9789164206336

TRUBBEL Musik och text: Olle Adolphson © Reuter & Reuter Förlag. Tryckt med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB.

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se isbn 978-91-642-0633-6 © Linda Skugge 2019 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 Omslag: Jenny Svenberg Bunnel Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

Den tropikgrรถna soffan

– Max Richters Before the ending of daylight? Vadan denna dystra musik? Och om du inte skaffar lite bättre belysning här inne i mottagningsrummet kommer du inte bara tvingas låta mig behandla dig för din depression, utan också behöva lägga ner hela verksamheten i brist på klienter.

Julian tog skivan ur Maltes händer och vände och vred på konvolutet. Omslaget pryddes av ett modernt luftigt typsnitt och texten Max Richter Sleep.

– Men det hedrar dig att du köper vinylskivor, sa ­Julian. Och det hedrar den här Max Richter att han gjort åtta låtar som alla har samma titel.

– Det är åtta olika stycken, sa Malte.

11

– Stycken? Jaha, det är till att vara sådan nu? sa ­Julian och skrockade. Vad som helst, vännen, bara det får dig att må bättre, vad som helst. Den där Richter gör väl knappast klassisk musik, utan bara skabbig filmmusik?

– Skabbig? sa Malte och gav upp en trött suck.

– Men han ska ha en eloge för att han är så produktiv, fortsatte Julian utan att svara på Maltes fråga. Jag som är expert på det mänskliga psyket kan med säkerhet säga att det inte finns någon motsättning mellan kvalitet och kvantitet. Det fungerar helt enkelt inte så.

– Så det säger du, sa Malte. Tack för informationen.

Jag ska skriva upp det i min iCare.

– Nu får du väl ta och rycka upp dig, har du sett dig i spegeln på sistone? Du vet det där uttrycket att leendet inte når ögonen, på dig har leendet inte ens nått munnen – på veckor! Som terapeut måste du väl veta hur mycket man själv påverkar sitt mående. Att det värsta man kan göra är att ge efter för mörkret. Att man helt enkelt måste tvinga sig att tänka på annat. Ställa timern 12

och tillåta sig att älta i tre minuter innan man tar sig samman.

– Du låter som en mindfulnesscoach, sa Malte.

– Det borde jag kanske bli och tjäna dubbelt så ­mycket pengar. Ut med det nu, lätta på hjärtat för papi.

– Jag trodde att du var emot barn?

– Och jag trodde att du kunde förstå ett skämt, läsa mellan raderna, skilja agnarna från vetet, inte bokstavstolka som en med bokstavsdiagnos.

– Känner du någonsin att du gett fel råd till en klient?

Malte lät så gravallvarlig att Julian omedelbart la ner sin jargong, och nästan studsade fram med sina på det nattöppna gymmet omsorgsfullt tränade ben och satte sig bredvid sin kollega i soffan.

Det onaturligt gröna impulsköpet de gjort tillsammans en sen kväll i en alldeles för dyr butik i Stockholms innerstad. Ett vansinnesköp de visste att de skulle vara tvungna att finansiera med sms-lån och ligga och vrida sig av ångest över under många, många nätter. Och 13

­sedan vrida sig av ångest för att de som terapeuter låg och vred sig av ångest för att de inte borde göra det, för att de som terapeuter åtminstone borde leva som de lär, eller kanske som de lärde ut, det vill säga, leva ett ångestfritt, lyckligt liv.

Den väldiga pjäsen som istället för att signalera framgång och många nöjda kunder fick klienterna att liksom slukas av dess enorma omfång och bli sjösjuka och illa till mods av dess onaturligt gröna färg.

Soffan hade dessutom lett till Maltes och Julians ­första praktgräl. Och då inte om ifall deras redan a­ nsträngda ekonomi verkligen klarade av att belastas av ett sms-lån, utan om … namnet på dess nyans. Ja, det var precis lika galet som det lät.

– Du ska bara hålla käften, hör du det! hade Julian gormat, mer än lovligt förbannad.

– Men det här är inte scheelegrön! hade Malte sagt.

– Sedan när bestämmer någon annan hur jag uppfattar färgnyanser? Ska du börja diktera och godkänna 14

vilka färger som är korrekta nu också? Inte undra på att vi har så få återkommande klienter …

– Du kan dra åt helvete!

Malte hade sagt det fullkomligt iskallt och bara rest sig upp och gått. Sedan hade han inte dykt upp på j­ obbet på tre dagar. Tre långa dagar då Julian inte bara varit tvungen att ta hand om sina egna klienter, utan även Maltes.

