HEMLÄNGTAN om drömmar och huskärlek
-2-
-3-
-4-
Olga Magnusson
HEMLÄNGTAN
om drömmar och huskärlek
ISBN: 978-91-639-5965-3 © Olga Magnusson, MMXIX Illustrationer, foto och formgivning av författaren Fotot på förra uppslaget: Mamma Eva Magnusson Tryckt hos ADverts Ltd i Lettland, MMXIX på Munken Lynx 130gr. www.olgamagnusson.se
Innehållsförteckning
HEMLÄNGTAN
om drömmar och huskärlek Prolog . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 En annan tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Nära himlen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Att vara hemma. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 Dreams really come true . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Jag hittar det . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Allt jag kan önska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Livet i Lekstugan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 Saker och hemtrevnad . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 Trädgården . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 På trappan under äppelträdet . . . . . . . . . . . . . . . . .125 Epilog . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 Ordlista och förklaringar . . . . . . . . . . . . . . 137 Min checklista inför vintern . . . . . . . . . . . . . 140
prolog
Jag vill berätta min kärlekshistoria – om ett hus Kanske har också du känt den där stora längtan efter något du ännu inte sett? Kanske har också du burit på den där längtan hem? Jo, vi vet, både du och jag, att man kan känna sig hemma lite varstans. Och att det är ett välsignat tillstånd; att kunna slappna av djupt in i själen och längta ingenstans. Men jag ville ha ett eget hem! Och det skulle inte vara i en lägenhet. För mig betydde ett hem ett hus - i en trädgård. Så var det! Ett hus är för mig mitt eget lilla rike, där jag har mina ägodelar. Mitt hus är min verkstad; min scen och min plats på jorden. Där kan jag agera, göra saker, för att dela med vem jag vill. I den här boken får du se när livet tar min längtan och fattar den i ett stadigt grepp och springer iväg med den, hela vägen från sjätte våningen i förorten, till kökstrappen på det hus som skulle komma att bli mitt. Där på trappan, under äppelträdet, slår vi oss slutligen ner och andas ut… och där blir drömmarna till liv och verklighet!
Jag är en bildmänniska. Orden däremot, kommer inte så lätt. De tar lång tid på sig att komma ut, låta sig tämjas och bli förstådda. Men de ville så gärna (tillsammans med bilderna), få berätta för dig om mitt Hus! Så vi har hållit på länge, orden och jag, att envist jobba med den här berättelsen om min hemlängtan – om när jag hittade mitt Hus och kom hem. Vi låter dig få vara med från mina barndomshem och fram till att vi tillbringat första sommaren med mitt Hus. Flera år har hunnit förflyta efter det, men jag valde att lägga ifrån mig pennan och sätta punkt där. Jag som längtade, är konstnär med porträttmåleri som specialité. Jag är uppvuxen i Värmland och bosatt i Järna, några mil söder om huvudstaden, med min musicerande man Hans och vår fantastiske son Noak. Och jag är numera lycklig särbo med bokens huvudperson; Huset. Olga Magnusson, en dag i maj
första ka pitl e t
En annan tid Länge berättades det i Småland om en ”polsk prinsessa” på en gård djupt in i skogen. Hon sjöng ”Ack om jag hade duvevingar snälle, jag flöge långt, långt från detta ställe”. Tidigt 1700-tal hade denna ”prinsessa” suttit på borggården tillsammans med sina storasystrar hemma i Polen och handarbetat, när Karl XII styrkor (som sedan en tid härjat i trakten) plötsligt belägrade slottet där de bodde. En av systrarna lyckades fly. Den andra drunknade i vallgraven utanför och omkom i tumulten skriver Herman Söderstéen i Personhistorisk tidsskrift, 1929. ”Prinsessans” öde blev att föras bort från den plats där hon vuxit upp, att skiljas från sitt hem, från sin familj, från Polen – för att slutligen hamna bland stenar och mossa i Småland.
