9789164206473

Tidigare böcker av Morgan Larsson: Radhusdisco (2010) Det opålitliga hjärtat (2014)

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se isbn 978-91-642-0647-3 © Morgan Larsson 2019 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Eric Thunfors, Hans Bjurling/Johnér (hus), Alamy (kista) Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

SNICKRA DIN EGEN KISTA! Existentiellt hantverk i idyllisk sommarmiljö. Allt som krävs är ett öppet sinne, några n­ ypor snickarglädje och en vilja att under två augusti­veckor dela hus med åtta andra på en vacker svensk sommarö.

Inga förkunskaper krävs och kursledaren är behjälplig från första hammarslaget till sista spiken i kistan.

Måltider tillagas gemensamt och det finns även möjlighet till förnöjelser som bad, bastu, boule, badminton, skogspromenader … med mera.

Var: Lövensö (yttre skärgården) När: 2–16 augusti Skriv några rader om dig själv och varför du önskar snickra din egen likkista, så får du ytterligare information.

Platsantalet är begränsat, vid intresse sänd in anmälan snarast (kistbyggarna@gmail.com).

Varmt välkommen!

Samuel Miller, kursledare och arrangör.

den gamla träklockan visade tjugo minuter över mid­ natt. Kvällen hade flugit fram. Så många gånger hade Samuel Miller som pojke sett sin farfar dra upp den där klockan om kvällarna. Alltid det sista före sängdags, i vitt brottarlinne, vita långkalsonger och med nystoppad pipa i mungipan.

Nu var han själv i den ålder farfadern varit då han gick bort, sjuttiotvå år, och han mindes med vilken noggrannhet klockceremonin utförts, som om självaste tiden skulle ta slut ifall uret inte drogs upp. Vilket den också gjort. I alla fall för hans farfar. Han hade dött i sömnen en kulen novembernatt.

Under begravningskaffet berättade farmor att hon redan kvällen innan anat att något inte stod rätt till. Farfar hade nämligen gått och lagt sig utan att dra upp vägguret. Hon kunde inte minnas att det någonsin hänt förut.

Morgonen efter var han hur som helst död och klockans visare hade stannat på tjugotvå minuter över fyra. Ingen kun­ de övertyga farmor om något annat än att det var exakt den tidpunkt då hennes man gått bort.

Samuel samlade ihop breven på ekbordet framför sig. Av drygt fyrtio anmälningar till kistbyggarkursen (fler än han vågat hoppas på) hade han valt ut åtta. Ett tidskrävande ­arbete, men nu var det gjort. Han sköt in högen en aning för att ge plats åt sin nya svarta anteckningsbok. Det knastrade i bokryggen när han vek upp den och skrev ner korta sam­ manfattningar av deltagarna.

7

Agnes och Tom, 71 och 74 år, samt deras hund (Tusse).

Gifta sedan tio år. Pensionärer. Agnes var i ungdomen häck­ löperska, och har haft blomsterbutik under hela sitt yrkesliv.

Tom arbetade som tjänsteman på skatteverket. De ser fram emot att träffa nya människor, umgås och snickra. Enligt Agnes (som skrivit anmälan) är Tom händig och de tycker mycket om att laga mat.

Lisa och Omar, båda 37 år.

Ett par sedan högstadiet. Lisa är sjuksköterska på ett hospice där hon dagligen möter människor i dödens närhet. Hon hoppas att kistbygget ska föra henne närmare patienternas perspektiv. Omar är pensionerat fotbollsproffs och följer i första hand med som sällskap åt sin fru.

Charlie, 34 år. Ekonomisk rådgivare.

Efter femton år i London planerar hon att flytta tillbaka till Sverige. Hon hoppas att en två veckors studiecirkel med ett gäng svenssons ska hjälpa henne att återuppväcka minnet av ”de svenska sociala koderna”. Kistbyggandet ser hon som en ”utvecklande bonus”.

Lars, 61 år.

Driver kemtvätt samt skriver och regisserar pjäser. Mycket kulturintresserad. Beskriver sig som ett offer för samtidens största folksjukdom: att ständigt leva i huvudet. Han vill ­utsätta sig för verkligheten, forma sin kista för egen hand och låta den påminna honom om det oundvikliga. ”Först i d ­ ödens närhet lever man på riktigt”, en rad från hans anmälan.

Victor, 22 år. Studerande.

Läser konst och filosofi på universitetet. Ser kursen som en 8

kombination av semester/konstprojekt och längtar efter att få veta vad det är för ”sjuka offsprings som kan tänkas delta i en studiecirkel som denna”.

Gottfrid, 35 år. Säljare.

Enligt sig själv en glad prick som vill göra ”två flugor på smäl­ len”. Konfrontera sin allmänna dödsångest och lära sig snick­ ra på köpet. Drömmer om att bli en riktig handyman.

