9789164206916

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 3

Slutet på historien

det stora århundradet

X

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 4

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0691-6

© Jan Guillou 2020 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2020 Omslag Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2020

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 5

Släktträd 1991 Lauritz Eriksen † Lauritz Lauritzen † ∞ Ingeborg von Freital †

∞ Maren Kristine larsen †

Oscar Lauritzen † ∞ Christa von Moltke †

Sverre Lauritzen † partner med Lord Manningham † Solveig

Harald

Carl Lauritz ∞ Ingela Göthe

Gilda (fader okänd)

Johanne Eilert (fader okänd) med familj i USA Karl †

Ola Hans Olaf †, förlovad med Alice Tham Hélène ∞ Antoine Letang (1) ∞ Harry Hansson (2)

Rosa ∞ Andrew Turnbull Henning (son till Lauritz och Britta Karlsson, adopterad av Johanne) ∞ Mette Frederiksen

Axel (2)

Peter med familj i Skottland

Elizabeth med familj i Skottland

Ariadne ∞ Björn Wingårdh Sebastian

Eric (1) ∞ Katarina Palm Erich Maria, numera Erkki, med Gertrude Gehlenz † Katarinas barn Helena och Calle

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 7

I Gengångare

Stockholm den 10 december 1991 Otvivelaktigt är den höga negerfrekvensen i gatubilden det första en långväga besökare torde lägga märke till. Åtminstone om man som jag inte har besökt staden sedan krigsslutet, alltså för snart ett halvt århundrade sedan, i en helt annan tid och vad det förefaller också ett helt annat land. Det rasfrämmande inslaget som möter besökaren i Stockholm, också orientaliska och slaviska fysionomier, är utan tvekan den mest iögonenfallande förändringen under de år som passerat. Annars är mycket sig förvånansvärt likt. Om jag går runt hörnet från mitt hotell och uppför Kungsgatan är allt som förut ända upp till Sveavägen, där emellertid all stilfull bebyggelse rivits och ersatts av ett komplex av så kallade skyskrapor i efterapad amerikansk vulgärsmak. Hellre tar jag en promenad nedför Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och Nybroplan och därefter Strandvägen bort mot Djurgårdsbron. Också där är allt som jag minns det, Stockholm bombades ju bara en gång av ryssarna. Så återigen är det alla dessa främmande ansikten jag möter som utgör den stora förändringen.

Sverige som jag kände det var ett rasmässigt homogent land, 7

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 8

därom ingen tvekan. Desto märkligare att så få medborgare tycks ha observerat, än mindre reagerat mot, den farliga förändringen.

Först såg jag det följaktligen som en ljusglimt i detta mörker av nationell omedvetenhet, eller än värre likgiltighet, att landet ändå fått ett nytt politiskt parti som otvetydigt varsnat faran. Då jag likväl kände mig något osäker i min bedömning, jag hade självklart otillräckliga kunskaper, bad jag Marlene att lägga sitt uppdrag åt sidan några dagar för att ställa samman en rapport om detta nya nationella parti som trots allt skrapade ihop sex, sju procent av riksdagsrösterna härförleden. Det var ju under alla förhållanden ett betydligt bättre resultat än vad vi lyckades med i vårt första riksdagsval under Weimarrepubliken.

Marlenes rapport var föredömlig, klar och koncis och kompletterad med tidningsklipp, ett gott arbete också med hänsyn till att hennes egna politiska preferenser lutar åt ett helt annat håll. Hon är tvivelsutan, antagligen utan att inse det själv, en talang som väl skulle lösa sin uppgift i vilken underrättelsetjänst som helst. I henne gjorde jag ett fynd, väl värd sina 100 dollar om dagen, Dock, det nya partiet Ny demokrati saknar ideologisk stadga. Att de för en nationell linje med lansspetsen riktad mot den oroväckande tillströmningen av allehanda lågkvalitativa utlänningar står klart. Således har man funnit den strategiska huvudfrågan för de närmaste decennierna. Så långt gott och väl.

Men man saknar såväl den värdighet och den fanatism, jag använder ordet med den positiva konnotation det en gång hade, som sakens allvar skulle kräva. De två partiledarna framstår mer som studentikosa skämtare, vilkas agitation kan slå över i rena smaklösheter. Som när den ene av de två, tydligen en ytterst variabel affärsman, uttalade sin förhoppning att den visserligen negervänlige liberale partiledarens dotter skulle smittas med aids av någon av dessa talrika afrikaner som under senare år vällt in i landet.

8

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 9

Likaledes genant var det när en person med titeln vice partiledare därefter opponerade mot bistånd till efterblivna afrikanska länder med argumentet att det var bättre förr när många negrer blev uppätna av lejon. Av vilken anledning de afrikanska lejonen nu skulle ha ändrat matvanor och vad man skulle kunna göra åt det problemet framgick inte.

Den typen av intellektuellt undermåliga inlägg är inte ägnade att inge förtroende bland allmänheten. Slutsatsen måste dessvärre bli att detta i grunden sunt nationella parti vann tillträde till riksdagen alldeles för snabbt, innan de hann formulera en genomtänkt politik. Man måste därför starkt ifrågasätta partiets livskraft.

Då fäster jag ett större hopp vid den nya och betydligt radikalare rörelse som kallar sig Sverigedemokraterna. Namnet är något missvisande, eftersom det knappast är ”demokrati” man eftersträvar. Det kan förstås vara en tillfällig taktisk eftergift åt en slentrianmässig opinion som fortfarande är fast i alla de illusioner som omger ordet demokrati, ett politiskt system som i sak innebär att tre vargar och två får röstar om vad man ska äta till middag. Men partinamn kan man lätt byta ut någon gång i framtiden när tiden är mogen.

Under gårdagen hade jag emellertid en mycket givande studie vid dessa Sverigedemokraters årliga huvudmanifestation när de med sin hyllning till kung Carolus XII framträdde i full styrka på Stockholms gator.

Mitt bestämda intryck är att dessa ungdomliga idealister väl har förstått, och efter känt föredöme tillämpar, ”spänningens strategi”. De lockar de av Sovjetunionens undergång starkt försvagade kommunisterna att mobilisera runt statyn av Carolus XII med populärmusik av enklare slag, snarare slagdängor än kampsånger, och formulera naiva slagord om att ”stoppa rasismen”, ”bevara freden” och dylikt. Därmed har kommunisterna exponerat sig för attack. Det var som taget ur 9

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 10

SA:s instruktionsbok för nyanslutna medlemmar. Och på samma sätt som SA utnyttjade de att en kamrat stupade häromdagen i konfrontation med polisstyrkor i Malmö. Kanske en svensk Horst Wessel i vardande?

