__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Av Kristina Ohlsson: Askungar 2009 tusenskönor 2010 Änglavakter 2011 Paradisoffer 2012 Davidsstjärnor 2013 Den bekymrade byråkraten 2014 lotus blues 2014 mios blues 2015 sjuka själar 2016 syndafloder 2017 På lilla Piratförlaget: glasbarnen 2013 silverpojken 2014 stenänglar 2015 mysteriet på Hester Hill 2015 Zombiefeber 2016 Det magiska hjärtat 2016 Varulvens hemlighet 2017 mysteriet på Örnklippan 2017 mumiens gåta 2018

läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isBn 978-91-642-0613-8

© Kristina Ohlsson 2019 Utgiven av Piratförlaget, stockholm 2019 Omslag: niklas lindblad, mystical garden Design Omslagsfoto: istockphoto/shutterstock tryckt hos scandBook AB, Falun 2019


1

DET VAR SNÖN som förde döden med sig. snöflingor stora som plom-

mon föll över stockholms alla hörn och skapade ett vackert vinterlandskap. Det hade varit kallt och snöigt sedan nyårsafton, och nu var vi i slutet av april. Pendeltågen och tunnelbanans alla tåg med minsta körsträcka ovan jord stod orörliga i timmar eller dagar. Fjärrtågen stod stilla. i skärgården låg isen så tjock att de bofasta på öarna isolerades från fastlandet. Och som om det inte var nog drog en snöstorm in över huvudstaden och fick hela Arlanda flygplats att stänga ner. människan behöver sina prövningar och motgångar, men just den där snöstormen hade jag kunnat vara utan. Jag väntade nämligen besök från new york, och nu såg det ut som om sällskapet inte skulle kunna ankomma till stockholm som planerat. Detta var olyckligt. Vi skulle gå på en begravning, och sådana flyttar man inte på hur som helst. Det sa kvinnan som jag pratade med och som skulle hålla i begravningen. Hennes formella titel var begravningsofficiant och jag tyckte hon lät tråkig och understimulerad. – Det är förstås synd om inte alla kan komma, sa hon. men dessvärre är det svårt att ändra datum med så här kort varsel. – gäller det även om en av dem som inte kan komma är den avlidne ifråga? sa jag. —9—


– Ursäkta? Jag kan förstå hennes förvåning. Det är inte alltid som döingar kommer flygande till sina egna begravningar. men Henry schiller var inte som andra, varken levande eller död. Det kan både jag och hans hustru magda intyga. Jag hade lärt känna magda och Henry några år tidigare då vi träffades på en auktion i london. Det var min allra första slagauktion, och jag var där för att köpa ett dockskåp till min dotter Belle. Jag minns inte exakt hur vi började prata med varandra, men det var paret schiller som drog med mig på den efterföljande dryckesauktionen och utan dem skulle jag inte ha börjat intressera mig för antikviteter på allvar. mötet med magda och Henry kom att förändra mitt liv. Och nu var Henry död. Han dog på ett sjukhus i new york strax efter sin sjuttioårsdag. Där, i new york, hade han och magda haft sitt gemensamma hem i decennier. Båda hade ursprung i europa, men den identiteten var som utsuddad. magda nämnde bara i undantagsfall sin uppväxt i spanien, och Henry pratade ännu mer sällan om sin franska mamma och svenska pappa. Det mesta var borta, allt som räknades i deras liv verkade ha inträffat när de var vuxna. men så dog Henry, och då förändrades något. magda bestämde sig för att samla de sörjande på en borgerlig begravning i sverige och få maken kremerad. Det hade förvånat mig, varför inte ordna med en begravning i new york istället? – Det ville inte Henry, sa magda när jag frågade. Och jag ville inte hålla för mig själv att Henry hade dött och inte meddela någon innan han begravts. Det är bättre att vi låtsas att Henrys rötter i sverige var de djupaste som någon kan föreställa sig. Jag menar, mycket få lär ju resa till stockholm bara för att gå på begravningen. — 10 —