Han slog igen anteckningsboken och lutade sig tillbaka.

I morgon skulle bekräftelser och kursinformation postas till de utvalda, något som gjorde Samuel Miller lättad, men också nervös. En lång tids förberedelser var äntligen till ända, men nu fanns inte längre någon återvändo.

9

gottfrid höll ett hårt, nästan krampaktigt, tag om ratten och följde den slingrande landsvägen ut mot kusten. Normalt skulle han ha njutit som en prins en fredag som denna, med klarblå himmel och en sol som sken som ett sommarlovs­ minne. ”Dumskalle …”, upprepade han för sig själv. ”Idiot!”

Försenad var han också, fattades bara att han skulle missa färjan. En vit lögn hade på några månader blivit mörkgrå, och för att den inte skulle övergå i kolsvart hade han dragit till med ytterligare en. Ljuga sig ur en lögn. Han hörde själv hur det lät.

Sakta strök Gottfrid handen över hjässan. Känslan av det mjuka lockiga håret mot fingertopparna brukade lugna ­honom. Problemet var att hårstråna minskat så radikalt den senaste tiden att det snarare ökade stressen att göra det. Han drog hastigt ner handen igen. ”Svalbard”, hade han sagt. Han visste knappt var det låg, men det lät bortom wifi och som en plats någon desperat chef skulle kunna flyga sina anställda till på nödkonferens för att rädda företaget. Det var i alla fall så han lagt fram det för Simone. Som väntat hade hon reagerat med förtvivlan. ”Men du och jag skulle ju fixa med torpet de här veckorna.

Det har vi ju sagt i månader!”

Torpet var ett arv efter hennes mormor. Simones dröm var att renovera det så att det såg ut som det gjort under hen­ nes uppväxt. Gottfrid mindes lyckan i hennes ansikte när han 13

lovat hjälpa till. Hon hade tagit för givet att han visste hur man gjorde och Gottfrid hade inte sagt emot. Tvärtom. När Simone varit lite låg hade han kunnat muntra upp henne ­genom att föra torpet på tal, och måla upp hur de skulle för­ vandla det tillsammans. Min handyman, brukade hon säga och krama honom.

Sanningen var att Gottfrid knappt spikat upp en tavla i sitt liv. Det enda hantverksmässiga han kunde skryta med var en träslev i åttan, som hans mor trott var ett skohorn.

Enligt besiktningsmannen var torpet angripet av fukt och mögel. Renoveringsbehovet var akut och alternativet att riva huset och sälja tomten. En tanke Simone inte kunde stå ut med ens ett ögonblick. Hennes önskan hade varit att de skulle åka dit på helger under våren och renovera. Gottfrid hade dock sagt att det var bättre om de sköt fram arbetet till som­ maren och deras två gemensamma semesterveckor. ”Man får mycket mer gjort om man kan arbeta flera dagar i rad, än om man gör korta inhopp på helger”, hade han dra­ git till med, allt för att hans inkompetens på hantverksfronten inte skulle avslöjas. ”När vi klarat av grundjobbet under som­ maren kan vi jobba helger till hösten istället.”

Detta hade gjort deras två gemensamma semesterveckor i slutet av sommaren heliga för Simone. Hon var oändligt tacksam över att äntligen ha mött en man som tänkte på hennes drömmar, något hon sannerligen inte var bortskämd med. Simone hade en jobbig historia när det kom till män.

Alla hade haft hemligheter och ljugit om allt från spelmiss­ bruk till otrohet. Hon hade därför utvecklat en lögnallergi som Gottfrid tvingats förhålla sig ytterst varsamt till. ”Du sa att du bara druckit en kaffe på vägen hem, men här på kvittot står att du ätit två mazariner också? Är det fler saker 14

du håller för dig själv? Har du träffat någon annan? Gottfrid, har du det?” Och så sammanbrott, tårar och ursäkter efteråt.

Annars var hon helt underbar. Gottfrid älskade verkligen sin Simone. Bara det att hon valt honom var ett mirakel i sig, tyckte han. Hon var erkänt snygg medan få sa detsamma om Gottfrid. Han var något kortare än hon, rundlagd, bar glas­ ögon och hade dessutom drabbats av en accelererande flint. ”Du har hårets sista sommar”, hade frisören sagt, ”ta vara på den.”

Det hände att vänner kallade honom Costanza, efter George i Seinfeld. På skoj visserligen, men Gottfrid tyckte aldrig att det var riktigt roligt, det var för på pricken. Han tyckte visserligen inte särskilt mycket om sitt eget namn hel­ ler, men vad gör man när man fått det efter en morfar som hela släkten dyrkat? Man tvingas leva med det.