- 13 -
När jag själv var sexton, som ”prinsessan” var, när hon rövades bort från sitt hem, levde jag också i ett främmande land – i Alabama. Det var mycket jag inte förstod på den nya platsen. Flickan i huset där jag bodde, blängde argt på mig när jag åt med min kniv och gaffel. Jag förstod inte att jag gjorde fel; gaffeln skulle jag ha haft i höger hand och kniven skulle ha legat fint på kanten av tallriken när jag inte skar med den. När jag gick ut ur matsalen i skolan, efter att ha ätit klart, blev jag strängt tillsagd av vakterna att man inte fick vistas i korridorerna. Jag gick tillbaks till matsalen och inväntade signal. När nya ansikten vänligt frågade ”how are you?” och jag just skulle till att svara, var de redan försvunna ... Min engelska var säkert bättre än prinsessans svenska, om än inte den bästa. Jag var där för att förkovra den. Och för att se lite mer av världen. Efter ett år, skulle jag få återvända hem till min familj och mina vänner; hem till det som var jag. Prinsessan däremot, blev ensam kvar djupt inne i skogen, bland främmande vanor i ett främmande land.
- 14 -
Egentligen var hon ingen prinsessa. Det var så sägnen kom att kalla henne. Hennes pappa var inte kung; han var kronokammarherre på slottet där de bott i Zakroczym intill floden Wisla. I nära ett hundra år efter hennes försvinnande därifrån, lär polska myndigheter ha sänt brev till orten där hon nu levde; brev som aldrig besvarades. Kontakten med hemlandet och släkten var bruten. Broarna brända. Och flickan hette: Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczymska. Så småningom skulle Helena komma – att jämte fyra söner och ytterligare en dotter, föda en flicka som fick heta Eva. Eva födde Fredrika som födde Fredrika som födde Anna. (Tanken är hisnande att vi alla har en mor som fötts av en mor som fötts av en mor ... Kedjan bakåt av mödrar bryts aldrig. Förutom av glömska. Den löper ända tillbaka till tidernas begynnelse.) Anna födde Hilma – som flyttade till Skåne och födde Hedvig som födde Eva. I Alsters socken i Värmlands län, levde en släkt i generation efter generation av män vid namn Magnus, Jon och Elof ... tills dess Magnus Jonsson flyttade till grannsocknen Grava. Där fick han sonen Lars-Johan. Lars-Johan fick sonen Gunnar. Gunnar kom att gifta sig med Eva – ”den polska prinsessans” ättling. Tillsammans fick de dottern Olga Magnusson. Den lilla flickan var jag.
- 15 -
andra ka pitl e t
Nära himlen Jag hade väl inte just tänkt mig bli stockholmare, men visst kunde jag – i synnerhet i min ungdom – se mig bo där ett tag, i det jag upplevde som en stad, full av kulturutbud, möjligheter till spännande upplevelser och möten! (Vem av oss lantortsbor har väl inte lekt med den tanken?) Hans – som skapade den ljuvligaste musik och som jag nu levde tillsammans med i Arvika, hade däremot bott största parten av sitt liv i huvudstaden. En dag föreslog han att vi kanske skulle ta och flytta dit. Där ”funkade saker”, menade han. I Arvika, kunde det vara lite si och så med det; lite mer av ”mañana mentalitet”. Vi bestämde oss för att flytta och jag grät. Jag kände mig rädd för att bli ensam – rädd för att försvinna i det stora och okända. Vi hamnade i Tensta i en förort där bostadsrätterna kostade bråkdelen mot innanför tullarna. Högst upp, i en ljus lägenhet nära himlen. “Välkomna hem” sade grannarna när vi bar in vårt flyttlass. Brita, i dörren mittemot, gav oss en ros. Nej, den här platsen var inte anonym! Här i Tensta mötte man varandras blickar. Av olika anledningar hade folk av vitt skilda ursprung samlats här; Brita var smålänning, Hans var västmanlänning och jag värmlänning. Vi fick vänner som börjat sina liv i Armenien, i Eritrea, i Mongoliet och
- 17 -
i många andra länder. Vänner som levt under olika himlar – men under samma sol. Vi hade hamnat mitt i miljonprogrammet. En gryning i november när min mage var stor, tog vi glasburken med alla enkronorna för att betala en taxi som varsamt tog oss till BB på andra sidan staden. Där födde vi en liten stockholmare. Några dagar senare återvände vi till förorten med vårt barn inlindat i en mjuk filt. Vi satt i taxin längst Tensta Allé och blickade ut genom den regniga rutan. Vi såg gatan, träden, husen och gångvägarna ... medan jag tänkte att ”det här är inte hemma”. Mellan åren 1965 och 1975, hade regeringen beslutat att det skulle byggas en miljon nya bostäder runt om i landet för att vi svenskar skulle slippa trängas och Tensta var en av de förorter som ploppade upp. Allt var ”väl genomtänkt”; ingen skulle ha mer än fem minuters promenad till centrum eller till tunnelbanan. Loftgångar byggdes på flera av husen – för att människorna enkelt skulle kunna mötas och byta ett ord på vägen in till sitt. Fritidsgård, parklek, badhus, bibliotek, kyrka, skola, och affärer byggdes. Man planterade blommor och träd! Miljonprogrammet var en fin tanke.