Det var en smart plan, men den tog inte hänsyn till grandiosa snöstormar. – Det ska nog gå bra, martin, sa magda när hon ringde mig från flygplatsen i new york. Och det gjorde det väl, på sätt och vis. snöstormen drog vidare och Arlanda öppnade igen. magdas och Henrys plan landade åtta timmar försenat. – Det var nära ögat, sa magda när jag hämtade henne på Arlanda. Vi pratar alltid engelska, så har det varit ända sedan första mötet. magda har förvisso jobbat i sverige, men hennes svenska är dålig, och detsamma gäller min spanska. – men ni hann, sa jag. Det är det viktigaste. Jag ska inte sticka under stol med att Henrys död hade vissa positiva konsekvenser. magda skulle slippa stå i sin dominerande makes skugga. Och själv fick jag möjlighet att uppfylla en av mina drömmar: jag blev delägare i en antikhandel. Det var Henrys uttryckliga önskan att jag skulle köpa hans andel när han var borta, och magda hade också gett arrangemanget sin välsignelse. Det saknades bröstarvingar och magda ville inte driva rörelsen ensam. Dessutom behövde hon pengarna, och då var det bättre att sälja Henrys andel till någon hon både kände och tyckte om än till en främling. Vi kommenterade självklart varken deras tråkiga äktenskap eller överlåtelsen av affärsverksamheten när vi åkte till begravningen. lokalen (för övrigt auktionsfirman Bukowskis utställningslokal) var halvfull med folk. magda och jag satt ensamma på stolsraden närmast kistan. Jag sneglade över axeln. några enstaka vänner från new york hade flugit till stockholm för att närvara vid begravningen, men sammantaget kände jag bara igen ett fåtal. en gråhårig man fångade min uppmärksamhet. Han satt på en — 11 —


plats vid gången och stirrade stint framför sig. när han upptäckte att jag tittade på honom, nickade han kort. Jag nickade tillbaka. Jag kände inte honom, men han visste tydligen vem jag var. när Henry dog hade jag känt honom och magda i två år. men det var inte förrän jag fick veta att Henry var döende i cancer som jag förstod hur hans och magdas liv sett ut. Jag minns det så väl. samtalet från Henry, de korta meningarna som inte gick att missförstå. Han hade fått cancer. Han skulle dö. Och han hoppades att jag skulle bli ett stöd för magda när han gått bort. mållös blev jag sittande med telefonen i handen. – Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag. Jag beklagar verkligen att du blivit sjuk, Henry. Det var då han sa: – Jag är som alla andra. Jag får vad jag förtjänar. Jag får vad jag förtjänar. Det var något med hans tonfall som gjorde mig vaksam. Hur många människor tycker att de förtjänar att dö en lika gräslig som för tidig död? inte många. men Henry gjorde det. – Vilken skit du snackar, sa jag, mest för att det blivit så tyst i telefonen. Varför skulle du förtjäna det här? – För att jag förvägrade henne ett barn, sa Henry. man gör inte så mot kvinnor som aldrig slutar hoppas. sedan avslutade han samtalet med att säga att han önskade mig en trevlig helg och att han hoppades att vi skulle ses snart. Jag hann bara träffa honom vid två tillfällen till innan han dog. — 12 —


Båda gångerna sågs vi i new york. Och sista gången han reste till sverige var han avliden. Där var vi nu. en cellist började spela ett av Bachs mer kända stycken. ett sådant alla känner igen men ingen vet exakt vad det heter. magdas axlar sjönk ner medan musiken fyllde rummet. Hon verkade trött men samlad. Ungefär som jag själv. sådana som jag passar inte in i religiösa sammanhang, så jag var mycket nöjd med magdas val av ceremoni. Jag älskar allt som kyrkan föraktat och fördömt genom århundradena. sex utan en tanke på äktenskap. Dyra viner. Dyra vanor överhuvudtaget. lättja. Frosseri. Avund. Ge mig en dödssynd och jag ska förvandla den till det bästa av partyn. Jag vred på huvudet ännu en gång och försökte komma på vem den gråhårige mannen var. till min förvåning var han borta. Hans plats var tom. märkligt. Cellisten slutade spela. en kör sjöng Blott en dag. magda hade lyckats få en orgel på plats (borgerligare var hon inte än att det rymdes både en psalm och orgel) och på den spelade en äldre kantor. Och som han spelade. en oväntat pigg gammal gubbe som trampade på orgelpedalerna med sådan kraft att det verkade som om han försökte generera ström till ett helt kvarter. när begravningsofficianten drog igång sitt griftetal hade jag glömt bort den gråhårige mannen.