Enligt vad Marlene påstod är rörelsen också synnerligen aktiv med direkta aktioner, som att brandbomba så kallade flyktingförläggningar runt om i landet, och det råder en allmän misstanke, antagligen på rätt goda grunder, att en eller flera av dessa unga entusiaster börjat eliminera särskilt mörkhyade utlänningar genom nattliga eldöverfall där man utrustat sig med lasersikte. Fenomenet betecknas i pressen som ”Lasermannen” och hyllas kraftfullt av dessa Sverigedemokrater vid varje offentlig manifestation, så också vid deras aktioner igår kväll.

Därvid rör man naturligtvis upp mycket starka känslor och tidningsrubriker, så visst är detta en genomtänkt och konsekvent tillämpning av spänningens strategi. Det är inte utan att en gammal kamrat känner igen sig.

Men det gäller dessvärre också en del negativa inslag. Flertalet nationella demonstranter under gårdagens manifestation var påtagligt berusade, illa klädda och av någon anledning rakade flintskalliga.

När sådana busar bär omkring på hakkorsfanor ger det ett ovärdigt intryck. Därtill var deras taktik minst sagt ogenomtänkt. De gav sig på den välutrustade kravallpolisen, trots att man befann sig i uppenbart underläge, och fick följaktligen rejält med stryk, drog sig stukade tillbaka och började ropa ”Heil Lasermannen!”. Redan det en pinsamhet som blev än värre när de med bibehållen utsträckt högerarm skrek om utlänningssvin. Rent taktiskt var det alltså en miserabel föreställning. Å andra sidan bör man hålla två saker i minnet. Det var så här busarna i SA började. Och när de efter några år vunnit tillräckligt stor framgång blev det dags att göra sig av med dem, som vi gjorde 1934.

10

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 11

Just nu råder det första stadiet i spänningens strategi. Vid väl vald senare tidpunkt blir det dags att anlägga proper klädsel, reducera gatuvåldet och inrikta den rent militära taktiken mot exempelvis sådana koncentrationer av utlänningar som hålls i flyktingläger.

Möjligen också utvidga den taktik som nu betecknas som ”Lasermannen”.

Det är det andra strategiska steget. Något säger mig att dessa Sverigedemokrater är pålästa och väl medvetna om den saken, om inte bland de flintskalliga så åtminstone i ledningen. Det torde stå fullt klart för dem att vägen till framgång inte går via slagsmål med polisen, i all synnerhet som man under rådande styrkeförhållanden är dömd att på så vis förlora såväl den fysiska konfrontationen som folkmajoritetens sympati. Det finns ju några avgörande skillnader mellan då och nu. Då fanns en stark kommunistisk rörelse, som också var inriktad på gatuvåld. Att fysiskt bestraffa Stalinanhängare kunde väcka mångas sympati och i det läget kunde man dra ut på det första stadiet i spänningens strategi. Men synbarligen inte här och nu, när kommunismen redan har gått under.

Jag har likväl en känsla av att dessa Sverigedemokrater håller på att göra sin läxa och följaktligen snart kommer att lämna det kontraproduktiva gatuvåldet bakom sig och övergå till sabotage i det fördolda, brandattacker och småmord, och därmed få lögnpressen att överdriva deras styrka och på så vis spela deras nyttiga idioter.

Följer de därefter manualen så kommer deras ledare utåt att uppträda fullt anständigt, påstå sig vara mot allt våld och i stället börja utveckla en kultur- och propagandapolitik. Bland det allra viktigaste till en början blir då att skapa motsvarigheten till det vi redan på 30talet kallade ”Ryktesgrupper”. Dessa grupper får till uppgift att snoka igenom alla polisrapporter man kan komma över där utlänningar begår brott, helst grova våldsbrott, våldtäkter och stölder och sedan 11

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 12

sprida kunskaperna på vanligt sätt via flygblad och pamfletter. Det visade sig vara mycket effektivt. Jag kan gott tänka mig att en stor del av den tyska befolkningen redan i början av 30-talet var fast övertygad om att de flesta bedrägerier, stölder och till och med våldtäkter begicks av judar. Här i landet får man väl inrikta sig på araber eller jugoslaver på grund av judarnas fåtalighet.

För detta ändamål måste man också bygga upp en egen press, men det kan ingen vara omedveten om.

Den som lever får se, heter det. Jag är rädd att jag inte kommer att leva tillräckligt länge för att se dessa unga idealister mogna och komma till makten i kampens sista stadium, genom röstövervikt i riksdagsvalen, eller som i vårt fall åtminstone inhösta tillräckligt många röster för att till en början gå i koalition med den borgerliga högern.

Stockholm den 13 december 1991 Jag är rädd att jag förivrade mig häromdagen så att jag skrev mig trött, dessutom något vid sidan av ämnet. Det var ändå högst naturligt när jag fick uppleva denna déjà vu av nutidens första SA som om det vore på 1920-talet.

Nu tillbaks till uppdraget. Jag måste genomföra det med disciplin och enligt plan, noga analysera förutsättningarna innan jag tar det avgörande initiativet. Det känns tveklöst rätt att arbeta så. Vid närmare eftertanke var det ju så mitt vuxna liv började i Abwehr inom Kriegsmarine. Rapport läggs till rapport, därefter analytisk bearbetning, till sist åtgärd.

Det hade inte varit så lyckat att utan förberedelser approchera min släkt, för vilken jag rimligtvis räknas som död eller i vart fall en 12

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 13

svart hemlighet som man inte talar om. De tycks samtliga vara obotliga demokrater. Det har med otvetydig klarhet framgått av Marlenes rapporter.

Det var en välsignelse att jag fick tag på henne, en del tur också får man väl medge. På egen hand hade jag, även som gammal underrättelseofficer, stått mig slätt med föga mer än telefonkatalogen som underlag.

Hotellets spanske nattportier kom till min oväntade hjälp. Jag får förutsätta att han inte genomskådade mig, trots att man inte med bästa vilja i världen kan hävda att jag ser ut som en argentinare. Mitt namn, Haraldo Valdelibre, kunde dessutom låta aningen konstlat för en infödd spanjor. Men señor Figueras tycks inte ha uppfattat min spanska som annat än typisk latinamerikansk, skulle förresten bara fattas efter alla dessa år.

Vi konverserade en del när jag kom hem från min första kvällspromenad, till en början mest artigheter så att det ena gav det andra och jag berättade att jag var här för att leta upp en del avlägsna släktingar. Då rådde han mig att annonsera efter en journalisthögskoleelev beredd att åta sig ett ”extraknäck” (ett helt obekant ord för mig), på ett forum som heter Gula sidorna. När jag nästa dag med hjälp av dagpersonalen i receptionen utformade annonsen drog jag den felaktiga slutsatsen att jag borde efterlysa någon som var tysktalande.