Han hade skyllt på campylobakter. Alla hade förstått.

Deras vänner hade till och med dragit på munnen, lite väl roat, eller var det kanske skadeglatt? Det osade i alla fall ”vad var det jag sa”, lång väg.

Ja, de borde nog ha lyssnat på allas råd och aldrig startat mottagningen tillsammans.

– Att driva företag ihop är värre än det värsta äktenskap, hade deras bästa vän Ali sagt och garvat rått när han fått höra om deras senaste gräl – om en färgnyans.

Malte och Julian visade sig tycka olika om precis allt.

När den ena ville låta så mycket pengar som möjligt ­ligga 15

kvar och växa i bolaget ville den andra ta utdelning. När den ena ville ha fem veckors semester tyckte den andra att man under ett företags allra första stapplande år inte tog ut någon semester alls.

Ja, så där höll det på tills Soffan kom in i bilden. ­Soffan som de efter att ha jobbat sextiotimmarsveckor i över ett år för att hålla företaget flytande båda var överens om att på studs köpa och frakta hem genom att a­ nvända någon idiotisk app som inbegrep privatpersoner som fick buda sig till uppdraget. Soffan som sedan ledde till Grälet.

Grälet som ledde till att Malte bara reste sig och gick och ledde till att Kylan infann sig.

Men plötsligt en dag sa Malte något om deras ”tropikgröna soffa” varpå Kylan skingrades och allt återgick till det normala.

Tropikgrön var ju exakt vad den var. Hur kunde ­Malte så på pricken fånga det? Ingen av dem kände för att grotta mer i det, utan de gick bara vidare som om ingenting hade hänt.

16

De arbetade hårt, ständigt dessa långa dagar fulla med klienter som ville bli av med sin handikappande panikångest eller par som behövde hjälp att separera.

Just att hjälpa par separera var ett av deras special­ områden och de hade en väldigt populär så kallad ­avskedsceremoni där paren fick skriva och läsa upp brev inför varandra och med terapeuten som vittne.

Malte och Julian var övertygade om att på samma sätt som kärleken befästes genom en vigselceremoni så kunde många, om inte alla, behöva en motsatt ceremoni – för att markera när kärleken var slut. Ett äktenskap är ett helt livs historia: minnen, vanor, ovanor, förluster, skatter, resor, minnen, barn, vänner. Varför bara kasta bort allt och behandla det som om det inte betydde något?

Nej, Malte och Julian var övertygade om att ett avslut underlättades av en övergång och de kallade ritualen för ”ett eftertänksamt avslut”.

Malte och Julian hade fått bevittna lika många tårfyllda, känslosamma farväl som humoristiska och varma.

17

– Ert första äktenskap är över, brukade Malte högtidligt säga till de krisande paren. Vill ni tillsammans skapa ett nytt?

Och det ville de allra flesta. Ja, tack. Väldigt gärna.

Och till Julians och Maltes stora glädje nappade de så gott som alltid på att få vägledning genom den allra ­första svåra tiden i deras ”nya” äktenskap. Något som de aldrig varskodde paren om var att de hittills inte upplevt ett enda lyckat fall där parets så kallade andra äktenskap hade hållit.

Nej, det gick inte för sig, för de behövde alla ”eftertänksamma” separationsceremonier de kunde få för att klara av avbetalningen på det där avskyvärda sms-lånet.

– Fel råd? Ja för fan, visst känner jag ofta så, sa Julian och makade sig närmare Malte på den tropikgröna soffan där deras klienter ömsom grät, ömsom skrattade och mest av allt – gjorde slut.

Det här yrket innebar att kastas mellan hopp och 18

förtvivlan – exakt det som gjorde att det var värt det.

Det som fick Julian att känna att han gjorde skillnad, att ­yrket var meningsfullt, att han fick människor att må bättre genom att hjälpa dem att söka efter sina egna verktyg djupt inne i sig själva. Att få hjälpa par att öppna sig, att blotta sitt innersta för varandra, att frigöra låsningar, att bryta dåliga vanor, att lösa konflikter – ja, alla dessa ­stora känslor och frågeställningar som betydde något fick ­honom ofta att älska sitt yrkesval – och sin tropikgröna om än snordyra vansinnessoffa.