— 13 —


snön låg blank och vit i Berzeliipark när vi kom ut från Bukowskis. Jag tog diskret fram mobilen. inga nya meddelanden. inte från lucy, inte från Belle. så hörde jag magdas röst. – lyssna nu här! Först kunde jag inte se henne bland alla breda ryggar och vinterkappor, men hon lät upprörd. Det hörde alla andra också, varpå gruppen skingrades så pass mycket att jag fick syn på henne. Hon stod och pratade med den gråhårige mannen. Vad ville han egentligen? i samma ögonblick som hon förstod att vi andra hört vad hon sa, log hon som för att ursäkta sig och tog några diskreta steg åt sidan. mannen följde efter. Hastigt rörde jag mig mot magda. Jag gick med beslutsamma steg mellan öar av osäkra människor. ingen såg ut att ha gråtit. Det blir väl så på minnesstunder där ingen känner den döde på djupet. när jag kom till magda var hon askgrå i ansiktet. mannen var borta. – Vart tog han vägen? sa jag. Och vad ville han? – Det där är en mycket vilsen man, sa hon. Hon talade lågmält, uppenbarligen brydd av vad som just hänt. – men du känner honom? – Det kan jag inte påstå. Hon strök sig över håret. På händerna hade hon ett par rödvita lovikkavantar som jag visste att lucy hade stickat till henne. Vantarna var det enda färgglada inslaget i hennes klädsel. magda kisade på människorna som trängdes utanför Bukowskis. Alla dessa främlingar, alla dessa skuggor som ännu inte bestämt sig för vart de skulle ta vägen efter minnesstunden. – Har jag sagt att lucy hälsade och att hon är ledsen för att hon inte kunde vara med? sa jag. — 14 —


– minst fem gånger. Du håller väl inte på att bli senil? Jag skrattade lågmält och spanade efter den gråhårige mannen. Han syntes inte till. – Jag antar att lucy har fullt upp inför bröllopet? sa magda. – snacka inte om det, sa jag. magda tittade forskande på mig. – Känns allting ok inför den stora dagen? Vad fan skulle jag svara? Jag som alltid sagt att jag inte ville gifta mig, inte bara tillhöra en enda (även om gud vet att jag försökt). – Finns inte så mycket att säga, sa jag. Det kommer att bli vackert. Och med lite tur ger snöhelvetet efter så att lucy får sitt vårbröllop. magda skrattade hest. Jag trampade på stället. Bröllopet var ingenting som gjorde mig varmare. Än låg det några veckor fram i tiden, än fanns det tid att låtsas att det handlade om någon helt annan. – Vem passar förresten Belle? sa magda. – Hon är hos sin mormor. – Din mamma, med andra ord? marianne? – Ja, precis. Jag har inte hittat en vettig aupair än. Då får marianne rycka in. magda skakade på huvudet. – Aupair, sa hon. så kontinentalt. Jag kunde inte se något problem med att jag ville ha en aupair. Jag hade ju redan städerska och trädgårdsmästare. Det var knappast mindre prioriterat att hitta någon som såg till Belle. någon som bodde hos oss utan att vara en del av vår familj. så att jag fick slut på den eviga jakten på barnvakter som kunde avlösa mig på kvällar och vissa eftermiddagar. – Jag skulle vilja hitta en aupair som kan engelska, sa jag. Du får — 15 —