Grannen Brita hade bott här sedan det var nytt. Vårt hus var skrovligt och vitt med tre portar som vätte mot en innergård. Mitt emot på gården, låg ett lika dant hus. Det var sex våningar högt, om man räknade med den nedersta. De nedersta lägenheterna hade uteplatser. De andra balkonger. På varje våning i trapphusen var det tre bruna dörrar; en rakt fram med ett uthyrningsrum och toalett som hörde ihop med lägenheten till höger. Vår lilla familj huserade innanför en dörr till vänster, i en avlång hall, ett kök, ett vardagsrum,
- 20 -
en garderob, ett större sovrum, ett mindre, smalt sovrum och ett badrum med badkar. I vår våning i Arvika, hade vi haft högt i tak, trä på golven, stora, spröjsade fönster och nästan dubbla golvytan. Här i tenstalägenheten blev det mer lättbott. Det var riktigt praktiskt! Särskilt köket. På vår sons två-årsdag kom Brita in och gratulerade. ”Det här blir nog sista gången jag gör det” sade hon. Hon hade blivit gammal. Jag mindes hur hon hade suttit i vårt kök med vår son i famnen, nittio år ung, två år tidigare och sagt ”tänk när du blir så stor att du själv kommer springandes in till mig!” Det kom han att göra! När han ringt på, tog han henne först i hand och bockade fint, sedan slank han förbi och sprang in och grejade en stund med mössan på celluloiddockan. Så satte han sig i snurrfåtöljen vid kortänden av soffbordet och lät sig snurras runt, runt av Brita. Alltid samma ritual. Det kändes fint hur Brita och Noak hann finna varandra på livets tröskel; där hon just var på väg att lämna och han på väg in i livet. Efter ett par år i lägenheten behövde vi röja utrymmen och skapa ordning. Noak skulle få ett eget, trivsamt rum och cyklarna någonstans att stå. Kläderna skulle bli lätta att komma åt. Naturligtvis blir förhållningssättet till saker olika om man bor i lägenhet eller i hus. Eftersom vi bodde i det förstnämnda, fick vi under några dagar ägna oss åt att göra oss av med saker. Detta är en svag punkt hos mig. Jag blir frustrerad och tappar humöret, för att situationen tvingar mig. Jag blir ledsen och arg när min man i all välmening (men utan att fråga) kastar både sina och mina saker. Det kan vara svårt att förklara varför vissa ting är mig kära. Men tro mig, det är de! Hade vi haft ett hus med vind, hade vi kunnat lägga undan det vi inte använde för tillfället och plocka fram det vid behov.