Tankar som dessa for runt i huvudet när han färdades genom landskapet med knogarna vitnande om ratten. På Simones fråga hur länge han skulle bli borta hade han svarat ungefär en vecka – medveten om att kurstiden var den dubbla. ”En vecka?” ”Ja, kanske två.” ”Är du galen? Då försvinner ju all vår gemensamma semester!” ”Nej, inte två. En. Det blir en. En vecka, älskling, jag för­ säkrar.”

Simone lugnade sig något. ”Men om det skulle bli två så tro inte att jag är död. Då är det bara chefen som kidnappat oss.”

Det var ett försök att lätta upp stämningen. Totalt miss­ lyckat. Han retirerade genast. ”Förlåt mig älskling, med nittionio procents säkerhet blir det bara en vecka.”

15

Det var alltså den tid Gottfrid hade på sig att förvandla sin lögn till sanning och bli det hans älskade trodde att han redan var: en handyman. * Två mil längre bort på samma väg satt Charlie i en röd BMW cabriolet. Det svarta håret fläktade i vinden och solglas­ögonen blänkte. Personen som lånat henne bilen hade varit sen till flygplatsen, vilket först irriterat henne, men det hade släppt när hon sett färdmedlet. Ska man köra igen förlorad tid ska man göra det i en röd cab, tänkte hon och drog iväg med en rivstart.

I kursanmälan hade Charlie skrivit att hon planerade att flytta tillbaka till Sverige efter femton år i London. Det sis­ ta var sant, hon hade bott i London så länge, flytta tillbaka ­ingick däremot inte alls i planerna. Vad hade hon att åter­ vända till? Hennes adoptivföräldrar var döda och även om de levt hade det inte spelat någon roll. Just de var den främsta anledningen till att hon en gång lämnat landet.

Charlie förvånades över hur mycket hon ändå kände för det landskap hon körde genom. Ett sommargrönt Sverige gav nostalgiska kickar hon inte räknat med. Björkarna, de öppna fälten, vildblommorna, kossornas nonchalans. Hon kom på sig själv med att le med hela ansiktet. När det hände senast hade hon ingen aning om.

Ett kort surr från mobilen ryckte henne tillbaka till verk­ ligheten. Textmeddelandet var på engelska. På plats? Hon viskade en svordom. Avskydde att känna sig kontrollerad.

Avskydde underläge. Strax, sände hon till svar och slängde över mobilen i baksätet. Nu ville hon bara njuta av den sista delen av bilfärden. Snart skulle det vara över. Snart skulle hon vara fri. Det gällde bara att spela korten rätt en sista gång.

16

med en blandning av oro och förväntan stod Samuel Miller i solen på kajen och inväntade deltagarna. Framför sig hade han en hink kyld champagne och glas i en korg. Han kände sig som en liten gosse på första skoldagen, trots att det var han som skulle föreställa kursledare.

Han hade varit noggrann i valet av deltagare, men inte alltför noggrann. Livet hade lärt honom att total kontroll är en illusion och att det oväntade alltid lyckas klämma sig in i alla fall. Försöker man mura igen dörren till slumpen slår den in väggen, lika bra att lämna den lite på glänt från början.

Han hade valt de åtta han blivit mest nyfiken på och som till­ sammans skulle bilda en dynamisk grupp för ändamålet.

Två personer närmade sig medan han försökte korka upp första flaskan och hjärtat ökade genast takten. I ögonvrån kunde han konstatera att de var gråhåriga och hade en hund.

Men tusan vad den där korken satt hårt, han tog i ännu mer.

Mitt i kampen kände han en hand på axeln: ”Samuel Miller?” undrade en pigg kvinnoröst.

Han nickade och försökte le, fortfarande kämpande med den där förtvivlade korken. Och var kom stressen ifrån? Han blev ju aldrig stressad. Där fick han upp den. Tack och lov.

Kvinnan tog ett champagneglas ur korgen och höll fram medan han hällde upp och önskade dem välkomna. ”Hur är det möjligt?” sa Agnes med något klurigt i blicken.

Samuel var för stressad för gåtor. Vad menade hon? ”Hur är vad möjligt?” undrade han försiktigt.

17

Kvinnans rödmålade läppar log, hon lade huvudet på sned och svarade: ”Här kommer man, redo att träffa den som anordnat en studiecirkel i det kanske mörkaste man hört talas om: kist­ bygge. Och vad får man, innan man ens hunnit skaka hand?

Champagne!”

Hennes hjärtliga skratt fick Samuels spänningar att släppa och han log när hon ögonblicket senare kramade om honom. ”Jag gissar att man nog är lite skakis inför att leda en sådan här kurs, med två veckors övernattningar och allt”, sa hon, ”men du ska veta en sak: bara det här välkomnandet räcker för att vi ska vara nöjda med hela kursen. Eller hur, Tom?” Hennes make höjde muntert sitt glas. Till och med den vita lilla hunden viftade till med svansen. ”High five!” sa Agnes och lyfte högerhanden mot kurs­ledaren.