gärna höra dig för bland dina amerikanska vänner. Fråga om de kan rekommendera någon. Kanske var tillfället illa valt, men det var hon och inte jag som fört Belle på tal. magda knyckte på nacken. Hon tyckte att man tog hand om sina barn, annars skulle man inga ha. Som om jag valt att skaffa Belle. – Kanske bäst att vi börjar röra oss, sa jag. Och så måste vi sluta se så jäkla glada ut. Folk kan tro att vi smygfirar Henrys död. magda blev allvarlig. – Det fanns aldrig något att fira medan han levde, så varför skulle vi göra det nu när han gått bort? sa hon. Det var dags att bryta upp. magda skulle till sitt hotell och jag skulle hem. Jag kramade nyckeln till teslan i fickan. lucy kallade bilen för ”ett sista desperat ungkarlsuppror”. Hon köpte inte mina argument om att jag låtit min omsorg om miljön styra valet av bil. Lucy, Lucy, Lucy. teslan gav ifrån sig ett klickande ljud när jag tryckte på låsknappen på nyckeln. Då hörde jag en låg harkling bakom mig. Jag vände mig om och höll på att halka på en isfläck som jag inte ens märkt att jag ställt mig på. mannen med grått hår stirrade på mig. Jag läste av gatan. Det var bara han och jag där. – Ursäkta, sa han. Visst är det du som är martin Benner? Han hade en granitgrå ytterrock och en mörk yllehalsduk. Och han talade engelska med stark brytning. spontant gissade jag att han kom från något spansktalande land. – Vad vill du? sa jag. Jag brydde mig inte om att bekräfta att det var jag som var martin — 16 —


Benner. Det syntes att mannen redan visste vem jag var. Han tog ett steg i min riktning. Jag stod kvar på samma isfläck och kunde inte röra mig. – en varning, sa han. Fråga dig vilken människa som ger en kyrkans man en borgerlig begravning. i ett land som aldrig varit hans. Han dog inte av cancer, han mördades. tro inte på allt du hör – Henry var oskyldig till de hemska anklagelser han tvingades fly ifrån. Det är så sällan jag blir förstummad, men den här gången blev jag det. – Vad fan snackar du om? sa jag till sist. – sanningen, sa mannen. Och så räckte han över ett kort till mig. – Hör av dig när du är redo. sedan gick han med långsamma steg därifrån.

— 17 —


2

OM MAN JOBBAT som advokat en längre tid (och det har jag) vet man

att man riskerar att dra till sig ett antal knäppskallar. ibland sluter de upp vid ens sida på fester och viskar att de vet både vem som sköt Kennedy och Palme. ibland vill de berätta att katastrofer som till exempel estonias förlisning aldrig ägt rum. Och ibland vill de berätta varför. Hur som helst: ytterst sällan har de något vettigt att säga. Jag bestämde mig ganska omgående för att den gråhårige mannen som konfronterade mig efter Henrys minnesstund måste vara en av dessa knäppskallar. För allvarligt talat, vem skulle vilja mörda Henry? enligt kortet som mannen gett mig hette han Alejandro Ortega, och förutom hans namn fanns det bara en mailadress. Jag tänkte inte kontakta honom. magda stannade kvar i stockholm några dagar efter minnesstunden. Hon hade ärenden att uträtta, och när vi träffades kändes det oförskämt att föra Alejandros besynnerliga påstående på tal. Vi skulle bli affärskompanjoner, magda och jag. Våra samtal handlade nästan uteslutande om mitt övertagande av Henrys andel i butiken. Pappersarbetet tog aldrig slut. Jag skulle inom en snar framtid behöva resa till new york och skriva under mängder med dokument. — 18 —


när det blev dags för magda att åka hem, skjutsade jag henne till flygplatsen. snön låg alltjämt kvar på hustak och öppna fält när vi körde mot Arlanda. Vi pratade om framtiden, om kommande utställningar och auktioner, om bröllopet och om Belle. Jag parkerade min tesla så nära ingången jag kunde. – Jag har en bekännelse, sa magda samtidigt som jag stängde av motorn. Jag svär – för en sekund frös jag till is. Var det nu min blivande affärspartner skulle berätta att hon haft ihjäl sin man? – Jag skäms för att jag rynkat på näsan åt att du vill ha en aupair, sa hon. så jag gjorde som du sa – jag skickade iväg ett antal sms och hörde mig för bland mina yngre bekanta. Och då fick jag faktiskt napp. en vän tipsade om en ung man som skulle kunna börja jobba för dig omgående. Om du vill ha honom, förstås. Det blev tyst i bilen. Jag andades ut och skrattade till. – Herregud, vad du skräms. – Vadå skräms? Jag skakade på huvudet och försökte ta fasta på vad hon nyss berättat. en ung man som skulle kunna … En man? – Jag kan väl för fan inte ha en manlig aupair. – Varför inte? Hon himlade med ögonen. ibland är du en sådan bakåtsträvare. tänk till nu. Du kan ju inte ha en kvinnlig aupair, det skulle inte funka. inte om du tyckte hon var det minsta snygg. Det har för övrigt varit mitt tyngsta argument mot hela det här … projektet. – Ursäkta om jag kommer med invändningar, men riktigt så dålig karaktär har jag faktiskt inte. Jag skulle inte ha en relation med en ung tjej som bodde i mitt hus för att passa mitt barn. — 19 —


