlänning, fånge i fiendeland.

27

Krigarhjärta.indb 27

08-04-04 16.54.09

E fter

ytterligare några dagar närmade

vi oss toppen på

bergskedjan och därefter följde en påfrestande tid för mig.

Den tunna luften uppe i bergen gjorde mig yr och frånvarande. Jag kräktes flera gånger om dagen och var allmänt desorienterad. Ibland hade jag till och med svårigheter att sitta upprätt i sadeln. Varje gång jag sade att maten var på väg upp lyfte Tolke ner mig på marken och gav order om att hela följet skulle stanna. När de andra slavarna sinkade oss svor han och muttrade, men under dessa pauser yttrade han inte ett ord. Man kunde tro att vi var goda vänner. När vi red förbi riskabla partier höll han alltid i mina axlar och när jag fick yrsel lät han mig sjunka tillbaka mot hans bepansrade bröstkorg.

Det var bara ett fel – han talade knappt med mig. Sade han något så var det antingen någonting vardagligt eller praktiskt han ville förklara. Det sårade mig att han aldrig frågade mig hur jag mådde. Även om jag mindes hans ord om att vi skulle låtsas som om vi tyckte illa om varandra.

Min dåliga hälsa gjorde att jag inte minns mycket av passen längst upp i bergen. Jag satt för det mesta dubbelvikt framför Tolke och bad om att dagarna skulle ta slut. Några händelser minns jag dock. En dag red vi förbi två väldiga torn som stod på varsin sida i en bergsklyfta. Tolke förklarade att om det fanns någon tydlig gräns in till Söderland så gick den här. Alla arméer som ville ta sig över bergen och ner i hjärtat av Söderland var tvungna att passera 28

Krigarhjärta.indb 28

08-04-04 16.54.09

mellan tornen. Det var det första riktiga hindret på vägen, och det fanns härar som till och med hade tvingats vända om. Tornen kallades för Ögonen i norr och var byggda i den blodröda sten som jag hade sett litet varstans på vägen upp i bergen. De var helt släta förutom en mängd smala, rektangulära skottgluggar som var uthuggna i halvcirklar runt sidorna som vätte ned mot klyftan. Jag hade aldrig sett så höga och mäktiga byggnader tidigare och häpnade trots illamåendet. Skottgluggarna löpte i rad efter rad ovanpå varandra, tills de blev så många att jag fick svindel av att försöka följa dem med blicken. Tolkes röst var full av beundran och stolthet när han talade om Ögonen. Han berättade att ingen här någonsin hade lyckats ta sig in i dem och döda bågskyttarna. När fiendehärar var i antågande låste hundratals män in sig i tornen med proviant nog för att överleva i veckor. Jag frågade varför ingen helt enkelt slog sönder tornen och välte dem över ända. Tolke skrattade länge och väl åt detta och sade att ingen nordländsk människohand kunde forma blodsten, än mindre krossa den. Och när jag frågade vad det var för skillnad på en nordländsk och en söderländsk hand skrattade han ännu högre och sade att jag bara behövde jämföra Solsala och Vita Landet för att få svaret. Det kändes som om jag inte kunde ställa en enda fråga utan att få ett svar som gav upphov till flera nya frågor.

En annan händelse som inträffade uppe i bergen och är värd att berätta om är när Galt drog svärd mot Tolke. Det var dagen efter att vi hade passerat Ögonen i norr. Vi hade stannat till för att äta middagsmål i skydd av ett stort stenblock som lutade ut över våra huvuden i en oroväckande skarp vinkel. Där jag låg i min vånda föreställde jag mig hur klippan tippade över ända och krossade oss allihop som små myror. Jag ville leva, men just då kändes det som att jag lika gärna kunde bli kvitt pinan. Sedan bet jag ihop och försökte stålsätta mig. Det var i alla fall bättre att må dåligt här i skuggan under klippblocket än ute i solen. Ju längre söderut vi kom desto närmare tyckte jag att solen befann sig på himlavalvet.

29

Krigarhjärta.indb 29

08-04-04 16.54.09

Som jag mindes den från min hemby i Bergslandet var den blek och obetydlig. Här var den ett jättelikt brandgult eldklot som stekte oss levande från tidig morgon till sen kväll. Inte fanns det några moln heller; ville man ha skugga var man tvungen att söka skydd så som vi nu hade gjort. Vintern var på väg i Nordland, men här i söder kunde det fortfarande bli så varmt på dagarna att det kändes som sensommar. Jag längtade alltid till nattens kyla och vila. Min kropp var van vid snö och is, inte gassande sol och klippor så heta att man brände sig om man lade händerna på dem.