Det var Samuels livs första high five. Han hade bara sett sådana på tv och hade ingen aning om hur man bar sig åt. ”Titta på armbågen”, sa hon. ”Håll ögonen på den så ser du hur armen rör sig och träffar handen perfekt. Barnen som passar vår hund ibland har lärt mig”, skrattade hon.

Handflatesmällen satt som en smäck. Förlösande. Nervosi­ teten var borta.

Samuel försökte analysera personen framför sig. Han visste att Agnes var över sjuttio, men det var som om varken tid ­eller sociala konventioner riktigt bitit på henne. Även om hon hade koll på tidsanda och annat (vilket han var över­tygad om) verkade hon inte låta sig påverkas nämnvärt. Därför kunde hon inleda en bekantskap med en high five. Medveten om att hennes varma blick fick den andre att känna sig lugn.

Plötsligt hade de delat något och nått aningen djupare än vid ett vanligt handslag.

18

Samuel gillade henne direkt. Hunden likaså. Den såg s­ ådär välvilligt disträ ut, som en liten fyrfota farbror i vit päls. Tom, maken, fick han inte riktigt grepp om. Försynt stod han lite bakom sin kvinna, log och höll med. Han verkade trivas i bakgrunden, men kändes inte som en toffelhjälte. Kanske älskade han helt enkelt att se sin utåtriktade fru in action.

Samuel kunde inte klandra honom. I sin färggranna klän­ ning, sitt vågiga silverhår och varma leende var hon svår att inte tycka om.

Samuel hade inte ens sett honom närma sig, men nästa kursdeltagare att dyka upp var en svartklädd man i tajta jeans, slimfitskjorta från Eton och bomullskavaj. ”Lars Lood”, sa mannen kort och sträckte fram handen.

Rösten var djup, kroppen mager och under de skarpa ögonbrynen glänste ett par gröna ögon som inte tycktes mis­ sa en enda detalj. Det var också dessa som först noterade den unge man som precis klivit ur en taxi en bit bort och var på väg emot dem. ”Det där måste vara Victor”, sa Samuel och Agnes visslade lågt: ”Han ser ut som en filmstjärna från förr, gör han inte?”

Samuel kom att tänka på en ung Marlon Brando från Storstadshamn eller någon annan klassisk film. Den unge mannen påminde också på ett märkligt sätt om Agnes. Något med blicken gjorde att han verkade ung och erfaren sam­ tidigt, som om han rest baklänges genom livet, fötts som ­åttiofemåring och föryngrats.

När även Victor fått sin champagne anlände sjuksköterskan och fotbollsspelaren, Lisa och Omar. Båda med stadiga, enga­ gerade handslag. Samuel fyllde deras glas till brädden. Det började kännas riktigt bra det här.

19

* Gottfrid tittade hastigt på klockan och svängde in mot kajen.

Nu gällde det bara att hitta en parkering snabbt. Han drog en suck av lättnad när han fick syn på en långtidsplats i när­ heten. Skönt med lite tur för en gångs skull.

Han steg ur bilen och medan han drog resväskan ur ­bagageluckan sneglade han mot en grupp människor som stod och skålade. Det måste vara de, tänkte han. Vilka gal­ ningar. Åka iväg för att bygga sin egen kista. Han drog ett djupt andetag. Detta skulle bli hans sällskap i en vecka. Minst.

Bara tanken på sin egen kista fick honom att rysa. Döden var det sista han ville befatta sig med, men nu var det som det var.

Anledningen till att Gottfrid anmält sig till kistbygget var att den kurs han egentligen skulle ha gått under våren – i husrenovering – ställts in med kort varsel. Av en slump hade han sett annonsen och på vinst och förlust kastat iväg en ­anmälan. Någon hantverksmässig kunskap måste det väl ge, hade han tänkt. Och så hade han kommit med. Först nu slog det honom hur obehagligt det faktiskt var. Snickra sin egen kista, det låter ju som en kurs för vampyrer. Han bestämde sig för att slå bort dessa tankar.

Istället speglade han sig i bilrutan och försökte lägga h ­ året så att det såg ”mycket” ut, rättade till skjortkragen, sprejade lite Dolce & Gabbana Pour Homme på handlederna, slätade till ögonbrynen och blinkade åt sig själv. Nu var det dags att lämna oron och möta äventyret, precis som motivationscoachen på jobbet sagt. Det bjöds ju på bubbel dessutom, mitt på blanka förmiddagen. Kanske skulle det inte bli så dumt ändå. Han tog fram mobilen och skrev ett meddelande till Simone medan han drog rullväskan med andra handen. En sista lögn före avfärd. Nu lyfter strax planet, ­älskling. Saknar dig redan.