- 21 -
fjärd e ka pitl e t
Dreams really come true Ett hem betydde ett hus för mig. Jag hade insett det nu, efter att ha provat på att bo i lägenhet. Mitt hus skulle ligga inbäddat i en trädgård. Jag ville jorda det. Till skillnad från vagabonden, vars hem är ”varhelst hon lägger sitt huvud” – önskade jag få ge det fyra väggar. Det var tider när jag reste. Äventyren tycks komma så mycket lättare till en när man reser. Äventyren hemma, kräver kanske lite mer uppfinningsrikedom. Kanske måste man ha lärt sig mer av konsten att leva, för att kunna uppleva dem på en begränsad yta. Hemmavid. Ja, äventyr ville jag ha även i denna tid utan resande. Upptäckter ville jag fortfarande ha; så mycket av livet ligger däri. Perspektiv ville jag fortfarande ha; så mycket lättare blir livet att förstå. Jag kände ett par som inte reste, för som de sade; ”då kunde de missa något viktigt hemma”. Jag förstod dem inte. Inte då. Men senare kom jag att avundas dem; de var hemma. Det var just hemmet som var händelsernas centrum. Där fanns livet! Nej, det skulle ha legat närmre till hands för mig att förstå Malin Skinnars val; att avveckla det fasta. Malin beskriver sig själv som ”Konstnär, Reseskildrare och Berättare. Digital Nomad i Husbil med Världens Minsta Kulturhus ombord”. Två år tog det henne att göra sig av med saker och sortera sitt liv; för att förbereda sig. Hon lämnade sitt hus och gav sig ut på
- 23 -
vägarna. Hon blev vagabond. I ett rullande hem kom hon att ha det allra nödvändigaste. Behoven skiftar genom livet och många av oss hinner leva många liv mellan födelse och död. Jag var kanske en riktig snobb som inte kunde hålla till godo med en lägenhet som vanligt folk; att jag skulle behöva ha ”ett hus inbäddat i en trädgård” för att leva. Det hus jag längtade var mitt eget lilla rike där jag skulle samla mina skatter. Det skulle vara min scen för sång, dans och vackra ord. Mitt hus skulle vara en verkstad; min plats på jorden – att dela med den jag ville.
- 24 -
När Noak levde på sitt fjärde år, fann jag ett ställe med två hus smyckade av många, vackra fönster; en skolbyggnad och en lärarbostad. Skolor och kapell byggdes av det bästa virket och med största omsorg förr i tiden, har jag fått lära mig. Som familj var vi dock inte redo att köpa ett hus. Men jag ville göra allt jag kunde för att förbereda mig. Var det rätt att äga ett hus, skulle jag komma att göra det inom några år. Så jag skrev en önskelista på min blogg med tio punkter för vad mitt Hus skulle ha, så jag skulle kunna känna igen det när jag såg det. 1) gott dricksvatten 2) fridfullhet 3) omgivningar som inbjuder till promenader 4) rymd och ljus 5) härlig trädgård 6) gångavstånd till sjö
7) eldstad 8) gästrum 9) verkstad för att kunna arbeta i trä 10) ljus ateljé
- 25 -
fe mte ka pitl e t
Jag hittar det Drömmen om Huset var svår att förverkliga utifrån det liv vi levde i Stockholm. Det var just där i Stockholm min man ville vara – eller i Järna, men med min ojämna konstnärslön varken ville, eller kunde jag ta höga lån. Det kunde omöjligt bli något hus på de premisserna. En dag återvände så hoppet. Jag hade hittat ett kapell till salu, tio mil norr om min barndomsstad med en stor, grön samlingssal som flödade i ljus från många, höga fönster. Det hade även en mindre bostadsdel. Tomten var två tusen kvadratmeter stor och det kostade inte mycket; om vi tyckte om det, skulle vi kunna köpa det utan att sälja lägenheten. Jag frågade Skatteverket och fick svaret att resor, löpande kostnader för kapellet och reparationer var avdragsgilla om det blev min ateljé. Det var det jag ville. Noak och jag bestämde oss för fara till Värmland mycket snart, för att se vad vi tyckte. (Hans var ännu inte riktigt med på noterna.) Vi följdes åt till kapellet av mamma, lillebror, hans dotter och av vännen Gitte – för att konstatera att huset var ljuvligt – men det etthundratjugofem-åriga taket mycket rostigt. Alldeles för rostigt.
- 29 -
Det var kapellet och bara kapellet jag hade varit inställd på. Men nästa dag, när jag ändå befann mig i krokarna av ett ställe min lillebror hittat åt mig, inte långt från sitt eget hem, bestämde jag – utan några som helst förväntningar, att ta en titt på det också. Samma sällskap, (förutom vännen Gitte), klev ur bilen denna dag och fick se ett rappat tjugo-talshus under ett brutet tak. Putsen var smutsgrå, taket var klätt i svart, korrugerad plåt. Ytmaterialen var inte de vackraste. Men det såg ut att vara helt och funktionellt – och proportionerna var harmoniska! På framsidan, bakom en trearmad tall, klev vi upp på förstukvisten. En helt vanlig, öppen liten förstukvist med toppigt tak. Husägarens man hade kommit för att välkomna oss och låsa upp dörren – vi steg in i farstun.