Och en gnutta av de känslorna spillde även över på Malte, för han var en grym kompanjon när det verkligen gällde och nu när han såg så ovanligt bedrövad ut ville Julian finnas där för honom. Just nu såg det där leendet som inte ens nådde munnen ut som en otäck grimas.

– Berätta, vad är det som har hänt? frågade Julian. Vill du prata om det? KAN du prata om det?

Efter en lång paus sträckte sig Malte efter en Dagens Nyheter och bläddrade fram till dödsannonserna.

19

– Eftersom han är död tänker jag att jag kan prata om det, sa Malte sorgset. Det är förmodligen oetiskt, men inte lika illa som om han levde.

– Oj, gick han här? frågade Julian.

– Ja, flera gånger. Han och hans fru.

– Och nu är han död?

– Mmm. Julian böjde sig fram för att granska annonsen.

– Shit, bara femtio år! Stöd gärna Cancerfonden och Hjärt- och lungfondens arbete. Lungcancer, eller?

– Ja, det är väl det första som slår en, sa Malte.

– Det är tydligen en cancerform som ökar. Även bland sådana som aldrig rökt.

– Ja, det påstås ju det. Då slipper man en ångest då.

Bland alla andra ångestar.

– Vilken då? frågade Julian.

– Alla åren man feströkte som en borstbindare under studietiden, sa Malte lakoniskt.

– Vadå, slutade du feströka? Det gjorde aldrig jag!

20

Jag bolmar i smyg efter första klunken öl. Jag KAN inte låta bli. Det är bara för gott. Men då kan jag ju lugnt fortsätta med det. Fortsätt berätta om den här döde mannen.

Han och hans fru gjorde en avskedsceremoni, eller?

– Ja, och jag uppmuntrade dem, sa Malte sorgset.

– Har du kvar breven?

Malte reste sig och gick fram till skrivbordet och öppnade ett arkiv där mörkblå mappar hängde på en prydlig rad. Det tog inte lång tid för honom att plocka fram det han sökte. Med sorg i blicken lunkade han tillbaka till den tropikgröna soffan och lät sig omslutas och nästan försvinna i den.

Julian gav honom en uppmuntrande klapp på armen.

– Kom igen nu, upp med mungiporna. Döden hör livet till och du ser ut att behöva prata om det.

– Jag begår säkert jordens tjänstefel nu. Vi har ju tystnadsplikt och …

– Men du säger ju inte hans namn, avbröt Julian.

– Du såg namnet i dödsannonsen …

21

– Jag kommer naturligtvis inte berätta det för någon, fattar du väl.

– Jaja, jag måste få det här ur mig, jag kan inte sova på nätterna annars.

– Vi kan se det här som din avskedsceremoni, till din ångest. Läs upp breven så kan vi bränna dem sedan om det känns bättre.

– Ja, det skulle nog kännas bra. Jag tänker inte säga vilket brev som är vems, jag kommer att anonymisera dem.

– Som du vill!

Malte vecklade ut brevet och harklade sig och började läsa: – ”Att se dig så sjuk smärtar mig. Att se dig vara så ­utmattad, så illamående, så … oduglig som du själv ­säger, är så sorgligt att jag saknar ord. Jag vet inte hur jag ska säga det jag nu måste säga. Men du ska veta att jag alltid älskat dig. Det jag älskat allra mest är din frispråkighet, din vildhet (hallå, minns du hur du alltid skulle 22

klättra upp högst, prata högre än alla andra, vara mer och galnare än alla andra), din framfusighet, din energi.

Jag älskar din doft, din oläsliga handstil, din långsinthet som alltid slår över och blir komisk, din vetgirighet, din oförmåga att ens tillaga en omelett. Men jag måste gå ­vidare nu. Jag kan inte leva det liv vi lever. Det blir som ett icke-liv, utan det som jag en gång älskade, utan energin, utan vildheten, utan … livsglädjen. Barnen är stora och behöver oss inte längre så jag måste också gå vidare, för att se vad livet bär med sig. Jag älskar dig. Alltid!”

Malte slutade läsa och de satt tysta ett tag. Soffan fick dem att se sjuka ut. Till sist började Julian prata: – Det var kanske lika bra att hon lämnade, för vad får hon för liv med någon som är så sjuk? Jag tycker att vi måste börja tala om det här, våga prata om det, att det inte ska vara så tabu eller skuldbelagt att lämna någon som är sjuk. Att livet är för kort för att tvingas stanna kvar hos en svårt sjuk partner. Jag har ett par sådana klienter just nu där det handlar om just det. Kvinnorna vill 23

lämna sina kroniskt sjuka män, de vill ha barn, ha ett liv, ha kärlek, sex, äventyr, vi måste sluta skuldbe…

– Men det var bara det att det var han som lämnade …

– Vänta nu, nu fattar jag ingenting, han var sjuk i cancer och hon lämnade honom, det sa du ju?