Bråket handlade förstås om mig. Eller åtminstone delvis. Galt satt tillsammans med Tolke och några fler mannar och diskuterade något. I vanliga fall hade jag gjort allt för att tjuvlyssna, men under dessa dagar utnyttjade jag varje ledig stund till att bara ligga ner och vila. Jag kunde dock inte motstå frestelsen att åtminstone lyssna med ena örat där jag låg och blundade, och några ord snappade jag upp. Galt var missnöjd med hur Tolke behandlade fångarna. Vi färdades för långsamt över passet, sade han. På grund av mig. Det fanns inte tillräckligt med vatten för att hålla alla vid liv, och dessutom började maten ta slut. Under anfallet hade söderlänningarna plundrat förråden i några av husen innan de satte eld på dem, och packat allt på de arbetshästar de beslagtagit. Men tack vare mig skulle det inte räcka. Galt sade att om Tolke daltade mer med mig så skulle de bli tvungna att slå ihjäl några fångar för att resten skulle överleva. ”Vi ska inte slå ihjäl någon”, sade Tolke. Hans röst var sansad.

Det fanns till och med något muntert i den, som om han roades av att hans närmaste man ifrågasatte hans förehavanden. Det var tydligt att detta inte hörde till vanligheterna. ”Det finns vatten så det räcker. Når vi bara Gudhem så kan de få dricka tills de spricker.” ”Den dalen är förbjuden mark för oss, Tolke”, sade Galt. ”Det vet du lika väl som jag. Han skulle döda oss alla på fläcken om han upptäckte oss. Du vet hur han är nu för tiden.” ”Han är en tjurskalle och en dåre”, sade Tolke.

30

Krigarhjärta.indb 30

08-04-04 16.54.09

En förunderlig tystnad lade sig under klippan. Jag slog upp ögonen och satte mig upp. Det enda som hördes var den ilskna vind som smet in under klippblocket och ven förbi mina öron. Männen vågade knappt andas vid nämnandet av dessa marker, och när Tolke kallade dess ägare för dåre inbillade jag mig att deras hjärtan stannade. Tidigare hade jag hört dem slå men nu var det alldeles tyst. Jag befann mig bland en massa lik som bara låtsades leva. ”Det är du som är en dåre om du talar på det sättet”, sade Galt.

Den egendomliga känslan av att allt stod stilla höll i sig ytterligare en stund. Sedan började det göra ont i bröstet och jag fick inte någon luft. Jag drog in djupt av vinden som smet förbi mig och hörde männen göra likadant. Jag tror att vi allesammans, förutom Tolke och Galt, höll andan under hela den där döda stunden. Jag var fortfarande spänd, eller rättare sagt ännu spändare, men den panikkänsla som hade börjat sprida sig i mig när jag fick för mig att alla omkring var döda drog sig åtminstone tillbaka. ”Kallar du mig för dåre?” frågade Tolke. Hans röst var fortfarande lugn, men det fanns inte längre några undertoner som tydde på att han fann situationen lustig. Det var bara en enkel fråga han ställde. En fråga som krävde ett svar. ”Bara om du fortsätter dra fara över oss på grund av den här pojken”, sade Galt och reste sig. ”Han sinkar oss med sitt illamående.

Vi borde ha gjort oss av med honom för länge sedan.”

De andra männen drog sig tillbaka så ljudlöst de kunde. Tolke satt dock kvar med benen i kors och studerade sin undersåte med uttryckslösa ögon. Gethuvudet gungade på hans axel. Trots min ringa ålder förstod jag att han visade sin överlägsenhet bara genom att sitta kvar.

Galt förde en hand mot hjaltet vid sin sida: ”Vi tycker alla om lille Varg, Tolke, men att beträda Ossians ägor för hans skull är dårskap! Låter du de andra fångarna dö för att han ska överleva drar jag inte svärd mot dig, men jag gör hellre myteri här och nu än följer dig dit.”