100 dollar om dagen var annars ett tillräckligt frestande anbud.

Jag fick bara två svar, trots det generösa erbjudandet. Det var tydligen det där med tysktalande som avskräckte. Ungdomar i Sverige talar inte längre tyska, upplyste señor Figueras när jag senare tog upp saken med honom. De talar i första hand engelska, många av dem nära nog perfekt engelska, fast som gringos. Därefter kommer antagligen spanska, lustigt nog. Men absolut inte tyska.

Tvärtom från förr i världen, således. Det där med engelska i stället 13

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 14

för tyska har naturligtvis att göra med utgången av kriget. Att spanska är såpass frekvent kan synas mer överraskande, men har också det politiska förklaringar. Exempelvis kom många chilenare till Sverige efter att militären i Santiago rensat undan den kommunistiska Allenderegimen.

En hel del argentinare har också anlänt av liknande skäl.

Marlene bekräftade att hon hade två chilenare som kurskamrater på Journalisthögskolan. Å ena sidan hade det ur säkerhetssynpunkt varit bättre med en latinamerikansk journalistelev som assistent. Å andra sidan var Marlene ett fynd.

Men hennes perfekta tyska med omisskännlig hamburgklang avslöjade att hon precis som jag själv är halvtysk. Dock vet hon att jag är inskriven på hotellet under min argentinska identitet. Klipsk är hon, så hon borde ha kunnat lägga ihop ett och ett.

Möjligen har hon distraherats av min försäkran att jag läser svenska alldeles obehindrat, även om jag ogärna talar språket, varför hon alltså inte behöver besvära sig med att översätta de tidningsklipp hon bifogar sina rapporter. Därtill har hon vid det här laget funnit att de släktingar jag söker visserligen tillhör en delvis illuster familj, som dock icke kan misstänkas på politisk grund.

Därför tror jag inte att hon finner skäl att ange mig, om hon till äventyrs är befryndad med flyktingar från Tyskland som så att säga flytt av skäl helt annorlunda mina. Mitt argentinska pass är äkta och jag är inte efterlyst av vare sig svenska eller argentinska myndigheter.

Möjligen av tyska, men hur skulle hon veta det? Och sitt ”extraknäck”, detta märkliga ord, för 100 dollar om dagen vill hon väl heller inte så gärna göra sig av med och hon vet ju dessutom inte att hennes mycket kompetenta efterforskningar i alla dessa register och tidningslägg närmar sig slutet. Jag har snart tillräckligt underlag för att övergå till själva operationen.

Det synes som om jag har i första hand två personer att välja 14

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 15

mellan för en initial och sannolikt avgörande approchering. Antingen vore det min kära syster Johanne eller min ”kusin”, som vi tilltalade alla i släkten, Eric Letang. Mer korrekt är denne Eric son till en av mina riktiga kusiner, Hélène, dotter till onkel Oscar. Jag minns henne svagt från barndomen i Berlin.

Vid påfallande unga år tog sig denna kusin Hélène orådet före att gifta sig med en fransk motståndsman här i Stockholm, därav det egendomliga franska namnet Letang. Det lär ha sitt ursprung i Bretagne.

Att Marlenes rapportering om just denne ”kusin” Eric Letang blivit den i särklass mest omfångsrika, fyller en hel egen mapp, har sin naturliga förklaring. Han är en av landets mest kända advokater, möjligen också den mest omtvistade, ständigt beskylld i landets största tidning för att vara såväl kommunist som antisemit som terrorist. Det senare rör möjligtvis till saken, annars vore det idealiskt att genomföra den inledande kontakten med just en advokat.

Marlene är inte odelat förtjust i advokat Letang, det lyser igenom i hennes rapportering, även om hon vinnlägger sig om att skriva i ett sakligt tonfall.

Det hon håller emot honom gäller vissa delar av hans advokatverksamhet som tycks speciellt inriktad på att försvara män som är misstänkta för de gruvligaste av sexualbrott, i vilken verksamhet han synbarligen varit framgångsrik på ett sätt som Marlene och något som hon anger som ”kvinnorörelsen” starkt ogillar. Det rör sig alltså om ett rent politiskt ogillande.

Märkligt nog saknas kritiska övertoner när det gäller advokat Letangs förehavanden längre bak i tiden i den vänsterradikala rörelsen. I ungdomen på 60- och 70-talen lär han ha tillhört den antisionistiska solidaritetsrörelsen och tagit ställning för den palestinska frihetskampen. Det är lätt att sympatisera med, kan åtminstone jag 15

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 16

tycka. Desto märkligare att Marlene inte har ett kritiskt ord om den saken.

Mer uppseendeväckande är att han haft kontakter med den västtyska terroristverksamheten vid ungefär samma tid. Men detta förklarar Marlene med en kärleksrelation till en tysk kvinnlig advokat som sköts till döds vid ett terroristtillslag av den västtyska polisen.

Förbindelsen hade dock redan resulterat i ett barn, döpt till Erich Maria, sedermera adopterad av Letang med det korrigerade förnamnet Erkki.

Denne son är numera i tjugoårsåldern och framstående ishockeyspelare i Nordamerika, liksom för övrigt en sorts halvbror till honom, ehuru de spelar i olika lag.

Det intressanta med denne andre ishockeyspelare är snarare hans moder, gift i andra äktenskapet med Eric Letang. Fram till Socialdemokraternas förlustval nu i höstas var hon biståndsminister.

Två omständigheter förefaller mig särskilt intressanta. Om advokat Letang är gift med en kvinna som tills alldeles nyligen ingick i Sveriges regering får man förutsätta att de ingår i landets elit. Det kan vara gynnsamt för vår sak. Men det kan också vara känsligt.

Den andra omständigheten av särskilt intresse för mig personligen är att advokat Letang anses tala mycket god tyska. Det kan inte sägas vara typiskt för fransmän utanför Elsass eller Lothringen, men låter sig kanske förklaras av såväl hans kärlekshistoria med den tyska kvinnliga advokaten som det faktum att hans mormor Christa von Moltke aldrig lär ha talat svenska. Åtminstone inte så länge jag kände henne.

Hursomhelst är det en lättnad för mig att eventuella samtal mellan oss kan föras på tyska. För det gör honom, sammantaget med hans yrke, till en högst trolig första kontakt.

Alternativet är förstås kära syster Johanne, fast frågan är hur kärleksfullt hon numera ser på sin storebror.

16

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 17

Marlenes rapport om Johanne Lauritzen, nu pensionerad kulturjournalist men fortfarande aktiv skribent, var i vissa avseenden lika illavarslande som överraskande.