magda höjde på ena ögonbrynet. – inte? Jag kapitulerade. – Ok, det kanske jag skulle, sa jag. en ung kille blir bra. magda öppnade handväskan som hon hade i knäet och tog upp sin mobiltelefon. – Han heter marcel, sa hon. Han är fransman och ska börja studera något, vad det nu var, här i stockholm. Han pratar utmärkt engelska, och franska förstås, men även svenska. Det var något om en svensk släkting som han bott hos, eller om det var… strunt samma. Om du vill, ber jag honom kontakta dig i veckan. Han har redan lämnat den amerikanska familj som han jobbat för fram till nu och letar efter boende i stockholm. Jag försökte föreställa mig hur människan marcel såg ut. trespråkig och snart studerande. eventuellt med släkt i sverige. – stort tack, sa jag. låter som en man med många strängar på sin lyra. Hoppas han hinner ta hand om Belle. Hon skrattade till och blev sedan allvarlig. – martin, jag kan inte nog tacka dig för allt stöd. tänk att Henry inte finns längre. Jag kan inte begripa det. Det kunde inte jag heller. – ring om det är något, sa jag. Jag finns här, vad det än gäller. tystnaden som följde blev den sista öppningen jag skulle få. Jag måste fråga om Alejandro. Allt annat var löjligt. – mannen på minnesstunden, sa jag. Han som gjorde dig upprörd. Vem är han? magda stelnade till. – Jag vet inte. – men det är väl klart att du gör. — 20 —


Jag sa det precis så lågt och neutralt att det lät som ett konstaterande och inte ett försök att mucka gräl. Om jag skulle bli delägare i magdas butik måste jag veta vad som fanns att veta om deras affärsrelationer. Jag hade kontaktat en vän som jobbade på polisen och bett henne söka i polisens register efter Alejandro Ortega. Vännen hette Jennifer Dahlén (och ibland låg vi med varandra, men det är en annan historia) och hon brukade vara snabb i sin hantering av mina frågor. Den här gången skulle det kanske gå snabbare än någonsin; risken var överhängande att Alejandro hette någonting helt annat och då skulle hon inte hitta ett dugg. Dessutom var Alejandro mest sannolikt inte svensk medborgare (eller ens boende i sverige), och det krånglade också till det. – Har han med butiken att göra? sa jag när magda inte svarade. – Han har inte med någon del av mitt liv att göra. – men Henry kände honom? – Henry finns inte längre. Visst, vi var gifta i nästan tjugofem år. men tro mig, du känner aldrig en annan människa så väl som du tror. Jag kan inte svara på om Henry kände den där mannen. Jag vet bara att jag aldrig träffat honom tidigare, och jag bryr mig faktiskt inte om vad han springer runt och inbillar sig. Det fick duga. Jag trodde magda. Hon visste inte vem mannen var. – Vad sa han till dig? sa jag. Vilket var hans ärende? – Han sa att han trodde att det var någon som mördat Henry, sa magda. men det stämmer ju inte. Och därför vet både du och jag att han inte är vid sina sinnens fulla bruk. eller hur? – så är det, sa jag. magda log. – Du är en fin man och människa, sa hon. se bara till att priori— 21 —