20

Telemottagningen är nästan obefintlig däruppe så bli inte orolig om du inte hör något på ett tag. När jag är tillbaka tar vi itu med torpet. Älskar dig, din Gottfrid.

Färjan mot Lövensö skulle strax äntra hamnen och Samuel uppmanade dem som behövde något i kiosken att köpa det nu. På ön fanns inga affärer. Omar mumlade något om snus, Lars något om cigaretter, och så skyndade de iväg. Just som de hunnit in i butiken kom en röd BMW farande runt hus­ knuten och fickparkerade med en vältajmad inbromsning.

Charlie hade allas ögon på sig när hon vräkte upp bildörren: ”Hej på er! Ledsen att jag är sen, men glad att jag hann!”

21

något som avledde uppmärksamheten. Det var precis vad Yvonne bett till högre makter om när den röda sportbilen dök upp. Då allas blickar vändes dit rusade hon med kvicka fötter fram till kajkanten och tog ett skutt ombord på livbåten som var fäst vid sidan av färjan. Där kastade hon sig in under en presenning och låg helt stilla. Oroligt väntade hon på att någon som sett henne skulle ropa, men inget rop hördes. Hon verkade ha klarat sig. Strax infann sig en annan oro. Hade hon fått med sig allt? Hon kastade en titt ner i ryggsäcken och … ja, där låg medicinförpackningarna. Även metallficklampan fanns där, den hon hamrat i skal­ len på honom när han sov. Ett enda slag och vips hade den sovande blivit medvetslös. De röda strimmor blod som run­ nit nedför hans panna hade påmint om gränserna mellan afrikanska länder i skolatlasen. De som vita män ritat upp för att dela denna enorma kontinent mellan sig.

Därefter hade hon knutit fast händerna bakom ryggen på honom och surrat fötterna med förlängningssladdar.

Han hade haft henne i sitt grepp från början. Först för att hon varit kär, sedan för att hon varit livrädd. Det var inte sla­ gen som var värst, det var det ständiga hotet om något värre.

Men nu var gränsen nådd.

Ett av hans ”extrajobb” de senaste åren hade varit att för­ vara saker åt diverse ljusskygga personer. Ibland smycken, ibland rent guld. Denna gång hade hon stött på en kartong längst in i deras stora klädgarderob. Överst låg en filt, men 22

under fann hon automatvapen och handgranater.

Det var en sak att han förstört hennes liv, men det här …?

En låda full av föremål vars syfte var att skada och döda andra människor.

Något hade knäppt till i Yvonne när hon sett den kalla ­metallen. Hon förstod att hon inte kunde vara en del av hans liv längre. Kosta vad det kosta ville.

Orolig att han skulle vakna och med ett öga mot sängen där han låg gick hon till medicinlådan och började fylla sina stora byxfickor med saker ur den. Utan psykofarmakan skulle abstinensen göra henne galen. Hon insåg snart att fickorna inte räckte någon vart, trots storleken, så hon hämtade sin Fjällrävenryggsäck. Hon ville få med sig så mycket som möj­ ligt. När hon tömt medicinlådan och skulle stänga väskan begrep hon att något mer än bara medicinförpackningar följt med. ”Vad är detta?” mumlade hon förvånat.

Någonstans i lådan hade det legat minst ett halvdussin små genomskinliga påsar med vitt pulver. När hon rafsat ur innehållet hade de följt med. Hon hällde ut ryggsäckens inne­ håll på golvet och sorterade bort pulverpåsarna, sedan lade hon tillbaka allt annat.

Det här ska han få för, tänkte hon.

På diskbänken låg ett par gula diskhandskar. Hon drog på dem och torkade av sina fingeravtryck från pulverpåsar­ na. Sedan gick hon in till sin medvetslöse sambo och pres­ sade påsarna mot hans fingertoppar. Därefter lade hon dem i medicinlådan igen och stängde.

När hon var klar stod hon vid sängen och betraktade hans slutna ögonlock medan hon ringde polisen. Med förställd röst berättade hon vad de kunde hitta i lägenheten. Därefter tog hon alla kontanter hon kunde hitta, samt sitt pass och stack.

23

Yvonne hade precis börjat återfå lugnet där hon låg under presenningen i livbåten när polissirener skar genom luften.

Instinktivt tryckte hon sig mot botten och kände hjärtat öka takten. * Charlie utgick från att det var henne polisen var efter. Hon hade respekterat hastighetsskyltarna ungefär lika mycket som ett lyft långfinger. Dessutom visste hon ingenting om BMW:n hon fått låna. Var den stulen? Efterlyst? Hon trodde inte det, men man kunde aldrig vara säker med de där människorna.