– Nej, jag sa ingenting. Det är hon som är sjuk.

– Och han lämnade henne på grund av det?

– Ja, för att få ett vettigt liv, för att vara så där härligt frigjord som du beskriver, som så icke skuldbelagt lämnade henne.

– Och så blev han sjuk? frågade Julian.

– Exakt, sa Malte.

– Och gick och dog.

Det uppstod en paus.

– Ja, sa Malte tyst.

– Var det det som de kom för att prata om? frågade Julian.

– Ja. – Han ville ha hjälp med att lämna henne, sin sjuka fru?

24

– Ja. – Och få de rätta verktygen för att slippa känna sig som ett ägg, sa Julian och gjorde citationstecken i luften.

– Exakt.

– Och hon då? Lever hon?

– Ja, hon bor här i närheten, hon ser ut som ett skelett, men hon lever. Hennes man kom till mig ensam i början. Han var eld och lågor över något han hade läst, jag vet inte var, kanske i en sådan där populärvetenskaplig kioskvältare, jag minns inte. Han menade att när man lever med någon så flyger man inte, för själen sitter fast i den andra människan – man begränsas av sin partner. Han sa att han kunde tänka sig att betala mig vad som helst för att jag skulle få henne att förstå det.

– Han ville flyga?

– Ja. – Och han fick som han ville, stackarn, konstaterade Julian.

25

– Jo, han fick ju det, sa Malte. Jag undrar om det inte är dags att istället börja uppvärdera det man har? Att ­bevara och acceptera varandras olikheter?

– Inse att det grönare gräset ändå bara vissnar och blir till vardag?

– Ja, ungefär så. Bli mer tillåtande. Vara snäll. Men hur får man en enda klient om man kommer dragande med det år 2018? När det enda folk vill är att svajpa höger och kommer hit för att rättfärdiga sin så kallade mikro­ otrohet. När det är värt att lägga minst femton procent av lönen på att få sitt bekräftelsebehov rätt­färdigat eller till och med stämplat som en diagnos. Den patologiserade otroheten.

– När livet handlar om att söka och uppnå lycka som …

– … inte finns, fyllde Malte i. Visste du att ordet ­happiness kommer från medelengelskans hap som betyder slump eller tillfällighet? Men nu har slumpen försvunnit från lyckan och handlar om vad man strävar 26

efter istället för det som händer en.

– Lycka till med att säga det till våra klienter, skrattade Julian torrt.

Malte gav Julian en gravallvarlig blick och fortsatte: – För att förstå lycka måste man veta att ordet hap har fallit bort och att lycka snarare beror på slumpen och att lyckan är lika ömtålig som de vi älskar och att den kommer och går. En skör lycka får oss att tänka på alltings flyktighet och på att ta hand om det som går sönder och vi borde kanske prata mer om att ta hand om saker, oavsett om de gått sönder eller inte, att bry sig om något eller någon – vad som än händer. Att plocka upp skärvorna. Att börja på nytt. Svajpa vänster!

– Eller avinstallera Tinderappen?

– Ja, och Facebook och Instagram, sa Malte.

– Hennes brev då? Hur var det? frågade Julian.

– Hon valde att inte skriva något brev. Hon ville inte, sa hon. Utan hon ville bara spela upp en låt.

– Vilken då? frågade Julian.

27

– Vänta så ska jag spela den, sa Malte. Det får bli ­Spotify, för jag har den inte på vinyl.

Malte reste sig för att hämta sin laptop och valde en låt och tryckte på play. Musiken fyllde rummet.

– Eller rättare sagt, hon ville bara spela den allra sista strofen. Det var hennes brev, sa hon. Hon hade inget mer att tillägga.

– Olle Adolphsons Trubbel?

– Ja. Julian och Malte satt tysta medan Olle Adolphson sjöng den sista strofen: Nej, åt det gamla ska vi binda kransar och ta vårt liv och mina katter som de är och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär – Vet du? sa Julian dämpat.

– Nä, vadå, svarade Malte.

28

– Vi kommer nog aldrig kunna betala av den här ­soffan.

De satt tysta. Julian tog Maltes hand.

29