VÄSTER
- 30 -
NEDRE PLAN Till höger innanför, låg vardagsrummet och till vänster var trappan, med badrummet under sig. Rakt fram låg köket. Det påminde mig om hur det brukade se ut hos äldre människor på landet när jag var liten, med grågröna köksluckor och med lysrör i taket. Taket var missfärgat av piprök. På ett ställe hade ett särskilt distinkt rökmoln fastnat. Jag tänkte att just här under sitt rödbruna lilla moln, vid bordet, måste han ha suttit med köksbänken bakom sig, mannen som bott här. På mattan under stolen hade det slitits tydliga spår av en favoritplats. Jag drog ut lådan i bänken bakom stolen och fann hans pipor ligga kvar.
- 31 -
Sommaren led mot sitt slut och jag satt i gräset under en medelstor ek på Gotska Sandön omgiven av grönt, av trädens sus, av den ljuvligaste ensamhet och längtade – ingenstans. Jag satt där och funderade. Jag tänkte på vad kvinnan intill det hus, nära Järna, där vi tillbringat våra senaste somrar, hade sagt till mig; ”JA, du ska köpa det. Du måste köpa det”. Hon hade stöttat mig i tanken att nu förvärva en alldeles, alldeles egen plats på jorden. Ett hus att leva i. Att skapa i. “För annars” sade hon, “annars kommer du att stå där en dag och undra, jaha, och vad gör jag nu?“ Jag tänkte på min faster som bodde i lägenhet och letade hus i hela sitt liv. En vår satte hon lökar i jorden utanför ett av de tilltänkta husen. Men det blev inget. Det blev aldrig något. Sedan dog hon. När Gitte och hennes man letade hus, blev det något! De höll på att växa ur sitt gula, med glasverandan. Gitte bestämde då att de skulle börja ”öva sig att gå på husvisningar”. De behövde något större och skulle alltså bereda sig inför det. Gitte vänder inte och vrider på allt, så många gånger som jag, inför ett beslut. De gav sig i väg – och slog till på sin allra första husvisning!
När vi hade suttit och pratat med varandra en kväll, Gitte och jag, hade hon sagt till mig ”det kostar inget att ha ett hus”. Hon hade ljugit i all välmening för sin försiktiga vän. Jag visste bättre, men förstod att detta var ett sätt att ge mig mod. Hon tillade; ”du kommer inte att vara ensam – vi hjälper dig!” Jag trodde henne, och kände även ett starkt stöd från min bror och från min mamma.
- 33 -
Även om jag inte kunde se det med mina fysiska ögon, tyckte jag mig ändå ana att det lossnat; att det rörde sig! Det brusade från havet där jag satt på Gotska Sandön. Det var kväll. Det var stilla. Jag var nöjd med sommaren. Över att ha tillbringat tre soliga veckor på landet nära Järna med familjen. En vecka med mamma, Noak och hans tält i Värmland och så nu – avslutningsvis här. Just nu, var jag utvilad. Just nu, såg jag framåt. Tacksam för tanken att skaffa ett sommarhus/ateljé/lekstuga för sparpengar jag hade råd med. Och att parallellt fortsätta det liv vi förde, så länge livet ville vara så. Jag var glad att vi redan i början av sommaren sett kapellet – tanken på det hade hunnit bearbetas och mogna under sommaren. Glad att jag också sett huset min bror hittat åt mig, som jag först inte velat se. Ja, jag trodde på det huset! Och jag bad om klokskap, klarsynthet – och om lite av Gittes handlingskraft.
Du vet redan innan du dyker i vågorna hur skönt och uppfriskande det kommer att kännas – efteråt. Hur levande hela ditt väsen kommer att kännas – om du bara vågade hoppa. Du vet det!