Allt hon visste var att hon skulle lämna den på kajparkering­ en, olåst med nyckeln under sätet.

Oron var dock obefogad eftersom poliserna inte var det minsta intresserade av vare sig bilen eller hur hårt hon tram­ pat på gaspedalen. ”Vi söker en blond kvinna i trettioårsåldern som setts springa mot hamnen. Troligen med ryggsäck. Har någon av er sett henne?” frågade en av poliserna. ”Är hon farlig?” undrade Charlie. ”Det vet vi inte, men vi vill prata med henne”, sa polis­ mannen medan hans blick gled från Charlies ögon till hennes bröst. Med en ansträngning höjde han åter blicken. ”Okej, men skulle ni se henne, kontakta polisen”, avslutade han och gav Charlie en blinkning innan han klev tillbaka in i polis­ bilen.

Lars som tillsammans med Omar anslutit till de andra hade råkat se allt genom kioskfönstret: hur en ung kvinna kom­ mit springande med en väska på ryggen, hoppat ombord på livbåten och gömt sig under presenningen. Han hade även 24

noterat polisens blinkning till Charlie, och hans fixering vid hennes bröst.

Idiot, tänkte han, poliskonstapel dessutom. Det är sådana som ger det manliga släktet sitt dåliga rykte. Kvinnan i liv­ båten hade verkat både harmlös och skräckslagen. Aldrig i livet att han skulle avslöja henne för en sådan tölp.

Gruppen hjälptes åt att bära ombord lådor med mat och annat som Samuel tagit dit, och väl på däck kände kurs­ ledaren återigen den där obegripliga nervositeten. Eller ja, så obegriplig var den kanske inte. Inte med tanke på vad som stod på spel.

Agnes uppenbarelse hade lugnat honom tidigare, så han kastade en titt åt hennes håll och fick ett varmt ögonkast till­ baka. Det kändes genast lite bättre. Så harklade han sig och sa: ”Välkomna ombord! Hitta en sittplats och gör det be­ kvämt för er. Om drygt två timmar når vi Lövensö!” * Yvonne visste mycket väl att det var en båt hon gled fram i, men den kändes som ett svävande palats. För att lugna ner­ verna hade hon tryckt i sig fler tabletter än någonsin tidigare och tillvaron svindlade. Det var som att åka bergochdalbana i slow motion.

Hon tänkte åter på slagen med ficklampan och de blod­ strimmor som runnit ner över hans panna. Så pinsamt enkelt det varit när hon väl gjort det. Hon som varit i hans grepp så länge. Detta får inte glömmas inför framtiden, tänkte hon.

Mycket man tror är omöjligt är egentligen väldigt lätt, bara man stiger ur ramen lite, gör det otänkbara. Knocka honom medan han sov, sedan ringa polisen och sätta dit honom för grovt vapenbrott och narkotikainnehav. Retsamt enkelt när 25

man tänkte på det. Han skulle med säkerhet få sitta inne minst tre år bara för det hon hittat i vapenlådan och då hade hon inte räknat in knarket. Och om han tjallade på dem han förvarade sakerna åt skulle det bli ännu värre för honom.

Yvonne log för sig själv. Äntligen var hon fri.

26

”jag hade faktiskt missförstått den här kursen först”, sa Agnes under gruppens trevande småprat. ”Jag trodde vi an­ mält oss till en ’snickarkurs i Kista’ och blev väldigt förvånad när jag insåg att det stod ’snickra din egen kista’.” Hon lyfte upp hunden i knäet med ett skratt. ”Jag har alltid skrutit om min goda syn, men nu är det nog dags att skaffa läsglasögon.” ”Skojar du?” utbrast Victor, men Agnes slog ut med hän­ derna. ”Nej, det är sant …”

Hennes make Tom nickade intygande och berättade att de först blivit tveksamma till om de skulle gå kursen, men så hade Agnes tyckt äh, Kista som kista, och så hade de hållit fast vid sin anmälan.

Victor tittade på Agnes som om han fått en ny idol. ”Berätta om Lövensö, Samuel”, bad Charlie, och Samuel stod gärna till tjänst. Ön var avsevärt mer grönskande än de andra öarna i när­ heten och just den täta vegetationen fick Lövensö att framstå som större än den var. Orsaken till bördigheten hade någon geolog förklarat för honom någon gång utan att han begripit.

Det hade tydligen med underströmmar och temperatur att göra. ”Bor det folk på ön?” undrade Gottfrid och sträckte på kavajslaget som veckat sig en aning. ”Nej, det är bara vi.”

27

”Och vad finns det mer att göra, förutom snickra kista?”

