__MAIN_TEXT__

Page 1


Vi får väl trösta varandra

1


MARK LEVENGOOD

Vi får väl trösta varandra Illustrationer av Ilon Wikland

3


Av Mark Levengood Gamla tanter lägger inte ägg, 2001 (tillsammans med Unni Lindell) Gud som haver barnen kär har du någon ull, 2003 (tillsammans med Unni Lindell) Sucka mitt hjärta men brist dock ej, 2006 Hjärtat får inga rynkor, 2008 Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig, 2010 Rosor, min kära, bara rosor, 2012 Solblekt av livet, 2015

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se ISBN 978-91-642-0693-0 © Mark Levengood 2020 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2020 Illustrationer Ilon Wikland Omslagsillustration Ilon Wikland Omslagsfoto Thron Ullberg Omslagsform Niklas Lindblad Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2020

4


Väldigt ung

5


E

n vän frågade vad jag lärt mig, nu när jag är mitt i livet. Ja … inte är det mycket. Jag läste i en tidning att om man träffar en fotfetischist så ska man bära vita tubsockor, för det tycker de är väldigt e­ ggande. Men det är ju inte mycket att komma med som livsvisdom. Men det finns en sak jag tror på: Nåd. Visa nåd och du ska möta nåd. När jag var liten var det ingen som förstod att jag var närsynt. Vi bodde i ett radhusområde, och alla husen var så likadana och jag hittade aldrig hem.

7


Jag tog mig in i trädgårdarna och tryckte näsan mot fönsterrutan, och om någon då skrek av fasa visste jag att här bodde jag inte. Åtminstone hoppades jag att det inte var här jag bodde. Och det är väl detta åren lärt mig: Om jag ser någon som trycker ansiktet mot min fönsterruta – andas djupt och försök att vara barmhärtig. Det behöver inte vara ett monster. Det kanske bara är en som är mycket mycket vilsen.

8


A

gricolakyrkan är mest känd för sin spira. Den är så hög att på klara dagar syns den ända från Helsingfors till Tallinn. Tydligen kan man vinscha ner spiran, det gjorde man under kriget för att bombplanen inte skulle kunna ta sikte på vår frusna lilla stad. Kyrkan är döpt efter Mikael Agricola, han som översatte Nya Testamentet och Luther till finska och lärde oss att det är av Guds nåd allena vi når frälsning. Men, det gick sådär, som en präst en gång suckade: ”Ska fan till att banka Gud i finnar.” Och bland oss som leker i parkleken vid kyrkans fot, där finner ingen någon nåd. Min bror och jag har just kommit till Finland från USA. Vi kan ingen finska, bara lite svenska, och mor har anmält

9


oss till parkleken för att vi dels ska lära oss finska, dels kanske drabbas av lite gudlighet, eftersom parkleken ligger i kyrkans skugga. Det är inte mycket av Gud som fastnar. Vi förstår aldrig vad de andra barnen säger och nu har de återigen pressat ner mig i en låda som man i vanliga fall förvarar träklossar i. De gör det inte av elakhet, utan mest för att se om jag ryms där, och det gör jag med viss tveksamhet. Sedan sätter sig alla de andra barnen på locket, dunkar rytmiskt med benen och sjunger: ”Mark on laatikossa.” Vår parkfröken, en gråtmild kossa i ful klänning, hon kan lite svenska och lutar sig ner och ropar i ett hål i lådan: ”De andra barnen sjunger att Mark är i lådan.” Det gör hon inte av elakhet, utan för att hon är genuint dum i huvudet. Klossarna i trä trycker mot min sida, de gör ont. Ondska handlar just aldrig om elakhet. Nej, ondska är en mörk blomma som spirar ur dumhet, fantasilöshet och brist på empati. Just idag kommer Lempi, vårt hembiträde, tidigt för att hämta oss, och när hon hittar mig i lådan blir hon rasande. Hon skäller ut parktanten så Agricolakyrkans spira kryper ihop av sig själv. Tanten försvarar sig lamt och försöker framhålla ­pedagogiska fördelar med att stängas in i små lådor, men på

10


det örat lyssnar inte vår Lempi. Hela vägen hem till Båtsmansgatan skummar hon av vrede. ”Den häxan, ondsinta kärring, hur har hon mage att låta ungarna ge sig på er? Ragata!” Lempi håller mig i ena handen och min bror i den andra, vi nästan flyger fram längs Fredriksgatan och lyssnar till hennes outsinliga synonymer på temat ”hagga”. Min bror tappar sin sko och vi får inte stopp på Lempi förrän vi är nästan nere vid Varuboden och får gå tillbaka ett kvarter. Men då har hon lugnat sig. Vid glasskiosken stannar vi högst oväntat och hon tar fram sin slitna portmonnä och vi får välja varsin strut med två kulor, mitt på en tisdag. Vi går upp i parken vid Johanneskyrkan och sätter oss på en bänk, Lempi i mitten med sina beskyddande runda armar kring våra axlar. ”Ni ska aldrig mer behöva gå dit, det lovar jag. Jag pratar med gamla frun och med er mamma, men aldrig att jag lämnar mina ungar till den satmaran igen.” Trots att ordet är nytt låter ”satmara” inte så bra. Men jag förstår att godhet inte handlar så mycket om vad vi säger, utan om vad vi gör. ”Av nåd allena.” Vad begriper jag mig på Guds nåd? Men nåd bland människor, den hittar vi i medkänsla. Sann nåd, det är när någon säger: ”Jag ser att du sitter i mörker och far illa, men nu får det banne mig vara nog! Här får du en glass, två kulor, och jag lovar att nu ska jag hjälpa dig.”

11

Profile for Smakprov Media AB

9789164206930  

9789164206930  

Profile for smakprov