Förra året tilldelades hon tillsammans med en kvinnlig hjältinna från motståndsrörelsen i Norge Sankt Olavs orden, jag antar med svärd i medaljen, för sina insatser under kriget. Något senkommet kan tyckas, fyrtiofem år efter krigsslutet. Enligt Marlenes analys, som hon inhämtat från den norska så kallade kvinnorörelsen, förklaras den norska senfärdigheten med att kvinnorna i motståndsrörelsen drog sig tillbaka till sina tidigare liv efter krigsslutet. Medan männen skrev memoarer och framträdde i ett otal tidningsintervjuer för att mer eller mindre sannfärdigt berätta om sina stordåd.

Så kan det mycket väl ligga till eftersom män och kvinnor enligt sin natur har högst olika sätt att se på krig. Vad som också talar för Marlenes analys är att Johanne alldeles uppenbart kände sig obekväm med all den publicitet som blev följden av Konungariket Norges belöning. Pressen grävde fram en del uppseendeväckande detaljer, som att Johanne hade graden major i den brittiska specialstyrkan SOE och efter krigsslutet tilldelades MC, Military Cross.

När journalister ville veta mer om saken var hon ytterst förtegen.

MC är sannerligen inte kattskit, särskilt inte tillsammans med Sankt Olavs orden. Lillasyster är obestridligen högre dekorerad än storebror.

Som tur är inte dessutom högre i officersrang, eftersom jag tog avsked eller vad man skall kalla det som SS Obersturmbannführer. Å ena sidan kan man le åt ironin. Å andra sidan fråga sig vad det betyder om vi träffas. Under kriget hade det varit vår skyldighet att döda den andre vid en konfrontation. Men hur mycket av hennes hat, eller om man skulle säga självhat, hon är ju lika tysk som jag, liksom jag är lika norsk som hon, finns kvar efter fyrtiosex år? Det kan man förstås inte veta.

17

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 18

En förmildrande omständighet kan jag ändå åberopa. Fram till 1941 var hon kurir åt Hjemmefronten och reste titt som tätt till Norge under förevändning att besöka vår farmor, bestemor på norska, ute på Osterøy utanför Bergen.

Och jag var då som SS Hauptsturmführer naturligt nog stationerad i Oslo eftersom jag talade obehindrad norska.

Gestapo var henne på spåren och det hade utgått order om att hon skulle gripas vid nästa resa. Eftersom Gestapo och SS hade ett gemensamt kommando kände jag till saken.

Jag reste till Saltsjöbaden och varnade henne, något som rätteligen hade kunnat kosta mig en förräderidom och livet. Det bör hon ha insett.

Vi är ju ändå av samma blod, i mitt fall till och med noga genealogiskt utrett. Var och en som i början sökte inträde i SS måste kunna klargöra sin ariska bakgrund, och på den punkten är vi syskon utomordentligt kvalificerade. Det visade sig vid en undersökning att vårt ariska blod på Muttis, von Freitals, sida kunde bevisas bakåt i tiden till 1325. Och på Fars sida i all evighet, eftersom han var norrman och följaktligen räknades som viking. Idag skulle man måhända kunna skämta om sådant, men samma blod är vi.

Jag måste ändå hålla för troligt att advokaten Letang vore en taktiskt mindre osäker kontakt än min kära syster Johanne eftersom det är en fråga om känslor, och kvinnliga känslor är svåra att förutse.

En advokat som dagligen har till arbete att försvara de skändligaste av förbrytare borde lättare kunna skilja mellan personliga, eller rentav politiska, känslor och objektiva sakförhållanden. Övriga släktingar, med ett möjligt undantag, är fullt klart mindre intressanta för saken. Far Lauritz och hans två bröder onkel Oscar och onkel Sverre är döda. Min och Johannes lillasyster Rosa är tydligen ståndsmässigt gift i Skottland, där hon bildat familj och är 18

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 19

bosatt sedan många år. Förefaller definitivt olämplig. Lillebror Karl stupade som officer i den svenska marinen utan att lämna några arvingar efter sig.

I andra generationen efter onkel Oscar finns ingenting dugligt.

Kusin Hans Olaf var någon sorts misslyckad konstnär som avsatt mycket lite publicitet (återigen måste jag förundras över fröken Marlenes förmåga att hitta i arkiv och bland tidningars smånotiser, hon fann till och med hans dödsannons).

Kusin Carl Lauritz åstadkom förvisso en hel del publicitet under 80-talet i egenskap av styrelseordförande i familjens företag i fastighetsbranschen. Men vid närmare analys visar det sig att han var en pratmakare. Fastighetsbolaget gick upp som en sol och sjönk ihop som en sufflé. Dessutom var det hans dotter Solveig som skötte alla affärer. Jag väntar med analysen av henne.

Obestridliga fakta visar dock att kusin Carl Lauritz aldrig uträttat annat än i och för sig icke föraktliga segrar inom seglingsporten, som han sedan länge åldrats ifrån. Något yrke eller egen försörjning har han synbarligen aldrig haft. Kort sagt en oduglig slappsvans. Därtill högfärdig, han stoltserar med att kalla sig ”huvudman för släkten Lauritzen” i vissa tidningsartiklar. Han är således otänkbar för annat än att med hänvisning till sin blodsrätt ta del av bytet.

Kusin Hélène, alltså advokaten Letangs mor, tycks ha emigrerat, oklart varthän och varför. Marlene sliter fortfarande med uppgiften att utreda det förhållandet.

Tills vidare tycks det stå klart att jag inte kan alliera mig med någon enda av kusinerna i andra generationen. Möjligen med undantag av Hélène, rörande vilken jag ännu inte fått tillräckligt underlag. Åldern tar ut sin rätt. Förr kunde jag ägna mig åt nattligt arbete fram till gryningen. Inte nu längre.

19

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 20

***

Boston var inte vad de föreställde sig. Han hade aldrig varit i USA, om av ointresse eller för att det blev för mycket visumkrångel för den som en gång varit 68-vänster. Hon hade bara varit där en gång, en kall och misslyckad julresa till Florida när barnen var små. Hennes föreställningar handlade om ett land där allt var i plast och dörrhandtagen föll av när man tog i dem. Hans föreställningar var möjligen något ålderdomliga, Boston fick honom att tänka på Boston Tea Party och den amerikanska revolutionen. Det var bara hockeyarenan Boston Garden som såg ut precis som de förväntat sig. De såg två matcher där Bruins spelade mot Chicago Blackhawks och New Jersey Devils.

Erkki var numera ordinarie i Boston Bruins andrafemma, som mest användes för defensivspel och för att döda utvisningar. Bruins vann knappt mot Chicago och förlorade med uddamålet mot Devils och på de två matcherna skrapade Erkki bara ihop en passningspoäng. Vid familjemiddagen under nästa spellediga dag enades man om att hans insats var värd två Expressengetingar.