Man kunde bada, förstås. Promenera i skogen, basta, snorkla, dyka från små hopptorn, fotografera analogt om man ville det, framkallningsrum fanns tillgängligt. ”Då vet jag en som är sugen”, sa Lisa och buffade maken i si­ dan. ”Omar älskar att fota, och han är riktigt bra på det också!” ”Äh, en liten hobby bara …”, invände han generat. ”Sluta, du är ju jätteduktig!”

Omar verkade inte helt bekväm med berömmet. ”Kameror och film finns”, sa Samuel, ”inga moderna gre­ jer men av god kvalité. Och så har vi ett vävrum …” ”Vävrum?” Agnes ställde sig på tå. ”Jag älskar att väva! Då måste jag göra en matta att lägga i kistbotten. Jag står inte ut med tanken på träsmak i både rygg och röv i evigheternas evighet.”

Victor frågade om han i så fall fick köpa in sig på en matta.

Agnes spände en klurig blick i honom. ”Köpa in sig? Tror du jag är någon sorts vävluder, eller?”

Victor svalde och blev på ett ögonblick alldeles blek. Han såg vädjande på de andra. Vad menade hon? Han fick ingen hjälp alls, de inväntade tyst hans reaktion. ”Nej, alltså jag bara …”, försökte han, när Agnes leende klappade honom på axeln. ”Förlåt mig, jag menade inte att skrämmas. Skulle bara skämta lite.” ”Tur det”, sa Victor lättad. ”Men en sak menar jag”, sa hon allvarligt, ”betalt tar jag inte. Antingen får du en matta gratis eller så blir det ingen matta alls.”

Hon sträckte fram högerhanden. ”Då får jag gärna en matta”, svarade Victor och skakade hennes hand.

28

varsamt drog yvonne den blå presenningen åt sidan och kikade ut över det glittrande havet. Ruset från tabletterna till­ sammans med frihetskänslan gjorde allt till musik för hennes sinnen. Det var som om vinden, fåglarna och himlen spelade sin alldeles egna version av Lou Reeds Perfect Day, varenda ton var en smekning.

När hon vände på huvudet märkte hon att färjan gått i hamn och att ett sällskap lämnade båten. Skymd av kanten på livbåten kunde Yvonne betrakta dem utan risk för upptäckt.

En stilig äldre man med gråvitt kortklippt hår i sidbena v­ isade med gester och ord var väskor och lådor skulle ställas. Inför hennes drogstinna blick blev han en dirigent vars rörelser passade perfekt till ”musiken”.

Sakta tog hon sig ur livbåten, förde ner foten i vattnet och hajade till när tån bröt den kyliga ytan. Hon lät benet sjunka allt längre och vips var hon i vattnet.

Långsamt sjönk hon mot botten. Genom vattnet kun­ de hon se suddiga solstrålar spela högt ovanför som på en drömsk filmduk. Hon kände inte minsta rädsla när hon sjönk allt djupare. Ett minne väckte simreflexerna och hon kom ihåg tusentals crawllängder i pappans pool och hans upp­ muntrande ord från kanten. Kroppen simmade som av sig själv mot ljuset ovanför. Perfect Day ljöd fortfarande, men lät annorlunda under vattnet. Dov och dämpad. Först när hon sprängde ytan vaknade tonerna åter i all sin rikedom och för­ sta andetaget smakade ren och skär livsglädje.

29

Yvonne njöt ett par långa simtag innan hon åter dök mot djupet likt en sjöjungfru som gjorde ett sista farväldyk innan hon skulle upp på land, få fötter och bli människa. Att rygg­ säcken med medicinerna låg kvar under livbåtens presenning oroade henne lika lite som solen över att hamna i skuggan.

Just nu var Yvonne i sitt eget paradis. Ingenting annat ­betydde något. Hon var ett med friheten.

På lätta fötter tog hon sig upp bland klipporna, fann en solvarm berghäll att sträcka ut på och lät den ljumma vinden torka kläder och kropp. Det här är livet, tänkte hon, slöt ögo­ nen och somnade.

30

resväskor och lådor packades i högar på två flakmop­ par som stod parkerade under ett plåttak vid den lilla kajen.

Samuel Miller satte sig på den ena och frågade vem som ville åka i förväg med honom. Det dröjde inte ens två sekunder innan Charlie hoppat upp på den andra moppen. ”Ni är framme vid Storvillan om en kvart”, sa han, kickade igång moppen och började rulla med Charlie hack i häl. ”Följ bara vägen.”

De andra märkte snart att Samuel inte överdrivit när han beskrivit öns grönska. Närmast sydeuropeisk vegetation ­ramade in den ringlande grusväg de tog sig fram på. Victor var förtjust, kallade det ett grönt kapell. ”Jag som skolkade varenda friluftsdag för att jag inte gil­ lade skogen”, sa han och såg sig omkring. ”Jag börjar ångra mig.”