31

Krigarhjärta.indb 31

08-04-04 16.54.09

Tolke Fager reste sig oändligt långsamt. Galt iakttog honom med vaksam blick och handen i ett krampaktigt grepp om hjaltet på sitt svärd. Jag upptäckte någonting i hans blick som jag kände igen sedan massakern i byn. Liksom kvinnan som gav sitt liv för mig gjorde Galt sig redo att dö. Han visste att han inte kunde vinna i tvekamp mot sin ledare. Valet, som han såg det, var att dö för sin ledares hand här, smärtfritt och i den svala skuggan av en lutande sten, eller att gå en betydligt värre död till mötes på Ossians marker. ”Hur länge har vi känt varandra?” sade Tolke. Hans röst var likgiltig. Saklig, som om de två diskuterade vädret. Trots värmen fick den blodet i mina ådror att kännas lika kallt som vattnet i en djup bergskälla. ”Hur länge har du tjänat mig?” ”Sedan du blev krigsherre”, sade Galt.

Tolke nickade. ”Och har jag någonsin lett dig i fördärvet?” ”Nej.” Jag väntade på fler övertalningar från Tolke, men han hade talat färdigt. Det fanns ingenting mer han kunde säga som kunde få Galt att ändra sig. Jag minns hur jag tyckte att tiden stod stilla. Galt var redo för anfall. Han kramade sitt svärd utan att släppa Tolke med blicken. Musklerna i hans ansikte och hals stramade, bara en återkommande ryckning i vänstra ögonvrån vittnade om hur spänd och osäker han var. Han påminde om en gammal vresig hund som hade ställts mot väggen av en betydligt yngre och starkare motståndare. ”Du står ensam”, sade Tolke.

Galt nickade omärkligt. ”Och jag dör ensam.”

I nästa ögonblick drog Galt sitt svärd och tog ett språng framåt.

Attacken var oväntad och fruktansvärd. Jag var övertygad om att Tolke skulle delas mitt itu. Han kunde omöjligt hinna med att röra sig, än mindre dra sitt svärd. Det var för sent. Jag öppnade munnen för att skrika, men så rörde han sig äntligen. I absolut sista stund gled Tolke nästan omänskligt snabbt åt sidan, och lätt. Galts svärd 32

Krigarhjärta.indb 32

08-04-04 16.54.10

svepte förbi hans kropp utan att ens röra vid hans kläder. I nästa ögonblick drog Tolke sitt bredsvärd och högg efter Galt när denne passerade honom under kraften av sitt missade hugg. Klingan träffade den äldre mannen över axeln och slog svärdet ur hans händer.

Han föll inte omkull, men såret var så djupt att striden redan var över. Den skadade armen var obrukbar. Galt var tvungen att hålla den intill sin kropp med hjälp av den friska för att den inte skulle hänga och dingla. ”Nog”, sade Tolke. Han torkade blodet från klingan med sin trasa och körde ner den i skidan igen. ”Nej” sade Galt. ”Du avslutar det du har påbörjat.” ”Jag tänker inte döda dig, Galt. Det här är meningslöst.”

Galt tog ett par steg framåt tills de två männen stod öga mot öga med varandra. Han släppte sin skadade arm och slog Tolke med öppen hand rakt över kinden. Tolke måste ha sett slaget komma men han ryggade inte. Inte en muskel rörde sig i hans ansikte. ”Din snorvalp!” väste Galt. ”Du har ingen rätt att vanhedra mig!

Döda mig! Nu!” ”Jag tänker inte döda dig”, upprepade Tolke. En tunn rännil av blod sipprade ut från hans mungipa efter slaget. Han slickade i sig det mesta med tungan och torkade sig sedan runt hakan med handen. ”Och jag är glad att jag inte skadade dig mer än jag gjorde. Kan du slå mig blodig så kan du rida utan hjälp. Vi sitter upp nu.”

Han vände ryggen mot sin underordnade och lämnade denne ensam med sin ilska. Också detta var en skymf. Hatet i Galts blick var så starkt att hans tidigare så stora och allvarliga ögon blev till små, svarta eldklot. Om de två männen någonsin hade varit goda vänner så kunde de aldrig bli det igen. Förödmjukelsen var för stor.

Galt följde med när vi red vidare – nu nerför bergen och in i Söderland – men han höll sig långt efter oss andra.

33

Krigarhjärta.indb 33

08-04-04 16.54.10