Det var en familjeironi att använda sig av den förhatliga kvällstidningens betygsskala.

De fann att Boston på det hela taget var en ful stad, fjärran från den amerikanska revolutionen. Utom möjligen då vid Waterfront, som borde ha varit fint sommartid, men inte nu i den isande vintervinden. När de kom ut till Cambridge blev det bättre, mer i linje med hur ett berömt lärosäte, i det här fallet både Harvard och MIT, skulle se ut, det vill säga mer europeiskt än amerikanskt.

Den märkligaste upplevelsen var att träffa Erics kusin Eilert, professor i något obegripligt ämne vid MIT. De hade känt var20

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 21

andra något sånär i tonåren och även en tid efter studenten, när Eilert fått ett fantastiskt stipendium till MIT och efter det försvunnit från Sverige för alltid, kort sagt emigrerat. Till och med blivit amerikansk medborgare.

Han hade också blivit amerikan, med en amerikansk familj och tre bilar på garageuppfarten, två döttrar som var cheerleaders för ishockeylaget, en son som såg ut och lät som en amerikansk intellektuell nörd i sitcoms om unga intellektuella nördar, samt en hund, en beagle som oundvikligen fått namnet Snobben (Snoopy).

Professor Eilert Lauritzen, hans namn uttalades Ajlört Lårissen, var också amerikaniserad till gränslös gästfrihet. Folk kom och gick, sommartid var trädgården alltid full av folk runt grillarna och nu när snön låg halvmeterdjup (”två fot”) samlades man i en stor inbyggd veranda på baksidan av huset där de akademiska vännerna knappt gick att skilja från ungdomarna eftersom de flesta satt med gymnastikskorna på bordet och med baseballkepsen på inomhus.

Såfort Erkki kommit till Boston för två år sen som juniorspelare i ett av Bruins farmarlag hade han blygt sökt kontakt med sin onkel Eilert och omgående förvandlats till medlem i familjen. När han efter första året blivit ordinarie i Bruins uppstod oundvikligen en romans med dottern Sue, hon var ju cheerleader och han ordinarie i det traditionstyngda NHL-laget. Romansen, om man nu skulle använda det ordet, det kanske snarare var en flirt, rann ut i sanden rätt fort, möjligen till pappa Eilerts och mamma Wilmas lättnad. Lika självklart som föräldrarna såg högre studier framför sig när det gällde döttrarna, lika självklart hade de svårt att föreställa sig någon av dem bilda familj med en ishockeyspelare.

Något sådant sades naturligtvis inte öppet, det skymtade bara mellan raderna.

21

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 22

Mamma Wilma var också disputerad och undervisade i rättshistoria vid Harvard. Advokaten Eric fick svårt att hålla underlägsenhetskänslorna borta.

Eftersom ingen i familjen Lårissen utom pappa Ajlört talade svenska – hans svenska var perfekt och accentfri trots snart trettio år i USA – så måste Eric genera sig med att samtala på engelska, hans sämsta språk. Katarina talade tveklöst bättre engelska än han. Såfort hon blivit biståndsminister följde intensivkurser i engelska med i utnämningspaketet.

Det dröjde innan Eric insåg att Cambridge var en plats där all världens utländska brytningar och grammatiska fel blandades med både brittisk och amerikansk högengelska och att toleransen var obegränsad och svensk brytning till och med ansågs lite charmigt.

En kväll i början av deras amerikanska semester, just den kvällen man åt familjemiddagen med den spelledige Erkki, trasslade Eric in sig i ett oväntat samtalsämne genom att råka säga för mycket. Det var överraskande eftersom det gällde farmor Johanne, för visst hade familjen talat mycket om henne, utbytt hälsningar på födelsedagar och jul, hon hade till och med besökt dem i Cambridge vid ett par tillfällen. De kände henne som en typisk akademiker, disputerad liksom föräldrarna, tidningsskribent liksom föräldrarna, en fullt normal människa med fullt normal karriär.

De hade inte en aning om det okända bråddjup som fanns i farmor Johannes livshistoria. Hon hade aldrig sagt ett ord om andra världskriget.

Det var inte så lätt att förutse för Eric och Katarina, även om de, när det var för sent, insåg att det var sådan hon var och alltid hade varit.

När de satt vid brasan i någon sorts gillestuga efter middagen skämtade Eric i förbigående om krigshjältinnan, i efterhand kom 22

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 23

han inte ens ihåg om vad. Han hade tagit för givet att allt det där måste vara välbekant på gränsen till uttjatat. Men nu möttes han av bestört förvåning från hela den amerikanska familjen. ”Va?” utbrast Eilert. ”Var lilla mamma major i kriget? Var då, i Lottakåren?” ”Nej”, svarade Eric besvärad över att ha avslöjat något som tant Johanne uppenbarligen inte hade velat tala om. ”Inte precis i Lottakåren, utan i Special Operations Executive.”

I vilket annat socialt sammanhang som helst skulle det svaret, precis som Eric avsett, bara vara mystifierande. Vem skulle känna till en obskyr brittisk organisation som lades ner omedelbart efter kriget?

Professor Eilert Lauritzen och professor Wilma Lauritzen, Cambridge, Massachusetts, visste dock omedelbart vad det var frågan om. Och av deras upphetsade minspel föreföll de båda ha något hundratal följdfrågor på gång.

Det var en fälla som Eric omöjligt kunde ta sig ur. Att tant Johanne undvikit samtalsämnet om sina krigsupplevelser med sonens familj, som också var hennes familj, stämde helt och fullt med hennes sätt att vara. Det var inte det att hon alltid undvek att verka skrytsam, jo kanske det också. Men mest handlade det om hennes synsätt att kriget sen länge var förbi och färdigältat.

Det tyckte förstås inte son, sonhustru och barnbarn. De satt alla med uppspärrade ögon i väntan på att få veta något oerhört.

Eric såg ingen utväg. Han hade faktiskt sagt ”major i SOE”.

Det var alldeles för dramatiskt för att han skulle kunna backa, eller hänvisa till tant Johanne själv ”nästa gång ni ses”. Hade de förresten inte rätt att få veta? De var hennes familj, de var arvtagare till hennes historia och kanske gjorde han både henne och dem en tjänst om han berättade.

23

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 24

Kortfattat, närmast lakoniskt, drog han historien.

Efter att hon hade blivit bränd som kurir åt Hjemmefronten togs hon över till England och utbildades till fältoperatör av SOE på en hemlig anläggning på sydkusten och sattes därefter in i operativ tjänst med Sverige som bas. Hennes olika uppdrag handlade mest om att frita fångar, hjälpa flyktingar över gränsen och ett otal spaningsinsatser i gränstrakterna för att underlätta motståndsrörelsens och engelsmännens smuggeloperationer. Sabotageaktioner ingick också i arbetsuppgiften.

Med två norska commandos från SOE under sitt befäl slog hon bland annat ut en hel pluton SS-soldater. Hennes mest omfattande uppdrag vid sidan av rent militära insatser handlade om att hjälpa judiska flyktingar över gränsen när tyskarna hade inlett deportationen av den norska judenheten till Auschwitz.

Ja, ungefär så.

Men där kunde han inte sluta, som han möjligen föreställt sig. Ämnet var outtömligt som det förmodligen skulle vara för alla som under en enda kväll med falnande brasa fick uppleva en helt annan bild av lilla mamma och lilla humoristiska farmor än den man vuxit upp med. De började dra den ena detaljen efter den andra ur honom.

Jo, staten Israel tackade henne efter 1948.

Helt riktigt, hon upphöjdes till medlem av ”Righteous among the nations”, hade ett träd planterat i sitt namn vid Yad Vashem i Israel, tillsammans med andra som med risk för sina liv räddade judar från Förintelsen.

Jo, de mest kända träden planterades i Oskar Schindlers och Raoul Wallenbergs namn.

Jo, i sinom tid belönades hon också av Norge. Med Sankt 24

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 25

Olavs orden, men inte med någon militär utmärkelse, av okänd anledning. Sånt kanske bara gick till män.

Från England? Jo, hon tilldelades MC, Military Cross, redan i slutskedet.

Fint? Jo, det måste man nog säga. Bara Victoriakorset rankas högre.

Nej, hon har undvikit all publicitet och vägrar att skriva några memoarer.

De två veckorna i USA gick fort i en virvel av ishockey och mestadels avspänt umgänge med den amerikanska släkten, utom möjligen vid de tillfällen nya vänner måste få höra den hittills okända historien om Eilerts fantastiska mamma som ända tills nu hållit hemligt att hon var krigshjälte (ett amerikanskklingande ord som hon skulle ha tyckt mycket illa om). Vännerna bar visserligen gymnastikskor och baseballkepsar till vardags, men ingen av dem skulle kunna tänkas ha röstat på George H.W. Bush.

Vid två tillfällen flög Eric och Katarina till Detroit för att se Red Wings hemmamatcher där Calle spelade på högerkanten i förstakedjan. Det blev helt andra föreställningar än de med Boston Bruins. Calle förutspåddes redan en karriär som storstjärna, förra året hade han varit nominerad till utmärkelsen Rookie of the year. Han hade redan fått ett smeknamn, ”Swedish Lightning”, gjorde ett mål och två assist i första matchen mot Chicago och omvänt två mål och en assist mot St. Louis Blues. Han låg tvåa i lagets interna skytteliga.

Han skulle nog inte komma hem och återuppta studierna i första taget, konstaterade Katarina sorgset och stolt på samma gång.

De tog ledigt från både ishockey och det akademiska umgänget i Cambridge under ett par dagar för att flyga upp till 25

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 26

Niagara Falls, en liten kärlekssemester i semestern som Katarina sa. Det gällde att njuta av den nya friheten, att lära om. Numera kunde de resa vart de ville utan att anmäla till statsrådsberedningen. Katarina hade blivit vanlig riksdagsledamot. ***

Stockholm den 15 december 1991 Det var en dyster utflykt i snöblandat regn ut till Saltsjöbaden, men driven av nyfikenhet snarare än sentimentalitet kunde jag inte avstå.

Saltsjöbanan var densamma, alla hållplatserna från Slussen till ändstationen var väl bekanta. Men vagnarna och loken var numera blåa och påminde snarare om spårvagnstrafik, och man måste inhandla sin biljett i någon sorts maskin. Det ställde till en del förtret, innan någon hjälpsam Saltsjöbadsbo, en äldre man liksom jag själv, kom till min undsättning. Jag trodde mig svagt känna igen honom men avstod försiktigtvis från att beröra ämnet.

Grand Hôtel i Saltsjöbaden såg exakt likadant ut som i min barndom, när jag spatserade förbi den korta vägen mot Villa Bellevue var det som om tiden stått stilla, även om tennishallen på höger sida hade försvunnit.

Några minuter senare fann jag till min bestörtning att vårt barndomshem hade utplånats. På kullen där huset en gång tronat som en borg hade man byggt upp åtminstone ett tjog medelklassvillor.

Silvergranskogen var nedhuggen, ekdungen med de månghundraåriga träden likaså och muren runt området naturligtvis riven.

Märkligt nog kunde man fortfarande skymta vår gula lekstuga uppe i snögloppet och till min förvåning fann jag att vår båtbrygga fortfarande var intakt, byggd i betong förstås. Far kallades inte utan 26

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 27

skäl ”Betongkungen” och jag minns att han försäkrade oss att bryggan skulle överleva oss alla. Det återstår visserligen att se men föreföll mig i den stunden högst troligt.

Jag kunde inte avstå från att gå bort och sätta mig en stund, även om det innebar att jag måste klättra över en låst järngrind, inte lätt att genomföra med smidig värdighet vid mina år.

Som jag satt där och föreställde mig Beduin och de andra segelbåtarna ligga förtöjda mellan bryggan och den stora och kraftigt förankrade bojen i grönt och vitt kom också minnet av mitt olycksaliga fiskafänge tillbaka. Det måste ha varit på våren 1918, alltså i slutet av Tysklands försvarskrig. Vi hade just ankommit till Saltsjöbaden efter vår flykt från Norge, där jag som ”tyskunge” blivit nästintill ihjälsparkad av mina norska klasskamrater. Nog om det.

Jag skulle alltså fiska spigg och hade med mig en stor glasburk som jag fyllt med havsvatten och lite sjögräs. Där var det tänkt att spiggarna skulle bo.

Det fanns emellertid två sorters spigg, den ena sorten oansenligt grågrön, den andra skimrande i karmosinrött och smaragdgrönt. Jag ville naturligtvis få tag på de vackraste spiggarna till mitt primitiva akvarium. De var också de lättaste att fånga, eftersom de var betydligt mer aggressiva än de timida grågröna. Jag vandrade stolt hem med fyra eller fem av de vackra i burken.

Nästa morgon var de alla döda eftersom jag bara fångat stridslystna hannar, dessutom i lektiden, därav de starka färgerna. Senare i livet fick jag alltför många tillfällen att se mänskliga hannar uppträda lika djuriskt i fångenskap.