tera dig själv och din lilla familj. Och sluta låtsas att bröllopet inte har med dig att göra. Jag kände kinderna hetta av genans. – För mycket? sa magda. – Alldeles för mycket, sa jag. sedan öppnade vi bildörrarna samtidigt och klev ut i kylan. Jag minns inte första gången bröllopet kom på tal. när förlovningen var ett faktum, var bröllopet detsamma. Jag vet att det var någon gång efter jul, på den tiden då Henry var sjuk men fortfarande levde. Begravningen hade varit mitt mentala skydd mot bröllopet. när magda schiller hade lämnat stockholm kände jag mig hudlös. – Jag vill vara vårbrud, hade lucy sagt. Hoppas maj blir en varm månad! lucy får oftast som hon vill, men den här gången lutade det åt att hon skulle dra en nitlott. i mina mörkaste stunder skyllde jag hela den iskalla helvetesvintern på henne. samtidigt närmade sig bröllopet med stormsteg, och för varje dag som gick tänkte jag allt mindre på det. till sist hade jag nästan lyckats inbilla mig att det nog inte skulle äga rum. Sluta låtsas att bröllopet inte har med dig att göra. magdas ord ringde i min skalle under dagarna som följde. Jag var noga med att åka till kontoret varje morgon och inte falla för frestelsen att jobba hemifrån, jag behövde bli påmind om min identitet som advokat. Jag träffade klienter, jag lunchade med bekanta och kollegor och jag var med Belle. Jag hade en handfull olika barnvakter som jag brukade anlita vid behov, och de första dagarna efter begravningen var jag på en ny bar varje kväll. Det var en påfrestningarnas tid jag gick igenom och jag ville få hjälp att skingra tankarna. — 22 —


Och nog skingrades tankarna. Var jag än dök upp, fick jag höra hur bra det gick för mig. Det hade läckt ut att jag var på väg att ta över Henrys andel av antikhandeln, och många förbluffades över vilka framgångar jag hade haft med min så kallade hobby. Den kortaste vägen till mannens hjärta går via hans ego. Och det är inte bara en väg – det är en tysk svulstig autobahn. sju filer, ingen hastighetsbegränsning. Jag njöt av uppmärksamheten men skrämdes samtidigt av vad som konsekvent lyste med sin frånvaro i de ganska meningslösa konversationer jag hamnade i. ingen sa något om Henrys död. ingen frågade hur begravningen varit. På den fjärde dagen efter att magda åkt, parkerade jag som vanligt i källargaraget under huset där jag hade kontor. ett mycket gammalt, men tjusigt, hus i centrala stockholm, nära stadshuset. tidigare hade jag haft kontor på en annan del av Kungsholmen, men detta kändes ännu mer rätt. teslan stod i en bur med gallergrind som man måste ha nyckel för att kunna låsa upp. Jag är inte onödigt försiktig – jag vet att min bil är jäkligt attraktiv. Hissen tog mig högst upp i huset där kontoret låg. en stor lokal om nästan åttio kvadratmeter, fördelad på två stora rum. ett som jag hade tänkt hyra ut till en framtida partner i firman, och ett som var mitt. Och en väl tilltagen loungeyta i mitten där det stod två slappsoffor samt ett skrivbord till min assistent, Helmer. Han hälsade som vanligt med ett brett leende när jag kom upp. – Hej hej! sa jag. Jag satte mig vid skrivbordet, öppnade datorn. Jag hade jobb att ta tag i, klienter att besöka. Då ringde lucy. – Hej, baby, sa jag. — 23 —


– måste du kalla mig det? Jag lutade mig tillbaka i stolen och slängde upp fötterna på skrivbordet. De handsydda skorna var så blankputsade att jag nästan kunde spegla mig i dem. – Jag har ju alltid kallat dig för baby. – Vi har övat på att få dig att sluta. Jag flinade. – Vi får nog öva mer, sa jag. Byrån hade länge varit vår gemensamma. sedan fick lucy för sig att hon ville ”pröva något annat” och tog anställning på ett skitbolag. Jag antar att det var början på slutet som sedan blev ett bröllop. Jag hörde lucy andas i telefonen. – Kan vi inte träffas ikväll? sa hon. ses och käka middag hos mig? Det var ju nästan en vecka sedan sist. Jag kliade mig i pannan. – Jag vill vara hemma ikväll, sa jag. Jag måste förbereda min resa till new york. Och så har jag varit ute typ varje kväll sedan begravningen. så fort Belle somnat har barnvakten tagit över. Känns inte helt ok. – Jag förstår, sa lucy. nej, det gjorde hon inte, men det var inte bara mitt fel. Vad som däremot var mitt eget fel var att jag inte fick någonting gjort efter att vi avslutat samtalet. rastlösheten rev i min kropp, det skulle bli skönt att komma till new york. Och ingenting skulle kännas skönare än att få bröllopet avklarat. Helmer knackade på min öppna dörr några timmar in på eftermiddagen. ibland är han löjligt försynt. – Jag ville bara påminna om utvecklingssamtalet, sa han. — 24 —