Omar betraktade den lilla vita tofsboll till hund som strö­ vade fritt efter gruppen. Den hade ett vänligt och lite förvånat ansiktsuttryck.

Utseendet beskrevs bäst som en blandning av en nyfiken valp och en liten farbror. Omar satte sig på huk, klappade hunden på huvudet, tog en pinne och kastade apport.

Ingen reaktion alls. Den granskade honom med en blick som sa ”varför?” och började nosa på en blomma istället. ”Ta inte illa upp för att han inte jagar pinnen”, sa Agnes och sänkte rösten, ”oss emellan tror jag inte Tusse ens vet om att han är en hund. Fick han frågan skulle han nog gissa på 31

en mix mellan ett lamm och en sådan där huvudfoting barn brukar teckna.”

När de skulle fortsätta hördes ett gnällande från Tusse och den fyrbenta lilla bomullsbollen tittade vädjande på Agnes och Tom. ”Vad vill han?” undrade Lisa. ”Tar du fram det?” sa Agnes till Tom som genast öppnade sin ryggsäck. ”Ibland i obekanta miljöer vill han att vi ska koppla honom. Det gör honom trygg.” ”Han kopplar av i koppel”, sa Tom och blinkade.

Lisa utbytte ett ögonkast med Omar och visste inte vad som var märkligast, att hunden fullständigt tycktes sakna jaktinstinkt eller att den föredrog att bli kopplad. Söt var den hur som helst. * ”Vilket place!” utbrast Charlie imponerat och bromsade in bakom Samuel. ”Jag hade väntat mig ett gammalt vandrar­ hem, typ.”

Samuel hade kallat den gula byggnaden Storvillan, men ingen skulle ha protesterat om han sagt herrgården istället. ”Oj, vilka vackra blommor”, sa hon medan ögonen följde den färggranna rabatten framför huset och längs gångstigen.

Charlie förvånades över sin egen kommentar. Hon kände igen den, men inte från sin egen mun. Hennes mellanstadie­ lärare hade brukat säga så och hon hade alltid tyckt att det låtit så outsägligt tantigt. Oj, vilka vackra blommor. Och nu hade hon sagt det själv. Inte bara sagt det, utan känt det, i bröstet. Antagligen var det precis så fröken känt. ”Rosorna du ser har fått följa med från mitt föräldrahem, så de har några år på nacken”, sa Samuel.

32

”Är det här ditt? Äger du allt detta?” frågade hon med en gest omkring sig.

Han gav henne något som ändå måste tolkas som en nick­ ning. ”Vänta lite, är hela ön din?”

Samuel tyckte alltid att det kändes så förmätet att tala om sin förmögenhet, men svarade kort ja. Charlie noterade hans genans och en låda champagne bland packningen hjälpte henne att byta ämne. ”Jaså, det finns mer”, sa hon. ”Vad sägs om ett glas här ock­ så, en välkomstskål med teamet framför Storvillan. Nu när det är fredag och allt?” ”En utmärkt idé”, tyckte Samuel och bad henne förbereda medan han bar in lådor och väskor.

Charlie var inte den enda som imponerats. Det gick ett sus bland deltagarna när skogen vek undan för den byggnad som tornade upp framför dem. ”Det där kallar jag kursgård”, sa Victor med en låg vissling.

Lars tyckte att det påminde om en brottsplats i någon gammal Agatha Christie-film. Framför den gula Storvillan bredde en gräsmatta ut sig med dussintalet låga äppel- och päronträd, och två robotgräsklippare for i sicksack mellan trädstammarna.

Vid sidan av huvudbyggnaden fanns ytterligare några bygg­ nader: virkesförrådet, redskapsrummet, en liten maskin­hall, samt en lada som kallades Snickarhuset eftersom den byggts om för att användas till att just snickra i. Blomsterrabatter och en tätvuxen grön häck ramade in och bildade avgräns­ ning mot skogen.

Samuel Miller höjde sitt champagneglas. ”Storvillan har genom åren varit allt från rehabhem för ­utbrända kommunchefer till kursgård för Tysklands lant­ 33

bruksstyrelse, men det är garanterat första gången en stu­ diecirkel i kistbygge äger rum här.” Han tystnade, log, och fortsatte: ”Att snickra sin egen kista kan verka som det deppigaste man kan ta sig för, men det är faktiskt tvärtom.

Hammarslagen kommer ohjälpligt att inspirera till att göra det man innerst inne vill innan det är försent. Njut innan det tar slut, det är vad kistbyggande handlar om. Varmt väl­ komna, skål för Storvillan, för Lövensö och förstås: för oss!”

34