- 35 -
sj u nd e ka pitl e t
Livet i lekstugan Sommaren kom – vår första sommar i Huset – och det regnade. Det regnade och regnade under flera dagar. Inte lite. Det öste ner. Hans och Noak var ensamma de första dagarna, medan jag var i Stockholm och jobbade. Och det åskade. Inte lite; det dundrade, blixtrade och blåste hårt vid det lilla huset under den enorma björken. Hans och Noak kände att det blev lite för mycket. Och med myggorna! De frös och vågade inte sätta på elementet av rädsla att propparna skulle ryka. De ville åka därifrån. Men så kom värmen ... Och snart kom också jag för att leva sommar i ”lekstugan” Vi har lekt kurragömma, sjungit med vänner, firat ett två år försenat sju-årskalas under äppelträden. Noak har suttit i timmar under den trearmade tallen framför förstukvisten och täljt fina pinnar med sin kniv. Varje morgon har han spelat nya melodier på sin flöjt. Vallmon har dansat i runda rabatter. Vi har haft konstgalleri med en av Värmlands främste konstnärer. Och vi har lekt kafé med blå kafémöbler. Sommaren i Huset har känts som en lång, evig barnasommar där tid inte existerar.
- 39 -
Den tionde augusti fyllde jag år. Jag kände mig stressad, vimsig, ofärdig med målarfärg i håret. Då kom våra rara grannar Pia och Bo-Göran in i farstun. En liten stund senare var köket fullt med gamla och nya vänner. Rolig och god mat, som alla bidragit med, dukades fram på bänken vid fönstret. Tallrikar, glas och bestick placerades på kökssoffan (jodå, Huset kunde lätt förse tjugofyra personer med porslin!). Vännerna hjälptes åt att bära ut bordet och förlängde det med iläggskivorna. Husets fem stolar och en pall kompletterades med Sunes fyra, fina fällstolar och av trasmattor på marken. Så satte vi oss tillsammans under äppelträden i ett alldeles lagom väder. När jag ville att de skulle sjunga för mig, gick vi upp i ateljén. Vi sjöng och sjöng och sjöng ... Efter kalaset sade Hans att ”Huset mår bra av mycket folk”. Och han hade så rätt!
- 41 -
- 42 -
- 43 -
som bott på otaliga platser, men som berättade att det var först för några år sedan, då han Längtan efter ett hem innebär flyttade till Sverige både drömmar och smärta. som han kom hem. Jag känner också en svensk Drömmar om hur det ska se ut, A T T JAG T ROR hur livet kan vara och vad det som H Ehittade när M L Ä N G -hem TA N Ä R kan innehålla. Men A T T S A KiN New A NÅGOT hon hamnade också smärtan över Mexico, i USA. – JAG T ROR AT T H E M L Ä NGTA N Ä R
att känna sig vilsen, att inte ha en plats att finna ro på. I den här boken
– En plats där får du följa Olgas man självresa till hennes Hus bestämmer eller äroch hennes egna bekväm plats på jorden. med de ”regler” som råder. Det är en resa – En plats där vanorna är bekanta – och accepterade. som bjuder upp – En plats som där rummen känns harmoniska själen till dans och och inredningen helt somsjälvklar. får dig att – En plats där man börja inte behöver förklara drömma om sig; en plats man är förstådd. egna rabatter och – En plats där det ärmodiga naturligtsteg! att ”tänka högt”. – En.plats där inte känner sig ensam. Henman nes först a bok, hur – En. plats stanna vill. vacdär utsålänge kraman gs tillman ste, akan v anrika V ä r m lands förvila. eningen – En plats för återhämtning och Värmlan dsOLGA MAG NUSSON ä r porträttm har främst åla re oförstås gjort sig Allt detta. som skapar hemkänsla ochkätillhörighet man ch n d för sinakan av landshö p o rt v d rä in r ocnödvändigtvis även få i en M lägenhet behövergainte ett. hus. h företagsle vara i tt en hon–hdet ar även me d a r e . dverkat i a utgivninga ndr r där hon s . tått för bild a bokHennes f örsta bok och form. . vackr , utsågs t a s t e , il a l litteratu v Värm r. Olga hanrika f-ör44 - gen Värm lands ar en liv enin sköna o lan s ch en lä ngtan e lång passion fö dsden på fter att ett men få använ r det ingsfull da t sätt.