Det är tillfälligheter som bestämmer det mesta av vårt öde, oavsett om man är spigg i lekdräkt som råkar bita tag i fel daggmask vid fel tillfälle eller bland män på spaning i Ardennerna som råkar gå till höger i stället för till vänster där stigen delar sig.

27

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 28

Just en sådan tillfällighet avgjorde för övrigt hela mitt liv från sjutton års ålder och framåt.

Om onkel Oscar och jag hade kommit fem minuter tidigare, eller senare, till den långa raden av bryggor med förtöjda kappseglingsbåtar under Kielerwoche, regattan i Kiel, så hade mitt liv tagit en helt annan väg. Det hade också med säkerhet blivit mycket kortare, om jag således blivit kvar som kadett i Kriegsmarine.

Kanske skulle man också kunna se Pour le mérite som en av de tillfälligheter som spelade in. Onkel Oscar och jag hade ingen aning om vem den där tysken var som tämligen burdust trängde sig på oss och började tala en obegriplig rotvälska som lät som en berusads blandning av tyska och svenska. Han hade fått för sig att vi var svenskar och utgöt sig i tirader av tacksamhet över att Sverige som första europeiska nation hade brutit idrottsblockaden mot Tyskland, och där någonstans skulle vi normalt och med ett minimum av artighet ha avfärdat honom. Men då och ungefär samtidigt, upptäckte onkel Oscar och den andre den lilla svart- och silverfärgade kokarden de båda bar i knapphålet.

De hade alltså båda tilldelats Tysklands högsta militära utmärkelse, vad än Herr H kom att anse om sitt Ritterkreuz med eklöv, svärd eller i värsta fall diamanter.

Artigheten krävde förstås att de forna stridskamraterna i det stora kriget förhörde sig om den andres bragder. När onkel Oscar berättade att han stridit i de tyska Afrikatrupperna väckte det främlingens översvallande entusiasm eftersom hans far hade tjänat under generalen von Lettow-Vorbeck i Tyska Sydvästafrika.

Det ledde förstås in på ett stickspår. Onkel Oscar hade aldrig satt sin fot i Tyska Sydvästafrika, däremot stred han med von LettowVorbecks Afrikatrupper i Tyska Östafrika ända till slutet av 1918. Det hade förstås varit hårda år i strid mot de numerärt överlägsna brittiska 28

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 29

och sydafrikanska trupperna, men som bekant besegrade fienden aldrig von Lettow-Vorbeck.

När onkel Oscar till slut ställde den nödvändiga motfrågan om hur den bullrige främlingen förtjänat sin Pour le mérite, och var, kom svaret snabbt och utförligt.

Nämligen i Jagdgeschwader 1 under de svåraste striderna när engelsmännen fått sin Sopwith Camel och inte längre kunde betraktas som lättskjutna sittande fåglar. Han föreföll van vid att folk vid det beskedet gjorde stora ögon.

Och herregud! Jag var sjutton år och vid den tiden kunde det knappast finnas en enda tysk sjuttonåring som inte kände till 1:a Jakteskadern med sina röda triplan Fokker Dr. 1 och än mer eskaderchefen själv, Manfred baron von Richthofen, ”Röde baronen” som han något missvisande beskrivs i historien. Det syftade på flygplanens färg och har sannerligen ingenting med politik att göra.

Andäktigt stammande, får jag nog anta, frågade jag främlingen om han således varit bekant med baron von Richthofen.

Den storvuxne före detta stridsflygaren som nu stigit hundra grader i min aktning, försäkrade att ”Manni” varit bland hans närmaste vänner, att han själv övertagit ledningen för eskadern när ”Manni” föll offer för någon förlupen kula från marken – han förlorade absolut ingen luftstrid som engelsmännen skryter om – varvid den storvuxne kämpat hårt för att komma ikapp sin väns rekordnotering på 80 nedskjutna plan, men att den förbannade freden kommit emellan. Han frågade därefter om jag var intresserad av att flyga, rentav flyga med honom! Det skulle nämligen lätt kunna ordnas.

Det ena gav alltså det andra. Den stunden och de tillfälligheterna ändrade min livsbana. Hade jag blivit kvar i Kriegsmarine hade jag som underrättelseofficer hamnat på något av de största krigsfartygen 29

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 30

och följaktligen blivit torpederad i Nordatlanten ombord på Bismarck eller bombad ombord på Tirpitz utanför Tromsø.

Mötet med ”onkel Hermann”, som jag kom att kalla honom, ägde rum i Kiel 1927. Han hade just återkommit från sin exil i Sverige, där han hållit sig undan sedan den heroiska men dumdristiga ölkällarkuppen i München. Nu när Herr H och hans kumpaner släpptes ur fängelset efter ett närmast symboliskt straff upphävdes alla andra efterlysningar så att det blev fritt fram för alla dem som lyckats smita, däribland onkel Hermann.

Också det en skickelsediger tillfällighet, om man så vill. Ett något mindre symboliskt fängelsestraff för Herr H och de andra kuppmakarna och min livshistoria hade blivit en annan och mest sannolikt lett till en tidig död som Leutnant zur See eller möjligen Kapitän i Kriegsmarine.

1928 på permission flög jag en söndag med onkel Hermann. Det måste jag än idag betrakta som en av mitt livs största upplevelser.

Men trots att jag kom att bli onkel Hermanns skyddsling för all framtid, det vill säga all den framtid vi hade fram till Nürnbergprocessen, ledde min väg inte till Luftwaffe. Flygläkarna underkände synen på mitt vänstra öga efter den skada som mina norska klasskamrater i Bergen med patriotiska ambitioner tillfogat mig. Också det en tillfällighet i min livsbana som alltså inte gjorde mig till stridsflygare i onkel Hermanns fotspår. Jag blev kvar i Kriegsmarine och skulle så ha förblivit om inte onkel Hermann stigit till högsta makten efter Machtübernahme. 1934 ingick jag som SS Untersturmführer i onkel Hermanns personliga skyddsvakt.

Detta har strängt taget inte med saken att göra. Besöket ute i min barndoms Saltis, som vi sade då, tycks bara ha släppt fram en länge fördämd flod av minnen om sådant jag aldrig talat om, inte ens med barn och barnbarn.

30

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 31

Man kan också tänka sig att jag omedvetet brottas med frågan hur min släkt, dock mitt eget kött och blod, kommer att ta emot mig. I värsta fall blir det en Nürnbergprocess i miniatyr där jag tvingas gå i svaromål, helst utan att komma dragandes med att ”jag lydde bara order” och att jag faktiskt svurit en trohetsed, som hela SS, till Herr H i egen hög person. Mest oroar jag mig för att behöva spela ångerfull.

Jag har återigen hamnat för långt vid sidan av. Hinner med en supé nere på restaurang Sturehof.