Jag tittade på honom utan att blinka. – Ditt? sa jag förvånat. – Belles, sa han. – Fan också. Jag svär: Batman hade inte tagit sig snabbare från mitt kontor till Belles skola. Jag körde som om jag hade en födande kvinna i baksätet. Och hela vägen funderade jag över om även detta var en uppgift jag skulle kunna delegera till en framtida aupair. Jag skulle aldrig ha valt att skaffa barn, det är lika bra att jag är tydlig med det. min syster och hennes man dog och Belle blev ensam kvar. Det var då jag upptäckte att det finns lojaliteter som är så självklara att vi aldrig bryr oss om att konstatera att de finns. Vi använder dem bara när livet blir som svårast och då finns de där – ofta helt underhållsfria. Belle skulle inte växa upp i fosterhem. Det var en tanke så naturlig att när den väl flutit upp till ytan, gick den inte att hålla ifrån sig. – Jag tar henne, hörde jag mig själv säga. Hon var knappt ett år då. nu, sju år senare, kunde jag inte föreställa mig ett liv utan henne. Alla föräldrar kör inte till ungarnas utvecklingssamtal i en tesla, men jag har å andra sidan ganska lite gemensamt med andra föräldrar. Jag hatar föräldramötena på Belles skola, jag hatar präktigheten och den själsdödande känslan av att det i varje given situation finns ett rätt och ett Fel, och fan ta den som inte ser skillnaden där emellan. För att inte förvirra någon gör jag i princip allting fel, det blir färre diskussioner då. men hos Belles klassföreståndare fick jag idel beröm. Belle låg så långt fram i alla ämnen. Hon var smart och stark och varm. – Hon är mycket empatisk, sa hennes lärare. en bra lagspelare. — 25 —


Både vinnarskalle och ledare. Det är en ovanlig kombination av egenskaper. – Visst är det, sa jag och bara antog att det är egenskaper som kommer från någon annan i släkten. i min närmaste familj är vi ett hårdnackat gäng individualister, men det är förstås trevligt att Belle blivit något annat. Jag hämtade henne på fritids efteråt. Hon pratade högt och ivrigt om dagens skogsutflykt. Himlen var olycksbådande mörk när jag körde hem. Det gjorde mig sänkt och slö. – Vad sägs om att flytta till mallorca, Belle? sa jag. Jag sa det mest på skoj, men en allt större del av mig började bli innerligt trött på det svenska skitvädret. – Det är ju bröllop snart, sa Belle förvånat. Klart vi inte kan flytta. Hon gäspade i baksätet. Jag skyndade mig att säga något så att hon inte skulle slockna sextio sekunder innan jag parkerade bilen. – Din lärare sa att du är jätteduktig i skolan, sa jag. Det var roligt att höra. Jag tyckte egentligen inte om att använda ordet duktig, men jag kom inte på något bättre. Belle svarade inte. Bilen gled upp på uppfarten och jag tryckte på knappen till garageporten, fjärrstyrd från bilen. – Belle? inte somna nu. Jag tittade i backspegeln. Belle satt blek med uppspärrade ögon och stirrade ut genom bilrutan. Vad i helvete? – Belle? Hon fortsatte titta ut genom fönstret. — 26 —


– martin, det är någon som har gått i vår trädgård. Jag följde hennes blick och såg vad hon redan sett. tätt utmed huset syntes avtryck av skor i snön. Det fanns däremot inga spår som ledde bort från huset. Det var som om någon gått ett varv runt huset och sedan gått upp i rök.

— 27 —

Profile for Smakprov Media AB

9789164206138  

9789164206138  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded