Yvonne njöt ett par långa simtag innan hon åter dök mot djupet likt en sjöjungfru som gjorde ett sista farväldyk innan hon skulle upp på land, få fötter och bli människa. Att rygg säcken med medicinerna låg kvar under livbåtens presenning oroade henne lika lite som solen över att hamna i skuggan. Just nu var Yvonne i sitt eget paradis. Ingenting annat betydde något. Hon var ett med friheten. På lätta fötter tog hon sig upp bland klipporna, fann en solvarm berghäll att sträcka ut på och lät den ljumma vinden torka kläder och kropp. Det här är livet, tänkte hon, slöt ögo nen och somnade.
30