Stockholm den 16 december 1991 Tillbaks till ordningen. Advokatfirman Spartacus på Kungsholmen har inte, som jag förleddes att tro, bara en Lauritzen i ägarförteckningen.

Där finns, förutom Eric Letang, en advokat Ariadne Wingårdh, född Lauritzen, dotter till framlidne kusin Hans Olaf.

Det torde avgöra saken. Min första approchering kommer med all säkerhet att bli de två advokaterna i tredje generationen.

Marlene beklagar att hon förbisett advokaten Wingårdh som också visade sig vara en Lauritzen och därtill kompanjon med den tydligen så välkände, eller eventuellt ökände, advokaten Letang.

Marlenes misstag är lätt att överse med, hittills har hon i övrigt skött sitt så kallade extraknäck föredömligt.

Därmed återstår två oprövade kort innan jag slutgiltigt kan lägga fast min strategi, kusin Carl Lauritz dotter Solveig och den ur landet utflyttade kusin Hélène med sonen Axel, som bör vara strax över fyrtio vid det här laget.

Solveig tycks mig särdeles intressant. Tidningsklipp i betydande mängd och pressfotografier som Marlene samlat in berättar om en 31

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 32

intelligent, välutbildad ekonomisk äventyrerska, därtill slående vacker, som under förra årtiondet förvaltade familjens fastighetsbolag med djärvhet och list, från en nivå på några tiotals miljoner till miljardbelopp.

Den här besinningslösa bonanzan i fastighetsbranschen präglade såvitt jag kommer ihåg även Buenos Aires, London och New York under samma tid. När slutet närmade sig hann en del nyrika hoppa av i tid, andra inte.

I Sverige tillhörde kära ”kusin” Solveig dem som nästan, men bara nästan, hann stiga av karusellen i tid. Hon gick inte i konkurs, som de flesta andra lycksökare i den galoppen, men miljarderna var borta och från att ha varit en sorts epokens affärsdrottning drog hon sig undan i relativ anonymitet och tycks nu ha bytt affärsområde till något som beskrivs som ”IT-branschen”. Jag får erkänna att det inte säger mig så mycket, geschäft har aldrig legat för mig. Marlene beskriver, icke utan visst förakt, denna nya verksamhet som en sorts bluffekonomi, dominerad av ungefär samma sorts arrivister, med ett tydligt inslag av judar och girigbukar, som dem som skodde sig på fastighetsgeschäftet, numera dock i en något yngre upplaga som uppträder i sportkeps och i något remarkabelt fall till och med kortbyxor.

Det förefaller som utmärkta förutsättningar att eventuellt också alliera sig med ”kusin” Solveig.

Hon är ekonomiskt äventyrlig, högst sannolikt inriktad på revansch och på att bygga upp en ny förmögenhet i det familjebolag hon driver.

Det är utomordentligt. Vad jag kan erbjuda, förutsatt att juristerna förstår att spela korten rätt, är en kruka med guld vid regnbågens slut, ett större kapital än ens hon rimligtvis kunnat föreställa sig. Det skulle därför vara förvånande om hon inte som släktens starka affärskvinna omedelbart ställde sig på min sida.

Tröttheten tar över igen. Det var ett misstag att dinera innan jag 32

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 33

kom åter till hotellet för att sammanfatta dagens tankar. Restauranglivet i Stockholm har dock utvecklats högst påtagligt.

Men jag klottrar ner för mycket om perifera ting, det förefaller som en förslappad koncentrationsförmåga. Det här antecknandet, ett sätt att tänka med pennan i hand, fungerar likväl som gott underlag för planläggningen. Det man med disciplin tvingar sig att skriva ner fungerar som gott underlag för säkrare slutsatser.

Stockholm den 18 december 1991 Tiden är ute. Jag måste resa hem som jag lovade familjen, även om julen passar bättre till snö och mörker än sol och sommar. Fast man kan tycka att jag borde ha vant mig efter snart femtio år.

Men för att sammanfatta läget får man säga att förberedelserna har gått bra och att det inte är någon brådska. Det avgörande initiativet måste tas före hösten 1993 och det förefaller som gott om tid.

Jag har försett Marlene med ett förskott och den enda återstående uppgiften, att försöka reda ut vad som hände kusin Hélène och hennes son. Det är dock inte sannolikt att den efterforskningen på något avgörande vis ändrar förutsättningarna.

Målet är i första hand de två advokaterna och affärskvinnan Solveig.

Och vi har nästan två år på oss innan vi måste skrida till verket.

Det vill säga, jag måste hålla mig vid liv några år till, efter åttio år fyllda inträder ju en viss osäkerhet i det avseendet. Ett kort stycke liv ytterligare förefaller ändå som en lätt uppgift efter att ha överlevt Kursk, Charkov och till sist Ardennerna.

Det vore tämligen ironiskt om jag skulle stupa nu, i fredstid, vid god hälsa och mitt i Unternehmen Restitution (Operation Gottgörelse), den sista insatsen för att åtminstone ställa något till rätta.

33

Slutet på historien 200706_Inlaga 2020-07-06 14:06 Sida 2

jan guillou: Om kriget kommer 1971 Det stora avslöjandet 1974 Journalistik 1976 Irak – det nya Arabien (med Marina Stagh) 1977 Artister (med Jan Håkan Dahlström) 1979 Reporter 1979 Ondskan 1981 Berättelser från det Nya Riket (med Göran Skytte) 1982 Justitiemord 1983 Nya berättelser (med Göran Skytte) 1984 Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Reporter (reviderad utgåva) 1989 Åsikter 1990 Den hedervärde mördaren 1990 Stora machoboken (med Leif GW Persson och Pär Lorentzon) 1990 Gudarnas berg 1990 Vendetta 1991 Berättelser 1991 Grabbarnas stora presentbok (med Leif GW Persson) 1991 Ingen mans land 1992 Grabbarnas kokbok (med Leif GW Persson) 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995 Hamlon 1995 Om jakt och jägare (med Leif GW Persson) 1996 Svenskarna, invandrarna och svartskallarna 1996 Vägen till Jerusalem 1998 Tempelriddaren 1999 Riket vid vägens slut 2000 Arvet efter Arn 2001 Häxornas försvarare. Ett historiskt reportage 2002 Tjuvarnas marknad 2004 Kolumnisten 2005 Madame Terror 2006 Fienden inom oss 2007 Men inte om det gäller din dotter 2008 Ordets makt och vanmakt 2009 Brobyggarna 2011 Dandy 2012 Mellan rött och svart 2013 Att inte vilja se 2014 Blå stjärnan 2015 Äkta amerikanska jeans 2016 1968 2017 De som dödar drömmar sover aldrig 2018 Den andra dödssynden 2019